Machiavelli; från öde till handling
I slutet av 1920-talet fängslar den italienska fascistregeringen Antonio Gramsci, en av det italienska kommunistpartiets grundare och största teoretiker. Under sin fängelsetid, som varar fram till hans död 1937, stöper Gramsci Machiavelli i ny tappning. Hos Gramsci blir Machiavelli ett hot mot den rådande makten. Att makten inte är något heligt och att den går att störta, är, i Gramscis version, det budskap Machiavelli har lämnat åt det italienska folket, i skepnad av det italienska kommunistpartiet. Om Gramscis Machiavelli är en befriare torde begreppet "machiavellism" betyda det motsatta. Ett sådant eftermäle fick vår Erik XIV efter att 1564 ha jämnat Ronneby med marken. Här visar sig en annan Machiavelli, nämligen den samvetslöse härskarens rådgivare. Vad dessa två sidor visar är hur omtvistad Machiavellis Fursten alltid har varit. Sådan är Machiavelli; hans avslöjande av maktens innersta hemligheter upphör aldrig att förbrylla och uppröra läsaren.
I det näst sista kapitlet av Fursten ställer Machiavelli frågan i vilken utsträckning ödet påverkar våra liv. Machiavelli menar att vi ungefär till hälften rår över våra liv, den andra delen bestäms av ödet. Här anser Machiavelli att det finns utrymme för en kompromiss mellan människan och ödet. Eftersom ödet bara till hälften styr över våra liv ligger fältet öppet för den som vill ta för sig av livets möjligheter. Vem vet förresten var gränsen för hälften går?, tycks Machiavelli fråga oss retoriskt. Han liknar det med en flod som väller fram. Människan kan här ta sin aktiva halva i anspråk och bygga fördämningar, skyddsanläggningar eller leda bort vattnet genom kanaler. Gör hon inte det straffas hon med översvämning. Häri ligger något centralt hos Machiavelli; sensmoralen blir att den människa som handlar istället för att passivt invänta sakernas gång är den som vinner i längden. På Machiavellis tid var detta förstås nydanande - i centrum stod inte längre Gud eller ödet, utan den människa som har tagit ödet i egna händer. Enligt den kristna moralen var detta att jämställa sig själv med Gud och därför en av de största synderna. Hur bemöter Machiavelli detta problem? Inte vill han väl att hans furstehjältar ska straffas för hädelse. Nej, för Machiavelli innebär detta inget problem alls, ty han struntar i Gud. Frånvaron av Gud är slående. Endast vid ett fåtal tillfällen nämns hans namn, och då bara i känsloladdat syfte.[1]
Det är egentligen detta Machiavellis moral handlar om; den människa som lyckas utnyttja de tillfällen som ges - de där hälften av gångerna ödet inte ingriper - är också den människa som når ära, ryktbarhet och berömmelse. Som ideal står t ex Moses, Cyrus, Romulus och Tesevs,[2] vilka alla har blivit furstar "på grund av egen duglighet och målmedvetenhet och inte på grund av ödets gunst".[3] Detta är också, menar Machiavelli, orsaken till varför de italienska furstarna har förlorat sina riken: "Följaktligen bör våra furstar som under många år suttit vid makten inte anklaga ödet utan sin lojhet för att de har förlorat den, eftersom de under lugna tider aldrig tänkte på att förhållandena kunde förändras..."[4]
Lyfter man upp Machiavellis sekulariserade människosyn till ett mer konkret plan blir Fursten en handbok i konsten att skaffa sig och upprätthålla makt. När det rätta tillfället har inväntats slår man till, tar över makten och sedan kommer det svåra; att upprätthålla den. De metoder Machiavelli rekommenderar är de som tjänar syftet bäst. Detta leder till att våld och iskallt beräknande alltid är närvarande i furstens agerande. Bäst lyckas den härskare som använder sig av rävens list och lejonets styrka, konstaterar Machiavelli. Men det är inte våld för våldets skull (vilket är vad många felaktigt har beskyllt honom för), utan för dess effektivitet; "...när en erövrare intar ett rike bör han noggrant tänka igenom vilka våldsdåd han är tvungen att göra och så utföra dem allesammans på en gång, så att han inte varje dag måste börja om på nytt utan att han, då han inte upprepar dem, kan lugna människorna och vinna deras vänskap genom att visa dem välgärningar. Den som handlar annorlunda av fruktan eller oklokhet måste alltid hålla kniven i handen."[5] Här ser vi ett av de tydligaste exemplen på hur rävens och lejonets egenskaper ska kombineras. Tydligt är att Machiavelli inte är någon sadist, utan våldet finns bara där, och det gäller att utnyttja det på bästa sätt. Ett annat flagrant exempel på furstemoral är hans omåttliga beundran för Cesare Borgias strategiskt riktiga avrättning av sin ståthållare Remirro de Orco. Remirro de Orco var en av Cesare Borgias bästa undersåtar. Han hade upprättat lag och ordning i ett tidigare mycket turbulent område. Men detta till priset av ett stort folkligt missnöje. Vad att göra? Folkets gunst vägde tyngst, varför Cesare Borgia lät stycka den stackars ståthållaren på torget i staden Romagna. Machiavellis beundran består inte i våldet som sådant, utan i Cesare Borgias korrekta utnyttjande av det handlingstillfälle som ödet lämnade honom.
Så ser den moral ut Machiavellis Fursten förmedlar oss. Som de flesta andra furstenläsare har även jag några invändningar mot denna moral:
För det första kan hans människosyn med rätta ifrågasättas. Är människan verkligen den onda, egenintresserade varelse som Machiavelli utmålar? Hans totala avsaknad på kristen moral är förstås nydanande och förtjänar en studie i sig. Den invändning jag här vill framlyfta är om vi människor ändå inte, åtminstone i någon mån, är influerade av något mer universellt värderingssystem än det krassa egenintresset? Visst, Machiavelli levde under en tidsperiod av ständig oro; den moderna kapitalismen stod för dörren, nya makthavare krävde ökat utrymme och med detta kom det ständiga vapenskramlet. Detta torde också ha påverkat hans människosyn. Kanske gjorde osäkerheten och alla krig att Machiavelli upplevde människorna som onda och själviska.
För det andra anser jag hans fixering vid våld vara klart överdriven. Återigen är det hans människosyn som spökar. Vad är det som säger att folket måste vara lika illasinnade som den erövrare som nyligen har intagit ett rike? Och varför måste erövraren utföra våldsdåd överhuvudtaget? Bemöts inte alltid våld med nytt våld? Kanske är det så enkelt att Machiavelli saknade möjligheten att se något annat än de styrelseformer som var förhärskande under hans tid. Machiavelli skulle isåfall intellektuellt sett vara en produkt av den miljö han levde i. Mot detta står hans avslutningskapitel där han visar upp en benägenhet att se bortom slagfältets brandrök, nämligen Italiens enande. Förvisso säger han ingenting om hur detta nya Italien ska se ut. Kanske nöjer han sig med att få ett enat rike lett av en skicklig furste, här; Lorenzo Medici till vilken avslutningskapitlet riktas. Det tycks mig så.
Slutligen frågar jag mig vad det är Machiavelli egentligen ser som så stort och speciellt med de olika furstendömen han studerar. OK, han beundrar Cesare Borgia, Moses, påven Julius II m fl för deras exemplariska utnyttjande av kraft och list. Machiavelli tycks se något estetiskt i deras härskartekniker. Gott så, men sedan då? Vad är det för samhällssystem de bygger upp? Vilar de inte alla på förtryckets och tyranniets grund? Vad är kvalitativt bättre för folket om de styrs av en skicklig Cesare Borgia istället för en mindre ämnad Savonarola? För inte menar väl Machiavelli att folket har vare sig tid eller kompetens att se det estetiska i härskandets konst.
Den ofrånkomliga frågan blir vad Machiavelli egentligen ville med sin bok Fursten. Historikern Perry Anderson hävdar att Machiavelli helt enkelt förbisåg det sociala sammanhanget han levde i och att han därför var oförmögen att skilja mellan begreppet "härskare" och den annorlunda form av politisk ordning som en modern stat utmärker.[6] Slutsatsen blir att Machiavellis prat om furstar hit och dit berodde på att han var ur stånd att se någon annan form av styre. Tolkningen att han var ett barn av sin tid stämmer alltså in här. En annan tolkning är att Machiavelli mycket väl kunde höja sig ovanför de kretsar han rörde sig i. Ja, han skulle, enligt denna uppfattning, ha menat något helt annat med sin Fursten. Hos de franska intellektuella kring den franska revolutionen var denna tolkningstradition den gällande. För att tala med Rousseau var Fursten "republikanernas bok". Enligt honom tvingade Machiavellis knytning till familjen Medici honom att dölja sin hemliga avsikt, nämligen att bli kvitt furstemakten.[7] Det är för övrigt ur denna tolkningstradition Gramsci hämtade inspiration till sin revolutionära version av Machiavelli.
Om jag ska försöka att sammanfatta mitt svar på om Machiavellis syn på politisk moral är realistisk anser jag att han visar en klar brist i hans syn på människan. Jag anser inte att människan till yttermera visso är av ondo och inte heller tror jag att människan strävar efter att i första hand maximera sin egen lycka, vilket Machiavelli utgår ifrån. Det som är Machiavellis styrka är att han visar på en konsekvens i hans dissekering av maktens anatomi; makten är och förblir det högsta för Italiens furstar. Vidare finns här inget utrymme för några försköningar. Kanske är det det här som gör Machiavelli så omskakande; att makten med alla dess blodbestänkta sidor finns mitt framför oss.
Vad kan vi då dra för lärdomar av Machiavelli idag? Som tidigare konstaterat handlar Fursten om makt. Hur får man makt? och, sedan, hur ska den utövas och bibehållas? är ett av bokens genomgående teman. Hos Machiavelli finns det inget Det Eviga eller Sanna, som hos Platon och hans idealistiska efterföljare. Höga ideal och stora visioner i all ära, men hur fåfängt är inte detta när fiendens trupper väntar utanför statsmuren. "Hur lovvärt", inleder Machiavelli kapitel 18, "det är att en furste förhåller sig så att man kan tro på honom och att han lever rättrådigt och inte svekfullt", men konstaterar han sedan, "att de furstar i vår tid som har uträttat storverk är de som inte har hållit så mycket på troheten, utan som med sin illistighet har förstått att förvrida huvudet på folk..."[8]. Det är samma moraliska idealister, de som "har fantiserat om fria statsformer och furstendömen"[9] Machiavelli polemiserar med när han hävdar att de furstar som vill stanna kvar vid makten måste lära sig att handskas med begreppen godhet och ondska. God är man i enlighet med omständigheterna. När man vinner på att vara god ska man utnyttja det likaväl som att ondskan ska användas när det passar. Här finns alltså inga absoluta sanningar. Platons eviga idéer förvandlas hos Machiavelli till relativa begrepp vars innebörd varierar allteftersom omständigheterna kräver det. Fursten ska vara "beredd att vända sig allteftersom vinden och ödet växlingar tvingar honom"[10]. Om endast ett kan man vara säker; makten kommer alltid att bestå. Eftersom det i Machiavellis värld inte existerar några eviga sanningar finns det inte heller något bestämt mål en furste ska sträva efter. Machiavellis viktigaste råd till fursten är att lära sig av det politiska spelets regler (inte för att han nödvändigtvis måste följa dem) och sedan anpassa sitt handlande att han lär sig att slå till vid rätt tillfälle. Det strategiska handlandet kan sägas ha blivit ett ändamål i sig hos Machiavelli. Det är inte för intet han har kallats den förste statsvetaren.
Häri ligger kanske Machiavellis största förtjänst för den politiskt intresserade; makten avmystifieras, fursten, presidenten eller diktatorn finns varken där med Guds eller någon annans försorg, utan som ett resultat av de skrupelfria metoder som Machiavelli avslöjar. Det är därför han menar att en ny regims mest kritiska skede är precis efter maktövertagandet, ty "minnet om den gamla friheten lämnar inte befolkningen och ger den ingen ro"[11]. Vad händer om vi försöker att dra lärdom av detta i dagens samhälle? Vad är det för makt som avmystifieras? Hur är det t ex med fåtalets rikedom? Deras innehav ter sig som legitima i vårt samhälle. "Ja, men så har det ju alltid varit", är en vanlig kommentar när ekonomisk orättvisa diskuteras. Följaktligen lär oss Machiavelli att legitimiteten är en chimär. De rika fortsätter att vara rika för folket har hunnit glömt "den gamla friheten". Sedd i det här perspektivet blir Machiavelli minst sagt obekväm, ja subversiv i förhållande till vårt moderna etablissemang. Det vilar något rastlöst över Machiavelli. Han har ju sett igenom allting. Han vet att bakom de till synes ogenomträngliga strukturerna finns människor av kött och blod. Makten är inte helig. Hur länge ska han behöva stå där stampandes i sin rastlöshet? Precis som Gramsci tycker jag mig höra ekot av hans uppmaning; "se, här är makten, lika bräcklig och förgänglig som allt annat mänskligheten har konstruerat - grip in i historien. Ta makten!"
Litteratur
Anderson, Perry (1987), Den absoluta statens utveckling.
Ehnmark, Anders (1986), Maktens hemligheter.
Lewin, Leif (1994), Upptäckten av framtiden.
Machiavelli, Niccolo (1993), Fursten.
Rousseau, Jean Jaques (1994), Om samhällsfördraget.
Skinner, Quentin (1994), Machiavelli - en introduktion.
Noter
[1]Machiavelliforskaren Quentin Skinner menar att Machiavellis tystnad i den här frågan har mötts med "ett fördömande vrål som sedan aldrig har tystnat helt". (Skinner s. 52). Skinner tycks här ha funnit ett skäl till varför så många forskare har haft svårt att tolka Machiavelli på ett värderingsfritt sätt.
[2]Enligt notförteckningen var Cyrus grundare av det persiska konungariket, Romulus Roms grundläggare och Tesevs atenarnas befriare. Med hjälp av dessa auktoriteter vill alltså Machiavelli understryka vikten av att handla och inte förlita sig på ödet.
[3]Machiavelli s. 30.
[4]S. 121.
[5]S. 48.
[6]Anderson s. 176 ff.
[7]Rousseau s. 88 och s. 162.
[8]Machiavelli s. 88.
[9]S. 77.
[10]S. 90.
[11]S. 28.