Tentamen i sociologi på c-nivån.
Betyg: VG
1. Etnicitetsbegreppet har tolkats på olika sätt av sk "primordialister" respektive "instrumentalister". Var ligger deras grundläggande skillnader?
Det är brukligt att inom etnicitetsforskningen göra en distinktion mellan primordialister och instrumentalister, men gränserna dem emellan torde vara diffusa. Det har förekommit flera försök att överbrygga skillnaden.
Den största skillnaden mellan primordialister och instrumentalister ligger däri, att primordialisterna uppfattar etniciteten som karaktäriserad av vissa kulturella egenskaper, under det att instrumentalisterna ser etniciteten främst som ett politiskt verktyg där kulturella gränser definierar den politiska enheten.
För primordialisterna har etniciteten och de etniska grupperna en mängd egenskaper, såsom:
* ett kollektivt namn
* en gemensam härstamningsmyt
* en gemensam historia
* en gemensam kultur
* ett särskilt territorium
* en känsla av solidaritet
Självklart behöver en viss etnisk grupp inte besitta alla ovanstående karaktäristika. Med ett primordialistiskt synsätt kan inte vilken grupp som helst upphöjas till etnisk status, utan flera villkor måste vara uppfyllda. Primordialisterna betonar också etnicitetens kontinuitet.
Instrumentalisterna ser däremot etniciteten främst som en företeelse som uppstår då den är politiskt funktionell. De olika etniciteternas innehåll blir då mindre viktiga, och formen mer intressant. Man behöver inte förklara etniciteten utifrån historiska eller kulturella faktorer. Detta får som resultat att själva etnicitetsbegreppet blir tämligen omfattande. Även grupper som inte i vardagsspråket skulle kallas för etniska skulle med instrumentalisternas syn kunna analyseras utifrån etniska aspekter, under förutsättning att de uppfyller liknande funktioner som andra etniciteter.
Det är dock klart att etniska grupper inte kan formeras hur som helst. Även om det säkert finns en stort mått av användbarhet i instrumentalisternas politiskt-funktionella synsätt, måste man komplettera detta med andra aspekter. Exempelvis måste etniciteten även tjäna psykologiska ändamål, såsom samhörighetskänsla för de ingående indiverna.
För instrumentalisterna är etniciteten i högsta grad situationsbetingad. I olika kontexter uppfattas samma egenskaper helt olika, beroende på vilka funktioner de spelar. Etniciteten är inte något "ting", inte något som har en objektivt, oberoende existens, utan den måste ständigt skapas i interaktion mellan människor. Känslan av etnisk samhörighet skapas ständigt i relation till andra etniciteter. Utan några "out-groups" blir själva etniciteten meningslös.
Det har som sagts gjort försök att förena primordialistiska och instrumentalistiska teorier, och troligen är det fruktbart att göra så. Såväl en till sin spets dragen primordialism och instrumentalism leder till absurda konsekvenser. Är det exempelvis rimligt att som Cohen betrakta Londons börsmäklare som en etnisk grupp?
2. Det moderna samhället var, enligt Bauman, en grundläggande förutsättning för Förintelsens genomförande. Varför?
Det moderna samhället var enligt Bauman ett nödvändigt, men ej tillräckligt villkor för förintelsens genomförande. Han menar att industriell produktion i kombination med en effektiv byråkrati, där avståndet mellan beslutsfattande och praktiskt genomförande är stort, medför risker för att handlingar som annars skulle uppfattas som omoraliska, genomföres utan att de medverkande uppfattar sina handlingar som problematiska.
När byråkratin börjat verka blir målen för verksamheten ganska ointressanta, istället träder medlen i förgrunden. Det finns massor av konkreta problem som måste bli lösta, och byråkraternas arbetskraft går åt till att lösa dem.
I byråkratin, liksom i industrin, är arbetsdelningen stor. Varje byråkrat ansvarar bara för ett litet delproblem, och behöver inte känna något ansvar för konsekvenserna av hela den stora uppgiften. Då varje byråkrat får sina uppgifter ovanifrån, är det bara att lyda order. Det är inte byråkratens uppgift att reflektera över målens eventuella negativa konsekvenser eller moraliska problem. Precis som i den industriella produktionen kan byråkrater fatta beslut och utföra handlingar, som de aldrig skulle stå för som privatpersoner. De behöver inte vara psykiskt sjuka för att fatta beslut som de aldrig i livet skulle kunna tänka sig att utföra.
Den centraliserade statsmakten var ytterligare en nödvändig betingelse för förintelsen. I den moderna staten är såväl våldsmedel som andra maktresurser koncentrerade. I Nazityskland var även opinionsbildningen koncentrerad till staten. Bauman betonar att detta är en mycket viktig aspekt. I ett mer "öppet" samhälle, där det finns starka, icke-statliga opinionsbildande institutioner är det mycket svårare att genomföra operationer av denna typ.
Naturligtvis leder inte industrialismen och byråkratin i förening automatiskt till massförintelse, men massförintelsen liksom andra förskräckligheter, utgör hela tiden en latent möjlighet.
Bauman ser förintelsen som ett resultat av social ingenjörskonst. Den politiska makten ville förbättra samhället genom att lägga medborgarnas liv tillrätta medelst vetenskapliga metoder. I denna strävan blev eugenitiken i Tredje Riket ett medel för att höja levnadsstandarden, på samma sätt som allmän sjukförsäkring blev det i Sverige.
I det av nationalstater och nationaliteter dominerade Europa blev judarna en problematisk kategori, som inte gick att definiera utifrån de vanliga kategorierna. Judarna blev en "prismatisk" kategori, som fick tjäna som "de främsta förmedlarna av de spänningar och farhågor som enligt moderniteten inte längre existerade".
6. Mills ifrågasätter både "generell teori" och "abstaherad empirism". Varför? Vad föreslår han istället?
En av bristerna hos den generella teorin som Mills uppmärksammar är dess brist på empiriska data. Den generella teorin tenderar nämligen att hela tiden hålla sig på en så abstrakt nivå, att konkreta empiriska observationer ej blir aktuella. Kvar blir skrivbordsprodukter, som visserligen är komplicerade och möjligen logiskt konsistenta, men som tyvärr ej är särskilt förankrade i den sociala verkligheten. Mills skriver att de generella teoretikerna befinner sig på "meningslösa höjder", och att han ser som sin uppgift att hjälpa dem att kliva ner därifrån.
De generella teorierna företer ofta en brist på kontextualisering. De begrepp som används uppfattas som allmängiltiga, trots att de är historiskt och kulturellt betingade.
De generella teoretikerna använder sig ofta av en mycket elaborerad begreppsapparat, och det är ofta mycket svårt att förstå vad de egentligen avser med sina begrepp. Mills hävdar visserligen att det finns en rationell kärna även i de generella teorierna, men han tar också upp uppfattningen att den generella teorin inte innehåller något annat än högtravande likgiltigheter. Mills visar hur absurd de generella teoretikernas begreppsfetischism är, genom att "översätta" stycken ur Parsons "The Social System" till begriplig engelska. Innehållet ter sig i den nya språkdräkten betydligt mindre sofistikerad än i Parsons snåriga begreppsdjungel.
Enligt Mills hyser de abstraherande empiristerna en fetischdyrkan till den vetenskapliga metoden. De abstraherande empiristerna ägnar sig i stor utsträckning till datainsamling, inte minst medelst enkäter och intervjuer. Statistik och andra kvantitativa metoder är dominerande. Ett viktigt namn i sammanhanget är Paul F. Lazarsfeld. Resultatens torftighet och metodernas förfining är fenomen som går hand i hand.
De abstraherade empiristerna har i regel inga explicita teorier eller antaganden som samhällets eller människans natur, eller andra basala företeelser.
Förutom de innehållsliga bristerna i den generella teorin och i den abstraherade empirismen, kritiserar Mills de båda skolbildningarnas utomvetenskapliga effekter. Den abstraherade empirismen ses som anpassad till byråkratins behov. Den legitimerar vissa praktiker, samtidigt som den ej berör de "stora" sociala frågorna. Mills skriver att "för byråkraten är världen en värld av fakta som ska behandlas i enlighet med strikta regler". Även Parsons generella teori legitimerar vissa /icke-emancipatoriska/ praktiker.
Mills menar, liksom Marx, att människorna själva gör sin historia, men att de inte gör den ur intet. Det finns på förhand givna strukturer och relationer. Då framtiden dock ej är determinerad av dessa strukturer, finns det handlingsutrymme för samhälleliga aktörer. Sociologin blir med ett sådant synsätt en nyckelvetenskap när det gäller att reda ut och förklara hur människorna själva kan skapa sin egen framtid, dvs. hur de övervägda besluten skall kunna förverkligas, och hur känslan av vanmakt skulle kunna elimineras. Mills skriver att "[d]et är nu samhällsvetarens främsta politiska och intellektuella uppgift [...] att klargöra de element som ingår i samtidens olust och likgiltighet.
Vidare är Mills "sociologiska vision" uttalat emancipatorisk. Den går därför inte i byråkratins eller näringslivets ledband, och den verkar inte som en generator av samhällsbevarande ideologier.
Den metod som Mills skisserar är historisk och komparativ. Till skillnad från de skolbildningar han kritiserar, är hans egen metod förankrad i såväl den sociala verkligheten, som i samhällsvetenskapliga teorier och antaganden.
7. Välj någon av de studerade texterna och gör en diskussion (minst tre sidor) av texten, eller något tema i den, som Du betraktar som mycket relevant
Jag ämnar nedan behandla Bourdieus klassbegrepp och ställa det i en marxistisk kontext. Min tes är att Bourdieus klassbegrepp, med vissa modifikationer, kan införlivas med en marxistisk samhällsteori och därmed förbättra denna.
Utmärkande för denna analys är att den befinner sig på vad Marx kallar för en hög abstraktionsnivå. Med detta begrepp menas att den är fattig på bestämningar. Marx var självfallet medveten om att de konkreta samhällsformationerna var mycket komplexa, med såväl gamla feodala kvarlevor som mängder av diffusa mellanformer. Marx menade trots detta att den huvudsakliga klassmotsättningen i kapitalismen var den mellan proletariat och bourgeoisie. Han betonar att de båda klasserna är inbördes beroende, men att de har diametralt motsatta intressen, åtminstone på lång sikt.
Ett av problemen med Marx klassteori är att den är alltför abstrakt. Dess kategorier befinner sig tämligen långt i från den konkreta verkligheten, och det är svårt att använda sig av den. Många försök har gjorts att komplettera den, främst märks kanske Nicos Poulantzas.
Vidare är den marxska klassteorin alltför strukturalistisk och deterministisk. Han problematiserar exempelvis knappt klassernas reproduktion, utan konstaterar bara ett det kapitalistiska produktionssättet kräver att arbetarklassen måste reproducera sig, och att så verkligen sker. Han betonar visserligen att klassdistinktionerna ständigt skapas i den materiella produktionen, men är föga intresserad hur detta sker.
Ytterligare en brist är att Marx tämligen ensidigt fokuserar sig på produktionen. Även om det är rimligt att betrakta produktionen som mycket viktig i ett samhälle, är det tämligen naivt att tro att klasserna endast formeras där. Marx trodde ju att arbetarklassen skulle övergå från att vara en klass-i-sig till att bli en klass-för-sig, dvs. en organiserad, självmedveten klass. Så har uppenbarligen ej skett, vilket är ett indicium på att den marxska ansatsen ej varit tillräckligt välutvecklad för att nöjaktigt kunna användas för att studera dagens samhällsformationer.
Med "kapital" menar Bourdieu, liksom Marx, en social relation, snarare än något objektivt, utanför samhället, existerande. Han skiljer från olika typer av kapital, men utmärkande för dem alla är att de för att kunna fungera som kapital måste erkännas av andra. I olika "fält" är olika kapitaltyper olika mycket värda, men i samhället som stort är det ekonomiska kapitalet viktigast. Det "kulturella kapitalet" har också det en stor marknad. Med kulturellt kapital menas de symboliska tillgångar som tillerkännes stort legitimt värde, såsom utbildningsdiplom och titlar, men även mer informella ting som exempelvis musiksmak och fritidsvanor. Bourdieu skiljer mellan objektivt, inkorporerat och institutionaliserat kulturellt kapital.
Volymen av och fördelningen mellan kulturellt och ekonomiskt kapital är väsentlig för Bourdieus klassificering. Bourdieu skiljer mellan dominerande och dominerade skikt, där volymen av kapital är det viktigaste källan till åtskillnad. Inom den dominerande klasser är dock fördelningen viktig. Ofta råder en konfliktsituation mellan de med högt kulturellt kapital och de med högt ekonomiskt kapital.
Intressant med Bourdieus teorier är att de i mångt och mycket överbryggar de gamla motsättningarna inom sociologin mellan interaktion och funktion, mellan "verkstehen" och "erklären", mellan mikro och makro osv. Bourdieu lyckas med konststycket att förena historia och biografi, för att använda Mills' uttryck. Detta är något som gör Bourdieu extra intressant ur marxistiskt synvinkel. Marx själv hyser ju liknande tankar i sina Feuerbachteser[1], men tyvärr betonar hans egna teorier ofta ensidigt "historien", och missar därmed "biografin".
Föreningen av aktör och struktur syns tydligast i habitusbegreppet. Habitus är för Bourdieu ett system av varaktiga dispositioner, som fungerar som strukturerande strukturer, som organiserar och genererar praktiker. Olika klasser har olika klasshabitus, men det en enskilda individerna är ändå unika genom sin position i de sociala fälten och genom sin egen livshistoria.
Likt Marx betonar Bourdieu praxis.
Jag hävdar inte att sammanfogningen av Marx och Bourdieu skulle vara helt smärtfri, det finns flera punkter där de båda teorikomplexen är oförenliga, men detta behöver ej enbart vara ett problem. Om man överger (och det anser jag att man måste göra) Marx' kunskapsrealistiska syn, och istället har en mer instrumentalistisk syn[2], kan Bourdieus och Marx' klassbegrepp bli två olika perspektiv på samma företeelse. Marx hävdade ju som bekant att klasserna var reellt existerande, och att hans egen kategorisering av den var den sanna, något som man får ta som ett utslag av 1800-talets vetenskapssyn.
Utmärkande för en marxistisk samhällsanalys är att man ser produktionen av materiella livsförnödenheter som är mest grundläggande. Visserligen har samhällets andra delar en relativ autonomi, men det är produktionen som är bestämmande (om än "i sista hand"). Jag anser att detta är en intressant tanke, och även om jag inte tror att den rymmer hela sanningen, tycker jag att det är en bra utgångspunkt för en analys av samhällsklasser. Det första problemet med den klassiska marxska analysen stöter man dock på redan när man vill ta redan på vilka klasser som finns i ett givet samhälle. Det är uppenbart att dagens samhälle ej består av två eller tre fasta klasser, om man med klass menar klass-för-sig. Tvärtom är samhället synnerligen differentierat.
Bourdieus teorier om olika volym och fördelning av olika kapitaltyper kommer här väl till pass. Även om såväl direktörer som professorer och industriarbetare skulle räknas till arbetarklassen med en tolkning av Marx' klassbegrepp[3] är det klart att de har olika intressen, och att det inte kan utgöra en enhet för politisk kamp. Bourdieu däremot kan förklara motsättningarna inom arbetarklassen medelst sina begrepp, och därmed blir det faktum att arbetarklassen ej lyckats formera sig som en klass-för-sig ej längre något mysterium.
Bourdieus nästa fördel är att hans teorier är mycket bra på att förklara klassreproduktionen. Kulturellt kapital är en användbar kategori när man exempelvis studerar hur utbildningssystemet verkar som en agent för återskapandet av en differentierad arbetarklass. Marxister har ofta hävdat att skolan går i näringslivets tjänst, men aldrig riktigt lyckats förklara hur detta sker. Bourdieu kan på ett slagkraftigt sätt användas för att analysera skolans sorteringsmekanism.
Den största praktiska fördelen som Bourdieus teorier ger den marxistiska samhällsanalysen, torde vara att den kan användas i empiriska undersökningar. Marxismen har ju ofta utmärkts av en brist på empiri, där begreppsdefinitioner och hårklyveristrider ofta har dominerat.
Vidare knyter Bourdieus teorier närmare an till den politiska situation som vi just nu befinner oss i. Tidigare var ju marxismen förbunden med arbetarrörelsen, och därmed en viktig källa till politiska handlingslinjer. I dagens läge har marxismen förlorat sin politiska betydelse, men kanske kan den återvinna något av det förlorade om den sammanfogas med Bourdieu.
Ett stort problem när man sammanfogar Bourdieu och Marx är synen på vad som skapar förändringar i klasstrukturen. Bourdieu talar om mer eller mindre informella strategier som olika grupper använder sig av för att bli erkända av andra, under det att Marx nästan enbart talar om ekonomiska och politiska åtgärder. Vidare är Marx mycket optimistisk angående möjligheten att upphäva klassamhället och skapa ett klasslöst, kommunistiskt samhälle. Bourdieu är mycket mer realistisk, och menar att de samhälleligt viktiga motsättningarna sker inom den dominerande klassen, ej mellan den dominerande och den dominerade. Det tycks alltså inte finnas särskilt mycket utrymme för radiala sociala förändringar, åtminstone inte när det gäller klasstrukturens karaktär.
Slutligen måste påpekas att Marx' och Bourdieus klassbegrepp är fundamentalt olika, och att ett användande av Bourdieus begrepp i en marxistisk kontext med nödvändighet blir riskabelt. Man måste vara medveten om att man analyserar samhället ur ett perspektiv, men att det finns flera andra som möjligen är lika bra.
Noter
[1] "1. Det största felet hos all
hittillsvarande materialism - inklusive Feuerbachs - är att
föremålet, verkligheten, det sinnliga blott taget i form av
objekt, men inte som mänsklig sinnlig verksamhet, inte som
praxis, inte subjektivt." (Marx, Karl och Engels, Friedrich "Filosofiska
skrifter", s. 251)
[2] Istället för att som Lenin säga att "Marx' lära är allsmäktig därför att den är sann" skulle man kunna säga att "Marx' lära är bra i den mån den är användbar."
[3] Marx är otydlig i frågan om exakt var arbetarklassens gräns går. Ibland hävdar han att alla lönarbetare i princip tillhör arbetarklassen, ibland att det endast är de som arbetar i mervärdeproduktionen. Grupper som tjänstemän och professionella är något problematiska i Marx' analys. För enkelhetens skull utgår jag dock här i från att alla som säljer sin arbetskraft tillhör arbetarklassen.