I "Kön och genealogi i etnologisk ämneshistoria" citerar Britta Lundgren ett citat av en student: "Så snart någon talar om sin ståndpunkt börjar jag omedelbart i mitt huvud att argumentera för motsatsen". Lundgren fortsätter: "Man tar aldrig något för givet och leker vad Elbow (1973) kallat 'tvivlets lek', 'the doubting game'. Hela tiden söker man efter vad som är fel och vad som är möjligt att kritisera [..]." [1]
När jag läste ovanstående kände jag mej träffad, ett rus av självransakan kom över mej och ett hopp om att istället kunna få vara med och spela "the believing game" tändes. Jag ringde omedelbart och berättade om denna träffande beskrivning för en vän som fastnat i 'the doubting game' så till den milda grad att han inte ens förmår skriva en uppsats som han själv skulle tro på (åtminstone påstår han det).
Ruset har dock gått över, och jag kommer i det följande att använda "tvivlets lek" för att få något sagt om några av de föreläsningar/diskussioner/texter som gäller fråga 1.
I en diskussion den 21/10 uppstod frågan hur könsförtrycket/könsordningen en gång uppstått. Varje svar på den frågan måste innehålla en beskrivning av den symboliska ordning, det system av kategoriseringar, som förgick uppdelningen av människor i män och kvinnor. Men med tanke på hur lite vi vet om de tidiga människornas ideologi [2] är det inte märkligt att de svar som står oss till buds är dåliga svar, dvs svar som nöjer sig med en beskrivning av den 'objektiva verkligheten', t.ex. att männen jagade och kvinnorna ammade barn. En persons upplevelse kan aldrig enbart förklaras av den verklighet som upplevs, utan måste kombineras med en beskrivning av personens ideologi, dvs effekten av personens samlade tidigare upplevelser. Frågan om könsordningens uppkomst tangerar frågan om ideologins uppkomst, man tenderar att föreställa sej könsordningen som en 'naturlig' 'första' tolkning, direkt orskad av 'verkligheten'. Det var i kritik mot sådana föreställningar som jag i denna diskussion sa något i stil med att "ideologin har ingen utom-ideologisk historia". Att skriva en viss ideologis, t.ex. könsordningens ideologis, 'naturhistoria' innebär att man legitimerar denna ideologi.
Exakt samma effekt uppstår när man baserar genus, eller kulturellt/socialt kön på biologiska skillnader mellan könen. Förment 'verkliga' biologiska skillnader sägs ligga till grund för uppdelningen av mänskligheten i två kön. Vad som blir kvar för dikotomins hejdukar att ifrågasätta är vilken utformning relationen mellan dessa två kön tar. Frågan blir "Vad 'gör' kulturen med [..] biologiska och anatomiska olikheter mellan könen?". [3] Misstaget som ligger bakom distinktionen kön/genus är att förklara en upplevelse, t.ex. iakttagelsen "det blev en flicka" eller "det där är en man, det ser man ju", enbart med hänvisning till en objektiv verklighet, "biologiska och anatomiska olikheter mellan könen". Förklaringen av sådana upplevelser kräver, liksom alla upplevelser, en hänvisning till den ideologi, det system av kategoriseringar, som föregick upplevelsen. "Biologiska och anatomiska olikheter mellan könen" är diskursivt konstruerade inom ramen för könsordningen, därför är det orimligt att anta att de skulle utgöra någon sorts "bas" för denna ordning. Att tillskriva dem 'verklighets' status, vilket är deras funktion i Lundgrens text, legitimerar könsideologin. Lundgren säger sej gjort en värdering av för- och nackdelar med att använda kön/genus distinktionen, men dess i hennes tycke främsta fördel, att den förutsätter att könen ses i relation till varandra, kan man ju lätt få genom att hänvisa till det som är fint med strukturalismen: varje element definieras enbart av sitt förhållande till andra element. Denna, som jag förstår det, strukturalismens kärna, har också den goda egenskapen att möjliggöra (även om mycket av det som kallats strukturalism är exempel på motsatsen) att ett begrepp, t.ex. manlighet, inte enbart ses i förhållande till ett annat begrepp, utan till flera. [4]
Kvinnligt och manligt skapades i första hand genom att människor på landsbygden under 1800-talet levde i hetereosexuella familjer. Dessa familjer var både produkions- och konsumtionsgemenskaper och könsskillnader skapades i stor utsträckning genom en med våra ögon sett strikt arbetsdelning. Denna arbetsdelning kan beskrivas genom att man skapar två poler, en för kvinnor och en för män och placerar in olika arbetsuppgifter på denna skala. I mitten hamnar då de arbetsuppgifter som inte uppfattades som könsbundna, och i extremerna hamnar sådana uppgifter som inte ens vid krissituationer utfördes av "fel" kön. En sådan skala skulle bli olika för familjer i olika geografiska områden och olika för familjer i olika klasspositioner.
Generellt kan man säga att de familjer som innehaft en aktad social position tillämpat en mer strikt arbetsdelning än familjer med lägre social position. [5] Kanske kan man uppfatta det som en lyx som enbart de som haft råd att unna sig, och kunnat använda för att distingera sig. De lite rikare bönderna kunde anställa pigor och drängar som utförde en del sysslor och därmed kunde mannen och hustrun i familjen avgränsa sina aktiviteter än mer, för hustruns del kunde detta innebära en inriktning mot att vårda, och smycka ut hemmet. [6] För det landsbygdsproletariat som ökade i storlek under 1800-talets första hälft framstod helt andra möjligheter. Speciellt kvinnorna utförde sysslor som ansågs manliga, att männen skulle utfört vad som uppfattats som kvinnosysslor verkar inte lika vanligt. Denna asymmetri bör, enligt Hellspong & Lövgren, tolkas som ett uttryck för manlig dominans på så sätt att mansrollen var mer prestigeladdad än kvinnorollen. Hellspong & Lövgren skriver också att maskuliniteten var mer sårbar än feminiteten, att män var mer känsliga för löje. [7]
Variationerna mellan olika landsdelar var stora. T.ex var sådden i Sydsverige en uppgift för män, i norra Sverige ett kvinnoarbete. I och för sig kan det förklaras med att männen i norra Sverige ofta var borta från gården och fiskade/jagade på försommaren, men bilden kompliceras av männens misstroende mot åkerbruket som en lappmarkspräst vittnat om. [8] I de områden där familjernas huvudsakliga inkomskälla var i hemmet producerade textilier kunde män utföra vad som i andra bygder sågs som omanligt: spinna och sköta ladugården. [9]
Vad gäller ideologin ska jag speciellt nämna två områden: religionen/kyrkan och folklore. I den kyrkliga praktiken skildes män och kvinnor åt på flera sätt: de satt på olika sidor i kyrkan; kvinnor som fött barn genomgick s. k. kyrktagning där de återupptogs i församlingen; föräldrar till oäkta barn behandlades olika, kvinnan fördömdes långt strängare än mannen. [10] Berndt Gustavsson analyserar i sin text Manligt-kvinligt-kyrkligt i 1800-talets svenska folkliv de två första fenomenen, som båda försvann i början av 1900-talet. Vad gäller seden att kvinnor och män satt på olika sidor i kyrkan uppfattar Gustavsson detta som ett uttryck för en känsla av gemenskap med ett könskollektiv. Upplösningen av denna sed sätter Gustavsson i relation till förändringar i synen på äktenskapet, i synnerhet tendensen att uppfatta äktenskapet som ett romantiskt förhållande, som blev dominerande i städernas borgerskap under 1800-talet och som resulterade i att man och hustru började sitta tillsammans i kyrkan. [11] Kyrktagningsseden hade en lång historia och motiverades från olika perspektiv på tre olika sätt: äldre folktro uppfattade den som en rening, att kvinnan måste renas efter barnafödandet; katolikerna såg seden som en tacksägelseakt, kvinnan är tacksam för att hon återigen ingår i församlingen; reformatorerna även de som en tacksägelseakt, men vad kvinnan bör vara tacksam för är hennes frukbarhet, som ärar henne. Den senare uppfattningen kämpade prästerna för att sprida under 1800-talet. [12] Ogifta kvinnor fick utstå en speciell, förnedrande kyrktagning. Sedens upplösning uppfattar Gustavsson som en försvagning av de två ideal (normer) som karaktäriserade kyrkans kvinnobild på 1800-talet: att kvinnan ska föda många barn, att dessa barn ska födas inom äktenskapet.
Folkloren kan också sägas uttrycka en ideologi, speciellt olika slags berättelser, vars budskap ofta är att det går illa för dem som bryter mot den könsbestämda arbetsordningen. Jochum Stattin har skildrat hur Näcken använts för att markera skillnader mellan kvinnor och män. Män kunde utnyttja och lura Näcken, för kvinnor var Näcken alltid förknippad med fara. I en historia, som kombinerade dessa element, skulle en kvinna utföra (manligt) arbete med häst och bonden uppmanade henne att knyta upp förklädet när hon utförde detta arbete. Hon gjorde så och när arbetet var klart bet hästen tag i förklädet och drog till skogs. Det var Näcken som tjänstgjort som häst, han hade försökt få med sig kvinnan, men tack vare bondens list hade det inte lyckats. (föreläsning)
Stämmer det att kvinnor utövat sport under hela sportens historia, trots att de ideal som förkroppsligades i sporten uppfattades som självklart manliga? Hargreaves skriver att redan från 1830-talet och framåt hade gymnastik används terapeutiskt för kvinnor. [13] Gymnastik togs några decennier senare upp av medelklasskvinnor som bildade hälsoklubbar, men syftet med aktiviteten var i detta sammanhang inte enbart hälsa utan även gemenskap och nöje. Dock förekom var jag förstår inget tävlingsmoment. I krocket, som i mitten av 1800-talet blev högsta mode och som kvinnor deltog i, förkommer ett tävlingsmoment, men inte mycket av den motion vi normalt förknippar sport med (de flesta skulle väl idag kalla krocket för ett spel, snarare än idrott). Delvis annorlunda var situationen för tennis, men även här gällde att kvinnorna hela tiden förväntades att i sitt spel "show restraint and to acknowledge the 'ladylike' modes of behaviour prescribed for them." [14] Orsakerna att kvinnor spelade tennis kunde vara att det gav dem ett tillfälle att visa upp sej som kultiverade för eventuella äktenskapspartners. På 1880- och 90-talen hade ett antal kvinnor dock börjat spela mer aktivt, [15] och började sätta en ära i sin förmåga att spela tennis. Det först i och med detta brott som kvinnligt idrottsutövande kan utmana definitioner av kvinnlig/manligt: "Although they were limited by conventions, they began to play more energetically and to force a shift in the definitions of legitimate female physical activity". [16] Men detta är konsekvenser, låt oss återgå till orsakerna till kvinnors idrottutövning. Den förklaring som Hargreaves ger är framväxten av skolor för flickor. På samma sätt som pojkskolor några decenniera tidigare etablerat sport som en lämplig aktivitet för pojkar, legitimerade flickskolorna på 1870-80-talen sport som en lämplig aktivitet för flickor. "Developments in female education during the last third of the nineteenth century probably did more to legitimate more active forms of sport and exercise for women than any other factor". [17] Som jag förstår Hargreaves, och hennes citat av Garret Andersson, [18] var grunden till detta en strävan att ge flickor en utbildning som inte var (så mycket) sämre än pojkarnas. [19] (Under andra halvan av 1800-talet ändrade medicinen uppfattning och påstod att fysisk träning var nyttigt för flickor.)
Så till frågan om kvinnors idrottsutövande är bra för jämställdheten eller förstärker underordningen. Å ena sidan kan man uppfatta idrottens könshistoria som ett utjämnande av könsskillnader på flera olika sätt, varav det mest grundläggande skulle vara kvinnors rätt till den fysiska styrka och tekniska virtousitet som värderas i sport, ett annat att allt fler olika sporter öppnas för kvinnors deltagande. Å andra sidan kan man se samma historia som ett kvinnors erkännande av en männens aktivitet som värdefull och kvinnors anpassning till de måttstockar och värden som historiskt och än idag tenderar att framställa män som överlägsna.
Kvinnors idrottsutövande har å ena sidan visat att kvinnor kan vara starka, snabba etc, det kanske tydligaste exemplet är kvinnliga kroppsbyggare vars muskler har en oerhörd symbolisk effekt genom att falsifiera nästan samtliga beskrivningar av skillnaden mellan mäns och kvinnors kroppar, och därmed själva basen för kvinnlighet och manlighet. [20] Å andra sidan har föreställningar om att kvinnor av naturen är (lite) svagare och (lite) långsammare än män cementerats.
Värdena i sport har emellertid utmanats som en följd av kvinnors aktiva deltagande. Hargreaves ger exemplet på hur Women's Tennis Association 1991 hotade med att bojkotta Grand Slam turneringarna om inte prissumman i damtävlingarna skulle vara lika stor som i herrtävlingarna. De kvinnliga tennisspelarnas argument för detta krav var att damtennis är minst lika underhållande [för åskådarna] som herrtennis. [21]
I jämförelse med vilken händelseutveckling ska man värdera och bedöma kvinnors deltagande i idrott? Om massmedia inte alls rapporterat från 'idrotthändelser', om inte dessa dragit någon publik, om inga sponsorer velat bidra med pengar, kort sagt: om idrottens status blivit lägre än vad den nu blev, då kanske jämställdheten varit större än nu.
Rasism och ageism har inneburit olika saker för kvinnor respektive män. Den grundläggande tankefiguren i ageism är ett nedvärderande av äldre människor i jämförelse med unga. Detta kombineras med ett antal föreställningar som liknar dem vid barn, [22] t.ex. att äldre går in i en barndom, att de är gulliga (på liknande sätt som barn ofta uppfattas), att de är lättskrämda och tenderar att missförstå. Vidare uppfattas äldres kroppar som motbjudande, samt som mer eller mindre könlösa, likt barns. Sexualitet uppfattas som något som hör en viss period i livet till och denna period infaller efter barndomen och före ålderdomen. I folklore har denna föreställning används för att uttryckta missaktning i första hand för äldre kvinnor. De framställs som skamlöst sexuellt engagerade/initiativrika. Äldre män skildras däremot som ointresserade av, eller obenägna till, sexliv, vilket för det första uppfyller normen och för det andra skildrats mindre hånfullt. [23] Samtidigt som äldre människor tenderar att avkönas utsätts deras kroppar för alltmer uppmärksamhet, t.ex. avgörs äldre människors boendevillkor av deras kroppsliga funktioner snarare än deras önskemål eller sociala behov. Kvinnor omfattas i större utsträckning än män av kravet att vara unga, men även män utsätts för ageism. Äldre kvinnor skildras enligt Ek inte enbart som kåta, utan även som farliga, otursbringande, spionerande, tjuvaktiga. [24]
En annan aspekt på att äldre människor avkönas är en ökad frihet att bryta könsrollsmönster. I bondesamhället kunde äldre gubbar arbeta tillsammans med kvinnorna med att räfsa hö, en uppgift ovärdig familjens manliga överhuvud. Ek påpekar att kvinnor efter pensioneringen eller klimakteriet antar vissa manliga egenskaper. [25]
Ett återkommande tema i de berättelser Ek analyserar är äldre mäns förmågor, oftast fysisk styrka, antingen de är vikande eller, vilket cckså är vanligt, ännu kan imponera på de unga männen.
Rasism förstår jag som särskiljande och diskriminering av etniska grupper. Etniska grupper definieras i Ehn med fyra kriterier: 1) gruppen tillämpar endogami 2) gruppen uppfattas av sig själv och omvärlden som en särskild kategori 3) gruppen föreställer sig ett gemensamt ursprung 4) gruppen har särskiljande sociala och kulturella särdrag. [26] Jag ska här ta upp vissa könsaspekter på rasism riktad mot tattare och svarta.
Tattarna framställs av Birgitta Svensson som en etnisk grupp med egenskaper som uppfattats som manliga: "Tattarlivet rymmer mest manliga mönster som våld, sprit, hästar, rörlighet och brottslighet." [27] Tattar-kvinnorna var enligt Svensson inte underordnade sina män. De kunde i princip samma arbeten, även om männen handlade i situationer där kvinnorna tiggde, [28] en skillnad som kan berott på tattarnas föreställning om vad som skulle vara effektivt i denna situation snarare än vad de själva ansåg gick an. Kvinnorna försörjde normalt familjen med tiggeri och stölder. [29] Tattarmännen satt oftare i fängelse, och kvinnorna dömdes mindre ofta än männen för våldsbrott. Svensson tecknar en bild av kvinnorna som ensamt ansvariga för reproduktionen då männen långa tider satt i fängelse. [30] Eftersom kvinnorna uppfostrade och lärde upp barnen, var de själva tvungna att besitta de "manliga" tattar-egenskaperna/färdigheterna. Tattarna hade, innan veterinärerna monopoliserade den sysslan, ofta uppgiften att kastrera djur, en tabu-belagd handling, som även andra etniska grupper, t.ex. lappar, haft. Svensson ger bara exempel på män som utför detta arbete, men hon skriver också att kvinnor inte sällan hanterar hästar, och det är oklart om även tattarkvinnor kastrerade hästar. Tattarna kunde paradoxalt nog imponera genom sitt sätt att utföra dessa föraktliga handlingar.
I artikeln "Erotikk i svart og hvitt. Hvites forestillinger om svart sanselighet" skildras hur sexualitet och föreställningar av sexualitet kopplas till rasism på 1800-talet. Svarta människor skildrades som mindre kultiverade, mindre civiliserade och mer driftsstyrda än vita. Svartas sexualdrifter sades vara starkare, vilket kanske delvis legitimerade de vita slavägande männens vanligt förekommande våldtäkter på kvinnliga slavar, som salufördes som sexobjekt. [31] Under 1800-talet och början av 1900-talet förekom uppvisningar, eller kanske snarare utställningar av svarta människor i Europa. Kvinnor ställdes ut nakna inför män som i namn av vetenskap fick möjlighet att skåda den nakenheten som den viktorianska sexualsynen gjort så syndig. Vita kvinnors möjligheter att se svarta män beskars dock kraftigt. [32] Svarta mäns sexualitet uppfattades av vita männen som aggressiv och hotande, något som vita kvinnor måste skyddas från, vilket t.ex. visade sig i presskommentarerna till att en vit kvinna hindrades att ingå äktenskap med en svart man i England i slutet på 1800-talet.
[1] Britta Lundgren: "Kön och genealogi i etnologisk ämneshistoria", i Åtskilja och förena. Etnologisk forskning om betydelser av kön , 1996.
[2] Jag använder ordet ideologi ungefär som ordet världsuppfattning, men det rymmer även en självlegitimerande aspekt som man oftast inte inkluderar i ordet världsuppfattning.
[3] Britta Lundgren: "Den bekönade kulturen" i Ehn (eds): Kultur och erfarenhet. Aktuella teman i svensk etnologi , 1993, s 43.
[4] Jfr även Lena Martinsson: "Komplexitet och likhet. Det mångtydiga talet om kön", i Åtskilja och förena. Etnologisk forskning om betydelser av kön , 1996, s 212.
[5] Hellspong & Lövgren: 258.
[6] a a: 262.
[7] a a: 265.
[8] a a: 255.
[9] a a: 256f. Att skötsel av kor definierades som en syssla för kvinnor verkar annars varit ett av de mest bestående och spridda könsmönstrena. Det krävdes rationaliseing, "teknologi", och vita rockar för att ändra på den saken.
[10] Hellspong & Lövgren: 250.
[11] Gustavsson: 63.
[12] a a: 129.
[13] Jennifer Hargreaves: Sporting Females. Critical Issues in the history and sociology of women's sports : 48.
[14] a a: 54.
[15] Frasen "mer på allvar" ligger nära till hands, men det vore kanske att ringakta allvaret i målsättningen att skaffa en man.
[16] a a: 55.
[17] a a: 56.
[18] a a: 61.
[19] Detta gällde i högre grad för "public boarding schools", än för "elite schools" som inte lika slaviskt kopierade pojkskolorna. (a a: 65).
[20] Hargreaves skriver "sportswomen have had to deal with the constant tension between freer uses of the body and acceptable images of feminity" (a a: 117). Idag kan man säga att, åtminstone för kroppsbyggarna (kanske ännu inte för de kvinnliga tennisspelarna som måste bära kjol), de krav på 'kvinnlighet' som länge hindrat kvinnors prestationer efter en lång kamp avfärdats.
[21] a a: 206.
[22] Charlotte Ek: Farliga kärringar och lortgubbar , näst sista sidan i den stencil vi fått (sidnumren har fallit bort i kopieringen).
[23] Ek: 1 (vår stencil).
[24] Eks material är mestadels från 1990-talet, men även berättelser från bondesamhället ingår.
[25] Ek: 4 (i vår stencil).
[26] Billy Ehn: "Etnicitet, symbolisk konstruktion av gemenskap", i Ehn (eds): Kultur och erfarenhet , s 66. Frågan är om inte det fjärde kriteriet är överflödigt: det är sannolikt ett existenvillkor för det andra villkoret. Teoretisk kritik drabbar även Ehns betonande att etnicitets-begreppet är " kontrastivt; det får sitt konkreta innehåll av skillnaderna mellan olika grupper". Alla begrepp är med nödvändighet kontrastiva, det är så språk fungerar. Att ens implicera möjligheten av icke-kontrastiva begrepp innbär enligt min uppfattning en radikal brytning mot det konstruktivistiska synsätt som Ehn säger sig använda.
[27] Birgitta Svensson: Bortom all ära och redlighet. Om tattarnas spel med rättvisan , s 200.
[28] a a: 185.
[29] a a: 186.
[30] a a: 199f. Denna bild verkar något överdriven.
[31] : 108.
[32] a a: 116.