Historiska institutionen Uppsatsseminarium
Seminarieledare:
Lars Berggren
950904 kl 10.15
Blå rummet
SYN PÅ FÖRSTA
VÄRLDSKRIGET
Peter Persson
Ibland stämmer gamla talsätt väldigt bra, t ex "man ska inte gå över ån efter vatten". När jag skulle komma på ett bra och intressant ämne för min uppsats, hade jag exakt samma ångest som de flesta andra i samma situation har. Men då jag tidigare har jobbat på tidningen Arbetet och ofta gått ner i deras tidningsarkiv (som består av originaltidningar och ej mikrofilm!) för att känna av de berömda "historiska vingslagen", kom jag att börja fundera på om jag inte skulle kunna utnyttja det på något sätt. Att valet av period föll på första världskriget beror dels på att det var i socialdemokratins begynnelseskede, dels på att första världskriget ofta ses som ett imperialistiskt krig utan någon egentlig bov (typ Adolf Hitler under andra världskriget). Dessutom tyckte jag att det skulle vara intressant att få jobba med en ny typ av material: tidningen är ju (i det här fallet) att betrakta som kvarleva. Det fick till följd att jag själv fick ta ställning till materialet, och inte förlita mig på andras arbeten och tolkningar.
Tidningen Arbetets syn på första världskriget anger egentligen ett väldigt brett perspektiv för uppsatsen, och är inte helt överensstämmande med min problemformulering. De frågor som jag har försökt få svar på är dels om Arbetet tog ställning för endera sidan i konflikten eller om man blev den socialistiska solidaritetstanken trogen, dels om deras inställning förändrades under krigets gång.
När det gäller forskningsläget inom det här området måste jag tyvärr påstå att det verkar vara obefintligt. Jag har varken lyckats finna nytt eller gammalt material som behandlar någon socialdemokratisk tidnings ställningstagande under första världskriget. Och tittar man i en av de mer utförliga monografierna över Arbetet, Axel Uhléns Arbetet 1887-1937, så upptäcker man att första världskriget upptar en väldigt liten del av boken, och det lilla som nämns handlar om dyrtider och ransoneringstider.
När det gäller att studera tidningar under en längre period så ställs man inför problemet om hur man ska begränsa sig (såvida man inte har obegränsat med tid och kan studera alla tidningarna). I mitt fall funderade jag mellan att välja ut tidningar med kontinuerligt mellanrum, t ex vart tjugofemte nummer, eller att bevaka vissa kända händelser. Jag valde det sista alternativet då jag fann det mer troligt att tidningen kom med egna reflektioner vid större händelser (det fanns ingen daglig "ledare" i tidningen vid den här tiden), samt om jag valde det första alternativet fanns det en risk att jag skulle missa viktiga händelser helt enkelt genom att jag råkade hoppa över dem. Arbetets nyhetsservice bestod vid den här tiden, åtminstone vad gällde utrikesnyheter, nästan enbart av material från olika nyhetsbyråer, kommunikéer och officiella telegram. Jag har därför koncentrerat mig på de artiklar där det är relativt tydligt att det var tidningens åsikt som kom fram, samt på kommentarer som tidningen gjorde till en del av telegrammen. Man skiljer dessutom på kvalitativ metod och kvantitativ metod vid behandlingen av tidningsmaterial. Den förra syftar till att man tar ställning till innehållet i materialet i sig, medan den senare undersöker mängden material, t ex i olika frågor. Jag valde att jobba kvalitativt då det gav mig möjlighet att tolka innehållet i artiklarna, och jag ansåg att den kvantitativa metoden bäst kom till sin rätt vid jämförelse mellan olika tidningar.
Vilka händelser är det då som jag har valt att studera? Jag kommer nu att presentera sju händelser, eller kanske mer korrekt uttryckt, sju perioder som inföll under första världskriget, och där det behövs, ge en kort förklaring till varför jag har valt just dessa.
Nu kanske någon opponerar sig och hävdar att det finns flera andra kända händelser som jag hade kunnat ta upp, och det stämmer, men jag ska nu förklara varför jag valt bort dem. Till att börja med så finns det flera stora slag, men de var alltid väldigt utdragna händelser, t ex varade slaget vid Somme 1916 i drygt fyra och en halv månad! Det var enklare och mer hanterbart att bearbeta kortare och mer koncentrerade händelser. Dessutom så tappar en utdragen händelse för eller senare sin attraktionskraft i massmedia medan en kortare och mer intensiv händelse oftast bevakas väldigt noggrant. Som exempel kan nämnas Kuwaitkriget som täcktes enormt av massmedia den korta period det varade, medan nyheter från kriget mellan Iran och Irak ofta lyste med sin frånvaro. Samma tendenser märkte jag när jag gick igenom mitt material. Sen inträffade två omvälvande revolutioner i Ryssland, men jag anser att de är mer att se som något som inträffade p g a kriget snarare än att vara en del av själva kriget. Likadant är det med Finlands frigörelse från Ryssland och det påföljande finska inbördeskriget. För att göra min uppgift hanterbar valde jag att sortera bort ovannämnda förlopp.
Till sist valde jag också att göra en liten undersökning om hur många av de publicerade telegrammen som kom från respektive sida i konflikten, dvs hur många kom från länder som tillhörde ententesidan jämfört med hur många som kom från centralmakterna och deras allierade. Undersökningen utger sig inte för att vara särskilt vetenskaplig, men jag vill ändå ha med den för att peka på vissa klara tendenser som jag märkte av i nyhetsmaterialet.
Tre böcker som jag har haft stor nytta av när jag skulle förbereda mig inför uppgiften har varit Nyhetsvärdering av norrmannen Einar Östgaard, Massmedier-En bok om press, radio och TV av Stig Hadenius och Lennart Weibull, och till sist Partipress-Socialdemokratisk press och presspolitik 1910-1920 av Stig Hadenius, Jan-Ove Seveborg och Lennart Weibull. Den första tar bl a upp hur olika nyheter kan uppfattas beroende på hur de presenteras, hur nyheter ibland blir vinklade, medvetet eller omedvetet, mm. Den försöker m a o på ett lättbegripligt sätt lära läsaren att bli kritisk i sin hållning till nyhetsflödet. Den andra boken tar bl a upp lite olika saker om både socialdemokratisk och borgerlig press, t ex hur man kan märka av en tidnings partitillhörighet genom dess prioritering av visst nyhetsmaterial. Och till sist den tredje boken handlar om precis det som titeln anger.
Övriga böcker jag har använt mig av är den tidigare nämnda minnesskriften Arbetet 1887-1937 av Axel Uhlén, vilken jag använde mig av för att skaffa lite bakgrundsdata om tidningen i sig. Jag använde mig vidare av Studier i arbetarrörelsens historia 15/16 - Arbetarrörelsens utveckling i de tre nordiska länderna 1914-1920 av Edvard Bull, och till sist hade jag stor nytta av Nationalencyklopedin och Klas-Göran Karlssons Europa och världen under 1900-talet för att skaffa mig ordentlig och säker information om krigsförloppet och datumangivelser.
I augusti 1887 utkom det första numret av tidningen Arbetet, fr a tack vare dess eldsjäl Axel Danielsson.[1] Den var en av de första socialdemokratiska tidningar som gavs ut i Sverige. Vid den här tidpunkten var de flesta av de existerande tidningarna i Sverige borgerliga, och det socialdemokratiska partiet kunde därför inte räkna med något konsekvent stöd från något av de etablerade tidningarna. Istället så ansträngde partiet sig redan från sitt bildande (1889) med att bygga upp en egen socialdemokratisk press. Detta medförde att de socialdemokratiska tidningarna kom att stå väldigt nära den socialdemokratiska partiorganisationen och de blev till stor del en del av partiets verksamhet.[2] Arbetet var inget undantag. Pressen skulle inte endast fungera som ett sätt att sprida den yttre propagandan, den var dessutom ett sätt att stärka det inre partiarbetet. Hjalmar Branting själv markerade tydligt att pressen skulle stå i partiets tjänst.[3] För övrigt kan också nämnas att Arbetet under den undersökta perioden var en sex- dagars eftermiddagstidning.
På vilket sätt kan man då märka av en tidnings partitillhörighet? Det vanligaste sättet är via ledarsidan i tidningen, men jag märkte under mina arkivstudier att det vid den aktuella tiden, som jag tidigare nämnt, var svårt att tydligt urskilja något som skulle kunna kallas för en klart markerad ledarspalt. Men som Hadenius/Weibull påpekar i sin bok,
[...]tidningar kan också markera sin partitillhörighet på andra platser än på ledarsidorna. Det kan ske genom prioriteringar av visst nyhetsmaterial och genom olika former av `vinklingar'.[4]
Vid tidpunkten för min undersöknings början var Gunnar Löwegren huvudredaktör på tidningen och i november 1918 tar Arthur Engberg över istället. Dessutom så kan noteras att den blivande ecklesiastikministern Värner Rydén skrev en stor del av de politiska "ledarna" under kriget. Jag har dock inte tagit någon större notis om vem som var huvudredaktör eller vem som skrev vad då jag inte har märkt av någon skillnad i artiklarna p g a dessa orsaker. Dessutom är det tidningens ståndpunkt jag vill undersöka, och förhoppningsvis var ledningen överrens om vad som skulle publiceras.
Låt oss börja med att se hur det förhöll sig i Sveriges grannländer under den här perioden, bara för att få en intressant jämförelse. Om vi tittar på Danmark så hade de, från 1913 till 1920, en borgerlig vänsterregering som regerade med stöd av socialdemokraterna. Danmark hade (och har fortfarande) en direkt gräns mot Tyskland, och befann sig av militära och ekonomiska skäl i ett starkt beroende av detta Tyskland. I Norge, som hade en svag höger, regerade även här en borgerlig vänsterregering, dock utan socialdemokratiskt stöd. Norge var mer beroende av England.[5] Varför Norge var mer vänt mot England vet jag inte, men jag kan tänka mig att det fr a berodde på att båda var sjöfartsnationer och därför hade gemensamma intressen. Oavsett så hade både Danmark och Norge givna utrikespolitiska orienteringar.
Hur såg det då ut i Sverige? Den gamla adliga militärkasten och höger partiet kände sympatier för Tyskland och var således tyskorienterat, kanske framför allt på grund av rädsla för den ryska militarismen. Liberalerna var å sin sida antimilitaristiska och var genom sina ideal och sympatier mer orienterade mot de västeuropeiska länderna.[6] Under kriget uppstod det i Sverige en aktivistisk rörelse, som huvudsakligen var högerinriktad, som ville få in landet i kriget på centralmakternas sida. Den fick inofficiell sympati i högerpressen och hos regeringen under Hammarskjöld. Detta ledde till att både liberalerna och socialdemokraterna blev ententevänliga.[7] Men även inom SAP (Sveriges socialdemokratiska arbetarparti) fanns det de som ville att Sverige skulle gå in på Tysklands sida i kriget, t ex Otto Hjärpe och Yngve Larsson vilka båda två hade del i den aktivistiska tidskriften Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning. Båda två blev sedermera uteslutna ur partiet, men det bevisar i alla fall att det fanns tyskvänner i partiet även om det är omöjligt att säga i vilken omfattning.[8] Det fanns således i Sverige både en stor grupp som vände sig mot Tyskland och en annan stor grupp som var mer vända mot västra Europa.
Tittar vi sen på regeringsbildningarna så kan vi konstatera att 1911-1914 satt en liberal regering under Karl Staaf, vilken avgick i samband med borggårdskrisen 1914. Därefter tog Hjalmar Hammarskjöld och en formellt opolitisk ämbetsmannaregering över, men den hade dock en klar anknytning till högergrupper och näringsliv. Den satt till 1917 då en högerregering under Carl Schwartz tog över för en kort tid. I slutet av samma år fick då en vänsterregering bestående av liberaler och socialdemokrater ta över rodret. Liberalen Nils Edén blev statsminister och Hjalmar Branting blev finansminister. De satt sedan i regeringsställning fram till 1920.[9]
Efter den här genomgången av metod, litteratur, bakgrundstäckning mm, har det nu blivit dags att ta sig an den huvudsakliga uppgiften, d v s ta reda på hur Arbetet förhöll sig till de olika händelserna som jag redogjorde för under rubriken Metod och avgränsning. Detta kommer jag att göra i kapitel 2.
Jag kommer i det här kapitlet att gå igenom de sju utvalda händelserna i kronologisk ordning, och efter varje avdelning kommer jag att skriva en summerande analys utifrån de tolkningar jag har gjort.
Den 28 juni 1914, under ett besök i den bosniska staden Sarajevo, mördades den österrikiska tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål av serbiska nationalister. Dagen efter kunde man läsa om dådet i Arbetet. Längst fram i tidningen uttryckte man sin medkänsla för Österrike inför dådet, och analyserade att Österrike-Ungern troligtvis skulle komma att falla sönder när kejsar Franz Josef avled (han var vid tillfället 84 år) med strider och förvecklingar som följd. Men bara lite längre ner i texten fick man reda på att
[...]tronföljaren var icke omtyckt av folket. Han var ytterst klerikalt sinnad och var ett lydigt redskap i Vatikanens och det katolska prästerskapets händer, och dessutom var han en inbiten militarist.[10]Efter den här `kängan' så fortsatte man med
"Det kan inte nekas att det är den Österrikiska tvångspolitiken i Bosnien-Herzegovina som givit anledning till attentatet mot och mordet på tronföljarparet".[11]Här märker man att fast det var Österrike som hade drabbats så hävdade Arbetet att det var självförvållat genom den politik som Österrike hade bedrivit på Balkan. Man lade alltså en stor del av skulden för det skedda på kejsardömet självt, men även den bosniska överklassen ansågs vara en bricka i spelet då de "alltid drömt om upprättandet av ett storserbiskt rike..." och längre fram i samma text skrev man
"Sarajevo, Bosniens huvudstad, är huvudsätet för Bosniens adel, och det är denna adel, som varit mest fientligt mot det österrikiska väldet".[12]Efter mordet satte Österrike igång med en undersökning och spåren ledde till Serbien, med ett spänt läge länderna emellan som följd. Arbetet tog alltmer ställning för serberna och skyllde krisen på Österrike och till viss del på den katolska kyrkan som man ansåg ha hjälpt till att förtrycka befolkningen. Bl a skrev man
[...]serberna i Bosnien och Herzegovina [har] nu i trettiotvå år levat under det strängaste `belägringstillstånd', med krigslagar som enda gällande rättesnöre,...I ekonomiskt hänseende finner man, att befolkningen dag för dag sjunker allt djupare i nöd, medan de inflyttade österrikiska och andra storkapitalisterna bli allt rikare[13](Bosnien- Herzegovina tillhörde fram till 1878 Osmanska riket, då området ockuperades av Österrike-Ungern). Det man tydligt kunde utläsa i den här texten är att tidningen vände sig emot militarismen och kapitalismen, båda representerade av Österrike. Längre ner i samma text fortsatte man:
"Ledare av detta österrikiska civilisationsarbete i två serbiska land [här syftar man åter på Bosnien och Herzegovina; förf. ant.] [...] är som sagt i våra dagar den serbhatande kroaten och jesuiten ärkebiskop Stadler i Sarajevo [...] Ett brott är ett brott under alla omständigheter. Men orsaken till och förklaringen på brottet i Sarajevo ligger i det ovan anförda".[14]Arbetet tog snabbt ställning i den här inledande konflikten och vände sig emot Österrike som man ansåg stå för förtryck och militarism, och samtidigt gick man även till angrepp mot den katolska kyrkan samt delvis mot den serbiska överklassen. De som var offer i konflikten var serberna i Bosnien-Herzegovina. Ännu hade inte konflikten vuxit till att bestå av två stora läger, som den kom att göra senare, så i det här tidiga skedet såg man en klar tendens hos Arbetet att ta ställning för `de svagare', mot imperialismen och kapitalismen, helt i socialismens anda. Men detta var bara början och snart skulle fler stormakter komma att blanda sig i leken.
Några veckor efter mordet så hade krisen vuxit till sig med allt fler inblandade och ett ökat krigshot. Man började bli allt mer tveksam till att kriget skulle kunna begränsas till en konflikt mellan Österrike-Ungern och Serbien. Samtidigt stod Internationella socialistiska kongressen, som skulle hållas i Wien, för dörren, och man talade bl a om en internationell storstejk för att förhindra krig.[15] Dessvärre rann hela idén ut i sanden. Tisdagen den 21 juli kommenterade Arbetet `rustningsvanvettet';
"Och hela detta rustningraseri har sin grund i det spända, misstrogna och avundsjuka förhållandet mellan Tyskland och Frankrike som för länge sedan skulle ha försvunnit ur de breda folklagren, om det ej oupphörligt närdes av de härskande klasserna".[16]Precis som när det gällde den inledande krisen så lade man hela skulden för den uppkomna situationen på "de härskande klasserna", och man hade ännu inte tagit ställning för någon av de sidor som började utkristalliseras. Man såg krisen som något som överklassen hade skapat.
Arbetet publicerade tal som såväl de tyska som de österrikiska socialdemokraterna hade hållit i respektive riksdag där man talade om solidaritet och protesterade mot det annalkande kriget. De tyska socialdemokraterna gick ut med ett upprop som delvis löd enligt följande
"De härskande klasserna, som under fredstid lägga munkavle på Eder, förakta och utsuga Eder, vilja missbruka Eder som kanonföda[...]Vi vilja icke något krig! Ned med kriget! Leve det internationella broderskapet mellan folken!"[17]Man kunde också finna andra mindre notiser i tidningen om socialdemokratiska demonstrationer mot kriget i andra länder. Att Arbetet publicerade den här typen av texter visar på att man satte det internationella solidaritetstänkandet i första rummet.
Dagarna runt själva krigsutbrottet förekom det även en debatt i Arbetet om Sverige var hotat eller inte, och om man borde ha anslutit sig till någon allians. Det var fr a högern som pekade ut Ryssland som det stora hotet och gärna hade sett oss närmare knutna till Tyskland, medan socialdemokraterna ansåg att så länge vi var alliansfria skulle Ryssland ej utgöra något hot.[18] Några dagar efter krigsutbrottet avslutades SAPs 9:e kongress där man enades om ett manifest som gick att läsa i Arbetet. I det här manifestet "till Sveriges folk" anklagade man militarismen, nationalismen och stormaktspolitiken, och man skrev vidare att
"Katastrofen[...]är förberedd av mäktiga kretsars ekonomiska vinstintressen[...]I denna stund se vi klarare än någonsin i vilken avgrund vårt land skulle ha störtats, om de ansvariga statsmännen låtit sig ryckas med av enstaka stämmors vettvilliga agitation att knyta Sverige fast vid en viss stormaktsgrupp".Avslutningsvis i manifestet ser man fram emot "...den tid som komma skall trots allt,...då arbetarnas världsförbund definitivt betryggar världsfreden".[19] Arbetet (och SAP) såg alltså socialdemokratin som det enda alternativet om man skulle uppnå världsfred, och man ansåg att alliansfrihet var enda sättet att hålla Sverige utanför kriget.
Onsdagen den 29:e juli kunde man läsa om Österrikes krigsförklaring till Serbien från dagen innan. Det vimlade av notiser som t ex påstod att andra länder mobiliserade o d, men lika ofta dementerades ryktena längre fram i tidningen (tekniken då var inte vad den är idag, vilket innebar att nyheterna skrevs in allt eftersom de kom). Tidningen väntade spänt på hur de övriga stormakterna skulle förhålla sig till konflikten. Den 1:a augusti förklarade Tyskland Ryssland krig, och dagarna därefter blev även Frankrike och Storbritannien inblandade. Den 4:e augusti kunde man i Arbetet läsa en artikel, som de hämtat från Berlingske Tidene i Köpenhamn, i vilken det berättades att
"[...] en stor mängd tyskar, huvudsakligen förmöget folk, [har] begivet sig till Danmark för att komma bort från krigsfaran. Det är förmodligen en del av de samma personer som deltagit i de skränpatriotiska demonstrationerna för kriget. Man känner dessa `hänförda' skränfockar. Så snart det gäller deras egna personer eller förmögenheter ta de till schappen".[20]I en annan artikel i samma nummer skriver man
"De proletärer, tyska och österrikiska, som nu stå inför utsikten att bli rysk och serbisk kanonmat, kunna sända hjärtliga tankar till - tyska och österrikiska kapitalister, som levererat mordvapen åt fienden [...] Men pengar luktar inte [...] Och så undrar man på att proletären, löneslaven, håller på internationell förbrödring istället för krig".[21]Här märker man också tydligt av tidningens ståndpunkt att det var kapitalisterna som var ansvariga för kriget och att det skulle bli arbetarna som skulle få utkämpa det.
Under rubriken "Kristendomen och kyrkan" anklagade Arbetet även kyrkan igen, både i Sverige och internationellt, för passivitet, ja t o m krigshets. Man ansåg att kyrkan gick emot bibeln.[22] Annars var inte kyrkan något särskilt återkommande tema när det gällde kriget. Att man passade på att `pika' kyrkan kan bero på att många inom vänstern misstrodde den och ansåg att den gick borgerlighetens ärenden. Men när kriget väl satte igång så bleknade den här diskussionen bort.
I krigets inledningsskede klagade Arbetet på att Tyskland ställde ultimatum till det neutrala Belgien (Tyskland ville få utnyttja belgiskt territorium), och samtidigt beklagade man att England bröt sin neutrala hållning (man noterade också att det endast var de brittiska socialdemokraterna som hade protesterat).[23] Vidare kunde man även läsa att
Nu gå engelsmännen vid fransmännens sida emot detta mäktiga Tyskland, som genom sitt väldiga uppsving i handel och industri ådragit sig det giriga öfolkets avund och genom sina flottrustningar väckt dess ängslan.[24]Jag märkte här att man inte ställde sig bakom den ena sidan mer än den andra, till skillnad från i början av konflikten då det stora "imperialistiska" Österrike ställdes mot de "frihetssträvande" serberna. Skillnaden låg troligtvis i att nu hade konflikten vuxit till att framför allt stå mellan flera imperialistiska stormakter. Att Arbetet ville förhålla sig neutralt märktes också i vissa av artiklarna, t ex i en där man hävdade att man hade
[...] starka känslor av sympati såväl för det tyska som det franska och engelska folket. Vi känna oss stå i stor kulturell skuld till samtliga dessa och äro därför oförmögna att i strid mellan dem taga parti för den ene eller den andre.[25]Men även om man ville vara neutral i hållningen gentemot de ovan nämnda länderna, riktade man pekpinnen österut istället; "Säkert är endast att bland de mångfaldiga krafter, som skapat fram kriget, Rysslands hållning varit av den största betydelse".[26] Man syftade här antagligen på att Ryssland varit oklar i sitt agerande i inledningsfasen av konflikten och därmed bidragit till krisens snabba och väldiga utveckling.
Arbetet insåg vid det här laget att det skulle bli ett världskrig, men hoppades att det skulle bli kort. Man hoppades också att kriget skulle bli något av en kapitalismens apokalyps och att "...detta världskrig skall påskynda den dag, då arbetarklassens framryckning kan taga makten från tydligen odugliga kapitalistiska makthavare".[27] Man såg också slutet på `enväldesepoken'; "När världsbranden en gång släckes, blir det folkens uppgift i alla land att trygga sig mot den svagaste och farligaste av alla regeringar: den personliga".[28] Ur askan skulle socialismen resa sig.
I tidningen förde man också en diskussion om vilken sidas telegram som var mest sanningsenliga. Av de som kom från ententesidan var man övertygade om att de var överdrivna, något som man förklarar med att "Något annat kunde man ej heller vänta av de lättentusiastiska fransmännen och belgarna", men man litade ändå mer på dem än på "vissa" av de tyska telegrammen "...vilka i all sin ordknapphet verka som om de voro av krigsmyndigheterna dikterade, medvetna osanningar".[29] Jag kan inte låta bli att undra om det fanns andra anledningar till att man litade mer till ententesidans uppgifter. Lördagen den 29:e augusti gick Arbetet nämligen till häftigt angrepp på "stockholmspressen" (DN, Stockholms Dagblad och Aftonbladet) och SDS (vilka alla var borgerliga tidningar!), och anklagade dem för "preusseri" och för att ta "hetsigt parti för Tyskland".[30] Om socialdemokratins motståndare vände sig mot Tyskland, kanske Arbetet, medvetet eller omedvetet, vände sig mot Tysklands motståndare. Hur pass mycket "preusseri" som förekom i de utpekade tidningarna kan jag inte uttala mig om då jag ej har tagit del i något material från någon av dem. Hur ursprunget på telegrammen i tidningen (Arbetet) fördelade sig tar jag, som jag tidigare nämnt, upp i kapitel 3.
När konflikten växte från Serbiens och Österrikes "David mot Goliat" kamp, till en konflikt mellan två imperialistiska stormaktsblock, ansåg sig Arbetet inte kunna ta parti för endera sidan. Man ansåg dock fortfarande att det var överklassen och kapitalisterna som bar ansvaret för krisen, men att det skulle komma att bli arbetarna som skulle få utkämpa kampen. I det längsta hoppades man att samhörighetskänslan bland proletärerna i de olika länderna skulle rädda freden, dock förgäves. Efter krigsutbrottet, hoppades tidningen att kriget skulle innebära `kapitalismens sista suck', och efteråt skulle socialismen resa sig ur askan, och bli den härskande ideologin i världen. Det var socialdemokratin som skulle bringa freden åter och bevara den. Kyrkan fick också kritik av tidningen, som anklagade den för passivitet och t o m för att uppmuntra till krig. På hemmaplan förespråkade Arbetet och socialdemokratin neutralitet som bästa alternativ, medan högern ville att landet skulle knytas närmare Tyskland, då de såg Ryssland som det stora hotet för Sveriges del. Det är också värt att notera att även om tidningen var övertygad om att båda sidorna i konflikten skickade ut överdrivna telegram, så litade man trots allt mer på de som kom från ententesidan. Kanske berodde den här vinklingen från Arbetets sida på att högern i Sverige stödde Tyskland.
I februari 1915 var Tyskland utsatt för en sjöblockad av den engelska flottan. Som svar på denna påbörjade Tyskland i februari 1915 ubåtskriget. Man förklarade en zon runt de brittiska öarna för att vara krigszon, och att alla fartyg i zonen skulle sänkas. Detta för att förhindra förnödenheter och krigsmateriel från att nå Storbritannien, och förhindra transporter mellan Storbritannien och Frankrike.[31] Tyskarna gick även ut i tidningar i USA och varnade folk från att åka med fartyg destinerade till Storbritannien, men trots detta var det många som åkte. Den 7:e maj 1915 sänktes det brittiska passagerarfartyget Lusitania strax utanför de brittiska öarna av en ubåt. Drygt 1100 människor omkom, och bland dem fanns det bl a 128 amerikanska medborgare. Reaktionerna blev starka inte enbart i USA, där man nu började höra röster som ville få in landet i kriget, utan även i andra neutrala länder hördes högljudda protester.
"Det är inte enbart sina fiender engelsmännen, som tyskarna dränka utan även fredliga vänner av skandinavisk, holländsk och amerikansk nationalitet.",[32] gick att läsa i Arbetet några dagar efter händelsen. Den neutrala sjöfarten led stora förluster redan p g a torpederingar och minor, och Lusitanias sänkning fick bägaren att rinna över. Tysklands krigföring, främst till sjöss, fick tidningen att allt mer ta ställning emot Tyskland. Det debatterades om fartyget hade varit lastat med krigsmateriel eller ej, men oavsett vilket, ansåg Arbetet att det inte var värt att riskera neutrala medborgares liv. "Tyskland har...vid upprepade tillfällen överskridit gränserna för human krigföring"[33]- man ansåg att torpederingen skett på order från högsta ort (med tanke på varningarna i USA), och att detta pekade på inhumaniteten i den tyska krigföringen.
Vad jag reagerade på här var att inte tidningen (och ingen annan heller verkar det som) vid den tidpunkten ifrågasatte att England eventuellt hade använt ett passagerarfartyg för att transportera vapen och ammunition! England själv förnekade givetvis att så hade varit fallet. Det var först några dagar senare som Arbetet tog upp möjligheten att fartyget hade använts för krigsmaterieltransport, men då avfärdades de tyska påståendena och man litade mer på det brittiska amiralitetet, som "...inte borde vara så alldeles oinitierat i förhållandena".[34] Man svalde alltså den brittiska versionen med hull och hår. Istället koncentrerade sig Arbetet helt på att angripa Tyskland och i synnerhet dess ledning: "...man står undrande och spörjande, om icke till slut en tysk folkopinion skall resa sig mot denna högsta ledning och äntligen visa världen, att det tyska folket nu som tidigare är ett ädelt och humant folk, som avsky och bekämpar den högsta ledningens barbari"[35]. Tyskland började alltmer framstå som syndabocken i konflikten.
En viktig diskussion i samband med den här händelsen var om USA skulle gå med i kriget eller ej, och tidningen skrev att
"Förstörandet av Lusitania öppnade för första gången amerikanska folkets ögon [...] Det återstår sedan att se vilken verkan en rätt kännedom om sanningsenliga förhållanden kommer att medföra".Med "sanningsenliga förhållanden" menades här ententesidans syn på saker och ting!
Sänkningen av Lusitania fick bl a många neutrala länder att reagera starkt, och många tog definitivt avstånd från Tyskland. Det gjorde även Arbetet, som i första hand pekade ut ledningen i Tyskland som brottslingen i dramat, och man efterlyste en "folkresning" för att störta densamma. Tidningen verkade allt mer ta ställning för ententesidan i konflikten, vilket bl a märktes i att man lade större värde vid västmakternas uppgifter än på centralmakternas. Det hade blivit en klar förskjutning i Arbetets hållning i kriget, i förhållande till den neutrala som man hade hävdat i början av konflikten. Den viktigaste anledningen till detta var troligtvis den tyska krigföringen till havs (med ubåtar) som även drabbade neutrala stater.
Året efter Lusitanias sänkning stod krigets största slag till sjöss i Skagerack, strax utanför Jyllands kust. Det var den tyska högsjöflottan som, mer eller mindre av misstag, stötte ihop med den brittiska home fleet, onsdagen den 31:a maj till torsdagen den 1:a juli. Slaget slutade oavgjort, även om britterna led de största förlusterna. De första dagarna efter slaget stod det mest en del rykten i tidningen tillsammans med telegram som lät väldigt osäkra. Men även nu märkte man av vilken sida som Arbetet förlitade sig mest på, t ex i ett meddelande från Berlin gick det att läsa "Från väl underrättat(?) håll meddelas i anslutning till de officiella kommunikéerna...".[36] Frågetecknet hade tidningen skrivit dit! Längre fram i samma nummer av Arbetet fanns det ännu ett meddelande från Berlin lydande: "...hänvisa vi definitivt till de officiella tyska meddelandena, vilka oemotsägligt stämpla detta det engelska amiralitetets påstående som osanning(!)",[37] och genom att skriva till ett utropstecken visade Arbetet att man inte litade på de tyska meddelandena. Dagen efter hittade man ett ännu tydligare exempel. Tyskarna påstod att kryssaren "Euryalus" skulle ha förstörts under slaget. Från London kom då ett telegram lydande: "Kryssaren `Euryalus deltog icke i slaget och blev därför heller icke sänkt av tyskarnas eld".[38] Tidningen kommenterade detta med:
"Av det faktum att dessa [...] falska påståenden officiellt utspridas av tyska marinstaben synes framgå att denna är angelägen om att med alla medel överdriva de brittiska förlusterna, om vilka redan fullständiga och uttömmande upplysningar lämnats [förf. emfas]".[39]Det var inte bara genom Arbetets sätt att angripa meddelanden som kom från Tyskland som den här vridningen mot ententemakterna märktes av, utan man kunde även se det i lika hög grad på att tidningen inte kommenterade liknande telegram från entente- sidan, t ex det här telegrammet från Paris: "Absolut tillförlitliga upplysningar [förf. kurs.]...försäkra att tyskarna...offrat 450 000 man vid Verdun".[40] Man undrar över om tidningen var medveten om den här åtskillnaden som man gjorde på de båda sidorna, eller om det var något undermedvetet som växte fram under krigets förlopp efter det att man hade börjat att allt mer ta ställning för ententen.
Det som framför allt kan noteras vid Arbetets nyhetstäckning av Skagerackslaget är att man var mycket mer kritisk till telegram och kommunikéer som kom från Tyskland än sådant som kom från ententesidan. Det märktes särskilt om det fanns motstridiga uppgifter, i vilka fall tidningen automatiskt ansåg att ententens uppgifter var mest sanningsenliga. Arbetets neutrala hållning var nu definitivt borta.
När jag bestämde mig för vilka händelser jag skulle undersöka i den uppsatsen, var jag övertygad om att jag var tvungen att ha med USAs inträde, då det borde ha varit en stor händelse. Men det var inte som jag trodde. Allt sedan Lusitanias sänkning hade förespråkarna i USA för att man skulle gå med i kriget blivit allt fler, så när man väl gick med kom det inte som någon överraskning för någon. Det hade vuxit fram steg för steg de senaste åren. Det var inte fråga om USA skulle gå med, utan när de skulle gå med, och det gjorde man den 6:e april 1917.
Det var inget uppseendeväckande som skrevs i Arbetet vid den aktuella tidpunkten. Jag fick en känsla av att vardagsnyheterna från kriget inte var lika intressanta längre, då de fick mindre utrymme än tidigare. Det var påsktider och tidningen dominerades av annonser istället. Av det fåtal kommentarer som man hade till kriget framgick att inget i Arbetets hållning hade ändrats. Man kunde bl a läsa att "Genom sin brutala krigföring [ubåtskriget] har Tyskland sålunda själv utmanat ödet och ställt sig så gott som ensam mot en hel värld".[41] Dessutom var man övertygad om vem i Tyskland som bar ansvaret: "...och från neutralt håll måste man djupt beklaga, att det tyska folket, som äger våra djupa sympatier, skall vara en vante i handen på en halsstarrig militär ledning och på så sätt som nu skett kastas ut i nya konflikter, som kunna ytterligare förlänga världskriget".[42]
Istället var det en annan händelse som dominerade i nyhetsmaterialet från mars och framåt - den ryska revolutionen hade börjat. Som jag nämnde i inledningen så kommer jag ej att kommentera nyhetsrapporteringen runt den här händelsen, då jag anser att den i och för sig hade samband med krigsutvecklingen, men samtidigt var det en väldigt stor händelse som skedde parallellt med kriget istället för att vara en del av det. Jag kommer nu istället att ta mig an den näst sista av mina utvalda händelser;
Efter bolsjevikrevolutionen i Ryssland ville de styrande, med Lenin i spetsen, ha fred med centralmakterna, för att kunna ta sig an problemen på hemmaplan med full kraft. Arbetet, som var väldigt positiv till revolutionen (åtminstone till en början), såg helst att freden blev en fred utan förlorare, d v s att ingen skulle avträda land till någon annan. Men snart märkte de att centralmakterna såg annorlunda på saken, och tidningen kommenterade saken så här:
"Man [Tyskland och Österrike] uppställer inte längre annexionistiska krigsmål utan söker redan realisera dem. Det rör sig om en uppdelning mellan Tyskland och Österrike av de erövrade ryska landområdena. Det faller av sig självt att tyska socialdemokraterna på det bestämdaste vända sig mot en dylik politik".[43]Arbetet tog alltså avstånd från den här politiken och tog för givet att inte heller de tyska socialdemokraterna ställde sig bakom den. Deras tro på den internationella socialdemokratin var alltså obruten.
Redan före bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland hade Arbetet tagit ställning för idén om en försoningsfred, vilket bl a märktes genom deras publicering av ett manifest som antogs vid Stockholms konferensen (deltagare var socialdemokrater från de neutrala länderna), vilket löd:
"Det pågående kriget har icke löst de frågor, som givit upphov åt konflikten [...] och det är mycket tvivelaktigt att det kommer att leda till någonting. Det enda goda det medfört är att det satt Ryssland i stånd att frigöra sig från tsarismen genom en revolution [...] Av den konstaterade jämvikten mellan de militära styrkorna framgår att morgondagens fred icke skall kunna påtvingas den besegrade av segraren. Det skall vara en försoningsfred. Denna fred kan slutas på grundvalen av status que ante bellum, korrigerat genom lösningen av de problem, som bidragit till krigets uppkomst eller som blivit konfliktföremål. Det är freden utan annexioner och utan kontributioner. Det är den fred, som garanterar nationaliteternas frihet eller åtminstone möjlighet för nationaliteterna att fritt utveckla sig inom ramen av sin politiska omgivning".[44]Trots att tidningen hade bestämt sig för att det var Tyskland som var boven i dramat, ville man inte att några landavträdelser skulle tillgripas efter kriget. Troligtvis ansåg man att det var det bästa sättet att förhindra större internationella spänningar i framtiden. Eller var man kanske rädd att Tyskland t o m skulle vinna och då växa sig ännu större?
Det var också tydligt att man hoppades att socialdemokratin skulle ta över efter kriget, då man såg internationalen som ett forum där man skulle finna lösningar på internationella konflikter. Man hade även en vision om mer eller mindre oberoende för alla Europas stater, även Polen, Finland, Serbien, Tjeckerna, Irland, Nord Slesvig m fl., och man menade att det skulle hållas folkomröstning i Elsass-Lothringen (Alsace-Lorraine) om vart de ville tillhöra. Det nämndes också en fråga som skulle komma att bli mer aktuell under nästa världskrig; det föreslogs nämligen att man skulle komma fram till en internationell lösning av "judeproblemet".[45]
De övriga länderna inom ententen protesterade mot bolsjevikstyret i Ryssland (det var i och för sig inte så konstigt, för om de fick igenom sina önskemål om fred med centralmakterna skulle trycket öka betydligt på västfronten). Arbetets reaktion blev: "Men Ryssland vill inte förbli under de allierade imperialisternas hundpiska!".[46] Arbetet såg vid den här tidpunkten på Ryssland som ett land där socialismen var på väg att förverkligas, ett land där proletariatet hade tagit makten. Det var den enda av stormakterna som äntligen var på rätt väg.
Veckorna i slutet av november och i början av december innehöll många telegram med rykten om en eventuell fred på östfronten ("Det ryktas..., Rykten säger...," o.d.). Arbetet funderade på om en fred i öster skulle få återverkningar på västfronten i form av fred även där:
"Utsikterna äro alltså goda. Trots detta voro det emellertid dåraktigt att tro att all fara är över, att en snar fred redan är tryggad. Ännu finns det mycket starkt motstånd att övervinna. I England, Frankrike och Italien är makten ännu i händerna på imperialisterna. Men också i Österrike-Ungern och Tyskland finns det folk som kan spärra vägen för freden. Kriget är ett glänsande geschäft för kapitalet, och kapitalet saknar aldrig sina tjänstvilliga tjänare."[47]Här såg man hur tidningen återgick till att kritisera imperialismen och kapitalismen igen på båda sidor av konflikten. Tyskland stod inte längre ensam vid skampålen. Det var som om Arbetet tidigare hade tagit ställning för den, i deras ögon, mest humanitära sidan i kriget, ententen. Men efter revolutionen i Ryssland hade det dykt upp ett bättre alternativ, ett alternativ där socialismen såg ut som segrare, och i jämförelse med detta revolutionära Ryssland stod sig alla de övriga krigförande länderna slätt.
Arbetet var övertygad om att den ryska "revolutionsregeringen" verkligen ville ha fred, men endast om freden inte skulle ge Tyskland möjlighet till en "segerfred" på västfronten (d v s en fred som innebar annexioner m m), för en sådan fred skulle vara "oförenlig med demokratins grundsatser",[48] och tidningen ansåg som sagt att i Ryssland härskade demokratin. Den 15:e december inleddes vapenstillestånd på hela östfronten.
Efter det att vapenstilleståndet hade inletts på östfronten väntade man på att ett fredsavtal skulle komma att skrivas, och den 3:e mars 1918 undertecknades det och dagen efter kunde man läsa i Arbetet att "Freden mellan Ryssland och fyrmaktsförbundet nu sluten".[49] Dagarna efter freden dominerades tidningen inte av densamma, utan det var istället händelseförloppet i Finland som tog upp det mesta utrymmet i tidningen. Men precis som med revolutionen i Ryssland så anser jag att det var en händelse som tilldrog sig parallellt med kriget och således inte var en del av det, och jag kommenterar därför inte heller det här materialet.
Ännu några dagar senare kom Tyskland i blickpunkten för Arbetet igen då man rapporterade om ett "avslöjande" som innebar att Tyskland hade krävt att få de franska städerna Toul och Verdun i pant om Frankrike hade hållit sig neutralt vid krigsutbrottet 1914 (jag har tyvärr varken kunnat verifiera eller vederlägga om det verkligen förhöll sig så). Tidningen kommenterade uppgiften med: "Denna Tyska demarche var en exempellös förödmjukelse som...inte kunde få mer än ett svar", och i slutet av artikeln stod det: "Allteftersom de diplomatiska pappren på detta sätt komma på bordet samla sig indicierna för Tysklands skuld till en beviskedja, som det tyska svärdet inte skall förmå slita!".[50] Som det gick att se tidigare fick så gott som alla de inblandade länderna skulden för att kriget inte tog slut, men det var fortfarande Tyskland som var skuld till att kriget bröt ut.
Vapenstilleståndet på östfronten kom till som en direkt följd av bolsjevikernas revolution i Ryssland. Arbetet var positiv till revolutionen, som de verkade se som en socialismens seger över imperialism och kapitalism. Händelserna i Ryssland fick Arbetet att tro att en fred var i sikte, en fred utan landavträdelser. Man såg också en chans för socialdemokratin att bli den härskande ideologin efter kriget, med internationalen som ett forum för att finna lösningar på internationella kriser. Ett litet tag efter revolutionen i Ryssland kritiserade tidningen åter kapitalismen och imperialismen på båda sidor av konflikten, precis som man hade gjort i början av kriget, och i Arbetets ögon var Ryssland det enda bra alternativet, det enda landet att se upp till. Efter det att fredsavtalet hade undertecknats på östfronten i mars 1918, och det inte fick några följder på västfronten, vände sig Arbetets intresse huvudsakligen mot händelseutvecklingen i Finland istället. I rapporteringen från själva kriget, som trots det förekom, gick det att märka att tidningen åter hade gått tillbaka till sin gamla hållning att centralmakterna, och då särskilt Tyskland, var bovarna i dramat. Dock höll man hela tiden på att det var de ledande skikten och inte arbetarna som var de skyldiga. Arbetets tro på socialismens band över nationsgränserna var obruten.
Andra halvan av 1918 förekom det många rykten i Arbetet om ett eventuellt vapenstillestånd även på västfronten, och det var mest en fråga om när det skulle ske. Att centralmakterna skulle stå som förlorare var det heller inget tvivel om. Måndagen den 7:e oktober 1918 kunde man läsa i Arbetet att "Centralmakterna begära vapenstillestånd", och det var fr a USAs president, Woodrow Wilson, som skulle sätta upp villkoren för vapenstilleståndet och en eventuell kapitulation. Arbetet ansåg fortfarande att det var Tyskland som bar på skulden för kriget och att de skulle betala skadestånd och uppbyggnad av Belgien och Frankrike. Dessutom trodde tidningen att president Wilsons svar till centralmakterna även skulle innehålla en "...fordran på att Tyskland skall skaka av sig världskrigets upphovsmän, innan det träder till konferensbordet,...".[51] Att man med "världskrigets upphovsmän" syftade på de ledande skikten gick inte att ta miste på.
Några dagar senare gick tidningen till ännu skarpare angrepp mot Tyskland i en lång artikel där man bl a skrev.
"Var knäsattes inom vidsträckta bildade kretsar läran om den starkare nationens rätt att slå ner den svagare? Tyskland! Var bedrevs en formlig kult med kriget som det stora, sköna och förnyande i tillvaron? I Tyskland! Var skrevs det digra volymer till försvar för erövrings och anfallskrigets tillgripande? I Tyskland! Var satt en alla internationella rättssynpunkter övermodigt föraktande militaristklick i maktens högsäte? I Tyskland! Vem förklarade neutralitetsfördraget med Belgien för en `papperslapp' och bröt härjande och brännande in i ett litet fredligt land som stod i vägen för militärmaskinens fulla rörelsefrihet, när överfallet med åberopande av förfalskade krigsanledningar företogs mot Frankrike? Tyskland! Vem beslöt och iscensatte det hänsynslösa, neutrala som krigförande drabbande u-båtskriget? Tyskland!".[52]Resten av artikeln fortsatte i samma ton. Tidningen anklagade Tyskland både för dess `militärkultur' och dess krigföring, och ännu ett antal dagar senare kunde man läsa:
"[...] gränsen mot väster [mellan Frankrike och Tyskland] icke är bara geografisk, utan i sanning en gräns mellan tvenne diametralt motsatta idévärldar. Å ena sidan en ungdom, sjungande marseljäsen och undervisad om revolutionens och demokratins befriande idéer. Å andra sidan en ungdom, fostrad till att i Bismarcks järn- och blodpolitik se det högsta och mest tillbedjansvärda i folkets liv. Världskriget är verkligen djupast besett även en livsåskådningarnas fruktansvärda tvekamp".[53]Västländerna, i det här fallet Frankrike, blev, ju närmre krigsslutet man kom, allt mer upphöjda till demokratins förkämpar. Borta var allt tal om att kapitalisterna och imperialisterna styrde och ställde.
Det var lätt att märka av Arbetets antipatier mot Tyskland under hela kriget, samtidigt som jag tyckte att man hade en väldigt vacklande inställning till ententesidans länder. I början av konflikten kallade man bl a engelsmännen för ett "girigt öfolk" och hävdade att både Frankrike och Storbritannien styrdes av imperialister och kapitalister, och när Ryssland trädde ur kriget skrev tidningen att de (ryssarna) hade lidit under de "allierade imperialisternas hundpiska". Nu hette det istället att de hade revolutionen och demokratin som ledstjärnor. Och demokrati det var vad socialdemokraterna kämpade för, alltså var det helt i sin ordning att ge dem sitt stöd.
Den 14:e oktober 1918 gav Arbetet en förklaring till varför socialdemokraterna och tidningen själv var emot Tyskland:
"Ingenting kan vara felaktigare än uppfattningen att den svenska socialdemokratins antipatier mot preussardömet skulle bottna i några inbillningar, att arbetarklassen rent socialekonomiskt skulle ha det sämre i Tyskland än t ex England. Det är helt andra motiv , som ligga till grund för oviljan mot preussardömet [...] Socialdemokratin håller på demokratin...som en oundgänglig arbetsform för [...] produktionsordningens omläggning."[54]Man syftade på att i Tyskland fanns ingen demokrati i egentlig mening, och demokratin var den plattform från vilken ett rättvist, socialistiskt samhälle skulle byggas.
"[Tyskland] får tömma lidandets kalk i botten, därför att den icke i tid skakat av sig ett system, som ingenting annat var än medeltidens mara i preussardömets skapelse över den nyare tidens kultur. Systemet måste krossas".[55]Tidningen gav kejsaren och enväldestanken den yttersta skulden för att kriget hade brutit ut:
"Kejsar Wilhelm har utan tvivel uppriktigt och av hela sin själ hatat demokratien. Det lider ej heller något tvivel, att han, när han beslöt bryta freden, i Tysklands seger hoppades på en ytterligare förstärkning av den autokratiska tanken i den värld, vars öden hans svärd skulle bestämma. Nu har storhetsdrömmen krossats [...] Monarkins mäktigaste stödjepelare har brutits [...] Tsarismens störtande i Ryssland hade förut knäckt den andra stora stödjepelaren för den absolutistiska regeringstanken."[56]I och med tsarens störtande i Ryssland och kejsardömets avskaffande i Tyskland hoppades Arbetet att socialismen skulle komma att växa sig stark i de båda länderna. Arbetet tyckte sig se en "demokratisk republik" på frammarsch i Tyskland nu när landet var på väg mot nederlag i kriget, och kejsarens avgång/avsättning var bara en tidsfråga. Arbetet var dessutom övertygad om att socialdemokraterna skulle få makten i Tyskland.[57] Nu när utgången av kriget var tydlig förklarade Arbetet hela konflikten för att ha varit en kamp mellan autokrati och demokrati. Det är även värt att nämna att man vid den här tiden uttalade förhoppningar om monarkins avskaffande i Sverige och att det skulle bildas "...en svensk demokratisk republik,..."[58]
Den 11:e november 1918 blev det vapenstillestånd även på västfronten. Världskriget var slut.
Slutligen vill jag även nämna att Arbetet i samband med Tysklands sammanbrott passade på att ge sig på högern och högerpressen, och bl a skrev man: "Militaristorganet [förf. kurs.] par préférence, Svenska Dagbladet har känt sig uppfordrat att bryta en lans för Tysklands relativa oskuld i världskriget".[59] Och ett par veckor senare pekade Arbetet ut hela den svenska högern för att den hade
"[...] medvetet varit orienterad åt preussardömet. Hela upptakten till 1914 med F-båtskampanjen, Sven Hedins varningsord och agitationsturnéer, svärmeriet för allianspolitiken, den akademiska ungnationalismen, den ungkyrkliga korstågsrörelsen - allt detta uppbars och framdrevs av en anda, som utgick från preussardömet söder om Östersjön. Den svenska överklassen hade systematiskt erövrats av Preussen. Den tänkte och kände i stora kretsar preussiskt. Dess författningsideal var kungadömet av guds nåde, en militärmonarki med riksdagens inflytande reducerad till det minsta möjliga".[60]Tidningen satte tydliga likhetstecken mellan Tyskland med sina ideal och den svenska högern, och nu när Tyskland blev besegrat och fördömdes av större delen av världen såg Arbetet det som klara tecken på att högern i Sverige hade fel och att socialdemokratin hade rätt - demokrati, socialdemokrati, var vad folken ville ha.
2:a halvan av 1918 var utgången av kriget tydlig - centralmakterna var förlorarna och västmakterna var segrarna. En förändring i Arbetets syn på konflikten var att man inte längre talade så mycket om socialdemokratin som den kraft som skulle besegra kriget, utan istället pekade man på att demokratin i väst hade besegrat autokratin i Centraleuropa. Beträffande tidningens syn på skuldfrågan var den fortfarande densamma - Tyskland var den skyldiga, och borde betala för uppbyggnaden av Frankrike och Belgien. Och att det var de högre skikten som var ytterst skyldiga hade man inte heller ändrat inställning till. Den enda större skillnaden jag upptäckte i materialet var att autokratin, i form av kejsaren, i mycket större omfattning än tidigare pekades ut som den absolut största orsaken till kriget. Då man inte nämnde något nytt angående sin syn på landavträdelser förmodar jag att den var intakt, d v s att inga landavträdelser skulle förekomma. I mycket starkare ordalag än tidigare gick Arbetet ut och fördömde Tysklands agerande under kriget och deras "militärkultur", och anklagade landet för att vara en militärstat. Samtidigt upphöjde man västmakterna till demokratiska "modeller", och allt tidigare tal om kapitalismen och imperialismen i desamma lyste med sin frånvaro. Kanske fann man det bäst att inte vara alltför negativ mot segrarna, samtidigt som man vågade vara än mer kritisk mot Tyskland. I min mening hade Arbetet under hela kriget en blandad inställning till västmakterna, allt efter hur det passade för tillfället. Tysklands nederlag fick även Arbetet att angripa högern och högerpressen i Sverige, vilka man ansåg ha gått i Tysklands ledband.
I det här kapitlet ska jag undersöka i hur pass stor utsträckning som telegrammen kom från ententesidan respektive från centralmakterna. Jag valde på måfå ut några dagar i följd, i samband med var och en av de undersökta händelserna (utom vid mordet på ärkehertigen, av den anledningen att det ännu inte hade utkristalliserats några tydliga sidor än, samt att krigsutbrottet följde direkt efter), och jag räknade endast med telegram som rörde själva kriget. Vid krigsutbrottet kontrollerade jag åtta tidningar, men vid de övriga händelserna nöjde jag mig med tre tidningar per händelse då jag fann att det var fullt tillräckligt för att visa på det mönster som jag själv tydligt märkte av när jag studerade tidningarna. Vidare vill jag påpeka att jag med ententen menar alla länder som deltog på den sidan, och med centralmakterna menar jag Tyskland, Österrike-Ungern och deras allierade.
Krigsutbrottet 1914 Datum Ententen Centralmakterna 10/8 31 15 11/8 12 16 12/8 15 8 13/8 12 8 14/8 8 12 15/8 23 5 17/8 18 6 18/8 20 12 Totalt 139 = 62.9 % 82 = 37.1 %
Lusitanias sänkning 1915
Datum Ententen Centralmakterna 15/5 8 4 17/5 9 4 18/5 7 3 Totalt 24 = 68.6 % 11 = 31.4 %
Skagerackslaget 1916
Datum Ententen Centralmakterna 2/6 5 3 3/6 9 5 5/6 9 8 Totalt 23 = 59.0 % 16 = 41.0 %
USAs inträde i kriget 1917
Datum Ententen Centralmakterna 10/4 11 3 11/4 12 2 12/4 7 3 Totalt 30 = 78.9 % 8 = 21.1 %
Vapenstilleståndet på östfronten och Rysslands utträde ur kriget 1917 och 1918 (siffrorna gäller 1918)
Datum Ententen Centralmakterna 4/3 2 2 5/3 1 0 6/3 0 0 Totalt 3 = 60.0 % 2 = 40.0 %
Beträffande de här extremt låga siffrorna, gällande antalet artiklar, är det på sin plats att nämna att Arbetet vid den här tidpunkten dominerades av nyheter om ryska revolutionen och om vad som hände i Finland.
Krigsslutet 1918
Datum Ententen Centralmakterna 7/10 1 2 8/10 4 4 9/10 6 2 Totalt 11 = 57.9 % 8 = 42.1 %
Räknar man sen samman siffrorna för alla de undersökta dagarna får man följande siffror:
Ententen Centralmakterna 139 82 24 11 23 16 30 8 3 2 11 8 Totalt 230 = 64.4 % 127 = 35.6 %
Utan att hänga upp sig på de exakta talen så talar siffrorna ändå sitt tydliga språk - en klar majoritet av de intagna telegrammen kom från ententesidan och dess allierade, och man ser dessutom att det förhöll sig så genom hela konflikten. Vad det här kan bero på kan man bara spekulera i. Kanske var det så att Arbetet, som höll på ententen större delen av kriget, litade mer på deras telegram, och därför valde att publicera dem oftare än telegram som kom från centralmakterna. Eller, vilket jag finner troligare, så berodde det på att det verkligen kom mer material från ententesidans länder. Anledningen till detta kan för det första vara att Tyskland och Österrike var mer slutna länder som autokratier, medan Frankrike och Storbritannien var (relativt) demokratiska och därmed mer öppna. Här vill jag även påpeka att de flesta av nyheterna från ententesidan kom från just Frankrike och Storbritannien, medan det var betydligt glesare med telegram från Ryssland, som också var en autokrati lik de i Tyskland och Österrike-Ungern. För det andra kommenterade tidningen flera gånger telegram från fr a Tyskland som de ansåg vara lögnaktiga. Om man inte trodde på dem varför över huvudtaget ta in dem?
Avsikten med den här uppsatsen var, som jag nämnde i början, att ta reda på om Arbetet tog ställning för någon sida i kriget eller om man höll fast vid solidaritetstänkandet. Men som det framkommit i uppsatsen passar inte antingen-eller, utan snarare både-och. Arbetet försökte så långt det gick hålla fast vid solidaritetstänkandet samtidigt som man märkte av en allt starkare vridning mot ententen, men förloppet följde ingen rät linje. Jag ska nu sammanfatta själva uppsatsen.
Efter mordet på Österrikes tronarvinge och hans gemål i juni 1914, tog Arbetet ställning för Serbien. Man beklagade mordet men sade att det var självförvållat tack vare Österrike-Ungerns politik på Balkan. Tidningen tog ställning för, vad man ansåg vara, de frihetssträvande serberna i konflikten mot det imperialistiska och kapitalistiska Österrike-Ungern. Man anklagade dock även den serbiska överklassen och den katolska kyrkan för att dela ansvaret för konflikten. I det här tidiga skedet när konflikten ännu var begränsad, tog alltså Arbetet stöd för David i kampen mot Goliat.
Efter den inledande krisen växte konflikten snabbt med allt fler inblandade. Arbetet hoppades att solidariteten mellan socialdemokrater, över gränserna, skulle förhindra krig, men så blev det inte. Tidningen ansåg sig inte kunna ta parti för endera sidan, utan kriget skylldes istället på kapitalismen och imperialismen i de båda lägren, det var något som överklassen hade skapat - arbetarna var oskyldiga. Men ändå kunde man märka av att Arbetet litade mer på uppgifter som kom från ententesidan än de som kom från centralmakterna. Återigen angrep tidningen även kyrkan och anklagade den för passivitet och t o m krigshets, men den diskussionen dog snabbt ut. Arbetet hade även förhoppningar om att kriget skulle betyda slutet för kapitalismen, och att socialismen skulle resa sig som fågeln Fenix ur askan och bli världshärskande, och då garantera en världsfred som varade. Här hemma i Sverige förekom en diskussion om vi borde ingått i någon allians eller ej. Arbetet var emot medan flera högertidningar var för. Arbetet tog dessutom starkt avstånd från högerpressens stöd till Tyskland. Kanske var det en anledning till att Arbetet började vända sig allt mer mot väster.
När Lusitania sänktes i februari 1915 fick Tyskland större delen av den amerikanska opinionen emot sig, men även andra neutrala länder reagerade starkt, däribland Sverige. Arbetet reagerade inte bara på sänkningen av Lusitania, utan på hela det tyska ubåtskriget, vilket även drabbade den neutrala sjöfarten hårt. Man ansåg att det var inhuman krigföring (å andra sidan kan man fråga sig om det finns någon human krigföring!). Tidningen vände sig alltmer emot Tyskland. Det märktes bl a i att om det fanns motstridiga uppgifter så tog Arbetet för givet att de som kom från Storbritannien var sanna och de som kom från Tyskland var osanna. Tyskland pekades alltmer ut som brottslingen i dramat, och då fr a dess högsta ledning, medan arbetarna betraktades som oskyldiga offer.
Beträffande Arbetets nyhetstäckning av Skagerackslaget 1916, så kan man konstatera att tidningen fortsatte på den inslagna vägen, att tro mer på uppgifter som kom från ententesidan än de som kom från centralmakterna. Man satte gärna in utropstecken eller frågetecken i de tyska telegrammen för att markera sitt tvivel om sanningshalten i desamma, samtidigt som man accepterade allt som kom från Storbritannien och Frankrike. Arbetets neutrala hållning var nu definitivt ett minne blott.
Det finns inte så mycket att säga om USAs inträde i kriget 1917. När de väl gick med var det bara slutfasen av en process som hade pågått fr a sedan Lusitanias sänkning, så nyheten fick inte mycket utrymme i tidningen. Av vad som gick att utläsa i Arbetet vid den här tidpunkten, verkade deras inställning inte ha ändrats. Man beklagade sig över ubåtskriget och höll den tyska ledningen ansvarig för det fortsatta kriget. Det var istället den ryska revolutionen som tog upp utrymmet i tidningen.
Efter bolsjevikernas revolution i Ryssland började de förhandla med centralmakterna om en seperatfred. De övriga ententemakterna tyckte inte om det då det skulle få till följd att trycket på västfronten ökade. Arbetet kritiserade Tyskland och Österrike för att de försökte få landvinster i freden. Då båda sidor (ententen och centralmakterna) verkade jämstarka, ansåg tidningen att en försoningsfred utan landavträdelser var det bästa som kunde ske. Man ansåg dessutom att den socialistiska internationalen skulle kunna bli ett forum för lösningar av internationella problem. Arbetet var positiv till revolutionen i Ryssland, som man såg som en socialismens seger. Då det helt plötsligt fanns ett socialistiskt land att se upp till, började Arbetet kritisera både Storbritannien och Frankrike igen. Tyskland fick för ett kort tag dela på syndabocksbördan. Ryssland stod över alla de andra. Efter fredsavtalet i mars 1918 upptogs det mesta utrymmet i tidningen av nyheter från Finland, men samtidigt kunde man märka att Arbetet sakta men säkert gick tillbaka till sin gamla hållning att huvudsakligen kritisera Tyskland och Österrike, medan England och Frankrike åter blev sedda som de goda.
När man närmade sig slutet på kriget hade det inte skett några förändringar vad det gällde Arbetets syn på vem som bar skulden, förutom att man betonade mer än tidigare att det var särskilt det autokratiska systemet som hade varit orsaken till kriget. En förändring som man däremot kunde märka av var att Arbetet knappt skrev om kapitalism, imperialism och socialism. Nu skrev man istället om kriget som en kamp mellan demokratin i Storbritannien och Frankrike, och autokratin i Tyskland och Österrike, och naturligtvis tog Arbetet parti för demokratin. Man hoppades även att socialdemokratin skulle ta makten i Tyskland efter kriget. Arbetet gick också till angrepp mot högern och högerpressen här hemma för att de hade stöttat Tyskland.
Från början ansåg alltså Arbetet att man inte kunde ta parti för någon sida, utan det var kapitalismen och imperialismen som skulle bekämpas. Men ju längre kriget höll på desto mer tog Arbetet parti för ententen. En anledning till detta var antagligen tysklands sätt att föra krig, en annan kan vara att man föredrog de demokratiska länderna i ententen framför de centraleuropeiska autokratierna. En kort period efter ryska revolutionen upphöjde tidningen dock Ryssland till en god socialistisk modell och kritiserade åter kapitalismen och imperialismen i både de övriga ententeländerna såväl som i centralmakterna, men det varade inte särskilt länge. Snart var man tillbaka i att kritisera nästan enbart Tyskland. Under hela kriget höll Arbetet fast vid sin tro på den internationella socialdemokratin. Arbetarna var i tidningens ögon oskyldiga till kriget, skulden låg hos de styrande och kapitalisterna. Tidningen skrev dock betydligt mindre om det i krigets slutskede än man hade gjort i början.
Tittar man sen på hur ursprunget på de insatta telegrammen fördelade sig märker man av att telegram från ententesidan dominerade klart. Men som jag nämnde i kapitel 3 hade detta troligtvis ingen bakgrund i någon medveten favorisering, utan berodde antagligen på att det dök upp fler telegram från just ententen.
Bull Edvard, Arbetarrörelsens utveckling i de tre nordiska länderna 1914-1920, hämtat ur Studier i arbetarrörelsens historia 15/16, red H Apitzsch och C-G Jönsson, Universitetsbiblioteket, Lund 1979
Bra Böckers Världshistoria, Band 13, Bra Böcker, Höganäs 1983
Hadenius Stig, Weibull Lennart, Massmedier - En bok om press, radio och TV, 3:e upplagan, Bonnier Alba AB 1986
Hadenius Stig, Seveborg Jan-Olof, Weibull Lennart, Partipress - Socialdemokratisk press och presspolitik 1910-1920, Hallandspostens boktryckeri AB, Halmstad 1970
Karlsson Klas-Göran, Europa och världen under 1900-talet, Almqvist & Wiksell 1995
Nationalencyklopedin, band 7, Bra Böcker, Höganäs 1992
Norborg Lars-Arne, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, 2:a uppl, Esselte Studium AB, Stockholm 1988
Uhlén Axel, Arbetet 1887 - 1937 Minnesskrift, Tryckeriaktiebolaget Framtiden, Malmö 1937
Östgaard Einar, Nyhetsvärdering, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1968
Arbetet, 1914; 29/6, 3/7, 21/7, 22/7, 25/7, 27/7, 30/7, 4/8, 5/8, 6/8, 8/8, 10/8, 15/8, 18/8
Arbetet, 1915; 10/5, 12/5
Arbetet, 1916; 3/6, 5/6, 6/6
Arbetet, 1917; 7/4, 20/10, 9/11, 28/11
Arbetet, 1918; 4/3, 8/3, 7/10, 9/10, 11/10, 12/10, 14/10, 15/10, 22/10, 23/10
[1] Axel Uhlén, Arbetet 1887 - 1937 Minnesskrift, s 16 ff
[2] Stig Hadenius, Lennart Weibull, Massmedier - En bok om press, radio och TV, s 79
[3] Stig Hadenius, Jan-Olof Seveborg, Lennart Weibull, Partipress - socialdemokratisk press och presspolitik 1910 - 1920, s 214 f
[4] S Hadenius, L Weibull, a a , s 89
[5] Edvard Bull, Arbetarrörelsens utveckling i de tre nordiska länderna 1914-20; hämtad ur Studier i arbetarrörelsens historia 15/16, red. H Apitzsch och C-G Jönsson, s 64 f
[6] Ibid, s 66
[7] Ibid, s 66 f
[8] S Hadenius, J-O Seveborg, L Weibull, a a , s 33
[9] Lars-Arne Norborg, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, s 180 ff
[10] Arbetet d 29/6 1914
[11] Ibid
[12] Ibid
[13] Arbetet d 3/7 1914
[14] Ibid
[15] Arbetet d 22/7 1914
[16] Arbetet d 21/7 1914
[17] Arbetet d 27/7 1914
[18] Arbetet d 25/7 1914
[19] Arbetet d 6/8 1914
[20] Arbetet d 4/8 1914
[21] Ibid
[22] Arbetet d 30/7 1914
[23] Arbetet d 4/8 1914
[24] Arbetet d 8/8 1914
[25] Arbetet d 5/8 1914
[26] Ibid
[27] Ibid
[28] Arbetet d 18/8 1914
[29] Arbetet d 10/8 1914
[30] Arbetet d 15/8 1914
[31] Bra Böckers Världshistoria, band 13, sid 28 f
[32] Arbetet d 10/5 1915
[33] Ibid
[34] Arbetet d 12/5 1915
[35] Arbetet d 10/5 1915
[36] Arbetet d 5/6 1916
[37] Ibid
[38] Arbetet d 6/6 1916
[39] Ibid
[40] Arbetet d 3/6 1916
[41] Arbetet d 7/4 1917
[42] Ibid
[43] Arbetet d 9/11 1917
[44] Arbetet d 20/10 1917
[45] Ibid
[46] Arbetet d 28/11 1917
[47] Arbetet d 6/12 1917
[48] Ibid
[49] Arbetet d 4/3 1918
[50] Arbetet d 8/3 1918
[51] Arbetet d 7/10 1918
[52] Arbetet d 9/10 1918
[53] Arbetet d 11/10 1918
[54] Arbetet d 14/10 1918
[55] Arbetet d 22/10 1918
[56] Arbetet d 15/10 1918
[57] Arbetet d 23/10 1918
[58] Arbetet d 15/10 1918
[59] Arbetet d 12/10 1918
[60] Arbetet d 23/10 1918