1992 utkom Margareta Hydéns avhandling Women battering as a marital act. The construction of a violent marriage . Detta var den andra svenska avhandlingen om våld mot kvinnor inom parrelationer. Den första, Battered Wives - Why are they beaten and why do they stay? , av psykiatern Bo Bergman kom 1988 och orsakade då stor uppståndelse. På disputationen hände något mycket ovanligt, personer i publiken använde rätten att ifrågasätta och debattera avhandlingen. [1] Efter disputationen anordnades med ekonomiskt bidrag från regeringen en kritisk konferens med ett tusental deltagare och senare skapades den första professuren med inriktning mot kvinnoforskning och våld, en professur som tillträddes av Eva Lundgren. [2] Huvudkritiken mot Bergmans avhandling var att han lade orsaken till att kvinnorna blev slagna var deras eget beteende, [3] männen hade han inte undersökt, och deras roll försvann helt i hans framställning. Eva Lundgren och Nea Mellbergs recension i Kvinnovetenskaplig tidskrift av Margareta Hydéns avhandling kom att bli inledningen till en debatt som omfattade ytterligare tre inlägg: Hanne Haavinds försvar av Hydéns avhandling, Margareta Hydéns kritik av den första recensionen och Eva Lundgrens svar på dessa två artiklar. [4] Min förförståelse i ämnet grundas på att jag läst Kvinnomisshandel inom äktenskapet av Margareta Hydén [5] och därefter Gud och alla andra karlar , samt "Våldets normaliseringsprocess" av Eva Lundgren.
Även om kritiken tar stort uttrymme i Lundgren & Mellbergs recension så finns där också flera refererande partier som inte innehåller kritik. Här ska dock uteslutande kritiken tas upp.
Det gräl som i 18 av 20 fall utgjorde upptakt till våldshändelsen, får enligt Lundberg & Mellberg för stort uttrymme i analysen med tanke på Hydéns uttalade ambition att låta våldhändelsen stå i centrum; denna fokusering på "grälet" (som av Lundberg & Mellberg konsekvent sätts inom parentes) innebär, enligt Lundberg & Mellberg, att mannens tolkning ges företräde. [6] Dessutom skildras grälet som en isolerad händelse utan hänsyn till parternas maktrelation innan grälet startade. Enligt Hydén kännetecknas grälet, dvs fasen före våldshandlingen, av att vare sig mannen eller kvinnan hade någon stabil maktposition, och att grälet utgjordes av en serie utsagor som syftade till att sänka den andres status (minska dess värde). Lundgren & Mellberg ifrågasätter detta genom följande fråga: "Startade 'grälet' från en nollpunkt med avseende på makt?" [7]
Misshandeln analyseras (med två undantag) som om den inte hade andra kontexter än fasen före och efter våldshandlingen - som om den inte ingick i en större helhet. Det handlar bara om "grälet" - misshandeln - efterfasen, i en serie fristående episoder utan något samband med varandra och utan något samband med en äktenskaplig (och övrig kulturell och social) helhet. [8]
I efterfasen går makten i Hydéns analys över till kvinnan, mannens våldshandling uppfattas av paret som illegitim, vilket innebär att mannen i enlighet med rådande äktenskapsnormer måste ta avstånd från våldshandlingen och bönfalla kvinnan om försoning. Denna mannens underordning framställs av Hydén som frivillig. Om kvinnan efter en våldshändelse trots allt väljer att fortsätta äktenskapet är hon enligt Hydén försvagad i förhållande till mannen som bevisat att han har möjlighet att dominera henne totalt. Lundgren och Mellberg tycker här att Hydén motsäger sig själv, de menar att denna analys måste innebära att nästa "gräl" inte startar från en nollställd maktfördelning mellan parterna.
Hydén har inte, eller åtminstone inte redovisat hur, ansträngt sej för att ta reda på om sexuell förnedring har ingått som ett element i parrelationerna. Lundgren & Mellberg påpekar att kvinnojourernas erfarenhet är att våld och sexuell förnedring går hand i hand, och Lundgrens egna undersökningar visar också detta. På sin disputation visade Hydén att hon kände till detta men Lundgren & Mellberg kritiserar att hon inte använt denna kunskap i sin egen forskning. [9]
Kvinnomisshandel är en kulturellt acceptabel handling. Hydén skiljer inte mellan normer på olika nivåer. De normer som hon beskriver är enligt Lundgren & Mellberg äktenskapets officiella normer, men det finns inofficiella könsnormer där manlig överordning, ja rentav misshandel av kvinnor är acceptabelt. Lundgren & Mellberg anger en del omständigheter som enligt dem talar för att så är fallet: våldtäkt och misshandel inom äktenskapet kriminaliserades relativt nyligen, [10] många svänska män idkar könshandel med östasiatiska kvinnor och barn, i populärkulturen konstrueras genomgående positiv manlighet genom att förknippas med makt och våld, mannens överordning och kvinnans underordning erotiseras, t.ex. i reklam som visar kvinnan med öppen mun och beslöjad blick, en kvinna som grälat om politik och stått för sin åsikt fick lägre skadestånd i misshandelsmål då hon betraktades som delansvarig. Lundgren & Mellberg nämner tre normnivåer: kulturkretsen västvärlden (t.ex. hora-madonnakomplexet), rikskulturella normsystem (t.ex. det officiella jämställdhetsidealet), subkulturella normsystem (t.ex. socialdemokratiska, feministiska, fundamentalistiskt kristna).
Haavind menar att Lundgren & Mellberg feltolkat och missförstått stora delar av Hydéns avhandling. Hon ställer vidare upp en hypotes om orsaken härtill: den distinktion mellan feministisk och etablerad forskning som Lundgren & Mellberg använder är bedräglig såtillvida att när de väl kommit att uppfatta som en sorts förklädd representant för den senare, och därmed tagit sej an uppgiften att avslöja henne, ser de inte likheterna mellan Hydéns forskning och Lundgrens och alla olikheter uppfattas som negativa drag hos Hydén (ibland uppfattas de som likheter med den etablerade forskningen, som t.ex. Bo Bergmans). Ett viktig exempel på deras missförstånd är översättningen av "a morally questionable marital act" till "moraliskt förkastlig äktenskaplig handling" och de använder fortsättningsvis uttrycket illegitimt om det äktenskapliga våldets moraliska status i Sverige. Questionable betyder emellertid inte illegitim utan tveksam, vilket innebär att både kvinnan och mannen har ett relativt stort tolkningsuttrymme, det är på förhand osäkert vilken tolkning av våldshandlingarna de kommer att göra. Individernas skilda livshistorier och vilka berättelser de därmed har till hands för att förstå vad som hänt dem och vad som händer i deras liv och i deras äktenskap analyseras av Hydén, vilket gör att Lundgren & Mellbergs anklagelse om att gräl-misshandel-efterspel skildras som en serie fristående episoder utan något samband med en äktenskaplig (och övrig kulturell och social) helhet (se det längre citatet på sid 2), enligt Haavind är grovt missvisande. [11]
Angående maktförhållandet mellan mannen och kvinnan under förfasen, grälet, påpekar Haavind att båda upplever att den andra har "all" makt, vilket de inte vill acceptera, en symmetri som dock är skenbar i det att mannen uppfattar grälet som rimlig förklaring till att han slog henne, medan kvinnan uppfattar misshandeln som obegriplig just därför att de båda grälade (dvs inte bara hon).
Att mannen efter våldshandlingen intar en underordnad position är inte, som Lundgren & Mellberg felaktigt tillskrivit Hydén, något frivilligt, och inte något som Hydén skulle betrakta som en ursäkt för mannen: det är, i de fall där våldshandlingen uppfattas som ett hot mot äktenskapets fortbestånd, ett villkor för att mannens ursäkter ska kunna godtas av kvinnan. Våldshandlingen kan tolkas neutraliseras eller med ett avståndstagande, vissa tolkningar gör paret till sina gemensamma, andra gör parterna var för sej. Konsekvenserna kan bli en reorganisering av förhållandet så att våldet kan fortgå, i andra fall att våldet minskar något, att kvinnan lämnar mannen och att mannen lämnar kvinnan (relativt ovanligt). Detta är enligt Haavind ett värdefullt bidrag till Hydéns projekt på lång sikt att förstå hur det går till när kvinnor lämnar sina misshandlande män.
Haavind tar upp Lundgren & Mellbergs kritik av Hydén "inkonsekventa" användning av begreppet makt och menar istället att Hydén är "känslig för nyanser, skiftningar och paradoxer i parternas förhandlingar om makt."
På några punkter håller Haavind delvis med, eller kan åtminstone tycka att Lundgren har goda skäl för att själv göra på annat sätt än Hydén gjort. Det gäller synen på normer på olika nivåer och bristen på upplysningar om sexuellt förtryck i de undersökta paren (samt delvis i frågan om Hydén skulle återgett själva intervjuerna).
Hydéns inlägg är inte i direkt ett försvar för hennes avhandling, som ju Haavind redan hade försvarat. Snarare är det ett försök att jämföra hennes egen forskning, och då speciellt teorin, med Lundgrens.
Är våld mot kvinnor inom äktenskapet kulturellt acceptabelt, inleder Margareta Hydén med fråga. Hon påpekar att Lundgrens undersökningar fokuserat på kvinnor och män fundamentalistiskt kristna på Norges västkust och att det är orimligt att generalisera utifrån detta material. [12] Hydén menar att hennes informanter inte alls uppfattade våldet som Lundgrens, utan som en tvivelaktig, tvetydig, handling. Som stöd för detta påpekar hon att under de två år som hon hade kontakt med sina par separerade så många som hälften och våldet var den främsta orsaken till skilsmässan. [13] Hydén önskar inrikta forskarinsatserna på en belysning av fenomenets tvetydiga, motsägelsefulla och paradoxala karaktär, dvs "situationer där tvekan och motsägelsfullhet kan förväntas komma i dagen". [14] En av de frågeställningar Hydén vill arbeta med är vilka faktorer som bidrar till att kärlek och våld inte låter sig förenas.
Gemensamt med Lundgren menar Hydén att deras syn på kvinnomisshandel som en del av det mönster av kvinnoförtryck som kännetecknar vår kultur, dvs inte begripligt som uttryck för en mans personliga läggning, okontrollerbara impulser, eller enbart som ett resultat av något som skett mellan en viss kvinna och hennes man. Hydén menar dock att Lundgren strukturella perspektiv, som innebär ett avståndstagande till individualpsykologiska perspektiv, försvårar för Lundgren att se och fästa vikt vid den komplexitet som enligt Hydén kännetecknar mäns och kvinnors sociala verklighet. T.ex. nämner Hydén Lundgrens sätt att använda begreppet "sexualiserat våld". Den konventionella användningen av begreppet innebär våldtäkt samt våld riktat mot könsorganen. Lundgren använder begreppet som ett samlingsnamn för samtliga våldhandlingar en man utsätter en kvinna för. Hydén sätter denna generaliserande begreppsanvändning i samband med Lundgrens uttalade syfte att söka efter "hovedtendenser og grovstrukturer, under og bak det komplexe og detaljerte bildet, for ikke å gå vill i det 'postmoderne' virvar". [15] Hydén vill just ge en komplex och detaljerad bild av kvinnomisshandeln.
När det gäller synen på informanternas berättelser skriver Hydén att hon inte vill ha någon uppfattning, eller åtminstone inte övertyga någon annan om en sådan uppfattning, om vad informanterna egentligen tänker eller borde tänka. Vidare kritiserar hon uppfattningen att forskaren i någon mening ska förstå informanten "bättre" än denna gör själv. Mot bakgrund av vad Hydén själv skriver i denna artikel (och i Kvinnomisshandel inom äktenskapet ) om hur forskaren, genom att analysera intervjuerna med parterna var och en för sej och par-intervjuerna, kan spåra hur mannens och kvinnans berättelser påverkats av varandra och en lång rad andra personers berättelser: grannar, poliser, släktingar och vänner, social myndigheter. Denna kör av röster och dess effekter på den enskilda informanten kan, om jag förstått Hydén rätt, inses av forskaren på ett annat sätt en informaten, vilket jag uppfattar som ett sätt som forskaren faktiskt kan förstå informanten bättre än denna gör själv.
I debattens sista inlägg, skriver Eva Lundgren ett svar på Hydéns artikel. Hon har på redaktionens önskan dragit tillbaka ett svar på Haavinds artikel, som hon till stor del kort avfärdar, och istället kommenterar hon alltså Hydéns jämförelse dem emellan. Lundgrens inlägg är en tämligen abstrakt sak om strukturbegreppet och om orsak och mening, samt om forskaren har rätt att enbart generalisera informanternas röster. Lundgren själv menar att detta är journalistik snarare än vetenskap. Personligen hade jag gärna sett att Lundgren kommenterat mer av de olika detaljfrågorna där Hydéns material verkar avvika från Lundgrens: "hur legitimt uppfattas våld inom äktenskapet?", "I vilken mening är kvinnomisshandel sexualiserat våld?" och hur hon ser på Hydéns frågeställningar. På en punkt går hon dock i svaromål: hennes material består enbart till en fjärdedel av par inom engagerade i någon kristen rörelse, och är alltså inte så extremt som Haavind och Hydén velat framställa det.
[1] En av dessa personer var Eva Lundgren.
[2] Eva Lundgren & Nea Mellberg: "Kvinnomisshandel som en äktenskaplig handling" (recension) i KvT 1993 nr 3-4, s 106.
[3] Bergman delar in kvinnorna i tre typer: "provocerande", "inadekvata" och "alltför kompetenta", och dessa blir slagna just för att de är sådana de är.
[4] Hanne Haavind: "Kvinnomisshandel en tvivelaktig äktenskaplig handling" i KvT 1994 nr 3; Margareta Hydén: "Mot en förståelse av kvinnomisshandel som en social process" i KvT 1995 nr 4; Eva Lundgren: "Goddag yxskaft" i KvT 1996 1.
[5] Margareta Hydén: Kvinnomisshandel inom äktenskapet. Mellan det omöjliga och det möjliga , Liber 1995. Eva Lundgren: Gud och alla andra karlar ; "Våldets normaliseringsprocess. Två parter - två strategier", ROKS
[6] Jämför även Lundgren & Mellberg: 113.
[7] a a: 109.
[8] a a: 108.
[9] a a: 110.
[10] Från och med 1982 faller kvinnomisshandel under allmänt åtal.
[11] Haavind: 65.
[12] Hydén: "Mot en förståelse...", 67f.
[13] a a: 68.
[14] a a.
[15] a a.