Hemtenta Sociologiska Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning


Kursmomentets nummer och namn: 2. Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning
Kurs: A-kursen i Sociologi
Institution: Sociologiska institutionen
Examinator: Tiiu Soidre-Brink
Universitet/Högskola: Göteborgs universitet
Termin och datum: Vårterminen 1994, 22 mars 1994
Frågor: se bilaga
skicka e-post till svarande student
Betyg: VG
Innan jag börjar skulle jag vilja betona hur svårt det varit att hålla svaren inom den rekommenderade längden. Speciellt vad gäller fråga 1 och 3 tycker jag att svaren, om de ska kunna vara meningsfulla, dvs ge svar på något intressant och inte bara frågan om jag läst den litteraturen eller inte, måste få ta mer utrymme i anspråk.

1. Social styrning

Therborn inleder sin bestämmning av social styrning med att poängtera att styrning innebär att sätta en riktning för en process och över tid upprätthålla denna riktning. Väsentligt för social styrning är, enligt Therborn, att det som styrs är, eller avgörs av, självständiga aktörer.

Styrningens delar

Styrningen består av[1] styrande, styrda, omgivning samt målbestämning, styrningsmedier, implementationsmekanismer och återkopplingsprocesser. Målbestämningen[2] definierar den önskvärda sociala utvecklingen. Therborn ger fyra exempel på styrningsmedel: lagstiftning, pengar eller "morötter", utbytestransaktioner eller förhandlingar, information. Implementationsmekanismer kan t ex vara myndigheter, sociala rörelser, massmedia, marknader. Återkopplingsprocesser innebär information om hur styrningen faller ut; Therborn exemplifierar inte men sociologisk forskning kan antagligen vara del i återkopplingen av den sociala styrningen.

Styrningens önskvärdhet

Genom att påpeka att distinktionen mellan styrande och styrda är rent analytisk och inte nödvändigtvis faktiskt motsvaras av två grupper av människor, vilket t ex är fallet då ett kollektiv styr dess medlemmar, visar Therborn att social styrning går väl ihop med vanliga definitioner på demokrati.

Följande förutsättningar är enligt Therborn nödvändiga villkor för att social styrning ska finnas vara önskvärd: uppfattningen att mäniskorna kan påverka samhällsutvecklingen, missnöje med den rådande samhällsutvecklingen, uppfattningen att en serie åtgärder utspridda över tiden måste till d v s att önskad utveckling inte kan åstadkomma i ett enda slag, att någon aktör har förtroende att styra utvecklingen. Therborn kopplar dessa förutsättningar till "det moderna". Min uppfattning är att framför allt de två första förutsättningarna, uppfattningen att människorna kan påverka samhällsutvecklingen och missnöje med den rådande samhällsutvecklingen, är viktiga i detta sammanhang. Therborn skriver att önskan om social styrning "[..] manifesterar en problematisering av det bestående som inte kan utvecklas förrän traditionens grepp släppt [..]"[3]

Jag uppfattar antydan till motsägelse i följande två satser. "Styrning kan eftersträvas åt många olika håll och är inte förbunden med någon speciell politisk ideologi"[4] "Styrningsperspektivet är prakiskt taget oförenligt med utopiskt tänkande, med föreställningar om ett tillstånd där alla problem är lösta och en politisk uppfattning som är koncentrerad på att definiera och inrätta detta tillstånd. Logisk skulle styrning kunna tänkas som en strategi för att uppnå ett utopiskt tillstånd, men utopiskt tänkande kännetecknas vanligen bl a just av bortseende från strategiska frågeställningar."[5]

Om utopiskt tänkande vanligen kännetecknas av bortseende från strategiska frågeställningar, är då inte styrning i praktiken förbundet till de politiska ideologier som inte försöker definiera och inrätta en viss utopi?[6]

Styrningens möjligheter

Therborn skiljer mellan styrningens effektivitet och dess legitimitet. Med viss osäkerhet pekar Therborn ut målsättningens legitimitet som fundamental för styrningens legitimitet. I andra hand kommer implementationsmekanismernas legitimitet. De styrandes, dvs normsättarnas, legitimitet verkar ha mindre betydelse, vilket Therborn ger historiska exempel på.

Legitimiteten är i sin tur en nödvändig men ej tillräcklig förutsättning för den demokratiska styrningens effektivitet.[7] Therborn vill inte ge några generella utsagor om det effektivaste styrningsmediet och den effektivaste implementeringsmekanismen då han hävdar att dessa i hög grad är beroende av målsättningar och utgångsföutsättningar. Om man ända ska lista faktorer som verkar tendera att underlätta styrning så betonar Therborn följande: information (ursprungligt kunskapsunderlag och framför allt snabba och pålitliga återkopplingssignaler), litet antalet styrda (dock ej i samband med vissa implementationsmekanismer som t ex marknadmekanismer; ej heller om de styrda är mäktiga), harmoni med omgivningen t ex när flera länder styr mot samma mål.

Vad gäller vissa målsättningars effektivitet skriver Therborn att de mål som man effektivast kan styra mot är de som definierar en fördelning av tillgängliga materiella resurser. De mål som visat sig svårast att styra mot är de som definierar människors värderingar, kunskap, självidentifikation.

Tillämpning

Tidsperiod: efterkrigstiden

Riktningsangivelse: Lika möjligheter till olika platser i produktionen genom allmän grundutbildning.

Styrningsmedier: Lagstadgad skolplikt i upptill 9 år för individen samt skollag, läroplaner

Implementationsmekanismer: skolöverstyrelsen

Återkopplingsprocesser: Pedagogisk- och utbildningssociologisk forskning initierad av SÖ.

Målsättningen legitimitet: stor

Utgångskunskap: knapp, först på 70-talet utvecklades teorier för att förklara social snedrekrytering.

Målsättnings sannolika effektivitet: liten, människors kulturella tillhörighet har visat sig svår att styra.

2. Motsättningsfyllda klasspositioner

Följande bygger framför allt på Göran Ahrnes "Olika klassbegrepp" i Klassamhällets förändring.

Erik Olin Wrights klassanalys presenterades 1976[8] som ett alternativ till, eller en utveckling av[9] Nico Poulantzas' klassanalys som presenterades 1974 i dennes bok Den moderna kapitalismens klasstruktur.

En central fråga för både Wright och Poulantzas är hur den förändrade fördelningen av makt och kontroll inom produktionen har förändrat klasstrukturen. Ralf Dahrendorf hävdade i sin bok Class and Classconflict in Industrial Society 1957 att makten över kontroll och planering i produktionen flyttats från ägarna till olika funktioner inom produktionen. Wrights begrepp motsättningsfyllda klasspositioner karaktäriseras av arbeten som innehåller både kapitalfunktioner och traditionella manuella arbetsuppgifter. Ahrne beskriver denna situation som att de motsättningsfyllda klasspositionerna samtidigt befinner sig i kapitalistklassen och arbetarklassen. Wright definierar tre typer av makt och kontroll: ägande av kapital, beslutanderätt över användande av produktionsmedel och rätt att bestämma över och kontrollera andras arbetskraft. De som har makt av alla tre slagen tillhör kapitalistklassen. De som inte äger kapital, men har makt enligt minst en av de två senare beskrivningarna tillhör de motsättningsfyllda klasspositionerna. De som saknar makt i ovanstående betydelse tillhör arbetarklassen.

Till de motsättningsfyllda klasspositionerna tillhör även lönearbetare som kontrollerar sitt eget arbete, s k delvis självständiga lönearbetare. Motsättningen består i att de genom sitt lönearbete tillhör arbetarklassen, samtidigt som kontrollen över det egna arbetet är ett drag som karaktäriserar den traditionella småborgerligheten dvs självägande bönder och småföretagare.

Enligt Göran Arhne befinner sig nästan 40 procent av alla lönearbetare i motsättningsfyllda klasspositioner.[10] Motsättningen stod för 22[11] procent av lönearbetarna mellan arbete och kapital, dvs de hade makt enligt någon, men inte alla, av Wrights definitioner. Resterande 17 var delvis självständiga lönearbetare.[12]

3. Arbetssociologi

Följande bygger framför allt på Mats Johanssons uppsats Lönearbetet som mål eller medel. Det intryck man får när man läser Johanssons sammanfattning av tidigare forskning är att fältet är relativt nytt. Johanssons äldsta referens förutom Marx[13] är Blauners Alienation and Freedom från 1964 och den dominerande delen av forskningen (om vi ser till Johanssons referenser) kommer från 1970-talet. Det kan naturligtvis vara så att Johansson valt att inte nämna tidigare forskning, men min gissning blir att forskningen på området faktiskt är relativt ung. Kanske finns det isåfall ett samband mellan traditionens ålder och de relativt stora skillnaderna i förklaringarna och i de empiriska resultaten som de olika forskarna för fram.

Forskningen kretsar, vad jag förstår, kring två begreppssystem, det ena uppbyggt kring alienation och det andra, som i vissa varianter av det första ses som en del av det första, orientering till arbetet.[14]

Orientering till arbetet

De engelska forskarna Goldthorpe och Lockewoods undersökningar The affluent Worker från 1968-69 verkar ha blivit något av standardverk. Goldthorpe och Lockewood koncentrerade sina undersökningar på gifta, högavlönade, fast anställda, manliga arbetare på tre större företag i Luton 1962. Undersökningen bestod av intervjuer med arbetarna. Resultaten, som de skildras av Johansson, är att arbetarna, och då speciellt de okvalificerade, har en instrumentell attityd till sitt arbete. Goldthorpe och Lockewood skiljer på tre olika slags attityder:[15] byråkratisk, instrumentell och solidarisk. Den byråkratiska attityden fokuserar på karriärmöjligheter. Det viktigaste med arbetet är att det ger social status, (stigande) lön och långsiktig trygghet. Den instrumentella attityden betraktar arbete som ett instrument för att uppnå något annat, framför allt självförverkligande på fritiden. Här spelar ofta familjen en stor roll i så måtto att lönen för arbetet kan användas för att höja familjens levnadsstandard. Den solidariska attityden betonar arbetet som en gruppaktivitet. Solidariteten kan vara riktad mot antingen företaget i sin helhet eller arbetskamraterna, där den första av Goldthorpe och Lockewood betraktas som positiv medan den andra kan samexistera med alienation gentemot företaget.

För Goldthorpe och Lockewood är en delvis instrumentell attityd till arbetet naturlig.[16]

Goldthorpe och Lockewood hävdar att arbetarna har en instrumentell attityd redan när de kommer till företaget, att denna inställning beror av samhälleliga förhållanden och således att arbetsplatsens och arbetets utformning har liten betydelse.

Goldthorpe och Lockewoods tes att industriarbetare vanligen har en instrumentell inställning till sitt arbete har kritiserats. Walter Korpi fann i sin studie av metallarbetarna i Sverige[17] inget stöd för den. Korpi fann att i vissa grupper, invandrare, inflyttade från jord- och skogsbruk, familjefäder i början av familjebildningen var mer benägna att uppvisa en instrumentell attityd till arbetet. Korpi tar upp två faktorer som han menar kan förklara Goldthorpe och Lockewoods resultat: inriktningen på familjefädrar som har en tung försörjarbörda och att Luton var speciellt känt för möjligheten att genom tempoarbete erbjuda höga löner vilket skulle lockat till sig de arbetare som hade en instrumentell inriktning.[18]

Hans Zetterberg granskning av två livsstilsundersökningar från SIFO 1955 respektive 1977 stödjer Goldthorpe och Lockewood i det att yttre belöningar som lön och de fritidsprojekt de möjliggör får allt större betydelse , men Zetterberg ger ingen förklaring.

Alienation

Standardverket i denna fåra är Blauners Alienation and Freedom från 1964. Hans alienationsbegrepp är ett begrepp som rymmer instrumentell attityd och vars innebörd är motsatsen till arbetstillfredställelse, något som i sin tur enligt Blauner beror av följande faktorer: frihet och kontroll över arbetet, mening (i betydelsen överblick över hela produktionsprocessen), social integration i företaget och arbetsgruppen, självförverkligande (motsatsen till instrumentell attityd)

Blauner hävdar att kvalifikationskraven på arbetaren ökar och att arbetarna ges mer kontroll över arbetsförhållandena och arbetsprocessen, att deras arbetsuppgifter blir mer omväxlande och att deras alienation minskar.

Bertil Gardells forskning,[19] som i princip använder Blauners alienationsbegrepp, stöder Goldthorpe och Lockewoods resultat, att de flesta industriarbetare har en instrumentell inställning till arbetet, men Gardell kopplar dessa till framför allt frånvaro av kvalifikationskrav och självständighet i arbetet. Ackord och auktoritär arbetsledning ökar benägenheten till instrumentell attityd, även om dessa faktorer är underordnade de tidigare nämnda. Gardell grupperar arbetsuppgifter efter faktorerna kvalifikationsgrad och självständighet och får då grupperna hantverks, cykliskt repetitivt och övervakande arbete, där instrumentell attityd dominerar i cykliskt repetitiva uppgifter. När cykliskt repetitiva uppgifter mekaniseras och människorna övergår till övervakning minskar antalet arbetare med instrumentell attityd. När det gäller utvecklingen är alltså Gardells tes den motsatta mot Goldthorpe och Lockewoods som hävdade att utvecklingen gick mot alltmer instrumentell attityd bland arbetarna.

Blauners tes att automatisering leder till höjd kvalifikationsnivå har kritiserats av tyskarna Horst Kern och Michael Schumann[20] och Harry Braverman i den berömda boken Arbete och monpolkapital från 1977. Tyskarna, som i sin tur kritiserats framför allt vad gäller generaliseringsanspråk och metod, menar att automatisering leder till polarisering där en grupp arbetare får mer kvalificerade arbetsuppgifter och en annan grupp mindre.[21] Braverman hävdar att arbetarnas hantverksskicklighet i kapitalismen förlorar mark gentemot automatisering och att kapitalisterna kontrollerar arbetet framföra allt genom att tillämpa tayloristiska principer som berövar arbetet dess intellektuella innehåll. Helhetsbilden av produktionsprocessen koncentreras hos en liten managementgrupp, vilket liknar Kerns och Schumanns polariseringsbegrepp, om än mer extremt.

Johanssons egen undersökning

Johansson redovisar data från en undersökning i Katrineholm 1987-88, där han försökt avgöra dels vad det innebär att ha en instrumentell inställning dels hur pass utbredd den instrumentella inställningen är. I avslutningen skriver han något kryptiskt
"När det gäller inställningen till nuvarande arbete kan man säga att våra data verifierar Korpis, Goldthorpe/Lockewoods och Gardells teser. Det är i stor utsträckning anställda (arbetare) med inget (eller ringa) inflytande över den egna arbetsplaneringen samt anställda med okvalificerade arbetsuppgifter som har främst ett ekonomiskt utbyte av nuvarande jobb."[22]
Hur detta samtidigt kan verifiera Goldthorpe/Lockewood och Korpi och Gardell samtidigt som
"Det finns en grundläggande skillnad mellan Goldthorpe och Lockewood å ena sida och Korpi, Gardell och Blauner å andra sidan när det gäller att peka ut orsakerna till att arbetarna i det kapitalistiska samhället har en instrumentell attityd till arbetet"[23]
har jag svårt att förstå.[24] Jag får det till att Johanssons egen undersökning verifierar Gardell, som ju lyft fram just kvalifikation och självbestämmande.

4. Familjesociologi

Ulla Björnbergs använder begreppet tvåförsörjarfamiljen för att lyfta fram försörjningen som central för förståelsen av familjeinstitutionen i samhället. Begreppet används i en teori som står i kontrast till den traditionella familjeteorin.

Enligt Björnberg utgår begreppet borgerlig familjeform från att könen hade olika livsuppgifter och därmed sammanhängande rättigheter och plikter. Jag utgår från att Björnberg med detta menar att den traditionella familjeteorin, vari begreppet borgerlig familjeform ingår, gör antagandena att könen hade olika livsuppgifter, rättigheter och plikter. Den mer moderna familjeteori som Björnberg lägger fram antar istället att könen har[25] lika ställning i familjen, gemensamma rättigheter och delat ansvar.

Både vuxna familjemedlemmarna i tvåförsörjarfamiljen bidrar till familjens försörjning genom att utföra lönearbete. Björnberg hävdar att livsformen i familjer med två försörjare skiljer sig från de familjer som har en eller tre.[26] Samtidigt ingår familjer med ensamförsörjande mödrar i klassen tvåförsörjarfamiljer,[27] vilket leder till att begreppet inte kan sägas vara förbundet med en bestämd livsform. Begreppet tvåförsörjarfamilj kanske bör definieras som en familj där samtliga vuxna bidrar med försörjningen genom att lönearbeta. Björnberg är inte tillräckligt klar på den här punkten.

Begreppet familjekretsen är ursprungligen Louise Gaunts.[28] Det står för personer som är släkt i rakt nedstigande led, men inte nödvändigtvis delar hushåll. Rita Liljeström använder begreppet i "Släkt, kön och familj"[29] där hon driver tesen att familjekretsens betydelse[30] underskattats i traditionell familjeteori. Liljeström berättar om sina personliga erfarenheter som hon tar till intäckt för att familjen måste förstås i relation till familjekretsen. Det finns ett antal sociala faktorer som har gett familjekretsen ökad betydelse och ökat möjligheterna till interaktion inom familjekretsen. För det första har familjekretsens genomsnittliga storlek ökat i och med den ökade livslängden. Detta har också fått till följd att kretsens vertikala dimension breddats, det är idag inte ovanligt med fyra samtidigt levande generationer. Välfärdsstaten har övertagit ansvaret för fattiga, sjuka och gamla, vilket minskar bördan för de anhöriga. Kärnfamiljer splittras allt oftare vilket ger utrymme för kontakter inom familjekretsen.

5. Utbildningssociologi

Utbildningssociologin använder enligt Hedvig Ekerwald två olika modeller för att förklara individers utbildningschanser: närhetsmodellen och stegmodellen. Gemensamt för båda modellerna är att individens klasstillhörighet, dvs ställning i arbetslivet,[31] är central.

Närhetsmodellen utgår från individens avstånd till centrum, dvs det sociala avståndet till de makthavande grupperna i samhället. Ju närmare centrum desto större chanser har individen. Det sociala avståndet till centrum avgörs av t ex arbete, inkomststorlek, bostad, släkt, vänner, utbildning och fritidsintressen. Vilka andra faktorer än klasstillhörighet som ska räknas som avståndsskapande ges av studier vad som är underrepresenterat i centrum. Närhetsmodellen har visat sig användbar när det gäller att förklara vilka barn i en grupp som skall komma att avvika från gruppens mönster. Enligt närhetsmodellen kommer en utbyggnad av ett skolsystem som det svenska inte att utnyttjas proportioneligt av befolkningen i sin helhet utan endast av de som står i tur, dvs de närmast centrum som innan expansionen inte fick del av det slags utbildning som byggdes ut.

Stegmodellen tar fasta på de centrala förgreningspunkter[32] som finns i alla utbildningssystem. Det är i stegen mellan institutioner som är viktiga och stegmodellen betonar här den tidigare institutionens betydelse.

Janne Jonssons lyfter i sin analys av orsaker till socialsnedrekrytering framför allt fram föräldrarnas klasstillhörighet och utbildning. Jonssons ansats är liknande stegmodellens; han studerar de centrala förgreningspunkterna, för dagens elever framför allt val av gymnasielinje och val att läsa vid högskola. Resultaten av hans undersökningar stödjer stegmodellens antagande att den närmast föregående institutionen spelar en stor roll i valet av nästa, vilket får effekten att den sociala snedrekryteringen minskar ju högre upp i systemet man kommer, dvs social bakgrund påverkar valet vid övergången allt mindre ju fler institutioner, eller träffade val, individen har bakom sig.

Närhetsmodellen tillämpad på mig själv

Jag har växt upp framför allt med min mor, men inte utan kontakt med far. Min far undervisar i engelska på lärarhögskolan och min mor är (special- och) lågstadielärare. Att båda mina föräldrar är lärare tror jag underlättat min skolgång en del. De har prioriterat min skolgång, jag har gått i en privatskola, en Waldorfskola. Många av mina lärare i engelska har undervisats av min far, vilket säkerligen påverkat mitt förhållande till dem. Jag har i hela mitt liv bott i en förort med låg status, men inte som den dominerande delen av dess invånare i lägenhet utan i radhus. Jag gick, till skillnad från mina kamrater i grannskapet, i skola inne i Göteborg, vilket säkerligen minskat betydelsen av att bostaden låg i ett lågstatusområde. Min morfar var lantmätare och på min mors sida finns flera personer med högstatusyrken. Dessa personer har säkerligen utgjort föredömen för mig. Även bland mors vänner finns personer med hög klasstillhörighet, även om lägre klasser också finns representerade. Båda mina föräldrar är har akademisk utbildning. Vad gäller fritidsintressen så har min far lärt mig att uppskatta konstmusik, vilket jag föreställer mig uppskattas i högre grad i centrum. Flera släktingar har spelat schack vilket gjort även mig intresserad. Liksom konstmusik föreställer jag mig att schackspelande är mer vanligt i centrum.

Genom mitt engagemang i Elevorganisationen har jag skaffat mig vänner som dels själva i någon utsträckning står relativt nära centrum, men framför allt har föräldrar som, vad jag förstår, om inte själva står i centrum så åtminstone har mycket goda kontakter med centrum (den politiska- och den kulturella eliten snarare än näringslivets toppar).


[1] Det är inte helt klart i vilken utsträckning Therborn talar om faktiskt existerande styrning eller hur styrning bör vara beskaffad för att vara effektiv.

[2] Therborn använder inte just det ordet, istället skriver han riktningsangivelse eller målsättning

[3] Therborn: "Samhällelig styrning" i Vision möter verklighet, s 39.

[4] A a s 38.

[5] A a s 39.

[6] Är inte detta vad alla politiska ideologier gör?

[7] Therborns koncentrerar sin till styrning under demokratiska förhållanden.

[8] Erik Olin Wright: "The Class Structure of Advanced Capitalist Societies" i Class, Crisis and the State, New Left Books, 1976.

[9] Enligt Arhne kan man se Wrights analys som en vidareutveckling av Poulantzas teoretiserande.

[10] Göran Ahrne: "Klassernas förändring i Sverige 1870-1980", i Klassamhällets förändring, s 39.

[11] 21% enligt tabell 5 a a s 38, 22% enligt texten a a s 39.

[12] tabell 5 a a s 38.

[13] Marx' analyser av alienation inte direkt kan kopplas till den moderna arbetssociologins begreppsapparat.

[14] Korpi: Arbetarklassen i välfärdskapitalismen, 1978, s 133. Johansson använder inte begreppet orientering till arbetet explicit.

[15] Johansson antyder även existensen av en fjärde, den professionella, men den konkretiseras inte, se Johansson s 179.

[16] Johansson, s 179.

[17] Korpi: s 132-166.

[18] A a s 163.

[19] Gardell: Produktionsteknik och arbetsglädje, 1971; Arbetsinnehåll och livskvalitet, 1976.

[20] Kern & Schumann: Industriarbeit und arbeitsbewusstsein, 1977 (1970).

[21] I Das Ende der Arbeitsteilung? 1986 hävdar de att den sista gruppen helt försvunnit.

[22] Johansson: s 192.

[23] A a s 183.

[24] Förklaringen kanske är att Johansson med Goldthorpe/Lockewoods tes(er) i avslutningen avser tesen att okvalificerade arbetare har en mer instrumentell attityd och med Korpis tes(er) avser tesen att den främsta orsaken till instrumentell attityd är bristen på inflytande.

[25] Björnbergs språk antyder att analysen handlar om faktiskt existerande familjer, "Tvåförsörjarfamiljen i teori och verklighet", i Kvinnors och mäns liv och arbete, s 165.

[26] A a s 164.

[27] A a s 163 (166?).

[28] Gaunts: Familjekretsen, Bosättning, umgänge och omsorg, 1987.

[29] Liljeström: "Släkt, kön och familj", i Sverige - vardag och struktur.

[30] Liljeströms beskrivning domineras av exempel på familjekretsens positiva betydelse.

[31] Ekerwald hävdar att närhetsmodellen ser ställning i arbetslivet som den enskilt viktigaste bakgrundsvariabeln och vidare att stegmodellen utgår från klasstillhörighet som det centrala. Dock framgår inte vilken klassdefinition hon då tänker sig, men allmänt är väl vad jag förstår klass ett begrepp som är kopplat till just ställning i arbetslivet till skillnad från socialgrupp som kan vara en produkt av ett antal variabler som utbildningslängd, inkomstnivå etc.

[32] Begreppet är Jonssons, se "Social snedrekrytering vid olika stadier i utbildningssystemet" i Social bakgrund - utbildning - livschanser, Åberg (red), s 52.