Hemtenta Sociologiska grundperspektiv


Kursmomentets nummer och namn: 1. Sociologiska grundperspektiv
Kurs: A-kursen i Sociologi
Institution: Sociologiska institutionen
Examinator: Freddy W Castro
Universitet/Högskola: Göteborgs universitet
Termin och datum: Vårterminen 1994, 24 februari 1994
Frågor: se bilaga
skicka e-post till svarande student
Betyg: VG

Marx materialistiska historieuppfattning

En av Karl Marx' mest omdiskuterade teorier är den så kallade materialistiska historieuppfattningen. Vad handlar den i huvudsak om, och vilka historieuppfattningar riktade den sig mot?
Marx' "materialistiska historieuppfattning" handlar om vilka drivkrafter som ligger bakom den historiska utvecklingen, och vilket mönster denna utvecklas enligt. Den riktar sig framför allt mot Hegels idealistiska historiesyn som var dominerande i romantikens Tyskland. Marx skrev sin avhandling i unga år om (mot) Hegels rättsfilosofi.

Marx använder i sina teorier begrepp som kräver närmare förklaring, vilken i sig görs olika av olika Marxtolkare,[1] men här görs en oprecis definition som enligt Månson rymmer de flesta exaktare tolkningarna.

Produktivkrafter är det sätt, de metoder som människorna använder för att bearbeta naturen i produktionen av förnödenheter. Det handlar alltså om den teknik och kunskap människorna har och använder i sitt arbete.

Produktionsförhållanden är de (ägande)förhållanden människor emellan som uppstår i samband en viss slags produktion.

Produktionssätt är en kombination av produktivkrafter och produktionsförhållanden i ett givet samhälle.

Marx' materialistiska historieuppfattning är en dialektisk historieuppfattning.

Med materialistisk menas att det materiella är fundamentalt såtillvida att det idealistiska, eller andliga om vi så vill, inte äger någon självständig existens utan är en funktion av det materiella.

"Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan deras samhälleliga vara som bestämmer medvetandet"[2]

Det dialektiska inslaget är något Marx lånat från Hegel. Det går ut på att utveckling sker genom att en tes, möter sin antites, och i mötet uppstår en syntes, vilken innehåller inslag av både tesen och antitesen, men är på ett kvalitativt sätt skilt från både tesen och antitesen. I Hegels historieuppfattning (och tysk 1800-tals filosofi över huvud) är det idealistiska, förnuftet en drivande kraft i samhällsutvecklingen. Marx hävdade istället att i samhället, eller rättare i den samhälleliga produktionen, finns inneboende motsättningar, vilka rymmer samhällets framtida förändring.

Olika Marxtolkare har velat betona det dialektiska inslaget i Marx historieuppfattning olika mycket. Via Engels, som utvecklade dialektikens lagar även till naturvetenskapen,[3] går en idéströmmning till sovjetmarxismen och når något av en höjdpunkt av dialektik under Stalin.[4] I väst har marxisterna (kanske för att markera avståndet till sovjetmarxismen?) velat tona ner det dialektiska draget hos Marx som ofta förknippas med bilden av Marx' materialistiska historieuppfattning som ett schema, en deterministisk syn på historien. Här tycker jag att sovjetmarxismen är något märklig. Om man är så noga med att betona dialektikens lagar och "utvecklingsschema", hur kan man då försöka "hoppa över" kapitalismen i Ryssland? Visserligen försökte väl Lenin under Ny Ekonomisk Politik på 20-talet använda en friare ekonomi för att skapa förutsättningar för produktivkrafternas utveckling, och under Stalin genomfördes väl en relativt lyckad industrialisering på 30-talet, men man nådde aldrig ens upp till vad Marx menade vara själva förutsättningen för kommunismen, en långt gången utveckling av produktivkrafterna.[5]

Sovjetmarxismen hävdade länge att kapitalismen i väst var nära sin oundvikliga undergång, medans marxister i väst tog fasta på (det uteblivna) klassmedvetandets betydelse för den (uteblivna)socialistiska revolutionen.[6] Per Månson använder för övrigt inte gärna ordet dialektisk när han beskriver Marx' historieuppfattning.

Slutligen en liten kommentar om hur Marx' historieuppfattning bör användas. Skiljelinjerna går framför allt mellan synen på historieuppfattningen som en "naturlag" dvs en universell lag som med nödvändighet leder till ett givet resultat eller som ett perspektiv på historien, en begreppsapparat/teoretisk modell att tillämpa vid (empirisk) historieforskning. Månson företräder den senare och plockar fram citat från tidigare Marx' verk ex Den tyska ideologin (1845/46), Kommunistiska Manifestet (1848) vilket i och för sig kan förklaras med att det var just under denna period som Marx formulerade sin historieuppfattning, men dock tror jag att det är så att den syn som kommer fram i Kapitalet är mer deterministiskt färgad. I Kapitalet analyseras kapitalismens inneboende motsättningar som oundvikligen kommer att leda till dess undergång. Månson använder formuleringen "... allt detta sammantaget pekar enligt Marx mot att systemet självt till slut kommer att gå under",[7] vilket kan kontrasteras mot citatet som följer

"...Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som växt upp under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills det inte längre ryms inom det kapitalistiska skalet. Den kapitalistiska äganderättens timma slår. Exproriatörerna blir själva exproprierade"[8]
Den språkliga form som Marx använder, presens, tycker jag talar mot Månsons användande av ordet pekar. Mot min invändning kan invändas att Marx' stil är åt det litterära hållet och att det därför är fel att dra alltför stora växlar av vilken grammatisk form han använder. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att nå visshet i frågan om hur pass säker på kapitalismens undergång, och hur pass determinstisk Marx var (under olika delar av sitt liv). Men debatten fortsätter säkert.

Webers tes om rationalisering

En av Max Webers teser om förhållandet mellan den religiösa och den ekonomiska utvecklingen är den så kallade rationaliseringstendensen i historien. Vad menar Weber med rationalitet, och på vilket sätt hävdar han att den har vuxit i den historiska utvecklingen?
Weber definierar inte på ett otvetydigt sätt rationalitet.[9] Både Eliasons och Lindskougs[10] framställningar domineras istället av rationalisering, vilket i och för sig enligt språkliga normer borde kunna tolkas som ökad grad av rationalitet. Weber ger, enligt Lindskoug[11] två slags definitioner av rationalisering: "en tilltagande systematisk behärskning av verkligheten med hjälp av precisa, abstrakta begrepp"[12] och "en metodisk strävan efter uppnåendet av bestämda, givna praktiska mål genom allt exaktare beräkning av de adekvata medlen".[13] Den senare av definitionerna lutar åt det som Weber kallar målrationalitet, vilket kännetecknar en av hans fyra handlingstyper. Ett av de uttryck vilket rationaliteten har vuxit i den historiska utvecklingen rör just denna handlingstyp.

Weber skiljer på olika slags handlingstyper med avseende på deras motivering, som kan vara av slaget traditionell, affektuell, värderationell eller målrationell. Traditionella motiveringar är sådana som hänvisar till traditionen, dvs tar existensen av en vana för motivering för dess fortsatta existens. Affektuella handlingar kanske saknar motiveringar i detta ords vanligaste bemärkelse, snarare är affektuella handlingar styrda av känslor än motiverade av dem. Affektuella handlingar är spontana, föregås inte av någon egentlig kalkyl eller värdering. Värderationella motiveringar är till sin karaktär dogmatiska, snarare en samling påbud än motiveringar för handlingar. De ger handlingar i sig ett värde, oavsett handlingarnas konsekvenser. De mål rationella motiveringarna utgår från ett givet mål och motiverar sedan handlingar med argumentet att de är det bästa medlet för att uppnå det givna målet. Vad nu Weber hävdar är att mänskligheten genom historien gått från traditionella och affektuella via värderationella till det mälrationella sättet att motivera sig.

Mer konkret har den ökande målrationaliteten inneburit förändringar både på den mänskliga praktiken t ex produktion/arbetsliv och stat/offentlig förvaltning, och för det mänskliga tänkandet, som idag förklarar världen vetenskapligt istället religiöst.

Weber analyserade hur organisationsformerna i produktion och offentlig förvaltning (och armén) från att motiverats traditionellt blev alltmer mål rationellt motiverade i samband med framväxten av en modern byråkratisk organisationsform. I det feodala samhället var man garanterad privilegier givet en viss börd, i det kapitalistiska samhället tillkommer privilegier den som genom sin flit gjort sig förtjänt av dem och på motsvarande sätt behandlar den statliga byråkratin medborgarna "opersonligt", dvs enligt på förhand bestämda regler som inte tog hänsyn till ämbetsmannens personliga förhållande till medborgaren. Likabehandling och förutsägbarhet är två av den statliga byråkratins principer som enligt Weber gett kapitalismen goda förutsättningar att utvecklas.

Kapitalism och modern industriproduktion bygger på mål rationalitetens principer, målet är detta fall maximerad vinst. Här har mål rationaliteten förvandlats till något som kanske längre inte är så rationellt. Produktionen, arbetet, syftade ursprungligen till att tillfredsställa människornas behov. Målet var alltså behovstillfredsställelse och arbetet var medlet. Det sätt som arbetet organiserades på och varor distribuerades med, dvs kapitalism och marknad förutsätter pengar, som alltså är ett medel för att organisera distribution. Men i kapitalismen har pengarna, eller vinsten, blivit ett mål i sig, och detta är ett allmänt drag hos målrationaliteten, den tenderar att behandla medel som mål. vilket kan leda till misslyckanden, om den ursprungliga mål-medel analysen inte var perfekt, vilket den nästan aldrig är. En viktig roll i framväxten av kapitalism och övergången från traditionellt handlande till mål rationalitet har religionen spelat. Weber hävdar, med viss osäkerhet, att den etik som framför allt kalvinismen utvecklat som kännetecknas av flit, sparsamhet. och strävan efter ekonomisk framgång, har varit utlösande faktor för kapitalismen.[14] (se även svaret på fråga 4.)

Samma paradoxala tendenser som kapitalismen uppvisar den moderna byråkratin som organisationsform, som också tillämpar målrationella principer. Det irrationella elementet i byråkratin är att reglerna som finns i syfte att uppnå ett visst mål riskerar att bli viktigare än uppnåendet av målet. T ex efterföljs reglerna även i de situationer där målet skulle ha gagnats av ett avsteg från dem.

Det målrationella handlandet är dock inte totalt dominerande, det värderationella lever kvar t ex inom religionen på det affektuella och traditionella handlandets bekostnad.


Durkheims arbetsdelningteori

Enligt Émile Durkheim var det en av sociologins uppgifter att undersöka förhållanden mellan sociala och kulturella strukturer. Ett exempel på detta finner vi i hans arbetsdelningsteori. Redogör för grunddragen i denna teori och diskutera hur den ser på förhållandet mellan sociala och kulturella strukturer i samhället.
Durkheim hävdar att arbetsdelningen orsakas av två faktorer: samhällenas ökade volym och täthet. Med dessa begrepp, som kommer från fysiken och kemin, menar Durkheim befolknings- respektive interaktion/kommunikationsökning. Graden av arbetsdelning i ett samhälle är avgörande för vilken slags sammanhållning detta samhälle kan bygga på och vilka drag kulturen och moralen i detta samhälle kan ha.

I ett samhälle med låg grad av arbetsdelning, eller för att vara mer allmän, differentiering av sociala funktioner, kommer att skapa en social sammanhållning grundad på gemensamma värderingar och stark social kontroll. Denna form av sammanhållning kallar Durkheim mekanisk solidaritet. Kollektivet kommer vara centralt för människornas självuppfattning och kollektivet kommer att vara klart och tydligt avgränsat mot omvärlden. Den begreppsapparat/världsbild människorna i ett sådant samhälle använder kommer att vara relativt outvecklad och framför allt bestå av konkreta begrepp och dessutom vara gemensam för alla och sannolikt religiöst färgad. Avvikelser från det accepterade beteendet upptäcks genast och straffas hårt.

1 ett samhälle med mer differentierade sociala funktioner, där människor har väldigt olika livserfarenheter kommer ett annat slags sammanhållning, organisk solidaritet, att växa fram. Denna baseras på det ömsesidiga funktionella beroendet som följer av långt gången arbetsdelning och dessutom en grundläggande gemensam värdering, moralisk individualism. Individbegreppet blir centralt för människornas självuppfattning. Vid sidan av uppfattningen om individen finns ingen värdekonsensus och det finns inte heller någon för alla gemensam begreppsapparat/världsbild, istället utvecklas specialiserade, komplementära. abstrakta begreppsapparater (världsbilder kanske inte på motsvarande sätt kan vara komplementära). Den sociala kontrollen i ett sådant samhälle kommer inte att vara lika omfattande, och toleransen mot avvikare är högre. Samhällets gränser mot omvärlden är svaga.

Durkheim pekar på att utvecklingen går mot allt högre grad av arbetsdelning, vilket på ett sätt är ett framsteg, men ändå inte oproblematiskt. De positiva med arbetsdelning är framför allt ökad effektivitet och skapandet av en individuell sfär. Det negativa är ekonomiska kriser, sociala motsättningar mellan olika klasser och en ökad specialisering på vetenskapens område som kan vara skadlig för en intellektuell helhetssyn, och framför allt meningslösa industriarbeten för folkflertalet.

Dessa oönskade samhällsfenomen är konsekvenser av arbetsdelningens patologiska former, inte nödvändiga bieffekter av varje slags arbetsdelning. Att arbetsdelningen under Durkheims tid antog patologiska former berodde framför allt på problem inom den ekonomiska sfären. Produktionen och (arbets-)marknaden upplevde en enorm expansion dels beroende på de teknisk-vetenskapliga framstegen dels beroende på den ekonomiska frihet som saknade motsvarighet i det tidigare feodala samhället. Traditionerna inom ekonomi/arbete-sfären hade raserats framför allt genom införandet av massproduktion, vilket för de flesta ledde till alltmer meningslösa, enkla arbetsuppgifter. Någon ny, till de nya förhållandena anpassad, moralisk reglering hade inte skapats. Durkheim kallade detta ett tillstånd av anomi, normlöshet. Exempel på denna anomi var det ökade antalet konkurser, kontraktsbrott och de allt allvarligare konflikterna mellan arbetare och kapitalister. Lösningen på dessa problem var inte som vissa konservativa, och även Comte hävdat, "mer moral", utan istället en omorganisenng av arbetslivet. Detta eftersom moralen inte är autonom utan beror på den sociala organisationen. De förändringar Durkheim förespråkar är införandet av korporationerna, en organisationsform som utgår från arbetsplatsen, eller branschen, och i någon mening ersätter den gemenskap och delaktighet i organistionens mål som skråorganisationerna kunde ge. Korporationerna skulle vara ett mellanled mellan individ och stat.

Den arbetsdelning som fanns under Durkheims tid var enligt Durkheim en påtvingad arbetsdelning som styrdes av maktförhållanden mellan grupper 1 samhället snarare än de olika individernas "naturliga" förmågor. Rättvisa i betydelsen lika möjligheter var enligt Durkheim naturligt i ett samhälle som präglades av moralisk individualism.

Durkheim hävdade att sociologen var en slags samhällsdoktor, och egenskap av doktor kunde Durkheim ordinera både förändringar av den sociala organisationen och värderingar som "passar" till denna. När Durkheim kräver att den påtvingade arbetsdelningen måste upphöra är det inte enbart, och kanske inte ens framför allt, för att han själv är upprörd över dess resultat utan snarare att han som sociolog gör bedömningen att påtvingad arbetsdelning inte tillräckligt överensstämmer med respekten för individen som är detta samhällets gemensamma ideologi. Detta leder oss så slutligen över till förhållandet mellan sociala och kulturella strukturer i ett samhälle.

Detta förhållande är enligt Durkheim ett kausalt förhållande. Den sociala organisationen skapar en viss kultur, eller åtminstone sätter den ramarna för vilken kultur som blir möjlig. Denna kultur i sin tur legitimerar och återskapar just denna sociala organisation. Det finns alltså inga kulturer som står över sitt sociala sammanhang. Durkheim menar också att stommen mänsklig kunskap, begeppen, är socialt formade, att kategoriseringar av sinnesintryck är en avspegling av kollektivets livsform. Detta medför att olika kulturer kan tolka samma sinnesintryck helt olika. Durkheim menade dock att detta framför allt gällde samhällen med låg grad av arbetsdelning där det kollektiva medvetandet är religiöst färgat. Hans egna vetenskapliga teorier var inte på samma sätt en avspegling av hans eget samhälle. 1 samhällen med hög grad av arbetsdelning upplöses de sociala relationer som krävde ett bestämt kollektivt medvetande och när religionen ersätts av vetenskapen med dess logiska operationer och precisa begrepp kan man nå objektiva fakta.


Marx, Weber och Durkheim om religion

Vilka likheter/skillnader finns mellan Marx', Webers respektive Durkheims syn på religion som socialt fenomen?
Marx' betoning av produktionssättet som bestämmande för de politiska, juridiska, kulturella och religiösa fenomenen ger inte utrymme för någon autonomi för dessa. Marx ser religionen som en förvrängd världs självmedvetande, en lycklig illusion hos ett folk som lever i det olyckliga tillståndet att det kräver illusioner. Religionskritiken, som i princip Feuerbach fulländade före Marx, förvandlas hos Marx till en världslig kritik av de samhällsförhållanden som skapar behovet av de religiösa illusionerna.[15] Detta kom Marx fram till tidigt i sitt liv, och han lämnar religionen med detta.

Desto större plats får religionen i Webers och Durkheims analyser. Weber lyfter fram religionen som bärare av den etik som varit nödvändig för övergången från feodalism till kapitalism och överhuvudtaget övergången från det traditionella till det moderna målrationella tänkandet. Till skillnad från Marx ger Weber religionen en betydande autonomi. Religionen är en av de faktorer som styr samhällsutvecklingen. Det beror inte på att den religiösa etiken explicit skulle förorda kapitalism, eller mål rationalitet. Den protestantiskt-kalvinistiska etik som Weber tror har haft en så stor betydelse i detta sammanhang ar 1 sin ursprungliga form likgiltig inför den enskildes handlingar, nåd och evigt liv delar gud ut efter behag och inget människorna gör kan påverka utfallet. Detta var innebörden i den s k predestinationsläran. Världslig framgång kan emellertid tolkas som tecken på att man tillhör de utvaldas skara, vilket gjorde att kalvinisterna, för att slippa osäkerhetens ångest, strävade efter världslig framgång för att resultatet av denna strävan kunde ses som ett tecken på om man skulle få evigt liv eller var dömd till helvetet. Att resultatet skulle komma att bli ökad målrationalitet kunde ingen reformator på 1500-talet avgöra.

När Durkheim skrev om arbetsdelningen hävdade han att religionen i det moderna socialt differentierade samhället skulle få en allt mindre roll för den sociala sammanhållningen. Detta då det kollektiva medvetandet i samhällen med låg grad av arbetsdelning färgades av religiösa föreställningar och hade starkare grepp om den enskildes tankevärld.

Durkheim influerades starkt av den på hans tid expanderande antropologin. Han hade visserligen redan tidigare en hypotes om religionen som samhällets, eller kollektivets självdyrkan, men det var först i mötet med antropologin 1895 denna tanke utvecklades[16] och Durkheim skrev The Elementary Forms of Religious Life 1912.

Durkheim, som koncentrerar sig på religionsutövandet snarare än religionens kognitiva innehåll, menar att religionen håller samman kollektivet. Hans empiri kommer från antropologerna och deras undersökningar av primitiva samhällen. Dessa jägar- och samlarfolk lever tidvis utspridda men samlas regelbundet och det är i dessa stunder, när upplevelsen av kollektivet är som starkast som religionen och dess riter fyller en viktig funktion. Kontrasten mot vardagen och upplevelsen av kollektivets kraft intensifieras i extatiska riter. Durkheim tolkar gud som en representation av samhället och kollektivets kraft.

Durkheim ändrade sin uppfattning att religionen skulle spela en allt mindre roll i samhällen präglade av organisk solidaritet. Det var de traditionella sätten att utöva religion som var utdöende, och religionens roll som bärare av en gemensam moral. En viktig roll som religionen i det moderna samhället skulle komma att spela var enligt Durkheim fortfarande att uttrycka den sociala gemenskapens självmedvetande. Organisk solidaritet bygger på en annan slags social gemenskap än den mekaniska solidariteten, vilket rimligtvis borde leda till andra former av religionsutövning, ja rentav andra religioner. Durkheim pekar på nationalismen som en tänkbar ny "religion". En annan är att ge utrymme för gemensamma högtider som bryter av mot vardagen. Inte bara individen behöver dessa stunder utan analogt upplever samhället perioder av "moralisk värme" då revolutionen ska förverkliga idealen här och nu. Som exempel nämns Kristendomens födelse, reformationen, franska revolutionen och de socialistiska rörelsernas tidiga historia. När, för att tala med Weber, revolutionärerna blivit administratörer finns högtiderna kvar som ett kollektivt minne.

Durkheims koppling mellan religion och revolution[17] tycker jag kan jämföras med Webers karismafenomen, även om det antagligen finns betydande skillnader (Durkheim är inte lika utförlig i sin beskrivning som Weber så det är svårt veta)

Både Marx och Durkheim betraktar religionen som ett slags kollektivt självmedvetande. Att Weber mer intresserar sig för vilka effekter religionen har på samhällsutvecklingen än att analysera religion som kollektivt medvetande är konsekvent med tanke på hans individualistiska utgångspunkt. Han skulle nog ifrågasätta själva begreppet kollektivt medvetande. Weber är också den som ger religionen störst autonomi i förhållande till samhället i övrigt, han är den ende som betraktar religionen som avgörande kraft i samhällsutvecklingen. För Marx är religionen ett substitut för verklig lycka, ett tecken på att något inte är rätt, medans Durkheim pekar på religionsutövningen som en viktig del av det sociala livet som krävs för att hålla ihop ett samhälle.


Klassikernas teorier idag

Anser Du att den fortsatta samhällsutvecklingen har bekräftat klassikernas teorier? (På denna fråga finns inget enkelt svar som är rätt eller fel. Här handlar det om att Du ska tolka klassikerna, och försöka applicera de teorier Du anser vara relevanta på nutiden.)
Frågan är väldigt omfattande och krävande. Dels vet jag inte så mycket om "den fortsatta samhällsutvecklingen" som jag skulle önska, och dels uppfattar jag många av klassikernas teorier som icke-verifierbara.

Marx' alienationsteori

Frågan om lönearbetet medfört alienation som Marx hävdar är svår att besvara. Det kan inte räcka med att ta reda på hur lönearbetaren uppfattar sitt förhållande till sin produkt, sitt artväsen osv för han kan vara nöjd med detta, även om det är på det sätt som alienationsteorin föreskriver. Han kan anse att det är naturligt, eftersom han inte vet hur det skulle kunna vara. Om man lämnar dessa kunskapsteoretiska anmärkningar åt sidan kanske man kan säga att de flestas arbeten nuförtiden låter dem vara mer mänskliga, i betydelsen låter dem utveckla mer av sina kapaciteter, än under Marx' tid, vilket borde innebära att åtminstone vissa aspekter av alienationen skulle vara mindre utbredda idag. Jag talar i detta fall helt utan personlig erfarenhet.

Marx materialistiska historieuppfattning

Vad jag förstår har den marxistiska historieuppfattningen etablerats inom historie-, och även viss mån inom samhällsvetenskaperna. Det stora antalet icke-kapitalistiska länder där socialistiska revolutioner ägt rum borde motsäga teorin. Man kan emellertid vända på det och t ex förklara sovjetkommunismens fall med att de gjort ett otillåtet hopp från feodalism till socialism, att detta i längden inte håller. Men i någon mening motsäger det ändå teorin, eller åtminstone min tolkning av den, för det borde ens vara möjligt (man kan ju hävda att det inte är möjligt, och att socialismen aldrig existerat, men det vet jag för lite för att avgöra).

Marx kapitalteori

Innehåller så många delar så jag kan inte ta upp alla. (Arbets-)Värdeläran är tydligen felaktig.[18] Kapitalets monopoliseringstendens har, såvitt jag vet, mer eller mindre verifierats, även om staten i modern tid med konkurrenslagstiftning försöker stävja den. Analysen av kapitalismen som ett system som döljer de (makt-)förhållanden som ligger bakom varornas produktion och byte verkar svår att verifiera. Kapitalismens kriser är svåra att tolka. Å ena sidan finns de, och är "ganska" allvarliga, men å andra sidan hotar de inte (ännu) själva kapitalismens existens.

Webers vetenskapslära

Kan inte verifieras, eftersom den består av ett ideal, som varken är sant eller falskt. Vilken ställning den eller dess efterträdare har idag vet jag inte.

Webers legitimitetstyper

Fascismen under 30-talet stärkte väl tesen om den karismatiske ledarens möjligheter revolutionära situationer.

Webers kalvinisttes

Eliason tar upp fall som stöder den,[19] men också som talar mot den.[20] Jag tolkar Eliason som att fallet Japan talar mot tesen, men jag osäker på om jag förstod honom rätt.

Webers rationaliseringstendens

Min bedömning är att Weber hade rätt. Personligen uppfattar jag människan som ytterst målrationell, jag har faktiskt svårt att föreställa mig hur något annat än målrationalitet kan försvaras. Målrationalitetens paradoxala tendens att betrakta medel som mål, tycker jag ofta aktualiseras.

Frankfurterskolan och Habermas har väl vad jag förstår intresserat sig för rationaliteten.

Durkheims arbetsdelningsteori

Organisationsformerna som inte respekterar individens rätt att utvecklas är väl på väg att försvinna från produktionen, även om det fortfarande är vanligt. Här har den tekniska utvecklingen spelat en större roll än vad Durkheim tänkte sig. Vad gäller rättviseuppfattningen har Durkeim nog fått rätt, den bygger idag framför allt på "lika möjligheter". Hans uppfattning att det aldrig kommer att finnas en nivå av materiellt överflöd som ger oss råd med principen "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov", eftersom behoven saknar gränser, kanske den historiska utvecklingen till dags dato verkar styrka, men jag tror, framför allt på grund av den enorma tekniska utvecklingen, att han hade fel. Hans analys av maktförhållandena bakom arbetsdelningen, som han kallar påtvingad arbetsdelning, äger nog fortfarande aktualitet. Hans förslag om korporationer har inte införts, åtminstone inte på det sätt som Durkheim tänkte sig dem, och samhället har inte på något annat sätt reglerat arbetsdelningen (arbetsmarknaden) så att den påtvingade arbetsdelningen upphört. Ännu idag styr det sociala arvet i många fall över det "naturliga".

Noter


[1] Månson: Kapital, Rationalitet och Social sammanhållning 1993 (KRS), s 67.

[2] Till kritiken av den politiska ekonomin, förord, s 8-10 citerad i KRS s 66.

[3] Exempelvis Anti-Dühring, s 64.

[4] Stalin: Om den dialektiska och historiska materialismen, 1938.

[5] Marx: Kapitalet III 1978, s 726 citerad i KRS s 287.

[6] An Anthology of Western Marxism, Gottlieb (ed) 1989, s 4-5

[7] sid 88, min emfas.

[8] Marx: Kapitalet I, s 670-71, citerad i KRS s 88.

[9] Eliason: KRS s 178.

[10] Lindskoug: KRS 1986.

[11] A a s 147.

[12] Weber: Gesammelte Aufsätze zur Religionssoziologie, s 265-66, citerad i Lindskoug s 147.

[13] A a.

[14] Eliason: KRS s 170.

[15] Marx: Filosofiska skrifter, s 133, citerad i KRS s 56.

[16] Boglind: KRS s 248.

[17] A a s 251-52.

[18] Lönnroth: Politisk Ekonomi 1989 s 66 ff.

[19] Eliason: KRS s 167.

[20] A a s 169.