Historiska Institutionen His 200
Handledare: Lars I Andersson
Varför inte Palm? Striden om redaktörstolen på Social-Demokraten
Uppsatsen är skriven av:
Petra Holm
Denna uppsats handlar om varför inte August Palm kunde stanna kvar som redaktör för tidningen Social-Demokraten och varför istället Hjalmar Branting kom att ta över. Detta utgör också uppsatsens frågeställning.
Min uppsats är upplagd på det sättet att jag börjar med att ge en bakgrundsskildring om vem Palm och Branting var och vad de hade gjort innan den aktuella undersökningsperioden.
Efter detta kapitel kommer ett avsnitt som jag har kallat "undersökningen". Här går jag igenom händelseförloppet som börjar runt år 1885 till senhösten 1886 då Palm avgår som redaktör.
Nästa avsnitt har jag kallat "analysen" och här försöker jag då analysera mitt material och komma fram till några slutsatser.
Där efter kommer några korta biografiska notiser om de personer som figurerar i texten och detta har jag gjort för att det ska bli lättare att förstå vem det är jag talar om, eftersom det förekommer ganska många namn.
Som sista avsnitt innan litteraturförteckningen finns där också en förteckning över de viktigare datumen som förekommer i texten.
För att kunna få ett svar på min fråga har jag läst böcker i ämnet och genom dessa försökt att finna ut ett svar, men ett av problemen har varit att hitta lämplig litteratur som behandlade frågeställningen i stort. Därför har min litteratur blivit ganska begränsad och jag har även blivit tvungen att använda mig av samma författare ett antal gånger för att kunna öka på materialet i ämnet. Jag har även så långt det varit möjligt eftersträvat att få tag på litteratur som ligger så nära som möjligt den tid som uppsatsen behandlar och försökt att hämta mycket information härifrån.
År 1881 kom August Palm tillbaka till Sverige efter en utlandsvistelse. Han hade under några år bott i Tyskland där han hade kommit i kontakt med den socialistiska idè som utvecklats av Ferdinand Lassalle. Palm hade även bott i Danmark där han skaffat sig praktisk erfarenhet av att sprida socialistiska idéer.
Den 6 november, samma år han hade kommit tillbaka, höll han sitt första tal över ämnet "Vad vilja socialdemokraterna?". Den svenska jordmånen hade då mognat, både ekonomiskt och politiskt, för att mottaga denna propaganda.[1]
Innan han den 14 december åkte vidare till Stockholm, hann han med att vid fem offentliga möten i Malmö utveckla sina socialistiska tankegångar. Sitt första Stockholmsmöte hade han planerat till den 18 december och detta skulle hållas på Mosebacke.
"Men döm om min häpnad! Då jag kom för att börja mötet, voro hela gatan och torget utanför fylld med folk och på porten till Mosebacke stod ett anslag, som meddelade, att lokalen icke uppläts för mitt möte."[2]
Men trots att det var svårt att få fram någon lokal så gav sig Palm inte. Han tog ett djärvt beslut om att hålla mötet vid Lill-jans annandag jul istället. Denna gången lyckades det bättre och några tusentals personer strömmade till och mötet fick stor publicitet.[3]
Men vad Palm hela tiden hade i bakhuvudet var tanken på att starta en tidning, så innan han åkte tillbaka till Malmö igen så kom det att bildas tre kommittéer, agitationskommittén, tidningskommittén och 15-mannakommittén. Efter dessa bildande, så såg Palm sitt Stockholmsbesök som avslutat och åkte till Malmö. Tillbaka igen, kom han den 4 mars 1882 att ge ut det första numret av sin tidning "Folkviljan". När denna tidning gavs ut hade han aldrig förut sysslat med tidningsarbete.
"För övrigt var jag okunnig om allt vad till tidningsverksamhet hörde, och då därtill kom, att jag icke kunde skriva en korrekt sats, så förnekar jag visst icke, att det var ett djärvt och dumdristigt företag, då jag beslöt utgiva en tidning, utan att förut hava försäkrat mig om hjälp av någon vid tidningsmannagöra van person."[4]
Tidningen "Folkviljan" blev uppkallad efter de danska socialdemokraternas veckotidning "Folkeviljen", där han för övrigt själv hade bidragit med artiklar. Men namnet tyder också på att det skulle komma att representera hans stora kamp för att folkviljan i landet skulle få göra sig gällande.[5] Meningen och vikten av att ha en tidning var att komplettera den muntliga agitation.
Palm kom att ge ut denna tidning under en period av tre år, med både längre och kortare avbrott. Under dessa tre år fick han kämpa hårt med tidningens ekonomi. Men som första socialdemokratiska tidning i landet väckte folkviljan både uppseende och nyfikenhet såväl bland allmänheten som bland fackens män.[6] Men trots all denna nyfikenhet så blev den 25 februari 1885 det definitiva slutet för tidningen.
Var fanns då Branting under samma tid? Branting som tillskilnad från Palm var akademiker studerade i Uppsala, där han skrev in sig 1877. Under tiden i Uppsala bildade Branting tillsammans med Karl och Per Staaff Radikala klubben 1881, vilken kom att bli en föregångare till studentföreningen Verdandi 1882. Detta skulle möjligtvis kunna förklara Brantings kommande sympatiska attityd till de liberala kretsarna.[7]
I Uppsala höll Branting på med vetenskapliga astronomiska studier och kom att bli amanuens vid Stockholms observatorium 1882-1884.
Det var år 1884 som han definitivt gick över till journalist jobbet på tidningen Tiden. Denna tidning startades i Stockholm den 14 november 1883 av Klas Pontus Arnoldson. I redaktionen ingick då förutom Arnoldson även Hjalmar Branting, Gottfrid Peterson och Gunnar Haegerstolpe. Under året 1883 jobbade Branting både på Stockholms observatorium och satt med i tidningen Tidens redaktion.
År 1885 lämnar Arnoldson tidningen som redaktör överlämnar denna post åt Branting, som den 8 april tar på sig att både bli redaktör och ägare för tidningen. Branting såg till att den blev modernt redigerad och fick snabba nyheter med ett ledigt språk. Han ville att det skulle bli en tidning för de breda lagren.[8]
År 1885 kommer man således att finna Hjalmar Branting som redaktör för tidningen Tiden och Palm i startgroparna för att bilda en ny tidning nämligen Social-Demokraten.
Vad som i detta sammanhang även bör nämnas är att det den 8 augusti 1884 bildades en socialdemokratisk arbetarklubb. Denna klubbs medlemmar utgjordes huvudsakligen av intellektuella och arbetare som kommit i beröring med de socialistiska idéerna under sina gesällvandringar. I början gjorde inte klubben så mycket väsen av sig utan hade mest enskilda sammanträden i form av diskussionsaftnar.
Det var inte förrän efter Palm hade besökt klubben som det kom att bli mer fart i verksamheten och det skulle också bli Palm som allt mer kom att sätta sin prägel på denna klubb.[9] Vad Palm ville ha var offentliga möten och en tidning, för han menade att detta behövdes om man skulle nå ut till den stora massan och intressera dem för socialismen.
Denna arbetarklubb kommer att få en större betydelse längre fram i utvecklingen.
Det var många i arbetarklubben, inklusive Palm, som uppfattade tidningen Tiden som en alltför liberal tidning. Det man funderade över var om man skulle behålla Tiden eller satsa på ett eget organ.
När Palm 1885 kom tillbaka till Stockholm hade han sitt syfte klart, Stockholm skulle få en riktig arbetartidning och detta klargjorde han för på ett offentligt möte den 7 maj. Det skulle bli en tidning som förde arbetarnas talan mot kapitalmakten.[10]
De flesta som var närvarande på mötet stödde förslaget, men det fanns en och annan pessimist. Efter mötet gick det fort fram och på bara några dagar hade en tidningsförening bildats med ett hundratal medlemmar. Men varför hade då Palm så bråttom med sina tidningsplaner?
Ivar Sundvik har i sin bok "Branting eller Palm? Ledarstriden 1885-87" ansett att förklaringen till brådskan skulle ligga i att Palm hade fått kännedom om planerna på att göra Tiden till organ för fackföreningarna och detta ville Palm stoppa.[11]
Mannen som stod bakom planerna på att göra Tiden till fackföreningarnas organ var Carl Gustav Teodor Wickman. Resultatet blev en förfrågan från fackföreningarnas centralkommitté till Branting som handlade om att man i framtiden ville se Tiden som centralkommitténs organ, och på denna förfrågan svarade Branting ja. Branting var medveten om den arbetarliberala dominansen i fackföreningarnas centralkommitté.[12]
Tidningen Tiden propagerade inte öppet för de socialistiska idéerna, men i jämförelse med andra tidningar syntes det att den inte var alldeles partipolitiskt obunden, då Branting tog upp marxistiska teorier som t.ex. frågan om mervärde och arbetslön.[13]
När Tiden hade blivit organ för fackföreningarnas centralkommitté kan det tyckas som om loppet för Palms del var kört. Men Palm gav sig inte och detta kom att resultera i att han fick som han ville, alltså grundandet av en ny arbetartidning.
Som tidigare nämnts fanns det också ett motstånd mot hans tidningsplaner som av en del betraktades som högfärdsgalenskap, efter som de tyckte att man i Tiden hade ett tillfredsställande arbetarorgan. Palm som givetvis inte delade deras mening fick i arbetarklubben igenom ett förslag om att man skulle vända sig till Branting och fråga om han var villig att förklara sin tidning socialistisk. Palm menade att om Branting gjorde detta skulle han själv lägga ner sina planer på att starta en tidning. Men Brantings svar blev avböjande och enligt Palm själv skulle detta innebära att det sista hindret var undanröjt.
"Redaktörn förklarade sig icke villig att avgiva den avfodrade förklaringen. En dylik skulle skada tidningen, förklarade han. Därmed var det sista hindret undanröjt och banan klar för "Social-Demokratens" start."[14]
Den 25 september 1885 kom att bli datumet för Palms nästa tidningsäventyr, då det första provnumret på tidningen Social-Demokraten kom ut. För de som var berörda, alltså medlemmarna i arbetarklubben, var det en efterlängtad dag. Nu skulle äntligen de fattiga och förtryckta arbetarna i huvudstaden få en egen tidning som talade deras eget språk. Naturligtvis hoppades man att de två första provnumren skulle sälja så bra att man senare kunde börja ge ut den en gång i veckan.
Efter alla födelsevåndor kunde man konstatera att de båda första provnumren hade sålt bra. Detta kan vara en av anledningarna till att Palm sedan vågade att ta steget full ut, nämligen att ge ut den en gång i veckan.[15] Något som också kan ha haft betydelse var att Palm mellan de två provnumren av Social-Demokraten fick en man vid namn Fredrik Sterky vid sin sida.
Social-Demokratens innehåll bestod av informatoriskt och propagandistiskt material som hade till syfte att göra socialismen mer känd och att främja arbetarnas fackliga och politiska organisationssträvanden.
Vid slutet av år 1885 finner man alltså två tidningar som riktar sig till samma läsekrets. Den läsekrets, som dessa båda tidningarna var riktade till, var inte den mest köpstarka, så konsekvensen kommer att bli den att en av de båda tidningarna kommer att lägga ner.
Kring årsskiftet 1885/1886 står det allt mer klart att Tiden måste läggas ner. Branting hade dess för innan fört en hård kamp för att få fler läsare till sin tidning och hade försökt att styra över den till att bli mer socialistisk. Detta framgick klart i tidningen och fick en del fackligt liberala att reagera.[16] Att Branting försökte vända sin tidning till att bli mer socialistiskt präglad var också ett vågat spel, eftersom Tiden var stödd av fackföreningarnas centralkommitté där många var liberalt sinnade. Därför gällde det att försöka manövrera det hela med en viss försiktighet så att inte hela tidningens existens sattes på spel.[17]
Det som kom att bli ett hinder för Tiden var när inte Branting ville benämna den som en socialistisk tidning, då detta som vi sätt innan, gav klartecken för startandet av Social-Demokraten. Uppstartandet av Social-Demokraten gjorde också att Tidens ställning kom att försvagas, eftersom konkurrens om läsarna uppstod.
Tiden hade också ett annat problem, nämligen dess ekonomi som inte riktigt ville gå ihop. Branting var mot slutet så hårt ekonomiskt pressad att han blev tvungen att sälja Tidens press och övergå till att trycka tidningen hos Mällborns, som förövrigt var samma företag som trycket Social-Demokraten.[18] En annan bidragande orsak kan ha varit att Palm under senhösten 1885 satte in annonser i Tiden där han gick hårt åt denna. Möjligen kan hans tanke bakom detta ha varit att han ville ha bort Tiden och bli ensam kvar.
Det kan alltså ha varit många olika orsaker som kan ha legat bakom att Branting den 11 januari 1886 blev tvungen att meddela att han tänkte lägga ner sin tidning.
Kampen mellan dessa båda tidningar och deras redaktörer, kan också ses som ett uttryck för ledarskapet för den unga arbetarrörelsen.[19] I denna strid kom seger att tillfalla Palm, som för en tid fick känna maktens vingslag. Han hade i och med Tidens nedläggning blivit ledare för den unga socialdemokratin och stod samtidigt kvar som redaktör för Social-Demokraten.
Längre fram kommer man att se att denna makt inte varade speciellt länge för Palm, utan han kommer ganska snart att få vika undan för en annan man vid namn Branting.
Denna modellen visar vad som kom att hända i arbetarrörelsen under våren och sommaren 1886. Men innan jag tar upp vad som hände den där våren och sommaren så ska jag ge lite bakgrund till varför den överhuvudtaget uppkom.
Som jag tidigare nämnde, fick Palm under en tid stå som ledare för den unga arbetarrörelsen och man kan säga att från och med slutet av år 1885 och till första halvåret av år 1886, var då som Palm stod på sin topp. Det var nämligen då det var han som representerade partiet i de stora duellerna och det var han som ledde de stora demonstrationerna.[20]
Palm hade under denna tid en mycket hårdförd taktik. Detta ledde till att han inte blev omtyckt över allt och även personer i hans eget led började att ogilla honom.
Det som de vände sig emot, var både det språk som Palm använde i tidningen och den politiska taktik som han förde. Detta gjorde att det kom fram förslag om att man skulle övervaka honom, därför att man var rädd för att hans sätt att uttrycka sig kunde skada det socialdemokratiska partiet.
Man började märka att det fanns två olika läger inom arbetarrörelsen som i och med det kommande valet av expeditör, för tidningen Social-Demokraten, kom att slå ut i full blom.
Den 27 april 1886 skulle det alltså hållas ett möte där man skulle välja styrelse och en expeditör för tidningen. Innan detta möte ägde rum hade Palm och Sterky, redaktören och kassören, blivit oense om vilken person de ville se som expeditör. Palm ville ha E.G. Beckman och Sterky ville ha J.M. Engström.[21] Den som kom att få posten som expeditör blev E.G. Beckman. Det är således från detta val som de inre stridigheterna uppstod och som kom att leda till uppdelningen i två falanger, Palm - falangen och Sterky - falangen.[22]
Den 22 maj var det åter dags för ett möte där man skulle behandla ett inkommet förslag från Sterky. Förslaget handlade om hur man skulle lösa tidningen Social-Demokratens dåliga ekonomi och Sterkys förslag gick ut på att han och några medlemmar skulle hjälpa tidningen med 500 kr.[23] Men för att man skulle skänka dessa pengar ville man att en ny redaktion skulle tillsättas. I denna redaktion ville man att Engström skulle bli redaktör och expeditör, Sterky skulle arbeta gratis som redaktionssekreterare och A.F. Åkerberg och Hinke Bergegren lovade att om detta förslag gick igenom så skulle även de medarbeta gratis. Bakom uppkomsten till detta förslag låg också att man tycke att tidningen hade ett för vulgärt språk och ett för intresselöst innehåll.[24]
Många av de intellektuella kände sig inte hemma in den palmska "bröstgängestaktiken" och var under dessa rådande förhållanden inte beredda att medarbeta i tidningen. De hade också sedan Tidens nedläggning ställts utan ett eget organ.
Men styrelsen avslog Sterkys förslag och beslutade att ha kvar styrelsen som den var. När detta beslut var fattat uppstod ett missnöje hos en del och dessa kom att hålla ett hemligt möte den 23 maj. På detta mötet beslutade man bland annat att en ny tidning skulle starta. Den bakomliggande orsaken till detta var att man vill slå ut Social-Demokraten.[25]
Det dröjde inte länge förrän det hemliga mötet avslöjades vilket skedde på socialdemokratiska föreningens möte den 25 maj.[26]
När detta hade avslöjats beslutade man sig för att utesluta F. Sterky, H. Bergegren, A.F. Åkerberg, J.M. Engström och A. Wermelin ur föreningen.[27] Dessa uteslutna personer, plus ett antal andra medlemmar, kom att bilda det socialdemokratiska samfundet och starta en ny tidning, Nya Samhället. Som redaktör för denna tidning finner man J.M. Engström, men den igentliga ledaren för tidningen var Fredrik Sterky.
"Den igentliga ledaren för tidningen blev självfallet Sterky, vars kapital finansierade företaget."[28]
Men varför stod Engström som redaktör för Nya Samhället? En anledning kan ha varit att man trodde att Palm annars skulle anklaga tidningen för att inte vara ett arbetarorgan utan ett intellegensarnas blad.[29] Branting kom också till en viss del att medarbeta i Nya Samhället.
Under den kommande sommaren blev det många stridigheter mellan de båda grupperna som jag inte närmare kommer att gå in på.
Man kan säga att den schism som uppstod var en strid på flera nivåer d.v.s. den gällde både ideologiska, taktiska och dels rent personliga avvägningar.[30] Gränserna mellan de båda falangerna kan vara svåra att ringa in, men Yngve Palmgren har i sin bok "Född till agitator. En studie i August Palms politiska utveckling och verksamhet." dragit fram vissa motsättningar som man kunde urskilja.
Enligt honom skulle man då kunna karaktärisera Palm-falangen med följande drag: renodlad kollektivism, inget liberalt samarbete, lassalleansk taktik med folkmöten och en hård agitation, klar anknytning till arbetarna och samhällets sämst lottade förenat med viss antiintellektualism. Sterky-falangen kan man karaktärisera med följande drag: ett visst mått av individualism inom kollektivets ram, samarbete med liberalerna, bildningscirklar och upplysningsverksamhet, viss marxistisk tendens, anknytning till de intellektuella och arbetarklassens bäst ställda och försök till vetenskaplig analys.
Av detta kan man då utläsa att det var ganska stora klyftor mellan de båda grupperna och att det förekom olika åsikter om tillvägagångssätten.
Trots att det hade varit många strider mellan dessa båda falanger skulle ändå en försoning dem emellan uppstå och den kom att äga rum i augusti 1886. Det var på socialdemokratiska föreningens möte den 12 augusti som man berättade att man i de båda grupperna hade utsett förlikningsnämnder. Den 28 augusti höll man ett betydelsefullt möte, det var nämligen då man beslutade om att man skulle gå ihop igen. Alltså man hade åstadkommit ett beslut om en sammanslagning och man kom att bilda Socialdemokratiska förbundet.[31]
Efter det att man bildat Socialdemokratiska förbundet på senhösten 1886, kom Palm att tappa mer och mer i popularitet inom de egna leden. För att få någon förståelse måste man se efter vad det är som händer under tiden till dess att han avgår.
Man hade fattat ett beslut som innebar att man ville göra Social-Demokratens till en dagstidning, men till detta behövde man både pengar och prenumeranter. Men en tid efter detta beslutet blev man tvungen att meddela att man inte kunde uppnå detta mål, då man inte hade fått tillräckligt med prenumeranter som kunde täcka kostnaden för en sådan satsning. Tidningen hade redan innan beslutet fattats gått med förluster. Det hela tydde på att någonting måste göras. Det som kom att ske var att man beslutade om att tidningens expedition skulle omorganiseras. Gustav Beckman som var tidningens expeditör kunde inte längre klara de ekonomiska problemen som hade uppstått. Beckman lade själv, vid mötet den 4 oktober, in sin anmälan där han önskade att få avgå. Till posten föreslogs nya kandidater vilka var Lundblad och J.M. Engström.[32]
Nästa möte som förbundet hade var den 12 oktober och där beslutade man att välja Fredrik Sterky till kassör som även, i och med detta, fick välja vem han ville se som expeditör. Till denna post valde Sterky J.M. Engström. Vad man då finner är att man har fått tillbaka samma person som kassör som man hade innan schismen och att Sterky tillsist får se J.M. Engström som expeditör.
Efter det att man lagt undan planerna på att göra Social-Demokraten till en dagstidning så uppkom frågan om Palm och Axel Danielsson även i fortsättningen skulle ha hand om redaktionen. Axel Danielsson, som sedermera kom att starta tidningen "Arbetet", kom Palm i kontakt med under slutet av år 1885. Danielsson kom att bli en stor hjälp för Palm under våren 1886, då Palm var ute på en agitationsresa. Under denna tiden skötte i realiteten Danielsson tidningen.
På förbundets möte den 26 oktober 1886 kom följande personer att nomineras till de två redaktionsbefattningarna: August Palm, Axel Danielsson, Hjalmar Branting och A.F. Åkerberg. Detta var första gången som Hjalmar Branting kom på tal som redaktionsmedlem i Social-Demokraten. Valet mellan dessa personer hölls den 31 oktober och utgången av detta val blev att Palm och Danielsson fick flest röster och efter dessa kom Branting. Men att Palm hade sjunkit i popularitet kunde man se eftersom Danielsson fick fler röster än Palm. En orsak till att Palm fick färre röster än Danielsson, kan ha varit att Danielsson så gott som ensam hade skött tidningen under våren.[33]
Den 9 november kom att bli ett historiskt viktigt datum för Socialdemokratiska förbundet, för på detta möte avsade sig Palm redaktörskapet för Social-Demokraten.
"I november månad avgick jag som medlem av "Social-Demokratens" redaktion. Hjalmar Branting, vilken sedan "Tidens" nedläggning icke låtit höra av sig offentligt, om man undantager hans arbete i "Nya Samhället", blev nu medlem av Socialdemokratiska förbundet och det var då naturligtvis endast en tidsfråga när han skulle komma in i redak-tionen och på så sätt göra sin insatts i rörelsen. Detta var jag klok nog att på förhand inse och därför avsade jag mig självmant redaktörskapet."[34]
Palm hade säkerligen under en längre tid känt det motstånd som växte sig allt större mot honom och han insåg nog att det bästa han kunde göra var att lämna tidningen och fullt ut ägna sig åt agitationen. Säkerligen var det inte ett lätt beslut att överlämna det man själv en gång hade byggt upp åt någon annan.
Efter Palms avgång fanns Danielsson kvar i redaktionen och trots att han hade fått ett högre antal röster än Branting i valet till redaktionsposten, tog man antagligen bara förgivet att Danielsson skulle kvarstå som redaktionssekreterare och Branting skulle bli redaktör.[35] Det som kom att hända med Danielsson var att han alltmer kom att skjutas åt sidan och till sist avgick även han från tidningen.
Sedan Palm lämnat Social-Demokraten skedde en snabb förnyelse av tidningens skrivsätt och journalistisk, vilken nu kom att gå in på en linje som var mer reformistisk och moderat.[36]
De som nu fick hand om bestämmanderätten över tidningen var en kontrahentförsamling där det ingick ett antal fackliga representanter. Många av dessa var villiga att samarbeta med liberalerna. I kontrahentförsamlingen ingick också ett flertal av Brantings beundrare, medan både Palm och Danielsson hade flera motståndare.
När Palm hade lämnat sin tidning och därmed också sitt ledarskap för arbetarrörelsen kan man säga att en första period av socialdemokratins historia var avklarad och att den nu gick in i ett nytt skede med Branting som ledargestalt.
"I och med schismens biläggande och Palms avgång från redaktörskapet i Social-Demokraten var det skede i den svenska socialdemokratins historia, som bär August Palms signatur till ända. Det var ett skede, fyllt av vapengny och bullrande strider, rikt på grova och frånstötande drag, men också rikt på tysta bragder av självuppoffrande försakelse, buret av hänförd segervilja och adlat av trofast kärlek till uppgiften."[37]
Efter att ha gått igenom det som hänt från tiden då Palm startade tidningen Social-Demokraten till det att han lämnade och Branting tog över, kvarstår fortfarande frågan varför han kom att lämna den tidningen som han själv en gång byggt upp. Det finns givetvis många förklaringar och orsaker som kan ha legat bakom detta. En av dessa förklaringar kan vara att Palm och Branting kom från olika sociala bakgrunder, vilket man tidigt kunde märka.[38] Att Branting var akademiker och Palm arbetare har säkerligen gjort att de skaffat sig olika sätt att agera på, som de utifrån sina referensramar funnit riktiga.
Branting, som kom utifrån till rörelsen, hade en tro på att man i första hand borde försöka att vinna de bäst ställda arbetargrupperna eftersom dessa var bäst organiserade och därför lättast skulle kunna samarbeta med liberalerna.[39] Branting ställde sig alltså inte frågande inför ett eventuellt samarbete med liberalerna, vilket Palm däremot gjorde. Palms ovilja att samarbeta med liberalerna kan ses i ljuset av hans sociala bakgrund, vilket kan ha påverkat hans uppfattningar.
En annan orsak skulle man kunna söka i Palms tidiga kontakter med Ferdinand Lassalles socialistiska program.[40] Detta programs mål var ett självständigt arbetarparti med den allmänna, lika och direkta rösträtten som principiell lösen och fana. Lassalle vill t.ex. inte ha något samarbete med liberaler i rösträttsfrågan vilket Palm instämde i.
En annan faktor som kan ha gjort att trycket på Palm ökade, kan vara hans uttalanden om revolutionära omdaningar. Sundvik skriver också i sin bok att många av de ledamöter som ingick i Social-Demokratens kontrahentförsamling var reformister och tog avstånd från revolutionära tankegångar och detta gjorde även Branting.
Som jag tidigare nämnt var det denna kontrahentförsamling som kom att ta över själva beslutanderätten för Social-Demokraten och det var även denna kontrahentförsamling som kom att välja Branting som medlem av Social-Demokratens redaktion.
Dessa här faktorer som jag tagit upp tror jag, liksom Palmgren, gjorde att många av de intellektuella som var med i föreningen tog avstånd från Palm och ville se en annan ledare som de hade mer gemensamt med.
I den schismen som uppstod under år 1886 kan man se, som även Palmgren tar upp, att schismens motsättningar inte bara handlade om vilket språk Palm använde och om tidningens ekonomi, utan att det också fanns andra motsättningar mellan de båda falangerna som var mer grundläggande.
Jag tror också att det är under denna schisms stridigheter som det verkligen går upp för Palm hur starka motsättningarna faktiskt är mot honom och att han då lämnar sin tidning självmant istället för att leva med en känsla av att ha blivit avsatt från en tidning som han själv byggt upp.
Arnoldson, Klas Pontus: Levde mellan åren 1844-1916.
Han grundade tidningen Tiden 1883. Han var ivrig fredsagitator och initiativtagare till Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Han fick 1908 hälften av Nobels fredspris.
Bergegren, Hinke: Levde mellan åren 1861-1936.
Han var journalist och agitator. Från 1880-talet bedrev han en revolutionärt anarkistisk (ungsocialistisk) propaganda. 1908 uteslöts han ur socialdemokratiska partiet. Han angrep häftigt både kyrkan, militärväsendet och socialdemokratin.
Branting, Hjalmar: Levde mellan åren 1860-1925.
Han blev student 1877. Var amanuens vid Stockholms observatorium 1882-1884. Blev 1885 medlem i Socialdemokratiska arbetarklubben. Var från 1884 medarbetare i tidningen Tiden som han 1885 blev redaktör för. Medarbetare under schismen i tidningen Nya Samhället och blev senare under 1886 redaktör för tidningen Social-Demokraten. Ledamot av riksdagens andra kammare 1897. Ordförande i Socialdemokratiska arbetarpartiet 1907. Finansminister 1917-1918. Statsminister 1920, 1924-1925.
Danielsson, Axel: Levde mellan åren 1863-1899.
Blev student 1881, och bedrev sina studier vid Uppsala universitet. Blev medarbetare i tidningen Social-Demokraten 1885. Medlem och sekreterare i Socialdemokratiska föreningen 1886. Grundade tidningen Arbetet 1887 och blev dess redaktör.
Engström, John Mårtenson: Levde mellan åren 1849-1889.
Var tunnbindare. Medlem av Socialdemokratiska föreningen 1886. Ordförande i Stockholms tunnbindarförening och i fackföreningarnas centralkommitté 1886. Var redaktör för Nya Samhället 1886. Blev expeditör för Social-Demokraten 1886-1889.
Lassalle, Ferdinand: Levde mellan åren 1825-1864.
Var tysk socialist. Blev 1863 ordförande i den bildade Allmänna tyska arbetarföreningen. Lassalle ansåg att den existerande staten skulle kunna utnyttjas för att tillgodose arbetarnas krav: dessa borde bilda kooperativa företag för att höja sin levnadsstandard och arbeta för successiva reformer.
Palm, August: Levde mellan åren 1849-1922.
Han var utbildad skräddare. Blev socialdemokratins banbrytare i Sverige. Blev socialist i Haderslev, som var dåvarande tyska Schleswig, 1871. Kom till Malmö 1881 och höll här den 6 november det första socialdemokratiska föredraget i landet. Grundade tidningen Folkviljan 1882 som kom att läggas ner 1885. Var inspiratör till Socialdemokratiska arbetarklubben i Stockholm och ledare för Socialdemokratiska föreningen 1885-1886. Startade också tidningen Social-Demokraten 1885 och var dess redaktör till hösten 1886.
Staaff, Karl: Levde mellan åren 1860-1915.
Han var politiker och statsminister 1905-1906 och 1911-1914. Var under sin studietid i Uppsala den förste ordföranden för föreningen Verdandi. Som riksdagsman tillhörde han från 1900 liberala samlingspartiet, vars ledare han blev 1905.
Sterky, Fredrik: Levde mellan åren 1860-1900.
Student 1878. Notarie i postverket. Kontorschef i bryggeri i Stockholm. Var medlem i socialdemokratiska föreningen 1886. Startade under schismen Socialdemokratiska samfundet 1886. Var kassör för tidningen Social-Demokraten under åren 1886-1892. Grundade tidningen Ny Tid i Göteborg 1892 och var dess redaktör till 1897. Ekonomichef för tidningen Arbetet 1897. Landsorganisationens ordförande 1898.
Wermelin, Atterdag: Levde mellan åren 1861-?.
Blev 1879 student i Uppsala. Han ingick i Socialdemokratiska föreningen. Skrev den välkända broschyren: "Kan sparsamhet rädda proletariatet?" Kom under schismen bli utesluten ur Socialdemokratiska föreningen.
Wickman, Carl Gustav Teodor: Levde mellan åren 1856-1921.
Var möbelsnickare. Ledamot av kommittén för "Arbetarnas ring" 1883. Ordförande i Stockholms träarbetarförening 1884-1894. Medlem i Socialdemokratiska föreningen 1886. Sekreterare 1902 och kassör 1911 i Socialdemokratiska arbetarpartiet. Ledamot av riksdagens första kammare 1915.
Åkerberg, Axel Frithiof: Levde mellan åren 1833-1901.
Var fil dr. Skrev om "Socialismen i nutidens samhälle" i Nya Pressen 1882. Medlem i socialdemokratiska arbetarklubben 1885. Ledamot av styrelsen för Socialdemokratiska förbundet 1886. Medarbetare i tidningarna, Tiden, Nya Samhället och Social-Demokraten.
1881
6/11 Palm talade i Malmö över ämnet "Vad vilja socialdemokraterna?" Han vill starta en tidning.
1882
4/3 Första numret av tidningen "Folkviljan".
1883
14/11 Tidningen "Tiden" startas.
1884
8/8 Socialdemokratiska arbetarklubben bildas i Stockholm.
1885
25/2 Det definitiva slutet för "folkviljan".
8/4 Branting tar över tidningen "Tiden"".
7/5 Arbetarklubben beslutar att starta en tidning i Stockholm enligt förslag från Palm.
25/9 Utkom det första provnumret av tidningen "Social-Demokraten".
1/11 Arbetarklubben byter namn till Socialdemokratiska föreningen.
1886
11/1 Branting blev tvungen att lägga ner "Tiden".
27/4 Palm och Sterky i tvist om vem de vill se på posten som expeditör.
22/5 Sterky lägger fram ett nytt förslag i tidningsfrågan, vilket inte kommer att antas. Detta
leder till schismen som delar Socialdemokratiska föreningen i två falanger.
23/5 Sterky-falangen bildas och de beslutar att starta en egen tidning.
25/5 Sterky och fyra andra anhängare utesluts ur Socialdemokratiska föreningen.
12/8 Det kommer fram en förlikning mellan falangerna.
28/8 Sammanslagningen av de båda falangerna och bildandet av Socialdemokratiska förbundet.
12/10 Sterky väljs till "Social-Demokratens" kassör och hans expeditör blir J.M. Engström.
Man får samma administration som före schismen.
31/10 August Palm och Axel Danielsson väljs om i "Social-Demokratens" redaktion. Branting
kom närmast efter dessa i antal röster.
9/11 Palm avgår som redaktör för Social-Demokraten". Branting blir invald i redaktionen.
Höglund Zeth "Hjalmar Branting och hans livsgärningar" Tidens förlag, Stockholm 1939.
Lindgren John "Det socialdemokratiska arbetarpartiets uppkomst i Sverige 1881-1889" Tidens förlag, Stockholm 1927.
Lindgren John "Socialdemokratiska föreningen 1884-1934" Tidens förlag, Stockholm 1934.
Lindgren John "August Palm" Metodica 1981.
Palm August "Ur en agitators liv" Prisma, Stockholm 1970.
Palmgren Yngve "Född till agitator" En studie i August Palms politiska utveckling och verksamhet. Rabén & Sjögren, Stockholm 1971.
Sundvik Ivar "Branting eller Palm? Ledarstriden 1885-87" Tidens förlag, Stockholm 1981.
[1] Höglund Zeth "Hjalmar Branting och hans livsgärning" 1939 s. 34
[2] Palm August "Ur en agitators liv" 1970 s. 44
[3] Sundvik Ivar "Branting eller Palm, ledarstriden 1885-1887" 1981 s. 28
[4] Palm 1970 s. 59
[5] Palmgren Yngve "Född till agitator" 1971 s. 84
[6] Lindgren John "Det socialdemokratiska arbetarpartiets uppkomst i Sverige 1881-1889" 1927 s. 108
[7] Sundvik 1981 s. 36
[8] Ibid s. 37
[9] Lindgren "August Palm" 1981 s. 32
[10] Lindgren "Socialdemokratiska föreningen 1884-1934" 1934 s. 19
[11] Sundvik 1981 s. 41
[12] Ibid s. 41-42
[13] Palmgren 1971 s. 137
[14] Palm 1970 s. 167
[15] Sundvik 1981 s. 52
[16] Sundvik 1981 s. 64
[17] Höglund 1939 s. 63
[18] Sundvik 1981 s. 69
[19] Ibid s. 64
[20] Palmgren 1971 s. 147
[21] Sundvik 1981 s. 87
[22] Lindgren 1927 s. 204 - 205
[23] Ibid s. 205
[24] Palmgren 1971 s. 152
[25] Palmgren 1971 s. 152
[26] Socialdemokratiska arbetarklubben bytte den 1 november 1885 sitt namn till socialdemokratiska föreningen.
[27] Lindgren 1934 s. 25
[28] Lindgren 1927 s. 212 - 213
[29] Sundvik 1981 s. 97
[30] Palmgren 1971 s. 157
[31] Detta kom att bli det gemensamma namnet efter sammanslagningen i augusti 1886.
[32] Sundvik 1981 s. 126
[33] Sundvik 1981 s. 128
[34] Palm 1970 s. 214 - 215
[35] Sundvik 1981 s. 137
[36] Palmgren 1971 s. 164
[37] Lindgren 1927 s. 225
[38] Palmgren 1971 s. 138
[39] Ibid s. 138
[40] Sundvik 1981 s. 118