UPPSATSSEMINARIUM
HIS 200
TORSDAG 1 JUNI 1995
DEN STORE LEDARENS SISTA INLÄGG OCH ÅSIKTER
ANNA KAYSER
Lenin drabbades från och med våren 1922 av ett antal slaganfall som gjorde att hans arbetsförmåga blev allt mindre och i mars 1923 var han helt borta från politiken. Vintern 1922 började Lenin författandet av sina sista brev och artiklar. Dessa dokument kom senare att kallas för hans testamente och är alltså grunden till denna uppsats.
Syftet med uppsatsen är att försöka besvara följande frågor:
-Vilka är dokumenten som har kommit att kallas för Lenins testamente?
-Hur behandlades testamentet av Lenins efterföljare?
-Vilket var Lenins förhållande till Stalin och Trotskij, hans möjliga efterträdare?
-Vilket var förhållandet mellan Stalin och Trotskij?
Uppläggningen av uppsatsen är sådan att först gör jag en kort redogörelse för styrelseskicket i Sovjetunionen vid tiden för Lenins testamente. I tredje kapitlet redogör jag för Lenins sjukdom och hur denna påverkade honom och hans arbete eftersom denna är orsaken till att Lenin började författa sitt testamente. Därefter följer uppsatsens tre huvudavsnitt. Första avsnittet behandlar frågan om vilka dokument som utgör Lenins testamente. I andra avsnittet behandlas förhållandet mellan Lenin, Stalin och Trotskij med tyngdpunkten på tiden efter december 1922 fram till Lenins död. Det tredje och sista avsnittet behandlar slutligen hur testamentet behandlades av Lenins efterföljare och hur det påverkade beslutsfattningen i några stora frågor. Uppsatsen avslutas som sig bör med en avslutning och sammanfattning. På sidan 16 finns en förteckning över namn och begrepp som kan vara till hjälp vid läsningen.
Litteraturen som jag har använt mig av har till största delen varit svenska översättningar av engelska, tyska, franska och ryska verk. Det hade naturligtvis varit intressant att läsa Lenins brev och artiklar på orginalspråket, men mina kunskaper i det ryska språket är allt för knapphändiga för att detta skulle vara möjligt.
Litteraturen har varit bra och gett mig den information jag sökt. Då jag hämtat information från Louis Fischers biografi om Lenin har jag försökt att belägg denna med hänvisning till andra verk eftersom det vid några tillfällen visade sig att Fischers slutsatser skiljde sig markant från några av de andra författarna till de verk jag läst.
Jag har använt mig av två olika utgivningar av Lenins valda verk, en från 1979 och en från 1991. Anledning till detta är att det underlättade förståelsen av texternas innebörd att läsa två olika formuleringar av samma sak och dessutom skilje informationen i noterna något mellan de olika utgivningarna.
Slutligen tänkte jag nämna något om varför jag valt att skriva om just Lenins testamente. Jag ska villigt erkänna att jag hämtat inspiration till uppsatsen från uppsatspärmen utanför expeditionen. När jag bläddrade i pärmen visste jag att jag ville skriva om Ryssland eftersom jag av någon anledning är väldigt fascinerad av detta lands historia. Intresset för rysk historia hade jag redan under gymnasietiden och mitt specialarbete handlade om en annan stor person i Rysslands historia, nämligen Katarina den stora. Att jag nu valt Lenins testamente var att det i uppsatspärmen fanns ett ämne som hette Lenins s.k. testamente. Två saker gjorde mig nyfiken på detta ämne; dels det faktum att jag inte hört talas om något testamente tidigare och dels det att det stod så kallade testamente. Var det inget riktigt testamente? Sedan jag försäkrat mig om att det fanns relevant litteratur i ämnet beslöt jag att min uppsats skulle handla om Lenins s.k. testamente.
Jag anser att en kort redogörelse för Sovjetunionens styrelseskick kan vara nödvändig för att inte läsningen av denna uppsats ska bli allt för obegriplig. Därför ska jag i detta kapitel ta upp något om hur styrelseskicket i Sovjetunionen såg ut vid tiden för Lenins författande av sitt testamente.
Styrelseskicket i Sovjetunionen var ett parallellismsystem. På ena sidan fanns staten, och på andra sidan fanns partiet, som alltså utgjorde en parallell till staten men var inte en del av den.
Statens högsta organ var den allryska sovjetkongressen, senare kallad högsta sovjet, och dennas exekutivkommitté. Den allryska sovjetkongressen, var delad i två kamrar, nämligen unionsrådet och nationalitetsrådet. I unionsrådet fanns 1 ledamot per 300 000 invånare. Nationalitetsrådet bestod av 25 ledamöter från varje republik, 11 från varje autonom republik, 5 från varje autonomt område samt 1 ledamot från varje nationellt distrikt.
Den allryska sovjetkongressen valde ett presidium, som styrde när kamrarna inte sammanträdde. Presidiets ordförande var Sovjetunionens president. Presidiet övervakade folkkommissariernas råd, senare ministerrådet. Ordföranden i folkkommissariernas råd motsvarade västs premiär- eller statsministerämbete.
Val till allryska sovjetkongressen skedde indirekt. I varje by och stad valde de röstberättigade en lokal sovjet. Den lokala sovjeten valde delegater till en distriktssovjet, som i sin tur sände delegater till republikens sovjet. Slutligen ut såg republikens sovjet de delegater som skulle sändas till den allryska sovjetkongressen.[1]
Parallellt med staten fanns det enda tillåtna partiet, nämligen det kommunistiska. Icke-partimedlemmar fick dock väljas till sovjeterna eller andra officiella befattningar.
Högsta instans i partiet var centralkommittén. Dess verkställande makt utfördes av ett sekretariat med generalsekreteraren i spetsen, och genom en orgbyrå och en politbyrå. Dessa var underkommittéer som skötte partiorganisationsärende respektive partipolitiken. Politbyrån vägledde också folkkommissariernas råd. Centralkommittén bestämde om medlemskap i kommittén och underkommittéer och utdelade, överflyttade och gav order till lägre instanser i organisationen.
Partikongresser hölls varje år. Dessas uppgift var i princip att registrera beslut som redan fattats av centralkommittén. Det var i själva verket politbyrån med ungefär 12 medlemmar som dominerade centralkommittén och därmed innehade den största makten i partiet.
Det var partiet som bestämde hur staten skulle handla. Samma män som i partiet satt i centralkommitténs politbyrå satt i staten i folkommissariernas råd.[2]
Den 30 augusti 1918 talade Lenin vid två arbetarmöten. Vid det andra mötets slut utsattes han för ett attentat. Fanja Kaplan, som tillhörde socialistrevolutionärernas högra flygel, avfyrade tre skott mot Lenin. Två av skotten träffade Lenin, som sjönk till marken. Den ena kulan hade brutit vänstra skulderbladet och skadat vänster arm. Den andra kulan hade trängt in i vänstra lungans spets och fortsatt genom halsen för att stanna nära högra nyckelbensleden. Kulorna avlägsnades inte genast eftersom Lenin inte ansåg detta nödvändigt då den inte störde honom nämnvärt.[3]
Tack vare sin goda fysik återhämtade sig Lenin snabbt efter attentatet och lyckades arbeta upp sin skadade vänsterarm. I slutet av 1921 framträdde de första symptomen på Lenins kommande sjukdom. Han hade drabbats av åderförkalkning som en följd av överansträngning. I början av 1922 fanns tecken på ökad fysisk och psykisk övertrötthet, s.k. neurasteni. Lenin hade också drabbats av en huvudvärk som inte ville ge med sig. Professor Klemperer, som undersökte Lenin, ansåg att huvudvärken berodde på blyförgiftning från kulorna och föreslog därför att man skulle avlägsna dessa. Doktor Rozanov som assisterat professor Klemperer ansåg däremot inte att huvudvärken orsakades av kulorna och ansåg en operation onödig. Tillsammans med Lenin kom man slutligen fram till att kulan i halsen skulle avlägsnas. Operationen lyckades och Lenin reste till ett vilohem i Gorkij för att vila upp sig.[4]
I maj 1922 drabbades Lenin av sitt första slaganfall. Han förlamades i högra handen och benet och fick svårt att tala. Tillfrisknandet gick långsamt och det dröjde ända till oktober innan han kunde återuppta arbetet, dock inte i samma utsträckning som tidigare. Den 20 november höll Lenin sitt livs sista tal. Den 13 december tvingade ett andra slaganfall honom att definitivt dra sig tillbaka från den aktiva ledningen av statsangelägenheterna. Han återhämtade sig aldrig riktigt där efter. Tre dagar senare drabbades han av en hjärnattack och den 22 december förlamades åter högra handen och benet.[5]
I mars 1923 inträffade ett tredje slaganfall som medförde förlamning av högra sidan, afasi och avtrubbat medvetande. Allmänheten informerades om Lenins allvarliga sjukdom. Miljoner följde Lenins tillfrisknande som om han varit en nära vän eller släkting. I augusti började han återfå talförmågan och i september började han kunna gå omkring med hjälp av ortopediska skor. Trots dessa framsteg kunde inget hindra den process som börjat i Lenins hjärna. Blodkärlen i hjärnan hade blivit förkalkade på grund av skleros, d.v.s. förhårdnad av vävnader. Detta ledde till att stora delar av hjärnan inte tillfördes friskt blod. Till jul deltog Lenin, trots våldsamma smärtor i huvudet, i julfirandet på vilohemmet i Gorkij.
Klockan 18 den 21 januari 1924 drabbades Lenin av ett svårt anfall, som ledde till att han förlorade medvetandet. Han återfick aldrig medvetandet och fick allt svårare att andas. Mindre än en timme efter anfallets utbrott dog Lenin.[6]
De anteckningar som Lenin skrev mellan den 23 december 1922 och den 2 mars 1923 har kommit att kallas hans testamente. Att de kommit att kallas testamente beror på att det han skrev om i dessa var bl.a. hur han ville att staten skulle styras i framtiden. Då Lenin började sina anteckningar den 23 december 1922 var han svårt sjuk, som framgår av förra kapitlet. Dagen innan hade han drabbats av en hjärnattack och förlamats i högra handen varför han inte kunde skriva själv. Lenins fru Nadja Krupskaja eller någon av hans maskinskriverskor tog därför diktamen från honom. De artiklar han skrev under 1923 kunde han dock skriva själv.
De brev och artiklar som ingår i Lenins så kallade testamente är följande:
Jag kommer här att ge en kort redogörelse för vad var och en av dessa artiklar handlar om.[7]
Brevet till kongressen dikterade Lenin mellan den 23 och 29 december 1922 och tillägget skrev han den 4 januari 1923. I första delen av brevet föreslår Lenin att antalet medlemmar i centralkommittén bör utökas för att bl.a. höja dess auktoritet. I brevets andra del skriver Lenin om centralkommitténs stabilitet och framför dessutom sina åsikter om några av centralkommitténs medlemmar, bl.a. Josef Stalin och Leo Trotskij. Ytterligare åsikter om Stalin skriver Lenin om i sitt tillägg till brevet. Vilka dessa åsikter var tar jag upp i kapitlet om Lenins förhållande till Stalin och Trotskij. Även brevets tredje del handlar om centralkommitténs medlemsantal. Här diskuterar Lenin dessutom hur många av medlemmarna som bör vara arbetare. Brevet fjärde, femte och sjätte del handlar om huruvida man ska ge statsplanekommissionen lagstiftande funktioner eller inte. I brevets sjunde och avslutande del återkommer Lenin till frågan om centralkommitténs medlemsantal.[8]
Artikeln om nationaliteterna eller om "autonomiseringen" dikterade Lenin den 30 och 31 december 1922. Artikeln anknyter till Stalins förslag om att de nationella sovjetrepublikerna skulle ingå i den Ryska federativa republiken som autonoma republiker. Lenin var starkt emot detta förslag. I artikeln ger han sin synpunkt på hur frågan bör lösas. Han anser bl.a. att de socialistiska republikernas union bör bevaras och att man bör skapa stränga regler för användandet av det nationella språket i de nationella republikerna. Han skriver samtidigt att man eventuellt i framtiden kan ge de enskilda folkkommissariaten självständighet och endast bevara unionen i fråga om det militära och diplomatiska.[9]
Artikeln som, då den publicerades i Pravda den 4 januari 1923, fick titeln Dagboksblad, skrev Lenin den 2 januari 1923. I artikeln skriver Lenin att allt för litet görs för att öka läs- och skrivkunnigheten hos framför allt den proletära befolkningen. Han skriver också att man bör upprätta bättre förbindelser mellan stad och landsbygd så att man i slutändan kan föra ut kommunismen även till landsbygdsbefolkningen.[10]
Artikeln om kooperationen skrev Lenin den 4 och 6 januari. Artikeln handlar helt enkelt om hur viktigt det är att Ryssland nu, sedan produktionsmedlen ligger i proletariatets händer, organiseras kooperativt. Lenin skriver att det kooperativa systemet måste få en rad ekonomiska, privilegier från staten för att verkligen fungera och att det är viktigt att få hela befolkningen att intressera sig för kooperationen. I slutet av artikeln skriver han att de makthavande står inför två viktiga uppgifter. Den första är att förändra maktapparaten, som han anser inte duger till någonting och som dessutom är ett arv från föregående epok. Den andra uppgiften är att organisera bönderna kooperativt. För att detta ska bli möjligt krävs en ny kulturnivå hos bönderna, varför Ryssland behöver en kulturrevolution. Lenin avslutar artikeln med att säga att en kulturrevolution är det enda Ryssland saknar för att bli ett helt socialistiskt land.[11]
Artikeln om revolutionen skrev Lenin den 16 och 17 januari sedan han läst mensjeviken Nikolaj Suchanovs tredje och fjärde böcker med titeln Anteckningar om vår revolution. Han kritiserar här Suchanovs sätt att uppfatta marxismen och menar att han och andra småborgerliga demokrater inte alls förstått marxismens revolutionära dialektik. Han ger därför en lektion i vad en revolutionen egentligen är. Han säger också att revolutionen i oktober 1917 var ett första steg i kampen för bortdrivandet av godsägarna och de stora kapitalisterna, ett steg mot socialismens intåg i det ryska samhället.[12]
Sin artikel om arbetar- och bondeinspektionen, på ryska Rabkrin, skrev Lenin den 23 januari 1923 som ett förslag till den tolfte partikongressen. Artikeln anknyter till hans Brev till kongressen. Han återkommer här till frågan om hur statsapparaten bör omorganiseras. Han föreslår bl.a. att centrala kontrollkommissionen bör slås samman med Rabkrin. Den senare får då en auktoritet som gör den jämbördig med folkkommissariatet för utrikes ärenden. Centralkommitténs plenarmöten vill han göra om till högsta partikonferenser där även centrala kontrollkommissionen ska deltaga. Vidare föreslår Lenin att antal anställda vid Rabkrin bör minskas för att öka dess effektivitet och höja arbetets kvalitet. För centralkommitténs del kommer sammanslagningen av centrala kontrollkommissionen och Rabkrin att innebära en större kontakt med massorna. Lenin avslutar artikeln med att säga att den viktigaste uppgiften för centralkommittén och för hela partiet är att förebygga en splittring mellan de klasser som det sociala systemet bygger på, nämligen arbetare och bönder och till viss mån den nya bourgeoisien. En splittring mellan dessa skulle kunna bli allvarlig för Ryssland.[13]
Den sista artikeln skrev Lenin den 2 mars 1923.[14] I denna återkommer han till frågan om statsapparatens förnyande. Han skriver att omvandlingen får hellre ta lång tid än att bli ett hastverk utan hopp att fungera i framtiden. I artikeln angriper Lenin hela Rabkrins tidigare arbete och verksamhet. Han skriver att de som i framtiden ska ingå i Rabkrins tjänstemannakår och medlemmarna i centrala kontrollkommissionen måste få en ordentlig utbildning i arbetsorganisation.
I artikelns avslutande del går Lenin in på vad Ryssland med sina många småjordbruk ska göra för att hålla ut tills Västeuropas kapitalistiska länder slutfört sin utveckling till socialistiska länder. Problemet är, skriver Lenin, att de inte slutför utvecklingen genom att socialismen får "mogna fram" som man hoppats, utan det sker genom att några stater exploaterar andra. De imperialistiska makterna har därmed splittrat världen i två läger och dessutom har dessa krossat Tyskland som nu har svårt att resa sig igen.
I kampen mellan kapitalismen och socialismen ser Lenin socialismen som en självklar segrare eftersom Ryssland, Kina, m.fl. utgör större delen av jordens befolkning. För att Ryssland inte ska krossas av västmakterna måste man bygga upp en stat där arbetarna har ledningen över bönderna och man måste iakttaga sparsamhet. Besparingarna ska användas till att utveckla storindustrin, elektrifieringen, m.m. Detta blir en av arbetar- och bondeinspektionens uppgifter sedan den omorganiseras.[15]
I det här kapitlet ska jag titta på vilket förhållande Lenin hade till sina två möjliga efterträdare, Stalin och Trotskij, under sina sista levnadsår. Dessutom ska jag ta en titt på vilket förhållande dessa två hade till varandra.
Lenin träffade Stalin första gången 1913. Då tyckte han att Stalin var en trevlig ung man. Efter revolutionen skrev Stalin ibland råa och elaka brev till Lenin. Lenin ansåg detta helt normalt för den obildade georgier Stalin var. Stalin uppträdde inför Lenin som en tillbakadragen man som varken sökte publicitet eller popularitet. Kanske var detta anledningen till att Lenin aldrig riktigt insåg eller fick klart för sig vem Stalin egentligen var.[16]
Efter inbördeskrigets slut fick Stalin alltmer makt i sina händer. Redan direkt efter krigets slut beträdde han några viktiga ämbeten, nämligen som folkkommissarie för nationaliteterna, folkkommissarie för arbetar- och bondeinspektionen och som medlem av politbyrån. Han lyckades redan innan Lenin var ute ur bilden att tillförskansa sig så mycket makt att han var Rysslands egentliga härskare.[17]
I början av 1922 godkände Lenin Stalins utnämning till generalsekreterare i centralkommittén. Denna post var ännu inte så betydelsefull, men växte i betydelse då Lenins frånvaro blev allt större. Då Lenin förlorade sin arbetsförmåga och därmed alltmer av makten, så kom Stalin att alltmer framstå som Lenins motståndare. Därmed förändrades också Lenins tidigare mer eller mindre positiva inställning till Stalin.[18]
I sitt Brev till kongressen tillkännager Lenin för första gången för kongressen vad han verkligen tycker om Stalin. Han skriver att Stalin sedan han blev generalsekreterare har koncentrerat en väldig makt till sin person och ifrågasätter om Stalin är kapabel att bruka denna makt på rätt sätt. I tillägget till brevet fortsätter Lenin sin kritik av Stalin. Här skriver Lenin att Stalin är alltför grov och att detta är en egenskap som inte kan tolereras hos en generalsekreterare. Han ber därför kongressen att överväga att avsätta Stalin från generalsekreterarposten. Posten bör istället besättas med en person som är "överlägsen kamrat Stalin bara i ett avseende, nämligen att han är tolerantare, lojalare, hövligare och mer uppmärksam mot kamraterna, mindre nyckfull osv."[19]. Lenin skriver att detta kan vara en åtgärd som hindrar en sprängning av partiet. Han har då tidigare i brevet skrivit om det spända förhållandet mellan Trotskij och Stalin som skapar instabilitet i partiet. Att avlägsna Stalin från generalsekreterarposten tror Lenin kan minska risken för en sprängning av partiet. Jag tror att Lenin inte bara ville avlägsna Stalin som generalsekreterare för att undvika en sprängning, utan att han kände sig allt för hotad av Stalins ökade makt. Han kan naturligtvis inte framföra det som en anledning till att avlägsna Stalin, varför han istället talar om det dåliga förhållandet mellan Stalin och Trotskij.[20]
Då Lenin i sin artikel Hellre mindre men bättre angriper arbetar- och bondeinspektionens tidigare verksamhet åsyftar han den tid då Stalin var inspektionens ordförande.[21] Lenin nämner aldrig Stalin vid namn, men att angreppen i artikeln var riktade mot Stalin stod ändå klart för var och en som läste artikeln. Som exempel på Lenins dolda kritik av Stalin kan nämnas artikelns första mening. I denna skriver Lenin: "När det gäller förbättrandet av vår statsapparat bör Arbetar- och bondeinspektionen enligt min mening inte lägga an på kvantiteten och inte jäkta." [22]. Detta kan direkt härledas till en mening i Lenins artikel om nationaliteterna. Denna lyder som följer: "Jag anser att Stalins jäktande och hans administreringsmani här har spelat en ödesdiger roll [...]."[23]
Lenin skrev natten mellan den 5 och 6 mars ett brev till Stalin där han avsade sig alla kamratliga relationer med honom. Bakgrunden till brevet var att Lenin nyligen fått veta att Stalin vid ett tillfälle ringt upp hans fru och varit ytterst otrevlig och oförskämd mot henne. Händelsen inträffade i december 1922, då Lenin just drabbats av en hjärnattack och läkarna hade föreskrivit att Lenin inte på något sätt fick ägna sig åt arbete. Stalin fick till uppgift att se till att föreskrifterna följdes. Då han ringde upp Krupskaja, Lenins fru, hade han fått veta att hon hade brutit mot föreskrifterna och tagit diktamen från sin man. Stalin hade dock inte tagit reda på all fakta. Krupskaja hade nämligen fått tillåtelse från Lenins läkare att ta diktamen från den sjuke, vilket gjorde Stalins anklagelser och hotelser helt ogrundade.
Lenin skriver i brevet att han betraktar det som Stalin gjort mot hans fru som en förolämpning även mot honom och att även om hans fru har gått med på att glömma det inträffade tänker inte han göra det samma. Han frågar Stalin om han tänker be om ursäkt eller om han föredrar att de bryter relationen dem emellan.
Då Stalin fick brevet bad han genast om ursäkt. Lenin drabbades samma dag av ett slaganfall och fick aldrig kännedom om Stalins ursäkt. Eftersom han aldrig fick kännedom om ursäkten var Lenin förmodligen avogt inställd till Stalin ända till sin död tio månader senare.[24]
Redan som ung var Trotskij med i kretsen kring Lenin. 1904 insåg Trotskij dock att meningsskiljaktigheterna mellan honom och Lenin blev allt större. Han valde att gå en annan väg än Lenin för att tio år senare vända tillbaka till Lenin som en ännu hängivnare lärjunge än han varit före 1904.
Trotskij blev efter oktoberrevolutionen 1917 en av Lenins närmsta medarbetare, vilket tyder på att Lenin redan då tyckte bra om Trotskij. Enligt Trotskij själv lär Lenin under en debatt i Petrograds partikommitté dessutom ha utropat: "Det finns ingen bättre bolsjevik än Trotski!"[25]
Trots de båda männens olika bakgrund och erfarenheter fungerade de mycket bra tillsammans. De fortsatte att samarbeta ända till Lenins död. Även om det fanns frågor som Lenin och Trotskij inte hade samma uppfattning om, stöttade Lenin Trotskij i det mesta han gjorde. När Trotskijs fiender, t.ex. Stalin, någon gång kritiserade honom försvarade Lenin oftast honom eftersom han ansåg att det mesta Trotskij gjorde var riktigt. Som ett exempel på det stora förtroende som Lenin hade för Trotskij kan tas ett exempel från inbördeskrigets tid. Trotskij var då ordförande för krigskommissariatet och behövde ibland fatta snabba beslut som inte kunde återkallas senare. Lenin godkände då på förhand varje handling som Trotskij kunde tänkas behöva göra i framtiden.[26]
Sedan jag har läst om Lenins sjukdomstid har jag kommit fram till att han ofta skrev brev till Trotskij för att höra dennes åsikt i någon fråga eller dylikt innan han själv uttalade sig. Särskilt under perioden mellan hans andra och tredje slaganfall, d.v.s. mellan december 1922 och mars 1923, korresponderade han flitigt med Trotskij. En anledning till detta var kanske att han inte litade på sitt eget huvud till 100% efter slaganfallen.
Vid en första blick på det porträtt som Lenin ger av Trotskij i sitt testamente tyckte jag att det verkade ganska positivt. Vid en närmre analys av texten visar den sig inte vara helt positiv. Han skriver att Trotskij uppvisat stor begåvning då han vid ett tillfälle fört en kamp mot centralkommittén eftersom han inte hade samma åsikt som den. Vidare skriver Lenin att Trotskij förmodligen är den dugligaste mannen i centralkommittén. Detta goda omdöme om Trotskij ställs där på mot några av hans största brister. Lenin avslutar porträttet av Trotskij med att skriva att han är alltför självsäker och lägger alltför stor vikt vid sakers rent administrativa sida. Lenin skriver också att Trotskijs förflutna som icke-bolsjevik inte ska användas emot honom. Genom att påminna om Trotskijs förflutna visade han att det inte var glömt.[27]
Lenin ansåg att Trotskij var skickligare än centralkommitténs övriga medlemmar i att bemästra statens problem. I gengäld visste han att Trotskij saknade vissa av en god politikers egenskaper, bl.a. smidighet med folk, sinne för taktik och förmågan att ta sig igenom politiska intriger utan överdrivna samvetsbetänkligheter.
I testamentet tonar Lenin ner Trotskijs betydelse en aning för att dölja att han egentligen sympatiserar med denne och för att inte försämra relationerna mellan de ledande. Trots att han kanske ansåg Trotskij överlägsen Stalin i fråga om att leda partiet undviker Lenin att visa detta i testamentet.[28]
Den 5 mars 1923 skrev Lenin ett hemligt brev till Trotskij, som framfördes till honom via telefon. I detta brev ber Lenin Trotskij att anta sig försvaret av Georgienaffären[29] i partiets centralkommitté. Affären höll på att utredas av Stalin och Dzerzjinskij, chefen för hemliga polisen, och Lenin litade inte på att de var helt opartiska i frågan. Orsaken till detta var att Stalin hade svikit Lenins förtroende och gått bakom ryggen på honom och övriga centralkommittén för att få Georgiens förtroende.
Lenin kunde inte göra något åt saken utan en medarbetare och Trotskij var en bra sådan. Så länge han hade Lenins beskydd kunde ingen komma åt honom.[30]
Vad Trotskij svarade på brevet råder det delade meningar om. Louis Fischer skriver i sin biografi om Lenin att Trotskij vägrade anta sig försvaret av Georgienaffären mot Stalin.[31] Moshé Lewin avfärdar i Lenins sista strid Fischers påstående. Lewin skriver att det Marxist-leninistiska Institutet i Moskva uppger att Trotskij vägrade ta på sig uppgiften med förevändning om att han var sjuk. Lewin menar att det inte finns något bevis som styrker att fallet var så. Lewin tror mer på att Trotskijs svar var positivt. När Lenin fått svaret från Trotskij sände han honom ett memorandum och en kopia av ett brev som han skrivit till georgierna. Om svaret hade varit negativt hade han förmodligen inte skickat dessa till Trotskij. Vidare hänvisar han till ett brev från Lenins sekreterare Fotieva till Kamenev, politbyråns ordförande, av den 16 april 1923, som bekräftar att Lenin och Trotskij var överrens.[32]
Trotskij själv nämner inget i sin självbiografi om hur han svarade på Lenins brev. I ett samtal med Kamenev säger han att han är helt emot Stalins av avsättning, Ordjonikidzes uteslutande ur partiet och att Dzerzjinskij fråntas ledningen av kommunikationerna mellan Georgien och Moskva. Annars är han helt överrens med Lenin om att den nationella politiken måste förändras och att förföljelserna mot Stalins motståndare i Georgien måste upphöra.[33]
Min slutsats är att Lenin fick ett positivt svar av Trotskij.
Som avslutning på detta kapitel ska jag titta något på vilket förhållande Stalin och Trotskij hade till varandra före Lenins död. Att döma av Lenins brev till kongressen var förhållandet dem emellan inte alltför gott då han fruktade att det kunde leda till en splittring av partiet.
Stalin och Trotskij träffades för första gången under en kongress i London 1907. Redan då stod de två i opposition till varandra. Det kunde inte då ana att de en dag skulle stå som rivaler i en av de största kamperna i Rysslands historia. Trotskij var redan känd både i hemlandet och i Europa, medan Stalin, som då gick under namnet Koba, ännu var okänd för de flesta.
1913 träffades de båda männen i Wien, där Trotskij befann sig i landsflykt. Trotskij hade då några år tidigare omedvetet trampat Stalin på tårna då han kritiserat de bolsjevikiska kampgrupperna. Detta hade ökat Stalins illvilja mot Trotskij. Ytterligare missämja dem emellan uppkom då Trotskij fördömde den konferens i Prag som gjort Stalin till medlem av Lenins centralkommitté.
Stalin kallade i en artikel Trotskij för "en vanlig skränig atlet med falska muskler"[34] och syftade på Trotskijs oförmåga till taktiskt spel, vilket Stalin kom att bli en hejare i.
För Trotskij framstod Stalin förmodligen vid den här tiden som en man som aldrig kom med egna idéer i en diskussion och som talade väldigt dålig ryska med tydlig georgisk brytning.
Att Trotskij fem år efter deras sammanträffande i Wien hyllades av bolsjevikerna som revolutionens främste ledare efter Lenin gjorde förmodligen inte Stalins inställning till Trotskij mindre negativ.[35]
Då både Trotskij och Stalin blev medlemmar av Lenins centralkommitté började en kamp dem emellan som pågick ända till Trotskijs död 1940.
Vid partikongressen 1921 kom maktbalansen mellan de båda rivalerna att förändras. Vid valet till centralkommittén ersattes några av de män som stödde Trotskij av Stalins män. Detta innebar att Stalins klättring mot maktens topp tog sin början. Stalin hade dessutom Lenins medgivande eftersom det var han som godkänt att några av Trotskijs närmsta män avsattes från sina poster. Att Lenin gick emot Trotskij var ovanligt, men den senare hade i en debatt om fackföreningarnas underordnande staten eller inte, brutit mot partidisciplinen, medan Stalin stått på Lenins sida. Trots att Lenin stod närmre Trotskij än Stalin och hade mycket gemensamt med Trotskij politiskt kände han sig denna gång tvungen att handla till Stalins fördel eftersom han såg ett brott mot partidisciplinen som en allvarlig synd.[36]
Som jag tidigare nämnt höll Lenin under sin sjukdomstid regelbunden kontakt med Trotskij. Eftersom Trotskij i de flesta frågor var överrens med Lenin var det han som Lenin bad förra hans talan vid centralkommitténs möten. Detta betydde också att Trotskij och Stalin för det mesta stod emot varandra eftersom de sällan hade samma åsikter om saker och ting.
Kampen mellan de två möjliga efterträdarna till Lenin fortsatte. Ingen av dem var särskilt förtjust i den andre. Trotskij skriver i sin självbiografi att de egenskaper som blev Stalins styrka verkade frånstötande på honom. Dessa egenskaper var, med Trotskijs ord:
"trångheten i hans intressesfär, empirismen, hans vulgära psyke och den egenartade cynismen hos en grönköpingsbo, som visserligen genom marxismen blivit fri från en hel del fördomar, men inte lyckats ersätta dessa med en djup och genomtänkt åskådning, som kunnat smälta samman med själva personligheten."[37]
Allt eftersom Lenins sjukdom fortskred kom Stalin att ingå i den trojka som efter tolfte partikongressen i mars 1923 intog ledarskapets roll i väntan på att Lenin skulle komma tillbaka. Trotskij höll sig till en början i bakgrunden och vägrade utmana trojkan. Han trodde ännu att Lenin skulle återhämta sig. När han insåg att det kanske inte skulle bli så blev han en svår motståndare för trojkan. Så länge det fanns en möjlighet att Lenin skulle komma tillbaka kunde de inte göra mycket mot Trotskij.[38]
Under hösten 1923 blev Trotskij sjuk och kunde av naturliga själ inte närvara på samma sätt som tidigare. Trojkan inledde nu förhandlingar med Trotskij för att hindra att partiet skulle splittras. Trojkan ville till varje pris avvärja en sprängning av partiet för att Trotskij skulle leda partiets vanliga medlemmar emot dem.
Den 5 december 1923 antogs en resolution som innebar att enigheten bland partiets ledare hade återupprättats.
Det skulle dock komma att vissa sig att resolutionen blev den sista där Trotskij och trojkan undertecknade en gemensam överenskommelse. Det uppstod snart åter en brytning mellan de två lägren och trojkan påbörjade en kampanj för att utmanövrera Trotskij.[39]
När Trotskij, den 21 januari 1924, fick meddelandet om Lenins död befann han sig på en järnvägsstation i Tiflis på väg till Svarta havet och en hälsokur. I telegrammet om Lenins död meddelade Stalin att begravningen skulle hållas följande dag, vilket innebar att Trotskij inte skulle hinna tillbaka till Moskva i tid. I själva verket hölls inte begravningen förrän flera dagar senare, den 27 januari och Trotskij skulle mycket väl ha hunnit tillbaka i tid. Att ljuga om tidpunkten för begravningen var ett sätt för trojkan och framför allt Stalin att hindra Trotskij att närvara vid den store ledarens begravning och därmed visa att han inte var den som mest förtjänade att efterträda Lenin.[40]
I detta kapitel ska jag titta på i vilken utsträckning de ledande tog hänsyn till Lenins testamente när de fattade beslut i de frågor som Lenin berörde i sina sista brev och artiklar.
Brevet till kongressen och dess tillägg överlämnade Lenins fru till centralkommittén först efter Lenins död, helt efter hans önskemål. Brevet lästes upp på ett möte med ledande partimedlemmar strax innan den trettonde partikongressen i maj 1924. Genast uppstod frågan vilka åtgärder man skulle vidtaga på grundval av brevets innehåll och huruvida det skulle publiceras eller ej. Ingen av partiets ledande, utom eventuellt Trotskij, hade något att vinna på att brevet publicerades, då Lenins beskrivning av dem inte var till deras fördel. Stalin var den som hade mest att förlora på en publicering.
På mötet beslutade man att Lenins farhågor angående Stalins duglighet som generalsekreterare den senaste tiden visat sig helt ogrundade, varför man inte ansåg det nödvändigt att hörsamma Lenins begäran om att avsätta Stalin. Man beslöt också att brevet inte skulle läsas upp inför kongressen. Detta beslut räddade Stalin som, om brevets innehåll blev allmänt känt av partimedlemmarna, kunde sett sin bana inom partiet som avslutad. De som först och främst vädjade till centralkommittén att inte avsätta Stalin från generalsekreterarposten var Zinovjev och Kamenev, de män som tillsammans med Stalin utgjorde den ledande trojkan. Så trots att Stalin under mötet satt tyst hade han förmodligen en bricka med i spelet.[41]
När det gäller utökandet av antalet medlemmar i centralkommittén för att öka dess auktoritet, så beslöt man på den tolfte partikongressen att öka medlemsantalet från tjugosju till fyrtio. Året därpå utökades kommittén med ytterligare tjugotre medlemmar, och sedan fortsatte antalet att öka. Men dess auktoritet blev inte större för det. Ju större den blev, desto mindre betydelse fick de olika medlemmarna och desto lättare blev det för Stalin att ta kontrollen.[42]
På den femtonde partikongressen i december 1927 fattades ett beslut om att brevet och dess tillägg skulle fogas till kongressens stenografiska referat samt att dessa anteckningar tillsammans med andra anteckningar av Lenin om interna partifrågor skulle offentliggöras. Första delen av beslutet genomfördes genom att brevet trycktes i kongressens bulletin nr. 30. Den andra delen av beslutet genomfördes under lång tid inte. Först 1956, i samband med avstaliniseringen, informerades den tjugonde partikongressen om brevets existens och det distribuerades sedan till partiorganisationer och publicerades i stor omfattning.[43]
När Lenin skrev artikeln om nationaliteterna och autonomiseringen hade han för avsikt att vid ett senare tillfälle publicera den. Han hann dock aldrig ge någon definitiv anvisning om artikelns publicering eftersom han plötsligt försämrades i mars 1923.
Lenins sekreterare Fotieva överlämnade artikeln till politbyrån den 16 april. Dagen därpå lästes den upp inför partikongressen. Kongressens presidium beslutade att den inte skulle publiceras. Artikeln var dock innan kongressen vida känd bland partimedlemmarna eftersom kopior av den cirkulerat omkring vitt och brett. De inlägg som gjordes under debatten visade också att talarna var väl förtrogna med artikelns innehåll.[44]
Stalin ägnade en stor del av sitt huvudtal i den nationella frågan åt att visa att det inte var han, som Lenin hävdar i sin artikel, som hade haft för bråttom att fatta beslut i frågan om nationernas självständighet och bildandet av en transkaukisk federation, utan att det var Lenin.[45]
Den resolution i den nationella frågan, som i grunden var Stalins verk, och som kongressen antog kompletterades med en del förändringar i enlighet med Lenins förslag. Bland annat beslutades att den allryska centrala exekutivkommittén skulle delas i två kamrar. Den ena kammaren - uninonsrådet - skulle bestå av 371 medlemmar som valdes av den allryska kongressen bland representanter för de konstituerade republikerna i proportion till folkmängden i varje republik. Den andra kammaren - nationalitetsrådet- skulle bestå av 131 delegater, fem från varje unionsrepublik eller autonom republik, samt en från varje autonom region. De båda kamrarna delade på samma villkor exekutivkommitténs rättigheter och funktioner.[46]
Som tidigare nämnts publicerades artikeln Dagboksblad i Pravda den 4 januari 1923. Titeln fick artikeln av Pravdas redaktion, eftersom det maskinskrivna manuskriptet saknade titel.
Artikeln behandlar ju läs- och skrivkunnigheten hos folket och strax efter att artikeln varit publicerad i Pravda sände folkundervisningskommissariatet ett radiotelegram till alla lokala folkundervisningsavdelningar. I telegrammet meddelades att Lenins artikel skulle spridas i omfattande utsträckning och att det skulle utarbetas konkreta åtgärder för att Lenins instruktioner skulle verkställas. Om detta verkligen genomfördes har jag inte kunnat finna några belägg för, men enligt det Marxist-leninistiska institutet i Moskva, som sammanställt Lenins verk, påverkade artikeln direkt folkundervisningens utveckling i landet. På vilket sätt den påverkades nämns dock inte.[47]
Sedan Lenins fru överlämnat sin makes artiklar om kooperationen respektive revolutionen till centralkommittén i maj 1923, beslutade politbyrån att de skulle publiceras snarast möjligast. Artikeln om kooperationen publicerades i Pravda den 26 och 27 maj 1923 och tre dagar senare publicerades artikeln om revolutionen. En månad senare diskuterade politbyrån frågan om kooperationen mot bakgrunden av Lenins artikel.[48]
På den trettonde partikongressen i maj 1924 kom Lenins idéer om bondekooperationen att ligga till grunden för två resolutioner, Om kooperationen och Om arbetet på landsbygden. Den senare föreskrev att all slags kooperation skulle utvecklas efter som den var det bästa sättet att förhindra att kapitalismen fick greppet om landsbygden. Vidare förordade den att kommittéerna för ömsesidig hjälp skulle bistå och organisera de fattigaste bönderna. Framför allt undvek den att kritisera kulakerna, vars varande eller icke varande diskuterats under kongressen, och till att uppmuntra till klasskamp i byarna.[49]
Lenins artikel om Rabkrin publicerades i Pravda den 25 januari 1923. Artikelns innehåll var en rad förslag på ändringar av statsapparatens organisation som Lenin ansåg att den tolfte partikongressen skulle behandla. Centralkommittén utarbetade till kongressen ett antal teser om förbättring och omorganisering av centrala partiinstitutioners arbete och förslag till en resolution om Rabkrins och centrala kontrollkommissionens omorganisation. Både teserna och resolutionsförslaget byggde på Lenins artikel.[50]
Partikongressen beslutade om en fullständig sammanslagning av stats- och partifunktionerna. Centrala kontrollkommissionens medlemsantal utökades från sju till femtio och ett presidium på nio personer utsågs att styra den. Vidare beslutades att kommissarien för Rabkrin skulle utses av centralkommittén och om möjligt tas från centrala kontrollkommissionens presidium. Slutligen beslutades att medlemmar av centrala kontrollkommissionen skulle utses till både folkkommissariatens och Rabkrins kollegier.
Rabkrin fick ökade befogenheter då det i november 1923 ombildades till ett kommissariat. Men i och med den tolfte partikongressens beslut hade dess makt gått upp i centrala kontrollkommissionen.[51]
Eftersom Lenins sista artikeln till viss del var en fortsättning och vidare utveckling av den föregående artikel, så tog förmodligen partikongressen även hänsyn till denna då den fattade beslut om omorganiseringen av statsapparaten.
Sammanfattningsvis kan bara konstatera att de som under Lenins sjukdomsperiod och strax efter hans död fattade beslut i de frågor som han behandlade i sitt testamente faktiskt i mångt och mycket rättade sina beslut efter Lenins sista vilja. Framför allt i stora frågor som frågan om nationaliteterna och frågan om en omorganisering av stats- och partiapparaten fattade kongressen beslut som i stort sätt överensstämde med Lenins förslag. Det var i stort sett bara på en punkt som Lenin inte fick sin vilja igenom: Stalins avlägsnande från generalsekreterarposten.
När Fanja Kaplan 1918 avfyrade sin pistol mot Lenin hade hon förmodligen för avsikt att döda honom. Lenin dog inte, men Kaplans kulor hade antagligen del i att Lenin några år senare drabbades av ständig huvudvärk och värk i nerverna för att så småning om drabbas av det ena slaganfallet efter det andra.
Trots att han i december drabbades av både ett slaganfall och en hjärnattack började Lenin samma månad författandet av sitt Brev till kongressen, det första av de dokument som av eftervärlden kommit att kallas för hans testamente. Partiets ledning fick inte kännedom om brevet förrän efter Lenins död, men i de artiklar Lenin skrev under 1923 och som publicerades eller kom till ledningens kännedom medan han ännu var vid livet, visade Lenin att han ännu var att räkna med i politiken även om han inte aktivt deltog i styrandet av staten.
Det var några av tidens stora frågor som Lenin behandlade i sina sista artiklar och som han gav konkreta förslag till lösningar på. Frågan om nationaliteternas självständighet hade länge varit föremål för diskussion vid centralkommitténs möten. För Lenin var det viktigt att frågan fick en lösning så snabbt som möjligt. Kongressen fattade också beslut i frågan i april 1923.
En annan fråga som gick som en röd tråd genom Lenins sista brev och artiklar var frågan om hur parti- och statsinstitutionernas arbete kunde effektiviseras. Ett av Lenins förslag till förändring var att medlemsantalet i centralkommittén skulle utökas för att då skulle, trodde Lenin, dess auktoritet öka. Partikongressen följde Lenins förslag och utökade centralkommittén. Effekten blev motsatt vad Lenin hoppats på; dess auktoritet sjönk snarare. Ett annat av Lenins förslag till förändring var att slå samman Rabkrin och centrala kontrollkommissionen till en gemensam organisation. Även här hörsammade kongressen Lenin och Rabkrin och kontrollkommissionen slogs samman. Resultatet blev att Rabkrin förlorade mycket av sin makt. Frågan är om det var det Lenin hade tänkt sig när han föreslog sammanslagningen.
I sitt testamente framför Lenin också vad han ansåg om framför allt Stalin och Trotskij. Han försökte i Brev till kongressen att åtminstone till en början inte visa alltför tydligt vem av de två männen han föredrog, för att inte ytterligare öka rivaliteten mellan de båda. Men i tillägget till brevet visade han tydligt att Stalin inte var en av hans favoritpersoner. Lenin försökte också få Stalin avsatt från posten som generalsekreterare, trots att han själv godkänt hans utnämning till generalsekreterare. Kanske Lenin fruktade att Stalin skulle bli farlig om han fick allt för mycket makt i sina händer.
Lenin föredrog Trotskij framför Stalin i de flesta avseendena. En och annan gång hände det att de hade olika åsikter om saker och ting, men det ledde aldrig till någon större splittring dem emellan. Sedan han insjuknat bad Lenin ofta Trotskij att föra hans talan vid centralkommitténs möten. Detta visar att Lenin kände sig mer förtrogen med Trotskij än med Stalin. Frågan är om Lenin Tänkte sig att Trotskij skulle ersätta Stalin som generalsekreterare. Han var ju medveten om att Trotskij saknade vissa egenskaper som krävdes för en god ledare och politiker.
Som jag tidigare nämnt så tycker jag att den tolfte och trettonde partikongressen, 1923 respektive 1924, som behandlade de frågor som Lenin tog upp i sina sista brev och artiklar, rättade sig väl efter den store ledarens sista inlägg och åsikter.
Dzerzjinskij, Feliks, polack, chef för GPU, hemliga polisen.
Folkkommissariat, ungefär motsvarighet till departement.
Fotieva, Lidia A, partimedlem och Lenins privatsekreterare. Hon var dessutom sekreterare åt Sovnarkom, folkkommissariernas råd, och STO, rådet för arbete och försvar, under hela Lenins tid som statsman.
Kamenev, Lev, medlem av politbyrån och senare en av de tre i trojkan som i slutet av Lenins liv alltmer började ta över makten och som försökte konkurrera ut Trotskij.
Kaplan, Fanja, medlem av socialisrevolutionisternas höger och den kvinna som vid ett attentat 1918 avfyrade tre skott mot Lenin.
Klemperer, Felix, tysk framstående läkare och professor som undersökte Lenin i början av dennes sjukdomsperiod.
Krupskaja, Nadja, Lenins fru och sekreterare.
Ordzjonikidze, Sergej, en av Stalins närmsta medarbetare och vapendragare. Vid tiden för Georgienaffären politisk kommissarie i invasionsarmén i Georgien.
Pravda, rysk tidning och kommunistpartiets huvudorgan. Utgavs första gången 1912.
Rabkrin, ryska för folkkommissariatet för arbetar- och bondeinspektionen, vilkens uppgift är att genomföra arbetarnas och böndernas kontroll av andra myndigheter.
Rozanov, Vladimir, den kirurg som opererade bort de kulor som Lenin hade fått vid attentatet 1918.
Suchanov, Nikolaj, författare till det stora verket Anteckningar om revolutionen i sju band.
Trojkan som åsyftas är den bestående av Stalin, Zinovjev och Kamenev och som sedan Lenin helt försvunnit från politiken i mars 1923 alltmer framstod som de ledande.
Anderberg, Adolf, Wrangel, Edwert, "Ryssland", i Svensk uppslagsbok, band 24, 2 uppl., Malmö 1952.
Carr, Edward Hallett, Mellan Lenin och Stalin. Sovjet 1923-1924, Staffanstorp 1979.
Carr, Edward Hallett, Ryska revolutionen 1917- 1923, del 1, Staffanstorp 1970.
Deutscher, Isaac, Den avväpnade profeten. Trotskij 1921-1929, 2. uppl., Stockholm 1973.
Deutscher, Isaac, Stalin, en politisk biografi, Göteborg 1972.
Fischer, Louis, Lenin, Stockholm 1967.
Gourfinkel, Nina, Lenin i bilder och dokument, Lund 1967.
Gunnarsson, Gunnar, Lenin, biografi i ord och bild, Stockholm 1970.
Kersjentsev, Platon M, Lenin. En biografi, Göteborg 1973.
Lenin, Vladimir Ilitj, Valda verk i tre band, del 3, Moskva/Göteborg 1979.
Lenin, Vladimir Ilitj, Valda verk i tio band, del 10, Moskva/Göteborg 1991.
Lewin, Moshé, Lenins sista strid, Stockholm 1968.
Palmer, R.R., Nya tidens världshistoria, del 2, Stockholm 1965.
Trotski, Leo, Det verkliga läget i Ryssland, Stockholm 1929.
Trotski, Leo, Mitt liv. Försök till en självbiografi, Stockholm 1981.
[1]Hela avsnittet bygger på Palmer, 1965, s. 239-240, samt Anderberg, Wrangel, 1952, s. 947-948.
[2]Hela avsnittet bygger på Palmer, 1965, s. 240-242.
[3]Fischer, 1967, s. 290-292.
[4]Gourfinkel, 1967, s. 163; Fischer, 1967, s. 590-592.
[5]Fischer, 1967, s. 593, 634, 637, 639; Lewin, 1968, s. 44.
[6]Fischer, 1967, s. 680-682; Kersjentsev, 1973, s. 354.
[7]Lenin, 1979, s. 788-789; Lenin, 1991, s. 648.
[8]Lenin, 1979, s. 654-662; Lenin, 1991, s. 515-520.
[9]Lenin, 1979, s. 665-668; Lenin, 1991, s. 521-527, not 210 s. 616.
[10]Lenin, 1979, s. 669-673; Lenin, 1991, s. 528-533, not 213 s. 617.
[11]Lenin, 1979, s. 674-679; Lenin, 1991, s. 534-541.
[12]Lenin, 1979, s. 680-683; Lenin, 1991, s. 542-545.
[13]Lenin, 1979, s. 684-688, not 302 s. 742; Lenin, 1991, s. 546-550, not 219 s. 617.
[14]Enligt Carr skrev Lenin denna artikel redan i mitten av januari. Då artikeln publicerades i Pravda den 4 mars daterades den till den 2 mars för att dölja att politbyrån dragit sig för att publicera den p.g.a. dess innehåll. Carr, 1979, s. 252-253.
[15]Lenin, 1979, s. 689-701; Lenin, 1991, s. 551-566.
[16]Fischer, 1967, 415-416.
[17]Deutscher, 1972, s. 186.
[18]Gourfinkel, 1967, s. 45.
[19]Lenin, 1979, s. 656; Lenin, 1991, s. 518.
[20]Lenin, 1979, s. 655-656; Lenin, 1991, s. 517-518.
[21]Stalin blev inspektionens första ordförande då den grundades 1920 och han avgick från posten i maj 1922, förmodligen som en följd av att han utsetts till generalsekreterare.
[22]Lenin, 1979, s. 689.
[23]Citatet ur Lenin, 1979, s. 664; hela stycket bygger på uppgifter i Carr, 1979, s. 252.
[24]Lewin, 1986, s. 80-81, 107, 109; Carr, 1979, s. 254.
[25]Trotski, 1981, s. 119.
[26]Fischer, 1967, s. 409-410; Trotski, 1981, s. 185.
[27]Lenin, 1979, s. 655, 656; Lewin, 1968, s. 87-88; Deutscher, 1972, s. 198-199.
[28]Lewin, 1968, s. 89-90; Deutscher, 1972, s. 198.
[29]Kortfattat rörde sig affären om Georgiens motstånd till att ingå i unionen på de grundval som Moskva föreslog och även den georgiska centralkommitténs uppträdande gentemot Moskva. Carr, 1979, s. 248-250.
[30]Lewin, 1968, s. 106; Trotski, 1981, s. 193.
[31]Fischer, 1967, s. 679.
[32]Lewin, 1968, s. 160-161.
[33]Trotski, 1981, s. 195-196.
[34]Deutscher, 1972, s. 101.
[35]Hela avsnittet bygger på Deutscher, 1972, s. 77-78, 100-101.
[36]Fischer, 1967, s. 423-424; Deutscher, 1972, s. 179.
[37]Trotski, 1981, s. 189.
[38]Carr, 1979, s. 271; Trotski, 1981, s. 204.
[39]Carr, 1979, s. 287-293.
[40]Deutscher, 1973, s. 100; Trotski, 1981, s. 212; Fischer, 1967, s. 678;.
[41]Lenin, 1979, not 289 s. 740; Lenin, 1991, not 206 s. 615; Carr, 1979, not 4 s. 247, samt s. 338-340; Deutscher, 1972, s. 214-215.
[42]Fischer, 1967, s. 639-640; Carr, 1979, s. 269.
[43]Lenin, 1979, not 289 s. 740; Lenin, 1991, not 206 s. 615; Carr, 1979, not 4 s. 247.
[44]Lenin, 1979, not 293 s. 741; Lenin, 1991, not 209 s. 616; Carr, 1979, s. 266.
[45]Carr, 1979, s. 267-268.
[46]Carr, 1970, s. 437.
[47]Lenin, 1979, not 296 s. 742.
[48]Lenin, 1979, not 298 s. 742; Lenin, 1991, not 215 s. 617.
[49]Carr, 1979, s. 148.
[50]Lenin, 1979, not 302 s. 742; Lenin, 1991, not 219 s. 617-618.
[51]Carr, 1970, s. 251.