Jens Holm
Syfte och definitioner
Jag använder termen "näringslivet" som ett samlingsnamn för de privata arbetsgivarnas organisationer; främst SAF (Svenska arbetsgivareföreningen), Industriförbundet och SHIO-familjeföretagen. Andra organisationer som, 4 oktoberkommittén, Näringslivets Fond, Kommittén rösta borgerligt, Timbro m fl spelade en betydande roll i fondmotståndet. Genom att flertalet av dem får bidrag från SAF och Industriförbundet och har gemensamma styrelseledamöter med sina bidragsgivare kan det vara svårt att skilja dem åt.[1] Om andra organisationer än SAF och Industriförbundet uttryckligen åsyftas kommer de att benämnas vid namn.
För att få igenom sina åsikter i olika frågor kan näringslivet agera på två sätt: Det första är om en part i kompromissen mellan arbete och kapital. I mitt PM handlar det om den statliga fondutredningen mellan 1975-1981 där näringslivet var en part vid sidan om de fackliga organisationerna och de politiska partierna. Näringslivets andra påverkansväg är att vända sig direkt till den allmänna opinionen, d v s att bedriva propagandaverksamhet, kampanjer, ta del i debatter m m. Som vi ska se är detta en möjlighet näringslivet har använt sig av parallellt med kompromissens metod och som fick allt större betydelse ju längre fonddebatten skred. Mitt syfte är att beskriva näringslivets val av strategi där kompromiss och konflikt har varit de två alternativen. Val av strategi definieras utifrån den ovan nämnda statliga löntagarfondutredningen. Kompromiss betyder här förhandling inom utredningen om fondernas utformning. Konflikt ska ses som ett totalt avståndstagande från löntagarfondstanken och därmed även utredningen som sådan. Jag har också som ambition att ge en förklaring till varför näringslivet valde konfliktens strategi. Med tanke på att jag belyser endast en liten komponent av ett stort problem, "den avklingande korporatismen"[2], är mina förklaringar långt ifrån heltäckande.
Löntagarfondernas historia
Den 27 augusti 1975 lanserar LOekonomen Rudolf Meidner det första förslaget till löntagarfonder. Meidner hade varit ledare för en utredning som LO tillsatte 1971. Utredningens syfte hade diskuterats på LOkongressen samma år. Tre övergripande målsättningar kom att ligga till grund för fondutredningen: Den solidariska lönepolitiken hade fört med sig s k övervinster inom vissa framgångsrika företag. Med hjälp av fonder skulle man kunna neutralisera de ojämlikheter detta hade skapat mellan olika branscher. Det andra syftet var att främja ökad kapitalbildning, vilket skulle borga för långsiktiga investeringar och därigenom en tryggad sysselsättning. Det sista målsättningen från kongressen var att öka arbetarnas inflytande på sina arbetsplatser.[3] Meidners förslag kom att bli lösningen på dessa målsättningar. Det sistnämnda är uttryck för ett klassiskt krav inom arbetarrörelsen för ökad ekonomisk demokrati. Inspiration kan härledas från Marx' tanke om att det är arbetarna som ska äga sina produktionsmedel. Meidners första förslag skall ses i den andan. På sikt, menade Meidner, skulle arbetarna äga över hälften av aktierna i de större svensk företagen.[4] Fondförslaget skulle alltså innebära ett successivt övertagande av produktionsmedlen. Stora delar inom Socialdemokraterna ansåg att Meidners fondförslag var alldeles för radikalt. LO å andra sidan slöt upp bakom Meidner. På grund av detta stod arbetarrörelsen splittrad inför valet 1976 och fick se sig besegrade av högern. En gemensam arbetsgrupp mellan SAP och LO tillsattes för att komma fram till en enad ståndpunkt i fondfrågan. 1978 presenteras rapporten Löntagarfonder och kapitalbildning. I inledningen slås fast att avsikten "inte /är/ att beröva de nuvarande kapitalägarna deras tillgångar".[5] Meidners tanke på att successivt föra över produktionsmedlen i arbetarnas ägo måste här ses lämnad därhän. I stället är fondernas främsta syfte att bidraga till företagens kapitalbildning och på sikt ett sätt att ta Sverige ur den lågkonjunktur man befann sig i. 1978 års förslag var ett tydligt uttryck för att pragmatismen hade segrat över ideologin. Någon lösning på stridigheterna mellan fack och parti innebar knappast heller det nya fondförslaget. Därför tillsattes en ny utredning som lade fram ett förslag 1981. Förslaget var konkret i så måtto att det tydligt angavs hur fonderna skulle finansieras; en procents höjning av ATPavgiften och genom att dra in 20 procent av företagens nettovinster. I avseende på målsättning var det nya förslaget desto luddigare. Troligen var detta en medveten strategi från utredarnas sida för att slippa nya uppslitande konflikter. Den 21 december 1983 fattade riksdagen, med röstsiffrorna 164 mot 158, slutligen beslutet om att genomföra löntagarfonderna. Förslaget som låg till grund för 1983 års beslut var tämligen urvattnat och hade inte speciellt mycket gemensamt med Meidners ursprungliga förslag. Det främsta syftet med 1983års fonder var att ta Sverige ur den rådande krisen, ägandet skulle stanna mellan 7-9 procent av aktiemarknaden varför tanken på att arbetarna successivt skulle ta makten inte kan ses uppfyllt i det nya förslaget.
Kompromiss
I januari tillsattes en statlig utredning i löntagarfondsfrågan. Socialdemokratiska Aftonbladet kommenterade detta med att det vore meningslöst att "överhuvudtaget ha ambitionen att utredningen ska kunna skriva sig samman om ett enigt (min kursivering) förslag".[6] Från arbetsgivarhåll försvarade man beslutet om en utredning och kritiserade tidningen för att gå emot den svenska utredningstraditionen. Näringslivet var alltså vid det här stadiet öppet för förhandling om löntagarfondernas[7] utformning. I utredningen ingick riksdagens partier (förutom vpk) och företrädare för arbetsmarknadens parter. Dess förste ordförande var Hjalmar Mehr.
Snart efter utredningens öppnande arbetade näringslivet hårt på att ta igen LOs försprång och framställa ett alternativ till Meidners fondförslag. Ansvarig för det arbetet blev Grängschefen Erland Waldenström. I maj 1976 kom resultatet av Waldenströmgruppens arbete. I förslaget konstaterades att aktieägandet borde breddas och att ägarinflytandet på det sättet kan fördelas jämnare. Företagens vinster skulle tillfalla de breda löntagargrupperna. De anställas intressegemenskap med företaget skulle öka enligt förslaget, likaså med sparandet i samhället. Waldenströmgruppen menade också att fondernas ägande av börsaktierna skulle ligga mellan 20-30 procent.[8] Medan Meidner ville finansiera fonderna med s k vinstdelning (att 20 procent av ett företags nettovinst går till fondfinansiering) ville Waldenströmgruppen att de skulle betalas med en procents arbetsgivaravgift. En annan skiljelinje var att näringslivet ansåg att enskilda personer skulle få sälja sin andel i fonden om de så önskade, medan Meidners förslag gick ut på att pengarna skulle förvaltas gemensamt genom facket.[9] Trots dessa spörsmål kan konstateras att det fanns ett visst utrymme för kompromiss; båda parter var för en ägarspridning och ett ökat inflytande för de anställda. Ett annat viktigt uttryck för näringslivets försonlighet är chefen för SAFs samhällsekonomiska sektion Nils Henrik Schagers artikel i Arbetsgivaren (föregångaren till SAF-tidningen) Löntagarfonder - javisst, men hur? I god Saltsjöbadenanda inleder Schager sitt inlägg med: "Ingen borde egentligen vara överraskad över den politiska enighet som numera tycks råda om behovet av löntagarfonder. Denna enighet förelåg redan för ett år sedan mellan näringslivets Waldenströmgrupp och LOs Meidnergrupp! Vad som är meningsfullt att diskutera är därför fondernas konstruktion, inte deras existens."[10]
Strax innan Hans Werthén utnämndes till SAFs representant i fondutredningen uttryckte han i en intervju sin sympati för kollektivt och privat uppbyggda löntagarfonder. Detta kom att väcka stort förtret inom näringslivets organisationer. I synnerhet SAFs kontor blev nedringt av upprörda småföretagare som undrade om det var en ulv i fårakläder de hade fått som förhandlare i fonddebatten. Även ledande företrädare som SAFs VD Olof Ljunggren och Erland Waldenström var märkbart irriterade över Werthéns soloåkning. Ur denna missämja uppdagades att det inte bara fanns en åsikt om fonderna inom bland näringslivets representanter. Vid den här tiden började det att röra på sig i fondutredningen. Hösten 1979 lämnade dess förre ordförande Hjalmar Mehr efter ledarskapet åt Allan Larsson. Larsson lät inte vänta på sig, utan framställde ett diskussionsunderlag[11] som utredningens alla representanter skulle ta ställning till för att de sedan skulle kunna gå till beslut i fondfrågan. Werthéns utspel och Larssons promemoria var de två faktorer som fick näringslivet att inse att de måste komma till en enad uppfattning om fonderna.
Konflikten segrar
Sommaren 1980 presenterade näringslivet sin ståndpunkt på Allan Larssons PM. I stort överensstämde det med vad Waldenströmgruppen hade kommit fram till fyra år tidigare. Fonderna handlade om ett sparsystem med syftet att öka tillgången på kapital för investeringar och sprida aktieägandet.[12] Utredningen lyckades tillslut ena sig om att tre olika fondmodeller skulle presenteras; LO-SAPs, näringslivets och folkpartiet och centerns (märk väl att moderaterna, TCO och SACO/SR, som också hade presenterat förslag inte fick vara med i den slutliga skrivelsen). Näringslivet hade alltså gått med på kompromissen att lägga fram ett förslag till löntagarfonder. Kompromissen väckte massiva protester inom de egna leden. Under sommaren och hösten 1980 skrevs den ena upprörda debattartikeln efter den andra, receptionisterna på centralorganisationernas kontor fick ta emot tusentals med klagomål från näringsidkare runt om i landet. Ilskna företagare menade att näringslivets representanter hade låtit sig luras in i "den larssonska fällan" och tagit ett steg mot socialisering och planhushållning. Istället för att diskutera om man ska ha löntagarfonder överhuvudtaget har man låtit sig förledas att bara prata om tekniska detaljer.[13] Snart började krav väckas på att näringslivet skulle dra sig ur förhandlingarna helt och hållet. Detta jättelika protestuppbåd, som i efterhand har kommit att kallas "oktoberrevolutionen", ledde till att näringslivets företrädare blev medvetna om att någon åtgärd måste vidtas för att situationen inte skulle gå helt över styr. Efter interna överläggningar bland ledande inom SAF, Industriförbundet och SHIO beslutade man i början på oktober att dra tillbaka fondförslaget från den slutgiltiga utredningsrapporten, en tydlig signal att man inte ville förhandla om fonderna längre. Från att under hela utredningens gång varit inriktade på kompromisser ändrar näringslivets förhandlare alltså plötsligt kurs till att helt förneka idén om löntagarfonder och därmed anlägga ett konfliktperspektiv.
Allan Larssons förhoppningar om att få till stånd en bred uppgörelse i fondfrågan stupade därmed. Han kom snart att lämna ordförandeskapet, och ett par månader därefter, i juli 1981, lades löntagarfondutredningen ned helt och hållet. Slutrapporten Löntagarna och kapitaltillväxten blev inte det breda förslag Allan Larsson hade hoppats på. Rapporten innehöll i praktiken ingenting nytt utan bestod bara av information bakgrundskaraktär.[14]
Att vända sig direkt till opinionen
Samtidigt som näringslivets förhandlare diskuterade utformningen av löntagarfonderna i den statliga utredningen bedrev en mängd olika företagarorganisationer en allt intensivare antifondpropaganda. Åren kring Meidners förslag var det märkbart tyst från näringslivshåll. Men snart började motståndet att konsolidera sig. 1976 äntrade Curt Nicolin posten som SAFs styrelseordförande, Olof Ljunggren som organisationens verkställande direktör 1978 och Gunnar Randholm valdes till ledamot i SAFs styrelse 1977. Dessa anses ha haft åsikter om var gränserna går för hur långt man fick kompromissa i fondfrågan, varför deras inflytande bidrog till att stärka SAFs konfrontationslinje.[15] En mängd olika näringslivsorganisationer bildades i slutet av sjuttiotalet. Tanken var att man skulle ha flera avsändare för i stort taget samma budskap. Under våren valåret 1979 bedrev SAF kampanjen "Sätt fart på Sverige", där fondkritiken var en självskriven del. Från mars till juli samma år kördes en utställningsbuss runt i Sverige. Utställningen fick stor uppmärksamhet i media. Parallellt med "Sätt fart på Sverige" anordnade SAF, SHIO, Industri-, Grossist- och Köpmannaförbunden en renodlad antifondkampanj i form av ett antal regionala konferenser runt om i landets. Även här blev genomslagskraften av stor betydelse. Under samma period gav SAF ut skriften "Faran med fackföreningsfonderna", som erbjöds som gratis lektionsmaterial till landets skolor.[16] Så här fortsatte det utomparlamentariska motståndet inom näringslivet. Generellt kan sägas att kampanjerna blev allt fler och allt mer omfattande ju närmare riksdagsbeslutet december 1983 man kom. Mest spektakulärt var den stora demonstrationen den 4 oktober 1983 vid riksdagens öppnande. 75 000 demonstranter lär ha slutit upp i leden mot löntagarfonderna.
Dessa utomparlamentariska verksamheter är viktiga att ha i minne när man ska söka förklaringar till varför näringslivet har gått från kompromiss till konflikt i utredningsarbetet. Under sjuttiotalet lyckades man att föra en måttfull antifondverksamhet samtidigt som man inom statsmaktens ramar förhandlade om fonderna. Det är nog inte överdrivet att påstå att näringslivet kampanjmakare grävde graven för Waldenström och andra som försökte lösa fondfrågan genom förhandlingens väg. Sommaren 1980 blev alltså trycket från de egna leden för starkt varför SAF, Industriförbundet och SHIO var tvungna att välja endera kompromissens eller konfliktens strategi. Som bekant var det den senare som drog det längsta strået.
Det accentuerade löntagarfondsmotståndet kombinerat med en tydligare konfliktprofil hos några av näringslivets ledare torde vara de viktigaste orsakerna till att näringslivet tillslut övergav kompromissens strategi för konfliktens. De allmänna högervindarna som börjat att blåsa vid den här tiden kan troligen också ses som en viktig orsak. De lämnas emellertid outredda i detta PM.
Avslutning
Under valrörelsen 1982 var det i många avseenden ett nytt näringsliv som visade upp sig. Normalt sett deltar näringslivets organisationer inte i valrörelser. 1982 kom emellertid att bli ett avsteg från den principen. Antifondpropagandan startade under våren 1982 och kom att fortsätta ända fram till valdagen. Det var SAFs och Industriförbundets gemensamma organ Näringslivets ekonomifakta som skulle bli näringslivets främsta språkrör i denna verksamhet. Kampanjen bestod av annonser i dagspressen, reklampelare, reklamfilm på bio, massdistribution av häften och faktablad, folkfest på Gröna Lund mot löntagarfonderna o s v. Omfattningen på engagemanget slog nya rekord. Sven Ove Hansson har räknat ut att näringslivets organisationer[17] under 1982 spenderade mellan 55-60 miljoner kronor på antifondkampanjen[18], vilket är nästan lika mycket som alla riksdagspartierna tillsammans. Efter den socialdemokratiska valsegern 1982 tillsattes en ny fondutredning. Näringslivet avböjde emellertid att sitta med i den med motiveringen att det inte fanns något att förhandla om. [19] Valrörelsen 1982 och avböjelsen att delta i den nya löntagarfondutredningen visar att "oktoberrevolutionen" 1980 fick så långtgående konsekvenser att man kan tala om ett nytt konfliktorienterat näringsliv. Borta är det näringsliv som lydigt ställde upp statens premisser och deltog i utredningar och förhandlingar. Det nya näringslivet har insett att man inte kan sitta på två stolar samtidigt; man måste välja väg kompromissens eller konfliktens. Löntagarfondsdebatten har visat att näringslivets organisationer tillslut har funnit sin nya roll på barrikaderna utanför statsmaktens förhandlingsbord.
Litteratur
Bresky, Tomas, Scherman, Jan & Schmid, Ingemar (1981), Med SAF vid rodret. Liber Förlag. Stockholm.
Gilljam, Michael (1988), Svenska folket och löntagarfonderna. Studentlitteratur. Lund.
Hansson, Sven Ove & Lodenius, Anna-Lena (1988), Operation högervridning. Tidens Förlag. Stockholm.
Hansson, Sven Ove (1984), SAF i politiken. Tidens Förlag. Stockholm.
Lewin, Leif, föreläsning, Uppsala 24/4-95
Lewin, Leif (1992), Ideologi och strategi. Nordsteds Juridik. Stockholm.
Åsard, Erik (1985), Kampen om löntagarfonderna. P A Nordstedts & Söners Förlag. Stockholm.
[2]Eller "avkorporatisering". Lewin, Leif, föreläsning Uppsala 24/4-95. Lewins definition på korporatism var "en av statsmakterna erkänd medverkan av organisationer i fattandet av politiska beslut".
[3]Åsard, s 31.
[4]s 33.
[5]Lewin, s 363.
[6]Åsard s 102.
[7]Viktigt i sammanhanget är att näringslivet ogärna använde sig av begreppet "löntagarfond/fonder", utom i meningen av ett invektiv. Men inte desto mindre ställde de upp på principen om ett breddat ägande och ökat arbetarinflytande.
[8]Hansson, s 36 f.
[9]s 200 f.
[10]Bresky m fl, s 112..
[11]Detta överensstämde i stora drag med LO-SAPförslaget från 1978, vilket i sig var ett stort avsteg från Meidners ursprungliga förslag.
[12]Åsard s 113.
[13]s 118.
[14]s 12.
[15]Hansson, s 39 och 48.
[16]s 55 f f.
[17]Organisationer som upptas är: Näringslivets ekonomifakta, SAF och Industriförbundet, Företagareföreningen, SHIO-Familjeföretagen, Kommittén Rösta Borgerligt, Näringslivets fond, Timbro, Utredningsbyrån för Samhällsfrågor, Handelskamrarna, Aktiespararnas Riksförbund och Folket mot Löntagarfonder
[18]Hansson, s 155 f. Andra forskare når en något högre siffra 100 miljoner kronor under samma period. (Gilljam, s 68).
[19]Hansson, s 161 f.