I samband med ett årsmöte i ett förbund som jag en gång var aktiv i, och tror jag, respekterad som kunnig och erfaren, åkte jag tåg tillsammans med en av mina vänner. Jag bar då vad jag uppfattar som kvinnokläder, en klänning. Under hela årsmötet och resan dit och hem bar jag kvinnokläder (jag försökte även att röra mej som en tjej), vilket många andra deltagare uppmärksammade och även ville tala med mej om. Många undrade varför jag bar "såna" kläder. Ingen av de som talade med mej om saken tyckte att det var olämpligt. Man berättade för mej att en person trott att jag var en tjej. Ett tag efter hemkomsten berättade den kamrat jag åkte tåg tillsammans med, att han upplevt tågresan som olustig och att han ansåg att jag borde tänkt på i vilken situation mitt beteende försatte honom i, och därför inte rest i kvinnokläder.
Vad kan man säga om mina kamraters föreställningar och åsikter om kön med anledning av detta? Om vi börjar med min kamrat som tyckte mina kvinnokläder gjorde resan pinsam. Som jag minns det hela (det var ungefär fem år sedan) hade min kamrat inga invändningar mot att jag bar kvinnokläder under själva årsmötet, vilket ju knappast hade några effekter på människor uppfattning om honom själv då han bara var en av många deltagare som kände mej. Vad var han då rädd att de andra på tåget skulle tänka om honom?
Den av mina vänner som berättade för mej att någon annan trott att jag var en tjej måste själv ha trott, eller ansett, att det var fel. Sanningen att säga så uppfattade nog samtliga inklusive jag själv det på det sättet. "Egentligen", dvs under underbyxorna och till mitt väsen, var jag ju en kille. I flera av texterna omnämns Judith Butlers idé om drag som, under vissa betingelser, subversivt i förhållande till den rådande könsordningen. [1] För Butler är drag något parodiskt och humoristiskt, varför jag inte direkt kan jämföra mitt beteende med dessa resonemang, men kärnan i dem uppfattar jag hur som helst som frågan om distinktionen väsen/framträdelseform. Jag tror alla som såg mina kläder på det där årsmötet såg en kille i tjejkläder, dvs ett kille-väsen med tjej-yta (kläderna är dock inte hela ytan). Många, de mest fördomsfulla, uppfattade, och avfärdade sannolikt, det hela mest som ett uppträde för att fånga uppmärksamheten till min person, vilket inte innebar några subversiva effekter. Mellangruppen, dit jag tror samtliga resterande inklusive jag själv hör, uppmärksammade spelet med väsen-yta, men utan att distinktionen på allvar utmanades. Det budskap man i detta fall skulle kunna uppfatta är "även killar bör har rätt att ha klänning". Den "bästa" positionen vore att uppfatta mej som en okönad, könsligt odefinierad eller obestämd, människa i klänning, men det tror jag ingen gjorde. Ett fundamentalt problem med föreställningar om kön är att de samtidigt är tolkningsramar som avgör hur en händelse eller situation ska tolkas och därmed tenderar att reproducera sej själva.
Nedan redogör jag för en telefonintervju med en av mina vänner, som för övrigt deltog på det årsmöte jag berättat om.
Om kön och biologi: "det finns biologiskt definierat kön, men alla skulle inte behöva ha, eller kunna sägas ha, ett kön, det finns bara två, men man skulle kunna göra fler."
Om kön och sport: "vi kan inte veta att biologiskt och därför är det löjligt att anta det." "borde kvinnor och män tävla i samma klasser? Ja."
Om kunskap om kön: "Det är alltid dåligt att abstrakt säga sanna utsagor om män och kvinnor, de fungerar normativt, men man får tänka sysselsättningen inom kvällstidningarna. I mer konkreta fall kan det vara ok, speciellt om syftet är att upphäva skillnaden, men man får tänka på effekterna innan."
Om jag som könsvarelse: "Skillnader mellan mej och min flickvän, t.ex. samtalsämnen, förklarar jag ibland med hänvisning till kön. Ibland, inte alltid, när man kommer på sig själv som könsstereotyp så försöker man ändra sig." "Jag har aldrig blivit kär i en kille, mest på skämt tänkt homosexuella tankar." "Kyssar är ok, men bara lite grand". "Håriga stjärtar har jag svårt för."
Om kärlek och sex: "Kärlek är bara en social konstruktion, sex däremot, det finns fysiska betingelser som att killar har snopp. Jag är emot romantisk kärlek, jag tycker det verka vara problem för de flesta människor att uppnå ett stabilt parförhållande, och detta gör dem olyckliga. Man ställer orimliga och onödiga krav på en relation, ex. att man ska vara ihop hela livet. Ja, jag är kär, det är uppenbart att i det parförhållandet som jag ingår i har man en relation till sin partner som man inte har till någon annan, och detta är en effekt av omgivning. Vi är medvetna om detta, och jag tror därför att jag är förmer än andra, men det är jag inte egentligen.". "Det är svårt att tänka sig att man hade den sortens förhållanden till flera andra (i detta samhället)." "Kärlek är inte så viktigt, det finns annat i livet och det är inte bra för en att tro att kärleken är allt."
Om homosexuellas rättigheter: "Det verkar absurt att i en rättstat diskutera diskriminering på grund av sexuell läggning, t.ex. adoptionsfrågan."
Om jämställdhet: "I det samhälle vi har nu skulle det ha dåliga effekter att kräva av kvinnor att de inte skulle ägna sig åt smink, eller att killar skulle sluta tjata om sina datorer, människorna skulle bli olyckliga". "På längre sikt ska man få bort könsnormerna, men hur man ska gå tillväga är en taktisk fråga. En generation skulle i och för sig kunna offras, men jag tror inte att folk skulle göra det". "Min taktik är att inte ta avstånd från kvinnliga saker, jag åker omkring i en rosa damcykel t.ex. det skulle nog en del andra killar inte våga göra. En annan sak är undvika att tala i könsdikotomier, ofta märker jag att andra talar om kön där jag inte skulle göra det. Man måste anpassa sig till talsituationen, interaktionen, jag känner förväntningar på att svara som en kille". "Jag har lättare för att ha att göra med tjejer, t.ex. väljer jag gärna kvinnliga försäljare, de låter mej säga vad jag vill ha sagt."
I sin text "The Embodiment of Gender: Discipline, Domination and Empowerment" beskriver David Whitson en fundamental skillnad i mäns och kvinnors sätt att använda sina kroppar i samband med idrottsutövning. Skillnaden består i att medan män, eller kanske snarare pojkar då skillnaden skapas i barndomen, lär sig att med full kraft och använda hela kroppen i rörelser motoriskt väl avpassade till de krav som idrottssituationen för ögonblicket ställer; de flesta flickor däremot, tenderar att begränsa rörelserna till vissa lemmar, olika beroende på situationen, och att inte sträcka ut lemmarna till deras fulla längd. [2] Det flick-typiska rörelsemönstret kan, i förhållande till pojkarnas, beskrivas som halvhjärtat och "petigt" (partial) och innebär att flickorna inte drar fördel av hävstångseffekter och den impuls som deras kropp i rörelse skulle kunna erbjuda, vilket sammanfattas i uttrycket "tjej-kast". Detta har beskrivits av Iris Young och hennes resonemang refereras utförligt av Whitson. [3] Young hämtar resonemang från Merleau-Ponty och de Beauvoir. Merleau-Ponty hävdar att olika sätt att använda, eller inte använda, kroppen som uttrycksmedel påverkar väsentliga drag i en personlighet, t.ex. hur man uppfattar sej i världen och sej själv i förhållande till andra; de Beauvoir beskriver kvinnors beteende och rörelsemönster som ett enda "Jag kan inte". Det kan här vara på sin plats att påpeka att det "Jag kan inte" som de Beauvoir läser in i kvinnors beteende är just de Beauvoirs tolkning, så länge kvinnorna själva inte tolkar sitt eget beteende på detta sätt kan de effekter Young med Merlau-Ponty oroar sej för inte uppstå. Därmed inte sagt att kvinnorna i så fall inte skulle kunna förlora på detta beteende, omgivningen, t.ex. de Beauvoir, värderar säkerligen detta beteende negativt. En intressant fråga. som helt kommer bort i Whitsons text, är i vilken utsträckning reflexivitet är en förutsättning för att en persons rörelsemönster ska påverka denna persons personlighet (förutom indirekt påverkan genom att andra människor reagerar olika på olika kroppsföringar).
Whitson fortsätter med att förklara varför tjejer inte utvecklar sina förmågor till kroppsliga aktiviter som sport (simning och gymnastik utgör här viktiga undantag). [4] Förväntningar från föräldrar och kompisar, samt mindre utbud av organiserade idrottsaktiviteter för tjejer än för killar, verkar vara standardförklaringar. Iris Young och Sheila Scraton anger att kraven på tjejer, företrädesvis efter att de gått in i puberteten, att vara sexiga för dem innebär att uppvisa svaghet och inkompetens, medans för killar gäller att de framstår som sexiga genom att vara kraftfulla och starka. Scraton menar att för tjejer kan erövrandet av sexighet vara ett sätt att symboliskt avvisa föräldrars och skolans kontroll över deras sexualitet. De exemplifieringar som Whitson ger av Scratons resonemang inskränker sej dock till kamper om just att vara sexig, t.ex. att inte bära osexiga gymnastikkläder, inte om sexualitet. [5]
Whitsons text bygger på föreställningar att de flesta kvinnors sätt att föra sina kroppar kännetecknas av inkompetens och svaghet. Inga av de referenser Whitson gör intar någon annan position härvidlag, utan karaktäristiskt för dem alla är att de använder begrepp och distinktioner som systematiskt nedvärderar kvinnorna och deras kroppsrörelser.
| men | women |
| whole bodies in motion | partial and half-hearted movement patterns |
| empowered of a host of formative experiences | disabled |
| do not reach, extend, lean, streatch and follow through | |
| incompetence | |
| weakness |
De kvinnor som utgör undantag och överträffar vad som tros vara möjligt vad och slår rekord i sport beskrivs som hjältar: de är inte enbart goda föredömen för andra kvinnor, genom att "leva sina kroppar som skickliga och kraftfulla subjekt snarare än objekt för manliga blickar, och speciellt genom att själva förkroppsliga styrka, utmanar de en av de fundamentala källorna till manlig makt, ideologins likställande av fysisk styrka med manlighet". [6]
Givetvis vore en helt annan och mera positiv beskrivning möjlig, de värden som uppfattas i de sätt med vilka män oftare än kvinnor rör sina kroppar är element i en tillfälligtvis dominerande ideologi som ingen i Whitsons text bryter med (även om flera är kritiska mot de former av dominans som de menar är ett ofta förekommande drag i sport). I tentafrågan ges tolkningen att kvinnor maskuliniseras, en tolkning som jag anser vara rimlig, men den verkar inte gå så värst bra ihop med de perspektiv som ges av Whitson, som snarare beskriver mäns sätt att röra sina kroppar på som mänskliga, och de kvinnor som inte rör sej på detta vis som ofullständiga människor. Mannen som norm är mycket levande här.
Jag kommer att kortfattat jämföra Anne Scott Sørensens artikel "Könskulturer och könets kultur" med Kirsten Drotners "Kulturellt kön och modern ungdom". Deras titlar är mycket liknande, men de ställer sig olika frågor och deras svar är också olika. Scott Sørensen skriver i en psykoanalytisk tradition, Drotner har en eklektisk hållning, hennes utgångspunkt är i vid mening kulturteori. Personligen har jag läst en del sociologi och där bekantat mej med Drotner sätt att argumentera, Scott Sørensens argumentering finner jag mycket svårare att smälta. Det synes mej som om Scott Sørensen, och psykoanalysen, uppfattar analogier som rimliga argument, till exempel analogin mellan väninnedyader och mor-dotterdyader. Det faktum, i den mån det nu är ett faktum, Scott Sørensen ger inga belägg för att så är fallet, att flickor skaffar bästa vänninor med vilka de skapar en mycket nära relation, framställs som ett återupptagande av den symbiotiska relationsformen som mor-dotter haft tidigare. [7] Kunskap om sambandet mellan ett nära förhållande mor-dotter och vännineförhållandet kräver emellertid långt mer än att en forskare uppfattar en likhet dem emellan, vilket är det enda Scott Sørensen ger oss, det krävs som jag ser det två saker: en samvariation mellan fenomenen och kunskap om hur dessa fenomen uppfattas av de subjekt som skapar dem. Några andra exempel på hur analogier framställs som argument av Scott Sørensen: Flickor som lemlästar dockor gör det för att de fantiserar om sin mor som ond för att kunna distansera sej från henne, [8] flickor kan vara både beroende och fria från sina mödrar delvis tack vare att kvinnokönet är både det egna (vagina) och det andra (clitoris), det dubbla självfamnande (blygdläpparna) och det bärande och reproduktiva (ovarierna, livmodern och brösten), [9] flickors kotteri och utsmyckningslekar är ett uttryck för en osäkerhet inför det egna könets värde. [10] I samtliga dessa exempel lyser de empiriska beläggen med sin frånvaro, man kan undra om Scott Sørensen ens bemödat sej om att föreställa sej vad som vore ett belägg för, eller vad som skulle tala mot, att dessa analogier är något mer än fantasier hos en forskare. Vad jag kallat analogier kan också beskrivas som påståenden att samma fenomen upprepas i olika former, t.ex. dyker oidipuskomplexet upp ett antal gånger och tar därvid olika uttryck. [11] Psykoanalysens spekulativa karaktär medför också, tror jag, att heterosexualiteten som norm lätt genomsyrar detta tänkande. Mer empiri hade tvingat på psykonanalysen fler bi- och homosexuella människor att förklara. Som det nu är, i Scott Sørensens artikel, finns homosexualitet enbart som något för oerfarna tonåringar som inte har skaffat någon rikig partner än. [12]
Abstrakt sett kan man uppfatta skillnaden mellan Scott Sørensens psykoanalytisk teori och Kirsten Drotners kulturteori som att psykoanalysen försöker göra en individs beteende begripligt utifrån kunskap om denna individs historia och då speciellt i barndomen, medans Drotners med sin kulturteori söker förstå sambandet mellan kön, ålder och kultur genom att studera relationerna mellan män, kvinnor, barn och vuxna. [13] En sociologisk kritik av psykoanalysen kan inriktas på att denna inte i tillräcklig utsträckning problematiserar det faktum att en individs beteende tolkas i relation till vad andra gör. En vink om att hon är medveten om en sådan kritik uppfattar jag att Scott Sørensen ger i förbigående då hon meddelar att inom den nyare, kritiska psykonanalysen har de kognitiva och kulturella aspekterna av flickors och pojkars motivationer lyfts fram mer än, som tidigare, de olika sätt flickor och pojkar behandlar sina oidipuskomplex på. [14]
Om jag förstår reservationen "(och i vissa fall ras)" i tentafrågan rätt innebär den att ras i mindre utsträckning än etnicitet är något som människor använder. Att använda något innebär för mej att välja ett verktyg för ett mål, mer eller mindre beräknande, men det är uppenbart så att i vissa fall fungerar inte etnicitet, och i ännu fler fall fungerar inte ras, som ett sådant verktyg, utan är tanke-kategorier som individer inte kan välja att bortse ifrån, kategorier som tvingar sej på även då individerna inte önskar detta. [15] Bell hooks resonerar, med avseende på ras, kring detta i "Eating the other":
"Mutual recognition of racism, its impact both on those who are dominated and those who dominate, is the only standpoint that makes possible an encounter between races that is not based on denial and fantasy." [16]
Ett sådant ömsesidigt erkännande av rasimens effekter är något helt annat än att "inte använda" etnicitet vilket implicerar en väsentlig skillnad mellan begreppen ras och etnicitet. [17] Först föreställde jag mej även en annan skillnad mellan ras och etnicitet, där hooks använder ras finns det ingen tvekan om vilken ras som dominerar den andra, eller de andra, medan i åtminstone Åhlunds text slogs jag av att svenskarna hade låg status. [18] Dock tror jag nu att det tänkandet var ett slags försvar mot tanken på att etniskt förtryck i Sverige skulle vara lika allvarligt som rasism i U.S.A. De exempel på hur svenskar nedvärderades, mobbing av svenska killar i skolan [19] och att de av svenska tjejer uppfattades som tråkiga, var, i det förra fallet ett perifert problem och i det andra fallet kanske just ett sådant exempel på längtan efter en spännande "andre" som bell hooks skriver om:
"The seductive promise of this encounter is that it is this willingness to transgress racial boundaries within the realm of the sexual that eradicates the fear that one must always conform to the norm to remain 'safe'". [20]
Risken är, menar hooks, att dessa intima relationer med "den andre" blir ett sätt för de som tillhör de dominerande etniska grupperna, och det dominerande könet, att bekräfta sitt maktöverläge. [21] I Åhlunds text är det dock svenska tjejer, inte killar, som söker intima relationer med killar från minoritetskulturer. [22] Hooks tar upp en rad negativa effekter av den ideologi som gör denna längtan efter intima relationer till en "primitiv" andre möjlig: närvaron av den andres kropp uppfattas som självklart till för att tillfredställa vita mäns lustar och ambitioner att förändra sej själva, [23] uppfattningen om en primitiv, naturlig/oförstörd, ande i de mörka andras kroppar, [24] fokus flyttas från det reella lidande som rasistiska strukturer orsakar hos de som betecknas som "de andra" till förförelse och längtan efter att själv bli den andre. [25]
Hooks ska dock inte få stå oemotsagd. Det finns i hennes text påpekanden i negerande form som väcker föreställningar som hon kanske, men kanske inte vill stå för, eller åtminstone undlåter att gå in på. Några exempel. Om de vita killar som söker något spännande i sexuella kontakter med svarta, asiatiska eller infödda amerikanskor kommenterar hooks:
"Not at all attuned to those aspects of their sexual fantasies that irrevocably link them to collective white racist domination, they believe their desire for contact represents a progressive change in white attitudes towards non-whites. They do not see themselves as perpetuating racism." [26]
Om hooks inte menar att dessa killar förevigar, eller återskapar rasism, varför påpekar hon då att killarna själva inte menar att de gör det. Vidare påpekar hon hur vita i väst, som exempel Michel Foucault, närt en längtan efter den ultimata njutningen och att det är just denna längtan, i form av en romantisk fantasi om den "primitiva", som resulterat i sökandet efter ett konkret primitivt paradis i en mörk kontinent eller kropp. Hon kommenterar inte om denna romantiska fantasi skapat njutningar utöver "det vanliga", eller om de killar hon talar om verkligen lämnar sina vita oskuld bakom sej och träder in i en ny värld av skillnader, kort sagt hon framställer föreställningar om eventuella positiva effekter av dessa praktiker som föreställningar, dvs hon tar inte ställning till dem. Hon skulle inte heller kunna göra annat, hon saknar empiri om dessa frågor, vilket är problemet med hela hennes text. Hon erbjuder läsaren sina tolkningar av olika fenomen, t.ex. sexuella kontakter mellan vita män och icke-vita kvinnor, filmer, modemagasin etc, men på vilken grund kan hon uttala sej om vilka tolkningar av dessa fenomen andra människor gör? Det enda hon har är killarnas yttranden, hon vet lite om hur tjejerna ser på det som sker. Hon hänvisar på ett ställe i "Selling hot pussy" till hur en låt av Aretha Franklin mottogs i "the black community", men anger inte vad hon fått detta ifrån. [27] Utan att veta hur dessa fenomen tolkas av människor som upplever dem kan hon inte veta mycket om vilka effekter de har.
[1] Lisbeth Larsson: "Inledning", i Lisbeth Larsson (eds): Feminismer, 1995, s 14 f, här nämns dock inte att drag enbart under vissa betingelser kan vara subversivt; Britta Lundgren: "Näckrosor och könsordningar" i Jacobsson och Öqvist (eds): Vetenskapens rymder. Perspektiv och visioner, s 178; Bo Nilsson: "Amatörfotografens kalsonger. Visuell representation av manlighet", i Jacobsson och Lundgren (eds): Oväntat. Aspekter på etnologisk kulturforskning, s 191.
[2] David Whitson: "The Embodiment of Gender: Discipline, Domination and Empowerment", i Birrell & Cole (eds): Women, Sport and Culture , s 354 f.
[3] a a.
[4] a a: 356.
[5] a a: 357.
[6] a a: 358, Whitson refererar här MacKinnon.
[7] Scott Sørensen: "Könskulturer och könets kultur", i Hillevi Ganetz & Karing Löfgren: Om unga kvinnor , 1991, s 46.
[8] a a: 41.
[9] a a: 42.
[10] a a:43.
[11] Se t.ex. a a:46, ett annat exempel är konflikter från den tidigare symbiosrelationen mor-dotter som tas upp igen i den förpubertala fasens uppgörelse med mamman om matvanor, klädsel etc, s 53.
[12] Homosexualitet nämns, så vitt jag kunnat se, enbart som ett förpubertalt fenomen, om flickor på s 53, om pojkar s 55.
[13] Drotner: 154.
[14] Scott Sørensen: 45.
[15] Om man begränsar betydelsen av ordet "använder" till sådana situationer där någon medvetet väljer att använda, dvs tala om, etniska kategorier som turkar, svenskar etc, inställer sej frågan vad skulle alternativet att inte använda dessa kategorier innebära. Kan man egentligen tala om något val om personen ifråga inte reflekterat över vad alternativet vore, dvs vad personen ifråga eventuellt skulle säga istället (om något).
[16] bell hooks: "Eating the other. Desire and Resistance", s 28.
[17] Eller åtminstone en skillnad mellan bell hooks sätt att använda ordet ras och ditt sätt att använda etnicitet.
[18] Aleksandra Åhlund: Multikultiungdom. Kön, etnicitet, identitet , s 117.
[19] a a:113.
[20] bell hooks: "Eating the other", s 22.
[21] a a: 23.
[22] Turkar, eller någon annan etnisk grupp, må vara den största etniska gruppen i ett visst område, men kan ändå kallas minoriteter eftersom det finns en norm om svenskhet även i sådana områden, som ju uppfattas som en del av ett större sammanhang, landet Sverige.
[23] a a: 24.
[24] a a: 25.
[25] a a.
[26] a a: 24.
[27] bell hooks: "Selling hot pussy. Representations of black female sexuality in the cultural marketplace", s 69.