PM sociologisk teori C, ht-95 Av Jens Holm
I detta PM söker jag rötterna till den s k beroendeskolan. Dessa finner jag i marxismens kritik av det kapitalistiska produktionssättet samt i strukturalisterna kring FNorganet ECLAs studier av Latinamerikas beroendeställning till den industrialiserade världen. Istället för att beskriva beroendeskolan som en akademisk disciplin med noggranna kriterier för vilka som får placeras under dess etikett, är min ambition att framhålla beroendeskolans mångsidighet och dess utveckling från marxism och strukturalism till dagens alternativa utvecklingsstrategier, där befrielseteologin framstår som den främste. I min skildring blir beroendeskolan snarare en bred ansats i studiet av ekonomisk utveckling i tredje världen. Jag använder mig främst av begreppet beroendeteorier istället för att tala om beroendeskolan. Detta för att jag anser att det går att ifrågasätta om det över huvudtaget går att definiera de olika studier av tredje världens beroende utveckling för en gemensam skola. När jag ändå talar som skolan är det för att utmärka skillnaden mellan dess närmaste utformare, här särskilt Frank, Cardoso och Amin, visavi närliggande teorier som ex vis neo-marxismen.
Som läsaren snart får se går det en rät linje från 1950-talets strukturalister via André Gunder Frank m fl till dagens heterogena alternativa utvecklingsteorier. Dessa, i synnerhet befrielseteologin, är alltså beroendeteoriernas förvaltare och ständiga förnyare.
För att vi ska få en korrekt bild av utvecklingsteorins historia bör vi söka dess rötter i 50-talets kritiker av den neo-klassiska handelsteorin.[2] Med sitt ursprung hos ekonomer som Adam Smith och David Ricardo såg de neo-klassiska ekonomerna på kapitalismen som ett system som med automatik spred det välstånd som genererades av den kapitalistiska utvecklingen till de breda samhällslagren. I Walt W Rostows bok The Stages of Economic Growth. A Non Communist Manifesto (1960) beskrivs ekonomisk utveckling i stadieform. Högst upp är de industrialisterade länderna som har gått igenom det nödvändiga "take-off" stadiet (alltså den industriella revolutionen, för Sveriges del, som han f ö tillmäter stort intresse, 1870) och uppnått masskonsumtionssamhället.[3] Lösningen för de outvecklade länderna i tredje världen är ökat bistånd och företagsetableringar från de rika länderna. Rostows teori ser därmed de transnationella företagen som i huvudsak någonting positivt, som modernisering av landet. För beroendeskolan symboliserade dessa något rakt motsatt, jättar som suger ut de fattiga länderna och gör dem än fattigare. När Marx och andra kritiker menade att samhället bestod av klasser som kämpade om detta välstånd, menade neo-klassikerna att samhället i grunden var konfliktlöst. Eftersom det inte fanns några egentliga konflikter var det bästa för världsekonomis att frihandel skulle råda. Kritikerna menade istället att världen, precis som samhället, var underställt härskande maktcentra varför frihandel i praktiken aldrig kunde existera. Inspirerade av denna marxistiska kritik hör forskare som Hans Singer, Gunnar Myrdal och Dudley Seers föregångarna som upptäckare av att tredje världens fattigdom stod i förhållande till den rika världens utveckling. Det var alltså de underutvecklade ländernas relation med industriländerna som hade skapat deras underordning. De spridningseffekter som neo-klassikerna menade skulle gynna de underutvecklade länderna i form av industrialisering och inkomstutjämning uteblev och ledde istället till djupare underutveckling och fattigdom när industrialiseringsprocessen tenderade att bli utkonkurrerad av i-ländernas industrier. Utmärkande för kritiken av neo-klassikerna är att den anlade ett strukturellt perspektiv. Enligt detta synsätt var u-ländernas underutveckling mindre ett resursproblem än ett relationsproblem. Det var alltså på grund av sin handel, sin relation, med den utvecklade världen som utebliven industrialisering hade uppstått. Lösningen låg således i att antingen ändra strukturerna eller bryta relationen totalt. Det är alltså denna strukturalistiska ansats som senare skulle komma att leda till den s k beroendeskolans utveckling. Eftersom man såg orsaken till underutvecklingen i relationen mellan i- och utvecklingsländerna blev ett stort intresse för externa faktorer istället för interna en logisk konsekvens. Ett annat utmärkande drag hos strukturalisterna är att underutvecklingen inte var liktydig med o-utveckling, d v s avsaknad av utveckling. Underutveckling var en process där ett land hämmades i sin utveckling på grund av sin beroendeställning till andra länder. De utvecklade länderna hade m a o utvecklats på de underutvecklade ländernas bekostnad.
Inspirerad av Myrdal, Singer och Seers var argentinaren Raúl Prebisch den som skulle få mest betydelse för utvecklingsteorins framväxt. Prebisch var under 1950-talet chef för FNorganet, ECLA (Economic Commission for Latin America). Prebisch, som ursprungligen var en klassisk ekonom upptäckte i sin studie The Economic Development of Latin America and its Principal Problems (1950) att underutvecklingens orsaker kunde sökas i förhållandet mellan industrivaru- och jordbruksprodukter, där de förras värde ständigt ökade medan de senares minskade. Eftersom det var centrum, de industrialiserade länderna, som exporterade industrivarorna och periferin, u-länderna, som stod för råvarorna i förelåg det ett s k ojämnt utbyte (unequal exchange) mellan de två polerna i världsekonomin. Det var alltså Prebisch som var först att utveckla denna terminologi som skulle få så stor betydelse för den fortsatta utvecklingsdebatten.[4] Ett land som Storbritannien hade under den undersökta perioden 1870-1930 hade ökat sitt bytesförhållande när de exporterade förädlade varor och importerade råvaror. Enligt Prebisch rådde således ett motsatt förhållande i u-länderna när de hade en omvänd exportstruktur. Prebisch förklarade detta med att efterfrågan på råvaror ökade saktare än efterfrågan på industrivaror eftersom råvaror genom den tekniska utvecklingen kan utnyttjas allt effektivare. Vidare menade han att jordbruksvarorna hade låg inkomstelasticitet, vilket innebär att den andel av inkomsten som spenderas på livsmedel, d v s råvaror blir allt lägre ju högre inkomsten är. Efterfrågan på råvaror korrelerar m a o inte med ökningen av välståndet i i-länderna. Prebisch hävdade också att det var svårare att öka produktiviteten inom råvarusektorn, medan det som är utmärkande för industrisektorn är just produktivitetsökning och i förlängningen ökad vinst. Avslutningsvis menade Prebisch att det fanns strukturella skillnader mellan i- och u-länderna som gjorde att de förra hade ett ständigt övertag i den internationella arbetsfördelningen.
Prebisch nöjde sig inte med att kartlägga de fel som fanns i relationen mellan de industrialiserade och de underutvecklade länderna, han lade också fram förslag på hur tredje världen skull komma ur sitt underläge och slå in på industrialiseringens bana. Dessa förslag kom att bli normgivande för institutionen ECLA och därmed för många av Latinamerikas länder. Förslagen byggde i korthet på att genom s k importsubstitution skulle industrialiseringsprocessen påskyndas. Importsubstitution innebar att en stor del av importen från i-länderna skulle ersättas med inhemsk produktion. Denna produktion skulle komma till stånd genom uppbyggande av skyddstullar som skulle stänga ute externa industrivaror och skydda den inhemska produktionen. Utländska företag skulle främst spela rollen som utvecklare av den inhemska industrialiseringsprocessen. Prebisch var m a o ingen anhängare av en radikal brytning med de externa faktorerna, något som vissa av beroendeskloans företrädare skulle bli. Vidare skulle staten ha en viktig roll som koordinatör och övervakare över industrialiseringsprocessen. Avslutningsvis fanns förhoppningen om en gemensam latinamerikansk marknad med i Prebisch och ECLAs utvecklingsstrategi. Viktigt att komma ihåg är att dessa förslag ingalunda var allenarådande bland Latinamerikanska forskare. Exempelvis förespråkade ekonomen W A Lewis en näst intill motsatt utvecklingsstrategi där han menade att en exportbaserad inriktning på produktionen och en ökad integration på världsmarknaden tillslut skulle leda till industrialisering.[5]
Innan jag går in på beroendeskolans utveckling i Latinamerika är det nödvändigt att dröja vid en annan av dess viktiga inspirationskällor, nämligen marxismen. Marxism, vare sig i form av kommunistiska partier eller som forskningsdisciplin, har av tradition i Latinamerika inte haft något avgörande inflytande på samhällsutvecklingen.[6] Förutom att marxism har bekämpats intensivt av både den inhemska bourgeoisien och externa krafter, inte minst USA, kan förklaringen sökas i marxismens brist på förståelse inför de underutvecklade ländernas dynamik. Som bekant menade ju Marx att "Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid."[7] Vidare var Marx' inställning till USAs krig mot Mexiko och Storbritanniens kolonisering av Indien klart eurocentristiskt när han menade att detta var naturliga och nödvändiga steg på kapitalets internationalisering. Emellertid ger ett sådant synsätt endast den ena sidan av Marx som utvecklingsekonom. Föga uppmärksammat är ex vis Marx' brott i synen på kolonialismen som en moderniseringsprocess. Enligt Jorge Larrain ändrar han sin uppfattning radikalt vid 1860, främst efter att ha studerat förhållanden i det av Storbritannien kolonialisreade Irland. Det brittiska styret avskräckte Marx och fick honom att plädera för ett befriat Irland med jordreform, agrar revolution och en protektionistisk hållning gentemot Storbritannien.[8] Krav som vi ska se kom att överstämma på många sätt med framtida utvecklingsteoretiker. Oavsett vilken syn man anser att Marx hade på den icke-industrialiserade världen kan man slå fast att vad det gäller Marx forskning om de icke-utvecklade delarna är att han ägnade dem ytterst lite tid. Hans skrifter om Indien som hör till de mest kända inom detta område var snarare av journalistisk karaktär än den noggranna empiriska undersökning som han företar vid studiet av kapitalismens utveckling i Europa. Kanske är det inte svårare än så att anledningen till varför marxismen inte har fått någon större utbredning i Latinamerika var att han ägnade området lite uppmärksamhet.
1957 kommer det första lyckade försöket att med marxistisk metod undersöka orsaken till tredje världens underutveckling. Paul Baran hette den amerikanske forskare som i boken Utvecklingens politiska ekonomi försökte förklara relationen mellan de industrialiserade länderna och u-länderna med begreppet ekonomiskt överskott. Ekonomiskt överskott innebär helt enkelt skillnaden mellan produktion och konsumtion. Baran menade att u-länderna har berövats sitt överskott när det är de f d europeiska kolonialmakterna som har lagt beslag på detta. Tredje världen slog alltså aldrig in på den kapitalistiska banan utan stagnerade mellan de båda produktionssätten feodalism och kapitalism.[9] Detta synsätt innebar en brytning med den traditionella marxismen där, i enlighet med tidigare marxcitat om att de industrialiserade länderna visade de icke-industrialiserade vad som komma skulle. Precis som strukturalisterna menade Baran att tredje världens underutveckling inte står att söka i något slags ursprungstillstånd av lättja och okunnighet, utan är resultatet av den relation man har haft till den utvecklade världen. Baran och människorna kring honom, främst från amerikanska universitet, kom att bilda en ny tendens inom marxismen; neo-marxismen. Diskussionen mellan neo- och vanliga marxister blir tydlig i den marxistiska kritiken av beroendeskolan som jag kommer att behandla längre fram i avhandlingen. Vad som kan vara värt att minnas vid detta stadium är att neo-marxismen har försökt att applicera Marx' teorier på en icke-europeisk kontext. Konsekvensen av detta blir förstås en olika stark betoning av olika delar av marxismen. Neo-marxisterna menar ex vis att imperialismen måste ses ur offrets, d v s tredje världens synpunkt. Imperialismen blir då något negativ som måste bekämpas, medan för de ortodoxa marxisterna är imperialismen en moderniseringsprocess och ett nödvändigt stadium för tredje världens länder på vägen mot kapitalism, och i slutändan socialismen. När neo-marxisternas klassanalys är klart pragmatisk, man ägnar t ex stor vikt åt bondeklassen, är marxisternas fokuserat på europeiska förhållanden där man utgår från ett industriproletariat. Marxisterna ställer sig också positiva till utvecklandet av en nationell bourgeoisie som de menar ska vara en progressiv kraft. För neo-marxisterna är denna snarare en del av den imperialistiska strukturen. Neo-marxisterna var förespråkare av en revolution som ett sätt att bryta de imperialistiska strukturerna. Var revolutionen ägde rum berodde på subjektiva faktorer som t ex folkets medvetandegrad och existensen av en revolutionär gerillaorganisation. Marxisterna menade å andra sidan att man skulle invänta "de objektiva förutsättningar" som måste råda för att en revolution skulle äga rum. Neo-marxisterna kom att ha stort inflytande på beroendeskolan. Vad som egentligen skiljer dem åt är svårt att utröna. Den skillnad jag håller mig till är att neo-marxismen främst är en forskningstendens från nordamerikanska universitet, medan beroendeskolan är någonting som har växt upp i en latinamerikansk kontext. Som vi ska se blir André Gunder Frank brobyggaren; själv amerikansk akademiker men med stor erfarenhet av Latinamerikanska förhållanden.
Efter den distinktionen mellan marxism och neo-marxism är tiden mogen för en analys av den s k beroendeskolan. Som nämnts i inledningen kan termen "skola" vara aningen förledande när beroendeskolan består av en mängd inriktningar och fraktioner, varför många föredrar att tala om olika former av beroendeteorier. Det är alltid lika svårt att kategorisera dess exponenter, särskilt när man har intagit olika positioner vid olika tidpunkter. Beroendeskolans påstådde grundare André Gunder Frank kommenterade nyligen klassifikationsproblemet med: "I find this labelling and pigeon-holing particularly problematic, if only because I find myself particularly diffucult to place".[10] Förenklat sett kan beroendeskolan vara en utvecklingsteori som vilar på strukturalismens och marxismens grund. En vanlig referens till begreppet beroende är Theotonino Dos Santos' definition: "Med beroende menar vi en situation i vilken vissa länders ekonomi betingas av utvecklingen och expansionen av en annan ekonomi till vilken den förra intar en underordnad ställning."[11] Det vanligaste sättet för vilket beroendet yttrar sig på är genom att centrum förfogar över tekniska, finansiella och vetenskapliga resurser till vilka periferins tillgång är begränsat, d v s på centrums premisser. Detta innebär att det beroende landets utveckling är direkt avhängig det dominerande landets. Som Prebisch uppmärksammade kan beroendet också yttra sig genom att centrum har kontroll över världshandeln och därmed sätter priserna varför periferins råvaror ständigt sjunker i värde i förhållande till centrums industrialiserade varor. För vägen ur beroendet finns ingen enhetlig lösning bland beroendeskolans företrädare. Två skilda åsikter kan redan nu nämnas: den första som vill bryta totalt med centrum företrädesvis genom en väpnad revolution och den andra som förespråkar ett begränsat, sussesivt och temporärt avståndstagande mot centrum ex vis genom importsubstitutionsstrategin.
Beroendeskolan beskrivs ofta felaktigt som en marxistisk teori med André Gunder Frank som upphovsman. Visserligen var Frank den som först slog igenom för en västerländsk publik (om vi bortser från Baran) med boken Kapitalism och underutveckling i Latinamerika 1967, men långt innan honom hade en intensiv debatt förts på ECLA och de latinamerikanska universiteten. det bästa exemplet är förstås Raúl Prebisch tidigare nämnda bok och den debatt som den förde med sig. Nämnas kan också Fernando Henrice Cardosos och Enzo Falettos bok Dependency and Development in Latin America som inte kom ut i engelsk översättning förrän 1979 men hade cirkulerat i stencilform i Latinamerika sedan mitten på 1960-talet.
Oavsett vem som förtjänar titeln som beroendeskolans fader är det ett obestridligt faktum att Frank är en av dem. Jag ska därför ägna detta stycke åt att rekapitulera hans viktigaste teser. I Kapitalism och underutveckling söker Frank orsaken till den latinamerikanska underutvecklingen genom fallstudier av Chiles och Brasiliens ekonomiska historia som alltså utgör den empiriska grunden för en mer generell teori om Latinamerikas beroende och underutveckling. Intressant med Frank är att han ursprungligen var en klassisk ekonom under Milton Friedman vid universitetet i Chicago. Den stora vändningen kom efter en resa till Latinamerika i början av 1960-talet. Han kom då att alltmer orientera sig mot marxismen som vid den här tiden var ett okänt fenomen vid amerikanska universitet.[12]
Frank finner tre "dialektiska motsättningar" som illustrerar orsaken till varför kapitalismen har lett till utveckling i nord men till underutveckling i syd. För att redogöra för den första motsättningen; expropiering-tillägnande, utgår Frank från Paul Barans tes om ekonomiskt överskott. Baran särskilde mellan två former av överskott; faktiskt och potentiellt, där den förstnämnda är den del som faktiskt investeras eller sparas. Det potentiella överskottet var istället sådant som tillgängligt för samhället när det användes för lyxkonsumtion, reklam, förpackningar etc bland de övre skikten i samhället.[13] P g a kapitalismens monopolkaraktär var båda formerna av överskott onåbart för folkflertalet. Det är alltså förhållandet; monopolföretagens expropiering av de latinamerikanska ländernas resurser och tillägnandet av det ekonomiska överskottet som gör att överskottet sugs upp ända från den mest primitiva jordbrukarnivån till USAs mest fashionabla finanscentra. Franks grundtankar uttrycks väl i följande citat:
"Detta förhållande, vilket gör utsugning möjlig, utvidgar på ett kedjeliknande sätt de kapitalistiska band som finns mellan den kapitalistiska världen och de nationella metropolerna till de regionala centra (av vilkas överskott de tilltvingar sig en del), från dessa till lokala centra och så vidare till större jordägare eller handelsmän, som exproprierar överskottet från småbönder och arrendatorer. Ibland sträcker sig de kapitalistiska banden även från dessa sistnämnda till jordlösa arbetare, som i sin tur blir exploaterade."[14]
Den andra och viktigaste motsättningen som rör kapitalismens utveckling och underutveckling är förhållandet; metropol-satellit. Metropol-satellitdikotomin har egentligen samma innebörd som Prebischs tudelning, centrum-periferi. Kritiska röster har påpekat att Franks metropol-satellitdikotomi reducerar tredje världens länder till bihang till de utvecklade länderna i form av odynamiska satelliter. Enligt kritikerna är detta ett uttryck för Franks brist på uppmärksamhet över den utveckling som faktiskt kan äga rum i satelliten. Troligen är det inspirationskällan Marx' uttryck om att de icke-industrialiserade länderna kan se hos de industrialiserade sin egen framtid som lett Frank till den synen. Notabelt är att Frank egentligen talar om "metropola centra och perifera satelliter". Detta innebär att han både använder sig av Prebischs centrum-periferidistinktion och tillför den nya metropol och satellit. Förhållandet mellan metropolen, den rika västvärlden, och satelliten, tredje världen, är det att den förra har utvecklats på den senares bekostnad. Enligt Frank betingar alltså ekonomisk utveckling i metropolen underutveckling i satelliten, eller som han själv uttrycker det: "Ekonomisk utveckling och underutveckling är motsatta sidor hos samma mynt".[15] En vanlig missuppfattning av denna distinktion är att Frank skulle ha menat att hela metropolen utmärks av metropolliknande karaktäristika och att satelliten inte är någonting annat än ett jättelikt utsuget område. Så är alltså inte fallet. Som citatet under den första motsättningen löd, finns spänningsförhållandet metropol-satellit på alla nivåer. Det finns alltså satelliter inom metropolen likaväl som enklaver av metropoler går att hitta i satelliten. Där man med rätta kan kritisera honom är hans syn på världsmetropolen som enbart metropol utan några inneboende satellitavvikelser. Är det t ex inte så att satelliten har sträckt sig in till de 30 miljoner registrerade fattiga i USAs slumområden eller de cirka 50 miljoner registrerat fattiga inom EU? Satelliternas frigörelse menade Frank skulle komma från en väpnad revolution av de förtryckta klasserna. Dessa skulle sedan upprätta en självständig utveckling helst i samklang med andra frigjorda metropoler. "[En] väpnad revolution som leder till en socialistisk utveckling [är] den enda vägen ur denna Latinamerikas underutveckling."[16]
Den tredje och sista motsättningen är kontinuitet-förändring. Frank menar här att det som är utmärkande i kapitalismens utveckling är kontinuiteten. Egentligen har Latinamerika varit kapitalistiskt allt sedan européerna först kom dit. Något feodalt produktionssätt har m a o aldrig existerat i Latinamerika. Strategin för förändring behövde inte gå via någon progressiv borgarklass som traditionella marxister alltid har hävdat, utan en folklig socialistisk revolution var fullt möjlig. Även om Franks teorier inte var speciellt nydanande för många latinamerikanska utvecklingsteoretiker lyckades han att få ett genomslag över hela världen som ingen av de föregående beroendeteoretikerna hade gjort.
Med sin bok Dependency and Development in Latin America intar Cardoso och Faletto en, från Frank annorlunda inriktning. Som nämnt var bokens innehåll känt bland många kretsar i Latinamerika redan vid tiden innan Franks Kapitalism och underutveckling i Latinamerika hade kommit ut. Den stora skillnaden mellan Cardosos och Falettos analys är att de menar att det inte går att skapa någon universell teori om periferins underutveckling. Istället koncentrerade de sig på att göra avgränsade studier i vad de kallar "situations of dependency"[17]. Viktigt för dem var också samspelet mellan interna och externa faktorer, t ex blir en klassanalys av de områden de studerar en förutsättning, något som Frank menade inte var nödvändigt när i princip hela periferins folk tillhörde den utsugna klassen. När de tillmäter de interna faktorerna förhållandevis stort utrymme blir också deras strategi för en frigörelse från underutvecklingen mindre beroende av de externa faktorerna. Det går, enligt Cardoso och Faletto, att nå utveckling, vilket för dem, som för alla beroendeteoretiker, var synonymt med industrialisering, trots beroendet av centrum. Det är värt att komma ihåg att deras bok ju hette "Dependency and Development in Latin America". Trots beroendet av centrum kan utvecklingen finnas där. Det avgörande är alltså inte huruvida man bryter med det världskapitalistiska systemet utan snarare vilka slags förutsättningar för utveckling man bygger upp inom landet. I en senare text uttrycker Cardoso detta, efter att ha kritiserat Franks "icke-dynamiska" bild av satelliterna som en slags reflexer av metropolerna: "Det är nödvändigt att inse att det i specifika situationer är möjligt att förvänta utveckling och beroende."[18] (Min kursiv).
Ett försök till att sammanfatta beroendeskolan görs i Blomström och Hettne[19] där de försöker att gruppera några av de viktigaste tänkarna utifrån några olika dimensioner. Även om det är vanskligt att göra så med en så mångfacetterad teoribildning som beroendeskolan faller det hela ganska lyckat ut. Den främsta fördelen är att det ger en bild av det spänningsfält inom vilket beroendeskolan rör sig. Jag ska göra mitt bästa för att sammanfatta det mest centrala i deras slutsatser. Den första dimensionen är helheten kontra delarna där anhängarna av den första, d v s helheten, ställer anspråk på att ha en heltäckande förklaringsmodell som passar alla tredje världenförhållanden. De som betonar delarnas betydelse gör geografiskt begränsade studier över vissa sektorer eller specifika problem. Även om Frank gjorde sektorsstudier över Chile och Brasilien i sin bok kan han ändå ses som en företrädare för den första gruppen när han menar att hans slutsatser gäller för alla satelliter.[20] Ett annat spörsmål bland beroendeteoretikerna är huruvida det är externa eller interna faktorer som styr utvecklingen. Med Frank i minnet kan vi konstatera att han betonade de externa faktorerna. Andra t ex Cardoso framhåller det interna, d v s förhållanden i produktionssättet, klassmotsättningar e t c. Huruvida det går att få till stånd en utveckling i ett perifert och beroende land besvaras olika av olika beroendeteoretiker. Som vi såg ovan menar Cardoso och Faletto att det är möjligt, medan Frank hävdar att en brytning med centrums kapitalism måste komma till stånd innan någon utveckling kan ske. På frågan hur beroendet ska brytas såg vi att Frank menade att en brytning med centrum, företrädesvis genom en socialistisk revolution, var lösningen. Detta är emellertid inte det enda perspektivet bland beroendeteoretikerna. Beroendeteoretiker som t ex Cardoso och Osvaldo Sunkel, en av strukturalisterna från ECLA, intog en mindre revolutionär hållning. Som vi har sett ovan är alltså beroendeskolan en oerhört mångfacetterad teori. Detta är viktigt att ha i åtanke när kritik riktas mot denna. Alltför många kritiker tar fasta på lösryckta citat och texter som egentligen inte är representativa för beroendeskolan i sig. Som Cardoso riktigt påpekar är det alldeles för lätt att sätta ihop sin egen beroendeteoretiska version för att sedan göra "...a strawman easy to destroy."[21]
Beroendeskolans idéer var tätt förknippade med en politisk målsättning; att befria periferin från centrums dominans. Detta gjorde att beroendeteorin, i olika former, fick en spridning till övriga u-länder. Här är inte platsen för en detaljerad redogörelse över varför den fick en stark förankring i t ex Karibien och Nordafrika men mindre utbredning i de sydostasiatiska länderna. Denna fråga om beroendeskolans utbredning återstår att bli undersökt.[22] Den egyptiske ekonomen Samir Amin får här tjäna som exempel för beroendeskolans spridning. Amin hade redan vid 1950-talet börjat att intressera sig för utvecklingsfrågor, något som uttrycks i hans avhandling från 1957 som handlade om den internationella ekonomins strukturella påverkan på utvecklingsländernas ekonomier.[23] Hans internationellt mest kända verk är emellertid Den globala ackumulationen som kom ut 1970 och översattes till svenska fyra år senare. I en artikel 1972 sammanfattar han några av grunddragen från Den globala ackumulationen. Som titeln i hans bok antyder utgår han från ett universellt synsätt där han ser på kapitalismens effekter från ett världsperspektiv. Här kan alltså spåras påverkan från Franks tes om att utveckling och underutveckling är två sidor av samma mynt (fast Amin använder sig av det mer marxistiska "ackumulation"). Vidare använder sig Amin av, förutom den marxistiska terminologin, typiska beroendeteoretiska begrepp som ojämnt utbyte och centrum-periferi. Amins slutsats sammanfattas i figuren nedan. Förhållandet mellan sektor 2 och 4 är grunden för den kapitalistiska utvecklingen i centrum.
(fig. Amin, 1972, s. 23)
Genom industrialisering och skapandet av arbetstillfällen ökar också konsumtionen på dagligvaror. Utvecklandet av produktionsmedlen går framåt och genom ett "kontrakt" mellan stat och kapital sker det en kontinuerlig ökning av arbetarnas löner. Här är det alltså de interna faktorerna som är avgörande. Relationen mellan exportsektorn och lyxvaror är istället en fråga om de externa faktorernas påverkan på de underutvecklade ekonomierna. Amin hävdar att eftersom centrum är i behov av periferins råvaror har man skapat en exportsektor i dessa länder.[24] P g a det ojämna utbytet (se Prebisch) får inte periferin tillräckligt betalt för sina råvaror i förhållande till prisökningen på industriella varor, varför industrialisering försvåras. Periferins uppgift i världskapitalismen blir att stå till tjänst med billig arbetskraft åt centrum. Enligt klassisk ekonomisk teori borde en inhemsk marknad uppstå, ehuru i begränsad omfattning, som en följd av de vinster som skapats inom exportsektorn. Problemet menar Amin vara att det i periferin finns "olika lokala parasitära skikt"[25] som lägger beslag på vinsterna och istället orienterar ekonomin åt sektor tre, import av lyxvaror. Följden blir en ökad marginalisering av den stora majoriteten av befolkningen. Den relevanta frågan blir enligt Amin: "utveckling för vem?"[26], där han kommer fram till att den perifera beroende utvecklingsmodellen är en återvändsgränd om man önskar en utveckling som inbegriper massorna. Amin menar att en bättre utvecklingsmodell förutsätter en brytning med, eller åtminstone en förändring av, de kapitalistiska läkningarna. Om Amin förespråkar en total brytning s k delinking eller bara smärre justeringar är en fråga jag återkommer till längre fram.
Kritiken av beroendeskolan kan sägas ha kommit från tre håll; intern kritik bland de olika beroendeteoretikerna, extern kritik från traditionella nationalekonomer och kritik från marxistiskt håll. Jag har delvis redan behandlat den interna debatten, främst den om skiljelinjerna mellan Cardoso och Frank och kommer av utrymmesskäl varken att utveckla denna eller de traditionella nationalekonomernas kritik. Vad som kan sägas om den sistnämnda är att det faktiskt inte har riktas så mycket kritik från det hållet som man skulle kunna tro. Den främsta anledningen torde vara att beroendeteoretikerna och klassiska ekonomer rörde sig på helt olika plan. De förras användande av en marxistisk ansats, kopplat till politiska lösningar, fick de senare att anse att det inte var mödan värt att slösa bort tid på någon kritik av dem. När angrepp väl kom var det kritik som rörde det metodologiska snarare än budskapet i deras teorier.[27]
Jag tänker istället fokusera på den marxistiska kritiken, där den engelske marxisten Bill Warren får stå som exempel. 1980, två år efter hans död, gavs hans bok Imperialism Pioneer of Capitalism postumt ut. Det kan tyckas motsägelsefullt att en bok som säger sig vilja "draw explicit political conclusions for workning-class strategi in the struggle for socialism in Africa, Asia and Latin America"[28], kom att bli en av beroendeskolans häftigaste kritiker. Warrens slutsats är att kapitalism och i förlängningen imperialism är ett absolut nödvändigt stadium på vägen mot socialismen. Det är imperialismen som väcker de underutvecklade periferierna ur deras slummer, moderniserar (industrialiserar) och tillslut övergår till socialism. Som många tidigare menade Warren att beroendeteoretikerna hade fel när de inte upptäckte dynamiken i periferin. Ja, i själva verket hade redan de implicit gjort detta när de medgav att bourgeoisien i periferin hade fått en så dominant roll att de kunde styra den interna samhällsutvecklingen. Därmed drog Warren slutsatsen att Latinamerikas utveckling var ett resultat av den härskande klassens egna val och inte av extern dominans. Warren menar vidare att beroendeteoretikerna har kommit till den felaktiga slutsatsen att periferin blir alltmer beroende av centrum. I själva verket är det tvärt om, hävdar han, och menar att teknisk utveckling och tung industri har gynnat inte bara Sydostasien utan också Afrika och Latinamerika. Beroendeteoretikernas förslag på alternativa (i förhållande till kapitalismen) utvecklingsmodeller avfärdar Warren med att inte existerar några sådana. Utifrån detta blir hans slutsats att tredje världen ska välkomna den kapitalistiska utvecklingen som en steg uppåt på utvecklingstrappan, ett steg närmare socialismen: "Whatever the new world being created in Latin America, Asia and Africa is to be, nothing can be gained from a refusal to recognize the existence of the developing capitalist societies already there."[29]
Det fenomen jag har studerat har främst varit den intensiva utvecklingsdebatt som rådde för två decennier sedan. En relevant fråga i sammanhanget är: Vad är kvar av beroendeskolans idéer idag? Av många har beroendeskolan utropats som död.[30] I viss mån kan det stämma. Få forskare medger idag att samtliga av beroendeskolans teorier fortfarande är relevanta. Hur många talar idag ex vis om en socialistisk revolution som den enda lösningen på beroendet? Eller hur ofta är det enbart de externa faktorerna som pekas ut som orsaken till tredje världens underutveckling (om de någonsin gör det)? Men å andra sidan finns det tecken på att den heterogena samling teorier och begrepp som samlas under namnet beroendeskolan fortfarande rör på sig, om än i annan form.
Den direkta[31] arvtagaren till beroendeskolan är historikern Immanuel Wallersteins teori om världssystemananlysen som lanserade på början av 1980-talet. Hos Wallerstein existerar endast en slags kapitalism; världskapitalismen. Istället för uppdelningen centrum-periferi distingerar Wallerstein mellan fyra beståndsdelar av världskapitalismen. Kärnländerna är de översta och en slags motsvarighet till centrumbegreppet, under sig har de i tur och ordning semiperiferin, länder på väg antingen in eller ut ur kärnländerna. De två sista kategorierna är periferin och den externa arenan. Den förra är tredje världen medan den sistnämnda menar Wallerstein vara en näst intill utdöd kategori när den hänför till de idag mycket få områden som inte är inkorporerade med det världskapitalistiska systemet. En avgörande skillnad mellan Frank och Wallerstein är att den senare inte bjuder några politiska vägar till frigörelse från det världskapitalistiska systemet. Medan ju Frank var revolutionär och voluntaristisk, d v s han trodde på människornas möjlighet att förändra, är Wallerstein snarare deterministisk, d v s den kapitalistiska utvecklingen måste få utvecklas och mogna i sin egen takt.[32] Genom att knyta an till Wallersteins världssytemanalys gjorde Samir Amin nyligen en beskrivning av hur centrum vidmakthåller sitt övertag över periferin genom att knyta an till de s k fem monopolen.[33] De fem monopolen som reproducerar världskapitalismen och bibehåller centrums dominans utmärks av: Ett teknologiskt monopol, endast länder med stora ekonomiska resurser kan inneha ett sådant. Istället för att sprida nödvändig teknologi slår centrum vakt om den med patent, transnationella företag etc. Finansiell kontroll över världsmarknaden är det andra monopolet. Länder som är satta under spekulation är oerhört sårbara varför möjligheterna att föra en alternativ politik är begränsade. En liten nation med en svag valuta är givetvis mer sårbar. Centrums överläge upprätthålls också av monopol över jordens naturresurser. Eftersom det är periferin som har den största delen av råvarorna blir det hårdast utsatta för kapitalismens kortsiktiga råvaruförbrukning. Genom media- och kommunikationsmonopol kan centrum sprida sina västerländska värderingar och bedriva politisk manipulation i de perifera länderna. Slutligen menar Amin att monopolet på massförstörelsevapen är centrums slutgiltiga sätt att hålla periferin på plats. Amins lösning på centrums monopolistiska dominans är att periferin ska bryta länkarna med centrum, s k delinking. Genom att bygga upp regionala nätverk i form av kreditinstitutioner, handelsavtal, monetärt samarbete etc menar Amin att periferin kan bryta, "delink", från centrums dominans. Begreppet kan vara svårt att få grepp om. Amin menar t ex inte att man ska upprätta autarkier, helt isolerade enheter, samtidigt som han säger sig vilja bryta länkarna med världskapitalismen.[34]
Världssystemanalysen förde alltså vidare arvet från beroendeskolan. Och ur världssystemanalysen har en mängd olika utvecklingsteorier avknoppats. De brukar med ett gemensamt namn kallas "Alternative theories of development" eller "Another development"[35] Hettne framhåller fem karaktäristika för att beskriva de alternativa utvecklingsmodellerna. En alternativ utvecklingsmodell är fokuserad på att tillfredsställa människors behov, har utvecklats utifrån en specifik kultur (d v s är inte en extern teori), strävar efter att uppnå självhushållning, är ekologiskt orienterad och har grundläggande samhällsförändringar som långsiktig målsättning[36]. Dessa alternativa utvecklingsmodeller är det tydligaste uttrycket för nittiotalets progressiva utvecklingsdebatt. Hettne uttrycker det som att numera talar man om "a whole range of interconnecting theories, reflecting worldwide experiences of different kinds of development problems"[37]. En av de varaktigaste fortsättningarna på 70-talets utvecklingsdebatt, och jag nöjer mig med att ta upp denna[38], är den s k befrielseteologin.
Befrielseteologins födelse brukar dateras till det latinamerikanska biskopsmötet i Medellín, Colombia 1968 då man slog fast att kyrkan skulle ha "a preferential option for the poor". Kyrkan skulle alltså i första hand skulle vara de fattigas kyrka. Detta kom att få genklang bland präster och lekmän som inspirerade av konferensen gick samman och bildade basförsamlingar, grupper inom kyrkan där man arbetar för att medvetandegöra människor genom att studera Bibeln utifrån den konkreta situation man lever under, varför aktivism inom fackföreningar, partier och ibland t o m militant kamp i gerillarörelser ofta blev en följd av detta. Befrielseteologi bör ses både som en social rörelse där människor aktivt kämpar för byggandet av ett bättre samhälle samt en teologisk skola där Bibeln analyseras utifrån de fattigas och förtrycktas perspektiv. Befrielseteologin uppfyller Hettnes fem kriterier på en alternativ utvecklingsmodell när den bl a är baserad bland fattiga människor och ser därför som sin främsta uppgift att skapa ett samhälle där deras behov kan bli tillfredsställda, är skapad i Latinamerika och betonar vikten av att hushålla med jordens resurser.
Befrielseteologin är typisk för den nya tidens utvecklingsteorier. Samtidigt som man har en bred strukturell ansats där kapitalism och imperialism kritiseras är lösningarna oftast på basnivå i form av uppbyggandet av små självständiga kollektiv, s k basförsamlingar. Lehmann har döpt denna utvecklingsmodell till "basismo",[39] d v s utveckling från basen (från gräsrotsnivå). Med honom kan jag instämma i att befrielseteologin "is the only systematic written exposition of a basista [basismo] philosophy in Latin American thought"[40] Även André Gunder Frank har uppmärksammat befrielseteologins avgörande betydelse i skapandet av en alternativ utvecklingsmodell. Om befrielseteologin och basismobegreppet säger han: "If there is any hope for "development", that is where it is..."[41]. Jag har kommit till samma slutsats.
Egentligen är fenomenet beroende, enligt den tidigare definitionen; "en situation i vilken vissa länders ekonomi betingas av utvecklingen och expansionen av en annan ekonomi till vilken den förra intar en underordnad ställning", mer aktuellt än någonsin. Vilken annan slutsats kan man dra när statistik säger att det totala kapitalflödet till u-länderna var 927 miljarder dollar under perioden 1982-1990, medan de fattiga länderna under samma tid betalade 1345 miljarder dollar till i-världen endast i form av amorteringar och räntor på de lån de redan flera gånger om har betalat igen till den rika världen. Tvärt om vad många tror är det alltså de fattiga som ger bistånd till de rika. 418 miljarder dollar netto mellan 1982 och 1990.[42] Dessa skulder som de fattiga länderna ständigt betalar av, utan att skuldbördan för den sakens skull minskar, är enligt mig den nya tidens beroende. De skuldsatta länderna är därför helt beroende av multilaterala kreditinstitutioner som IMF och Världsbanken. Dessa institutioner utformar s k strukturanpassningsprogram där de skuldsatta länderna förbinds omdirigera sin ekonomiska politik bl a mot satsningar på exportindustrin, privatiseringar och omfattande nedskärningar i den offentliga sektorn. Dessa strukturanpssningsprogram är en förutsättning för att man över huvudtaget ska få fortsätta att få lån från kreditinstitutionerna. Periferins skuldsättning till centrum är alltså den nya tidens beroende. Kraven på skuldåterbetalning skapar ett mindre manöverutrymme för en självständig ekonomisk politik än någonsin. Fenomenet beroende blir därmed lika relevant nu som när det myntades för 25 år sedan.
Amin, Samir, (1994), The Future of Global Polarization. Föredrag vid Aalborgs universitet 9/5.
-- (1995), Marxism and the New World Order. Föredrag vid Centrum för Marxistiska Samhällsstudier, 22-23/5. Stockholm
- (1972), Underutveckling och beroende idag. Zenit. Nr 30.
Amin, S, Arrighi G, Frank, A G, Wallerstein I, (1990), Transforming the Revolution. Monthly Review Press. N Y.
Baran, Paul A, (1957/71), Utvecklingens politiska ekonomi. Zenit. Stockholm.
Blomström, Magnus & Hettne, Björn, (1981), Beroende och underutveckling. Prisma. Stockholm.
Blomqvist, Hans C & Lundahl, Mats, (1992), Ekonomisk utveckling. SNS. Stockholm.
Cardoso, Henrique F, (1972), Beroende och utveckling i Latinamerika. Zenit. Nr 30.
Cardoso, Henrique F & Faletto, Enzo (1971/79), Dependency and Development in Latin America. University of California Press. Berkely.
Frank, André G, (1967/70), Kapitalism och underutveckling i Latinamerika. Bo Cavefors Förlag/Zenitserien nr 8. Stockholm.
-- (1992), Latin American Development Theories Revisited. Latin American Perspectives. No 2.
Fuentes, Marta & Frank André G, (1989) Ten Theories on Social Movements. World Developmnet. No 2.
George, Susan, (1991/94), Skuldbumerangen. Bokförlaget Tranan. Stockholm.
Hettne, Bjorn, (1990/92), Development Theory and the Three Worlds. Longman Scientific & Technical. London.
Larrain, Jorge, (1989), Theories of Development. Polity Press. London.
Lehmann, David, (1990), Democracy and Development in Latin America. Polity Press. Cambridge.
Marx, Karl, (1867/1974), Kapitalet. Bo Cavefors Bokförlag. Stockholm.
Sulmont, Denis, (1977), Peru 1860-1980 - Arbetarrörelsen.
Warren, Bill, (1980), Imperialism: Pioneer of Capitalism.Verso. London.
[1]Med begreppet strukturalism menar jag de teorier som vid sitt studium av ländernas ekonomier tar avstamp i länders relationer till varandra. Strukturalisternas slutsats är att orsaken till Latiamerikas fattigdom är dess relation till den rika världen, d v s denna har sugit ut den förra. Begreppet har alltså ingenting att göra med de antropologiska strukturalisterna, Levi Strauss m fl, till vilka tankarna ofta förs när man använder begreppet.
[2]Begrepp som neo-klassiker och klassiska ekonomer används synonymt.
[3]Rostow (1960) s XX.
[4]Larrain s. 13.
[5]Blomström och Hettne, s. 56 ff.
[6] Ett undantag här är det chilenska kommunistpartiet (PCC) som grundades 1921 av Luis Emilio Recabarren samt det mexikanska kommunistpartiet (PCM) från 1919. Medan det första kom att få ett visst inflytande över samhällsutvecklingen var det senares påverkan svagare. Ett annat avsteg från tesen om marxismen marginella inflytande i Latinamerika är den peruanske teoretikern José Carlos Mariategui som i början av 1900-talet bedrev en pionjärinsats i fråga av utvecklandet av en latinamerikansk och "indiansk" marxism. Mariategui hann innan sin död, 1930, med att grunda Perus Socialistiska Parti (PSP) 1928, sedermera kommunistpartiet PCP.
[7]Marx s. 4.
[8]Larrain s. 48 ff.
[9]Baran, s. 64 ff.
[10]Frank 1992 s.129.
[11]Blomström och Hettne s. 106.
[12]Frank 1970 s. 17 ff.
[13]Baran s. 64 ff.
[14]Frank 1970 s. 33.
[15]Frank 1970 s. 35.
[16]Frank 1970 s. 346.
[17]Cardoso & Faletto s. xxiii
[18]Cardoso s. 45.
[19]Blomström och Hettne s. 117 ff.
[20] Ett intressant citat i Frank (1970) är: "I ett världsomfattande perspektiv har dessutom inget land som varit fast knutet till metropolen som satellit kunnat införlivats i det världskapitalistiska systemet uppnått rangen av ekonomiskt utvecklat land, utom att genom slutgiltigt bryta sig ur det kapitalistiska systemet." (s. 37) Många, t ex Blomqvist och Lundahl, menar att detta inte håller idag när de s k fyra tigrarna i Sydostasien har lyckats att utvecklas inom det världskapitalistiska systemet. Vad dessa inte ser är att de fyra tigrarna har antagit en utvecklingsmodell som i många avseenden skiljer sig från traditionell utvecklingsteori. Man har bl a haft en stor statlig kontroll över viktiga sektorer, skyddstullar (på ett sätt som påminner om importsubstitutionsstrategin) för att skydda sin egen marknad och man har satsat stora summor på offentlig verksamhet som utbildning och hälsovård.
[21]Blomström och Hettne s. 115.
[22]En variabel värd att undersöka är beroendeteoriernas förhållande till landets koloniala förflutna. Som bekant förskonades många asiatiska länder från detta, varför de kunde välja en annan utvecklingsmodell. Man kan därför anta att beroendeteorier är mindre applicerbara på deras förhållanden.
[23]Blomström och Hettne s. 149 f.
[24]Hur centrum har format periferin till exportberoende ekonomier är visserligen inget Amin tar upp i denna artikel. Om detta står att läsa i Den globala ackumulationen.
[25]Amin s. 27.
[26]Amin s. 28.
[27]Exempel på detta är Blomqvist och Lundahl som kritiserar Prebischs studie av det ojämna utbytet utifrån att han har utgått från en tidsperiod (1870-1930) som gör att priserna automatiskt försämras och egentligen har mindre med världshandeln i sig att göra. (s. 100).
[28]Enligt förordet i Warren s. xi.
[29]Warren s. 255. Vidare menar Warren att progressiva krafter och kritiker till neo-kolonialism är destruktiva när de "...tends to divert and dampen internal class struggles by orienting discontent towards external alleged enemies." (s. 185)
[30]Inte minst Blomqvist och Lundahls studie pekar åt det hållet.
[31]Långt ifrån alla skulle instämma i ett sådant intimt förhållande skolorna emellan. Antagandet att världssytemsanalysen skulle vara beroendeskolans direkta arvtagare får dock sitt stöd av Frank själv (Frank, 1992 s. 131)
[32]För en bra sammanfattning av världssytemanalysen se s. 218 ff i Blomström och Hettne.
[33]Amin 1995 s. 4 f.
[34]Amin, Arrighi, Frank & Wallerstein s. 126.
[35]Hettne (1992) s. 152.
[36]Hettne (1992) s. 153-154.
[37]Hettne (1992) s. 241.
[38]Andra utvecklingsmodeller Hettne talar om under rubriken "alternativa utvecklingsmodeller" är "egalitarian development", "self-reliant development", "ecodevelopment" och "ethnodevelopment". Utmärkande för dessa är att de alla kan placeras under befrielseteologins tak när denna innehåller dessas karaktäristika.
[39]Lehmann s. 190 ff.
[40]Lehmann s.191.
[41]Frank 1992 s.138. Se även Amins kommentar om befrielseteologin. "Christianity has perhaps begun another cultural revolution", säger han bl a i Amin, Arrighi, Frank & Wallerstein, s. 132 f.
[42]Källa siffror från OECD i Susan George s. 12. George hävdar t o m att siffrorna är "en grov underskattning till de rika ländernas favör", eftersom man inte har tagit med de transnationella företagens vinsthemtagningar, royalties, underbetalda råvaror etc.