Lunds Universitet
Historiska institutionen
60-poängsseminarium 31/5 1995
Handledare: Professor Bengt Ankarloo
Könstänkande eller klassidentitet? Det tidiga 1900-talets svenska kvinnorörelse
Den här uppsatsen kommer att behandla det tidiga nittonhundratalets kvinnorörelse. Man brukar dela upp denna i en borgerlig och en socialdemokratisk gren. Uppdelningen säger oss att mobiliseringen till dåtidens kvinnorörelser skedde på klassbasis.
Den socialdemokratiska kvinnorörelsen var en del av dåtidens arbetarrörelse. Socialismen utgjorde den ideologiska grunden för denna kvinnorörelse och den socialdemokratiska partipolitiken det riktmärke som även kvinnoförbundet fick rätta sig efter. Förhållandet mellan den socialdemokratiska kvinnorörelsen och det socialdemokratiska partiet är därför öppet och stundom konfliktfyllt. Om detta förhållande har mycket skrivits. Den forskare som framförallt utrönt den komplicerade ställning den socialdemokratiska kvinnorörelsen hade i förhållande till partiet är Christina Carlsson Wetterberg. Hennes bok Kvinnosyn och kvinnopolitik. En studie av svensk socialdemokrati 1880-1910 är den bok som jag använt mig mest av i arbetet med denna uppsats. Men även arbeten av Ruth Boman, Hulda Flood, Heidi Hartmann och Helena Streijfert har varit viktiga för mig.
Jag har valt att dela upp min uppsats i tre huvudavdelningar; i den första av dessa behandlar jag socialismens syn på kvinnofrågan först mera allmänt i ett internationellt, historiskt perspektiv, och sedan mer specifikt inriktat på svenska förhållanden. I anknytning till ovanstående forskare fokuserar jag på det öppna motstånd mot särskild kvinnoorganisering som den socialistiska kvinnorörelsen mötte från partihåll och hur detta hade sin grund i själva ideologin.
I denna avdelning väljer jag även att kort redogöra för Pierre Bourdieus fältteori och för Antonio Gramscis hegemonibegrepp. Trots att de två forskarna inte har särskilt mycket gemensamt hjälper de mig att både förtydliga och vidga perspektivet. Fältteorin ger en mall för en problematisering av den dåtida kvinnorörelsens situation. Kvinnorörelsen agerade inom ett fält den inte själv varit med om att formulera, med gränsdragningar vilka inte gick att förena med gränser som bottnade i genusanalyser. Detta förhållande är naturligtvis särskilt tydligt när det gäller den socialistiska kvinnorörelsen. Den socialistiska ideologins klassanalys gick inte att förena med en feministisk genusanalys.
Gramscis teser hjälper oss att närmare förstå problemet. Under en period av konsolidering och strävan efter ideologisk hegemoni fanns inget utrymme för en feministisk samhällsanalys.
Konflikten mellan socialdemokratin och den socialistiska kvinnorörelsen är, som jag varit inne på ovan, tydlig och grundligt analyserad i forskningen. Annorlunda förhåller det sig med den borgerliga kvinnorörelsen. Även denna var, som jag varit inne på ovan, mobiliserad på klassbasis. Den borgerliga kvinnorörelsen var inte bakbunden av partiprogram men vilade, liksom den socialistiska kvinnorörelsen, på klassideologi. Liberalismen tolkade visserligen inte den historiska utvecklingen i antagonistiska klasstermer men klassmedvetande var ändå hela tiden närvarande i samhällsanalysen. Det tidiga nittonhundratalets Sverige var ett klassamhälle. Fri- och rättigheter var inte allmänna utan upphängda på social klasstillhörighet. Därför menar jag att Bourdieus och Gramscis analyser även går att applicera på den borgerliga kvinnorörelsen.
Ett problem för uppsatsen har varit det faktum att den socialdemokratiska kvinnorörelsen är bättre kartlagd utifrån ett klassperspektiv än den borgerliga kvinnorörelsen. Klasskonflikten och patriarkatets motstånd är tydligare inom socialdemokratin. Antagligen för att den klara kopplingen till partipolitik saknas för den borgerliga kvinnorörelsens del. En annan anledning till varför klassperspektivet är mindre kartlagt när det gäller den borgerliga kvinnorörelsen kan vara det faktum att flera forskare gärna vill lyfta fram styrkan hos de organiserade kvinnorna. Den styrka som trotsar det patriarkala motståndet och leder till framgång mot alla odds.
I uppsatsens andra och tredje avdelning går jag närmare in på den socialistiska- respektive borgerliga kvinnorörelsen. Hur uppstod rörelserna? Vilka kvinnor gick med i organisationerna? Vilka frågor behandlades? Och vilket motstånd utsattes rörelserna för? Gunnar Qvists bok Kvinnofrågan i Sverige 1809-1843 och utbildningsradions Kvinnohistoria använder jag för en analys av det svenska idéklimatet på 1800-talet när det gäller kvinnofrågans ställning.
I uppsatsens fjärde avdelning försöker jag visa hur det motstånd kvinnorna möter även finns inbyggt i själva kvinnorörelsen. Kvinnornas svårigheter att samarbeta över klassgränserna och frånvaron av genusanalyser menar jag härrör från det faktum att kvinnorna själva först ser sin klasstillhörighet och först därefter sin könstillhörighet. De båda kvinnorörelserna har det gemensamt att de inte bara brottas med ett synligt patriarkalt motstånd utan också med sig själva. Att kvinnorörelserna var etablerade på klassbasis måste även påverkat kvinnornas uppfattning av sig själva. Beate Lundberghs bok Kom ihåg att du är underlägsen hjälper oss förstå hur de borgerliga kvinnorna uppfattades runt sekelskiftet. En bild som kvinnorna själva knappast kunde förhålla sig neutrala till.
Går det att förklara kvinnorörelsens relativa misslyckande också med ett omedvetet motstånd ifrån kvinnorna själva? Låg det inte i själva rörelsens rekrytering ett hinder för utvecklandet av ett feministiskt medvetande?
För att förstå hur kvinnorna uppfattade sig själva och samhället är det lämpligt att gå till deras egna vittnesmål. Jag menar att vi i de två huvudorganen Dagny respektive Morgonbris, kan finna stöd för vår misstanke: Kvinnornas klassmedvetande stod i vägen för en feministisk analys av samhällsrelationerna.
Som en inledning som föregår själva uppsatsanalysen gör jag en kort genomgång av feministbegreppet. Jag strävar här efter att nå en minimidefinition på vad ett feministiskt medvetande kan anses böra innehålla. Jag tycker sedan att det framgår ganska klart att detta medvetande bygger på postulat som som var främmande för sekelskiftskvinnorna. Som ett stöd för denna analys återknyter jag i slutet av uppsatsen till Bourdieus fältbegrepp. Kvinnorna var medskapare av ett fält som ställde krav på en könlös samhällsanalys. Som medskapare av fältet hjälpte de till att bevara gränser som stred mot varje kvinnorörelses intresse. Det intresse som syftar till ett jämlikt samhälle genom omformulering av de patriarkala lagar som styr så länge de ses som självklara ontologiska sanningar.
Under rubriken "feminism" står i Svenska akademins ordlista att läsa: Feminism, "en rörelse för kvinnors jämställdhet med män." Ordlistan väljer att betrakta feminismen som rörelse och detta är förmodligen "den bredaste och mest allmängiltiga förståelsen av feminism".[1] När vi väljer att studera feminismen som rörelse ligger det nära till hands att göra detta i ett historiskt perspektiv. Vi studerar uppkomsten av kvinnoorganisationer och följer deras arbete i relation till samhällets lagar.
Man kan också betrakta feminismen som en ideologi och då är det inte lika självklart att sätta likhetstecken mellan kvinnorörelse och feminism.[2] Feminism blir den ideologi som en feministisk rörelse använder sig av.
Slutligen kan vi betrakta feminismen strikt teoretiskt. Då är vi inte lika intresserade av de politiska uttrycksformerna. Vi tar i stället fasta på feminismens "intellektuella kärna". Feminismen blir här en metod och en teori bland andra och är inte beroende av en politiskt aktiv rörelse.
Ett sätt att närma sig en definition av feminism är att studera den sk feministiska rörelsens historia och på så sätt utröna när feminismen föddes. Det är vanligt att tala om den moderna feminismens födelse, vilket gör det underförstått att man också erkänner den äldre rörelsen som feministisk.
Enligt Nancy F. Cott går gränsen vid 1910 talet. Då slutade man tala om en kvinnorörelse och termen feminism slog igenom.[3] Cott menar att kvinnor nu inte bara uppfattade sig som "a biological sex but (perhaps even more importantly) as a social grouping".[4] Att betrakta sig som grupp är en förutsättning för kollektiva aktioner. Feminismen är därför, enligt Cott, ett studium av "women's willingness or reluctance to say we".[5]
Den äldre1800-tals rörelsen utmärks enligt Cott, av sitt betonande av den kvinnliga särarten. Detta var ett led i kampen för höjandet av den traditionellt kvinnliga sfärens anseende. Detta skall jämföras med 1910-talets feminister som undvek att definiera kvinnligheten och istället betonade individualiteten.[6] Den moderna feminismens paradox är förenandet av individualism och grupp-ideal.[7]
Vanligare är det att förlägga den moderna kvinnorörelsens födelse till 1960-talet. Initiativtagarna var de kvinnor som hade erfarenheter från medborgarrättsrörelsen. Det var politiskt aktiva kvinnor som var missnöjda med de manliga medborgarrättskämparnas bristande intresse för kvinnofrågan.[8] Juliet Mitchells bok Den nya kvinnorörelsen från 1971 är litet av en bibel för dem som vill studera hur denna andra vågens feminister uppfattade "det nya". När Mitchell säger - "Jag tror alltså att vi till fullo måste utveckla vår feministiska medvetenhet och samtidigt omvandla den genom att inleda en vetenskaplig socialistisk analys av vårt förtryck"- är detta ett tidstypiskt uttalande.[9] Anne-Marie Morhed beskriver den nya rörelsen som en vänsterrörelse som fast att den var uppdelad i olika vänsterpolitiska schatteringar, inte splittrades upp i en proletär och en borgerlig gren som den gamla rörelsen.[10] Hon menar att det som höll ihop "denna heterogena rörelse var [...] en idé om systerskapet".[11] Genom systerskapsidén kunde andra motsättningar överbryggas.
Både Cott och Morhed ser alltså den nya kvalitativa förändringen av kvinnorörelsen i ett nytt gruppmedvetande.Erfarenheten av att vara kvinna är det gemensamma nav som gör andra sociala tillhörigheter sekundära.
Så långt om man studerar feminismen ur ett rörelseperspektiv, eller snarare ur ett rörelserelaterat idéperspektiv. Ett annat sätt att närma sig en förståelse av feminismen är att följa den mer teoretiska debatten.
Den feministiska litteraturkritikens historia speglar en utveckling från feminism till s k postfeminism. Att jag väljer att exemplifiera postfeminismen utifrån litteraturkritiken beror dels på att detta fält är relativt lättöverskådligt och dels på att de största namnen inom feministteorin ofta resonerat utifrån ett litterturkritiskt betraktelsesätt. Detta gäller såväl Virginia Woolf och Simone de Beauvoir som den moderna teoretikern Julia Kristeva.
Sextiotalets kvinnorörelse var en produkt av en politisk våg, och var föga intresserad av litteraturkritik.1970 talets feministiska kritik sysslade mest med de manliga författarnas kvinnoporträtt. Kritiken gick ut på att uppmärksamma böckernas "falska kvinnobilder".[12] Från 1975 gick man över till att enbart studera kvinnliga författare.[13] Studiet syftar till att bakom textens "patriarkala yta" finna den sanna kvinnan . [14] Gränsen mellan kvinna och kvinnlighet blir i ett sådant studium flytande. [15]
1980 talets feministkritik brukar kallas postfeministisk. Rötterna finns i fransk idétradition, i poststrukturalism och dekonstruktion. Återigen är det sextiotalets radikala studentmiljö som verkar som inledning till det nya.Toril Moi går i sin bok Sexual/Textual Politics grundligt igenom det franska idékomplexet. [16] Jag tänker endast översiktligt gå in på vad jag anser vara mest intressant.
Trots rötterna i den politiska vänsterrörelsen, lösgör sig nu feminismen från den politiska kontexten. Den franska språkteorin leder feminismen in på nya spår. Strukturalistiska och poststrukturalistiska teoretiker talar om sk "binära oppositioner". Det innebär att ett ord får sin definition genom det som exkluderas, det vill säga genom sin motsats. Det råder ett hierarkiskt förhållande mellan orden; en term undertrycker alltid en annan. Detta kan transformeras till att gälla även på det ideologiska planet. Vid sidan om varje ideologiskt riktig norm står en osynlig motsats som ger normen dess kraft. Problemet är att vi tar våra ideologier för faktiska, objektiva sanningar - detta är inget annat än metafysik.[17]
För feministerna gäller det att spåra de dolda strukturer som finns i vårt språk. Att "dekonstruera" de föreställningar om kvinnligt och manligt som finns inneboende i språket och därför styr vårt tänkande. Det finns enligt postfeministerna inte någon sann kvinnlighet, bara kvinnobilder.
Att feminismen genomgått en förändring står nu klart. Forskarna försöker hitta avgörande gränser för gammalt och nytt. Nya idéer kartläggs och sätts in i ett historiskt skede. Man vill gärna läsa kvinnorörelsens historia som "kvalitativa språng" mellan gammalt och nytt. Man försöker avgränsa avgörande årtal i jakten på en - feminismens själ.
Finns det ett tydligt "kvalitativt språng"i feminismens historia? Kan vi tala om ett paradigmskifte någonstans under utvecklingens gång?
Eva Lundgren tar upp paradigmdiskussionen i Kvinnovetenskaplig tidskrift. Hon menar att "Vi kan acceptera paradigmbegreppet som ett nyttigt redskap vid avgränsningen av en patriarkal storhet , det vill säga ett patriarkalt paradigm som feministisk vetenskapskritik definierar sig i förhållande till".[18] Men är feminismen (i någon skepnad) ett nytt paradigm? Enligt Lundgren är det så, om man ser feminism "som konsekvensen av en ackumulerad oenighet om användbarheten av etablerade teorier".[19] Om man däremot uppfattar paradigmskifte som ett epistemologiskt brott, kan vi inte definiera feminismen som ett paradigmskifte. Feminismen innebär nämligen inte annorlunda "aprioriska förutsättningar för förnuftig/rationell kunskap".[20]
Anne-Marie Morhed menar att hävdandet av ett feministiskt paradigm gör kvinnovetenskapen mera prestigefylld och därför gärna används. "De (...) mer passande begreppen 'skola' eller 'socialt kraftmätningsfält' förefaller (...) prestigelösa".[21]
Oavsett om man fokuserar feminismen i egenskap av rörelse eller vetenskapsteori är det avgörande kriteriet på feminism insikten om att förtrycket av kvinnan är artskilt från annat förtryck. Kvinnan måste kunna tolka sin situation som speciell i samma grad som arbetarklassen och afroamerikanen gör. Att kvinnor också kan räkna sig till arbetarklassen eller till de svarta amerikanernerna ändrar inte det faktum att kvinnoförtrycket måste tolkas för sig. Yttre tecken på en sådan insikt är bildandet av en kvinnorörelse som arbetar oberoende av klass och/eller etnisk tillhörighet.
För Karl Marx var kvinnofrågan aldrig delad från klassfrågan och han ägnade den därför ingen separat analys.[22] Friedrich Engels behandlade kvinnofrågan i "Familjens, privategendomens och statens ursprung" men hade svårigheter med att lösgöra kvinnofrågan från klassfrågan. Han menar att proletärkvinnan inte är förtryckt eftersom hon saknar egendom att föra vidare.[23] Engels analyserar kvinnoförtrycket enligt den marxistiska klassmallen, förtrycket av kvinnan går hand i hand med utvecklingen av kapitalism.[24]
August Bebel behandlar kvinnofrågan i "Kvinnan och socialismen". Folke Schimanski säger om honom: "Bebels ärliga och djupa engagemang i kvinnosaken, hans förmåga att genom riklig statistik och levande exempel gestalta kvinnans förtryckta läge i det borgerliga samhället, vann anklang även bland kvinnor som befann sig ett långt stycke från arbetarproletariatets led."[25] I sin bok kritiserar Bebel den borgerliga kvinnorörelsen som han menar bara är intresserad av förbättringar för den egna klassen.[26] För att en verklig förbättring av kvinnans situation skall bli möjlig, måste det genomföras en socialistisk omvandling av samhället.[27]
Clara Zetkin var lärarinna och verksam inom den tyska socialistiska kvinnorörelsen. Hon vände sig framför allt till de gifta arbetarkvinnorna och propagerade för dessas ekonomiska oberoende av männen.[28] Precis som Bebel sätter hon kvinnans frigörelse i relation till en socialistisk samhällsomvandling.[29] Zetkin ser inte ens någon gemensam kvinnofråga för kvinnorna att samlas kring, utan menar att var klass har sina speciella frågor.[30] På så sätt stänger Zetkin dörren för allt samarbete mellan de socialistiska och borgerliga kvinnoorganisationerna.
Christina Carlssons citerar i sin bok"Kvinnosyn och kvinnopolitik" en analys om skillnaderna mellan Bebel och Zetkin gjord av Drude Dahlerup. Analysen pekar på att Bebel var den som stod friast gentemot klassperspektivet och därmed gav kvinnofrågan en något mer självständig status.[31]
Christina Carlsson har studerat den svenska socialdemokratins inställning till "kvinnofrågan" genom att se både till "de ideologiska och teoretiska ställningstagandena" och "den praktiska politikens plan".[32]
Carlsson menar att inställningen till "kvinnofrågan" inom arbetarklassen måste sättas i relation till hur andra klasser i samhället förhöll sig till kvinnofrågan. "Var hade arbetarkvinnan sina bundsförvanter? Bland andra kvinnor eller bland männen inom sin klass?".[33] De ledande männen inom arbetarrörelsen förhåller sig mycket olika gentemot den borgerliga kvinnans emancipationssträvanden.[34] Men den vanliga hållningen var att kvinnorna och männen inom arbetarklassen skulle kämpa sida vid sida för det socialistiska samhället.[35] Sammanhållningen gällde inom klassen och riktade sig mot det borgerliga samhällets såväl män som kvinnor. Detta var det ideologiska ställningstagandet.
Carlsson går sedan igenom de socialdemokratiska programmen ur kvinnosynpunkt. Allmän rösträtt, även för kvinnor, fanns med i de socialdemokratiska programmen på 1890 talet; men någon vilja att "formulera praktisk politik"av idéerna fanns inte när det gällde kvinnornas rösträtt.[36]1901 frångick socialdemokraterna kravet på kvinnlig rösträtt. "Allmän" blev nu detsamma som myndiga män.[37] Bakom beslutet låg taktiska överväganden, man trodde att den manliga rösträtten skulle förhalas om kravet på kvinnlig rösträtt stod kvar.[38]1907 tog socialdemokraterna åter upp kravet på rösträtt även för kvinnor.[39]
Trots alla fagra ord om att kvinnan och mannen står enade i samma kamp för samma mål och att kvinnorna därför inte behöver någon separat från arbetarrörelsen skild organisation, finns det tydliga exempel på att det ändå gjordes åtskillnad mellan könen.1907 togs ett förslag till förbud för kvinnligt nattarbete upp till debatt.[40] Förslaget aktualiserades av den internationella s k Bernkonventionens beslut om förbud.[41] Socialdemokratiska partiet röstade för ett förbud med "hänvisning till kvinnans egen hälsa [...] hennes roll som barnaföderska och uppfostrarinna".[42] När de socialdemokratiska kvinnorna motsatte sig förslaget sade en tysk tidning att de anammat den borgerliga kvinnorörelsens argument: härmed impliceras ett klassförräderi.[43] Förslaget gick igenom och demonstrerar en särlagstiftning som sätter parollen om "det finns ingen könsfråga bara en klassfråga" ur spel. Genom förbudet reserverades de bättre betalda nattarbetena för de manliga arbeterna.
Det finns även fackliga strategier från männens sida som tyder på en rädsla inför de arbetande kvinnornas egna initiativ till förbättringar. Det fanns en önskan om att knyta kvinnorna till sina egna fackförbund för att skapa en enad arbetskår för starka förhandlingar. Men den klassbundna retoriken om den enade fronten dolde eventuellt andra skäl, kvinnan var inte en "klass-kamrat" utan en konkurrent.
Lena Hillerström tar i sin uppsats- "Samförstånd mellan bröder?"-upp Svenska Bageriarbetarförbundets strategier. Förbundets strävan efter att organisera bagerskorna ser Hillerström som ett försök att få kontroll över dem.[44] Genom att inlemma kvinnorna i förbundet slapp man oroa sig för konkurrensen från dem.[45] Dessutom förhandlade man fram bättre löner för de manliga arbetarna på de kvinnligas bekostnad. "Manliga bagare säkrade sina lönekrav genom att införa kvinnolöner, eller, med andra ord, kvinnors lägre löner möjliggjorde högre manliga löner."[46]
Heidi Hartmann menar att problemet ligger i att marxismen "ger upphov till en analys som absorberar feminismen i klasskampen".[47]Dessutom är marxismens kategorier könsblinda.[48]Jag tror att man till och med man kan gå längre än så : klassideologin var inte bara var för begränsad för att rymma särskilda analyser om kvinnans situation, utan kvinnofrågorna var ett direkt hot mot ideologin. Om man erkände att kvinnoförtrycket inte enbart var klassbundet utan även följde andra lagar, skulle det bli nödvändigt att delvis revidera den socialdemokratiska ideologin.
I sin bok Language and Symbolic Power redogör den franska sociologen Pierre Bourdieu för sina teorier om konstruktionen av klasser. Han menar att en ny grupp av människor alltid konstruerar sig på basis av karaktäristika eller erfarenheter som inte alls framstod som gemensamma så länge känslan av klassamhörighet fattades. Den nya gruppen bestämmer och klassificerar de egenskaper som skall utmärka gruppen och annullerar de egenskaper som kan ge upphov till andra konkurrerande klasskonstruktioner (till möjliga klasser räknar Bourdieu bl a sociala, etniska och könsspecifika kategorier).[49] De värden och strukturerings principer som gruppen arbetar efter är naturligtvis inga objektiva värden. De är skapade och relevanta endast för dem som upplever dem som sådana.[50]
Eftersom klasser konstrueras kan man inte tala om någon reell klasskamp före marxismen. För det är först med marxismen som stora permanenta partier kan bildas utifrån en gemensam vision av den sociala verkligheten.[51]
Bourdieu är mest känd för sitt fältbegrepp. Fältet är i detta sammanhang den arena på vilken de politiska partierna kämpar om makten. På fältet krävs en representant för klassen, en talesman.Talesmannen får sin makt från gruppen men har även makten över denna.Talesmannen konstruerar gruppen efter sin vilja eftersom han har makten över de kriterier efter vilken gruppen formerar sig.[52]
Att klassformering och klasskänsla handlar om mer än ekonomiska relationer och är något som utvecklas inom gruppen är något som även den italienska marxisten Antonio Gramsci betonade. I Gramsci and Marxist Theory skriver Chantal Mouffe om Gramscis hegemonibegrepp:
"it is no longer a question of a simple political alliance but of a complete fusion of economic, political, intellectual and moral objectives which will be brought about by one fundamental group and groups allied to it through the intermediary of ideology when an ideology manages to 'spread throughout the whole of society determining not only united economic and political objectives but also intellectual and moral unity."[53]
För Gramsci är hegemonibegreppet ett försök att förklara den styrande klassens dominans över samhällets andra grupper. Därför kan bara en klass nå hegemoni i taget. Med hegemoni förklarar Gramsci hur den dominerande klassen kan skapa en kollektiv vilja som alla andra klasser följer. Olika hegenomier (eller ideologier) kämpar om herraväldet och vinnaren skapar subjekten på "Bourdieu vis".
Men för Gramsci är det viktigt att betona att bara en "fundamental klass" kan nå hegemoni, d v s en klass som är baserad på ekonomiska relationer. En klass som har teorier och planer för det ekonomiska systemet. Vilken grupp som helst kan därför inte nå hegemoni.[54]Innan kampen börjar om den politiska makten måste klassen nå en inre hegemoni.[55] Den segrande ideologin styr sedan "massan" genom att artikulera de principer efter vilken världen uppfattas. Detta sker genom kultur, media, skola mm.[56] Det viktiga slutresultatet blir att en hegemonisk yttersta princip får förklara alla andra ideologiska element.[57]
Bourdieus och Gramscis teorier grundar sig på helt olika ideologiska traditioner. Bourdieu utvecklar sina tankar i polemik mot strukturalismen. Klasser är inga statiska, ursprungliga företeelser utan "levande organismer" som hela tiden konstrueras av de som ingår i dem. Medlemmarna i klassen är medskapare av sin grupp när de tänker, talar och agerar efter de linjer som ideologin satt upp.
Gramscis teorier om den marxistiska överbyggnaden hjälper oss att förstå den makt över allt mänskligt tänkande den klass som innehar hegemonin besitter.
Fältteorin och hegemonibegreppet är båda inhägnande, gränsmarkerande begrepp. Det finns ett innanför och ett utanför. Det är inte alla förunnat att formulera de principer som styr vår uppfattning om vad som skall betraktas som innanför respektive utanför gränserna.
Den socialdemokratiska kvinnorörelsen växte fram sida vid sida med den socialistiska rörelsen. Ruth Bohman menar i sin bok att de "socialistiska idéerna om organisering, om män och kvinnor i gemensam kamp mot kapitalet, var avgörande för att en proletär kvinnorörelse skulle kunna uppstå".[58] På 1890-talet bildades flera socialistiska kvinnoföreningar vid sidan av de för kvinnor särskilda fackföreningar som uppstått ett decennium tidigare. Allmänna Kvinnoklubben i Stockholm är ett exempel på en sådan förening.[59] Hulda Flood menar att Stockholms allmänna kvinnoklubb bildar "grundstommen till den socialdemokratiska kvinnorörelsen"eftersom klubben tog initiativet till ett nationellt samarbete mellan landets olika kvinnoorganisationer.[60] Men det var först efter sekelskiftet som en landsomfattande rörelse kom igång och inte förrän1907 höll de socialdemokratiska kvinnorna sin första kongress.[61] Kvinnorörelsen hade från början främst en facklig inriktning, men en politisk gren skapades1897 då Stockholms allmänna kvinnoklubb tog initiativet till en kommitté för kvinnlig agitation. Det var denna kommitté som senare blev Kvinnornas fackförbund.[62]
De första socialistiska kvinnoorganisationerna var alltså fackliga och uppstod med några få tidiga undantag på 1880-talet.1886 bildade bl a handsksömmerskorna i Lund en egen förening.[63] Den mest kända av alla kvinnliga fackförbund är Kvinnornas fackförbund som bildades1902 och som mest omfattade sömmerskor från alla olika sömmerskeyrken vid denna tid.[64] Den 30 maj samma år beslöt fackförbundet att ansöka om anslutning till Landsorganisationen.[65] Kvinnornas fackförbund verkade fram till1909 då det upplöstes i samband med storstrejken.[66] De olika avdelningarna uppgick då i andra fackförbund och gemensamma organisationer för män och kvinnor blev norm.[67] Christina Carlsson pekar på de för- och nackdelar som separata kvinnliga fackförbund innebar ur kvinnornas perspektiv. De samorganiserade fackförbunden var ekonomiskt starkare och därför borde kvinnorna, rent teoretiskt, lättare få igenom sina krav. Men samtidigt fanns en risk att kvinnornas intressen skulle nonchaleras.[68] Carlsson menar att det bakom strävandena att organisera kvinnorna fackligt fanns en önskan om kontroll; organisationerna ville genom inlemmandet av kvinnorna råda bot mot den sk "smutskonkurrensen". Strategin att acceptera en lägre lön för att få arbete var typiskt för kvinnorna menade man. "Genom organisering skulle kvinnan lära sig att vara solidarisk och inte underbjuda den manliga arbetskraften".[69] Ruth Bohman menar att tanken om kvinnan som en likvärdig medlem inte var någon allmän inställning.[70]
Så länge kvinnornas fackförbund fanns deltog också kvinnorna vid LO-kongresserna och hade egen representant i Representantskapet, detta upphörde i och med att Kvinnornas fackförbund upplöstes.[71]
De kvinnor som från början organiserade sig i egna, från männen skilda, organisationer var relativt få. Den stora massan av kvinnliga arbetare var vid slutet av 1800-talet fortfarande anställda inom jordbruket eller som tjänstefolk i de borgerliga hushållen. Det var inte dessa kvinnor som organiserade sig utan de som arbetade inom den industri som höll på att växa fram.[72]
Christina Carlsson hänvisar till en tysk undersökning som pekar på att den socialdemokratiska kvinnorörelsen främst bars upp av de kvinnor som var gifta med organiserade manliga socialdemokrater.[73] Carlsson gör även en åtskillnad mellan de kvinnor som var fackligt engagerade och de som var med i de olika socialdemokratiska kvinnoklubbarna. Hon menar att de politiska klubbarnas medlemmar, till skillnad från de fackligt engagerade, inte förvärvsarbetade eller endast arbetade högst tillfälligt.[74] Birgitte Mrals studie av Malmö Kvinnliga Diskussionsklubb i Dagsverken tyder dock på en ganska stor andel arbeterskor i föreningen: Carlssons tes kan alltså inte sägas gälla generellt.[75]
Redan på 1894 års kongress förordas agitation bland kvinnor och bildande av fackföreningar för kvinnor. De som var emot förslaget med hänvisning till att kvinnoföreningar kunde urarta till föreningar mot männen var i minoritet.[76] Carlsson menar att männen var tvungna att acceptera kvinnoklubbarna trots farhågorna om att dessa skulle kämpa mot den egna klassens män och trots att ett erkännande av separata kvinnoklubbar även var ett erkännande av existensen av en särskild kvinnofråga. När kvinnorna inte kom till organisationen "tvingades man [...] efterhand att acceptera särorganiseringen". [77]
Det var dock aldrig fråga om total oavhängighet för de socialistiska kvinnorna: organisationerna ingick alltid i den samlade arbetarrörelsen.[78]
1904 fattade Kvinnornas fackförbunds styrelse beslut om anordnandet av en basar och under förberedelserna av denna uppstod Morgonbris. Som redaktör tillsattes Anna Sterky. När Kvinnornas fackförbund upplöstes övertogs tidningen av den socialdemokratiska kvinnokongressens verkställande utskott. Tidningen blev nu en månadstidning med ett innehåll i överensstämmelse med de socialdemokratiska partiprinciperna.[79]
De borgerliga kvinnornas kamp var liksom arbetarkvinnornas en kamp inom den egna klassen.[80] De borgerliga kvinnorna formerade sig runt de frågor som syftade till jämlikhet med männen inom den egna klassen, frågor runt utbildning, arbete och medborgarrätt.
När man jämför den socialistiska och den borgerliga kvinnorörelsen kan det ibland verka som om de borgerliga kvinnorna i högre grad än arbetarkvinnorna lösgjorde sig från klassideologi och förde fram frågor med renodlad könskampskaraktär. Man kämpade för rättigheter som stred mot det manliga samhällets lagar. Men jag menar att bilden är mer komplicerad än så. Samma klasstänkande som genomsyrar den socialistiska kvinnorörelsen finns även inom den borgerliga, fast mindre explicit.
Gunnar Qvist visar i sin bok Kvinnofrågan i Sverige1809-1846 att kvinnofrågan för 1800-talets manliga debattörer ofta var liktydigt med medelklasskvinnans försörjningsproblem.[81] Seklets samhällsomvandling ledde till sjunkande giftermålsfrekvens och därmed en ökande grupp oförsörjda kvinnor. Samhället tvingades därför ompröva den ekonomiska politiken med avseende på kvinnans arbetsmöjligheter.[82] Qvist lägger i sin bok tonvikten på de lagar som förbättrade kvinnors möjlighet till egen försörjning. Kvinnosynen står i centrum för debatten.
Andra forskare betonar snarare de mer övergripande ekonomiska samhällsintressena. De lagar som innebär en förbättring av kvinnans situation framstår därmed som mer indirekta effekter av en marknadsvänlig lagstiftning.
På 1800-talet kom flera sådana lagar som förbättrade kvinnans ställning: 1863 blev ogifta kvinnor automatiskt myndiga,1872 upphävdes giftomannaskapet,1874 fick gifta kvinnor rätt att förfoga fritt över sin egen inkomst. Mycket talar för att dessa lagar inte stiftades för kvinnans skull utan som svar på de marknadsekonomiska kraven på ett rörligt kapital.[83]
Arbetet för kvinnans emancipation inleddes innan kvinnorörelsen växte fram. Reformerna ledde till över- och medelklasskvinnornas intåg på arbetsmarknaden. I skolor, på sjukhus, vid post och telegraf anställdes kvinnor som lämplig arbetskraft. Personliga erfarenheter av låga löner och små karriärmöjligheter bildade grogrund för bildandet av en kvinnorörelse.[84] Sophie Adelsparre, grundaren av Tidskrift för hemmet som sedermera efterträddes av Dagny, var en av de överklasskvinnor som tvingats ut i arbetslivet. Det var hennes egna erfarenheter som fick henne att starta en tidning för kvinnor i samma situation och 1884 även en särskild förening: Fredrika Bremerförbundet.[85]
Förbundet uppkallades efter den svenska författarinnan Fredrika Bremer (1801-1865). Hon var den författare som genom sina familjeromaner introducerade den realistiska prosaberättelsen i svensk litteratur. Hennes värld är den övre medelklassens, handlingen kretsar kring borgarkvinnans specifika problem. Det är i romanerna efter1840 som de kvinnoemancipatoriska idéerna finns. Dit hör Hertha, eller en själs historia från 1856. Romanen, som propagerar för kvinnans rätt till utbildning och yrkesval, väckte debatt och gjorde många uppmärksamma på förslaget om myndighet för ogift kvinna. Det var efter den viktiga romanen Hertha Fredrika Bremerförbundet uppkallade sin tidning efter namnbytet 1913.[86]
Brita Åkerman menar att mycket av den anda som finns i Fredrika Bremers värld, återfinns i den krets som bildade förbundet. Även förbundets kvinnor fanns i medel- och överklass och de idéer som fanns i Hertha, återkommer i förbundets stadgar och tidning: kvinnan skulle höjas i såväl sedligt som intellektuellt avseende. Tidskriften avsåg att spegla såväl sociala som litterära intressen.[87] Rörelsens inriktning på utbildningsfrågor och intellektualism speglar främst de högre samhällsklassernas ideal och intressen.[88] Någon samhällsomstörtande verksamhet var det aldrig tal om. Anna Sandström beskriver förbundets strävan i en artikel om Fredrika Bremer:
"Tack vare henne har arbetet gått inifrån utåt och icke tvärtom. Man har börjat med att höja kvinnan i andlig mogenhet och låtit de yttre reformerna komma först i andra rummet."[89]Fredrika Bremerförbundet var som synes en rörelse av och för kvinnor i samhällets övre skikt.
Sekelskiftets kvinnorörelse kan inte studeras som en enhetlig rörelse. Den socialdemokratiska kvinnorörelsen grundar sig på en socialistisk ideologi där samhällets konflikter tolkas i termer av klasskamp. Vi har sett hur såväl de marxistiska idébyggarna som den svenska socialdemokratin står främmande inför tanken på en särskild kvinnofråga. Att förklara kvinnans situation efter andra lagar än klasskampens hade krävt en revidering av ideologin.
Marxismen strävar efter att anlägga ett helhetsperspektiv på de samhälleliga lagarna. Samhället är en konfliktfylld helhet där människan agerar utifrån klass inte kön.[90] Den dialektiska spänning som existerar mellan människor är ett resultat av kampen om makten över produktionen. [91] Kampen mellan könen passar inte in i denna ekonomisk-politiska analys.
De socialdemokratiska männen motarbetade ofta den kvinnliga särorganisationen eftersom de befarade en splittring av arbetarrörelsen om kvinnorna engagerade sig i en separat könskamp. Den styrka som vinns genom en enad front skulle då gå förlorad.
Även den s k borgerliga kvinnorörelsen var formerad på klassbasis. De frågor som främst sysselsatte rörelsen speglade en borgerlig kultur med dess tonvikt på individens själsliga förädling som en väg för individen att själv skapa möjligheterna för sin framgång och lycka.[92] Och rörelsens grundare tillhörde de kvinnor ur över- och medelklass som tvingats ut i arbetslivet.
Vad innebar det då för kvinnorörelsen att den var formerad på klassbasis? I nästa avsnitt skall jag närmare gå in på hur klasstänkandet inte bara låg till grund för kvinnorörelsens formerande och påverkade dess möjligheter att verka i samhället, utan också styrde kvinnorna själva.
Det var främst två frågor som angick kvinnorna i både den borgerliga och den socialdemokratiska kvinnorörelsen. Två frågor som bildade underlag för ett möjligt samarbete över klassgränserna.
Förbudet mot nattarbete var ett förslag som hotade medlemmarna i både den socialdemokratiska och den borgerliga kvinnorörelsen. Båda organisationerna bestod i huvudsak av kvinnor som var beroende av det egna arbetet för sin överlevnad. Nattarbetesförbudet gick igenom trots kvinnornas förenade protester, och resulterade därmed i att några av de mest inkomstbringande yrkena stängdes för kvinnorna.[93]
Rösträttsfrågan var en annan fråga som borde kunnat ena de båda kvinnorörelserna. Men här slog klassintressena igenom.
De borgerliga kvinnorna sökte i första hand samma rättigheter som männen inom den egna klassen hade. Man förordade därför en rösträtt baserad på inkomst- och förmögenhets villkor.[94] Därför kan man inte säga att den borgerliga rösträttskampen bottnade i några föreställningar om allas lika värde eller allmän solidaritet. Rösträtt var för dem man ansåg hade förtjänat den. Inte ens alla kvinnor inom den egna klassen kunde komma i fråga, utan endast de ogifta. Detta berodde på att endast de ogifta kvinnorna var myndiga.[95]
Sammanfattningsvis kan man säga att den borgerliga kvinnorörelsens rösträttskamp byggde på en borgerlig ideologi: rösträtt för myndiga inom de högre klasserna. Eftersom den vuxna kvinnan inte automatiskt var en fullvärdig medborgare, enligt den borgerliga ideologin, blev denna kvinnorörelses rösträttskamp en kamp på denna ideologis villkor. Eftersom rösträtten inte sågs som en allmän rättighet utan något som skulle förtjänas utmärks debatten ofta av argument för kvinnans duglighet:
"Icke kunna vi väl säga, att kvinnan i allmänhet ännu på långt när visat sig så intresserad för och duglig i offentliga värf som mannen [...] Men jag tror mig icke säga för mycket, om jag påstår, att graden af offentligen bevisad duglighet hos den svenska kvinnan dock redan är tillräckligt stor, för att samhället skall kunna sägas lida en förlust genom att längre undandraga henne vissa politiska rättigheter". [96]Det var inte bara borgarkvinnornas borgerliga ideologi som stod i vägen för ett närmare samarbete mellan de två rörelserna. Ett samarbete med borgarkvinnorna kunde från arbetarrörelsens sida tolkas som klassförräderi. De socialdemokratiska kvinnorna kände sig antagligen förpliktade att avstå från samarbete eftersom socialdemokraterna trots allt var det enda parti som hade rösträtt för kvinnor inskrivet i sitt program.[97] Det fanns även tongångar bland kvinnorna som tyder på att de sympatiserade med partiets taktiska överväganden i rösträttsfrågan. Kata Dalström var en av dem som ansåg att kvinnorna skulle vänta.[98] Det är intressant att se hur de socialdemokratiska kvinnorna hela tiden värnar om klassolidariteten trots att socialdemokraterna redan 1901 frångick kravet på kvinnlig rösträtt (se ovan).
I907 när kravet på kvinnlig rösträtt åter togs upp i partiprogrammet var frågan om samarbete mellan de olika kvinnorörelserna i rösträttsfrågan åter uppe till diskussion. På den första socialdemokratiska kvinnokonferensen blev det beslutat om att avstå från samarbete p g a motsatta klassintressen. Morgonbris skriver:
"att något samarbete så som organisation betraktad knappast vore tänkbart. Å andra sidan föreföll det onödigt att organisera arbeterskorna i egna organisationer nu då partistyrelsen satt upp fordran om rösträtt för kvinnorna på sitt dagsprogram". [99]
Resultatet blev negativt; inget samarbete över klassgränserna kom till stånd. Det bildades däremot en särskild förening för kvinnans rösträtt, en förening som hade både borgerliga och socialdemokratiska kvinnor till medlemmar. Medlemmarna gick dock med i organisationen som individer inte som representanter för de stora kvinnorörelserna. Föreningen bildades 1902 av Fredrika Bremerförbundet och fick namnet Föreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt.[100]
Clara Zetkins bryska hållning gentemot allt som kunde karakteriseras som feministiskt hade sin motsvarighet även på svensk mark. Kata Dalström var en känd socialdemokratisk agitator som var emot preventivmedel och för arbetarskyddslagstiftning för kvinnor.[101] För Kata Dalström fanns ingen särskild kvinnofråga och följaktligen var hon inte särskilt intresserad av att agitera bland kvinnor. Hennes hållning till kvinnofrågan var inte särskilt kontroversiell ens bland andra organiserade kvinnor något som Morgonbris vittnar om: "hon (Kata Dalström) anser arbetet bland männen mera fruktbringande och det må man gifva henne rätt uti".[102] Att analysera orsakerna bakom kvinnors ointresse för "saken" är tydligen överflödig.
Det var mannen som var den socialdemokratiska kvinnans enda kamrat. Kvinnor ur över- och medelklass betraktades med skepsis och klassretoriken flödar friskt i beskrivningarna av dessa:
"De kvinnor som tillbringa sina dagar på svällande divaner med romaner i hand, trötta, sjukligt överkultiverade [...] denna sorts kvinnor syssla vi givet ej med. Men i förbigående det är förvisso denna kvinnotyp som är orsak till en Strindbergs m. fl. intensiva kvinnoförakt, ett förakt som arbetets trälande döttrar nog dela."[103]För Morgonbris läsare var Strindberg den gode kamraten. Hans förakt för de undersysselsatta och frustrerade borgarkvinnorna var inget att ta åt sig över. Kvinnoföraktet var inte viktigt i en debatt som följde klassretorikens lagar. Strindberg var "politiskt korrekt" och därför en hjälte.
Samma artikelförfattare fortsätter:
"Tvärtom ligger just i kamratligheten och samarbetet mellan för sin rätt stridande män och kvinnor, en borgen för att kvinnorna ej under en missriktad iver och hänförelse, skola rusa åstad och bilda nya partiskolor som skola strida mot deras manliga kamraters". [104]
Eftersom mannen var den goda kamraten borde det inte behövas någon särskild kvinnoorganisering. I Morgonbris finner vi exempel på detta högst följdriktiga och utifrån ideologin logiska resonemang:
"De speciella reformer, som kvinnorna livligt önska [...] dem har vi på det socialdemokratiska programmet. Kvinnorna behöva icke kämpa för dessa kontra de manliga socialdemokraterna".[105]Men artikelförfattaren får minsann svar på tal:
"Just för de stora frågorna göra klubbarna en stor insats, då vi alla veta att våra män, trots partiprogrammet, ej visat något [...] intresse för de reformer som gälla kvinnorna. De har ju inte hunnit med det och önska intet högre, än att kvinnorna själva taga saken om hand."[106] (min emfas)I Morgonbris två år senare återkommer samma ursäktande hållning gentemot partiets bristande engagemang i kvinnofrågor:
"Vi kunna ej förvänta att den dagliga arbetarpressen, som har rörelsens alla grenar och intressen att bevaka kan ha tid och öra för våra frågor". [107] (min emfas)En liknande dubbel hållning finns i frågan om särskilda fackförbund för kvinnor. I januari 1907 höll Kvinnornas fackförbund kongress. Morgonbris publicerar en rapport från kongressen. Bakgrunden är att Skrädderiarbetarför-bundet vill organisera kapp- och klädningssömmerskor. Kvinnornas fackförbund menar att Skrädderiarbetarförbundet intresserar sig för dessa yrkeskategorier endast för att sömmerskorna valt att gå med i Kvinnornas fackförbund. Artikeln ger uttryck för en kamp om arbeterskorna. Kvinnornas Fackförbund protesterar mot att Skrädderiarbetarförbundet "upptager sådana föreningar som rätteligen böra tillhöra Kvinnornas fackförbund, exempelvis kappsömmerskor".[108] Ett år senare ansluter sig alla de olika sömmerske- föreningarna inom Kvinnornas fackförbund till svenska Skrädderiarbetarförbundet. I bakgrunden finns den intensiva agitation Skrädderiarbetarförbundet bedrivit bland kapp- och klädsömmerskor som lett till att dessa förbund gått upp i Skrädderiarbetar-förbundet. Kvinnornas fackförbunds styrelse skriver:
"Styrelsen anser det fördenskull naturligast och bäst i alla avseenden att alla inom sömnadsindustrin tillhöra ett förbund. [...] äro vi varken det första eller det sista förbundet, som ansluter sig till ett annat förbund [...] för att vinna i styrka". [109] (min emfas)Det som från början ses som ett hot mot Kvinnornas fackförbunds existens tolkas bara något år senare som något helt naturligt.
Denna inkonsekventa hållning tycker jag visar hur stora problemen var för de socialdemokratiska kvinnorna att formulera en enhetlig och konsekvent strategi för behandling av kvinnofrågor kontra klassfrågor.
Utifrån ovanstående resonemang kan det verka som om kvinnofrågor mer eller mindre tegs ihjäl av kvinnorna själva. Så var dock inte fallet. Frågor som rörde t ex den ensamstående moderns problem behandlades ofta i Morgonbris. Men dessa frågor sattes inte in i ett övergripande samhälleligt perspektiv eftersom ideologin inte erbjöd någon tolkningsmall för detta. Kvinnofrågorna hölls isär från de av partiet sanktionerade allmänpolitiska frågorna. I stället för att ifrågasätta den könlösa socialdemokratiska mallen diskuterades alltså kvinnofrågorna för sig som om de inte hade med partiets politik att göra.[110]
Ellen Key var kvinnorättskämpen som utgick från en högborgerlig miljö. Hon föddes1849 på Sundsholms gods som dotter till den blivande riksdagsmannen Emil Key. Hennes grundsyn var övervägande liberal:
"Jag är och förblir en på individualitetens rätt och frihet lidelsefullt troende. Som sådan är och förblir jag en ivrig kvinnosakskvinna, i den meningen, att jag icke vill att en prick i lag och stadgar skall kunna stänga en enda annan kvinna från den fullaste individuella frihet."[111]Ellen Key är känd som den stora
kritikern av kvinnorörelsen. Hon menade att denna gått för långt i sin strävan efter jämlikhet och därmed hotade den kvinnliga särarten.1896 höll hon sitt berömda föredrag i ämnet,"Missbrukad kvinnokraft". För Ellen Key var det självklart att mannen och kvinnan var olika till sin natur:
"Det är moderligheten, som på det erotiska området gjort kvinnan lika genialiskt överlägsen mannen, som han är henne intellektuellt överlägsen."[112]Mannens och kvinnans olika förmågor och kvaliteter styrde vilka arbetsområden de var mest lämpade för. Det fanns ingen anledning för kvinnan att ge sig in på de manliga yrkesområderna där hon endast skulle "frambringa medelmåttiga värden". [113] Hennes speciella förmågor skulle missbrukas om hon ägnade sig åt intellektuellt skapande:
"hellre ägna sig åt dekorativa uppgifter än åt självständiga arbeten inom konsten; hellre bli amanuens hos vetenskapsmannen än att för egen del syssla med vetenskapliga undersökningar."[114]Ellen Keys farhågor delades av andra. "Skall verkligen kvinnligheten kunna bibehållas, när kvinnan tar del i det yttre samhällsarbetet?".[115] Det är Anna Sandström som ställer sig den frågan i Dagny.
Särartstänkandet kunde även användas som tillhygge i rösträttskampen. Dagny publicerar en artikel ur Läsning för Hemmet av Natanael Beskow:
"kvinnans karaktär, som gör hennes inflytande på det allmänna angelägenheterna så önskvärdt [...] det torde ej vara någon förolämpning mot kvinnokönet, om man säger, att dess representanter i allmänhet ledas mer av känsla än af nyktert tänkande."[116]Och uppenbarligen uppfattade inte heller Fredrika Bremerförbundet hans inlägg som en förolämpning. Särartstänkandet var väl förankrat i borgerligheten: kvinnan var svag, känslosam och intellektuellt underlägsen.[117]
Särartstanken togs upp av arbetarkvinnorna. Christina Carlsson menar att det "i första hand var kvinnorna, inte männen, som tog till sig de av Ellen Key formulerade idéerna". [118]
Återigen kan vi i Morgonbris bevittna dubbelheten i kvinnorörelsen. På första sidan av Morgonbris första nummer står att läsa om Ellen Key: "Genom vår tidnings första nummer sända vi Ellen Key ett hjärtligt tack för den insats hon gjort för vår sak".[119] Men vid sidan av Ellen Keys artiklar kan tidningen även publicera Frida Steenhoffs idéer. Stéenhoff är feministen som undviker att falla i "särartsfällan" eftersom hennes tolkningar grundar sig på den socialistiska historiesynen:
"Hade inte mannens och kvinnans olika ställning till ägendomen varit, hade de varit till skydd och bärgning oberoende av varandra, och således något könsslaveri aldrig blivit av, är det inget tvivel om, att de nu skulle företett mycket mera snarlika typer."[120]Även de socialdemokratiska kvinnorna använder sig gärna av särartsidéerna i kampen om rösträtt. Morgonbris publicerar Ellen Keys tankar:
"Icke kvinnornas rösträtt, endast deras röstsätt kommer att bli det betydelsefulla [...] Kvinnan kan bidraga med sin [...] djupare känslighet, hennes rikare ömhet erhålla sin stora uppgift."[121]Man kan tycka att särartstänkandet ändå innebär en positiv väg till ett feministiskt medvetande. Kvinnan är en "art för sig" och måste därför analyseras för sig. Man ser att kvinnan oberoende av klass har andra, från mannen skilda, grundförutsättningar.
Problemet är att istället för att mer eller mindre ignorera könsskillnaderna tenderar man genom särartstänkandet att överbetona dem. Politisk och social ojämlikhet riskerar därmed att tolkas naturrättsligt i stället för historiskt-politiskt. Föreställningen att alla kvinnor har något som skiljer dem åt från alla män ledde inte till något kvinnosamarbete över klassgränserna eftersom särartstanken aldrig användes som en väg ut ur klasstänkandet och därmed som grund för en alternativ ideologi. Klassmedvetandet var alltid den självklara ideologiska grunden. Jag menar att särartstanken bottnade mer i en romantiserad och essentialiserad tolkning av kvinnans roll som hustru och moder än i en klassbefriad analys av kvinnans villkor.
Vi har sett hur samarbete mellan den borgerliga och den socialdemokratiska kvinnorörelsen omöjliggjordes av klasstänkandet. Det socialdemokratiska partiet förnekade att det fanns en särskild kvinnofråga och såg förstås ogärna ett samarbete mellan kvinnor över klassgränserna.
Men motståndet fanns även hos kvinnorna själva. Kvinnorörelserna formerade sig efter klassgränserna och verkade inom dessa. Utan tillgång till en klassneutral ideologi var det omöjligt för kvinnorna att uppleva och tolka erfarenheterna av att vara kvinna som övergripande: något som gör att andra sociala tillhörigheter upplevs som sekundära. Det är därför svårt att se hur man skall kunna tala om ett feministiskt medvetande när det gäller sekelskiftets kvinnorörelser. Det faktum att vi hela tiden får räkna med två olika rörelser vid denna tid understryker frånvaron av vad Anne-Marie Morhed kallar systerskapsidé (se ovan). Insikten om att förtrycket av kvinnan är artskilt och därför måste tolkas separat är en hållning som förutsätter ett helt annat idéhistoriskt klimat.
Avslutningsvis vill jag gärna återknyta till Pierre Bourdieus teorier. Jag menar att hans teorier och sociologiska termer kan hjälpa oss att tolka och förstå sekelskiftets kvinnorörelse.
Klasser är för Bourdieu något som konstrueras.
"När individer sammanförts till en klass som konstruerats med utgångspunkt från ett särskilt förhållande [...] bär de - förutom de relevanta egenskaper som ligger till grund för deras klassificering - i själva verket alltid med sig sekundäregenskaper, vilka på så sätt smugglas in i förklaringsmodellen."[122]
Den socialistiska rörelsen formerar sig inte på könsbasis. Konservativa föreställningar om kvinnans roll kan därför smugglas in i ideologin. Bourdieu menar att "de sekundära indelningsprinciperna, såsom kön, alla har utsikten att hamna utanför den gängse analysens fält så länge de inte utgjort grund för någon som helst mobilisering". [123] Kvinnlighet/manlighet är en sådan sekundär indelning som inte ifrågasätter den givna klassformeringen.
För sekelskiftets kvinnorörelser, som mobiliserade sig efter de etablerade ideologierna var könsfrågor mer än sekundära. Talesmännen hade, som vi tidigare varit inne på, den största makten över klasskonstruktionen, men alla som menar sig ingå i klassen är samtidigt medskapare av den. Detta innebär att kvinnorna är präglade av tillhörigheten och måste förhålla sig till tillhörighetens sociala bild "vare sig de accepterar eller avvisar den."[124] Kvinnorna runt sekelskiftet befinner sig alltså i situationen att de är medskapare av ett fält som ställer krav som inte kan förenas med ett feministiskt medvetande. Inom en ideologi som ställer kravet på könlös samhällsanalys har en feministisk kvinna (eller man för den delen) svårt att verka.
Sekelskiftets kvinnorörelse var som vi har sett inte någon enhetlig företeelse. Uppdelningen i en socialistisk och en borgerlig kvinnorörelse speglar tidens klassamhälle. Rörelserna var inte bara verksamma i ett klassamhälle, de var även organiserade på klassbasis.
Kvinnorörelserna etablerades utifrån ideologier som blundade för det faktum att kvinnans öde inte alltid kunde kopplas samman med mannens. Den socialistiska ideologin inte bara blundade för klasslösa könssamband, den till och med motarbetade sådana analyser. I uppsatsens första och andra del del såg vi exempel på det aktiva motstånd som den socialistiska kvinnorörelsen var utsatt för från det socialdemokratiska partiets sida. I allmänhet var reglerna för de fält som kvinnorörelserna verkade inom att klassgränserna var de avgörande demarkationslinjerna gentemot andra fält. Genusanalyser skulle hotat dessa gränslinjer. Den politiska klassen var en hegemonisk första princip som styrde tolkningarna av alla andra sociala samband.
Klassmedvetandet, som alltså utgjorde den ideologiska grunden för kvinnorörelserna, fick konsekvenser för deras arbete för ökad jämlikhet. I uppsatsens fjärde del såg vi hur misstänksamheten gentemot kvinnor av annan klass satte hinder i vägen för ett samarbete mellan kvinnorörelserna. Även retoriken så som den uttrycks i kvinnorörelsernas egna publikationer präglades, som vi har sett, av ett komplicerat och ambivalent förhållningssätt i t ex rösträttsfrågan och i frågan om särskilda kvinnliga fackförbund. En ambivalens som jag menar bottnar i en bristfällig feministisk analys av samhällsrelationerna.
Ingen av rörelserna grundade sig på någon feministisk övertygelse, så som jag definierar en sådan i avsnittet om feminism. För detta fordras en feministisk grundsyn. Den feministiska grundsynen utgår från föreställningen om att kvinnoförtrycket är artskilt från andra typer av förtryck, och att kvinnors situation därför måste betraktas som unik i lika hög grad som arbetares, de svartas eller de homosexuellas situation. Att kvinnor sedan kan vara en del av arbetarklassen, vara svarta eller homosexuella hindrar inte att kvinnans historiska situation delvis måste förklaras utifrån särskilda frågeställningar som är direkt avpassade efter den unika situation det innebär att vara kvinna. I stället tolkade kvinnorna själva först och främst sina villkor i politiska klasstermer; en självklarhet eftersom de var medlemmar och därmed medskapare av de könsneutrala fälten.
Den Talmannens formuleringsmakt som Bourdieu är inne på är ett problem som den moderna feministiska debatten i hög grad sysslar med. Frågan om representation och formuleringsrätt är frågor som blivit allt mer brännande. Den situation de socialdemokratiska kvinnorna runt sekelskiftet befann sig i, i förhållande till det socialdemokratiska partiet, kan liknas vid de afroamerikanska och latinamerikanska kvinnornas förhållande till dagens feminism. Analyser gjorda av en dominerande grupp riskerar att utelämna de mindre inflytelserikas perspektiv. 1960- talets socialdemokratiska kvinnor försökte vinna inflytande över ideologin. På samma sätt kämpar idag t ex de afroamerikanska kvinnorna för sin formuleringsrätt gentemot de vita kvinnorna ur universitetens akademikermiljöer.
Bohman, Ruth. Kvinnor i facklig och politisk kamp 1880-1920. Kristianstad 1979
Bourdieu, Pierre. Language and Symbolic Power. Övers Gino Raymond och Matthew Adamson. Cambridge 1991
Bourdieu, Pierre. "Distinktionen. Det sociala rummet och dess omvandlingar" i Kultursociologiska texter. Övers Barbro Berg, Donald Broady, Mikael Palme. Lund 1991
Carlsson, Christina. Kvinnosyn och kvinnopolitik. En studie av svensk socialdemokrati 1880-1910. Lund 1986
Carlsson Wetterberg, Christina. "Nattarbetsförbud för kvinnor- skydd eller diskriminering?" i Arbetets Historia. Red Lars Olsson och Christer Hult. Lund 1993
Cott, Nancy F. The grounding of modern feminism. London 1987
Engberg, Charlotte. "Feminism" i Modern Litteraturteori. Från rysk formalism till dekonstruktion. Red Claes Entzenberg och Cecilia Hansson. Lund 1991
Flood, Hulda. Den socialdemokratiska kvinnorörelsen i Sverige. Stockholm 1960
Göransson, Anita. "Från släkt till marknad. Ägande, arbetet och äktenskap på 1800- talet" i Kvinnohistoria. Red Sonja Falk- Thaning. Stockholm 1992
Hartmann, Heidi. "Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism. För en mer utvecklingsbar förening" i Feminism och Marxism. En förälskelse med förhinder. Övers Gunnar Sandin. Red Hillevi Ganetz, Evy Gunnarsson och Anita Göransson. Stockholm 1986
Hillerström, Lena. "Samförstånd mellan bröder? Svenska bageri- och Konditoriarbetarförbundets kvinnliga sektion i Lund 1906-1908" i Arbetets Historia. Red Lars Olsson och Christer Hult. Lund 1993
Hirdman, Yvonne. "Den socialistiska hemmafrun" i Vi kan, Vi behövs! - kvinnorna går samman i egna föreningar. Stockholm 1983
Key, Ellen. Missbrukad Kvinnokraft och kvinnopsykologi
Liedman, Sven- Erik. "Marxismen" i Positivism och marxism av Ingvar Johansson och Sven- Erik Liedman. Stockholm 1987
Lundbergh, Beate. Kom ihåg att du är underlägsen. Lund 1986
Mitchell, Juliet. Den nya kvinnorörelsen. Övers Gunnar Barklund och Roland Adelberth. Stockholm 1972
Moi, Toril. Sexual/Textual Politics. New York 1985
Morhed, Anne- Marie. Mellan kvinnofråga och kvinnovetenskap. Uppsala 1993
Mouffe, Chantal. "Hegemony and ideology in Gramsci" i Gramsci and the Marxist theory. Ed Chantal Mouffe. London 1979
Mral, Birgitte. "Malmö Kvinnliga Diskussionsklubb" i Dagsverken. Red Alf O Johansson, Susanne Lundin och Lars Olsson. Lund 1994
Pearson, Jean E. "Kvinnliga författare på 1800- talet" i Kvinnliga författare. Kvinnors litteraturhistoria från antiken till våra dagar. Red Susanna Roxman. Stockholm 1983
Qvist, Gunnar. Kvinnofrågan i Sverige 1809- 1846. Göteborg 1960
Qvist, Gunnar. "Den svenska kvinnorörelsen i snabbskiss" i Kvinnorörelsens historia i europa, USA, Australien och Nya Zeeland 1840-1920. Övers Susanne Widén. Stockholm 1979
Schimanski, Folke. "Marxismen och kvinnosaken" i Kvinnan och revolutionen. Red Folke Schimanski. Lund 1972
Schimanski, F. "Marxistisk kvinnoagitation: exemplet Clara Zetkin" i Kvinnan och revolutionen.
Stéenhoff, Frida. Könsslaveri. Stockholm 1913
Streijfert, Helena. Studier i den svenska kvinnorörelsen. Göteborg 1983
Thavenius, Jan. Kulturens svarta hål. Lund 1987
Åkerman, Brita. "Hela kvinnosaken på programmet" i Vi kan, Vi behövs! - Kvinnorna går samman i egna föreningar. Stockholm 1983
Lundgren, Eva. "Femenistisk teori- grundval för nya vetenskapliga paradigm?" i Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 2-3 1987
Carlsson Wetterberg, Christina. "var arbetarrörelsen patriarkalisk?" i Tvärsnitt nr 3 1987
I Dagny - tidskrift för sociala och litterära intressen. Utgiven av Fredrika Bremerförbundet har jag hämtat följande artiklar:
deg. Sandström, Anna. "Skall verkligen kvinnligheten kunna bibehållas, när kvinnorna tar del i det yttre samhällsarbetet" årg 1, häfte 1 1898
deg. "Kvinnornas rösträttspetition och den dagliga pressen" årg 3, häfte 3 1900
deg. Wahlström, Lydia. "Kvinnan och rösträtten" årg 5, häfte 9 och 10 1902
deg. Sandström, Anna. "Fredrika Bremer som personlighet. Föredrag hållet vid 100 års festen den 31 okt 1901" i Dagny. 5 årg häfte 3 1902
deg. Beskow, Natanael. "Till frågan om kvinnans politiska rösträtt" årg 6, häfte 4 1903
I Morgonbris - Arbeterskornas tidning. Utgiven av Kvinnornas Fackförbund har jag hämtat följande artiklar:
deg. "Om Ellen Key" Nov 1904
deg. "Om Kata Dalström" Juni 1906
deg. sign Hj. G-n. "Kvinnan som mannens stridskamrat" nr 5 Nov 1907
deg. "Första socialdemokratiska kvinnokonferansen" nr1 Mars 1907
deg. sign S. S. "Kvinnornas fackförbunds kongress 25-26 jan" nr 1 Mars 1907
deg. Kvinnornas fackförbunds styrelse. "Kvinnornas fackförbunds anslutning till Svenska Skrädderiarbetarförbundet" nr 3 Jun 1908
deg. fru Elma nere i Malmö. "Kvinnoklubbarnas vara eller icke vara" citerad från Arbetet . nr 4 Aug 1908
deg. Tidningens svar på "Kvinnoklubbarnas vara eller icke vara" nr 4 Aug 1908
deg."Med partihälsning: Soc.-Dem. Kvinnokongressens v. utskott" nr 1 Jan 1910
deg. Ellen Key. "Kvinnors rösträtt" nr 4 April 1910
[1] Morhed, Anne-Marie. Mellan kvinnofråga och kvinnovetenskap. Uppsala 1993 (s. 20)
[2] ibid
[3] Cott, Nancy F. The grounding of modern feminism. London 1987 (s. 3)
[4] Cott, Nancy F. aa (s. 5)
[5] Cott, Nancy F. aa (s. 9)
[6] Cott, Nancy F. aa (s.30-37)
[7] Cott, Nancy F. aa (s. 7 f)
[8] Moi, Toril.Sexual/Textual Politics. New York 1985 (s. 21 f)
[9] Mitchell, Juliet. Den nya kvinnorörelsen. övers Gunnar Barklund och Roland Adlerberth. Stockholm 1972 (s. 83)
[10] Morhed, Anne-Marie. aa (s. 80)
[11] ibid
[12] Engberg, Charlotte "Feminism" i Modern Litteraturteori. Från rysk formalism till dekonstruktion. red Claes Entzenberg och Cecilia Hansson. Lund 1991 (s. 222)
[13] Moi, Toril aa (s. 50)
[14] Moi, Toril aa (s. 61)
[15] Moi, Toril aa (s. 65)
[16] Moi, Toril aa (s. 89-173)
[17] Moi, Toril aa (s. 105-108. Läs även "Derrida and deconstruction" i An Introductory guide to Poststructuralism and Postmodernism av Madan Sarup.
[18] Lundgren, Eva "Feministisk teori- grundval för nya vetenskapliga paradigm?" i KVTnr 2-3 1987 (s. 43)
[19] Lundgren, Eva aa (s. 47)
[20] Lundgren, Eva aa (s. 49)
[21] Morhed, Anne-Marie aa (s. 208)
[22] Schimanski, Folke: "Marxismen och kvinnosaken", i Kvinnan och revolutionen, red. Folke Schimanski (s. 89) Lund 1972.
[23] Hartmann, Heidi: "Det olyckliga äktenskapet mellan marxism och feminism. För en mer utvecklingsbar förening", i Feminism och Marxism. En förälskelse med förhinder, övers. Gunnar Sandin red. Hillevi Ganetz, Evy Gunnarsson och Anita Göransson (s.18) Stockholm 1986.
[24] För en kritisk diskussion av Engels analys läs Tony Cliffs bok "Class struggle and women' s liberation" London 1984.
[25] Schimanski aa (s.90-91).
[26] Bebel, August citerad i Folke Schimanski aa (s.102)
[27] Bebel, August citerad i Folke Schimanski aa (s.104)
[28] Schimanski, Folke: "Marxistisk kvinnoagitation:exemplet Clara Zetkin" aa (s.136)
[29] Schimanski, Folke aa (s.144)
[30] Schimanski, Folke aa (s.137)
[31] Carlsson, Christina: Kvinnosyn och kvinnopolitik. En studie av svensk socialdemokrati 1880-1910.
(s. 63) Lund 1986.
[32] Carlsson, Christina aa (s. 74)
[33] Carlsson aa (s. 90)
[34] Carlsson aa (s. 92)
[35] Carlsson aa (s. 93)
[36] Carlsson aa (s.184)
[37] Carlsson aa (s. 200)
[38] Carlsson aa (s.204)
[39] Carlsson aa (s. 201)
[40] Carlsson Wetterberg, Christina: "Nattarbetsförbud för kvinnor - skydd eller diskriminering?" (s. 102) i Arbetets Historia red. Lars Olsson och Christer Hult. Lund 1993
[41] Carlsson Wetterberg aa (s. 101)
[42] Carlsson Wetterberg aa (s. 103)
[43] Carlsson Wetterberg aa (s. 104)
[44] Hillerström, Lena "Samförstånd mellan bröder? Svenska bageri- och Konditoriarbetarförbundets kvinnliga sektion i Lund 1906-1908" (s. 80) i Arbetets Historia red Lars Olsson och Christer Hult. Lund 1993
[45] Hillerström aa (s.86 f)
[46] Hillerström aa (s. 88)
[47] Hartmann, Heidi aa (s. 16)
[48] ibid
[49] Bourdieu, Pierre. Language and Symbolic Power. övers Gino Raymond och Matthew Adamson. Cambridge 1991 (s.130)
[50] Bourdieu, Pierre aa (s. 237)
[51] Bourdieu, Pierre aa (s. 133)
[52] Bourdieu, Pierre aa (s. 190 f och 249 ff)
[53] Mouffe, Chantal "Hegemony and ideology in Gramsci" i Gramsci and the Marxist theory, ed Chantal Mouffe. London 1979 (s. 181)
[54] Mouffe, Chantal aa (s. 183)
[55] Mouffe, Chantal aa (s. 190)
[56] Mouffe, Chantal aa (s. 187)
[57] Mouffe, Chantal aa (s. 193)
[58] Bohman, Ruth. Kvinnor i facklig och politisk kamp 1880-1920. Kristianstad 1979 (s. 55)
[59] ibid
[60] Flood, Hulda. Den socialdemokratiska kvinnorörelsen i Sverige. Stockholm 1960 (s. 13)
[61] Hirdman, Yvonne. "Den socialistiska hemmafrun" i Vi kan, vi behövs! - kvinnorna går samman i egna föreningar. Stockholm 1983. (s. 23)
[62] Carlsson, Christina aa (s. 189)
[63] Bohman, Ruth aa (s. 55)
[64] ibid
[65] Flood, Hulda aa (s. 41)
[66] Streijfert, Helena. Studier i den svenska kvinnorörelsen. Göteborg 1983 (s. 5)
[67] Carlsson, Christina aa (s. 193)
[68] Carlsson, Christina aa (s. 194)
[69] Carlsson, Christina aa (s. 86)
[70] Bohman, Ruth aa (s. 29)
[71] Carlsson, Christina aa (s.196)
[72] Bohman, Ruth aa (s. 55)
[73] Carlsson, Christina aa (s. 53 f)
[74] Carlsson, Christina aa (s. 197)
[75] Mral, Birgitte "Malmö Kvinnliga Diskussionsklubb" i Dagsverken red. av Alf O Johansson, Susanne Lundin och Lars Olsson. Lund 1994 (s. 119 f)
[76] Flood, Hulda aa (s.19)
[77] Carlsson, Christina aa (s. 136)
[78] Carlsson, Christina aa (s. 131)
[79] Flood, Hulda aa (s. 51-54)
[80] Bohman, Ruth aa (s. 50)
[81] Qvist, Gunnar: Kvinnofrågan i Sverige 1809-1846. Göteborg 1960 (s. 66 och passim)
[82] Qvist, Gunnar aa (s. 117 ff)
[83] Göransson, Anita "Från släkt till marknad. Ägande, arbete och äktenskap på 1800- talet" i Kvinnohistoria. red. av Sonja Falk- Thaning. Stockholm 1992, (s. 110 f)
[84] Qvist, Gunnar: "den svenska kvinnorörelsen i snabbskiss" i Kvinnorörelsens historia i europa, USA, Australien och Nya Zeeland 1840-1920. övers. av Susanne Widén. Stockholm 1979 (s.7)
[85] Åkerman, Brita: "Hela kvinnosaken på programmet" i Vi kan vi behövs! projektledare Brita Åkerman. Stockholm 1983, (s.112), se även Bohman, Ruth aa (s.51)
[86] Pearson, Jean E. : "Kvinnliga författare på 1800- talet" i Kvinnliga författare. Kvinnors litteraturhistoria från antiken till våra dagar. red av Susanna Roxman. Stockholm 1983, (s. 307-311)
[87] Åkerman, Brita aa (s.114), samt tidskriften Dagny's programförklaring,1897 (s.1) och passim
[88] Streijfert aa (s. 31)
[89] Sandström, Anna "Fredrika Bremer som personlighet. Föredrag hållet vid 100-årsfesten den 31 okt 1901" i Dagny, 5 årg häfte 3, 1902 (s. 63)
[90] Liedman Sven-Erik, "Marxismen" i Positivism och marxism av Ingvar Johansson och Sven-Erik Liedman. Stockholm 1987 (s. 143 och passim)
[91] Liedman, Sven-Erik aa (s. 144)
[92] Thavenius, Jan. Kulturens svarta hål. Lund 1987 (s. 119)
[93] Bohman, Ruth aa (s. 8)
[94] ibid
[95] "Kvinnornas rösträttspetition och den dagliga pressen" i Dagny , årg. 3 häfte 3,1900 (s. 53)
[96] Wahlström, Lydia: "Kvinnan och rösträtten" i Dagny , årg. 5 häfte 9 och 10,1902 (s.197)
[97] Carlsson, Christina aa (s. 153)
[98] Flood, Hulda aa (s. 60)
[99] "första socialdemokratiska kvinnokonferensen" i Morgonbris, nr 1 Mars 1907 (s. 3)
[100] Flood, Hulda aa (s. 59)
[101] Carlsson, Christina aa (s. 274)
[102] om Kata Dalström i Morgonbris, juni 1906 (s. 4)
[103] av sign Hj. G-n "Kvinnan som mannens stridskamrat" i Morgonbris, nr 5 Nov 1907 (s. 6). Artikelförfattaren är möjligtvis en man men artikeln är publicerad i tidningen och okommenterad. Allt tyder på att den är i linje med tidningens policy. Intressant är att se hur artikelförfatteren försöker förklara bort Strindbergs kvinnosyn som måste varit besvärlig att hantera för de socialdemokratiska kvinnorna.
[104] ibid
[105] av fru Elma nere i Malmö, "Kvinnoklubbarnas vara eller icke vara" citerad från Arbetet i Morgonbris, nr 4, aug 1908.
[106] tidningens svar på "Kvinnoklubbarnas vara eller icke vara", i Morgonbris, nr 4 aug 1908
[107] "Med partihälsning: Soc.-Dem. Kvinnokongressens v. utskott" i Morgonbris, nr1 jan 1910 (s. 5)
[108] av sign S.S, "Kvinnornas fackförbunds kongress 25-26 jan." i Morgonbris, nr1 Mars 1907 (s. 5)
[109] Kvinnorna Fackförbunds styrelse, "Kvinnornas fackförbunds anslutning till Svenska Skrädderiarbetar-"förbundet i Morgonbris, nr 3 Juni 1908 (s. 2)
[110] för en diskussion om hur de socialdemokratiska kvinnorna delade upp frågor rörande lönearbete för sig och frågor kring den gifta kvinnans ställning för sig läs: Carlsson Wetterberg, Christina: "Var arbetarrörelsen patriarkalisk?" i Tvärsnitt, nr3 1987 (s. 18)
[111] Key, Ellen: förordet till Missbrukad Kvinnokraft och Kvinnopsykologi ,
[112] Key, Ellen aa (s.31)
[113] Key, Ellen aa (s.26)
[114] Key, Ellen aa (s. 35)
[115] Sandström, Anna: "Skall verkligen kvinnligheten kunna bibehållas, när kvinnorna tar del i det yttre samhällsarbetet" i Dagny, årg 1 häfte1 1898 (s. 8)
[116] Beskow, Natanael: "Till frågan om kvinnans politiska rösträtt" i Dagny, årg 6 häfte 4 1903 (s. 91)
[117] Lundbergh, Beate Kom ihåg att du är underlägsen!, Lund 1986 (s. 57)
[118] Carlsson, Christina aa (s. 216)
[119] "Om Ellen Key" i Morgonbris, nov 1904 (s. 1)
[120] Stéenhoff, Frida: Könsslaveri, Stockholm 1913 (s. 14)
[121] Key, Ellen. Morgonbris, nr 4 april 1910 (s. 1)
[122] Bourdieu, Pierre. "Distinktionen. Det sociala rummet och dess omvandlingar" i Kultursociologiska texter. övers Barbro Berg, Donald Broady, Mikael Palme. Lund 1991 (s. 252)
[123] Bourdieu, Pierre aa (s. 259)
[124] Bourdieu, Pierre aa (s. 256)