Historiska institutionen
HIS 200, HT -95
Handledare: Lars I Andersson
En studie av förändringar i Landsorganisationens lönebildningsstrategi 1969-1973
Solidarisk lönepolitik som man kan höra även i dagens avtalsrörelser och då ofta i samband med låglönesatsningar är ett begrepp som diskuterats inom fackföreningsrörelsen under hela 1900-talet. Denna fick ett klart specificerat innehåll i början av 50-talet då de två LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner skapade den teori som kom att prägla lönebildningen under 20 år, från 1950 fram till början av 1970-talet. Jag skall i denna uppsats koncentrera mig på den tidsperiod då LO kom att frångå dessa principer.
Varför väljer man då som historiestudent att studera ett så till synes oglamoröst ämne när kan välja vad som helst från historiens smörgåsbord?
Detta är en kombination av ett intresse för den nyligen skapade historien, som enligt mitt tycke ofta hamnar i kläm mellan historieämnets långa linjer och de övriga samhällsvetenskapernas strävan efter att fånga tendenser i nuet, och ett intresse för svenskt ekonomisk historia rent allmänt.
Uppsatsen behandlar Landsorganisationens (LO) lönebildningstrategi under perioden 1969-1973. Jag har valt LO av den enkla anledning att det var denna fackliga centralorganisation som drev sina lönekrav enligt den solidariska lönepolitikens princip. Det är dessutom den största löntagarorganisationen i Sverige. Förekomsten av olika åsikter mellan de olika medlemsförbunden inom LO ligger utanför undersökningen, som endast behandlar utspel från LO centralt.
Tidsperioden är vald eftersom detta var en period av förändring mellan rekordåren på 60-talet och oljekrisen i början av 70-talet.
Syftet med uppsatsen är att studera LO:s lönebildningsstrategi utifrån ett historiskt och ekonomisk-teoretiskt perspektiv. Analysen kommer att behandla avvikelser från den teoretiska grunden, såsom den formulerats i den Rehn-Meidnerska varianten av den solidariska lönepolitiken. Jag kommer även att studera förändringar i synen på arbetsmarknadspolitik, lokaliseringspolitik och samordning med andra löntagarorganisationer, vilka ingår i den solidariska lönepolitikens teoribildning.
Frågorna jag tänker besvara är som följer:
Hur skiljer sig de valda strategierna i avtalsrörelserna 1969 och 1971 från de handlingsmönster som skulle valts enligt den solidariska lönepolitiken? Vilka andra avvikelser från teorins huvuddelar förekommer?
Hur förändras LO:s förhållande till de övriga löntagarorganisationerna på arbetsmarknaden? Vilken roll spelar den ekonomiska strukturomvandlingen?
Vilka var reaktionerna från SAF och de stora dagstidningarna?
I uppsatsens två första delar kommer jag att genomföra litteraturstudier för att kunna teckna en bakgrund till händelseförloppen och för att presentera den solidariska lönepolitiken. I den ekonomisk-teoretiska delen utgår jag från gängse neoklassisk och keynesiansk syn på ekonomin.
Analysen genomförs genom studier av LO:s organ Fackföreningsrörelsen. Uppgifterna i denna kontrasteras med arbetsgivarens syn, som jag hämtat ifrån Svenska arbetsgivarföreningens organ Arbetsgivaren. För att få reaktioner från källor som inte är direkt delaktiga i avtalsrörelserna har jag valt att komplettera analysen med synpunkter från dagstidningarna Aftonbladet, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Det största problemet har varit den totala bristen på översiktslitteratur. De alster jag funnit som behandlar Sveriges ekonomiska historia vid den här perioden har alla den speciella egenskapen att den tidsperiod som jag studerar har fallit bort. Man förklarar fylligt rekordårens händelser och problemen med stagflation, bytesbalans och valutor under oljekrisen, men ej perioden där emellan. Därför har jag till stor del fått förlita mig på partsinlagor med alla risker detta medför. Jag hoppas att jag har undvikit de flesta.
Jag kommer under denna rubrik att presentera de viktigaste dragen i den ekonomiska utvecklingen under efterkrigstiden. Detta för att klargöra den ekonomiska utveckling som leder fram till den undersökta perioden och för att teckna en bild av det ekonomiska sammanhang som de studerade skeendena utspelar sig.
Efter kriget stod Sverige som ett av få länder i Europa med en i princip oförstörd industristruktur. Detta innebar stora möjligheter för svensk produktion att stilla den enorma efterfrågan som fanns på kontinenten.
Efterfrågan tillsammans med en kraftig devalvering 1949[1], som syftade till att undvika en väntad efterkrigsdepression blev inledningen på ett kvartssekel med en sedan dess oöverträffad tillväxt. Under 50-talet var tillväxten nästan 35 %, endast för att följas av rekorddecenniet 60-talet med en sammanlagd produktionsökning på 70 %.[2]
Dessa stora produktionsökningar möjliggjordes bl.a. av stor stabilitet på valutamarknaderna under Bretton-Woodssystemet, vilket medförde fasta växelkurser och genom andra institutionella arrangemang som möjliggjorde multilateral handel i Europa före det att de europeiska valutorna blivit konvertibla[3]. En annan faktor som bidrog till det gynnsamma läget var den successiva handelsliberalisering som pågick under hela perioden.[4]
Det höga efterfrågetrycket i den svenska industrin ledde till arbetskraftsbrist och per definition följer då en situation med full sysselsättning. Detta är mycket viktigt att ha i minnet för att förstå de diskussioner som förs i denna uppsats. Ett resultat av denna arbetskraftsbrist var den omfattande arbetskraftsinvandring som förekom under hela perioden, men framför allt under 60-talet[5].
Anledningen till att jag behandlar både de strukturella förändringarna och utvecklingen 1969-73 under samma rubrik är att, den behandlade tidsperioden bör ses som en förändringsperiod grundad på de strukturella förändringar, som pågått under hela den tidigare uppgångsfasen.
En förändring låg i att det tidigare stabila valutasystemet bröt samman p.g.a. att USA finansierade Vietnamkriget via sedelpressarna. Följden blev att systemet kollapsade i början av 70-talet p.g.a. att systemets ankare dollarn förlorade i värde och därmed ej accepterades som säkerhet.[6] De fasta växelkurserna kunde ej bibehållas och detta utgjorde en osäkerhet på världsmarknaden, vilket ledde till minskad handel.
Den viktigaste förändringen utgjordes dock av den förändrade strukturen på efterfrågan och där med på den ekonomiska strukturen. Omedelbart efter kriget hade efterfrågan på investeringsvaror och råvaror varit mycket stor, varför industrins del av den totala sysselsättningen och produktionen ökade. Detta skedde bl.a. genom kraftig rationalisering av jordbruket vilket möjliggjorde överflyttning av resurser till industrisektorn.[7] Dessutom skedde det en förändring av strukturen inom industrisektorn från råvaruproduktion och till allt mer förädlade varor.[8]
Perioden fram till slutet av 60-talet kom till följd av bl.a. produktivitetsökningar, överföringsvinster och arbetskraftsbrist att medföra en fördubbling av reallönen efter skatt under perioden 1950-74.[9] Detta medförde att folk, allteftersom behovet av industriellt massproducerade konsumtionsvaror blev mättat, började efterfråga olika typer av tjänster och varor som produceras inom den från internationell konkurrens skyddade delen av ekonomin, den s.k. S-sektorn. Den största delen av den industriella sektorn utsätts för internationell konkurrens antingen genom att den bjuder ut sina varor på världsmarknaden eller att utländska produkter har tillträde till den svenska marknaden. Företagen i denna delen av ekonomin utgör således den konkurrensutsatta sektorn, K-sektorn.[10]
Denna förskjutning medför två för oss intressanta förändringar:
1. Tillväxten kommer att minska och därigenom den samlade produktionen som skall fördelas. Detta är ett resultat, dels av att möjligheterna till produktivitetsökningar är mycket mindre inom tjänstesektorn[11] och dels p.g.a. den begränsade konkurrensen som råder inom S-sektorn, dit huvuddelen av tjänsteproduktionen hör. Ett specialfall av tjänsteproduktion utgörs av den offentliga sektorn som under denna period arbetade under total avsaknad av konkurrens. EFO-rapporten, som kommer att behandlas mer utförligt senare talar om en förskjutning av förhållandet mellan S- och K-sektorns andel av produktion och sysselsättning från 60 % resp. 40 % 1952 till 70 % resp. 30% 1968.[12] Den offentliga sektorns andel av den totala produktionen ökade successivt under perioden från 25 % av BNP till 50 % i mitten av 70-talet och tjänsteproduktionen utgjorde knappt hälften av detta.[13] Den kontinuerliga satsningen på bostadsbyggande under hela perioden är ett utmärkt exempel på båda dessa tendenser. Offentlig finansiering av byggbranschen, som är en typisk S-sektorbransch.
2. Följden av detta var att yrkeskategorier som traditionellt ej organiserades av fackförbund inom LO kom att få ökad vikt på arbetsmarknaden. Således ökade splittringen på arbetsmarknaden vilket ökade svårigheterna att samordna lönebildningen.
Under denna rubrik kommer jag att mycket kort behandla de avtal som slutits mellan LO:s förbund eller LO centralt och SAF under efterkrigstiden. Detta för att visa den utveckling av avtalsförhandlingarna som skett. Uppgifterna i denna sammanställning är hämtade från avhandlingen "Den solidariska lönepolitiken" av Jörgen Ullenhag om inget annat anges.[14]
1949-50: Under denna period valde LO att avstå från löneökningar. Detta som ett led i att upprätthålla den samhällsekonomiska balansen under den efterkrigsrecession som man väntade skulle följa några år efter fredsslutet. Avtalet skall ses som en del i en uppgörelse kring devalveringen 1949.[15]
1951: Förbundsvisa förhandlingar mellan de olika medlemsförbunden och SAF:s olika branschorganisationer.
1952: Centralt avtal som sågs som tillfällig lösning p.g.a. den höga inflation som Koreakrisen medförde. Viss låglöneprofil med örepåslag för låglönegrupper som blir missgynnade absolut sett vid procentavtal.
1953, 1954, 1955: Förbundsvisa förhandlingar utan central inblandning.
1956: Centralt avtal utan låglöneprofil.
1957/58: Centralt tvåårsavtal med speciallösning för låglönegrupper, som tilläts att föra förbundsvisa förhandlingar angående löneökningar utanför den centralt avtalade normen. Dock viss oenighet mellan medlemsförbunden om vilka som skulle räknas som låglöneförbund. Avtalstexten är mycket otydlig och lyder: "För enstaka avtalsområden med utpräglad låglönekaraktär må parterna överenskomma om lönejusteringar utöver den i A 1) (den paragraf som fastställer det centrala löneutrymmet. Min anm.) angivna ramen."[16]
1959, 1960/61, 1962/63: Under dessa tre avtalsförhandlingar använde man sig av 1957/58 års modell, men med den förändringen att låglöneförbunden specificerades i avtalet.
1964/65: Försök från LO:s sida att föra fram ett löneförslag med stark låglöneprofil. Men detta hindrades av att arbetsgivarsidan vägrade att skriva på ett sådant avtal.
1966-68: Treårigt centralt avtal med klar låglöneprofil. Det innehöll lönepåslag för grupper som låg nedanför genomsnittslöntagaren.
1969/70: Tvåårigt avtal med hittills kraftigaste låglöneprofilen genom stora beloppspåslag till grupper under genomsnittsnivån.
1971-73: Treårigt avtal som slöts efter lång väntan på att de övriga parterna på arbetsmarknaden skulle sluta sina avtal för att därigenom kunna undvika att släpa efter lönemässigt, vilket hade blivit fallet 1966. Även detta år hade avtalet en klar låglöneprofil, dock ej lika kraftig som 1969/70.[17]
Det bör dock påpekas att den egentliga löneutvecklingen på intet sätt kom att följa dessa centrala uppgörelser. Skälet till detta står att finna i den mycket omfattande löneglidningen, dvs den förändring av lönen som uppkommer utöver det som förhandlas fram i de centrala uppgörelserna. Detta problem kommer att behandlas mer utförligt senare. Ovanstående genomgång är dock intressant som indikator på vilka tendenser som fack och arbetsgivare ansåg önskvärda vad gäller förhandlingsnivå och löneutrymmet och dess fördelning.
De ovanstående centrala avtalen var endast ett uppställande av en gemensam kostnadsram inom vilken löneökningar och förmåner skulle hålla sig inom. Den slutliga fördelningen inom varje förbund av denna ram, fastställdes genom förbundsvisa förhandlingar.[18]
I denna delen av uppsatsen kommer jag först att behandla den solidariska lönepolitikens framväxt och förändrade betydelse över tiden. Därefter kommer jag att mer ingående presentera den Rehn-Meidnerska modellen av den solidariska lönepolitiken, som låg till grund för lönebildningen så länge löneförhandlingarna fördes centralt. Även EFO-rapporten som lades fram av utredningscheferna på LO, SAF och TCO 1970 kommer att behandlas.
Diskussionen om de relativa lönenivåerna mellan olika medlemsförbund inom LO började redan kring sekelskiftet. Denna kopplades dock ofta samman med frågan om centralisering inom LO och kom ofta att få stå tillbaka, eftersom de starka höglönegrupper ej önskade en sådan utveckling av organisationen.[19]
Första gången en omsvängning började skönjas var vid LO-kongressen 1941 då ett förslag om ökad central inblandning i avtalsförhandlingar antogs efter lång och hård debatt. Syftet med denna nyordning var att samordna de olika förbundsförhandlingarna så att en inkomstutjämning mellan de olika förbunden kunde komma till stånd. Möjligheterna att genom strejker stödja andra förbunds krav ökade och beslut om sådana sympatiåtgärder lades hos LO.[20]
Det är viktigt att påpeka att man från LO ej eftersträvade total nivellering av lönerna, utan ett system där lönen skulle sättas utifrån arbetets "värde".[21] Man hade planer på att genomföra en arbetsvärderingsutredning i syfte att fastställa de önskade lönerelationerna. Detta kan ses som en föregångare till "lika lön för lika arbete"-principen. Förhoppningarna om att en sådan undersökning skulle vara möjlig minskade efter hand och man beslöt senare att istället följa löneutvecklingen inom de olika branscherna för att studera om någon bransch hade fler som lämnade den än som inträdde. Om så var fallet ansågs detta vara ett tecken på att lönen var för låg i förhållande till det arbete som utfördes inom branschen.[22]
Under kriget skedde en mycket stor löneutjämning till följd av den stora efterfrågan på arbetskraft inom alla sektorer på arbetsmarknaden och stor statlig inblandning i lönebildningen.[23] Detta gjorde dock inte att debatten inom LO om ökad löneutjämning avtog. Den teoretiska grunden blev istället mer gedigen och man lade fram fler skäl för dess genomförande.
Perioden efter kriget kom att präglas av en mycket stor inhemsk och internationell efterfrågan, vilket nämnts ovan. Detta medförde i sin tur en konstant brist på arbetskraft.
Hur skulle en fackförening så centraliserad och stark som den svenska agera i en sådan situation? På vilket sätt maximerar man arbetarnas del av den växande produktionen? Debatten var livlig inom LO.[24]
Den strategi som kom att väljas var utarbetad av de två LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Den kom att få namnet den solidariska lönepolitiken och lades fram i slutet av 40-talet i ett antal artiklar i den socialdemokratiska idéskriften Tiden. Ett färdigbearbetat förslag presenterades och antogs på LO-kongressen 1951 under namnet "Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen.[25] Detta program kom därefter att vara det officiella dokumentet som reglerade strategin vad gällde lönebildning. Nu följer en genomgång av de viktigaste punkterna.
Det som tvingade fram debatten och programmet var målkonflikten mellan den fulla sysselsättningen och ekonomisk stabilitet, vilket vid denna tidpunkt innebar att hålla inflationen tillbaka. Målen med politiken var de följande[26]:
Här följer nu en genomgång av de åtgärder som den solidariska lönepolitiken föreskrev för att undvika dessa målkonflikter.
För att undvika uppkomsten av högt inflationstryck i ekonomin skulle regeringen föra en restriktiv finans- och penningpolitik.[27] Detta betyder att man genom minskade offentliga investeringar, minskade bidrag, ökade skatter, höjda räntor o.s.v. minskar penningmängden i ekonomin och därigenom minskar pressen på prisnivån, d.v.s. inflationen.
Nedkylningen av ekonomin får också effekter på lönebildningen, genom att löneglidningen minskar. Med löneglidning menas den löneökning som uppkommer utöver det utrymmet som fastställts i de centrala uppgörelserna. Anledningen till dessa, ej avtalsmässigt tvingande lönehöjningar, är att arbetsgivarna p.g.a. av hög efterfrågan behöver mer arbetskraft och för att locka till sig denna måste han erbjuda höga löner. Löneglidningen har ofta kommit yrkesarbetare och andra höglönegrupper tillgodo, varför detta utslag av marknadskrafterna har motarbetat strävandena mot en mer jämlik inkomstfördelning.
Problemet är dock att inflation kan uppkomma trots den restriktiva efterfrågepolitiken, p.g.a. den monopolistiska ställning som fackföreningarna har på den svenska arbetsmarknaden. Detta genom att de utan hänsyn till det rådande efterfrågeläget kan höja lönerna utöver det pris som skulle sättas på en fri marknad. Den solidariska lönepolitiken föreskrev därför som ett led i att upprätthålla den ekonomiska stabiliteten att fackföreningarna skulle hålla sina lönekrav inom de ramar som den ökade produktiviteten medgav.[28] Produktivitet innebär det tillskott till produktionen som respektive produktionsfaktor bidrar med i en produktionsprocess. Det som är intressant är främst arbetsproduktiviteten, men även den totala produktiviteten, eftersom fackföreningarnas maktställning medför en möjlighet att i förhandlingar överföra löneökningar utöver arbetsproduktivitetens ökning till arbetstagarna. Vilken roll spelar det ovanstående för den ekonomiska stabiliteten?
Jo, om löneökningarna blir större än produktivitetsökningarna innebär detta att man fördelar en produktionsökning som ej ägt rum. Detta innebär, med anknytning till ovanstående diskussion om restriktiv efterfrågepolitik, att penningmängden ökar snabbare än antalet utbjudna varor och tjänster, vilket enligt teorin om utbud och efterfrågan innebär att priserna ökar. Enklare uttryckt kan man säga att företagen måste höja sina priser för att klara de högre kostnaderna som de stora löneökningarna ger företagen.
Ytterligare ett bidrag som fackföreningen bistår med för att uppnå ekonomisk stabilitet är att genom centrala förhandlingar försöka förhindra att utjämningen av de relativa lönelägena mellan olika branscher blir inflationsdrivande. Hur kan löneutjämning vara inflationsdrivande?
Anledningen till detta är att arbetsmarknaden är en dåligt fungerande marknad. Detta är en följd av den mängd institutioner, regleringar och traditioner som påverkar dess funktionssätt. Ett av dessa problem är förekomsten av rigida lönerelationer, vilket innebär att de skillnader som finns mellan olika branscher kvarstår även vid förändrade efterfrågemönster p.g.a. t.ex. tradition.[29]
Detta kan bli inflationspådrivande om inget övergripande organ har möjlighet att hålla tillbaka de kompensationskrav i syfte att upprätthålla hävdvunna lönerelationer, vilka uppkommer varje gång någon på arbetsmarknaden får en löneökning.
Den viktigaste åtgärden är dock den generella restriktiva efterfrågepolitiken från statligt håll i syfte att minska inflationstrycket i ekonomin. Problemet med denna åtgärd är dock att den medför arbetslöshet. Hur kan detta komma sig?
Syftet med den restriktiva efterfrågepolitiken är att minska inflationstrycket, d.v.s. sänkta eller konstanta priser. De minskade vinsterna som då blir följden, leder till att vissa företag slås ut eftersom de ej är lönsamma. Detta kan bero på gammal teknik, dålig organisation, dåligt utbildad arbetskraft m.m.
Nu har modellen producerat arbetslöshet och det är därför naturligt att gå vidare med att studera dess lösningar på detta problem.
Även lösningen på detta problem kräver statlig inblandning. Och lösningen är den för Sverige unika aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Denna var i början av 50-talet unik i sitt avsteg från den rådande ekonomiska visdomen presenterad av J.M. Keynes, vars recept på att undkomma arbetslöshet var att genom generell finanspolitik öka efterfrågan i ekonomin och acceptera den inflation som blev följden. Den solidariska lönepolitikens recept var också i viss mån expansivt, men till skillnad från Keynes selektivt i sin utformning.[30]
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken innebär att samhället skall fånga upp de som blivit arbetslösa och slussa över dem till expansiva och mer produktiva branscher. För att denna övergång skall vara möjlig och underlättas för individen, så måste staten erbjuda erforderlig utbildning och ekonomiskt understöd. Flyttbidrag skulle underlätta den geografiska mobiliteten.
Denna klara styrning av insatserna till de delar av ekonomin som behöver stimuleras leder till att man undviker inflationstrycket dels genom att dessa åtgärder är förenliga med den restriktiva efterfrågepolitiken och dels p.g.a. att den aktiva arbetsmarknadspolitiken medför ökad tillgång på efterfrågad arbetskraft inom expansiva branscher, vilket minskar risken för löneglidning.[31] Den klara styrning av insatserna gör att kan man tala om selektiv expansion.
Omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna växte under hela efterkrigstiden. Från 1963 till 1972 ökade utgifterna för arbetsmarknadspolitiken från 0,9 % till 2,3 % av en, under perioden, snabbt växande BNP.[32]
Hur skall man uppnå tillväxt i en ekonomi där efterfrågan ständigt hålls under kontroll av statliga ingripande?
En del av svaret har vi redan avslöjat i tidigare avdelningarna under denna rubrik. Genom att de som blir arbetslösa inom mindre produktiva branscher, med hjälp av den aktiva arbetsmarknadspolitiken slussas över till mer produktiva sektorer uppkommer sk överföringsvinster. De kommer helt enkelt att producera mer med samma arbetsinsats och därigenom ökar den samlade produktionen i landet.
En annan bidragsgivare finner vi i den av fackföreningen valda löneprincipen "lika lön för lika arbete", vilken gäller oberoende av vilken bransch man arbetar inom.[33] Detta innebär att ingen hänsyn tas till företagens möjlighet att betala de avtalsbestämda lönerna. Följden av detta blir att om branschen eller företaget ej är produktivt nog att betala de fastställda lönerna, så skall det läggas ner och resurser frigöras till mer produktiva investeringar och arbetsuppgifter. Genom att välja en sådan linje och att genom centralisering ha möjligheten att se till att den efterlevs, så kan ett konstant omvandlingstryck upprätthållas i ekonomin, vilket driver fram rationaliseringar syftande till produktivitetsökningar och därigenom ökad tillväxt.
Ett exempel på överföringsvinster som uppkommit p.g.a. av denna princip är den kraftiga minskningen av antalet sysselsatta inom jordbruket.[34]
Dessutom kom den sammanpressade lönestrukturen att medföra att viss eftertraktad högproduktiv arbetskraft kom att bli billig för arbetsgivarna, vilket frigjorde kapital till investeringar.
Denna målsättning skulle uppnås genom att man i de tidigare nämnda centrala uppgörelserna lyckades bryta sönder de rigida lönestrukturerna och åstadkomma en mer sammanpressad lönestruktur.
Även omvandlingstrycket bidrog till att uppfylla målsättningen genom att det slog ut lågproduktiva och därigenom lågt betalda arbeten och ersatte dessa med arbeten med en lönenivå som låg närmare genomsnittslönen.
Det bör påpekas att den ovanstående presentationen av den Rehn-Meidnerska solidariska lönepolitiken är en ekonomisk modell. Det verkliga utfallet blev ej det tänkta i modellen, vilket kommer att visa sig senare.
Under denna rubrik skall jag ta upp några av de kritikpunkter som jag mött i litteraturen. Det rör sig både om teoretisk kritik och kritik av modellens verkliga funktionssätt.
* Ett problem med modellen är att den individuella produktiviteten ej tas i beaktande, vilket ofta ej behandlas i de redogörelser jag studerat. Endast Berndt Öhman behandlar det kortfattat i en artikel.[35] Det är ett problem med all kollektiv lönesättning att den enskilde arbetarens produktivitet ej utgör grunden för lönesättningen. Den individuelle arbetaren kan således antingen utgöra en kostnad för, eller innebära en subvention av företaget beroende på om hans/hennes arbetsinsats är mer eller mindre produktiv än den genomsnittlige arbetarens produktivitet inom branschen. Detta under förutsättning att man utgår ifrån att det är genomsnittsproduktiviteten som utgör grunden för lönesättningen. Detta har större betydelse inom tjänstesektorn än inom industrisektorn, eftersom arbetskraft är den helt dominerande produktionsfaktorn inom tjänstesektorn.
* Ett ytterligare problem är att den sammanpressade lönestrukturen minskar incitamenten för vidareutbildning och geografisk rörlighet, d.v.s. två av förutsättningarna för att modellen skall fungera. Följden av detta blir, att en successiv ökning av de selektiva åtgärderna inom ramen för den aktiva arbetsmarknadspolitiken, blir nödvändig för att den önskade struktur-omvandlingen skall vara möjlig.[36]
* Den geografiska mobiliteten samvarierar dessutom negativt med ökad kvinnlig förvärvsfrekvens eftersom det då krävs att den nya orten kan erbjuda arbete till både man och hustru. Den kvinnliga förvärvsfrekvensen steg kraftigt under den studerade perioden.[37]
*Det har visat sig att efterfrågetrycket inom ekonomin trots allt var väldigt högt. Detta blir tydligt då man studerar den omfattande löneglidning som förekommit under perioden.[38] Den keynesianska teorin om möjligheten att med hjälp av generella finanspolitiska åtgärder lyckas styra konjunkturutveckling blev alltmer ifrågasatt under 70-talet och har idag väldigt få anhängare.[39]
* Det sista problemet jag tänker behandla under denna rubrik tas upp i den förra året utgivna NBER-rapporten, vilken var en genomgång av den svenska ekonomin gjord av både svenska och amerikanska ekonomer.
Ett av problemen med den solidariska lönepolitiken, så som den utvecklades under påverkan av Rehn-Meidner modellen, var att den sammanpressade lönestrukturen gav upphov till ökad efterfrågan på lågkvalificerad arbetskraft.
Detta kunde ske eftersom lönebildningsstrategin innebar en subventionering av högkvalificerad arbetskraft, vilket medförde höga vinster i dessa sektorer. Detta var meningen med den solidariska lönepolitiken, men vad författarna av artikeln påpekar, är att det inte fanns en klar uppdelning i hög- och låglönesektorer, utan de flesta branscher efterfrågade både lågkvalificerad och högkvalificerad arbetskraft. De höga vinsterna som blev följden av subventionen drog till sig investeringsvilligt kapital och därmed ökade efterfrågan på både högkvalificerad och lågkvalificerad arbetskraft i dessa expansiva branscher.[40]
EFO-rapporten utkom 1970 och var ett försök att skapa en samsyn på samhällsekonomin hos arbetsmarknadens viktigaste parter. Namnet på rapporten kommer av den första bokstaven i de tre författarnas efternamn, Gösta Edgren (TCO), Karl-Olof Faxén (SAF), Clas-Erik Odhner (LO). Dessa herrar var när rapporten lades fram, chefer för utredningsavdelningarna vid respektive organisation. Det bör poängteras att de skrev som privatpersoner.[41] Men trots detta bör rapporten enligt mitt tycke ändå väga tungt som indikation på de olika organisationernas syn på samhällsekonomin.
Modellen syftade till, liksom Rehn och Meidners, att beskriva samhällsekonomin och hur man bäst uppnår samhällsekonomisk balans. Det som var nytt hos EFO-ekonomerna var att man anpassade de grundläggande antagandena så att de bättre överensstämde med den förändrade ekonomiska strukturen, genom att arbeta efter en tvåsektors modell. Den ena benämndes K-sektor och inkluderade de branscher som var utsatta för internationellt konkurrenstryck. Den andra S-sektorn, d.v.s. den skyddade sektorn bedrev verksamhet som innebar att de var skyddade från det ovannämnda trycket. Offentlig sektor utgör ett specialfall inom den skyddade sektorn då den är undantagen från all slags konkurrens.[42]
En av slutsatserna i denna rapport rör lönebildningen i K-sektorn. I denna sätts gränsen för löne- och vinstutveckling av dels branschens produktivitetsutveckling och dels av ökningen av den internationella prisnivån. Det är nödvändigt att löneökningarna ej överstiger det utrymme som de två ovanstående faktorernas utveckling ger, om den internationella konkurrenskraften skall bibehållas.[43]
P.g.a. strukturen i den svenska K-sektorn, där kapitalintensiv produktion som verkstadsindustri och råvaruindustri utgjorde 65 %[44], kommer den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen inom denna sektor att vara större än inom den mer arbetsintensiva skyddade sektorn.[45]
Löneutvecklingen i den skyddade sektorn måste dock trots den svagare produktivitets-utvecklingen följa K-sektorns för att kunna konkurrera om arbetskraft. Problemet blir då följaktligen uppkomsten av en viss inflation eftersom löneutvecklingen överstiger produktivitetsutvecklingen.[46]
I rapporten talar man om K-sektorns löneutveckling som den "huvudkurs" som alla sektorer måste hålla sig till. K-sektorn måste vara löneledande om man vill behålla sin internationella konkurrenskraft, eftersom om man tillåter högre löneökningar inom S-sektorn så kommer dessa att sprida sig även till K-sektorn, genom de ökade lönekostnaderna och priserna.
"Huvudkursen" skall ses som en dynamisk marknadsprocess styrd av strävan efter jämvikt mellan de två sektorerna. Ökar lönerna för snabbt i en sektor minskar vinsterna och kapital dras ifrån den aktuella sektorn. Om å andra sidan vinsterna tillåts öka för mycket, d.v.s. löneutvecklingen är långsam, så leder detta till höga vinster med åtföljande höga lönekrav som pressar vinsterna tillbaka. "Huvudkursen" skall dock ej ses som en rigid linje som löneutvecklingen följer utan snarare som mitten av en korridor inom vilka löneökningar fluktuerar.[47]
Rapporten nämner också den solidariska lönepolitikens strävande efter löneutjämning. Denna anser författarna varit misslyckad trots utjämningsutformningen på de flesta centrala avtal under den senare av studerade perioderna, 1960-68. Detta faktum tillskriver EFO-ekonomerna dels marknadskrafternas styrka att stå emot konstruerad prissättning för vissa efterfrågade yrkesgrupper och dels att relativlönerna är tillräckligt rigida för andra yrkesgrupper för att stå emot försöken att förändra dem.[48]
Den undersökning man genomför visar dock att den totala löneutvecklingen, d.v.s. centralt avtal och eventuell löneglidning, har hållit sig inom det utrymme som är förenligt med bibehållen internationell konkurrens för K-sektorn.[49] Dessutom visar undersökningen att fackföreningarna ej använt sin monopolställning till att minska företagens, för investeringar nödvändiga driftöverskott, under perioden.[50]
En stor skillnad mot den Rehn-Meidnerska modellen är att man helt avfärdar generella åtgärder för att hålla efterfrågetrycket nere. Detta är naturligt eftersom man anser ekonomisk instabilitet vara ett strukturellt problem beroende på olika produktivitetsutveckling inom olika sektorer av samhällsekonomin. Receptet för att uppnå ekonomisk stabilitet blir därför att göra satsningar som strävar efter att höja produktivitetsutvecklingen inom den skyddade sektorn så att denna närmar sig K-sektorns.[51]
I denna delen av uppsatsen kommer jag att granska LO:s handlande genom att presentera utspel eller uttalande i LO:s egen tidning Fackföreningsrörelsen och i vissa fall i andra medier. Dessa kommer sedan att prövas mot relevant del av den solidariska lönepolitiken. På detta sätt hoppas jag kunna tydliggöra de omsvängningar som sker under den studerade perioden.
Det bör inledningsvis påpekas att man från LO:s sida i Fackföreningsrörelsen och andra medier mycket sällan hänvisar direkt till den solidariska lönepolitiken, såsom den lades fram av Rehn-Meidner. Dock används begreppet solidarisk lönepolitik väldigt flitigt, men det har sällan samma betydelse för två skribenter.
För att försöka minska risken för tendens i uppsatsen så kommer jag även att presentera reaktioner från arbetsgivarsidan. Dessa har inhämtats genom studier av arbetsgivarnas organ under tidsperioden Arbetsgivaren - tidning för Svenska arbetsgivarföreningen. Kommentarer från dagspressen kommer också att presenteras. Jag har valt att granska LO-ägda Aftonbladet, liberala Dagens Nyheter och konservativa Svenska Dagbladet.
Jag kommer för översiktens skull att indela analysen och presentationen i olika avsnitt. De är som följer:
Det som var mest utmärkande för avtalsrörelsen 1969 var den klara inriktningen på jämlikhet i form av en låglönesatsningen. Detta blev klart när LO presenterade sina lönekrav den 18 februari 1969. Låglönesatsningen skulle enligt detta krav vara utformad så att alla arbetare som hade en lön som låg under genomsnittet i industrin (9,64 kr / timme) skulle erhålla en löneökning vilken skulle uppgå till hälften av skillnaden mellan nuvarande lön och genomsnittet. Denna löneökning skulle utgå automatiskt till varje individ och ej vara föremål för förbundsförhandling.[52] Dessutom skulle de generella löneökningarna utgå med lika kronor och öre till alla, vilket innebär en förändring av den relativa lönestrukturen, eftersom det relativa värdet för ett för alla lika stort absolut påslag blir större ju lägre lön man har. Detta i motsats till generella löneökningar i procent som innebär att lönestrukturen förblir oförändrad. Systemet med påslag i kronor och öre hade dock använts redan vid andra avtal under 1950-talet.[53]
Avtalsförhandlingarna fortsatte och nästa steg blev att det förlikningsförslag som lades fram 15 april 1969 förkastades av både LO och SAF. LO:s motivering var att låglönetilläggen ej var tillräckligt stora.[54]
Efter utdragna förhandlingar och ståndpunkter som stod långt ifrån varandra kunde dock ett avtal slutas den 19 juni 1969. Detta var tvåårigt och innehöll en låglönesatsning som var mycket lik den som LO hade krävt. Nivån som skulle räknas som industriellt genomsnitt sänktes till 9,60 kr / timme och man införde en maximigräns för låglönepåslag på 45 öre per timme. Den viktigaste förändringen låg dock i att tilläggen ej skulle tillfalla individen automatiskt utan skulle fördelas genom förhandlingar i varje avtalsområde.[55]
Detta innebär att utjämningen ej behöver bli så radikal som den hade blivit med LO:s förslag, genom att man i de enskilda förbunden förhandlar med arbetsgivaren om vilken utformning utjämningen skall ha och hur omfattande den skall bli. Man erhåller dock en utjämning av genomsnittslönerna mellan de olika LO-förbunden.
4.1.1 Granskning utifrån den solidariska lönepolitiken
Den modell med automatiska individuella låglönepåslag som LO valde som sin strategi för att uppnå ökad jämlikhet strider klart mot den solidariska lönepolitiken. Detta kan verka konstigt och kräver närmare förklaring.
Ett grundantagande i den Rehn-Meidnerska modellen är att arbetsmarknaden är en dåligt fungerande marknad. Genom att utnyttja fackets monopolställning skall man tvinga fram en rationell lönestruktur, som grundar sig på att olika arbeten har olika "värde" p.g.a. olika innehåll. Dessa värden skulle som bekant fastställas med hjälp av arbetsvärdesmätningar eller genom studier av flöden av arbetskraft mellan olika branscher. Dessa resultat skulle sedan användas av LO för att, med hjälp av sin monopolstyrka, skapa den lönestruktur som en fri marknad skulle ha resulterat i.[56]
Det ovanstående är ej möjligt att åstadkomma med den av LO valda låglönestrategin eftersom denna endast tar hänsyn till skillnaden mellan den faktiska lönen och den industriella genomsnittslönen. Man utesluter således i ett sådant system möjligheten att skapa en rationell lönestruktur där man tar fasta på andra faktorer som t.ex. ansvar, utbildning, arbetsmiljö, vilka kan utgöra grunder för löneskillnader. Man får således en lönestruktur som ej svarar mot reella skillnader i olika arbetens karaktär.
Ett annat problem som kan uppkomma om man antar att arbetsmarknaden fungerar dåligt, vilket man stipulerat, är att det vid en högkonjunktur likt den som var rådande under 1969 uppkommer löneglidning. Denna uppkommer eftersom de rigida lönestrukturerna ger upphov till kompensationskrav från högavlönade som anser att lönestrukturen måste återställas efter utjämningssträvandena. De vilda strejker vid LKAB i Luleå under 1970 hade denna karaktär och fördömdes av både LO och SAF. LO sade sig dock ej se något samband mellan strejkerna och låglönesatsningarna, utan skyllde på problemen på den stora statusskillnaden mellan arbetare och tjänstemän.[57]
LO:s strategi innebär dessutom ett brott mot de riktlinjer som skisserats i EFO-modellen. Den uppmärksamme läsaren kommer då ihåg att denna ej utgavs förrän 1970 och därmed ej kunde vara tillgänglig när man lade upp strategin inför 1969 års avtalsrörelse. Detta är en sanning med modifikation. Den slutgiltiga rapporten blev inte färdig förrän 1970, men en mindre undersökning där de viktigaste teoretiska riktlinjerna skisserades utgavs redan 1968 också den under namnet "Lönebildning och samhällsekonomi". Denna mottogs mycket väl av LO, som ansåg att den utgjorde viktigt bidrag för att göra diskussionerna kring lönebildningen mer objektiva och vetenskapliga.[58]
På vilket sätt bryter strategin mot principerna i EFO-modellen?
Detta gör den genom att de automatiska låglöneökningarna per definition endast kommer de lågavlönade tillgodo. De låga lönerna grundar sig i många fall på låg produktivitet, vilket i sin tur är ett av kännetecken på arbeten i S-sektorn. Låglönetillägg med LO:s modell kommer således att medföra att S-sektorn blir löneledande vilket är ett klart brott mot rekommendationerna i EFO-modellen. Resultatet blir som vi såg i presentationen av denna, en kraftig inflation som kommer att sprida sig genom hela ekonomin och leda till ökade kostnader för företag i K-sektorn och därigenom medföra minskad internationell konkurrenskraft.
Det bör påpekas att den ovanstående diskussionen, rör den av LO krävda utformningen på låglönesatsningen och ej den verkliga utformning den fick i det slutliga avtalet. I detta bestämdes det att låglönepotterna skulle fördelas vid varje avtalsområde, vilket ger möjlighet att ta större hänsyn till skillnader mellan olika arbetens innehåll och därigenom forma en strategi mer i samklang med den solidariska lönepolitiken.
4.1.2 Kommentarer och diskussion kring 1969 års avtal och låglönesatsning
LO uttalar sig vid några tillfällen under perioden för avtalsförhandligarna om arbetsgivarsidans brist på förståelse för deras krav på låglönesatsningar. Man skriver bl.a. att arbetsgivarna ej bryr sig om den jämlikhetsdebatt som pågår i samhället och inom LO.[59]
Efter att avtalet skrivits under anses det vara en stor framgång för LO att man fått igenom en så stark låglöneprofil.[60] Även Arne Geijer, LO:s ordförande, säger sig vara speciellt nöjd med låglönepåslaget, men säger dessutom att man måste öka företagsbeskattningen för att vinsterna i de höglöneföretag som ej drabbas av så höga löneökningar, ej skall öka för mycket.[61]
Låglönedebatten var dock ej helt styrd av den officiella linjen inom LO. Gunnar Carlsson, ordförande i Målareförbundet, lägger fram ett eget förslag hur man skall komma till rätta med låglöneproblemet i artikeln "Lös låglönefrågan genom att ge företagen socialhjälp". Han skriver där att staten skall lagstifta om lägsta lönenivå och också se till att denna upprätthålls. De företag som ej klarar att betala denna uppställda nivå skall man låta gå omkull och detta är så långt i samklang med Rehn och Meidner förutom statsinblandningen. Man skall dock före företagen läggs ner utföra en studie av deras verksamhet för att fastställa om denna anses samhällsnyttig. Om så är fallet anser Carlsson att staten bör gå in och täcka företagens kostnader så att det kan drivas vidare. Anledningen till att detta system är bättre än det nuvarande är, enligt författaren, att man undviker att de anställda inom företagen subventionerar lågproduktiva verksamheter med sina låga löner.[62]
Han fick dock mothugg av Tage Frithiofsson, ombudsman för Kommunal i Linköping som formulerade sin kritik under rubriken "Någon måtta borde det väl vara på radikalismen". Han ställer sig mycket tvekande till den statliga inblandningen i lönebildningen eftersom detta kan utgöra en farlig begränsning av den fackliga friheten. Frithiofsson varnar sedan för den stora administration det skulle krävas i den myndighet som skulle avgöra om ett företag var samhällsnyttigt eller ej. Han förordar att man håller kvar vid rådande system med socialhjälp till individer som trots arbete ej kan klara sin försörjning.[63]
I denna publikation hävdar man i många inlägg den s.k. bärkraftsprincipen. Denna innebär att löneökningarna måste vara olika vid varje företag eftersom förutsättningarna och lönsamheten är olika. På ledarplats kan man vid ett flertal tillfällen läsa varningar för att låglönetilläggen kommer att leda till att många företag kommer att slås ut.[64] Detta är dock ingen omsvängning, utan uttalat mål i den solidariska lönepolitiken.
Från arbetsgivarhåll är man också kritisk mot LO:s modell för låglönepåslag. Man menar att denna hotar bryta sönder "den lönedifferentiering ute på företagen som mödosamt byggts upp under många år av lokala förhandlingar."[65] Efter avtalsslutet frågar dessutom SAF:s förhandlingschef Erik Elmstedt retoriskt om inte lönedifferensen rent objektivt är för liten.[66]
Vidare framförs kritik mot vad man anser vara en politisering av jämlikhetsträvandena. SAF:s direktör Curt-Steffan Giesecke citeras: "Årets avtalsrörelse har förts från talarstolarna i högre grad än någon annan avtalsomgång efter kriget."[67]
Kommentarerna kring avtalsslutet kretsar kring oro för att låglönesatsningen blivit för stor och att detta kommer att leda till utslagning av ett stort antal företag. Man är dock nöjd med att låglönesatsningen kommer att fördelas vid förbundsförhandlingar.[68]
Mot slutet av avtalsrörelsen skriver man med anledning av LO:s låglönesatsning:
"Men samtidigt vill vi slå fast att det finns inget skäl för arbetstagarna att genom låga löner subventionera icke bärkraftiga företag. Den strukturrationalisering som pågår inom näringslivet hälsas med tillfredsställelse av LO. Genom aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och en effektiv regionpolitik underlättar samhället för den enskilde så att han eller hon ej råkar illa ut."[69]
Sålunda stöd för den av LO valda linjen med hänvisning till resonemang som ingår i den solidariska lönepolitiken.
Kommentarerna av avtalets slutliga utformning präglas av tillfredsställelse över låglöne-satsningen, men man hävdar att den kunde varit större.[70]
Även DN är positiv till LO:s låglönesatsning, såsom den presenterades i det medlarbud som senare antogs. Man anser att:
"Det innebär naturligtvis bara ett steg på vägen mot den krympning av inkomstklyftorna som debatten gällt. Arbetet måste gå vidare både i kommande avtalsrörelser och med politiska medel."[71]
När avtalet väl är underskrivet skriver man:
"det är glädjande att låglönesatsningen hela tiden behållit sin centrala plats i sammanhanget"[72]
Svenska Dagbaldet skriver med anledning av medlarbudet att man är skeptisk till låglönesatsningarna, som man anser drabbar tjänstemannagrupperna. Man tvivlar dessutom på deras effektivitet som utjämningsinstrument.
"Det skall bli intressant att se - för den händelse medlingsförslaget godkänns - om det över huvud taget kommer att bli någon nämnvärd utjämning mellan lågavlönande och högavlönade eller om de sistnämnda som vanligt kommer att visa sig ha förmåga att behålla sitt försteg."[73]
Man är dessutom kritisk till den strukturomvandling som blir följden av den solidariska lönepolitiken och anser att denna kommer att drabba de enskilda individerna mycket hårt.[74] Dessa kritikpunkter upprepas också i kommentarerna till avtalsuppgörelsen. Man skriver att den stora låglönesatsningen gör att
"det blir frågan om företagsnedläggelser, förflyttning av arbetskraft och också om arbetslöshet."[75]
Detta skall dock ej skyllas på företagen men får till följd att
"Samhället och näringslivet får istället hjälpas åt att klara ut problemen."[76]
Det som kom att utmärka denna avtalsrörelse var framförallt radikalisering, fortsatt låglönesatsning och konflikter mellan olika löntagarorganisationer. Den sistnämnda punkten berörs närmare i en senare avdelning men kommer att tas upp vid några tillfällen eftersom den resulterade i att förhandlingarna drog ut på tiden och ett lurpassande på varandras krav, vilket ledde till en upptrissning av lönekraven.
En viktig sak att komma ihåg som var speciell för avtalsrörelsen 1971, var att den offentliga sektorn slöt avtal först. Detta slöts i början av juni 1971 och låg mycket högt. Förhandlingarna hade givit ett avtal med löneökningar på över 30 % om man räknar in kostnader för arbetstidsförkortning.[77]
Denna avtalsrörelse fick en tidig upptakt då Arne Geijer vid ett representantsskapsmöte den 21 april 1970 slog fast att utjämningsträvandena måste fortsätta även i nästa avtal. Han sa dessutom att lönekraven inför 1971 års avtalsrörelse kommer att bli inflationsdrivande.
"Det är lika bra att klart konstatera, att de lönekrav som betydande tjänstemannagrupper signalerat inför höstens avtalsrörelse inte kommer att rymmas inom den samhällsekonomiska ramen. Det kommer inte heller LO:s krav att göra. Vi har att räkna med en inflation 1971 av en omfattning som vi sällan upplevt. Detta är en ofrånkomlig utveckling."[78]
Nästa utspel kommer i och med att förhandlingskraven från LO läggs fram. Fackföreningsrörelsen skriver om dessa under rubriken "Avtalsrörelse med jämlikhetsprofil" att avtalet bör innehålla en bestämd låglönesatsning, men förutom detta krävs att skillnaderna i de sociala förmånerna mellan tjänstemän och arbetare utplånas. Det senare gäller arbetstids-förkortning, lägre pensionsålder och bättre sjukförsäkring. Dessa senare frågor löstes ganska smärtfritt i förbundsförhandlingar, vilket var raka motsatsen mot den låsning som länge präglade de centrala förhandlingarna om det totala utrymmet.[79]
Vad gäller låglönesatsningen krävde man samma modell som man inför avtalet 1969, dvs automatiska individuella påslag. Man väljer denna inriktning trots att man funnit att utslaget av 1969 års avtal ej blivit särskilt framgångsrikt. Detta anses bero på att man ej valde LO:s modell. Resultatet uteblev p.g.a. högkonjunkturen och arbetsgivarnas ovilja mot utjämning av lönestrukturen .[80]
Varnar även här för att kraven ej ryms inom de samhällsekonomiska ramarna och skriver att
"Det är emellertid uppenbart att löntagarorganisationernas samlade krav inte ryms inom vad man brukar kalla den samhällsekonomiska ramen."[81]
Vad gäller satsningen på de sociala förmånerna skriver man att de innebär höga kostnader,[82] men att dessa "ur samhällsekonomisk synpunkt har ringa betydelse."[83]
Förhandlingarna kom igång i slutet av 1970, men avståndet mellan parterna var för stort, vilket resulterade i en "mjuk strandning" i början av februari 1971. En förlikningsman inkallades och förhandlingarna fortsatte. Den största skiljelinjen gällde utformningen av låglönesatsningen, som man hade kommit överens om att avtalet skall innehållet. Totalramen kunde man ej diskutera eftersom LO:s samordningskrav krävde att man måste vänta tills dess man såg vad andra löntagargrupper kunde tänka få innan man preciserade sina generella krav.[84]
Efter ytterligare några månader strandar dock förhandlingarna igen den 4 juni 1971 och LO lägger varsel om övertidsblockad.[85] Man anser dock att det inte är någon fara att konflikten trappas upp utan räknar med att ett avtal snart kan slutas.[86] I samband med detta får vi ytterligare en gång höra LO ordföranden Geijer tala om att lönekraven ligger för högt.
"Visst går budet utöver vad samhällsekonomin tål - men alla andra grupper går ju utanför den samhällsekonomiska ramen, så varför skulle bara LO-grupperna vara återhållsamma?"[87]
Den offentliga sektorns löneavtal blev klart några dagar efter strandningen och detta gjorde att LO ansåg sig kunna precisera sina krav. De viktigaste punkterna var.
Dessa förslag beräknades av LO innebära kostnader för arbetsgivarsidan på ungefär 31 %.
Man kritiserar vid denna tidpunkt SAF för att de räknar in löneglidning i kostnaderna.[88] Detta är felaktigt anser LO, eftersom de ej kräver löneglidning utan istället lägger de generella löneökningskraven på en hög nivå, vilket är helt i linje med den solidariska lönepolitiken. Det krävs nämligen att facken kräver en stor del av löneutrymmet för att kunna ändra lönestrukturen på ett önskat sätt. Frågan är därefter, om detta fördelas enligt en automatisk princip med individuella påslag eller om man strävar efter en rationell lönestruktur.
I numret efter diskuterar man igen om förbättringen av de sociala förmånerna skall betraktas som inflationsdrivande. Man anser att så ej är fallet och skriver:
"Men de ökade kostnaderna företagen får verkar inte automatiskt inflationsdrivande, även om arbetsgivarna söker göra gällande att det skulle förhålla sig så. Kompensationen för arbetstidsförkortningen och de förbättrade socialförmånerna ger inte arbetarna ett enda öre mera i faktiska inkomster."[89]
Det blev dock till slut ett avtal. Den 22 juni 1971 skriver SAF:s och LO:s förhandlings-delegationer under medlarnas slutbud.[90] Lösningen blev att LO fick backa något i sina generella lönekrav så att den officiella totalkostnaden för avtalet gick ner till 27,9 % från strax över 30 %.[91] Det innebar dock att arbetsgivaren fick gå långt utöver sitt utgångsläge på 21% på tre år.[92]
LO var ej helt nöjda med nivån på avtalet, men glada att det innehöll en låglönesatsning som skulle genomföras efter samma princip som 1969. Utjämningen blev dock bara 25 % av skillnaden mellan lönen och industrigenomsnittet. Enligt Fackföreningsrörelsen skulle denna fördelas individuellt[93], men detta är en felaktig uppgift, för enligt det underskrivna avtalet så skall låglönepotterna fördelas förbundsvis. Avtalet innehåller också en löneglidningsgaranti som innebär att grupper som inte haft någon löneglidning under avtalsperioden får en viss löneökning som ersättning. Detta gynnar främst låglönegrupper, som ofta återfinns i branscher utan högt efterfrågetryck. De tidigare nämnda sociala förmånerna ingick också i avtalet.[94]
4.2.1 Granskning utifrån den solidariska lönepolitiken
1971 års avtalsrörelsen innebar enligt mitt tycke stora avvikelser från den solidariska lönepolitiken. Den mest frapperande måste vara det uttalade ointresset från LO:s ledning och förhandlingsdelegation, med LO-ordförande Arne Geijer i spetsen, att försöka hålla löneökningarna inom den samhällsekonomiska ramen. Det bör dock påpekas att inte hela skulden kan läggas på LO, eftersom ett av de viktigaste skälen till att lönerna hamnade så högt var att den offentliga sektorn gick först med ett mycket dyrt avtal. Detta avtal hade dock en mycket markerad låglöneprofil som syftade till att öka statusen i många kvinnodominerade yrken. Om då LO hade valt att följa sin strategi med utjämningsträvanden enligt den solidariska lönepolitiken, skulle man ej krävt lika höga löner för att uppnå kompensation, utan istället sett avtalet som ett försök att styra marknaden mot en mer jämlik lönestruktur. Dessa strävanden går helt om intet om övriga parter använder det fördelaktiga avtalet som riktlinje för sina krav.
Hur som helst måste LO:s strategi att lägga fram krav som hotar att skada den samhällsekonomiska balansen ses som ett klart brott mot den solidariska lönepolitikens grundidé, vilken var att staten och en ansvarsfull fackföreningsrörelse tillsammans skulle se till att balansen upprätthölls.
Ett annat problem med 1971 års avtalsrörelse för LO:s del, var synen på kostnaderna för de sociala förmåner som man förhandlade fram. Detta var ett led i strävandena att minska skillnaderna mellan tjänstemän och arbetare. Man ansåg från LO:s sida att dessa ej var inflationsdrivande, vilket är ett helt felaktigt resonemang om man utgår i från gängse ekonomisk teori om cost-push inflation.
Det är i och för sig rätt att som LO hävda att dessa ej ger arbetarna mer inkomster och därigenom ökar det inte penningmängden i samhället. Men det innebär trots detta att företagen får ökade kostnader som man måste täcka genom ökade priser, d.v.s. inflation uppkommer.[95] När dessa höjda priser drabbar arbetarna med stillastående löner resulterar detta i en urholkning av deras köpkraft. Det innebär dessutom att företagen i K-sektorn antingen får välja att minska sin lönsamhet genom att ha stillastående priser trots ökade kostnader, eller att man låter kostnadsökningarna slå igenom på priserna, vilket resulterar i försämrad konkurrenskraft.
Summa summarum så innebär detta att reformernas kostnader måste räknas såsom tärande på det samhällsekonomiska utrymmet om dessa ej motsvaras av produktivitetsökningar. Således kan de sociala förmånernas förbättring inte anses ha "ur samhällsekonomisk synpunkt ringa betydelse."[96]
En tredje punkt jag tänker behandla är ej ett direkt avsteg, utan snarare en radikalisering av den solidariska lönepolitiken, som enligt mitt menande leder till minskat ansvarstagande.
Detta rör de kraftiga låglönesatsningarna i en period som präglas av vikande konjunktur, vilket var fallet i början av 70-talet efter 60-talets rekordår. Trots stigande arbetslöshetssiffror[97] och kraftigt ökade kostnader för arbetsmarknadspolitiska åtgärder[98] drev man från LO:s sida vidare jämlikhetssträvandena, klart medvetna om att en stor mängd företag skulle slås ut.
Strukturomvandling genom höga löneökningar i lågproduktiva företag är helt i linje med den solidariska lönepolitiken. Men kan det anses förenligt med denna om man slår ut företag utan att det finns arbetstillfällen i högproduktiva företag eller anställningsmöjlighet överhuvudtaget för den delen? Är det förenligt att slå ut arbetstillfällen och endast kunna erbjuda arbetsmarknadspolitiska åtgärder?
Jag anser att den solidariska lönepolitikens olika delar hör ihop på ett sådant sätt att man ej kan driva på strukturomvandlingen utan hänsyn till om samhällsekonomin är i stånd att producera nya arbetstillfällen.
4.2.2 Kommentarer och diskussion kring 1971 års avtal
Redan i avtalsrörelsens inledningskede poängterade Yngve Persson i en artikel i Fackföreningsrörelsen vikten av att löneökningarna höll sig inom de samhällsekonomiska ramarna. Han ansåg att de senaste tidens löneutveckling var ohållbar. Problemet låg enligt honom i kompensationskraven mellan de olika löntagarorganisationerna och kunde endast lösas med ökad samordning i avtalsrörelserna.[99]
Jag vill också här ta upp LO:s lönepolitiska kommittés betänkande som refereras i Fackföreningsrörelsen några veckor efter avtalets undertecknande. Här betonar man behovet av en omfattande arbetsvärdesmätning över hela arbetsmarknaden för att man skall kunna uppställa riktiga lönerelationer.[100] Detta talar alltså klart emot de strategier för låglönesatsningar som man krävt i avtalsförhandlingarna 1969 och 1971.
Att en förändringen i synen på "den rätta lönestrukturen" har skett får man bekräftat av en av upphovsmännen till den solidariska lönepolitiken, Rudolf Meidner. Han skriver 1971 att:
"Under de decennier som gått sedan programmet formulerades, har den allt intensivare debatten om solidarisk lönepolitik kommit att kretsa kring olika gruppers relativa löneläge och målet 'en rationell lönestruktur' har fått ersättas av målet 'minskad spännvidd inom den relativa löneskalan'. Det är mycket som talar för att framgångar i kampen för det senare målet - som har fördelen att vara lättdefinierat och påtagligt - också innebär framgångar för den solidariska lönepolitiken i den mera ambitiösa mening som dess upphovsmän ville lägga in i begreppet."[101]
Redan i inledningen av avtalsrörelsen kritiserar man Geijers uttalande om att kraven kommer att gå utanför de samhällsekonomiska ramarna.[102]
Efter andra strandningen så är man kritisk mot LO:s modell för låglönesatsningen. Man anser att den motverkar individuell lönesättning och därför ej kommer att fungera.[103] Resultatet kommer att bli löneglidning och stor risk för vilda strejker, eftersom arbetarna ej kommer att acceptera de nya lönestrukturerna.[104]
Det slutgiltiga avtalet kommenteras under rubriken "Den dyra arbetsfreden". Man spår att exportindustrin kommer att få konkurrensproblem och kritiserar det faktum att den offentliga sektorn blev löneledande. Dock var det viktigt att avtalet kom till stånd och att förtroendekapitalet mellan LO och SAF ej minskade. Man avslutar med att säga att man är positiv till de utjämningar i sociala förmåner mellan tjänstemän och arbetare som blev resultatet.[105]
Kritiserar den 5 juni 1971 SAF:s ovilja att kompromissa. Anser det vara fel att räkna med löneglidning när man ej anser det finnas utrymme för generella löneökningar.
"SAF vägrar alltså att förhandlingsvägen lösa frågan om det existerande löneutrymmets fördelning. Men egentligen borde det vara så att LO krävde att ensamt få bestämma hur löneutrymmet skulle fördelas. När arbetarna fått vad deras arbete berättigar dem till ska de ha rätt att bestämma över pengarnas användning."[106]
Avtalet kommenteras den 23 juni 1971. Man är nöjd med avtalet och i synnerhet med låglönesatsningen, dels i det procentuella låglönepåslaget och dels i löneglidningsgarantin. Även tillfredsställda med lösningen av de sociala förmånerna.[107]
I en kommentar till den andra strandningen den 4 juni skriver man att det är olyckligt att konfliktåtgärder kan bli aktuella. Man anser att LO:s krav är för höga och att dessa kommer att leda till arbetslöshet genom utslagning av låglöneföretag i stor omfattning. Starkt kritiska till LO-ordförandens uttalande om att kraven går utanför den samhällsekonomiska ramen. Man kommenterar det så här:
"Deklarationen ger en ärlig och beklämmande bild av de tankesätt och argument som fört årets avtalsrörelse långt bort från den ekonomiska verklighet långtidsutredningen analyserat. Lönekraven bestäms inte av vad samhällsekonomins inre och yttre balanser tål, eller av industrins produktivitetsökning, utan av vad andra organisationer begär eller kan tänkas få. Det är svårt att finna någon mindre rationell lönebildningsmekanism."[108]
Den 15 juni varnar man för att den offentliga sektorn ej får bli löneledande om den internationella konkurrenskraften skall bibehållas. Man avslutar artikeln:
"Har redan alla glömt EFO-rapporten, eller inget lärt av den?"[109]
Vid avtalsuppgörelsen anser man att det är skönt att den kommit till stånd, men varnar för att nivån är för hög, vilket kommer att leda till att den svenska industrins internationella konkurrenskraft kommer att bli beroende av den internationella prisutvecklingen. Detta anser tidningen vara olyckligt.[110]
SvD varnar efter att den offentliga sektorn slutit avtal, att detta ej får bli riktmärke för övriga grupper, eftersom det ligger alldeles för högt. För den privata sektorn är avtalet helt avgörande för hur bra den internationella konkurrenskraften kommer att bli.
"Däremot är det så, att det nu gäller anställda som möter arbetsgivare utan möjlighet att ta tillbaka någonting alls [i form av skatter. Min amn.] och som följaktligen måste kalkylera med mycket kalla ekonomiska fakta."[111]
Efter strandningen kritiserar man Geijers uttalande och menar att när han uttalar sig om att LO:s lönepolitik har "full täckning" så menar man ej i förhållande till samhällsekonomin, utan i förhållande till andra grupper på arbetsmarknaden. Detta kommenteras så här:
"Skulle man översätta Geijer i klartext säger han ungefär följande: Ekonomiskt tror jag inte ett dugg på den här lönepolitiken - det blir fortsatt inflation om den accepteras - men övriga omständigheter är sådana att jag inte kan handla annorlunda än jag gör."[112]
När avtalet undertecknas anser man detta vara klokt eftersom arbetsfreden nu är garanterad i tre år framåt, vilket är bra för företagen och Sveriges internationella rykte. Det är dock inget bra avtal utan kommer enligt tidningen att leda till hög inflation, minskad internationell konkurrenskraft för företagen, besvärlig strukturrationalisering och minskad investeringstakt p.g.a. minskad lönsamhet i företagen.[113]
Efter avtalsrörelsen avtog inte diskussionerna kring om hur lönebildningen skulle utformas. Redan i början av 1972 kunde man läsa i en ledare i Fackföreningsrörelsen om "Missriktad kritik mot den solidariska lönepolitiken" att utjämningen måste fortsätta mellan olika yrkesgrupper och mellan arbetare och kapital. Man hävdar dessutom att den utformning som den solidariska lönepolitiken haft i de senaste avtalen ej är orsak till den ökande arbetslösheten. Denna beror på strukturomvandling inducerad av internationell konkurrens. Men man säger dock att om det vore så att löneökningarna hade slagit ut lågproduktiva företag så hade detta varit en bra utveckling.[114]
På hösten samma år kräver man på ledarplats ökade insatser mot arbetslösheten utan att nämna löneökningarna som orsak till dess uppkomst.[115]
De ovan refererade ståndpunkterna anknyter till diskussionen om kraftigt pådriven strukturomvandling utan hänsyn till rådande konjunkturläge, som fördes i anslutning till presentationen av avtalet 1971.
Arbetsgivarna kritiserade LO-uttalande som de ovanstående och hävdade tvärtemot att de stora löneökningarna spelat stor roll vid företagsnedläggelser och för den ökande arbetslösheten. Som bevis lägger man fram att Arne Geijer i kommentarerna till avtalet 1971 indirekt erkände att företagsnedläggelser skulle förekomma, då han uttalde en förhoppning om att de ej skulle bli så omfattande.[116]
Denna kritik återupprepades 1972 då man skriver att nuvarande utslagningen av företag är oacceptabel och att detta är ett resultat av den solidariska lönepolitiken.[117]
En viss revidering av den rådande tolkningen av den solidariska lönepolitiken som strävande efter "minskad spännvidd inom den relativa löneskalan" kan dock skönjas inom LO under 1973. Det togs upp första gången i en artikel som behandlade de minskade löneskillnaderna inom LO av Anders Bäckström. Han skriver:
"Den solidariska lönepolitiken syftar inte till total utjämning utan till en rimlig och rättvis lönestruktur. Därför kan det så småningom bli aktuellt med en systematisk arbetsvärdering, istället för de ganska 'matematiska' låglönesatsningarna."[118]
Dessa tongångar präglar även en ledare i slutet av 1973 som behandlar avtalskraven inför avtalsrörelsen 1974. Man säger sig ej vara nöjd med systemet med automatisk nivellering, utan vill låta genomföra en arbetsvärdering över hela arbetsmarknaden för att fastställa lämpliga lönerelationer.[119]
Även på dessa områden krävde LO vissa förändringar som kan sägas utgöra avvikelser från den ursprungliga Rehn-Meidnerska modellen.
Berndt Öhman från LO:s utredningsavdelning skriver med anledning av en rapport som behandlade AMS verksamhet att deras uppgifter bör begränsas till rent konjunkturella åtgärder. Han skriver vidare att 50-talets arbetsmarknadspolitiska lösningar är föråldrade och att det krävs ny syn för att kunna lösa de nya problemen. Framför allt måste arbetsmarknadspolitiken användas för att komma rätta med låglöneproblemet.[120] Han skriver:
"Arbetsmarknadspolitikens inverkan på inkomstfördelningen diskuteras förstås knappt alls. Den vanliga uppfattningen torde här vara att arbetsmarknadspolitiken bidrar till att lösa låglöneproblemen, men det är också nödvändigt att vidta speciella arbetsmarknadspolitiska åtgärder för låglönegrupperna. Låga löner borde lika väl som arbetslöshet vara ett kriterium för åtgärder."[121]
Detta är en omsvängning från teorin på så sätt att det innebär en förändring av arbetsfördelningen mellan fackförening och samhälle. Fackföreningens traditionella uppgift att sköta fördelningen mellan olika yrkesgrupper, förs med Öhmans förslag till viss del över till samhället.
Nästa utspel i frågor kring arbetsmarknadspolitiken gjordes hösten 1969 då man i ett remissyttrande över Statskontorets rapport "Arbetsmarknadsverket och arbetsmarknads- politiken" för fram åsikten att individens önskemål alltid måste sättas först.
"Detta medför, framhåller LO, att arbetsmarknadsmyndigheternas åtgärder i första hand skall inriktas på att stödja arbetstagarna så att deras behov av sysselsättning - som innebär såväl försörjning som social tillfredsställelse - överordnas målet att täcka arbetskraftsbrist."[122]
I numret efter kräver även Lars Starkerud från LO:s utredningsavdelning att det förs in en social dimension i diskussionen kring den fulla sysselsättningen.[123]
Denna nya syn på arbetsmarknadspolitiken måste ses som en avvikelse från den i den solidariska lönepolitiken kraftiga betoningen på strukturrationalisering syftande till tillväxt genom ökande arbetsproduktivitet. Det är således en nedtoning av målet hög ekonomisk tillväxt.
Även lokaliseringspolitiken diskuterades mycket flitigt inom LO under den studerade tidsperioden. Lokaliseringspolitik är den del av regionalpolitiken som sysslar med utlokalisering av företag till landsbygden.
Arne Geijer uttalade sig i frågan vid Metallkongressen 1969 och ansåg att politiken hittills hade misslyckats. Regeringen borde därför "slopa morotspolitiken" och istället satsa mer på statliga investeringar, vilka skulle koncentreras för att skapa regionala industriella centrum. Han ansåg att den rådande geografiska befolkningsstrukturen skulle bestå och att de eventuella kostnader som kunde tänkas uppkomma i form av upprättande av offentlig service och mindre produktiv sysselsättning, solidariskt skulle bäras av hela samhället.[124]
Denna nya betoning på lokaliseringspolitiken innebär en helt ny syn på hur mobilitetsproblemen vid strukturomvandling skall lösas. I den ursprungliga Rehn-Meidner modellen tänkte man sig att med rörlighetsstimulerande medel som flyttbidrag flytta arbetskraften till de nya företagen. Det presenterade förslaget innebär tvärtom att företagen skall flytta till arbetskraften. Detta kan ej anses vara ett brott mot målet om hög ekonomisk tillväxt genom strukturomvandling, men väl en ändring av medlen för att uppnå det.
Ett brott mot målet om hög ekonomisk tillväxt är dock kravet på att låta folk bo kvar på landsbygden trots att man ej kan tillhandahålla högproduktiva arbetstillfällen.
En som varnade för denna omsvängnings konsekvenser var LO:s utredningschef Clas-Erik Odhner. Han skriver i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden 1971 att betoningen på trygghetsmomentet i lokaliseringspolitiken är:
"En svaghet därför att en ensidig inriktning på trygghetsskapande åtgärder kan leda till en stagnation av den ekonomiska utvecklingen, som på lite längre sikt äventyrar tryggheten själv genom sina konsekvenser för landets internationella konkurrenskraft."[125]
Även från arbetsgivarhåll framförs kritik mot lokaliseringspolitiken. Man anser det vara svårt att utlokalisera företag p.g.a. arbetskraftens orörlighet. Problemet blir tydligt när man vid en utlokalisering, visserligen kan rekrytera viss del av arbetskraften på orten, men att det är mycket svårt att få de nyckelpersoner som krävs vid den nya anläggning att flytta med. Dessa kan ej övertalas med ekonomiska medel p.g.a. de höga marginalskatterna skriver arbetsgivaren.[126]
Även Dagens Nyheter anklagar LO för inkonsekvens då man trots kritik mot regional obalans fortsätter att driva på strukturomvandlingen genom den solidariska lönepolitiken.
"Det som är förvånande med den nya regionalpolitiska given är att LO inte låtsas att den går stick i stäv med organisationens lönepolitiska doktriner."[127]
Förändringar av LO:s handlingssätt i detta avseende kan ej anses bero på en medveten önskan från deras sida att ändra inriktning, eftersom de tvingades fram av den kontinuerliga förändringen av den ekonomiska strukturen. Förutsättningarna för den solidariska lönepolitiken hade förändrats radikalt sedan Rehn och Meidner skapade sin modell.
Det som skedde var att den ekonomiska tillväxten fortskred och folk fick ökade inkomster, vilket i sin tur medförde en förändring av efterfrågemönstren i riktning mot mer tjänster. Resultatet blev en expansion av sektorer som anställde tjänstemän och andra yrkesgrupper som inte organiserades inom LO.
Denna minskning av LO:s relativa styrka på arbetsmarknaden ändrade på en av grundförutsättningarna för att den solidariska lönepolitiken skulle kunna genomföras. Tanken var ju som bekant att målen skulle uppnås genom en arbetsfördelning mellan regeringen och en enad ansvarsfull fackföreningsrörelse. Dessa förutsättningar förelåg icke under den studerade perioden och problemen med lönebildningen var stora, eftersom de olika löntagar-organistionerna hade olika målsättningar med denna.
Störst var skillnaden mellan LO och akademikerna i SACO. Under hela perioden kan man i Fackföreningsrörelsen läsa mängder av påhopp på SACO vad gällde krav på ökade löneskillnader, vem som skulle sluta avtal först o.s.v.[128] Det tydligaste exemplet på sprickan mellan organisationerna var dock att LO stödde regeringens ingripande mot SACO:s och SR:s strejk 1971, trots att detta innebar ett ingrepp i den fria förhandlingsrätten.[129]
Resultatet av splittringen syntes framförallt i de utdragna avtalsförhandlingarna, 7 månader 1969 och 9 månader 1971. LO:s starka ovilja mot att gå först och sluta avtal skall ses mot bakgrund av avtalsrörelsen 1966 där LO gick ut tidigt och slöt avtal. När sedan uppgörelser nåddes för tjänstemännen inom TCO och akademikerna i SACO, så hamnade dessa avtal mer än dubbelt så högt.[130]
Bristen på samordning måste också anses vara skälet till att avtalet 1971 gick utöver den samhällsekonomiska ramen.
Den solidariska lönepolitiken har präglat svensk fackföreningsrörelse under hela 1900-talet. Det var dock först efter kriget som den fick en solid ekonomisk-teoretisk bas genom Gösta Rehns och Rudolf Meidners modell som antogs som LO:s handlingsprogram 1951. Anledningen till dess uppkomst var LO:s behov av en strategi för att kunna tillförsäkra bästa möjliga utfall för sina medlemmar i en situation med arbetskraftsbrist.
Rehn-Meidners modell innebar att man lyckades lösa målkonflikterna ekonomisk stabilitet, full sysselsättning, hög tillväxt och jämn inkomstfördelning, genom en arbetsfördelning mellan staten och fackföreningsrörelsen.
Staten skulle upprätthålla den ekonomiska balansen genom att föra en restriktiv efterfråge-politik, vilken förhindrar uppkomsten av inflation i ekonomin. Man skulle dessutom tillhandahålla arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att underlätta omskolning av arbetskraften.
Att arbetskraft behövde omskolas var ett resultat av fackföreningsrörelsens del av arbetet. Man skulle genom att utnyttja sin monopolställning på arbetsmarknaden tvinga fram höga löneökningar. Dessa höga löneökningar medförde att lågproduktiva företag slogs ut och därigenom uppkom arbetslösa som måste omskolas för att kunna arbeta i högproduktiva företag. Ytterligare ett resultat av denna process blev uppfyllandet av målet hög tillväxt genom de överföringsvinster som uppkom när arbetskraftens produktivitet ökade, genom byte av sysselsättning. Även lönestrukturen pressades samman genom utslagningen av de lågbetalda jobben och att fackföreningsrörelsen genom centrala uppgörelser enligt solidaritetsprincipen ej lät lönerna i de högproduktiva företagen skjuta i höjden. Lönerna skulle sättas med utgångspunkt från arbets innehåll och vara samma oberoende vilket företag man arbetade inom.
Detta var teorin, vilken låg till grund för LO:s lönebildningsstrategi under både 50- och 60-talet. Men vid början av 70-talet inträffade vissa förändringar, vilka jag presenterat i denna uppsats. De jag ansett mig finna är följande:
Bengtsson, Tommy och Johansson, Mats; Befolkningens geografiska rörlighet - minskar den? Tryckår och tryckort okända.
Björklund, Anders; Rehn-Meidners program och den faktiska politiken i "Arbetsmarknads-politiken under debatt" 1982. Tryckort okänd.
Edgren, Gösta, Faxén, Karl-Olof och Odhner, Clas-Erik; Lönebildning och samhällsekonomi. Stockholm 1970.
Edin, Per-Anders och Topel, Robert; Lönepolitik och strukturomvandling i "Välfärdsstat i omvandling" (red. Richard B. Freeman, Birgitta Swedenborg och Robert Topel) Kristianstad 1995.
Eklund, Klas; Vår ekonomi. Slovenien 1992.
LO; Den centrala uppgörelsen 1971. Stockholm 1971
LO; De centrala överenskommelserna LO-SAF 1952-54, 1956-71. Stockholm 1971.
LO; De centrala överenskommelserna mellan LO och SAF 1952-1983. 1983. Uppgift om tryckort saknas.
Lundh, Christer och Ohlsson, Rolf; Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring. Kristianstad 1994.
Magnusson, Lars; Den svenska modellens uppgång och fall i "Äventyret Sverige" (red. Birgitta Furuhagen) Italien 1993.
Meidner, Rudolf och Öhman, Berndt; Solidarisk lönepolitik - Erfarenheter, problem, utsikter. Stockholm 1972.
Meidner, Rudolf och Niklasson, Harald; Arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik. Malmö1974.
Olsson, Ulf; Industrilandet i "Äventyret Sverige" (red. Birgitta Furuhagen) Italien 1993.
Sloman, John; Economics. Slovenien 1994.
Ullenhag, Jörgen; Den solidariska lönepolitiken - Debatt och verklighet. Uppsala 1970.
Wihlborg, Clas; Växelkurspolitiken i "Från räntereglering till inflationsnorm" (red. L Werin) Kristianstad 1993.
Ahlqvist, Berndt; "EFO-rapporten och den samhällsekonomiska debatten", Fackförenings-rörelsen nr. 1/2 1969.
Bergqvist, Jan; "Skatterättvisa modell SACO" Fackföreningsrörelsen nr. 26 1969.
Carlsson, Gunnar; "Lös låglönefrågan genom att ge företagen socialhjälp?", Fackförenings-rörelsen nr. 4 1969.
Frithiofsson, Tage; "Någon måtta borde det väl vara på radikalismen", Fackföreningsrörelsen nr. 7 1969.
Leion, Anders; "SACO och verkligheten", Fackföreningsrörelsen nr.23 1970.
Meidner, Rudolf; "Active manpower policy and the inflation unemployment-dilemma", The Swedish journal of economics. 1969.
Odhner, Clas-Erik; "Vad vill vi uppnå med näringspolitiken?", Tiden nr. 8 1971.
Persson, Yngve; "Vilda strejker och sociala missförhållande" Fackföreningsrörelsen nr. 5 1970.
Persson, Yngve; "Lönepolitiken i en växande ekonomi", Fackföreningsrörelsen nr. 23 1970.
Rehn, Gösta; "Lönepolitiken och fullsysselsättningen", Ekonomisk Tidskrift 1950.
Starkerud, Lars; "Arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadspolitiken", Fackföreningsrörelsen nr. 22 1969.
Öhman, Berndt; "Hur skall arbetsmarknadspolitiken skötas?", Fackföreningsrörelsen nr.5 1969.
Öhman, Berndt; "Solidarity wage policy and Swedish labour", The Swedish journal of economics. 1969.
Arbetsgivaren
1969: Nr. 4, nr. 5, nr. 8, nr. 11, nr. 13, nr. 16.
1970: Nr. 12, nr.19.
1971: Nr. 10, nr. 11, nr. 13, nr. 18, nr. 20.
1972: Nr. 19, nr. 32.
Fackföreningsrörelsen
1969: Nr. 5, nr. 9, nr. 12, nr 14/15, nr. 20, nr. 21.
1970: Nr 10, nr. 23.
1971: Nr. 5, nr. 7, nr. 11, nr. 12, nr. 13, nr. 14/15, nr. 16/17.
1972: Nr. 9, nr. 20.
1973: Nr. 3, nr. 24.
Kommunalarbetaren nr. 3 1969
Aftonbladet
1969: 12/6, 19/6
1971: 5/6, 23/6
Dagens Nyheter
1969: 13/6, 19/6
1971: 5/6, 9/6, 15/6, 23/6
Svenska Dagbladet
1969: 12/6, 20/6
1971: 5/6, 6/6, 23/6
Om ni önskar komma i kontakt med författaren är min adress som följer:
Joakim Appelquist
Kämnärsvägen 5D:214
226 46 LUND
Tel: 046-396958
[1] För analys av debatt kring devalvering 1949 se Wihlborg (1993) s. 202-205
[2] Eklund (1992) s. 357-359
[3] Wihlborg (1993) s.198-199
[4] Eklund (1992) s. 363 och Olsson (1994) s. 95-97
[5] Se Lundh/Ohlsson (1994) för närmare diskussion om omfattning och betydelse av denna invandring.
[6] Wihlborg (1993) s. 212-220
[7] Olsson (1994) s. 89
[8] ibid. s. 90
[9] ibid. s. 89
[10] Edgren, Faxén, Odhner (1970) s. 12-15
[11] Den främsta anledningen till den svagare tillväxten ligger i att möjligheterna till tekniska investeringar, som innebär stora produktivitetsvinster, är större inom industrin än inom tjänstesektorn. Detta ligger i tjänsteproduktionens natur eftersom den är arbetsintensiv och ofta riktar sig mot människor i t.ex. omvårdnad. Beräkingsproblemen är dessutom betydande och grundar sig också på produktionens natur. Det är lättare att mäta om antalet färdiga enheter per timme och anställd i en fabrik ökar eller minskar, än att mäta värdet på den kunskap en lärare förmedlar till sina elever i en skola. Ökar det totala produktionsvärdet om det blir fler barn i klassen? Ett barn till blir undervisat, men kanske försämras kvalitén för de övriga i klassen. För mer omfattande diskussion se Eklund (1992) s. 361f.
[12] Edgren, Faxén, Odhner (1970) s. 15
[13] Olsson (1994) s. 100.
[14] Ullenhag (1970) s. 194
[15] Wihlborg (1993) s. 203f.
[16] Ur 1957 års centrala uppgörelse hämtat från sammanställningen "De centrala uppgörelserna LO-SAF" (1971) s. 10
[17] ibid. s.92. Principerna för låglönesatsningarna finns samlade i bilaga 1 till avtalet.
[18] Se skrivningar i avtalen i sammanställningen "De centrala uppgörelserna LO-SAF" (1971) och "Den centrala uppgörelsen 1971" (1971) s. 1
[19] Ullenhag s. 19ff.
[20] ibid s. 62
[21] ibid s. 46f.
[22] Öhman (1969) s. 202
[23] Ullenhag (1970) s. 78ff.
[24] ibid s. 80ff.
[25] Magnusson (1993) s. 306
[26] Meidner/ Niklasson (1970) s. 8f.
[27] Björklund (1982) s. 16f.
[28] Öhman (1969) s. 200f.
[29] Meidner (1969) s. 176
[30] Björklund (1982) s. 16ff.
[31] Rehn (1950) s. 66, Öhman (1969) s. 200
[32] Björklund (1982) s. 20
[33] Ullenhag (1970) s. 95f.
[34] Olsson (1994) s. 88f.
[35] Öhman (1969) s. 203f.
[36] Björklund (1982) s. 20f.
[37] Bengtsson/Johansson (u.å) s. 58f.
[38] Edgren, Faxén, Odhner (1970) s. 23
[39] För närmare analys av problemen med stabilisering av konjunkturcykler se Sloman s. 686-695
[40] Edin/Topel (1995) s. 116ff.
[41] Kommunalarbetaren 1969 nr. 3
[42] Edgren, Faxén, Odhner (1970) s. 12-15
[43] ibid s. 16
[44] Olsson (1993) s. 90f.
[45] För förklaring av detta samband se not 11.
[46] Edgren, Faxén, Odhner (1970) s. 17ff.
[47] ibid s. 22f.
[48] ibid s. 25ff.
[49] ibid s. 17-19
[50] ibid s. 200-207
[51] ibid s. 226-230
[52] Fackföreningsrörelsen nr. 5 (1969) s. 111
[53] "De centrala överenskommelserna mellan LO och SAF 1952-1983" (1983)
[54] Fackföreningsrörelsen nr. 9 (1969) s. 255
[55] 1969 års centrala uppgörelse i "De centrala överenskommelserna mellan LO och SAF 1952-1983" (1983) s. 64-75
[56] Meidner (1969) s. 176
[57] Persson, Yngve i Fackföreningsrörelsen nr. 5 (1970) s. 134
[58] Ahlqvist, Berndt i Fackföreningsrörelsen nr. 1/2 (1969) s. 23
[59] Fackföreningsrörelsen nr. 12 (1969) s. 376f.
[60] Fackföreningsrörelsen nr. 14/15 (1969) s. 8f.
[61] ibid s. 3
[62] Carlsson, Gunnar i Fackföreningsrörelsen nr.4 (1969) s. 86f.
[63] Frithiofsson, Tage i Fackföreningsrörelsen nr. 7 (1969) s. 206f.
[64] T.ex. Arbetsgivaren nr. 4, nr. 5, nr. 8
[65] Arbetsgivaren nr. 8 (1969)
[66] Arbetsgivaren nr. 16 (1969)
[67] Arbetsgivaren nr. 11 (1969)
[68] Arbetsgivaren nr. 13 (1969)
[69] Aftonbladet 12.6 1969
[70] Aftonbladet 19.6 1969
[71] Dagens Nyheter 13.6 1969
[72] Dagens Nyheter 19.6 1969
[73] Svenska Dagbladet 12.6 1969
[74] Svenska Dagbladet 12.6 1969
[75] Svenska Dagbladet 20.6 1969
[76] Svenska Dagbladet 20.6 1969
[77] Fackföreningsrörelsen nr. 12 (1971) s. 364
[78] Fackföreningsrörelsen nr. 10 (1970) s. 312
[79] Fackföreningsrörelsen nr. 12 (1971) s. 368
[80] Fackföreningsrörelsen nr. 23 (1970) s. 260
[81] ibid s. 261
[82] En siffra på 5 % nämns i Fackföreningensrörelsen nr. 12 (1971) s. 368, men i den LO utgivna publikationen "Den centrala uppgörelsen 1971"(1971) s. 4 så sätts siffran till 8,35 %
[83] Fackföreningsrörelsen nr. 23 (1970) s. 260
[84] Fackföreningsrörelsen nr. 5 (1971) s. 117
[85] Dagens Nyheter 5.6 1971
[86] Fackföreningsrörelsen nr. 11 (1971) s. 332
[87] Dagens Nyheter 5.6 1971
[88] Fackföreningsrörelsen nr. 12 (1971) s. 368
[89] Fackföreningsrörelsen nr. 13 (1971) s. 405
[90] Dagens Nyheter 23.6 1971
[91] Arbetsgivaren nr. 13 1971
[92] Arbetsgivaren nr. 19 1970
[93] Fackföreningsrörelsen nr. 14/15 (1971) s. 8f.
[94] 1971 års centrala uppgörelse i "De centrala överenskommelserna mellan LO och SAF 1952-1983" (1983) s. 81ff.
[95] Sloman (1994) s. 550-552
[96] Fackföreningsrörelsen nr. 23 (1970) s. 260
[97] Eklund (1992) s. 392
[98] Björklund (1982) s. 20
[99] Persson, Yngve i Fackföreningsrörelsen nr. 23 (1970) s. 266-269
[100] Fackföreningsrörelsen nr. 16/17 (1971) s. 66f.
[101] Meidner/Öhman (1972) s. 11f.
[102] Arbetsgivaren nr. 12 1970
[103] Arbetsgivaren nr. 10 1971
[104] Arbetsgivaren nr. 11 1971
[105] Arbetsgivaren nr. 13 1971
[106] Aftonbladet 5.6 1971
[107] Aftonbladet 23.6 1971
[108] Dagens Nyheter 5.6 1971
[109] Dagens Nyheter 15.6 1971
[110] Dagens Nyheter 23.6 1971
[111] Svenska Dagbladet 5.6 1971
[112] Svenska Dagbladet 6.6 1971
[113] Svenska Dagbladet 23.6 1971
[114] Fackföreningsrörelsen nr. 9 (1972) s. 6
[115] Fackföreningsrörelsen nr. 20 (1972) s. 6
[116] Arbetsgivaren nr. 20 1971
[117] Arbetsgivaren nr. 19 1972
[118] Fackföreningsrörelsen nr. 3 (1973) s. 17
[119] Fackföreningsrörelsen nr. 24 (1973) s. 6
[120] Fackföreningsrörelsen nr. 5 (1969) s. 118f.
[121] ibid s. 120
[122] Fackföreningsrörelsen nr. 21 (1969) s. 179
[123] Fackföreningsrörelsen nr. 22 (1969) s. 240-243
[124] Fackföreningsrörelsen nr. 20 (1969) s. 140f.
[125] Tiden nr.7 (1971) s. 454
[126] Arbetsgivaren nr. 32 1972
[127] Dagens Nyheter 9.6 1971
[128] T.ex. Berquist, Jan i Fackföreningsrörelsen nr. 26 (1969) s. 396ff. och Leion, Anders i samma publikation nr. 23 (1970) s. 236ff.
[129] Fackföreningsrörelsen nr. 7 (1971) s. 188
[130] "Den centrala uppgörelsen" (1971) s. 4f.