HISTORISKA INSTITUTIONEN
Uppsats i latinamerikansk
historia ht-96
Handledare: Hernán Horna
Författare: Jens Holm
Jens.Holm.5029@student.uu.se
Inledning
Bakgården, den mjuka magen, den amerikanska sjön eller bananrepubliker, är vanliga nordamerikanska uttryck för länderna i Centralamerika och Karibien. "Ni är fria så länge ni accepterar att ni är en del av vår intressesfär", tycks ha varit USAs perspektiv på regionen. Därför har också USA invaderat Guatemala, Nicaragua, Kuba, Panama, Dominikanska Republiken, Haiti m fl ett femtiotal gånger sedan början på 1800-talet.
Den här uppsatsen är ett försök till att beskriva hur USAs utrikespolitik har fungerat i relation till länderna i Centralamerika och Karibien. Min utgångspunkt är att USA har fört en aggressiv politik som medfört inblandningar i de andra ländernas interna angelägenheter. Jag gör inte anspråk på att ge en heltäckande beskrivning, uppsatsen skulle ha blivit många gånger längre isåfall, utan jag har medvetet valt länder och händelser som tillsammans får ge en bild av hur bakgården har skapats. Till grund för mitt urval är att försöka beskriva typiska skeenden för relationen mellan USA och dess södra grannländer. Kuba, Guatemala 1954, Nicaragua och Panama har här känts särskilt viktiga. Hade utrymmet tillåtit hade det förstås varit intressant att vidga perspektivet både geografiskt och historiskt. Detta får bli en uppgift för framtida projekt.
Jag avslutar med en betraktelse över upproret i Chiapas i södra Mexiko. Även om området ligger utanför min geografiska avgränsning är det min utgångspunkt att revolten kan fungera som en modell, eller åtminstone inspirationskälla till en självständigare hållning gentemot USA och det internationella kapitalet.
Varför en bakgård?
Freds- och konfliktforskaren Svante Karlsson gör ett försök till en förklaring till USAs aggressiva agerande. Vid sidan av ekonomiska och militärstrategiska orsaker framhåller Karlsson fyra kulturella faktorer till USAs utrikespolitik. Det amerikanska folkets känsla av utvaldhet är den första delen i denna förklaring. Utvaldhetstanken härstammar från de europeiska kolonisatörernas känsla av att vara bärare av ett speciellt öde, Manifest Destiny, vilket gav de rätten att kolonisera och ta de jungfruliga markerna i besittning. Begreppet Manifest Destiny användes första gången av tidningsmannen John Luis O' Sullivan 1845 när han menade att "Our manifest destiny is to overspread the continent alloted by providence" (I Karlsson: 16). Karlsson hävdar att utvaldhetstanken har gjort att amerikaner alltid har upplevt sig isolerade och hotade från yttre fiender. Detta skulle kunna vara en del av förklaringen till USAs aggressiva politik allt från, folkmordet på indianerna under koloniseringens tidiga dagar till upprepade inblandningar i andra länders interna angelägenheter. Rädslan för yttre fiender har lett till att USA alltid har haft något hjärnspöke att brottas med, från Bismarks enade Tyskland under sena 1800-talet, till det revolutionshärjade Mexiko, kalla kriget till vår tids faror i Mellersta östern.
Utvaldhetstanken leder till den andra viktiga komponenten i den amerikanska ideologin, individualismen.
"Som utvald har den enskilde individen en speciell mission att fylla i livet. Översatt till nationsnivå upplever sig USA som den ensamme vargen som måste ställa allting till rätta och visa den omgivande världen ett gott exempel (Karlsson: 18)", konstaterar Karlsson.
Det tydligaste exemplet på detta är läkaren och journalisten William Walker som mellan 1855 till 1857 tog makten över Nicaragua med en privatarmé. Walkers utspel härrör till det som brukar kallas filibusterpolitik, amerikansk utrikespolitik utfört som individuella projekt. USA intervenerade alltså inte direkt i landet, men president Franklin Pierce stödde aktivt Walker som en del av kampen mot britterna om den karibiska regionen. Den tredje komponenten, pragmatismen[1], bygger på antagandet att det inte finns någon universell uppfattning för vad som är en legitim utrikespolitik, utan detta avgörs istället i förhållande till den förda politikens konsekvenser. En militär intervention blir alltså moraliskt rättfärdigad utifrån utfallet av den specifika interventionen. Ett bra exempel på hur den pragmatiska uppfattningen fungerar är invasionen i Panama, november 1989, som stred mot internationell rätt, som troligen skulle ha blivit svårt för president Bush att rättfärdiga om det inte vore för att Noriega infångades och gav upp och på så sätt gav interventionen ökad moralisk legitimitet. Den fjärde och sista grundpelaren i den amerikanska ideologin är "icke-maktspolitiken". Karlsson förklarar denna som att USA istället för att drivas av maktanspråk i sin utrikespolitik hela tiden reagerar på andras handlingar och på så sätt inte har några politiska mål med sitt agerande mer än att upprätthålla den rådande ordningen, vilken är politiskt sett neutral. Hela kalla kriget och i synnerhet USAs förhållande till "de sovjetiska satelliterna" Kuba och Nicaragua är ett bra exempel på detta.
Utvaldhetstanken, individualismen, pragmatismen och icke-maktspolitiken utgör alltså den kulturella förklaringen till USAs utrikespolitiska agerande. Det officiella uttrycket för USAs aggressiva förhållningssätt till Latinamerika kan sammanfattas i något som brukar kallas Monroedoktrinen. Denna myntades i ett tal till den amerikanska kongressen som president James Monroe höll den 2 december 1823:
"Vi kommer att betrakta alla försök från deras sida att utvidga sitt politiska system till någon del av hemisfären som farlig för vår fred och säkerhet... som en manifestation av ovänlig handling mot Förenta Staterna." (I Karlsson: 30)
När Monroe talar om "stormakterna" är det förstås de europeiska stormakterna, framför allt Storbritannien och Frankrike, han syftar på. Monroedoktrinen är det officiella uttrycket för den individualism och det utvaldhetstänkande som de första kolonisatörerna präglades av. Man emigrerade ju till Amerika för att komma bort från allt det negativa i Europa t ex religiöst och politiska förtryck, svält och krig. I Amerika skulle därför det nya grundas, Europa skulle hållas kort och varje närmande av de nyligen frigjorda kolonierna i Latinamerika var indirekt ett hot mot USAs självständighet. Monroedoktrinen blir alltså legitimeringen för USAs inblandning i de Latinamerikanska ländernas interna angelägenheter, vare sig hotet kommer från de europeiska länderna eller från krafter inom de latinamerikanska länderna. Det är viktigt att påpeka att Monroedoktrinen inte bara präglades av ett skydd från den gamla världens politiska maktspel. Som vi ska se utvecklades successivt även en offensiv del, självförsvaret ledde till ökade politiska maktambitioner. USA var på väg att bli en stormakt. På vägen skulle man lägga fler territorier under sig än något annat land i historien (möjligen med undantag för Sovjetunionen).
I mitten på 1800-talet, under ledning av president James Knox Polk (1845-49), inleds USAs expansion västerut och söderut. Förutom upprepade krig mot indianerna, den befolkning som redan levde på territorierna, förde USA två krig mot Mexiko mellan 1846-1848 . Krigen slutade med att Mexiko tvingades avträda omfattande landområden som Arizona, Kalifornien, New Mexico, Nevada, Texas (redan 1936) och Utah till USA. Efter att ha köpt Louisiana från Frankrike kan president Polk skryta med att USA är lika stort som Europa (Galeano 1998a:209).
Protektoratspolitik
I slutet av 1800-talet var Kuba tillsammans med Puerto Rico och Filippinerna det enda landet som inte hade frigjort sig från Spanien. USAs anspråk på öns tillgångar hade ökat successivt, inte minst med tanke på den omfattande sockerproduktionen amerikanska företag bedrev. Så mycket mer än en formell ägare av Kuba var alltså inte Spanien. Siffror från 1880 visar att närmare en tredjedel av Kubas handel kontrollerades av USA. Detta föranledde USA att vid upprepade tillfällen försöka förmå Spanien att sälja Kuba, något Spanien emellertid vägrade att göra. När befrielsekriget utbröt 1895 på Kuba, slöt USA upp på befriarnas sida mot den spanska kolonialmakten. Spanien skulle visa sig vara för svagt och ett fredsfördrag där Spanien släppte sina anspråk på ön slöts den 10 december 1898. Freden slöts emellertid mellan Spanien och USA. Något självständigt Kuba var det alltså inte tal om. Kuba skulle därför fortsätta att vara en amerikansk koloni fram till 1902 då landets formella oberoende utropades.
Snart efter undertecknandet av Spansk-amerikanska krigets fredsfördrag utbröt en inrikespolitisk strid i USA om Kubas framtida status. I kongressen stod två uppfattningar mot varandra; "imperialisterna" som krävde att Kuba skulle inkorporeras som en amerikansk delstat och "anti-imperialisterna som hävdade Kubas oberoende av USA. Kompromissen mellan de två fraktionerna kom i mars 1901 med det s k Platt-tillägget[2] (Platt-amandment) efter senatorsmedlemmen Orville Platt. Platt-tillägget bestod av tre delar. Den första berörde den heta frågan huruvida USA hade rätt att intervenera militärt på Kuba eller ej. I tillägget erkändes USA den rätten under förutsättningen att amerikanska liv eller egendom var i fara. Den andra delen kontrollerade Kubas relationer med andra länder när landet förbjöds att upprätta avtal med tredje part om det stred mot de förbindelser man hade med USA. Den sista delen slog fast USAs rätt att disponera Guantánamobasen på södra Kuba för 100 år framåt (vilken innehas av USA än idag). Platt-tillägget väckte mycket protester på Kuba. Särskilt när USA krävde att tillägget skulle inlemmas i landets konstitution. USAs innehav av Guantánamobasen och USAs rätt att intervenera ön stod som uttryck för amerikansk imperialism. Tillägget skulle dock senare antas som en del av den kubanska konstitutionen.
Med Theodore Roosevelt som USAs president i början på 1900-talet blev USAs utrikespolitik aggressivare och mer interventionistisk. Den politiska strategin kom att formuleras i "the Roosevelt Corollary" (Roosevelt-tillägget) som utvidgade Monroedoktrinen till att även innefatta militära interventioner. På grund av dåligt förd politik eller hot mot det civiliserade samhället kunde USA, enligt Roosevelts tal till kongressen, tvingas till att ta till våld för att skipa fred (LaFeber: 37-38). Med Roosevelt-tillägget kom USA att inte bara se sina södra grannar som hot eller territorier dit civilisationens ljus måste spridas, utan också som ekonomiska intressen. Detta gjorde att USA både med "kanonbåts- och dollardiplomati" började att se Centralamerika och Karibien allt mer som sin bakgård. Bakgården skapades genom att länderna i regionen blev amerikanska protektorat. Detta innebar att länderna formellt var självständiga och internationellt sett erkända stater, men i praktiken styrdes deras politik från USA. De då avgörande maktfaktorerna, polis och militär var starkt kontrollerade av USA. Om trupperna inte var direkt amerikanska hade åtminstone Washington stor insyn över vilka som erhöll de ledande posterna på dessa områden. Resultatet kom att bli ständiga amerikanska interventioner under de närmaste tre decennierna i regionen. Men det var inte bara genom kanonbåtarna USA kunde styra ländernas utveckling, i takt med att länderna blev allt mer skuldsatta till amerikanska banker ökade också den ekonomiska makten över Centralamerika och Karibien. På grund av den omfattande monokulturen av plantage och jordbruk och det starka beroendet av exportvaror som kaffe, bananer, socker och bomull har ländernas utveckling varit synonym med de amerikanska företagens etablering i regionen. Detta har både gällt direkt ägande och inflytande över politiken som United Fruit Company i Guatemala och indirekt påverkan som stora amerikanska bankers kontroll över investeringar och lån har utgjort. Begreppet bananrepubliker gjorde därför skäl för sitt namn när ländernas ekonomi till stor del var avhängig denna vara och politiken styrdes av de stora fruktföretagen. Både utvecklingen i Guatemala och Honduras är beskrivande för det symbiotiska förhållande mellan stat och utländska företag som utmärker en bananrepublik. Standard Fruit Company blev 1899 det första utländska bananföretaget som etablerade sig i Honduras. Tre decennier senare etableras även United Fruit Company genom att köpa upp det stora nationella bananföretaget Cuyamel Fruit Company.
Roosevelttilläggets interventionistiska ambitioner kom att tonas ned när den nye presidenten Franklin D Roosevelt trädde till makten 1933. Istället lanserades "den goda grannens politik" som istället för militär intervention och direkt politisk inblandning i andra länders affärer gick Roosevelts förslag ut på ökad handel och vänskapliga relationer mellan USA och Latinamerika. Washingtons nya kurs kom också att innebära slutet på protektoraten Panama, Dominikanska republiken, Kuba och Nicaragua. Medan de två förstnämnda avvecklades i lugn ordning höll utvecklingen i de två senare att ta en annorlunda kurs under inflytande av radikala rörelser.
USA och Somoza
Ett exempel på hur radikala rörelser uppstod i kampen mot protektoratspolitiken är Augusto César Sandino som innan avskaffandet av protektoratet i Nicaragua ledde ett väpnat uppror mellan 1928-1933 mot USAs ockupation. Kallad till "medlingsförhandlingar" blev Sandino tillslut brutalt mördad av nationalgardets militärer. USAs tillbakadragande kom att ersättas med en halvt sekel lång, mellan 1933-1979, diktatur styrd av officeren Anastasio Somoza och, sedermera, hans två söner. Val hölls sporadiskt, men var då i händerna på korrupta politiker och Somozas underhuggare. I USAs ögon var Somoza den starke man behövde i Nicaragua varför han garanterades det militära understöd han skulle behöva för att hålla eventuella upprorsvågor i schack.[3] Somoza har gått till historien som en av Latinamerikas mest hårdföra och korrupta diktatorer. I slutet av hans styre var i praktiken hela landet organiserat kring hans familj som ägde 20 procent av den odlingsbara marken (en lika stor yta som landet El Salvador), landets flygbolag och flotta samt en stor del av Nicaraguas industrier och företag. I internationell jämförelse tillhörde Anastasio Somoza en av världens rikaste män (Burns 1994: 288). Tillgångarna i landet var oerhört ojämlikt fördelade, medan 200 familjer ägde hälften av Nicaraguas odlingsbara mark, fick den fattigaste delen av befolkningen dela på fyra procent av jorden (Bradstock 1987: 12). Många menade att han fortfarande vid sjuttiotalets mitt satt säkert i sadeln med ett vältrimmat nationalgarde och själv tryggt ombonad i sin bunker i centrala Managua. Parallellt med detta skedde en radikalisering av Nicaraguas folk. En gerilla hade sedan början på 1960-talet byggts upp under Carlos Fonsecas regi, FSLN[4].
Droppen för många var den stora jordbävning som landet drabbades av den 23 december 1972 då Somoza stoppade alla hjälpsändningar i egen ficka, även blodplasma som såldes på den internationella marknaden och beslöt att bygga ett nytt shoppingcentrum i Managuas överklassområde istället för att bygga uppstaden efter katastrofen. Många liberaler som tidigare halvhjärtat hade stött diktaturen ändrade nu inställning och gav FSLN sitt aktiva stöd. FSLN rönte allt större segrar med flera lyckosamma kupper inne i Managua. 1978 ockuperades parlamentsbyggnaden, varpå man lyckas att förhandla till sig frisläppandet av ett stort antal fångar. Dessa fördes sedan till flygplatsen under tusentals människors jubel. Allt fler organisationer, inte minst från kyrkan, ställer sig bakom FSLN som den enande kraften mot diktaturen.
I januari 1978 mördades chefredaktören Pedro Joaquín Chamorro för den liberala tidningen La Prensa p g a sin antidiktatoriska verksamhet. Den del av borgerligheten som inte tidigare, t ex vid jordbävningen, vänt sig emot Somoza gjorde det nu. När Carteradministrationen ett år senare beslutar att häva allt militärt stöd till diktatorn är Somozas dagar räknade. Den 19 juli 1979 tågar en folkarmé med röd-svarta fanor in i Managuas centrum, Somoza flyr till Miami och därefter till Paraguay där han mördas av en vänstergerilla.
Snart efter maktövertagandet kom ett revolutionsråd att ta över styret över landet. Detta bestod av en majoritet av FSLNs vänsterfraktion, men också liberaler och konservativa var medlemmar. Dessa kom att styra landet fram till de första fria valen 1984. Revolutionen var framgångsrik på många sätt. I dess eftersvall följde ingen repression eller politiska utrensningar, utan den nytillsatta administrationen gav sig direkt i kast med de akuta problem landet led av. Den alfabetiseringskampanj som igångsattes under prästen Fernando Cardenals ledning är kanske det bästa exemplet på revolutionens handlingskraft. Mellan 23 mars - 23 augusti 1980 lyckades denna andra revolution utan vapen, som den har kallats, att reducera icke-läskunnigheten från 52 procent till 13 procent (Burns: 289). Intentionerna var som sagt goda hos den nya ledningen. Det stora problemet, vilket skulle leda till regimens fall, var det anfallskrig som USA bedrev mot landet genom gerillagruppen Contras, bestående av resterna från Somozas armé Nationalgardet, tränade för en kontrarevolution på amerikanska baser i Honduras. Den amerikanska retoriken är bekant, Nicaragua hade utvecklats till en kommunistisk bastion varför stödet till Contras var ett försvar mot spridningen av östblocket. I själva verket var Nicaraguas relationer med östblocket sparsmakade. Det var inte förrän USA införde embargo på all handel med Nicaragua landet blev tvungen att orientera sig mer mot öststaterna. Innan hade Nicaraguas handel med östblocket varit ungefär lika stor som den med USA. De amerikanska angreppen på landet fördömdes av en stor världsopinion. Bland annat fördes frågan till den Internationella domstolen i Haag där USAs angrepp på Nicaragua fördömdes i juni 1986 med siffrorna 14-1. Reagan förklarade emellertid efter domen att han inte tänkte följa dess utslag. Bland åtalspunkterna mot USA kunde finnas att CIA under ett halvårs tid mellan 1983-1984 hade gjort inte mindre än 22 attacker mot landet, bl a utplacering av minor, bombningar mot kommunikationsanläggningar och grodmansattacker mot hamnar. Inte minst allvarlig var mineringen av en av Nicaraguas viktigaste hamnar som omöjliggjorde en stor del av Nicaraguas handel och kommunikation med omvärlden.
I första världskrigets eftersvall och begynnande ekonomiska problem inleddes vid valet av Gerardo Machado till president på Kuba en omtumlande period. 1931 utbryter ett uppror mot regeringen som slås ned och leder till en ökad repression från Machadoregimen. Efter påtryckningar från USA tvingas tillslut Machado att avgå 1933. Delar av armén och radikala studenter tar makten genom en kupp och utser akademikern Dr Ramón Grau San Martín till president. Trots motstånd från USA sätter Grau San Martín igång ett omfattande reformarbete där Platt-tillägget avskaffas, 8 timmars arbetsdag och kvinnlig rösträtt införs samt att planer på en jordreform skissas. Reformerna väcker oro hos de stora jordägarna på ön som vänder sig till USA för hjälp att få bort Grau San Martín. Istället för militär intervention väljer man att underblåsa orosstämningar och stödja Kubas starke man Fulgencio Batista som stod redo att peta bort Grau San Martín från makten. Efter fyra månader vid makten tvingas Grau San Martín att lämna över denna till Batistas man Carlos Mendieta. 1940 vinner Batista valet och genomför en ny förhållandevis progressiv konstitution. Konstitutionen är typisk för protektoratens väg mot ökad självständighet när den medgav vissa sociala landvinningar, men inte tog itu med det verkliga problemet, USAs avgörande inflytande över Kuba.
Men bara för att protektoratsepoken var över minskade inte USAs inflytande eller direkta inblandning i de karibiska och centralamerikanska länderna. Det "manifesta ödets" uppfattning om USAs utvaldhet och rätten att blanda sig i andra länders angelägenheter låg kvar. Sedan 1900-talets början skulle USA göra över trettio invasioner i den karibiska regionen. Amerikanska företag och underrättelsorganet CIA har ofta haft ett finger med i spelet, antingen med amerikanska marinkårssoldater eller med inhemska militärstyrkor. Guatemalas utveckling under 1950-talet är ett av exemplen på detta.
Guatemalas försök till demokrati
Efter en period av stor folkligt missnöje kastades tillslut Guatemalas diktator Jorge Ubicos styre över bord genom en militärkupp oktober 1944. En epok av över hundra års diktatur, sedan självständigheten 1839, var över. Rebelledarna, de unga militärerna Jacobo Arbenz och Francisco Araña, lät utlysa allmänna val där filosofiprofessorn Juan José Arévalo vann en rungande seger med 80 procent av rösterna. Under Arévalos styre skulle Guatemala komma att ta sina första steg mot ett demokratiskt samhälle. I USAs och den inhemska oligarkins ögon var den nya presidenten en kommunist som så snabbt som möjligt måste avsättas. Detta ledda till att Arévalo under sin femåriga presidentperiod utsattes för inte mindre än 32 kuppförsök (Galeano 1988b: 132).[5] Alla dock förgäves tack vara försvarsministern Arbenz' och överbefälhavaren Arañas välorganiserade försvar av republiken.
Att Arévalo skulle vara kommunist är ett flagrant exempel på USAs användande av öst-västkonflikten för att genomföra sin politik på den latinamerikanska kontinenten. Taktiken med kommunismen som ett hot var en del av USAs efterkrigsstrategi att stänga ute fienden från de latinamerikanska länderna. Det kalla kriget klistrades alltså på Latinamerika, trots att beteckningar som "kommunism" eller "öst-väst" var begrepp som inte passade in på den latinamerikanska kontinenten. I den amerikanska retoriken kan man se en successiv skärpning av kritiken från att USAs utrikesminister Edward R Stettenius jr 1945 betecknade Arévalos regim som vänsterliberal till att man några år senare började tala om att regeringens reformer bar på "the unmisstakeble proofs of communism", att man var på väg mot "a dictatorship of the proletariat" och att Arévalo var "an agent of Stalin" (Karlsson: 118).[6] I själva verket var Arévalo en övertygad anti-kommunist. Detta märktes t ex i många av hans, mot kommunismen, fientliga uttalanden, att han lät stänga en fackföreningsskola p g a dess användande av sovjetiskt och mexikanskt studiematerial och att flera förmodade kommunistanhängare ersattes från hans regering med konservativa representanter.
José Arévalo klarade de fem åren utan att bli avsatt av något av de många kuppförsöken. 1950 års val, då Arévalo inte ställde upp, ledde till den radikale Jacobo Arbenz' seger och därmed en fortsättning och radikalisering av Arévalos politik. USA och det amerikanska företaget United Fruit Company skulle se till att byta anti-kommunistpropagandan till regelrätt handling.
Detta utlöstes när Arbenz, två år efter sitt makttillträde, lanserar ett förslag till jordreform. Förslaget gick ut på att alla stora outnyttjade jordegendomar skulle exproprieras och delas ut till jordlösa småbrukare. De tidigare jordägarna skulle kompenseras med ersättningar som utgick från 1952 års självdeklaration. Enligt beräkningar från USAs utrikesdepartement skulle jordreformen endast drabba ett tusental storgodsägare, alltså mindre än en procent av landets privata jordägare. Dessa jordägare stod emellertid för över hälften av det totala jordinnehavet. Värst drabbat ansåg sig United Fruit Company vara som brukade under en tiondel av sitt jordinnehav. Företaget, som hade etablerat sig i landet i början på 1900-talet, hade utvecklats till något av en institution vid sidan av den vanliga statsmakten där man ägde en stor del av landets järnvägsystem, den rad av diktatorer som hade härskat under 1900-talet hade gjort med frikostiga ekonomiska stöd från United Fruit som kompensation hade företaget monopol på landets bananhandel. United Fruit hade också en helt egen hamn på Atlantkusten med tillhörande flotta samt att företaget förfogade över 200 000 hektar av landets bördigaste jordbruksmarker (Nylund: 52). Tilläggas ska också att företaget hade i deklarationen endast uppgett ungefär en tiondel av det totala värdet som det jordinnehav de förfogade över. Jordreformen var alltså ett smart sätt att komma åt företagets enorma jordegendomar utan att behöva betala dem större ersättning än i proportion med vad de själva hade uppget i deklarationen (LaFeber: 118 f f).
Arbenz jordreform gick alltså till hårt angrepp även mot det utländska ägandet. Detta skulle bli droppen för USA varför de två år senare koordinerade en militärkupp i landet. Det kan också tilläggas att United Fruit inte bara var ett mäktigt amerikanskt storföretag, utan i dess styrelser och bland dess ägare fanns en stor del av USAs politiska makthavare. Nämnas kan utrikesminister John Foster Dulles som var före detta ägare till advokatfirman Sullivan & Cromwell som försvarade United Fruit i rättsprocessen mot Guatemalas regering. Hans bror, Allen Dulles, var CIAs dåvarande chef och en av företagets styrelsemedlemmar.[7]
En av president Eisenhowers första uppgifter som nyvald president 1953 var att upprätta en strategi för att avsätta den radikale presidenten i Guatemala. En invasion med efterföljande statskupp skulle vara nödvändig. Syftet var att det skulle se ut som en intern angeläget mellan de centralamerikanska länderna, USA skulle således agera bakom kulisserna. En förutsättning för detta var att få med länderna inom OAS[8] på att USA hade rätt att vidta åtgärder mot Guatemala. På OAS' årskonferens, i mars 1954, lyckades USA genom hot om uteblivet bistånd till länder i Latinamerika att få igenom en ändring av organisationens stadgar där det slogs fast att en "appropriate action" var legitim om freden i Amerika hotades. Stadgan var emellertid luddigt formulerad varför de flesta stater som röstade för den inte upplevde den som något klartecken för en amerikansk intervention i Guatemala. En annan del av USAs strategi var att förhandla direkt med regeringarna i Nicaragua och med Honduras om att ställa medel till förfogande för att avsätta Arbenz. Till projektet knöts också guatemalanska militärer under ledning av överste Carlos Castillo Armas och general Miguel Ydígoras Fuentes. Somozas Nicaragua användes som träningsbas för operationen. En strejk på United Fruits plantager och ett försök att smuggla vapen, som stred mot det av USA uppsatta embargot mot Guatemala, från Tjeckoslovakien via det svenska (!) fartyget Alfhem i maj 1954, var den ursäkt Washington behövde för att ge startsignalen till invasionen. Från Honduras korsade general Castillo Armas armé gränsen till Guatemala samtidigt som CIA genomförde radiostörningar och falska radiomeddelanden via det guatemalanska radionätet. Radiostörningarna kom att få stor betydelse när Arbenz' strategi var att beväpna folket i händelse av kuppförsök, störningarna bidrog till att moralen sänktes bland de 10 000 som anmält sitt intresse att försvara fosterlandet. Arbenz vädjade till FNs säkerhetsråd om att fördöma USAs, Honduras och Nicaraguas angrepp, vilket också både Storbritannien och Frankrike gjorde. Detta fick USA att reagera kraftigt mot de europeiska länderna och hotade med att de skulle sluta att stödja dem i deras koloniala angelägenheter i Indokina, Algeriet, Cypern och Egypten. Påtryckningarna ledde till att Storbritannien och Frankrike drog tillbaka sina protester. När situationen blev allt mer ohållbar för president Arbenz förhandlar arméchefen Enrique Díaz fram en överenskommelse med USAs ambassadör om att USA skulle sluta att stödja general Armas om Arbenz självmant lämnar över makten till honom. Efter att Díaz försäkrar Arbenz om att han ska göra sitt bästa för att bevara så mycket som möjligt av regeringens landvinningar avgår Arbenz den 27 juni 1954. När detta skett vill inte USA kännas vid överenskommelsen och Díaz kunde snart se sig besegrad av Armas som snart utropas till president. Stolt kunde utrikesminister John Foster Dulles summera maktskiftet som: "The events of recent months and days add a new and glorious chapter to the already great tradition of the American States" (Burns: 269).
Armas kom under sina tre år vid makten att återställa den gamla ordningen. Detta som enligt han själv var ett försök att göra mer för folket på två år än kommunismen lyckades göra på tio, innebar i själva verket stora inskränkningar i demokratin. Förutom att oppositionella mördades eller försvann, förbjöds obekväma politiska partier, inga val hölls, de icke läs- och skrivkunniga, d v s över hälften av befolkningen fråntogs sin rösträtt. Jordreformen revs upp och stora jordägare som United Fruit återfick sina egendomar på bekostnad av de 100 000 landlösa som hade fått egendomar tilldelade sig.
Kuba - det kommunistiska hotet
I januari 1960, ett år efter den kubanska revolutionen, godkände president Eisenhower en fyrapunktsplan med syfte att störta Fidel Castro. Planens innehåll var att politiskt organisera exilkubanerna i USA, bildandet av en paramilitär styrka som skulle landstiga på ön, en propagandakampanj med bl a radiosändningar samt att sätta upp en hemlig oppositionsgrupp på Kuba. Anti-Kubakampanjen skulle koordineras av en av CIA nytillsatt operationsgrupp Cuban Task Force. I maj drar USA tillbaka det tekniska biståndet till Kuba och i juni förvägras amerikanska oljebolag på ön att raffinera sovjetisk olja efter en order från USAs finansdepartement, trots USAs kubaambassadör Philip W. Bonsals protester. Kuba svarar med en nationalisering av oljebolagen, och andra utländska bolag. Ett år därefter bryts de diplomatiska förbindelserna länderna emellan.
I april 1961 är det dags för USAs punkt två i krigföringsstrategin, den paramilitära styrkans landsättning och maktövertagande på Kuba. Grisbuktsinvasionen är välkänd. De dryga tusentalet vältränade och till tänderna rustade soldaterna skulle snabbt ta sig i land och med bombplansunderstöd från Nicaragua skulle städerna Santiago och Havanna bli ett lätt byte för anfallarna. Anfallet blev ett fiasko för USA och CIA, varken bombningarna eller landstigningen lyckades. Första kapitlet i USAs krigföring mot den lilla ön kunde skrivas.
Efter Grisbuktsinvasionen blev Kuba nödgat att stärka sina förbindelser med Sovjetunionen. Den kubanska revolutionen blev alltså kommunistisk först i ett senare stadium, som en följd av USAs krigföring och den polarisering det kalla kriget hade medfört. Castros politiske rådgivare Herbert Matthews slår huvudet på spiken när han konstaterar att: "Communism was not a cause of revolution, it was the result"(I Karlsson: 144).
Trots Grisbuktsinvasionens misslyckande skulle upprepade försök göras för att avsätta och t o m mörda Castro. Aktionerna bedrevs ofta av CIA närstående grupper. I början på 1971 försökte CIA tillsammans med anti-castristiska grupper på Kuba att få Castro på fall genom att introducera en svinpest som skulle lamslå landsbygden. En container med det farliga viruset skickades till en amerikansk träningsbas i Panama varifrån den senare smugglades in på ön. Några veckor senare utbröt epidemin. Smittan kunde tillslut stävjas med att 500 000 grisar slaktades (Morley: 471). Även utanför Kuba har anti-castristiska grupper varit aktiva. Edward S Herman rapporterar att mellan 1973-1979 mördades sex personer anställda på kubanska ambassader i USA. Ett ytterligare 80-tal kubaner mördades under samma tidsperiod som en följd av exilkubaners attacker på olika mål på Kuba. Exilkubanerna var också ansvariga för mellan 25 till 30 bombattentat i Miamiområdet endast under 1975 riktade mot grupper som sympatiserade med Fidel Castro. I oktober 1976 orsakade ett par f d CIAanställda 73 personers död genom att spränga ett kubanskt passagerarflygplan (Herman: 67).
Parallellt med Grisbuktsplaneringarna igångsattes också en strategi för att fälla castroregimen genom ekonomisk krigföring. Tanken var att det extremt handelsberoende Kuba skulle isoleras ekonomiskt. De första stegen hade redan tagits genom förbudet för amerikanska bolag att raffinera sovjetisk olja. Även om amerikanska åtgärder var smärtsamma för Kuba skulle internationella sanktioner definitivt på Castro på fall, beräknade Kennedyadministrationen. Under 1961 förbjöds därför all handel och alla finansiella transaktioner med Kuba. Samtidigt inför USA en blockad mot handel med Kuba som drabbar tredje land när andra länders fartyg som hade gått i land i kubanska hamnar förbjöds att landstiga i USA. Under perioden förstärks därför bevakningen vid tull och hamnar längs USAs ost- och sydkust. Under hela början på 60-talet bedriver USA en framgångsrik kampanj för att få andra länder att sluta att handla med Kuba. Japan minskade t ex sin sockerimport från Kuba till under hälften av den kvot man hade haft innan 1961. Storbritannien, Grekland, Norge och Västtyskland fick i september 1962 reprimander från USA att deras fartyg ankrade i kubanska hamnar. Dessa länder utgjorde då nära hälften av alla fartyg som ankrade upp i Kuba. Detta ledde till att under det kommande året gick endast 60 fartyg från västländerna i land i kubansk hamn mot 350 året innan. Marocko erbjöds av USA subventionerat amerikanskt socker för att man skulle stoppa sockerimporten från Kuba. Trots att inga handelsmässiga skäl fanns för att sluta handla med Kuba (landet hade rykte om sig att, tillskillnad från andra tredje världen länder, alltid betala sina räkningar i tid) minskade handeln med Västeuropa mellan 1964 och 1966 från 37 procent till 20. De latinamerikanska ländernas relationer med Kuba var en annan viktig del i Kennedyadministrationens krigföring mot Kuba. Den verkliga mardrömmen för Washington var att Kuba skulle framstå som modell för de latinamerikanska länderna. En del talade också för detta. Bland länderna sågs Kuba som ett djärvt exempel och ett alternativ till en USAberoende ekonomisk utveckling. och ledare som Che Guevara och Fidel Castro var den latinamerikanska ungdomens stora hjältar. För att Kuba inte skulle exportera sin revolution lanserade Kennedy, Framstegsalliansen, ett icke-marxistiskt hjälpprogram för hela Latinamerika. Även om följderna hamnade långt ifrån projektets ambitioner sådana var Framstegsalliansens syfte att säkra USAs intressen i regionen genom en Marshallplan för den latinamerikanska kontinenten. Miljardbelopp skulle överföras genom bistånd och lån från USA. Även om Framstegsalliansens hade goda intentioner var udden riktad mot Kuba. Detta märktes inte minst i att Kuba blev uteslutet ur den amerikanska samarbetsorganisationen OAS, 1962 i samband med diskussionerna för alliansens utformning. Den amerikanska strategin att ekonomiskt isolera Kuba var således framgångsrik, vilket följande tjänsteman vid det amerikanska utrikesdepartementet intyger; "things came up pretty much our way in terms of denying shipping, the sale of goods and financial credits." (Morley: 239)
I början på 1970-talet började krav ställas från latinamerikanska länder att förbättra relationerna. Inom OAS tog frågor som att häva sanktionerna mot Kuba upp för omröstning. För USAs del hamnade man ofta i en knepig situation när man vid omröstningarna hamnade på samma sida som kontinentens mest hårdföra diktaturer, Brasilien, Paraguay, Guatemala, Honduras, Nicaragua och Haiti. Detta ledde till att USA kom att tumma på sin hårda hållning mot Kuba, bl a accepterade USA ett förslag att varje land inom OAS själv skulle få bestämma hur sina relationer med Kuba skulle se ut. Paradoxalt nog skulle det vara koloniernas frigörelseprocess i mitten på 1970-talet i Afrika, främst i Angola, vara det som förde tillbaka de uppmjukade relationerna till skyttegravsställningarna från 1960-talet. I Angola hamnade USA och Kuba på var sin sida i befrielsekriget. Kuba stödde befrielserörelsen och sedermera regeringen MPLA medan USA tillsammans med Sydafrika stödde rebellorganisationen UNITA.
Dominikanska Republiken
Efter ett tre decennier långt styre under den brutale diktatorn Rafael Trujillo tog epoken sitt slut efter en kupp i januari 1962 i Santo Domingo, Dominikanska republikens huvudstad. I december hölls ett val där vänsterkandidaten Juan Bosch Gaviño vinner en klar seger. Trots sina goda intentioner om jordreform, reformering av militären, löneökningar etc lyckades inte Bosch att reda ut den svåra inrikespolitiska och ekonomiska situationen. Hans styre fick därför sin ände med en ny militärkupp i september 1963 då Reid Cabral tog makten. Cabral strama ekonomiska politik under Världsbankens beskydd ledde till att den redan ansträngda situationen närmade sig ett tillstånd av kaos. 1965 utbröt en strid mellan Boschanhängare (konstitutionalisterna) som ville upprätta demokratin i enlighet med valresultatet 1962 och de som stödjer Cabrals diktatur (lojalisterna) . Den 27 april, efter två dagars oblodiga strider, hade konstitutionalisterna läget under kontroll. Lojalisterna flydde till flygbasen San Isidro och kallade på militär hjälp från USA. Dagen efter landstiger 500 marinkårssoldater, vilka följdes av närmare 23 000 trupper och över 200 flygplan fullastade med krigsmateriel under den kommande veckan. President Johnson motiverade sin intervention med att syftet var att; "give protection to hundreds of Americans who are still in the Dominican Republic and to escort the safely back to this country". (I Karlsson: 185) Motivet var alltså att skydda amerikanska liv och ingenting annat. Men redan två dagar senare, när USA öppet stödde de lojalistiska trupperna genom att bl a landsätta 2500 fallskärmssoldater på den hotade San Isidrobasen, var Johnsons motivering en annan:
"There are signs that the people outside the Dominican Republic are seeking to gain control. Thus the legitimate aspirations of the Dominican people and most of their leaders for progress, democracy and social justice are threatened..." (I Karlsson 1996: 186)
Ambitionerna från USAs sida var nu helt andra. Från att ha definierat sig som neutrala med den enda uppgiften att rädda amerikanska liv blev uppgiften rent politisk, d v s att se till att rätt sida vann. En ny president tillsattes snart, Silvestre Antonio Guzmán. Han var emellertid tvungen att utse sin regering i samråd med två amerikanska rådgivare. Två månader efter Guzmáns tillträde inleds förföljelser och mystiska mord på lojalistanhängare. Närmare 500 personer rensas ut inom det kommande året. Inget av brotten utreds, trots att USAs trupper har full kontroll över situationen och har lovat att upprätta lag och ordning. Det mest uppmärksammade är den minnesgudstjänst en grupp konstitutionalister höll för en av deras militära ledare i december på ett hotell i staden Santiago. Plötsligt stormas hotellet av flera hundra tungt beväpnade regeringstrupper. Trots att de amerikanska trupperna var förlagda i närheten av staden dröjer det över åtta timmar innan de anländer och får stopp på anfallet. Ett stort antal människor dödades. Detta kom att leda till högt uppsatta personer inom både konstitutionalisternas och lojalisternas ledningar utnämndes till utlandsuppdrag för att framtida konflikter skulle undvikas. Lojalisterna vägrade emellertid att acceptera dessa och fick istället stanna kvar med viktiga poster inom regeringen, medan konstitutionalisterna lämnade landet. Detta ledde till att oppositionens främsta företrädare i praktiken blev utvisade från landet, varför lojalisternas makt blev helt dominerande.
Från interdependens till lågintensiv krigföring
Under Jimmy Carters första år som president (1977-81) präglades USA utrikespolitik av en avspänning i förhållandena till östblocket. Från sina föregångares "instängning-av-fienden-taktik" blev nu strategin "interdependens"[9], ett ömsesidigt beroende där alla kunde vinna på ökade handel och en öppen dialog. Istället för att dela in världen i ett öst-västblock fanns flera indelningar, nord-syd, mittenblock etc. Grundläggande för Carteradministrationen var ökat ekonomiskt samarbete, främst inom "trilateralen", USA, Västeuropa och Japan, avspänning i öst-västrelationerna, fredliga lösningar istället för militär intervention i tredje världen samt en långsiktig strävan mot en ny ekonomisk världsordning där respekt för de mänskliga rättigheterna var en minst gemensam nämnare. Med Reagan som president, 1981-89, förändrades återigen USAs utrikespolitik. Några händelser i slutet på 1970-talet hade fått Reagan att återuppta Carters interpendensstrategi som misslyckad: I Nicaragua hade vänsterfronten FSLN tagit makten 1979, under samma tidpunkt växte FMLNgerillan i El Salvador i styrka och mot den brutala högerdiktaturen och på Grenada hade Maurice Bishops[10] vänsterorienterade New Jewel Movement tagit makten genom en oblodig militärkupp 1979. Tillskillnad från Kennedy distingerade Reaganadministrationen inte mellan världspolitikens olika schatteringar, endast två block fanns; öst och väst vilka mellan det rådde ett ständigt krig. Centralamerika var inget undantag enligt Reagan; "There is a war in Central America that is being fueled by the Soviets and the Cubans"(I Karlsson: 250). Den praktiska tillämpningen av detta i utrikespolitiken blev strategin LIC, lågintensiv krigföring (Low Intensity Conflict)[11]. Karlsson beskriver strategin som en total strategi, det är alltså inte bara ett militärt sätt att bekämpa fienden, utan också en ekonomisk, psykologisk och politisk krigföring. Lågintensiv kallas strategin när stora militära operationer inte skulle användas, dels p g a de stora kostnader de medför men också som en följd av de negativa internationella reaktioner de ofta ledde till. Istället skulle ett band av olika angrepp av fineden användas, allt från stöd till högergerillor och speciella operationer under CIAs försorg till ekonomiska sanktioner och propagandakrig. Valet av strategi skulle förstås anpassas till de speciella omständigheter som var rådande. Detta leder, som avslöjat i Iran-Contrasaffären, Reaganadministrationen att involvera sig i skumma affärer med bl a drog- och vapensmuggling som innehåll. Det kan vara svårt att moraliskt rättfärdiga detta, men den gängse uppfattningen var känslan av ett totalt krigstillstånd där alla medel var tillåtna för att uppnå ett gott mål. Följande citat uttrycker andan bland anhängarna till LICstrategin;
"...nationella ledare och allmänheten måste förstå att lågintensiva konflikter inte rättar sig efter demokratiska föreställningar om taktik och strategi. Revolutioner och kontrarevolutioner utvecklar sin egen moral, sin egen etik, som rättfärdigar vilka medel som helst för att nå framgång. Överlevnad är det enda moraliska värdet." (I Karlsson: 260)
Ett annat sätt att förklara, och moraliskt rättfärdiga, aktivt stöd till högerdiktaturer var FNambassadören Jeane Kirkpatricks distinktion mellan auktoritära högerregimer och totalitära kommunistiska regimer. Utgångspunkten var att de förstnämnda inte var världens bästa styrelseskick men de innehöll en potential att utvecklas till borgerliga demokratier, medan de senare vilade helt på totalitära grunder och därför aktivt måste bekämpas (Kirkpatrick 1982: 96 f f).
Ett bra exempel på LICstrategin i praktisk tillämpning är annars det som under 1987-88 avslöjades som Iran-Contrasaffären. Affären har sin bakgrund i den amerikanska kongressens kritik av CIAs kostsamma inblandning i gerillaorganisationen Contras' krig mot sandinisterna i Nicaragua. 1984 förbjöd t o m kongressen allt stöd till Contras. En ny strategi för hur stödet skulle kunna fortsättas behövdes alltså. Den nya strategin påbörjades under president Reagan våren 1984. En särskild grupp inrättades inom CIA som kunde verka oberoende av kongressen men ändå ha tillgång till CIAs administrativa resurser. Hemliga konton sattes upp utanför USA. Den stora frågan var att få tag på krigsmateriel till Contras. Det hela ledde till ett omfattande nätverk av kokainsmuggling, pengatvätt i skatteparadis som Panama, Schweiz och Cayman Island, oheliga allianser mellan en mängd totalitära regimer och aktivering av anti-kommunistiska grupper inom USA. Det senare väcker tankarna om filibusterpolitiken i amerikansk politisk historia, alltså när privatpersoner blandar sig i den officiella politiken och bedriver individuella projekt med myndigheternas goda minne. Organisationer som Solidiers of Fortune, WACL (World Anti-Communist League) och bland exilkubaner från Brigade 2506, fungerade som en stor rekryteringsbas för Contras' kamp mot regeringen i Nicaragua.
Under Reaganadministrationens styre förhölls Kuba inte bara isolerat, utan den gamla tanken på att aktivt verka för Castros fall plockades upp. Kuba var ju symbolen för kommunismens spridning. Det var därför inte konstigt att Santa Fédokumentet, där USAs Latinamerikapolitik slogs fast, pekade ut Kuba som det främsta målet i den nya aggressivare hållningen. Om propagandakriget via anti-castristiska radiosändningar från Miami misslyckas måste man vara beredd att föra ett "war of national liberation against Cuba"(I Karlsson: 264). Reaganadministrationens skulle visa prov på att från en första början gå ut med en aggressiv profil i Santa Fédokumentets anda till att, efter dess misslyckande återgå till det lågintensiva kriget, d v s genom ekonomiska sanktioner och hot om militär invasion, mot Kuba. Kubas stöd till gerillagruppen FMLN i El Salvador skulle tas som intäkt för den aggressivare hållningen från Reaganadministrationen. När inbördeskriget bröt ut 1979 hade Kuba stött FMLN med vapenleveranser fram till den stora offensiven ett år senare. Efter detta skedde så gott som inga nya leveranser. Kuba försökte istället agera fredsmäklare i området och ville ha med USA i arbetet. USA vägrade emellertid att kännas vid Kubas inviter och tog istället fasta på att "Cuba has declared covert war on its neighbors - our neighbors" (I Karlsson: 265), som den biträdande utrikesministern för inom-amerikanska frågor Thomas Enders uttryckte det. Istället var det USA som ökade engagemanget i området. Den 16 november 1989 mördades sex jesuitpräster i El Salvador, däribland rektorn vid Centralamerikanska Universitetet, Ignacio Ellacuria. Mordet var ett i raden av brutala övergrepp amerikanska, eller amerikanskt tränade, legionärer genomförde i området. Samtidigt som Kuba försökte förmå amerikanerna till förhandlingsbordet om El Salvador, hösten 1981, genomförde USA en stor militärmanöver i det karibiska havet strax utanför Kuba samtidigt som USAs utrikesminister Alexander Haig tillsammans med militärhögkvarteret Pentagon höll på att förbereda ett direkt angrepp på Kuba. På Kuba skedde allmän mobilisering och skarp kritik mot Washington aggressiva intentioner. President Reagan förnekade emellertid allt tal om militär intervention. För den närmaste framtiden skulle han tona ned den militanta retoriken. Reagan var tvungen att slå in på den lågintensiva krigföringen efter ett kort försök till direkt militär intervention.
LICstrategin innebar en skärpning av de redan hårda ekonomiska sanktioner som USA vidtagit mot Kuba. Ett förbud infördes t ex på att föra ut dollar från USA (en åtgärd som påminner om öststaternas förbud på att föra ut öststatsvaluta) för alla som besökte Kuba, vilket var ödesdigert för den kubanska turistnäringen. 1985 förbjöds alla kubaner, oberoende av status, att besöka USA, detta trots att Kuba var välvilligt inställt att låta de kubaner som ville lämna landet göra så. Ständiga militärmanövrar gjordes för att provocera de kubanska makthavarna. Bland det mest spektakulära var en fingerad invasion av Guantánamobasen i april 1982. Reagan uppmanade även andra latinamerikanska länder att bryta de diplomatiska relationerna med Kuba, vilket ledde till att bl a Jamaica gjorde så. En annan del av isoleringspolitiken var att utestänga Kuba från att delta i olika mellanstatliga organisationers verksamhet. Mest anmärkningsvärt är hur USA lyckades förstöra den Alliansfria Rörelsen, ett initiativ från en stor grupp tredje världenländer att skapa en ny ekonomisk världsordning. Den Alliansfria Rörelsen hade sedan 1961 fungerat som något av tredje världens företrädare i internationella sammanhang. Reagan vägrade emellertid att befatta sig med organisationen. Ett exempel är när Fidel Castro blev dess ordförande 1979 då president Reagan ställde ultimatumet att länderna fick välja mellan honom eller Castro. Valet föll på Reagan och sedan dess har organisationen inte haft några fler sammankomster.
Noriega - vännen som blev fiende
Efter att Panamas president Omar Torrijos omkom i en mystisk flygolycka i början på 1980-talet tog chefen för militärens underrättelsetjänst Manuel Noriega makten över landet. Historien om Noriega är ett tydligt exempel på hur Reagan- och, senare, Bushadministrationen stödde Noriegas diktatur och skumma affärer så länge de själv kunde dra vinning av dessa till att han vändes till en förhatlig förtryckare som måste avsättas med militära medel. Historien Noriega visar också inte bara hur Reagan och CIA var beredda att ta till vilka medel som helst för att bekämpa sina förmodade fiender, utan också den officiella retoriken i media kring detta. Noriega hade sedan långt tillbaka rönt stort förtroende inom amerikanska kretsar. Redan på 1950-talet blev han krontrakterad som spion för CIA med uppgiften att hålla koll på eventuella vänsteravvikelser inom den panamanska militärkåren. Efter kuppen 1982 skulle banden till Washington stärkas och Noriega sågs som en viktig länk i kampen mot sandinisterna i Nicaragua. Inom Reaganadministrationen var det ett välkänt faktum att Noriega var involverad i knarkaffärer. Eftersom detta var en av orsakerna till hans avsättning 1989 kan det tyckas logiskt att Washington skulle ha försökt att ingripa mot detta redan i början på åttiotalet när man fick vetskap om detta. Istället lät man inte bara Noriega hållas, utan CIA involverade sig aktivt i de lönsamma affärerna som ett sätt att finansiera kriget mot sandinisterna. De plan som fraktade contrastrupper till Nicaragua fortsatte till t ex Panama för att ta med sig colombiansk kokain till USA på hemvägen. Inte heller när Noriega lät ogiltigförklara vinnaren från presidentvalet 1984, Arnulf Arias Madrid och istället installerade sin kandidat Ardito Barletta, ingrep inte USA, utan erkände istället Barletta. I mitten på 1980-talet börjar emellertid Noriega att bli obekväm för de amerikanska makthavarna när hans narkotikaaffärer började att bli alltför uppenbara. USA försökte flera gånger att förmå Noriega att tona ned, eller avsluta helt med, de skumma affärerna. Snart skulle Reagan göra en kovändning i sin relation till Noriega. Från att ha varit USAs man i Panamazonen, var allt samarbete plötsligt brutet 1987 när en smutskastningskampanj inleddes från Washington med det klara syftet att få bort Noriega från maktpositionen. Som om skumraskaffärerna inte hade varit kända innan, började han att anklagas för narkotikasmuggling, illegal handel med Kuba, brott mot mänskliga rättigheterna etc, trots att han hade sysslat med detta under en lång tid, ofta t o m på uppdrag av CIA (brukar kallas för Iran-Contrasaffären). Washington tar nu alltså helt avstånd från sin forne samarbetspartner och låter några år senare invadera Panama och avsätta Noriega.
Den direkta orsaken till USAs militära intervention i Panama kan sökas i det presidentval som hölls våren 1989 som Noriega lät ogiltigförklara till den USAstödda oppositionens stora förtret. Stora oroligheter utbröt i landet varpå USA sände truppförstärkningar. När Noriega utropar sig till president den 15 december med motiveringen att landet befinner sig i en krissituation får det USA att några dagar senare invadera Panama. Den 25 000 man starka invasionen lyckades med sin föresats att gripa Noriega. Konsekvenserna blev emellertid avsevärda. Enligt Bushadministrationen (som tog över efter Reagan 1989) avled ett 400-tal personer under stridigheterna. En oberoende juristkommission pekar på att siffrorna var långt högre och uppskattar antalet till mellan 2000 till 7000 offer. Dessutom ledde invasionen till omfattande materiell förstörelse när några fattigkvarter av misstag bombades. Presidentvalsvinnaren från våren, Guillermo Endara, installerades som president men kom att gå en hårt framtid till mötes. Detta inte minst när den från Bush utlovade miljarden amerikanska dollar kom att urholkas i form av 400 miljoner dollar till att bekosta försäljning av amerikanska varor i landet, 150 miljoner till skuldåterbetalning och ytterligare 65 miljoner dollar till lån inom den privata sektorn och garantier för amerikanska investerare (Chomsky 1995: 170).
Ett annat exempel på USAs försök att spela världspolis samtidigt som man bakom kulisserna har betydligt avvikande intentioner är Haiti. Efter en lång period av släkten Duvaliers militärdiktatur når regimen sitt slut i och med en militärkupp februari 1986. Val hålls fyra år senare där den socialistiske kandidaten och befrielseteologen Juan Bertrand Aristide vinner överlägset. Aristide erkändes som president av Bushadministrationen men relationerna skulle avsevärt försämras när det framgick vilken politik han stod i begrepp att föra. Efter bara sex månaders styre kastades Aristide av makten genom en militärkupp i september 1991. En klappjakt på anhängare till Aristides parti Lavalas inleddes vilket ledde till att över 2000 personer mördades av militären under de närmast följande månaderna efter kuppen. Dokument har visat att CIA stödde störtandet av Aristide. Enligt ett av Vita husets språkrör "höll [Haiti] på att glida ut ur Washingtons finansiella kretslopp och uppvisade en grad av självständighet i politiska angelägenheter", varför detta förstås måste stoppas (I Chomsky 1995: 649 f f).
Avslutning: Chiapas visar vägen?
Ett av de mest framgångsrika försöken att bryta beroendet från USA och det internationella kapitalet realiserades den 1 januari 1994 då fattigbönder och indianer intog fyra städer i provinsen Chiapas, i södra Mexiko. Kan Chiapas ses som en tänkbar strategi för framtida försök att finna en utveckling där USA spelar en mindre betydande roll? Jag ska försöka att föra en diskussion om frågan i detta avslutande kapitel.
Samma dag, den 1 januari 1994, som upproret bröts ut skrevs frihandelsavtalet NAFTAavtalet på mellan Mexiko, USA och Kanada. Avtalet bygger på ökad internationalisering och konkurrens med handeln mellan de olika länderna, vilket i sin tur har fört med sig krav på långtgående avregleringar och privatiseringar.[12] Detta brukar nämnas som den främsta anledningen till indianupproret. Upproret gick under organisationen EZLN[13], den nationella zapatistiska befrielsearméns, ledning. EZLN, som är en gerillaarmé bestående av ett par tusen magert utrustade indianer och bönder, lyder under sin tur under CCRI[14], ett paraplyorgan för olika etniska grupper i Chiapasområdet. Det är alltid CCRI som fattar de avgörande besluten för hur EZLN ska agera. Den mexikanska krigsmakten blev tagen på sängen av upproret. Mexiko som nybliven OECDmedlem, hade ganska framgångsrikt börjat att lansera sig som ett utvecklat och stabilt västland där väpnade uppror hör gårdagen till. Svaret blev därför att försöka att slå ned upproret så snabbt som möjligt. Flyg, tanks och 12 000 trupper, en tiondel av Mexikos totala landstyrkor, befann sig på plats mindre än en vecka efter revolten i huvudstaden San Cristóbal de las Casas med omnejd. Stridigheterna blev korta och rebellerna tog tillflykten till den djupa Lancandonadjungeln på gränsen mot Guatemala. EZLNs strategi kom istället att bli att väcka opinion och sprida sina krav till det civila samhället.
Orsakerna till upproret kan sökas längre tillbaka än NAFTAavtalet. Chiapas har sedan långt tillbaka varit ett av Mexikos fattigaste områden. Hela 70 procent av invånarna är analfabeter, mindre än hälften av hushållen har rinnande vatten och endast 14 procent har tillgång till TVapparater. Detta trots att över hälften av all energi som produceras i landet kommer från Chiapas och att en stor del av kött- och livsmedelsproduktionen sker här. Chiapas visar på ett klassiskt exempel på vad beroendeteoretikerna brukade kalla centrum och periferiförhållande, där det rika centrum (den industrialiserade delen av Mexiko och USA) suger ut den fattiga periferin på dess naturresurser. Som zapatisternas kommuniké från den 31 december 1993 mycket riktigt beskriver det är Chiapas "a rich land, a poor people"(Collier: 16).
EZLN är på en och samma gång en gammal och en ny befrielseorganisation. Inte minst deras namn, zapatister, som härrör från Emiliano Zapata som ledde den mexikanska revolutionen mellan 1910-1917, talar för uppenbara historiska kopplingar. Zapatas revolution baserades på de enkla folkets krav på jord och frihet. Tankarna går igen när Subcomandante Marcos säger att de inte är ute efter makten utan bara; "vill leva i fred, med demokrati, frihet och rättvisa"(Huerta de: 99)[15]. Hans röst är som ett eko genom de hundratals år av kamp för just dessa grundläggande rättigheter. Förenklat sett skulle man kunna säga att zapatisternas krav och deras problemformulering (att de fattiga är fattiga för att de rika är rika) slår an samma traditionella ton som Latinamerikas vänster alltid har gjort. Men deras medel för att nå sina mål är helt nya. Jag kommer i korthet att gå igenom dessa medel samt att resonera kring vad Latinamerikas vänster har att lära av dessa.
Icke makt
Till skillnad mot tidigare revolutionära rörelser i Latinamerika hävdar zapatisterna att de inte är ute efter att ta makten i samhället, utan bara vill förändra de grundläggande problemen och att det korrupta valsystemet där det institutionella revolutionära partiet, PRIs makt är cementerad. Icke-maktsstrategin måste emellertid ses utifrån den enorma misstro som finns mot det mexikanska parlamentariska systemet. För zapatisterna innebär makt att man är tvingas att samarbeta inom maktens ramar och att man på så sätt tappar fotfästet hos de man verkligen ska företräda.
Nya aktörer
Ett annat slående inslag med zapatisterna är den relativt starka kvinnorepresentationen och indianernas starka inflytande över rörelsen. Det finns annars mängder av fall i Latinamerikas historia som berättar om hur radikaliserade manliga universitetsstudenter flyttar ut på landsbygden eller till djungeln för att väcka lokalbefolkningen till uppror. Även om Subcomandante Marcos själv är man och ladino (alltså icke-indian) har upproret uppstått underifrån och det är snarare Marcos som har fått lärt sig av ortsbefolkningen än tvärt om. Vad det beträffar kvinnornas roll berättar den amerikanska antropologen Lynn Stephens i sin rapport från den stora EZLNkonferensen i San Cristóbal i augusti 1994 att EZLN har lyckats väl att bygga upp en rörelse som tar kvinnofrågorna på stort allvar. Med latinamerikanska mått mätt talar de 30 procent av de aktiva inom EZLN samt att det finns flera kvinnor[16] på ledande positioner för att zapatisterna visar på något nytt i könsfördelningen bland latinamerikanska revolutionära rörelser. Ett annat exempel på att zapatisterna verkligen har försökt att ta sig an kvinnofrågorna är den katalog över kvinnans rättigheter i den revolutionära kampen som EZLN antog i januari 1994. Enligt Stephens undersökningar är tiopunktprogrammet känt bland zapatisternas manliga aktivister, vilka också säger sig försöka följa dess ambitioner (Stephen 1995: 90-91).
Det civila samhället
Zapatisternas icke-maktstategi bygger på att sprida revolutionen genom det civila samhället, d v s genom organisationer, bysamfälligheter och vanliga människor. Alla som är trötta på det korrupta valsystemet kan alltså delta i skapandet av det nya samhället. Zapatisternas slagord "Todos somos Marcos", vi är alla Marcos går ut på att alla som inte står på förtryckarnas sida befinner sig i samma situation av nyliberalt förtryck. Konsekvensen borde alltså bli att en bred rörelse borde engagera sig i deras kamp mot nyliberalismen. Kanske är det just här som en av zapatisternas akilleshälar ligger. Hur får man med sig denna civila kraft av människor och organisationer? Hur förenar man motstridiga intressen till en progressiv kraft? EZLN försöker att göra detta genom att arrangera stormöten där tusentals människor kommer samman och diskuterar vilken väg utvecklingen ska ta. Om zapatisterna har lyckas är ännu för tidigt att sia om, men ett stort problem är avsaknaden på en intellektuell opinion inom Mexiko som stöder upproret.
Ny teknik
Användandet av ny teknik har i och för sig alltid varit en strategi bland väpnade grupper där man bl a har kunnat slåss med den senaste tidens vapen som man stulit av fienden. Men hos zapatisterna har det handlat om ett helt nytt kommunikationsmedel, internet, där statsmakterna inte har haft någon möjlighet att stoppa deras kontakt med omvärlden. EZLNs användande av internet har inte varit mer komplicerat än att man har haft en bärbar dator, ett modem och en mobiltelefon med vilka man har skickat ut sina kommunikéer runt hela jorden. Inte minst vid universitetens institutioner har responsen blivit stor där man har satt upp hemsidor där alla med en internetanslutning kan följa den senaste utvecklingen från Lancandonadjungeln.
Vända sig till världsopinionen
Den nya tekniken har gjort att zapatisterna har kunnat vända sig direkt till en helt värld vad det gäller att söka stöd för sina krav. Jag vågar påstå att detta är det främsta skälet till varför EZLNs uppror har fått den stora omfattning det fått. I denna strategi ligger förutom den nya tekniken ett okonventionellt, ibland poetiskt, sätt att kommunicera på från zapatisternas sida samt att knyta upp en stor del av världens kändisar till upproret.
Kampen mot nyliberalism
En av anledningarna till att zapatisterna har lyckats att engagera en stor opinion runt om världen är att de har framställt sitt uppror som en del i ett större problem, nyliberalismen, som drabbar alla oavsett vilken del av jorden man bor på. De mest konkreta exemplen på detta är de stora konferenser man har arrangerat både i Chiapas och i Europa (i t ex Berlin och Paris). Till det stora möte som hölls i augusti 1994 slöt hela 6000 personer upp till en ministad (!) man hade byggt upp i Lancandonadjungeln. Tillsammans formade en jättelik amfiteater med plats för 8000 personer, ett bibliotek rymmande 3000 volymer, sovsalar och toaletter en helt ny by, Nya Aguascalientes[17]. Nyligen, i juli 1996, hölls ett stormöte mot nyliberalism också det i djungeln där en stor del av Latinamerikas kulturelit deltog tillsammans med 3000 övriga deltagare samt internationellt sett kända namn som Francois Mitterands fru, Danielle Mitterand, Eduardo Galeano och Oliver Stone (Liberación 1996:4-6).
Både vad det gäller zapatisternas mål (som jag inte har analyserat) och deras strategi så är det både dess styrka och brist att de spretar åt flera olika håll. Bristen är förstås att varken utomstående eller zapatisterna själva vet riktigt vart upproret ska leda. Å andra sidan kan detta också vara något positivt. Zapatisterna erkänner mångfalden som finns inom rörelsen och väljer att se detta som någonting dynamiskt som kan utvecklas och föra kampen vidare. Här skiljer man sig alltså från den gamla förhärskande leninistiska strategin som menar att ett avantgarde som ska leda upproret efter en ganska välregisserad modell[18]. Att EZLNs kamp delvis har lyckas tyder den starka internationella opinion som byggts upp kring Chiapasupproret mot nyliberalismens utbredning. Ännu har vi inte sett något av "ett, två flera Chiapas", för att parafrasera Che Guevara, men det bör vara rimligt att upproret har blåst nytt liv i den revolutionära kampen och utformandet av alternativ till den förhärskande nyliberala modellen. Vad detta på sikt kommer att leda till återstår åt framtiden att utvisa.
Litteratur
Burns, Bradford E (1972/94) Latinamerica. A Concise Interpretive History. Prentice
Hall. London.
Chomsky, Noam (1995) Man kan inte mörda historien. Epsilon Press. Göteborg.
-- (1988/90) Terrorismens kultur. Epsilon Press. Göteborg
-- (1991) Terrorizing the Neighborhood. American Foreign Policy in the Post-Cold Era.
AK Press. Stirling.
-- (1985) Turning the Tide. US Intervention in Central America and the Struggle for
Peace. Pluto Press. Boston.
Chomsky, Noam & Herman Edward S. (1979/81) De mänskliga rättigheternas politiska
ekonomi (1). Arbetarklutur. Stockholm.
Collier, George A (1994) Basta! Land and the Zapatista Revolution in Chiapas. The
Institute for Food and Development Policy. Oakland.
Galeano, Eduardo (1988a) Eldens minne 2: Ansikten och masker. Alfabeta. Stockholm.
-- (1971/88b) Latinamerikas öppna ådror. Prisma magnum. Stockholm.
George, Susan (1988/89) A Fate Worse than Debt. Penguin Books. London.
Herman, Edward S. (1982/84) The Real Terror Network. Terrorism in Fact and
Propaganda. South End Press. Boston.
Huerta de, Marta Durán (1994) Yo, Marcos. Ediciones del Milenio. México DF.
Karlsson, Svante (1996) Amerikas bakgård - om USAs utrikespolitik i Karibien.
Nerenius & Santérus Förlag. Göteborg.
Kirkpatrick, Jeane J (1982) Dictatorships and Double Standards. Rationalism and
Reason in Politics. Simon and Schuster Publication. New York.
Klare, Michael T & Kornbluh, Peter (1988/89) Low Intensity Warfare. Methuen.
London.
La Feber, Walter (1983) Inevitable Revolutions. The United States in Central America.
W W Norton & Company. New York.
La izquierda zapatista (1995) Brecha 3 de Noviembre.
Leonard, Thomas M (1991) Central America and the United States. University of
Georgia Press. Athens, Georgia.
Liberación (1996) 9 de Agosto.
Malmgren, Cecilia & Willén, Lasse (1983) Grenada. Karibiens okända revolution.
UBV. Stockholm.
Morley, Morris H (1982) Imperial State and Revolution. The United States and Cuba.
Cambridge University Press. London.
Ny gerilla oroar (1996) Dagens Nyheter 960902.
Nye, Joseph S (1993) Understanding International Conflicts. Harper Collins. Harvard.
Nylund, Bo (1987) Centralamerika mellan i går och i morgon. Proprius förlag. Stockholm.
Pastor, Robert A (1987) The United States and Nicaragua. Princeton. New Jersey.
Petras, James & Morley Morris (1995) Empire or Republic? American Global Power
and Domestic Decay. Routledge. New York.
Schlesinger, Stephen & Kinzer Stephen (1982) Bitter Fruit. The Untold Story of the
American Coup in Guatemala. Photobooks. Bristol.
Stephen, Lynn (1995) The Zapatista Army of Liberation and the National Democratic
Convention. In Latinamerican Perspectives No 4, vol 22 .
Zapatisterna väckte Mexiko (1994) Kommentar Nr 1.
EXTRA LÄSNING
Schlesinger, Stephen, Kinzer, Stephen (1982) Bitter Fruit. The Untold Story of the Amreican Coup in Guatemala. Sinclair Browne. London
Noter
[1]Pragmatismen brukar hänföras till den amerikanska psykologen och filosofen William James (1842-1910).
[2]Ett tillägg till lagen "the Military Appropriation Bill".
[3]Herman har räknat ut att USA har stött Somozadynastin med 32 miljoner dollar i militärt stöd, utbildat över 5500 militärer, gett bistånd för 300 miljoner dollar samt sålt krigsmateriel för fyra miljoner dollar (Herman: 129).
[4]Frente Sandinista de Liberación Nacional.
[5] Enligt samma källa utfördes dessa på order av United Fruit Company.
[6]Även Arévalos efterföljare Jacobo Arbenz utpekades som kommunist. Efter att ha avsatt honom vid kuppen 1954 förklarade utrikesminister John Foster Dulles att:
"For several years international communism has been probing here and there for nesting places in Americas. It finally chose Guatemala as a spot which it could turn into an official base from which to breed subversion which would extend to other American Republics". (I Karlsson 1996: 133).
[7]Förutom dessa var en betydande del av både Truman- och Eisenhoweradministrationen (1945-53 respektive 1953-60) involverade i United Fruit. Följande är exempel på hur amerikansk politisk administration inte alltför sällan lever i symbios med storföretag som United Fruit. Trumanadministrationens biträdande utrikesminister Spruille Braden kombinerade de politiska uppdraget med att frilansa som lobbyist åt företaget, Edward Miller, biträdande utrikesminister för inom-amerikanska frågor, var delägare i United Fruits representant i tvisten mot Guatemalas regering, advokatfirman Sullivan & Cromwell, chefen för utrikesdepartementets internationella säkerhetsfrågor Thomas Dudley Cabot hade varit United Fruits styrelseordförande. Inom Eisenhoweradministrationen gick mönstret igen. Thomas Cabots bror, John Moors Cabot, var en av de viktigaste aktieägare i United Fruit samtidigt som han var USAs ambassadör i Guatemala. Robert Hill, var ambassadör i Costa Rica och blev sedermera chef för United Fruit, USAs FNambassadör Henry Cabot Lodge tillhörde en av företagets viktigaste aktiägarfamiljer, John J. McCloy var Världsbankens chef och blev 1954 chef för United Fruit, handelsministern Sinclair Weeks hade förflutet som chef för United Fruit samt Eisenhowers personlige sekreterare, Ann Witman, hade varit gift med United Fruits f d chef och styrelseordförande Edward Witman. (LaFeber: 118-119 & Karlsson: 126-127).
[8]Organization of American States
[9]Begreppet definieras enklast som ett ömsesidigt beroende:
"...interdependence refers to situations in which actors or events in different parts of a system affect each other. Simply put, interdependence means mutual dependence." (Nye: 161)
[10]Bishop kom senare, oktober 1983, att mördas efter interna stridigheter inom NJM. USAs del i mordet är fortfarande oklara. Men ett faktum är att USA bedrev en hård propagandakampanj mot Bishop där man försökte framställa Grenada under Bishop som något av en kubansk och sovjetisk satellit. Det bästa exemplet på det är byggandet av den nya flygplatsen på ön för att kunna ta emot en större andel turister. Flygplatsen framställs av Reagan som ett försök från Kuba och Sovjetunionen att sätta upp en flygbas på ön. Bishop hade emellertid frågat USA om de ville vara med att bygga flygplatsen. När Reagan tackade nej, slöt en stor del EG-länder och latinamerikanska länder upp för att bygga flygplatsen. 1983 skulle USA invadera Grenada under förevändningen att rädda amerikanska liv. Man hann då också med att avsätta Bishops efterträdare från NJM Bernard Coard och installera en ny USAvänlig regering.
[11]Begreppet har senare omdefinierats till FLIC, Financial Low Intensity Conflict, där stora kreditinstitutioners roll, som Internationella valutafonden och Världsbankens roll ges en stor vikt i kontrollen över tredje världens länders ekonomiska politik (George: 234).
[12]Inte minst avskaffandet av artikel 27 i konstitutionen där det kollektiva jordägandet, ejido, har stadfästs. Zapatisterna menar att utan det gemensamma bruket av jorden utmanas den gemenskap som har växt fram i många ejidobyar.
[13]Ejército Zapatista de Liberación Nacional
[14]Comité Clandestino de Revolución Indígena
[15]"Nosotros queremos vivir en paz, con democracia, libertad y justicia."
[16]Jag tänker inte minst på Comandante Ramona som har blivit något av ett revolutionärt kvinnligt exempel över hela Mexiko. En annan är Major Ana María ledde intagandet av San Cristóbal de las Casas den 1 januari 1994.
[17]Namnet är hämtat från den första konstitutionella kongressen 1914, där bl a Emeliano Zapata medverkade, som hölls i en by med samma namn .
[18]En jämförelse kan göras med den nybildade mexikanska gerillan EPR (Ejército Popular Revolucionario) Folkets revolutionära armé, som tycks ha en mycket mer traditionell hållning. Ett TT-telegram gör iakttagalesen att: "Och medan zapatisterna utmärkt sig mer för sin fyndigt poetiska retorik än för sin militära utrustning, begagnar sig EPR av 70-talsvänsterns enhanda pamflettspråk." (DN 960902)