Jens Holm, Uppsala 960926
I detta PM kommer jag att följa två definitioner av begreppet klass. Den första placerar klassbegreppet i relation till den materiella produktionen. Människors klassposition blir enligt den definitionen den plats de har på arbetsplatsen. Detta är en direkt fortsättning på Marx' ursprungliga klassdefinition. Den andra definitionen ser klassbegreppet som ett mer tänjbart begrepp och betonar de sociala relationerna mellan människor och grupper inom produktionen och utanför denna. Enligt denna blir produktionen, arbetet eller ekonomin, bara en variabel tillsammans med andra betydelsfulla faktorer. Det är min utgångspunkt att i takt med samhällts snabba förändringar måste också analysmetoderna av detta vara öppna för förändringar. Jag vill därför gärna se en klassdefinition som är användbar även bland grupper som inte är delaktiga i varuproduktionen. Jag är likväl övertygad om klassbegreppets relevans (om detta vittnar den nyligen avslutade Rättiviseutredningen i LOs regi) som ett fruktbart medel att analysera stratifieringsprocesser i samhället. Men om inte begreppet anpassas till ett föränderligt samhälle är det risk för att begreppets relevans äventyras. Låt oss till att börja med blicka tillbaka i historien och titta på det fundament som lades för dagens moderna klassdiskussion.
Med all rätt brukar Marx benämnas som klassbegreppets upphovsman. Det kan därför tyckas motstridigt att han själv aldrig gjorde någon systematisk genomgång av begreppet. Däremot bygger en stor del av hans produktion på den enkla utgångspunkten att samhället är indelat efter olika gruppers ställning i produktionen. Beträffande Marx klassdefinition kan man alltså konstatera att han utgick från människornas ställning i produktionen för att bestämma deras sociala ställning i samhället. Även om det under hans tid började att uppstå mellanskikt som gjorde "alla gränsbestämningar suddiga" (Marx: Kapitalet tredje boken s 784) menade Marx att hans samhälle bestod av tre klasser:
"De som endast äger sin arbetskraft, de som äger kapital och de som äger jord, vilkas respektive inkomstkällor är arbetslön, profit och jordränta, alltså lönearbetare, kapitalister och jordägare, bildar de tre stora klasserna i det moderna på det kapitalistiska produktionssättet vilande samhället." (Marx: Kapitalet tredje boken s 784)
Som bekant menade Marx att det mellan de olika klasserna rådde motsättningar. Och att det var dessa motsättningar som drev historien framåt: "Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp" heter det i Det kommunistiska partiets manifest. första mening. Klasskampen gör att klassamhället är statt under ständig förändring och att konflikterna blir allt hårdare. I slutändan menar Marx att endast två klasser kommer att kvarstå; utsugare och utsugna, borgarklass mot proletariat:
"Vår epok, bourgeoisins epok, utmärker sig dock därigenom, att den har förenklat klassmotsättningarna. Hela samhället delar sig alltmer i två stora fientliga läger, i två stora, varandra direkt motsatta klasser, bourgeoisi och proletariat." (Manifestet s 18)
Att det inte har skett någon världsrevolution och att det möjligen finns fler klasser än två stycken står nog klart för var och en. Man kan därför med rätta fråga sig vilken relevans Marx klassbegrepp har idag, 150 år efter dess myntande. Denna fråga har intresserat en rad av forskare i Marx' efterföljd. De som påstår att marxisterna har haft fel för att de på ett onyanserat sätt har talat om klassamhällets ökade polarisering och inväntat att historiens objektiva rörelselagar ska framtvinga en kvalitativ förändring av det kapitalistiska produktionssättet, ser emellertid bara en begränsad del av debatten. I själva verket har en livlig debatt förts inom marxistiska kretsar om klassbegreppets relevans. Klassbegreppet hör alltså inte det förflutna till, utan dess aktualitet beror på det sätt dagens uttolkare behandlar dess innehåll.
Innan jag går in på den moderna debatten om klasser tänker jag kort kommentera Max Webers syn på social stratifiering och klasser. Denna har nämligen haft stor betydelse för sentida forskare. Weber var både en kritiker och en utvecklare av Marx klassbegrepp. Istället för att bara titta på människors ställning i produktionen utvecklade Weber ett nytt begrepp, status. Statusbegreppet talar om vad en individ har för värde i andras ögon. Detta innebär att ens ekonomiska position blir en bland flera andra variabler för att benämna detta. Faktorer som egendom och konsumtionsvanor, vilket inkluderar utbildning, intressen, uppfostran etc, tillfogas därför till ens ekonomiska ställning. Det är viktigt att komma ihåg att Weber, precis som Marx, betonar ekonomins och produktionens viktiga roll. Men där Marx utgick från ett kollektivt begrepp, egendomslösa proletärer kontra ägarna av produktionsmedlen, betonade Weber individens ställning på marknaden, där utbildning och social rörlighet hade en större betydelse. Statusbegreppet kom att få stor betydelse i USA där klasskillnaderna var mindre tydliga än i Europa.
Bland de som har utvecklat klassbegreppet på produktionssidan är hör den fransk-grekiske sociologen Nicos Poulantzas (1975). I två böcker, Political Power and Social Classes samt Classes in Contemporary Capitalism, varav jag har läst den förra, utvidgar han definitionen av klassbegreppet från att ha varit enbart kopplat till de ekonomiska processerna till hela samhällets arbetsfördelning. Klasskampen är således inte begränsad till att utspela sig på arbetsplatserna allena, utan är något som genomsyrar samhällets alla nivåer. Poulantzas skiljer här mellan tre nivåer, den ekonomiska, politiska och ideologiska (Poulantzas 1975: 63). Arbetarklassen definieras vid den ekonomiska nivån utifrån dess sysselsättning sig med produktivt arbete, medan bourgeoisin (eller borgarklassen, begreppen kommer att användas parallellt) är de som äger produktionsmedlen. Vid den politiska nivån tillhör alla borgarklassen som innehar någon form av politisk dominans inom produktionen. Detta innebär att den som arbetar med ledningsfunktioner, trots brist på ägande, tillhör borgarklassen, enligt Poulantzas definition. På den ideologiska nivån dras det en gräns mellan intellektuellt och manuellt arbete, d v s mellan tjänstemän och arbetare. Sammanfattningsvis kan sägas om Poulantzas klassificeringsmetod att den innebär en snäv avgränsning av de grupper som faller inom ramen för arbetarklassen.[1] Hans metod kan ses som ett försök att fånga de nya grupperna på arbetsmarknaden - "the new petty bourgeoisie", det nya småborgerskapet. Nackdelen med Poulantzas indelning är att hans snäva avgränsning gör att han missar en stor del viktiga grupper.
En som har kritiserat Poulantzas men som ändå vidhåller betydelsen av att utgå från den materiella produktionen för att definiera klasstrukturerna är den amerikanske sociologen Erik Olin Wright (1977 & 1980). Wright börjar med att definiera klassbegreppet där han menar att det finns tre karaktäristika som förenar marxistiska definitioner av klassbegreppet. Den första är att klasser bestäms i relationsmässiga termer snarare än i gradvisa sådana. Klasser bestäms alltså utifrån relationer mellan olika grupper och människor i samhället och att mellan dessa grupper råder kvalitativa skillnader snarare än gradskillnader. Den andra utgångspunkten fortsätter på relationstemat. Wright understryker här att klasser definieras utifrån de sociala relationerna i ekonomin snarare än teknikens bestämmande av de ekonomiska relationerna. Wright förklarar det som att: "Class relations are irreducibly social, and thus the analysis of those relations requires a systematic analysis of the forms of social organization of economic relations" (Wright 1980: 325). I den tredje utgångspunkten betonar Wright att det är de sociala relationerna i produktionssfären och inte i handelssfären som bestämmer klasspostionen. Här gör Wright en referens till skillnaden mellan Marx och Webers syn på klassens bestämning, där den senare menade att den avgörs utifrån aktörens roll på marknaden, d v s handelssfären, och inte i produktionen i första hand. (Wright 1980: 325-326) Wright kommer sedan fram till den klassiskt marxistiska klassdefinitionen att klasser är "common positions within the social relations of production" (Wright 1980: 326). Wright går sedan vidare och tar upp problemet med var man ska placera den nya medelklassen (t ex småföretagare, arbetsledare och tjänstemän). Hans frågeställning är huruvida denna nya klass tillhör borgar- eller arbetarklassen. I strid med t ex Poulantzas kommer Wright till slutsatsen att individerna inom denna klass kan tillhöra både borgar- och arbetarklassen på en och samma gång. "Contradictory class locations" - motsägelsefulla klasspositioner - kallar Wright detta och beskriver det hela som:
"It is possible to argue that not all positions within the production process will fall unambiguously into a single class location. In this view some positions occupy what can be termed "contradictory class locations within class relations," locations that are objectively torn between classes" (Wright 1980: 327).
Wright arbetar utifrån definitionen att en kapitalist utmärks av tre karaktäristika; en som äger produktionsmedel, har beslutanderätten över användandet av produktionsmedlen eller har möjlighet att bestämma över andras arbetskraft (Wright 1977: 33). Som kan ses på nästa sida är det främst tre grupper som Wright menar hamnar mellan de stora klassindelningarna, småföretagare (Small Employeers), företagsledare (Managers and Supervisors) och delvis självständiga lönearbetare (Semi-autonomous Wage-earners). Utmärkande för dessa grupper är att de kanske inte äger sina produktionsmedel och ej heller har möjlighet att bestämma över dess användning, men uppfyller det sista kriteriet att de bestämmer över andras arbete (som med företagsledarna) eller att de, tvärt om, äger produktionsmedlen men inte kan bestämma över andras arbete när de inte har några anställda (som med småföretagarna). Wrights slutsats blir att dessa grupper tillhör både arbetar- som kapitalistklassen.
Precis som Poulantzas var alltså Wright intresserad av de nya maktförhållanden som uppstått inom produktionssfären som en följd av de nya gruppernas inträde på arbetsmarknaden. Men när Poulantzas reducerar det nya småborgerskapet till borgarklassen menar alltså Wright att man kan stå med en fot i båda läger och tillhöra båda klasserna samtidigt. Wrights främsta invändning mot Poulantzas är att dennes resonemang leder till en alltför snäv definition av arbetarklassen, med resultatet att den blir en minoritet, istället för den majoritet som traditionell marxism hävdar. Hans andra invändning är följaktligen att borgarklassen är för generöst definierad och innefattar en alltför stor grupp (Wright 1980: 346 f f). I nedanstående figur följer ett tydligt exempel på Wrights metod att behandla klassbegreppet. Här är det Poulantzas indelning i ekonomisk, politisk och ideologiska nivån som minutiöst dissekeras i en av hans många tabeller. Lägg särskilt till det nya småborgerskapet - New Petty Bourgeoisie - som stämmer överens med arbetarklassen - Proletariat - förutom i några få kolumner.
Att bara studera klasser i förhållande till lönearbetet är inte ett tillräckligt medel för att komma till rätta med den stratifiering som utmärker dagens industrisamhälle. Faran finns att indelningen inte klarar av att omfatta vad som händer i vardagslivet. Krav har därför ställts på att utsträcka klassdefinitionen till områden utanför produktionen. En sådan debatt har förts sedan efterkrigstiden och framåt bland sociologer och samhällsvetare. Två stycken uppfattningar har kommit att stå emot varandra. Den första, här företrädd av Erik Olin Wright, hävdar ekonomin och produktionen som de avgörande faktorerna för att bestämma klasstrukturerna i samhället. Den andra, företrädd av Crompton, Bourdieu och Israel och Hansson jämställer de ekonomiska variablerna med kulturella faktorer.
På senare tid har kritik mot den produktionsorienterade definitionen väckts. Man har menat att den ekonomiska variablerna är viktiga men har däremot ingen patenträtt på vilka karaktäristika som bestämmer klasstillhörigheten. Pierre Bourdieu är kanske den som främst har förknippats med ett alternativt sätt att se på klass. Bourdieu kritiserar forskare som Wright som alltför mycket har gjort klassbegreppet till något konstant och som är fast rotat i produktionssfären. I själva verket är klass något som är statt under ständig förändring och där de olika betingelserna avgör vilka variabler som är viktigast för dess bestämning. Bourdieu menar t ex att klassbegreppet kan liknas med "a flame whose edges are in constant movement, oscillating around a line or surface" (Bourdieu 1987:13). Klasser är alltså inte redan färdigt objektivt iakttagbara grupper som bestäms utifrån människors plats i produktionen, utan "in the construction of theoretical classes have to compete, in reality, with other principles, ethnic, racial or national" (Bourdieu 1987:7). Om den Marxska synen betonar individens roll i produktionen framför allt annat, är den avgörande komponenten i Bourdieus klassdefinition de sociala relationerna mellan olika aktörer. Han definierar därför klass som:
"sets of agents who, by virtue of the fact that they occupy similar positions in social space (that is, in the distribution of powers), are subjected to similar conditions of existence and conditioning factors and, as a result, are endowed with similar dispositions which promt them to develop similar practices" (Bourdieu 1987:6).
För att bestämma människor klasspositioner använder Bourdieu några olika begrepp. Det första rör ekonomiskt, symboliskt, kulturellt och socialt kapital. Bourdieukännaren Broady definierar Bourdieus kapital som "tillgångar som i den sociala världen tillerkänns värden" (I Israel och Hermansson 1996: 196). Det ekonomiska kapitalet handlar helt enkelt om de ekonomiska tillgångar det undersökta objektet förfogar över. Det symboliska kapitalet bestäms av vad medlemmarna i en klass erkänner som värdefullt. Det kulturella kapitalet kan vara ett visst språk, manér eller att uppskatta rätt saker. Ett högt kulturellt kapital uppnås inte minst via utbildning eller går i arv från föräldrar till barn. Det sociala kapitalet bestäms av hur man uppför sig och interagerar med andra människor.
Ett bra exempel på hur Bourdieu går tillväga för att kartlägga människors position i den sociala stratifieringen är hans koordinatsystem med ekonomiskt och kulturellt kapital efter de två parametrarna. Klasstillhörigheten bestäms här av den totala mängd kapital en person har tillgång till, d v s summan av både ekonomiskt och kulturellt kapital. Matrisen nedan är en förenklad version av Bourdieus ambitiösa försök till en kartläggning av det franska samhällets sociala stratifiering. På den vertikala axeln placeras individer enligt deras totala tillgång på kulturellt och ekonomiskt kapital. De som har de största tillgångarna hamnar högst upp, medan de som har de minsta hamnar längst ned. Längs den horisontella delas de två kapitaltyperna upp för att man ska kunna särskilja mellan människors och gruppers ekonomiska respektive kulturella kapital. Sedan placeras människor och grupper in i koordinatsystemet utifrån sin tillgång på ekonomiskt respektive kulturellt kapital. Den ekonomiska faktorn är förstås lätt att operationalisera när Bourdieu där bara väger in inkomst och konsumtionsstorlek (hur mycket man konsumerar för). Den kulturella faktorn är förstås svårare. Här lägger Bourdieu stor vikt vid t ex fritidssysselsättningar, konsumtionspreferenser och musik- och litteratursmak (Bourdieu 1994: 289 f f).
Ett annat av Bourdieus centrala begrepp är habitus. Habitus kan enklast beskrivas som de handlingsmönster som uppstår mellan människor som delar ett viss sorts kapital. Det Bourdieu alltså fokuserar på är hur handlingsmönster reproduceras, hur de sprids vidare från generation till generation och inom de olika sociala strukturer som finns i samhället. Bourdieu menar att man genom att använda begreppet "försöker därigenom att sätta namn på den genererande principen bakom gruppers alla egenskaper och omdömen om egna och andras egenskaper" (Bourdieu 1994: 298). Vad Bourdieu alltså menar är att med habitus har man fått ett redskap att klassificera olika handlingsrepertoarer och hur dessa reproduceras. Den brittiska sociologen Rosemary Crompton definierar begreppet som "a system of dispositions shared by all individuals who are products of the same conditionings" (Crompton 1993: 173). Bourdieus habitusbegrepp skiljer sig på ett intressant sätt från marxismens klassbegrepp. Inom marxismen har man alltid betonat klassmedvetandet som en förutsättning för handling. För att den sociala revolutionen skulle komma till stånd måste arbetarklassen enligt Marx gå från att vara en klass i sig till en klass för sig. När arbetarna hade blivit medvetna om sitt gemensamma predikament kunde de alltså göra gemensam sak och förena sig mot den förtryckande klassen. Bourdieus habitusbegrepp tar sin utgångspunkt i det rakt motsatta. Handlingarna sker som ett resultat av medärvda handlingsmönster om vilka man är omedveten. "Habitus är spontanitet om vilken man är omedveten", säger Bourdieu (I Israel och Hansson 1996: 197). Israel och Hansson, som har intresserat sig för begreppet, är dock noggranna med att påpeka att habitusbegreppet inte styrs av drifter eller är genetiskt betingat, utan att det handlar om handlingsmönster som har spridits inom sociala grupper. För att konkretisera det ytterligare kan exempel tas med barn som ofta går i sina föräldras fotspår (barn till akademiker skaffar sig t ex en god utbildning medan arbetarbarn i mycket liten utsträckning gör detsamma) är ett exempel på hur habitus formas genom gemensam social praxis inom klasser. Bourdieus betoning av att man är omedveten om sin egen habitus kan ge en del av förklaringen till frånvaron av klassmedvetande, trots en relativt stark klasstruktur.
Närbesläktat med Bourdieus klassdefinition är hans begrepp socialt fält. Skillnaden dem emellan är att det sociala fältet utmärks av att det är ett spelrum inom vilket det pågår maktstrider. Personerna i fråga inom fältet kan i sig ha divergerande habitus eller tillhöra olika klasser. Ett bra exempel är universitetsvärlden där personer konkurrerar om olika positioner, definitioner på begrepp, stipendier etc. Det som för personerna inom ett fält samman är alltså konkurrensen om de gemensamma målen.
Rosemary Crompton (1993) betonar vikten av att förena de ekonomiska och kulturella definitionerna av klassbegreppet. Samtidigt som hon menar att faktorer som smak, kultur och livsstil har blivit allt viktigare för klassanalyser, får detta inte leda till att man slänger ut barnet med badvattnet och helt överger den produktionsorienterade klassdefinitionen. Cromptons enkla slutsats är därför att Bourdieus kulturella kapital bidragit positivt till utvecklingen av klassanalysen och är därför ett begrepp som ska integreras i framtida analyser. Inte desto mindre innebär detta att det traditionella marxistiska produktionsorienterade förhållningssättet ska överges. Tvärt om, Crompton menar att istället för att ständigt söka efter nya teorier ska det bästa göras av de två utgångspunkter som finns till hands: "What is required are not so much new theories or methodologies, but rather, a flexible approach which recognizes the connectedness of the different aspects of the complex area of stratification as a whole" (Crompton 1993: 207).
De svenska forskarna Joachim Israel och Hans-Erik Hermansson tycks ha hörsammat Cromptons uppmaning. I deras bok Det nya klassamhället försöker de nämligen kombinera klass och livsstil i en undersökning av svenska gymnasieungdomar. Undersökningen går ut på att forskarna har en uppsättning av åtta politiska och moraliska frågor[2] som de ställer till ungdomarna. Resultaten klassificeras sedan enligt en graderingsskala på 1-5. Resultaten använder de sedan till att skapa ett socialt rum (läs: fält) för att få en sammansatt bild av ungdomarnas klasstillhörighet. Forskarnas utgångspunkt är att de sociala skillnaderna troligen har ökat under 1990-talet samt att klassrelaterade förklaringar till sociala fakta fortfarande är relevanta (Israel och Hermansson 1996: 209). I sin undersökning utgår man också från att det har funnits ett ideologiskt betingat motstånd mot klassbegreppet, varför man istället har försökt att ersätta detta med mindre laddade begrepp som livsform, livsstil och subkultur. I undersökningen vill de istället kombinera dessa med en klassteori. "Vi vill i detta kapitel peka på att en modifierad klassteori kombinerad med livstilsanalyser är ytterst meningsfulla när man studerar vår typ av kapitalistiska samhällen" (Israel och Hermansson 1996: 211). En av de underliggande frågeställningarna för undersökningen har varit huruvida man kan se klasstrukturen i ungdomarnas livsstilar (Israel och Hermansson 1996: 211). Jag tänker inte här gå in på resultaten av undersökningen utan jag lyfter bara upp undersökningen som ett exempel på ett sätt att kombinera det ekonomiska och det kulturella perspektivet för att studera sociala stratifieringsprocesser. Tyvärr saknas det en sammanfattande kommentar till undersökningen varför det är svårt att utvärdera vad forskarna egentligen har kommit fram till. Vad som kan slås fast är att i de flesta fall följer livsstilen klassmönstret, d v s de från medel- och överklassen har t ex en mer lustfylld attityd till tillvaron, de skattar individuell nytta högre än kollektiv välfärd och de är mindre konformistiska än de från arbetarhem. Men dessa utslag var inte fallet vid alla undersökningsgrupper. Ett exempel på detta är två avslutande grupperna som båda tillhörde den övre medelklassen men fick mellan sig väldigt olikartade resultat. Israel och Hermansson konstaterar att: "Jämförelsen mellan dessa två grupper pekar i varje fall på att det är fruktbart att kombinera livsstils- med klassanalys" (Israel och Hermansson 1996: 229). Jag kan inte annat än instämma.
Bourdieu, Pierre (1994) Kultursociologiska texter. Brutus Östlings Bokförlag.
-- (1987) What Makes a Social Class? Berkely Journal of Sociology
Crompton, Rosemary (1993) Class and Stratification. An Introduction to Current Debates. Polity Press.
Israel, Joachim & Hansson Hans-Erik (1996) Det nya klassamhället. Ordfront.
Poulantzas, Nicos (1968/75) Political Power and Social Classes. NLB
Wright Erik, Olin (1977) Marxist Class Categories and Income Inequality. American
Sociologigal Review (feb).
-- (1980) Varieties of Marxist Conceptions of Class Structure. Politics and Society (no 3).
[1]Hans kritiker Erik Olin Wright menar att i USA skulle endast 20 procent av den arbetsföra befolkningen hamna inom Poulantzas definition på arbetarklass (Wright 1980: 346)
[2]De berörda frågorna delades upp i följande kategorier:
1. kollektiv välfärd-individuell nytta, 2. önskan om personlig trygghet-självförverkligande, 3. positiv till invandrare-negativ till invandrare, 4. konformism-icke-konformism, 5. positiv till ägande av ting-negativ till ägande av ting, 6. inåtriktade intressen-utåtriktade intressen, 7. pliktstyrd moral-luststyrd moral, 8. föräldrarorientering-ungdomskulturorientering.