Historiska Institutionen
HIS 203
C-uppsats
Seminarieledare: Lars Berggren
950606
kl 8:15
LO:s väg till Saltsjöbaden
av Johan Stjernholm
Den 20 december 1938 undertecknade LO och SAF ett avtal som reglerade arbetsmarknadsfrågor som tidigare varit oreglerade. Avtalet och dess framförhandlande ledde till en lång period av relativt lugn på den svenska arbetsmarknaden. Den så kallade "Saltsjöbadsandan" rådde.
Hur kunde fackföreningsrörelsen och arbetsgivareföreningen inleda förhandlingar och uppnå ett samarbetsklimat som i en internationell jämförelse var, om inte unikt, så åtminstone ovanligt?
Jag har valt att inrikta min uppsats på LOs väg till samförståndet.
Vad var det som möjliggjorde samtalen och så småningom avtalet?
Det fanns naturligtvis inte en enhetlig uppfattning inom LO om värdet av ett samarbete med arbetsgivarna. En intressant fråga som, åtminstone i den litteratur jag har studerat, inte besvaras är vilka det var som motsatte sig respektive drev på samarbetslinjen, och varför det var just de grupperna? Var det vissa yrkesgrupper som drev på, eller var de som motsatte sig samarbetet politiskt radikalare än samarbetsmännen? Kan en undersökning om vilka som motsatte sig avtalet säga oss någonting om vilka motiv som låg bakom samarbetet?
Den tidsperiod som jag har valt att undersöka är huvudsakligen från LO-kongressen 1926 till kongressen 1941. Att jag har valt att lägga den tidigare gränsen till 1926 beror på att jag anser att arbetsfredskonferensen 1928 var ett viktigt steg. Jag avslutar undersökningen 1941 för att inkludera reaktionerna från den första kongressen efter Saltsjöbadsavtalet. Då jag intresserar mig för LOs väg till Saltsjöbadsavtalet kommer jag inte att ägna avtalets senare utveckling något intresse.
Det material som jag har använt är protokollen från kongresserna 1926, 1931, 1936 och 1941, LOs tidskrift samt tidskrifter för olika förbund.
Jag kommer att använda mig av en blandning av en kvantitativ och en kvalitativ metod för att avgöra olika förbunds inställning i en fråga. Det kvantitativa inslaget innebär att jag kommer att räkna motioner, debattinlägg och artiklar. Det kvalitativa inslaget innebär att jag kommer att försöka väga åsikterna med hänsyn till vem som framför åsikten samt var och hur den framförs. En medlem i representantskapet (se avsnittet om LOs organisation) kan anses bättre representera sitt förbund än ett ombud på kongressen. Med blandningen mellan kvalitativ och kvantitativ metod hoppas jag kunna komma runt problemet med hur representativt ett enskilt ombud på en kongress är.
Vad gäller tidskrifterna utgår jag från att de ger uttryck för förbundsstyrelsens åsikter. De var inte några organ där den enskilde medlemmen kunde komma till tals genom insändare eller debattartiklar
För att enligt ovan kunna skilja funktionärer i olika ställning kommer de som sitter i LOs representantskap i uppsatsen att benämnas representanter medan förbundens övriga ombud vid kongresserna benämns ombud.
Första gången ett förbunds namn nämns kommer jag att återge hela dess namn medan jag därefter kommer att förkorta långa förbundsnamn (se bifogad förteckning)
Bland den litteratur som jag har använt anser jag att några böcker särskilt måste kommenteras.
Anders L Johansson beskriver den svenska modellens uppkomst och lägger tyngdpunkten i sin beskrivning på framväxten av ett gemensamt intresse som båda värnar, nämligen den ekonomiska tillväxten. Saltsjöbadsavtalet blir en symbolhandling i en process där huvudorganisationerna närmar sig varandra om arbetsfred, tekniskt framåtskridande och ekonomisk tillväxt. Att arbetstagarorganisationerna och arbetsgivare kan enas om en positiv syn på rationaliseringen framhålls som ett viktigt steg mot samarbetet.
Casparsson lägger tyngdpunkten i sin beskrivning på ett annat gemensamt intresse, att undvika lagstiftning. Casparsson beskriver i stor utsträckning vägen till Saltsjöbadsavtalet som en väg bort från ett hot snarare än till något som parterna vill uppnå. En fördel med Casparssons böcker är att han personligen var inblandad i processen som ledde fram till avtalet då han var verksam som pressombudsman för LO. Detta ger honom naturligtvis en unik inblick i det han skriver om men medför samtidigt en risk att han inte kan vara den neutrala åskådaren. Jag har inte kunnat hitta några direkta exempel på att han inte har varit neutral.
Höglund har genomfört ett forskningsprojekt om 1941 års förändringar i LOs stadgar och demokratin inom LO. En av hans slutsatser är att Saltsjöbadsavtalet var ett led i en centraliseringsprocess föranledd av 30-talets ekonomiska kris och statens (socialdemokratiska partiets) krav på LO, men att även de bättre konjunkturerna och minskade klassmotsättningarna som kom efter krisen var nödvändiga förutsättningar.
Hadenius menar att yttre och inre drivkrafter har varit avgörande för LO. Förklaringen kan finnas inom LO i den politik LO faktiskt ville föra eller i yttre tryck från arbetsgivarna eller staten. I sin förklaring lutar Hadenius till att det yttre hotet om lagstiftning var avgörande för Saltsjöbadsavtalets tillkomst.
Vissa kunskaper om LOs organisation under perioden är nödvändiga för att förstå uppsatsen.
LOs högsta beslutande organ är kongressen som sammanträder vart femte år. På kongresserna representerades förbunden beroende på storlek av mellan ett och fyrtiosex ombud. Förbundens ombud uppgick sammanlagt till 250 personer. På kongressen deltar även LOs representantskap som mellan kongresserna utgör det högsta beslutande organet. De olika förbunden hade i representantskapet mellan ett och tio ombud. Representantskapet bestod 1926 av 53 representanter men hade 1941 utökats till 104 representanter. LOs fortlöpande verksamhet leds av landssekretariatet som närmast kan beskrivas som ett verkställande organ. Vid kongresserna är det landssekretariatet som kommenterar inlämnade motioner och föreslår om kongressen skall avslå eller tillstyrka motionen. landssekretariatet hade 1926 sju medlemmar men hade till 1941 års kongress utökats till nio.
Vid den undersökta perioden fanns det liksom idag en lönespridning mellan olika arbetaregrupper inom fackföreningsrörelsen. Vad som idag kan förefalla en aning underligt är att det främst var exportindustrins arbetare som framförde krav på att LO borde arbeta hårdare för att minska löneskillnaderna. Anledningen till att exportindustrins arbetare tappade i lön mot hemmaindustrin var att Sverige (och andra länder) skyddade sin hemmamarknad med tullar. Medan exporterande företag hade problem med hård konkurrens på sina marknader fanns på hemmamarknaden ingen konkurrens[1] Vid början av 30-talet pressades exportindustriarbetarna ytterligare av internationella lönesänkningar som arbetsgivarna ansåg att åtminstone exportföretagen måste följa efter.[2] Löneökningar inom hemmamarknaden kunde arbetsgivarna kompensera sig för genom ökade priser. För exportindustrin fanns inte den möjligheten, ville arbetarna behålla sina arbeten fick de snällt underkasta sig konkurrensen. Ett inlägg från Metallindustriarbetarförbundet belyser problemet.
"Bland exportindustrins arbetare råder en känsla av att deras villkor äro långt mindre tillfredsställande än de arbetaregrupper som äro sysselsatta å hemmamarknaden. Rationaliseringens frukter hava i mycket ringa utsträckning kommit arbetarna till godo. Vid ackordstvisterna framföra arbetsgivarna alltid det argumentet, att den utländska konkurrensen tvingar dem att hålla produktionskostnaderna så låga som möjligt"[3]
Den spänning som löneförhållandet mellan export- och hemmaindustrin åstadkom framgår tydligt av en företrädare för exportindustrins arbetare.
"Det är naturligtvis riktigt, som Landssekretariatet säger, att det går inte att förbjuda en organisation att pressa upp lönerna för sina medlemmar, men om detta skulle resultera i förhöjda levnadskostnader för arbetaregrupper med lägre löner, så kan det ifrågasättas, om det är en sund egoism. Man bör ju inte avstå från förbättrade villkor, men sådana böra kunna nås utan att man försämrar det för övriga arbetare. Det torde finnas andra vägar än att ovillkorligen höja penninglönen. Man får nämligen ej förglömma den inverkan, som levnadskostnadernas förändring ha ifråga om reallönen"[4]
Av tabellen i bilaga 1 över den relativa timlönen framgår att av de fem kategorier som under 20 och 30-talen varje år nådde över 100 var tre stycken utpräglade hemmabranscher, nämligen byggnads- och anläggningsverksamhet, grafisk industri och livsmedelsindustri. Av exportindustrierna var det endast malmgruvorna som kunde hävda sig.
Taylors program för ökad effektivitet inom produktionen som utvecklades i USA nådde Sverige under 1910-talet. Inställningen till rationaliseringarna var naturligtvis positiv bland arbetsgivarna medan arbetarna var betydligt mer skeptiska eller direkt negativa. En undersökning om arbetarnas inställning till rationalisering samt hur de motverkade den presenterades 1910-1912 i arbetsgivareföreningens organ Industria.[5] Olika tekniker, bl.a. maskning och krav att hela vinsten skulle tillfalla arbetarna utvecklades. Ett annat sätt vore att neka att arbeta med ny teknik eller enligt ny organisation. I SAFs stadgar fanns en bestämmelse om att det förbund som ville bli delägare i SAF i sina avtal med arbetarna måste inkludera den så kallade §23. Paragrafen innebar att arbetsgivaren ägde rätt att organisera arbetet som han ville och således kunde genomföra rationaliseringar mot arbetarnas vilja. Arbetsgivareföreningen var alltså tidigt så centraliserad att förbundens stadgar fastställdes centralt.[6]
Arbetarnas kritik mot rationaliseringarna var att de kunde motverka klasskänslan, ställa stora delar av arbetskraften utanför arbetsmarknaden, att mekaniseringen utarmade arbetet som blev själlöst och innehållslöst samt att tempot drevs upp Redan från början fick den negativa inställningen till rationalisering mothugg från röster även på arbetarsidan som såg positiva möjligheter för arbetarna .[7]
Genomförandet av 8-timmarsdagen 1919 innebar att arbetarna blev mer positivt inställda till rationaliseringen som var nödvändig för att kunna korta arbetstiden utan att produktionen sjönk.[8]
Arbetarsidan såg i rationaliseringen nu något som även kunde komma dem själva till godo. Överproduktionskrisen i början av 1920-talet fick arbetsgivarna att alltmer gå in för att genomföra rationaliseringar för att kunna överleva som företag. Inför hoten om lönesänkningar valde arbetarna att acceptera rationaliseringsåtgärderna för att därigenom göra lönesänkningarna mindre kännbara. På kongressen 1926 försvarade den blivande ordföranden Edvard Johanson rationaliseringen
"Fackorganisationerna kunna icke utöver en viss gräns ändra de ekonomiska förhållandena. Vilka löner arbetarna inom exempelvis exportindustrin kunna tillkämpa sig äro ytterst beroende av det internationella prisläget. ... Lönerna (jag talar här om reallöner) kunna endast höjas såsmåningom i den mån förbättrade produktionsmetoder och ekonomisk organisation framskapa betingelser härför. Vi måste räkna med att fackorganisationerna ingalunda äro den enda faktorn som är bestämmande för löneläget. ... Kunna fackorganisationerna vid varje tid ordna så, att arbetarna erhålla sin berättigade andel av produktionen, då fylla de alla rimliga anspråk"[9]
Av ovanstående framgår att det inom LOs ledning fanns en uppfattning om att arbetarna var underkastade samma ekonomiska betingelser som företagen samt att rationaliseringen var positiv även för arbetarna. Liknande tankegångar kom igen vid ett svar på en motion till 1941 år LO-kongress. Motionen kom från en avdelning inom Telegraf- och Telefonmannaförbundet. Avdelningen som var direkt negativ till ackordsarbete och tidsstudier förefaller inte tidigare ha varit utsatt för några rationaliseringsförsök. Motionen avslutas med uppmaningen att Landsorganisationen bör arbeta för ackordarbetets avskaffande.[10] Landssekreteriatets svar ger en bra beskrivning över hur arbetarnas syn på rationaliseringen förändrades.
"Tidsstudierna och ackordsarbetet ingå som ett led i rationaliseringen av arbetsprocessen. ... Genom ett rationellt utnyttjande av samhällets produktionskrafter skapas förutsättningarna för bättre levnadsförhållanden och en för hela folket höjd ekonomisk och social standard. ...I början intogo arbetarna en negativ inställning till dessa arbetsstudier. Denna negativism var närmast beroende på bristande förtroende för arbetsledarnas sätt att utföra studierna och tillämpa resultaten av desamma. ...Medan de fackligt organiserade arbetarna för några decennier sedan i stor utsträckning voro motståndare till ackordsarbetet, har denna betalningsform numera accepterats även av arbetarna på alla de områden där ackordsarbete lämpligen kan komma i tillämpning. Detta sammanhänger självfallet med, att ackordsarbetet ger möjlighet till högre inkomst än tidslönearbetet."[11]
Rationaliseringen hade blivit ett område där arbetsgivare och fack kunde samarbeta. Båda var intresserade av att organisera produktionen så effektivt som möjligt. Oenigheten gällde hur effektivitetsvinsten skulle fördelas. Särskilt inom exportindustrin hade arbetarna svårt att tillgodogöra sig effektivitetsvinsterna då arbetsgivarna med hänvisning till den internationella konkurrenssituationen hävdade att det inte fanns något utrymme till löneökningar. Vid kongresserna 1931 och 1936 kom från Metall en motion vid var och en av kongresserna som belyste exportindustriarbetarnas problem. 1931 hävdade de i motionen
"Framförallt har den svenska exportindustrin, genom den allt hårdare konkurrensen på världsmarknaden, drivits att genom fulländning av produktionsapparaten söka hävda sin ställning, ty det är klart att endast genom produkternas framställande till konkurrensdugligt pris desamma kunna föras i marknaden. ... Från arbetarehåll kan det givetvis inte vara något intresse att hindra industrin i dess strävan att på ändamålsenligaste sätt organisera produktionen, men å andra sidan bör detta ske på så sätt, som icke undanskjuter berättigade krav från arbetarna på meddelaktighet i det ökade utbytet av arbetet."[12]
Rationaliseringen var således både något som förenade arbetare och arbetsgivare och upphov till ett tvisteämne.
Diagram 1 och 2 (Sifferuppgifter hämtade från Ullenhag 1976 s24)
Under 1900-talets första decennier var arbetsfreden eller snarare bristen på arbetsfred ett ständigt återkommande problem. Under perioden 1903-1909 var det genomsnittliga antalet förlorade arbetsdagar 2.579.000 per år med en topp under storstrejkens år 1909 med 11.800.000. Om man inte räknar med 1909 var samma periods medeltal 1.042.000 förlorade arbetsdagar årligen.
1910-talet blev i storstrejkens spår en period med relativt låg strejkfrekvens. Under perioden 1910-1916 var den genomsnittliga siffran 340.000. 1917 steg antalet förlorade arbetsdagar till 1.109.000 för att fortsätta stiga och 1920 uppgå till 8.943.000. Antalet förlorade arbetsdagar sjönk därefter men understeg under de fem följande åren 2.500.000 endast år1924. Någonting måste göras åt alla konflikter som hotade hela samhället genom många och kostbara strider.
Redan vid riksdagen 1899 väcktes motioner som syftade till ett skydd för arbetsavtalet och en "ändamålsenlig lagstiftning till biläggande av rätts- och intressetvister mellan arbetare och arbetsgifvare"[13] En sådan lagstiftning vore ett hot mot arbetsmarknadens parters frihet. Skyddet för arbetsavtalet riktade sig dessutom direkt mot fackföreningarnas organiserande som enligt motionären av många arbetare upplevdes som ett tvång. Motionärerna ansåg att avtalet borde träffas mellan den enskilda arbetaren och arbetsgivaren.[14] 1906 antog riksdagen en proposition från regeringen om att en förlikningsman vid större konflikter skulle kontakta de stridande parterna och underrätta sig om förhållandena kring konflikten. Parterna var emellertid helt fria i förhållande till medlingen, de ålades inga skyldigheter.[15] Om inte förhandlingsviljan fanns hos parterna var en sådan lag naturligtvis verkningslös. Diagram 1 ger inget belägg för att arbetskonflikterna minskade i omfattning efter lagens antagande. Åren närmast före 1920 började konflikternas omfattning åter att stiga.
Konfliktåret 1920 omarbetades lagen och en viss skärpning beslutades. Parterna blev nu skyldiga att infinna sig då förlikningsmannen kallade. Parterna var fortfarande inte skyldiga att själva anlita medling.[16]
1915 fick socialstyrelsen i uppdrag att undersöka vilka åtgärder som kunde vidtas för att befrämja arbetsfreden. Socialstyrelsen inriktade sitt arbete på att effektivisera domstols- och medlingsförfarandet. Parterna blev skyldiga att underrätta motparten och medlingsmannen sju dagar före en arbetsinställelse verkställdes. Den domstol som föreslogs skulle bestå av sju ledamöter av vilka två skulle vara lagkunniga och fyra representera parterna som skulle föreslå vars två. Förslaget väckte protester bland arbetarna trots att Herman Lindqvist som var LOs ordförande och socialdemokratisk riksdagsman hade medverkat som sakkunnig i utredningen. Lindqvist hade reserverat sig på flera punkter men ansåg att fackföreningsrörelsen hade ett intresse av en lagstiftning på arbetsmarknaden.[17] När ärendet behandlades på LOs kongress 1917 uttalades att socialstyrelsens förslag om reglering av arbetsmarknaden "liksom all annan lagstiftning, som syftar till eller verkar dithän att på något sätt hindra eller försvåra arbetareorganisationernas strävanden skulle på det kraftigaste motarbetas"[18] Trots att arbetarsidan befann sig i ett svagt läge mot arbetsgivarna ville LO inte ha någon inblandning av lagstiftarna. I ett läge när socialdemokraterna ännu inte hade nått en tillräckligt stark ställning avvisade LO lagstiftningsvägen för att reglera arbetsmarknaden. Under de närmaste decennierna skulle socialdemokratin komma att stärka sin ställning, hur skulle det komma att påverka fackföreningsrörelsens inställning till lagstiftningsvägen?
Regeringen avstod från att föra förslagen till riksdagen då fler remissinstanser var tveksamma.
Ekmans regering framförde vid 1928 års riksdag ett förslag om lagstiftning på arbetsmarknaden som de med relativt knapp majoritet lyckades få antaget. Förslaget innebar bl.a. att kollektivavtalet blev bindande för den enskilde arbetstagaren och arbetsgivaren. Under avtalstiden var det inte tillåtet att vidta stridsåtgärder på grund av tvist om avtalets giltighet eller för att uppnå ändring i avtalet. Organisationerna var skyldiga att söka hindra medlemmar att vidta olovlig stridsåtgärd. Arbetsdomstolen skulle bestå av ordförande och två ledamöter som regeringen utsåg samt två representanter för vardera av parterna som regeringen skulle förordna efter förslag från parterna.[19]
Lagförslaget möttes av en stark ovilja bland arbetarna. I en proteststrejk som LO och socialdemokratiska partiet stod bakom deltog ca 365.000 arbetare.[20]
Arbetsdomstolen fick en utformning som var närmast identisk med den som 1917 hade fått skarp kritik inte minst från LO. Efter storstrejken och fram till 1917 hade antalet förlorade arbetsdagar varit relativt lågt. Det nya lagförslaget framfördes i ett annat läge. Det genomsnittliga antalet förlorade arbetsdagar under perioden 1910-1917 var 435.000. 1918-1928 var motsvarande siffra mer än 7 gånger så hög, 3.240.000. 1928 då lagförslaget antogs var ett av de år med högst konfliktfrekvens. Lagivrarna kunde visa tydliga tecken på att arbetsmarknadens parter antingen inte förmådde eller ville ta hänsyn till samhällsintressen som ansågs hotade av konfliktnivån.
Vid LO-kongressen 1931 inlämnades tre motioner om att motarbeta den av riksdagen beslutade lagen.[21] De motioner bör också ses i ljuset av händelserna de närmaste åren varför jag återkommer till dem.
Efter valet 1928 bildade högerledaren regering. Arbetsmarknadens parter inbjöds av regeringen till en konferens om arbetsfreden som skulle äga rum redan samma år. Konferensen utgick från en engelsk förebild den s.k. Mond-konferensen. Till Mond-konferensen hade Edward Mond inbjudit industriledare och fackföreningar för att främja näringslivets utveckling och förbättra arbetarnas ställning.[22] Den svenska regeringen sökte en fråga där parternas intresse sammanföll. Den fråga som LO ville framhålla att konferensen skulle behandla var rationaliseringen. Att döma av landssekretariatets försvar av samarbetet vid kongressen 1931 var det inget konstigt i att arbetsgivare och arbetstagare under statsmaktens överinseende förde samarbetssamtal.
"Ifråga om det samarbete mellan arbetsgivare och arbetare, som på så sätt inletts, framhölls av delegationen i dess första rapport, att detta samarbete icke innebär något märkvärdigt eller något nytt; därigenom förverkligas endast den till synes självklara tanken, att arbetsgivaren, arbetsbefälet och arbetarna skola såsom förnuftiga människor kunna sinsemellan rådslå om sådana till företagets och dess anställda personals bästa syftande anordningar, vilka ej är av natur att vara avtalsfrågor eller eljest reglerade i avtal."[23]
Det skulle visa sig att inte alla inom arbetarrörelsen såg ett samarbete som lika självklart.
Även om båda parterna infann sig menar Söderpalm att ingen av dem egentligen var särskilt entusiastisk över id_n. SAFs blivande direktör uppfattade förhandlingarna som ett slags utvidgning av statens förlikningsverksamhet.[24] SAFs dåvarande ordförande Von Sydow såg arbetarpressens marxistiska propaganda som det främsta hindret för ett samarbete. Von Sydow pekade dock på en ljusning vad gällde möjligheterna till samarbete, nämligen att den marxistiska propagandan i arbetarpressen var mindre vanlig än tidigare. Arbetarna började se mer positivt på rationaliseringen. Förhoppningen var att kapital och arbete skulle ses som "likaberättigade faktorer i produktionen".[25] Även LOs Sigfrid Hansson talade om att arbetare och arbetsgivare betraktade varandra som likaberättigade parter och menade att målet borde vara att bygga ut kollektivavtalen så att hotet om lagstiftning kunde avvärjas, men han ville även föra in frågor om industriell demokrati och den illa omtyckta §23.[26]
Arbetsfredskonferensen räknade över 200 deltagare och besöktas av åhörare.[27] Den gav rimligtvis inga större möjligheter till några direkta förhandlingar mellan parterna. Westerståhl anser ändå att den var ett viktigt steg mot det samförstånd som skulle komma. Han framhåller att såväl flertalet av arbetarrörelsens tidningar som högertidningarna intog en positiv syn på konferensen och att en förändrad syn på motparten kunde märkas bl.a i huvudorganisationernas press.[28] Motstånd mot konferensen kom framförallt från de kommunistiska och syndikalistiska arbetarnas press.[29]
Konferensen avslutades med att en resolution om fortsatt samarbete antogs. I resolutionen angavs att
"en delegation tillsätts med uppgift att sammanfatta vid konferensen framkomna synpunkter och uppslag ... samt lägga förslag till åtgärder, ägnade att förverkliga konferensens syfte, främjandet av samförstånd och arbetsfred till gagn för näringslivet och samhället i dess helhet"[30]
I delegationen kom stat, arbete och kapital att vara representerade. Den ägnade en stor del av sitt arbete åt rationaliseringsfrågan. Delegationen ställde sig bakom en positiv syn på rationaliseringen. I början kunde följden bli arbetslöshet men på längre sikt ökades konkurrenskraften och nya arbetstillfällen skapades. Man enades om ett uttalande att vinsten av en genomförd rationalisering även borde komma arbetarna till del.[31] För att befrämja samarbetet inrättades ett speciellt organ, arbetsfredskommittén som av speciella skäl blev en kortlivad historia.
I takt med att arbetslösheten steg utan att rationaliseringen ledde till att företagen nyanställde började rationaliseringskritiken åter framföras inom fackföreningsrörelsen. Vid kongressen 1931 lades skulden för arbetslösheten på "anarkin i det kapitalistiska produktionssystemet." Den socialdemokratiska regeringen ansågs ha gjort för lite för att nå en lösning på problemet med en arbetslöshetsförsäkring. Enligt motionerna borde den vara obligatorisk och bekostas av stat och arbetsgivare. Kongressen klandrade staten för att frågan om arbetslöshetsförsäkring hade förhalats.[32]
Det var dock militärens skott mot demonstranter 14 maj 1931 som kom att stå som en symbol för ett ändrat samarbetsklimat, vilket skulle komma att framstå tydligt vid sommarens LO-kongress. Skotten avlossades mot ett demonstrationståg mot strejkbrytare som militären var tillkallad för att beskydda. Fem personer sköts ihjäl, men militären friades såsmåningom. Demonstranterna kände inte till att länsstyrelsen redan hade beslutat att strejkbrytarna inte fick arbeta under konflikten.
Vid kongressen 1931 började kritiken redan när landssekretarietets verksamhetsberättelse skulle behandlas. Vestlin, som var ombud för Sågverksindustriarbetarförbundet från Hudiksvall, kritiserade samarbetet med arbetsköparna.
"Att arbetsköpareföreningen verkligen är arbetarnas fiende, ha vi nu sett i Ådalen, dit den skickade strejkbrytarslödder för att taga brödet ur munnen på arbetarna. Vad gjorde sedan L.O:s ledning då militären nedskjutit 5 arbetare? Jo den manade till lugn. L.O:s ledning isolerade sig från arbetarnas kamp i _dalen och fann det ledsamt att störa lugnet i Vatikanen. ... _r det till arbetareklassens fördel att samarbeta med organisatörerna av dessa dåd? Nej, och tusen gånger nej. Men vid kongressens öppnande säges ingenting om att fem fackligt organiserade arbetare mördats, utan man talar istället om att verksamheten skall så bedrivas, att den tjänar inte bara arbetarna, utan det kapitalistiska samhälle vari vi leva."[33]
Ett ombud från Gruvindustriarbetarförbundet fyllde i och gick till angrepp mot reformismen inom fackföreningsrörelsen.
"den harmoni som efter Mondkonferensen med så stor belåtenhet konstaterades, bl.a. av Svenska Dagbladet, ha vi nyligen sett ett utslag av i Ådalen".[34]
Kongressen beslutade att godkänna landssekretariatets verksamhetsberättelse och riktade på denna punkt ingen kritik mot landssekretariatet.
Kritiken blev betydligt hårdare när arbetsdomstolen och arbetsfredsdelegationen kom till behandling. Tre motioner hade lämnats in om att fackföreningsrörelsen skulle fortsätta sin kamp mot lagen om arbetsdomstol genom att LO inte skulle föreslå några representanter till arbetsdomstolen, att det skulle var oförenligt med medlemskap i LO att sitta i arbetsdomstolen samt att LO medvetet skulle bryta mot lagen och inte erkänna arbetsdomstolen. Sju motioner riktade sig mot samarbetet i den s.k. Mondkonferensen. I alla sju motionerna krävdes att LO bryter samarbetet i arbetsfredsdelegationen. Två av motionerna uttryckte direkt att samarbete med kapitalisterna borde vara oförenligt med medlemsskap i LO, samma andemening finns i de övriga motionerna. Endast Målarförbundets motion mjukar upp kraven något genom att ange att kongressen borde uttala "att den under rådande förhållanden anser det meningslöst att medarbeta i den s.k. arbetsfredsdelegationen".[35]
Det samarbete som protesterna riktade sig mot kan delas upp i två delar, dels det genom lag framtvingade i arbetsdomstolen och dels det frivilliga som var en följd av arbetsfredskommittén. Landssekretariatet försvarade deltagandet i arbetsdomstolen med att det var bättre att delta i arbetsdomstolen och tillvarata medlemmarnas intresse i domstolen sedan försöken att hindra lagen misslyckats. Av målen i arbetsdomstolen hade dessutom arbetssidan anmält mer än dubbelt så många som arbetsgivarna. Deltagandet i arbetsfredsorganen försvarades dels med att det inte utgör något väsentligt nytt dels med att samarbetet kommer arbetarna till godo.
"Uppkommande missnöjesanledningar kunna på detta sätt lätt elimineras, nyttiga förslag beträffande arbetets anordnande kunna från personalens sida framkomma och sociala anordningar, som från arbetsgivarens sida kunna vidtagas, torde ofta hava fördel av att genomföras ej blott för arbetarna, utan i samarbete med dem."[36]
I debatten hävdade en representant för Målarförbundet att han hade stött arbetsfredskonferensen på den tiden men att situationen nu var förändrad.[37]. Kongressen beslöt att bifalla landssekretariatets utlåtande om att fortsätta att medverka i arbetsdomstolen men röstade för Målarförbundets motion om att utträda ur arbetsfredsdelegationen. LO hade därmed valt att fortsätta att delta i det av lagstiftning framtvingade samarbetet men att åtminstone tillfälligt lämna det frivilliga samarbetet.
En tydlig skillnad mellan LOs ledning och åtminstone delar av dess medlemmar framträder, särskilt i Vestlins tal. Den intressegemenskap som ledningen ansåg sig se såg inte medlemmarna. Det givande samarbete som ledningen ansåg sig ha bedrivit hade återgäldats med lönesänkningar, strejkbrytare och skott mot demonstrationståg. Landssekretariatet försvarade sig med att förändringar i arbetets organisation hade kunnat genomföras i samarbete med arbetarna, Vestlin (och flera andra talare) talade om att "arbetsköpareföreningen verkligen är arbetarnas fiende".
Missbedömde landssekretariatet möjligheterna att kunna fortsätta samarbetslinjen?
Landssekreteriatets svar att samarbetet inte innebar något nytt och att det var det naturliga kan bero på att de som faktiskt hade deltagit i samarbetet anlade en pragmatisk syn på samarbetet. De som utifrån betraktade samarbetet såg konflikterna som hade kommit i dagen i Ådalen.
Ledningen var medveten om att samarbetet skulle utsättas för kritik på kongressen men verkar ha trott att de skulle kunna få stöd för sin linje. När samarbetet inleddes hade det stötts av större delen av pressen inklusive arbetarpressen. Att de fackföreningsmedlemmar som sköts ihjäl i Ådalen inte nämndes av ordföranden då han invigningstalade förefaller mycket märkligt. Kongressen hölls mindre än tre månader efter skotten. När ordföranden talade om de smärtsamma förluster som drabbat LOs krets av förgrundsgestalter, avsågs13 funktionärer som hade haft ledande poster och avlidit sedan föregående kongress.[38] Att Ådalshändelserna inte nämndes kan ha berott på att landssekretariatet inte ville dra upp dem på kongressen, ingen av de i förväg inlämnade motionerna nämnde direkt Ådalen.
Var det skotten i Ådalen som fick kongressen att rösta ner landssekretariatet i samarbetsfrågan eller var det andra förhållanden som var förändrade?
På kongressen 1931 diskuterades rationaliseringen och dess följder. Arbetslösheten aktualiserade frågan om förkortad arbetstid. I tjugoen motioner krävdes kortare arbetstid. I nitton av motionerna gjordes en direkt koppling mellan arbetslösheten och rationaliseringen. De två motioner som inte angav rationaliseringen var en från Sjömansunionen och en från Järnvägsmannaförbundet. I en av motionerna illustreras den ändrade inställningen till rationaliseringen.[39]
"Den tekniska utvecklingen har, speciellt under de senare åren, tagit jättesteg framåt inom olika produktionsområden, ett förhållande som borde ha medfört bättre och tryggare existensvillkor för arbetareklassen. Rationaliseringen har emellertid hänsynslöst utnyttjats av de ekonomiskt makthavande, så att vinsterna uteslutande tillfallit aktieägare och börsspekulanter. Den kapitalistiska exploateringen av de tekniska framstegen har under dessa förhållanden medfört svåra följdverkningar för arbetareklassen. ... Denna utveckling har förutom "lösgörande" av mänsklig arbetskraft, medfört en stegrad olycksfallsfrekvens och ett snabbare förbrukande av arbetskraften"[40]
Arbetslöshetsfrågan var den fråga som hade föranlett flest motioner. Det stora gemensamma problemet som motionerna angrep var arbetslöshetsförsäkringen och hur en sådan skulle konstrueras. Landssekreteriatet sammanfattade i sitt utlåtande motionerna.
"Uti motionerna 79-105 uttalas klander mot statens arbetslöshetspolitik, sådan denna hittills bedrivits av arbetslöshetskommissionen, och framhålles att de åtgärder, som från statsmakternas sida vidtagits i syfte att motverka arbetslösheten, icke varit tillfyllest. Vidare kräves åtgärder i syfte att förmå statsmakterna att skyndsamt genomföra en arbetslöshetsförsäkring"[41]
Kongressen beslutade enligt landssekretariatets förslag. LO ansåg således att den arbetslöshet som rationaliseringen åstadkommit var statens och inte parternas skyldighet att lösa.
Kritik riktades mot att kapitalismen inte hade förmågan att organisera produktionen på det för samhället effektivaste sättet. Följden blev att företag genomförde felrationaliseringar som på längre sikt blev en förlust för samhället.[42] Nils Unga som har undersökt socialdemokraternas arbetslöshetspolitik menar att det var de fackliga kraven om att staten skulle ta ett ansvar för arbetslösheten som ledde till den nya socialdemokratiska politiken.[43] LOs krav var i sin tur en följd av den stora arbetslöshet som rationaliseringen hade bidragit till. Så länge inte arbetslöshetsförsäkringen var löst kunde inte den positiva synen på rationaliseringen bibehållas. Eftersom rationaliseringen var en av de frågor som samarbetet hade byggts upp kring riktade sig kritik mot rationaliseringen också mot arbetsfredsarbetet.
"Hr Lübeck sammankallade denna konferens för att rationaliseringen skulle kunna genomföras utan motstånd från arbetarna, som genom denna rationalisering i tusental utkastades i arbetslöshet"[44]
När LO höll kongress nästa gång, 1936 hade staten tagit sitt ansvar genom arbetslöshetsförsäkringen 1934.
Arbetsmarknadskonflikterna berörde inte bara de stridande parterna, ofta drogs även utomstående in i konflikterna. En utredningen om lagstiftning till skydd för tredje man blev färdig i november 1933. Då hade andra förslag i samma syfte redan varit uppe i riksdagen både 1931 och 1932.[45]. Tredje man i arbetskonflikt var enligt utredningsförslaget den som inte var part eller hade del i konflikten. Tredje man skulle iaktta neutralitet i konflikten. När konflikten var över skulle även de direkt inblandade äga skydd mot repressalier. En anställd som fungerade som strejkbrytare genom att stanna kvar på arbetet skulle räknas som tredje man medan en strejkbrytare som tog anställning sedan konflikten utbrutit skulle räknas som oneutral. Fackföreningarna och arbetsgivarföreningarna skulle dessutom garantera för sina medlemmar. Om en medlem bröt mot lagen skulle det åligga organisationen att ingripa och hindra honom.[46] Facket tog stark ställning mot lagförslaget.[47] Särskilt riktade sig protester mot skyddet för strejkbrytare. Redaktören för Fackföreningsrörelsen skrev
"Ur fackföreningssynpunkt förtjänar naturligtvis strejkbrytarproblemet särskild uppmärksamhet och betänkligheterna mot en sådan lagstiftning till skydd för tredje man torde väl också närmast ha föranletts därav, att man på borgerligt håll önskar att med den ifrågavarande lagstiftningen skapa extra skydd åt strejkbrytarna utöver vad som redan lämnats dem i åkarpslagen"[48]
Att fackföreningarna dessutom skulle vara skyldiga att garantera att dess medlemmar efterlevde lagen skapade ytterligare olust.
Kritiken som förslaget utsattes för medförde en viss omarbetning. Landssekretariatet ansåg att förslaget trots förändringarna borde förkastas.[49]
När förslaget skulle behandlas i riksdagen vände högern helt oväntat och yrkade avslag på förslaget till förmån för ett förslag om ytterligare blockadlagstiftning.[50] LO hade i sista stund och på ett helt oväntat sätt räddats från vad de såg som en orättvis klasslagstiftning. Frågans handläggning visade hur osäkert det kunde vara att lita till stöd från partiet. Förslaget om lag till skydd för tredje man hade sånär gått igenom i riksdagen under en tid då socialdemokraterna innehade statsministerposten.
Att lagen om skydd för tredje man inte hade antagits innebar inte att lagstiftningshoten var över. Lagförslag om tredje man återkom till riksdagens bord utan att godtas, men även nya förslag väcktes.
Det var inte bara tredje man som drabbades av konflikterna på arbetsmarknaden. Det stora antalet arbetsinställelser medförde att viktiga samhällsintressen ansågs hotade. Under 30-talets första år steg antalet förlorade arbetsdagar. 1930-34 uppgick det genomsnittliga antalet förlorade arbetsdagar till över 2.500.000.[51] Kritiken var särskilt hård mot konflikten inom pappersmassaindustrin 1931-32 och mot byggnadskonflikten 1933.[52] Konflikter inom exportindustrin väckte kritik då de försämrade handelsbalansen och ansträngde samhällsekonomin i ett läge då konjunkturerna var dåliga. Byggnadsstrejken var omfattande och berörde många. Till och med LOs ledning såg i konflikten en fara för hela fackföreningsrörelsen och fann sig tvungna att ingripa mot de inblandade fackförbundens vilja med motiverningen att
"konflikten var ett typiskt bevis på sådana konflikter, som inte kunde lösas inom de aktivt deltagande förbunden, utan som måste bli hela fackföreningsrörelsens sak. ... Jag förstår att missnöjet bland byggnadsarbetarna blev stort, men det var i konfliktens sista skede inte bara deras sak utan hela fackföreningsrörelsens. [53]
LOs ledning ansåg sig ha rätt att med hänvisning till hela fackföreningsrörelsens bästa, mot de berörda förbunds vilja, blanda sig i deras konflikt. Samhället hade ingen motsvarande möjlighet att gripa in i konflikter på arbetsmarknaden när parterna hotade samhällsintressen. Byggnadskonflikten hindrade delar av det stimulanspaket som socialdemokraterna och bondeförbundet hade kommit överens om i krisuppgörelsen. Dessutom försenades några viktiga sjukhusbyggen. Hur skulle statsmakten kunna garantera att tredje man (skattebetalare, arbetslösa, patienter) inte drabbades av konflikter? Att landssekretariatet såg sig tvingade att ingripa och tvinga Murarförbundet att bryta mot sina stadgar visade på allvarliga brister i LOs stadgar. Strejken medförde krav om att öka ledningens befogenheter.[54]
Som en följd av uppmärksammandet av arbetsfredsproblemet tillsattes en utredning under ledning av socialdemokraten Torsten Nothin. Utredningen lämnade betänkandet "Folkförsörjning och arbetsfred". Utredningens omfattningen gjorde att den populärt kom att benämnas "mammututredningen". Direktiven var att de skulle förbereda en utredning om samhällsingripande på arbetsmarknaden. Betänkandet kom att peka på behovet av att centralisera fackföreningsrörelsens beslutsfattande, något som var ett gammalt arbetsgivarkrav. För att främja arbetsfreden föreslogs lagstiftningsåtgärder om såväl föreningsrätt som arbetsrätt. I första hand förordades dock att parterna själva borde ges möjlighet att träffa avtal istället för lagstiftning.[55]
I LOs tidskrift Fackföreningsrörelsen fick utredningsbetänkandet huvudsakligen positiva omdömen av redaktören Sigfrid Hansson. Vad som i tidskriften särskilt framhölls som en fördel var att förslaget i första hand byggde på att parterna själva skulle komma överens. Mot slutet av artikeln fanns vad som kan uppfattas som en förhandlingsinvit till arbetsgivarföreningen.
"Överståthållare Nothin och hans båda medarbetare ha i konsekvens med detta uttalande bemödat sig om att anvisa vägar, på vilka parterna i intressekonflikterna kunna medverka till lösningen av våra aktuella försörjnings- och arbetsfredsproblem. Vore det icke lämpligt att åtminstone göra försök till att komma till rätta med dessa problem på förhandlingarnas och överenskommelsernas väg? Parterna behöva väl icke taga allt för illa vid sig, om statsmakterna skjuta på och vilja hjälpa till"[56]
Sigfrid Hansson som förutom redaktör även var socialdemokratisk riksdagsman kände möjligen till att regeringen Per-Albin Hansson stod i begrepp att inbjuda till en ny arbetsfredskonferens av 1928 års typ.
I det andra veckonumret 1936 fanns vad som kan uppfattas som ännu en förhandlingsinvit. I en artikel benämnd Arbetsfred hävdades.
"Arbetaren och arbetsgivaren ha gemensamma ekonomiska intressen. Båda äro beroende av företagets möjligheter att giva dem en försörjning. Denna sats har upprepats så många gånger att dess sanningshalt börjar verka banal, inte minst därför att den praktiska slutsatsen av resonemanget uteblivit. Oenighet och ovilja har lagt hinder i vägen för dess förverkligande. Många mena, att när ett dylikt gemensamt intresse existerar så böra parterna kunna underordna sig ett visst hänsynstagande till varandra. framförallt på så sätt, att de avstå från att använda sig av arbetsnedläggelsen (strejk och lockout)"[57]
Det förefaller uppenbart att LOs ledning var inställda på nytt samarbete med arbetsgivarna. De tycks dessutom ha varit inställda på att staten skulle delta i förhandlingarna mellan parterna. Några månader senare när pressmeddelandet om att LO och SAF skulle inleda samtal om arbetsfreden var statens representanter inte längre välkomna.
Att arbetsmarknadens parter skulle inleda förhandlingar på egen hand utan inblandning av staten var en tanke som arbetsgivarnas representanter framförde. Vid ett tal på LO-skolan i Brunnsvik hade SAFs direktör Söderlund redan på våren 1935 framfört att det vore
"lyckligast om parterna på arbetsmarknaden principiellt inriktar sig på att ordna sina mellanhavanden själva ... Man må icke tro att någon av parterna i längden kan få åtnjuta statens skydd och hjälp för sina intressen och likväl behålla sin frihet på andra områden"[58]
Att LO föredrog att tillsammans med arbetsgivarna ställa staten utanför samarbetet kan ha berott på den misstro som fackföreningsrörelsen kände mot staten och även mot socialdemokratin.[59] Att lagen om skydd för tredje man hade varit så nära att drivas igenom när socialdemokraterna var i regeringsställning visade osäkerheten i att lita för mycket på de politiska kanalerna. Sedan socialdemokraterna bildade regering 1932 hade deras inställning till lagstiftning dessutom svängt.[60] Kunde LO räkna med stöd från en socialdemokratisk regering utan att behöva betala tillbaka genom lojalitet i framtiden?
Ytterligare en förklaring till LOs omsvängning förefaller mig möjlig. SAF kan ha antytt eller klart uttalat att de inte tänkte delta i ett samarbete där staten deltog. Framför den lagstiftning som troligtvis skulle bli följden av uteblivna samtal skulle då LO ha föredragit att genomföra samarbetet utan inblandning från statsmakten. Den tolkningen har inget direkt stöd i litteraturen men kan inte uteslutas. Trots att LO visste att SAF föredrog förhandlingar utan regeringsinblandning var de inställda på att regeringen skulle delta ända tills de hade haft direkt kontakt med SAFs ledning. Någonting i de kontakterna fick dem att tänka om
Åmark menar att huvudavtalet är anmärkningsvärt innehållslöst med tanke på den betydelse det har fått. För att förstå avtalet måste man enligt honom föreställa sig ett hemligt tilläggsprotokoll som parterna var överens om men inte nedtecknade i ett formellt avtal. En av punkterna i tilläggsavtalet var enligt _mark att SAF var villiga att förhandla om allt så länge LO avstod från att utnyttja sitt politiska inflytande över regeringen för att uppnå lagstiftning.[61]
1936 inleddes de förhandlingar som i december 1938 skulle leda till att parterna undertecknade huvudavtalet eller Saltsjöbadsavtalet som det kom att kallas. Parterna var överens om att inga protokoll eller andra handlingar skulle lämnas ut till offentligheten. Upplysningar om förhandlingarnas resultat skulle bara lämnas ut efter gemensamt beslut av parterna.[62] Förhandlingsprocessen är därför svår att få insyn i utan att ha tillgång till ett annat och omfattande material.
I tidskriften Fackföreningsrörelsen meddelades under den återkommande avdelningsrubriken FÖRENINGSLIV OCH ARBETSMARKNAD att "Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen skola dryfta arbetsfredsproblemet"[63] Artikeln som upptar en sida förhåller sig neutral till förhandlingarna och återger Landssekreteriatets motiveringar. Förhandlingarna sägs vara förutsättningslösa och syfta till att inventera arbetsmarknadsproblem som lämpar sig att reglera i avtal. Den hotbild som man vill undvika är lagstiftning som begränsar fackföreningens rörelsefrihet.
Att förhandlingarna kommenterades så sparsamt kan ha berott på att man inte ville skapa för stora förväntningar på förhandlingarna och att ledningen ville ha så fria händer som möjligt för att förhandla. LOs kongress var bara månader avlägsen och det kunde förväntas att krav på att avbryta förhandlingarna skulle komma. Genom att inte precisera vad förhandlingarna gällde fick kritikerna svårare att driva sin vilja igenom på kongressen. I en förhandling är det dessutom klokt att inte binda sig, parterna som inte hade förhandlat på så hög nivå sedan storstrejken 1909 måste ha varit osäkra på motsidans mål och prioriteringar.
Den 20 december 1938 undertecknade LOs och SAFs ledning huvudavtalet som var resultatet av Saltsjöbadsförhandlingarna. Avtalet var uppdelat på fem kapitel.
Det första kapitlet rörde inrättandet av en särskild arbetsmarknadsnämnd. Nämnden skulle bestå av tre ledamöter och lika många suppleanter från båda organisationerna. Ordföranden skulle vara opartisk och utses gemensamt. Nämndens uppgift var att vara skiljedomare ifråga om tolkning avtalet.
Det andra kapitlet reglerade förhandlingsordningen. En part fick inte hänskjuta en fråga till arbetsdomstolen eller vidta stridsåtgärder före förhandling med motparten hade inletts och misslyckats. Förhandlingen skulle först ske på lokal nivå, om ingen lösning hade nåtts skulle den därefter tas upp på central nivå (förbundsnivå).
Det tredje kapitlet reglerade förhållanden vid uppsägning och permittering. För arbetare som varit anställd i minst ett år skulle arbetsgivaren varsla minst en vecka i förväg eller så snart det kunde ske. Om arbetsgivaren eller arbetarorganisationen så önskade skulle samråd omedelbart äga rum. Kapitlet innehöll även undantag från bestämmelserna.
Det fjärde kapitlet begränsade de ekonomiska stridsåtgärderna. Stridsåtgärd fick inte vidtas för att på politiska eller religiösa grunder förfölja någon. Sedan konflikten var bilagd fick ingen vedergällning vidtas. Små familjeföretag åtnjöt ett särskilt skydd mot stridsåtgärder. Avtalet innehöll även ett skydd för neutral tredje man och räknade upp i vilka fall tredje man är att räkna som oneutral.
Det femte och sista kapitlet handlade om samhällsfarliga konflikter. LO och SAF skulle
"till skyndsam prövning gemensamt upptaga varje konfliktsituation, där skydd för allmänt intresse påkallas antingen av endera organisation eller av offentlig myndighet eller ock av annat därmed jämförligt organ som företräder det ifrågakommande allmänna intresset"
Huvudavtalet liknade i mycket vad följden av en lagstiftning skulle kunna tänkas ge. Den arbetsmarknadsnämnd som enligt SS1 skulle handlägga konflikter liknade till sin sammansättning arbetsdomstolen som facket var en bestämd motståndare till. Fjärde kapitlets bestämmelser om begränsning av ekonomiska stridsåtgärder var (med avsikt?) likt lagförslagen om skydd för tredje man. Kapitel fem tillkom som svar på en annan kritik som riktades mot parterna nämligen att de satte sina egna intressen före viktiga samhällsintresse.
Vad gäller samhällsfarliga konflikter framgår det vad en av fördelarna med avtal framför lagstiftning var. I avtalet avgjorde parterna själva via arbetsmarknadsnämnden om en konflikt var att räkna som samhällsfarlig. Det var parterna själva som var satta att övervaka och avgöra tvister enligt avtalet. I arbetsmarknadsdomstolen ägde parterna endast rätt att föreslå representanter till de poster som skulle representera dem. Enligt huvudavtalet tillsatte parterna sina egna representanter och tillsatte gemensamt en ordförande. En annan fördel med ett avtal är att det kan sägas upp om någon av parterna är missnöjd.
Fackföreningsrörelsen var inte enad på sin väg mot Saltsjöbaden, vilka var motståndare till samarbetet? Var det Landssekreteriatet som drev hela rörelsen framför sig eller fanns det förbund som förespråkade samarbete? Vilka argument användes för och emot samarbetet?
De radikala arbetarna var som väntat mer negativa till samarbetslinjen än vad övriga arbetare var. Redan vid bedömningen av arbetsfredskonferensen syntes skillnaden genom att de kommunistiska och syndikalistiska arbetarnas tidningarna var fördömande medan övrig press var positivt inställd.[64] Även bedömningen av Saltsjöbadsavtalet blev hård, tidningen arbetaren skrev
"Det är visserligen sant detta, att man befinner sig i samma båt, men det var dock meningen, att arbetarrörelsen skulle avskaffa den på fartyget rådande klasskillnaden och första klassens privilegier. ... Men för att inte bli allt för mycket besvärade av klasskampen sträva de socialdemokratiska politikerna efter att dämpa den så mycket som möjligt genom att lura arbetarna med samförstånd och folkhem och samhällsgemenskap"[65]
Att kritiken från vänster var kännbar för LO visas av att kommunisternas kritik och beskyllningar om att klasskampen hade övergivits bemöttes i fackföreningspressen.
"Någon förrädisk borgfred med arbetsköparkapitalet det inte för ett ögonblick tal om. Fackförbundens avtalsfrågor och denna ligga fullständigt vid sidan av varandra och äga inget samband"[66]
I en artikel, skriven i dialogform och införd i en annan tidskrift diskuterade några arbetare varav en var kommunist medan en äldre arbetare lyssnade. Efter att kommunisten ondgjort sig över avtalet trädde den äldre arbetaren in i samtalet. Det intressanta i hans inlägg tycker jag är att han inte försvarade avtalet i sak men däremot kritiserar Sovjet och därmed kommunisternas kritik av avtalet.[67]
Kritik från radikala arbetare var således ett faktum, men för hur de enskilda förbunden kom att ställa sig verkar det inte ha spelat någon roll. De förbund som var mest negativa var som kommer att framgå inte de förbund där kommunisterna kan antas ha varit starkast.
Det finns exempel från kongresserna där samarbete har fördömts som oförenligt med Marx, eller där ett ombud har avfärdats med att han var kommunist, något som mottogs med applåder av kongressen.[68] Det avgörande för inställningen till samarbetspolitiken förefaller åtminstone bland ombud och representanter inte ha varit hur radikal han var utan vilket förbund han tillhörde.
När arbetsfredskonferensen sammankallades var den gemensamma inställningen inom fackföreningsrörelsen att man borde delta, däremot var förhoppningarna om att nå resultat små [69]. När det var dags för kongress 1931 hade läget förändrats. Som tidigare nämnts restes nu krav på att samarbetet genast måste avbrytas. Kom kraven från särskilda förbund eller var den uppfattningen allmän?
Förutom de fyra talare som i samband med verksamhetsberättelsen invände mot deltagandet i arbetsfredskonferensen fanns det vid kongressen tio yrkande på att Landsorganisationen skulle dra sig ur samarbetet. Av dessa tio kom två från Gruv, två från Metall, två från Sågverks, tre från Grov- och Fabriksarbetarförbundet samt en från Gjutarförbundet. De tio motionerna fördelar sig ganska jämnt på hög- (Gruv, Gjutarförbundet) och låglöneförbund (Sågverks). Vidare fanns både exportdominerade och hemmamarknadsorienterade branscher representerade. Förbunden som hade motionerat befann sig dessutom i olika läge då det gällde kongressens andra stora fråga, arbetslösheten. Den beräknade arbetslösheten var bland Gruvarbetarna 3-4% medan den för sågverksarbetarna översteg 50%.[70] (Båda siffrorna gäller arbetslösheten bland de organiserade arbetarna.) Bilden förändras inte om vi tar med de förbund som hade lämnat motioner om att även dra sig ur det lagstiftade samarbetet. Kongressen beslöt, utan att rösträkning begärdes, att avbryta det frivilliga samarbetet men att fortsätta det lagstiftade. Det förefaller inte som om det på kongressen 1931 fanns några klara skiljelinjer mellan olika förbund vad gällde samarbete med arbetsgivarna. Däremot fanns det inom ledningen en vilja att fortsätta samarbetet.
Att kongressen var så pass enig om linjen att bryta det frivilliga samarbetet berodde sannolikt på två saker. En stor bitterhet mot arbetsgivare och stat för händelserna i Ådalen märks hos flera talare, bitterheten fanns kvar även på kongressen 1936. Arbetslösheten var vid tillfället mycket hög. När förslaget om arbetslöshetsförsäkring presenterades räknades med arbetslöshetsnivåer på mellan 50 och 60 % för vissa grupper[71]
När beskedet lämnades om att nya förhandlingar mellan LO och SAF skulle inledas var det mindre än ett halvår tills det var dags för 1936 års kongress. På den kongressen skulle de nya förhandlingarna bli en av de stora frågorna. Redan på representantskapets möte den 16 mars visade sig åsiktsskillnaderna.[72] Ordförande Forslund sade att läget var allvarligt om LO ville undvika lagstiftning i arbetsfredsfrågan. Han förespråkade därför en omprövning. Flertalet representanter ställde sig positiva till förhandlingarna, Sågverks representant fann det konstigt att
"dessa tvenne stora organisationer inom näringslivet, Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen, aldrig träffats till överläggningar annat än vid sådana tillfällen, då av förbunden upplagda konfliktsituationer förelegat".[73]
Metalls representant framförde att han tidigare hade uttalat sitt missnöje med att inga steg tidigare hade tagits för att återuppta samarbetet.
Avslagsyrkanden kom från en av Metalls representanter, från Byggnadsträarbetarförbundets representant samt från Murarförbundet representant. Två representanter, en från Byggnadsträ och en från Målarförbundet, var så osäkra att de inte kunde ta ställning vid sammanträdet.
Eftersom representantskapet med en klar majoritet röstade för förutsättningslösa samtal är det intressantast att se vilka som var avvisande eller mycket tveksamma. Av de fem som framförde avvikande mening i debatten kom fyra från förbund som var utpräglat hemmamarknadsorienterade. Den femte representerade Metall som var LOs största förbund och hade åtta ledamöter i representantskapet. Han motiverade dessutom sitt ställningstagande med att förhoppningarna om att kunna undvika lagstiftning var starkt överdrivna, mot förutsättningslösa diskussioner med SAF hade han inget att invända.[74] De andra som inte tillstyrkte förslaget kom från mindre förbund. Av Byggnadsträs representanter var två av tre tveksamma, Murarförbundets enda representant sade nej, medan en av Målarförbundets två representanter var tveksam. De tre förbund, av vars representanter minst hälften var tveksamma, var verksamma inom byggsektorn.
Byggnadsträarbetaren skrev före samtalen mellan LO och SAF var aktuella om fackföreningens förändrade ställning. Artikeln påpekade att fackföreningsrörelsen hade uppnått en ställning som jämställd med arbetsgivarna och att ett nytt förhållningssätt behövdes, att uppta förhandlingar om arbetsfreden var ändå inte aktuellt "Arbetarna måste nog ännu en tid ha svärdet vid sidan" [75] I samma artikel hävdades att ingen vettig människa kunde ha något principiellt mot lagstiftning på arbetsmarknaden. Här avviker artikeln från vad som främst från LOs ledning kom att bli det viktigaste argumentet för förhandlingar, att lagstiftning på arbetsmarknaden är principiellt fel.
I en kommentar till de påbörjade samtalen menade skribenten att underhandlingarna var meningslösa då parterna dagligen träffades i verksamheten och därför väl kände till problemen.[76] När avtalet var färdigförhandlat och undertecknat av centralorganisationerna invändes att avtalet var alltför svagt och inte undanröjde lagstiftningshotet, snarast tvärtom.[77] Att SS23 nu var ämne för förhandlingar och att arbetarna hade fått igenom en veckas varsel uppvägde inte att SS23 hade erkänts. Huvudavtalet avvisades av förbundsstyrelsen i Byggnadsträ bl.a. med hänvisning till att man ogillade centraliseringen
"Vi ha inte trott, att vi nu nått något sorts idealtillstånd, där organisationernas bekymmer avlastas på 6 duktiga karlar inom resp. Landsorganisationens och Arbetsgivareföreningens ledning."[78]
Transportarbetaren hävdar i sin första kommentar att man tillsammans med typograferna, byggnadsarbetarna samt hotell- och restauranganställda har ställt sig avvisande till avtalsförslaget.[79] I en kommentar till avtalets brister uppgavs att det minskade förbundets frihet, att uppmjukningen av §23 var bra men att förhandlarna uppenbarligen hade fått betala den dyrt.[80]
Kritiken mot huvudavtalet kom från förbund som var verksamma på hemmamarknaden.
I det absoluta flertalet fackföreningsorgan var inställningen till avtalet positiv, avtal sågs i varje fall som ett bättre alternativ än lagstiftning. Jag kommer därför bara att närmare återge ett antal exempel.
I Svenska bryggeriarbetaren välkomnades beskedet att förhandlingarna skulle inledas. Utvecklingen hade lett till att fackföreningsrörelsen hade fått ökat samhällsansvar
"utifrån dessa synpunkter är det tämligen uppenbart, för att inte säga helt naturligt, att produktionens ostörda fortgående har blivit av ungefär samma betydelse för samhället som vad det lugna blodomloppet är för människokroppen"[81]
När huvudavtalet var färdigförhandlat kommenterades i samma tidning att avtalet innebar en viss uppmjukning av SS23 medan man inte funnit några direkta nackdelar. "För vår del kunna vi säga, att huvudavtalet i stora delar är likt vad vi och vår motorganisation redan tidigare i praxis tillämpat"[82] Beklädnadsarbetaren, Bokbinderiarbetaren och Träarbetaren hade en uppfattning som liknade Svenska bryggeriarbetarens. De fyra tidskrifterna hade dessutom (med små förändringar) samma artikel införd som kommentar till samtalen. Även Mål och medel (livsmedelsarbetarnas fackorgan), Skogsindustriarbetaren, Skoarbetaren och Metallarbetaren var positiva sin bedömning.
I Metallarbetaren var rubriken "Praktisk mondism". Den vid 1931 års LO-kongress så utskällda mondismen användes här som något positivt. Artikelförfattaren hävdade att det var de som sade nej till huvudavtalet som var reaktionära.
"Dagens svenska fackföreningsrörelse är icke längre en rörelse, som i främsta rummet tror sig vinna framgångar med resolutionsfabrikation och med större eller mindre strejkaktioner - även om strejken som yttersta påtryckning icke få förbises. Den är istället en rörelse, där man oftast lugnt och sansat diskuterar, konfererar och förhandlar i avsikt att ernå vad man eftertraktar"[83]
Avtalet presenterades, under rubriken "Det stora avtalet", med stora bilder på undertecknandet av huvudavtalet samt LOs representantskap. Metallarbetarna sägs kunna ta åt sig en del av förtjänsten då förslag från Metall och Pappersindustriarbetarförbundet bidrog till att samtalen kom till stånd.[84]
Gruvindustriarbetaren, Handelsarbetaren och Textilarbetaren ger avtalet godkänt men främst för att de föredrar det före lagstiftning.
En del fackföreningsorgan kommenterade inte huvudavtalet (åtminstone inte under 1938 eller 1939) till dessa hörde bl.a. Kommunalarbetaren som bara återgav avtalstexten.
Till 1936 års kongress då samtalen just hade inletts inkom sju motioner som krävde att samarbetet skulle avbrytas. Tre av motionerna kom från avdelningar inom Grov- och Fabriks, en kom från Skogs- och Flottningsförbundet, en kom gemensamt från Kommunalarbetarförundet och Målarförbundet, två från Pappers och en från Metall.[85] I fyra av motionerna hänvisades till att samarbetet 1928-31 hade lett till skotten i Ådalen. Motionerna utryckte vidare att det inte var i arbetarklassens intresse att samarbeta med arbetsköparna och att den praxis som avtalet bildar var första steget mot lagstiftning
"Därför har man räknat ut, att först skall man >>samarbeta>> och sedan ingå vissa frivilliga överenskommelser mellan arbetsköpareföreningen och L.O. sedan skall >>vedertagen praxis och gällande överenskommelserÈ stadfästas i lag"[86]
En annan fara sågs i att centralisering kunde bli följden, en av motionerna vände sig mot slutsatser i Nothins utredning och fruktade att samarbetet skulle verka i samma riktning. Nothins betänkande hävdade att
"Även i övrigt syns en ökad centralisering vara önskvärd"[87]
Sju motioner med krav att huvudavtalet skulle sägas upp hade lämnats in till 1941 års LO-kongress.[88] Flest motioner i frågan (tre) kom från avdelningar inom Lantarbetarförbundet. Två av de tre motionerna ansåg att avtalet borde sägas upp då arbetarnas ställning inte hade blivit tryggare genom avtalet medan den tredje ansåg att klassförsoningen gynnade arbetsgivarna på arbetstagarnas bekostnad. Två motioner från Grov- och Fabriks argumenterade enligt samma linje, att samarbetet hjälpte arbetsgivaren att sko sig på arbetstagarnas bekostnad. Elektriska Arbetareförbundet vände sig i sin motion mot att LO samarbetade med, istället för att kämpa mot, arbetsköparna. Livsmedelsarbetarförbundets motion hävdade att bara arbetareparten visat samhällsansvar vid löneförhandlingarna.
De sju motionerna kom från fyra förbund som var verksamma på hemmamarknaden.
Sammanfattningsvis har jag funnit kritik och motstånd mot huvudavtalet från fjorton förbund. Av dem var motståndet starkast inom Byggnadsträ , Grov- och Fabriks, Målarförbundet, Murarförbundet, Typografförbundet, Transportarbetarförbundet, samt Hotell- och Restaurangpersonals förbund. Inom de förbunden har minst hälften av representanterna vid representantskapet möte eller fackföreningstidningen varit negativa. Grov- och Fabriks kvalificerar sig genom att det var det förbund som lämnade flest motioner samt reserverade sig mot kongressens beslut.
De förbund som inte var lika kraftiga i sitt motstånd var lantarbetarna., Skog- och Flottningsförbundet, Kommunal, Livsmedels, Elektriska arbetarna. Metall samt Pappers.
Av fjorton förbund som i olika grad uppvisat motstånd mot förhandlingarna eller avtalet var tolv utpräglade hemmamarknadsbranscher medan två var branscher med stor export. Pappers och Metall som är de förbund som bryter mot bilden tillhörde i övrigt de mest positiva och pådrivande förbunden.[89] De som var negativt inställda får därför ha ansetts representera en minoritets åsikt.
Grov- och Fabriks, som hade en negativ inställning till samarbetet, var ett förbund som inrymde många olika yrkesgrupper som byggnadsarbetare, gummiarbetare, tändsticksarbetare mfl. 1936 reserverade sig sju ombud från Grov- och Fabriks mot kongressbeslutet att fortsätta samtalen med arbetsgivarna. Detta måste ses som en stark markering då antalet reservationer i kongressprotokollen i övrigt är få. De sju som reserverade sig stod alla upptagna som byggnadsarbetare i deltagarförteckningen.[90] Vid en granskning av de mest negativa förbunden framgår att tre av förbunden (fyra om Grov- och Fabriks räknas in) var verksamma inom byggsektorn som låg i topp vad gällde löner.[91] Även typograferna var en höglönegrupp.
Bland de förbund som i mindre omfattning var negativa hade även livsmedelsarbetarna en förhållandevis hög lön. De grupper som framförallt inte stämmer in i bilden är lantarbetarna samt hotell- och restaurangpersonalen som var låglönegrupper. Lantarbetarna hade vid 1936 års kongress förespråkat lagstiftning om en lägsta tillåten lön.[92] En tänkbar förklaring till att de motsatte sig huvudavtalet är att de kan ha sett möjligheten att få en sådan lagstiftning minskad om parterna själva gjorde upp på arbetsmarknaden genom avtal.
Det gemensamma för motståndarna till samtalen och avtalet var att det rörde sig om hemmamarknadsbranscher och oftast höglöneförbund. Varför var det just de grupperna som i högre grad än andra var motståndare till samarbetet?
I ett försök att ge en förklaring till det ska jag undersöka hur debatten inom LO gick i några andra frågor.
Redan vid 1922 års kongress fick landssekretariatet i uppdrag att genomföra omläggningen från yrkes- till industriförbund. Omläggningen skulle medföra att alla fackligt anslutna på en arbetsplats skulle tillhöra samma förbund. Tanken var att arbetsgivaren bara skulle förhandla med ett förbund och således möta en enad front. 1926 fanns ett förslag men inga större förändringar hade ännu skett annat än på pappret. 26 motioner hade lämnats in i industriförbundsfrågan men flertalet berörde endast gränsdragningsfrågor varför det är svårt att dra några slutsatser om vilka förbund som var positiva resp negativa till omorganisationen.[93]
Vid kongressen 1931 var detaljfrågorna färre och det var därför lättare att se var skiljelinjerna gick.[94] Två motioner från avdelningar inom Metall uppmanade kongressen att verkställa det redan fattade beslutet. I en av motionerna konstaterades
"Många arbetare och stora arbetaregrupper vänta ännu på konsolideringen av den svenska fackföreningsrörelsen."[95]
Styrelsen för Grov- och Fabriks klagar över att andra förbund inte har följt kongressens beslut.[96]
Motioner som var negativa till förslaget hade inkommit från Livsmedels. Gjutarförbundet, Tunnbinderiarbetarförbundet. Sadelmakar- och Tapetserarförbundet samt Handelsarbetarförbundet. Sadelmakarnas motion vände sig mot det faktum att de inom bilindustrin skulle hamna under Metall.
"Samma motsättningar förefinnes även ute på verkstäderna, där Metall enligt organisationsplanen är avtalsslutande part. Det är en given följd att yrkesgrupper med högre lönestandard med anslutning till metallindustriarbetareförbundet automatiskt bli berörda av deras tillämpade avtal, som i stort omfattar exportindustrin med lägre löner ... Stockholms sadelmakare ha efter flera sammanträden blivit övertygade om möjligheten att inom vårt förbund få behålla sadelmakarna anställda på bilverkstäderna"[97]
Vid 1936 års kongress var industriförbundsfrågan inte längre någon fråga som gav upphov till större oenighet mellan förbund. Motionerna som inkommit i frågan rör frågor om beslutets verkställande.
Motsättningarna i frågan 1931 förefaller gå mellan exportarbetare och hemmamarknad. Det var inte den hemmamarknadsorienterade byggnadsarbetardelen av Grov- och Fabriks som ställde sig positiva till reformen. Motionen hänvisar till gummifabriksarbetarna, tändsticksfabriksarbetarna samt arbetare vid kemiska industrier.
De som ställde sig negativa var branscher som huvudsakligen var verksamma på hemmamarknaden. Vad som avgjorde deras ställningstagande illustreras tydligt av ovanstående citat från sadelmakarnas motion.
LO bildades som en försvarsorganisation som endast gav medlemsförbunden stöd vid arbetsinställelse som var föranledd av arbetsgivaren. För att kunna möta arbetsgivaren på ett framgångsrikare sätt förordades en centralisering.
"I kampen mot arbetarna uppträda arbetsköparna gemensamt som en klass, då däremot enskilda arbetaregrupper, som äro i strid, få kämpa ensamma och isolerade"[98]
Vad man hoppades uppnå genom centraliseringen illustreras av en motion 1926
"Då det på senaste tiden pågått sammanslagning av vissa förbund till karteller för att vid konflikter bisträcka varandra och denna centralisering i mindre skala ej är tillräcklig för att gagna hela arbetareklassen, anser vår organisation, att lämpligaste sättet vore att centralisera hela Landsorganisationen till såväl anfalls- som försvarsorganisation, så att förbundens ekonomiska styrka förlägges till Landsorganisationen med en jämn fördelning av såväl kontingenter som understöd. Med denna omläggning vinnes den fördelen, att alla förbund bli lika starka samt i solidariskt hänseende jämställda"[99]
Att alla förbund skulle bli i solidariskt hänseende jämställda kan tolkas som en strävan till löneutjämning. Betydligt tydligare framgår det av en motion från Metall som hävdar
"att lönerna - oberoende av yrkeskvalifikationer och yrkenas säsongskaraktär m.m. - ställa sig mycket olika för de till Landsorganisationen anslutna arbetarna, exempelvis för vissa åt hemmamarknaden producerande arbetare och exportindustriernas arbetare, och vid uppgörelserna har det ofta visat sig vara de i lönehänseende sämst ställda grupperna som fått draga det kortaste strået. Behovet av en mera i motionens syfte inriktad, solidaritetsbetonad lönepolitik gör sig sålunda alltjämt gällande inom fackföreningsrörelsen."[100]
Enligt motionen var centralisering nödvändig för att genomföra den solidaritetsbetonade lönepolitiken. Att de lägst avlönade behövde särskilt stöd ansåg även en avdelning inom Stenindustriarbetarförbundet som föreslog att endast förbund som organiserade de lägst avlönade skulle få stöd i alla situationer.
Borträknat motionerna om industriförbund hade åtta motioner som förordade centralisering inkommit. Tre motioner kom från Sten två från Metall en från Gruv en från Pappers samt en som gemensamt var inlämnad av Järnvägs, Pappers samt Sågverks.[101] Ingen motion om decentralisering lämnades till kongressen, decentraliseringslinjen hade tidigare varit starkare än centraliseringslinjen.[102] Däremot möttes centraliseringssträvandena i debatten.[103] Bortsett från landssekretariatets inägg framförde elva ombud synpunkter. De positiva och de negativa inläggen var jämnt fördelade. I sex inlägg stöddes åtminstone tanken på en utredning i frågan medan fem inlägg inte heller ville låta det utredas. De sex positiva inläggen kom från Transport, Grov och Fabriks, Träindustriarbetarförbundet, Pappers, Gruv samt Sten. De fem som var negativa tillhörde Järnvägs, Kommunal, Livsmedels, Typograf och Metall. Även landssekretariatet intog en avvisande hållning med hänsyn till att tidigare kongresser ställt sig negativa till centralisering.[104] Var en av skiljelinjerna gick framgår av Kommunals representants inlägg som inleds med ett försvar av hemmabranschernas lönenivåer.
"Vidare framhöll kamrat Ekman, att man skulle komma ifrån att vissa grupper utsugs av andra. Det vore bra om man kunde påvisa fall, där sådan utsugning verkligen förekommit."[105]
Ett ombud från Gruv talade för centralisering med argumentet att det kunde öka de lågavlönades löner men passade på att lägga in en brasklapp för de högavlönade arbetarna dit Gruvs medlemmar räknas.
"Genom att göra Landsorganisationen till en anfallsorganisation lösa vi även problemet: exportindustriarbetarnas löner contra hemmamarknadsarbetarnas. För övrigt finns ingen anledning att missunna redan väl avlönade arbetare deras ställning. Vi böra icke bygga upp vår organisation på principen att vi skola förhindra vissa grupper att ta ut vad som står att få"[106]
Kongressen beslöt mot Landssekreteriatets utlåtande att undersöka frågan.
Vid 1931 års kongress inkom åtta motioner i centraliseringsfrågan. Tre motioner kom från avdelningar inom Grov och Fabriks, två från Pappers, en från Sten, en från Gruv och en från Livsmedels. I den efterföljande debatten deltog, bortsett från ordförande Johanson som presenterade landssekretariatets förslag, fem personer.[107] Representanter för Sten, Trä, och Transport samt ett ombud för Sågverks talade för centralisering medan Livsmedels representant som var mot en centralisering även vände sig direkt mot löneutjämning.
"Representantskapet, hade dragit den slutsatsen av hr Karléns anförande, att det skulle bli möjligt att få en jämnare lönefördelning mellan hemmaindustrins och exportindustrins löneförhållanden, om man omlade Landsorganisationen till en anfallsorganisation. I så fall skulle det inte inbjuda oss att förena oss med denna motion."[108]
Av de fem talarna var fyra invalda i LOs representantskap (Sten, Trä, Transport, Livsmedels). Det verkar därför troligt att de företräder sina förbunds åsikter.
1936 hade förslag inkommit från Pappers (2), Kommunal, Byggnadsträ, Sten, Sjöfolksförbundet samt Telegraf- och Telefonmannaförbundet.[109] I den korta debatt som följde stödde ett ombud från Metall samt en representant från Sten centraliseringen, medan Gjutarförbundets representant var avvisande med hänvisning till att LO kommer att bli mindre stridsvilligt istället för tvärtom.
"Om exempelvis byggnadsarbetarna, som ha de högst tilltagna lönerna här i landet, hade anledning att taga upp en strid med motparten och det fanns möjligheter att pressa upp deras löner, men man å andra sidan finge räkna med en konflikt, i vilken andra arbetaregrupper skulle bli berörda, så kan jag icke tänka mig annat än att Landssekretariatet måste resonera på det viset, att vi icke kunna ta en sådan strid, alldenstund i densamma kommer att indragas grupper vars löner ligga betydligt mycket lägre."[110]
Till kongresserna 1926, 1931, 1936 hade följande förbund lämnat motioner om centralisering, Pappers(6), Sten(5), Metall(2), Gruv(2), Grov o Fabriks(2), Järnvägs(1), Sågverks(1), Livsmedels(1), Kommunal(1), Sjöfolks(1), Byggnadsträ(1) samt Telegraf- och Telefonmannaförbundet(1)
I debatten hade följande förbund uttalat sig positivt, Sten(3), Transport(2), Trä(2), Grov och Fabriks(1), Pappers(1), Gruv(1), Sågverks(1).
Negativa synpunkter hade i debatten framförts av Livsmedels(2), Kommunal, Typograf, Metall och Gjutarförbundet. Även här går det att se en uppdelning mellan å ena sidan i huvudsak exportinriktade och/eller låglöneförbund och å andra sidan hemmamarknadsarbetare. Att Järnvägs, Livsmedels, Byggnadsträ samt Kommunal i motioner har stött centraliseringen stämmer inte med mönstret, det rör sig dock endast om en motion från vart och ett av förbunden.
Vid de tre frågor som jag studerat anser jag att det finns en röd tråd när olika förbund tog ställning. Såväl vad gällde samarbetet med arbetsgivarna, industriförbundsfrågan som en omorganisation i centralistisk riktning av LO kom förespråkarna i stor utsträckning från branscher med stor andel export medan motståndarna oftast kom från branscher som var verksamma på en skyddad hemmamarknad. Det avgörande för vilken ställning ett förbund intog behöver inte ha varit om det organiserade arbetare i exportindustrin eller inte utan om medlemmarna hade låg eller hög lön. Skiljelinjen låglöneförbund - höglöneförbund, sammanföll oftast med hemmamarknad - export.
Typograf som var ett av de förbund som var mest negativa till huvudavtalet hade i handling visat att det inte var samarbete med arbetsgivaren som de var kritiska mot. 1937 hade de tecknat ett fredsavtal med arbetsgivarna där de förband sig att under åtta år inte ta till öppna stridsåtgärder.[111] Att ett av de kritiska förbunden gick betydligt längre än LO i att begränsa strejkrätten stöder tolkningen att huvudavtalets motståndarna främst riktade sig mot den centralisering som de fruktade skulle bli följden. Redan samtalen mellan LO och SAF var ju centraliserade. Anders L Johansson menar att förtroende och makt koncentrerades till LO och SAF och att det därför var en nödvändighet att LO centraliserades.[112]
I öppningsanförandet vid kongressen 1941 talade LOs ordförande, August Lindberg, om de påfrestningar som världskriget inneburit för medlemmarna. Han menade att centraliseringen endast delvis var en följd av krisen.
"Genom förhållandenas eget tryck har Landsorganisationens ledning - Landssekretariatet och Representantskapet - kommit att intaga en centralare ställning än tidigare i kristidens lönerörelsearbete. Detta är dock inte en fråga som helt sammanhänger med krisen. Redan under föregående kongressperiod framfördes önskemål om ett gemensamt uppträdande i vissa avseende mellan förbunden före avtalsförhandlingarnas inledande. Det var företrädesvis de förbund, vilka representera exportindustrin som gåvo uttryck för en dylik önskan"[113]
LO hade blivit en mer centraliserad organisation.
Varför var vissa förbund motståndare till en centralisering?
En centralisering inom LO kunde komma att leda till att höglöneförbund fick stå tillbaka i lönehänseende för att satsa på låglöneförbunden. Att företrädare för låglöneförbunden hoppades, och företrädare för höglöneförbunden fruktade att det skulle bli följden har jag funnit åtskilliga exempel på i materialet.
Debatten om löneökning, framförallt mellan hemmamarknad och exportindustri var livlig under senare halvan av 20-talet och 30-talet. Ullenhag konstaterar att det ofta var en oenighet om hur LO skulle agera i lönepolitiskt hänseende. Den socialistiska eller solidariska lönepolitiken framfördes av låglöneförbundens företrädare men uppskattades inte av höglöneförbunden.[114]
Det hemliga tilläggsprotokoll som _mark menar har funnits ger ytterligare en förklaring till motståndet. En av punkterna i tilläggsavtalet var att exportindustrin skulle vara löneledande.[115] Om exportindustrin blev löneledande kunde inte hemmamarknadsarbetarna längre höja sina löner och vältra över kostnaden på alla konsumenter på det sätt som de beskylldes för. Tabellen i bilaga 1 ger ett visst stöd för att hemmamarknadsbranscherna i lönehänseende faktiskt kom att stå tillbaka för exportindustrin. Om det berodde på Saltsjöbadsavtalet eller på efterkrigskonjunkturerna är en fråga som jag inte vågar försöka besvara utan mer efterforskning.
Metalls motion om solidarisk lönepolitik till 1936 års kongress föranledde en utredning som vid 1941 års kongress presenterades under namnet "Fackföreningsrörelsen och näringslivet". Utredarna menade att det var nödvändigt att LO samarbetade med polititska och samhälleliga institutioner för att kunna åstadkomma en utjämning i levnadsstandard. Betänkandet föreslog organisationsförändringar i centralistisk riktning.[116]
Förslaget som innebar en kraftig centralisering av LO blev ett huvudämne vid kongressen. Av de 490 sidorna i kongressprotokollet upptar stadgeändringarna 198 sidor.
På grund av debattens omfång och att frågan blandades med andra förslag om stadgeändringar är det svårt att genomföra en analys grundad på kongressen. Skiljelinjerna framgår däremot tydligt vid representantskapets behandling av frågan. Det hårdaste motståndet mot förslaget kom från representanterna för Byggnadsträ, Murarförbundet, Målarförbundet, Gjutarförbundet, Typograf och Metall. Förslaget fick främst stöd från LOs ledning och de lågavlönade förbunden.[117] Att Metall som tidigare stött centraliseringen nu vände sig mot den, stämmer inte med bilden av höglöneförbund mot låglöneförbund. Förklaringen kan vara att verkstads- och järnindustrin hade goda konjunkturer pga kriget.[118] Metall befann sig helt enkelt i en ny situation och hade goda möjligheter att på egen hand öka sina löner mer än andra grupper.
Kongressen beslöt att ändra stadgarna enligt förslaget vilket avsevärt stärkte ställningen för LOs centrala organ.
Styrelserna i de olika förbunden stärkte sin ställning gentemot såväl medlemmarna. I alla viktigare avtalsfrågor fick förbundsstyrelserna det slutliga avgörandet, medlemsomröstningar fick bara vara rådgivande.[119]
Även landssekretariatet stärkte sin ställning. Sekreteriatet skulle utöva den centrala ledningen av fackföreningsrörelsen. Landssekreteriatet fick rätt att delta i förbundens förhandlingar och skulle godkänna alla stridsåtgärder som kunde leda till att 3% av förbundets medlemmar berördes.[120] LO utvecklades från en lös federation till en klart centralistisk organisation.[121]
I de nya stadgarna ändrades också LOs riktlinjer. Sekreteriatet skulle i sin ledning av LO nu även ta hänsyn till samhällets berättigade krav.[122]
Den centralisering som motståndarna till samarbetspolitiken fruktade skulle bli följden genomfördes således vid första möjliga tillfälle efter avtalets undertecknande. Fanns det en direkt koppling mellan samarbetet och centraliseringen eller råkade de bara sammanfalla i tiden?
Höglund som har forskat på 1941 års kongressbeslut och dess följder för demokratin inom fackföreningsrörelsen anser att det finns en direkt koppling mellan Saltsjöbadsförhandlingarna och den följande centraliseringen. Men det var inte huvudavtalet som ledde till centraliseringen utan behovet av centralisering som ledde till huvudavtalet. Centraliseringen drevs enligt Höglund fram av yttre betingelser. Trettiotalskrisen med näringslivets anpassningsproblem, klassmotsättningar och ofreden på arbetsmarknaden samt arbetslösheten tvingade staten att öka sitt inflytande över näringslivet. Centraliseringen av beslutanderätten medförde en topptung, byråkratisk auktoritetsstruktur som skulle ersätta direkt statlig inblandning.[123] För att undvika lagstiftning minskade LOs ledning medvetet medlemmarnas direkta inflytande.
Hadenius ser centraliseringen som en direkt följd av huvudavtalet. Huvudavtalet är enligt honom till väsentlig del en följd av lagstiftningshotet men även av att LO ändrade sin syn på staten. Genom det socialdemokratiska regeringsinnehavet kunde LO acceptera att ta på sig ett samhällsansvar.[124]
Att arbetet med att förändra LOs stadgar tog fart strax efter att Saltsjöbadsförhandlingarna upptagits var ingen tillfällighet utan ett nödvändigt steg. För att avtalet skulle kunna fungera var det tvunget att LO i kritiska situationer kunde gripa in i förbundens verksamhet.[125] Principbeslutet om centralisering fattades vid kongressen 1936, bara ett halvår efter att LO och SAF hade inlett sina samtal. På hösten 1937 kallades förbunden till förberedande avtalskonferens med LOs ledning. För att värna om arbetsfreden och ge näringslivet goda möjligheter till produktivitetsökningar och ekonomisk tillväxt rekommenderades förbunden att förlänga sina avtal. De följande åren organiserades liknande konferenser.[126]
Mot att LO kände ett större samhällsansvar när socialdemokraterna satt i regeringsställning kan invändas att inställningen till lagstiftning fortfarande var negativ. Att LO länge var inställda på att staten skulle delta i den andra omgången av arbetsfredssamtalen är å andra sidan ett stöd för Hadenius analys.
För att förstå LOs väg till Saltsjöbadsavtalet anser jag att några förhållanden är särskilt viktiga. För att samarbetet skulle kunna komma till stånd krävdes frågor där arbetarnas och arbetsgivarnas intressen sammanföll. Rationaliseringen inom industrin skulle utveckla sig till en fråga som båda parter kunde se positiva följder av. Arbetsgivaren kunde öka produktionen utan att kostnaderna ökade (åtminstone inte lika mycket), arbetarna såg en möjlighet att kunna tillgodogöra sig en del av vinsten som rationaliseringen skapade. Arbetarnas tidiga inställning till rationaliseringen var negativ bl.a. för att arbetstempot drevs upp. Genomförandet av åtta timmars arbetsdag och hot om lönesänkningar under dåliga tider gjorde att arbetarna såg en möjlighet att kompensera inkomstbortfallen genom rationalisering och ökad produktion.
En annan fråga där intressena sammanföll var arbetsfredsproblemet. Båda parter förlorade inkomster för varje dag som produktionen låg nere. Under seklets tre första årtionden varierade strejkernas omfattning men stora konflikter återkom med ojämna mellanrum. Det var inte bara inkomstbortfallet som oroade parterna, staten som ansåg att de inte tog sitt samhällsansvar hotade med lagstiftning. Att undvika lagstiftning blev ett tredje gemensamt intresse.
1928 inleddes ett trepartssamarbete där staten tog på sig en ledande roll. De sämre ekonomiska konjunkturerna med hög arbetslöshet och skotten i Ådalen gjorde att LOs intresse av rationalisering och samarbete med arbetsgivarna minskade. 1931 års kongress beslöt att LO för tillfället inte kunde fortsätta det frivilliga samarbetet.
1936 återupptogs samarbetet genom att parterna i förutsättningslösa samtal skulle inventera gemensamma arbetsmarknadsproblem. Denna gång valde parterna att lämna staten utanför samarbetet. Trepartssamarbetet hade ersatts av ett tvåpartssamarbete. Arbetsgivarna hade redan tidigare ansett att staten borde lämnas utanför, LO var däremot inställda på att staten skulle delta. Att LO ändå valde att lämna staten utanför kan ha berott på påtryckningar/eftergifter från SAF och att LO inte ansåg sig fullt ut kunna lita på socialdemokraterna. Den socialdemokratiska regeringen hade börjat visa en mindre avvisande attityd till lagstiftning.
Samtalen ledde fram till huvudavtalet som är mest känt som Saltsjöbadsavtalet.
Inom LO fanns det kritiker mot samarbetet med arbetsgivarna. När samarbetet avbröts 1931 hängde kritiken i hög grad samman med arbetslöshetsläget och de ökande konflikterna, framförallt händelserna i Ådalen. Kritiken kom från många olika förbund, samarbetet försvarades i princip endast av LOs centrala ledning.
Det senare motståndet mot Saltsjöbadsförhandlingarna och Saltsjöbadsavtalet var starkt inom vissa förbund. Bland de kritiska förbunden märktes fyra förbund som var sysselsatta inom byggsektorn, typograferna transportarbetarna samt hotell- och restaurangpersonalen. Kritik men i mindre omfattning riktades bl.a. även från livsmedelsarbetarna och de kommunalanställda. Det gemensamma för de nämnda förbunden är att de var verksamma på hemmamarknaden och att de bortsett från Hotell och Restaurangpersonalens förbund organiserade relativt välavlönad personal.
En undersökning av två andra frågor under den studerade perioden ger oss en ledtråd till varför motståndet främst fanns bland de högavlönade förbunden. De två frågorna är industriförbundsfrågan och omläggningen av LO från en försvars till en anfallsorganisation. Även motståndet mot båda dessa reformer kom främst från förbund som organiserade relativt högavlönade som var sysselsatta på hemmamarknaden. Det gemensamma inslaget i de tre frågorna var att de kunde förväntas innebära en centralisering av LO.
Anledningen till att kritikerna vände sig emot centralisering var enligt min uppfattning att de var oroade för att en centralisering av LO skulle leda till att de i lönehänseende skulle tvingas stå tillbaka för de lägre avlönade arbetarna. Förslag om socialistisk eller solidarisk lönepolitik framfördes på kongresserna. Eftersom hemmamarknaden var skyddad genom handelshinder hade vissa grupper kunnat pressa upp sina egna löner vilket ökade priserna för alla konsumenter. Skulle LO kunna godkänna att relativt välavlönade grupper ökade sin lön med följden att reallönen minskade för alla andra medlemmar?
På den första kongressen efter Saltsjöbadsavtalet (1941 års kongress) antogs efter omfattande debatt och beredning ett förslag till nya stadgar som avsevärt centraliserade LO. På representantskapets möte hade det visat sig att även motståndet mot de nya stadgarna främst kom från hemmamarknadsbranscher och relativt välavlönade grupper. De som hade kritiserat samarbetspolitiken för att den skulle leda till en centralisering av LO fick således rätt. Om det hemliga tilläggsprotokollet till Saltsjöbadsavtalet fanns och innehöll punkten att exportindustrin skulle vara löneledande besannades även deras farhågor om framtida löneutrymme. Tabellen i bilaga1 ger ett visst stöd för att de högavlönade grupperna som var verksamma på hemmamarknaden fick en sämre löneutveckling. Om detta följde av Saltsjöbadsavtalet eller efterkrigskonjunkturerna är en annan fråga.
Vad gäller parternas gemensamma intresse blev de tillgodosedda Näringslivet kom att genomgå en kraftig rationalisering. En studie av diagram 2 ger en antydning om att målsättningen om arbetsfred uppfylldes, konfliktnivå sjönk och kom bortsett från enstaka år att ligga lågt under den närmaste tiden.[127] Hotet om lagstiftning var avvärjt och skulle inte återkomma förrän arbetarna valde att frångå en av samarbetets principer och begära hjälp av staten genom lagstiftning.
Säger kunskapen om vilka grupper som var mest kritiska oss någonting om drivkrafterna bakom Saltsjöbadsavtalet?
De två drivkrafter som i litteraturen framhålls är att Saltsjöbadsavtalet tillkom som en följd av att parternas intressen sammanföll i framförallt två viktiga frågor, att undvika lagstiftningshot och att främja ekonomisk tillväxt som kunde komma båda parter till del.
En möjlig förklaring till avtalets uppkomst ger det hemliga tilläggsprotkollet och det faktum att det främst var hemmamarknadsbranscher som motsatte sig. Avtalet låg färdigförhandlat just när Europa kom att kastas in i ett storkrig. Under en lång period efter kriget kom den ekonomiska tillväxten i Sverige att vara hög. Något som karaktäriserar den kraftiga tillväxten är exportens roll. En punkt i det hemliga tilläggsprotokollet var att exportindustrin skulle vara löneledande. Sett i detta ljus kan Saltsjöbadsavtalet vara ett steg i en medveten strukturomvandling i den svenska ekonomin. Genom att göra exportindustrin löneledande löstes problemet att exportarbetarnas löner som bestämdes av konkurrensförhållandena på exportmarknaderna urholkades genom att priserna på hemmamarknaden steg som en följd av att hemmamarknadens löneökningar togs ut i prisökningar.
Ovanstående förklaring bör bedömas kritiskt. Fanns det hemliga tilläggsprotokollet annat än i vissa historikers tankar? Fanns protokollet redan från början eller växte det successivt fram? Kände ombuden till det hemliga protokollet? Kritiken började redan när förhandlingarna startade. Bortsett från att vissa grupper beskylls för att vara egoistiska har jag inte funnit någonting i vare sig kongressprotokollen eller fackföreningspressen som direkt pekar på att exportindustrin borde vara löneledande.
Arbetslivscentrum 1989, Saltsjöbadsavtalet 50 år, Stockholm
Casparsson Ragnar 1966a, LO, bakgrund, utveckling, verksamhet, Stockholm
Casparsson Ragnar 1966b, Saltsjöbadsavtalet i historisk belysning, Stockholm
Hadenius Axel 1976, Facklig organisationsutveckling, Uppsala
Hansson Sigfrid, 1934, Tredje mans rätt, Stockholm
Höglund Sten 1977, Demokrati i en stor facklig organisation, Umeå
Höglund Sten 1979, Centralisering och reduktion av medlemsinflytandet i en stor facklig organisation, Umeå
Johansson Anders L 1989, Tillväxt och klass-samarbete, Stockholm
Landsorganisationen 1926, Protokoll vid Landsorganisationens kongress 1926, Stockholm
Landsorganisationen 1931, Protokoll vid Landsorganisationens kongress 1931, Stockholm
Landsorganisationen 1934, Landsorganisationen och tredje mans rätt, Stockholm
Landsorganisationen 1936, Protokoll vid Landsorganisationens kongress 1936, Stockholm
Landsorganisationen 1941, Protokoll vid Landsorganisationens kongress 1941, Stockholm
Simonsson Birger 1989, Den långa vägen till Saltsjöbaden, ingår i Arbetslivscentrum, Saltsjöbadsavtalet 50 år, Stockholm
Söderpalm Sven Anders 1980, Arbetsgivarna och Saltsjöbadspolitiken, Stockholm
Ullenhag Jörgen 1971, Den solidariska lönepolitiken i Sverige, Uppsala
Unga Nils 1976, Socialdemokratin och arbetslöshetsfrågan 1912-34, Stockholm
Westerståhl Jörgen 1934, Den svenska arbetarklassens historia, Stockholm
Byggnadsträarbetaren 1936 nr 3,4, 1939, nr 1,3, Stockholm
Fackföreningsfolket 1936 nr 3, Stockholm
Fackföreningsrörelsen 1936 nr 1,2,9,12, Stockholm
Metallarbetaren 1939 nr 1, Stockholm
Svenska bryggeriarbetaren 1936 nr 2, 1939 nr 1. Stockholm
Träarbetaren 1939 nr 2, Stockholm
Transportarbetaren 1939 nr 1,2, Stockholm
Byggnadsträ
|
Byggnadsträarbetarförbundet
|
Grov- och fabriks
|
Grov- och Fabriksarbetarförbundet
|
Gruv
|
Gruvarbetarförbundet
|
Järnvägs
|
Järnvägsmannaförbundet
|
Kommunal
|
Kommunalarbetarförbundet
|
Livsmedels
|
Livsmedelsarbetarförbundet
|
Metall
|
Metallarbetarförbundet
|
Pappers
|
Pappersindustriarbetarförbundet
|
Sten
|
Stenindustriarbetarförbundet
|
Sågverks
|
Sågverksindustriarbetarförbundet
|
Transport
|
Transportarbetarförbundet
|
Trä
|
Träindustriarbetarförbundet
|
Typograf
|
Typografförbundet
|
För åren 1936 och 1939 har följande tidskrifter studerats. Även en del av nedanstående tidskrifter som jag inte har hänvisat till i fotnötter har varit till nytta i uppsatsarbetet
Beklädnadaarbetaren
Bokbinderiarbetaren
Byggnadsindustriarbetaren
Byggnadsträarbeteren
Fackföreningsfolket
Fackföreningsrörelsen
Gruvindustriarbetaren
Handelsarbetaren
Kommunalarbetaren
Lantarbetaren
Metallarbetaren
Mål och medel
Skogsindustriarbetaren
Svenska bryggeriarbetaren
textilarbetaren
Tobaksarbetaren
Transportarbetaren
Träarbetaren
Väg och vattenbyggaren
[1]Ullenhag 1971 s 27
[2]Casparsson 1966a s 281
[3]Landsorganisationen 1931 s263-264, inlägg Lundqvist Metallindustriarbetarförbundet
[4]Landsorganisationen 1931 s 56 inlägg Karlén Träindustriarbetarf_rbundet (Repr)
[5]Johansson 1989 s 39
[6]Söderpalm 1980 s 13
[7]Johansson 1989 s 42-44
[8]Johansson 1989 s 47-48
[9]Landsorganisationen 1926 s 67-68, inlägg Johanson E, Landssekreteriatet
[10]Landsorganisationen 1941 s 418-419, motion Telgraf- och Telefonmannaförbundet
[11]Landsorganisationen 1941 s 419, landssekretariatets utlåtande
[12]Landsorganisationen 1931 s260-261, motion Metallindustriarbetarförbundet
[13]Casparsson 1966b s 14
[14]Casparsson 1966b s 14
[15]Casparsson 1966b s 18
[16]Casparsson 1966b s 18
[17]Casparsson 1966b s 28-29
[18]Casparsson 1966b s 29
[19]Casparsson 1966b s 33-36
[20]Simonsson 1989 s 43
[21]Landsorganisationen 1931 s 349-351,
[22]Westerståhl 1945 s 189-190
[23]Landsorganisationen 1931 s 355-356, landssekretariatets utlåtande
[24]Söderpalm 1980 s 15
[25]Johansson 1989 s 71
[26]Casparsson 1966b s 53
[27]Westerståhl 1945 s 193
[28]Westerståhl 1945 s 190-191,196
[29]Casparsson 1966b s 49
[30]Johansson 1989 s 73 not 59
[31]Johansson 1989 s 86
[32]Landsorganisationen 1931 s 332-336
[33]Landsorganisationen 1931 s 40, inlägg Vestlin Sågverksindustriarbetarförbundet
[34]Landsorganisationen 1931 s 40-41, inlägg Hedqvist Gruvindustriarbetarförbundet
[35]Landsorganisationen 1931 s 349-354
[36]Landsorganisationen 1931 s 356, landssekreteiatets utlåtande
[37]Landsorganisationen 1931 s 359, inlägg Ljungqvist Målarförbundet (Repr)
[38]Landsorganisationen 1931 s 1-2, Ordförandens öppningsanförande
[39]Landsorganisationen 1931 s 215-224
[40]Landsorganisationen 1931 s 216, motion, Metallindustriarbetarförbundet
[41]Landsorganisationen 1931 s 250, landssekretariatets utlåtande
[42]Unga 1976 s 66-67
[43]Unga 1976 s 139
[44]Landsorganisationen 1931 s 40, inlägg Vestlin Sågverksindustriarbetarförbundet
[45]Casparsson 1966b s 57-59
[46]Casparsson 1966b s 61
[47]Landsorganisationen 1934 s 5
[48]Hansson 1934
[49]Casparsson 1966b s 68-72
[50]Westerståhl 1945 s 390
[51]Diagram 2
[52]Johansson 1989 s 129
[53]Landsorganisationen 1936 s 76-77, inlägg Karlén, landssekretariatet
[54]Casparsson 1966a s 300-308
[55]Simonsson 1989 s 46
[56]Fackföreningsrörelsen 1936 nr1 s 12
[57]Fackföreningsrörelsen 1936 nr2 s 55
[58]Söderpalm 1980 s 23
[59]Söderpalm 1980 s 15
[60]Hadenius 1976 s 48
[61]Arbetslivscentrum 1989 s 111-113
[62]Casparsson 1966b s 107
[63]Fackföreningsrörelsen 1936 nr12 s 428
[64]Casparsson 1966b s 49
[65]Casparsson 1966b s 106
[66]Fackföreningsfolket 1936 nr 3 s 3-4
[67]Träarbetaren 1939 nr 2 s 41
[68]Landsorganisationen 1936 s 303 motion från Skogs och Flottningsförbundet, s 312 inlägg Brandt , Pappersindustriarbetarförbundet
[69]Westerståhl 1945 s 192
[70]Landsorganisationen 1931 s 237-238
[71]Landsorganisationen 1931 s 238
[72]Johansson 1989 s 137-40
[73]Johansson 1989 s 138
[74]Johansson 1989 s 140
[75]Byggnadsträarbetaren 1936 nr3 s 8-9
[76]Byggnadsträarbetaren 1936 nr 4 s 2-3
[77]Byggnadsträarbetaren 1939 nr 1 s 6
[78]Byggnadsträarbetaren 1939 nr 3 s 1
[79]Transportarbetaren 1939 nr 1 s 14
[80]Transportarbetaren 1939 nr 2 s 2-5
[81]Svenska bryggeriarbetaren 1936 nr2 s 8
[82]Svenska bryggeriarbetaren 1939 nr1 s 22
[83]Metallarbetaren 1939 nr 1 s 3
[84]Metallarbetaren 1939 1 s 8-9,12-13
[85]Landsorganisationen 1936 s 295-303 motion 159-165
[86]Landsorganisationen 1936 s 298, Kommunal och Målarförbundets motion
[87]Landsorganisationen 1941 s 301, motion Pappersindustriarbetarf_rbundet
[88]Landsorganisationen 1941 s 275-278
[89]Johansson 1989 s139, Metallarbetaren 1939 nr 1 s 9
[90]Landsorganisationen 1936 s 29, 313
[91]Bilaga 1
[92]Fackföreningsrörelsen 1936 nr9 s 312, Landsorganisationen 1936 s 460, motion Lantarbetarförbundet
[93]Landsorganisationen 1926 s 80-117
[94]Landsorganisationen 1931 s 136-147
[95]Landsorganisationen 1931 s 138, motion Metallindustriarbetarförbundet
[96]Landsorganisationen 1931 s 136-138, motion Grov- och Fabriksarbetarförbundet
[97]Landsorganisationen 1931 s 141-142, Motion. Sadelmakare- och Tapetseraref_rb.
[98]Landsorganisationen 1926 s 50, motion Gruvindustriarbetarförbundet
[99]Landsorganisationen 1926 s 51, motion Pappersindustriarbetarförbundet
[100]Landsorganisationen 1926 s 50, motion. Metallindustriarbetarförbundet
[101]Landsorganisationen 1926, s 50-56, motion 1-8
[102]Ullenhag 1971 s 26
[103]Landsorganisationen 1926 s 56-78
[104]Landsorganisationen 1926 s 57, landssekretariatets utlåtande
[105]Landsorganisationen 1926 s 69, inlägg Kommunalarbetarförbundet, Persson
[106]Landsorganisationen 1926 s 72, inlägg Gruvindustriarbetarförbundet, Rutström
[107]Landsorganisationen, 1931, s 54-56
[108]Landsorganisationen, 1931, s 56, inlägg Livsmedelsarbetarförbundet, Molander (Repr)
[109]Landsorganisationen 1936, s 93-103, motion 2-8
[110]Landsorganisationen 1936 s 106, inlägg Gjutarförbundet, Ekstöm (Repr)
[111]Hadenius 1976 s 54
[112]Johansson 1989 s 14
[113]Landsorganisationen 1941 s 5 Ordförandes öppningsanförande
[114]Ullenhag 1971 s 26-36
[115]Arbetslivscentrum 1989 s 112
[116]Ullenhag 1971, s 40-42
[117]Hadenius 1976 s 59-60
[118]Hadenius 1976 s 61
[119]Höglund 1977 s 18
[120]Höglund 1977 s 20-21
[121]Hadenius 1976 s 45
[122]Höglund 1977 s 22
[123]Höglund 1979a s9-10
[124]Hadenius 1976 s 65
[125]Hadenius 1976 s 65
[126]Hadenius 1976 s 52
[127]Ullenhag 1971 s 24