Detta är en kommentar till Per Larssons skrift "Varför vänstern bör acceptera liberala principer".
Författare: Fredrik Nilsson
Några allmänna och språkliga reflektioner
Larssons skrift har flera positiva sidor, däribland den att frågan om spänningsfältet politisk teori - politisk handling inom marxismen lyfts fram. Det som talar mot honom är dock de sätt han hanterar begreppen på. När man använder ordet marxism är det väsentligt att man specificerar vad som åsyftas eftersom begreppet är långt ifrån entydigt. I Larssons text finner jag att begreppet i vissa sammanhang representerar marxism-leninism och i andra socialdemokrati eller syndikalism, vilket är förvirrande. Exempel:
Vad jag uppfattar som marxism-leninism:
Det har funnits en föreställning i den marxistiska traditionen att sedan rätt grupperingar kommit till makten kommer statens intressen automatiskt att harmoniera med medborgarnas intressen eller en tänkt "allmänvilja". (Larsson)
Vad jag uppfattar som socialdemokrati eller syndikalism:
I den marxisiska traditionen har också förekommit uppfattningar om hur det goda mänskliga livet bör levas, uppfattningar som enligt liberala principer inte får tvingas på människorna. Detta gäller till exempel idén att vissa typer av arbete är ovärdiga människor, och inte skall tillåtas i det socialistiska samhället, medan andra är bra för människor, och skall skapas. (Larsson)
Man kan kanske invända mot mina kategoriseringar, men det är fortfarande tydligt att begreppet marxism använts för två vitt skilda företeelser. Tydligt blir det i vart fall om vänder på det och tolkar det första citatet som socialdemokrati och det senare som marxism-leninism, då det skulle medföra att socialdemokratin skulle framstå som ett kaderparti och marxism-leninismen som en ideologi med fackliga intressen, vilket ju verkar tokigt. Lägg också märke till att "allmänvilja" som Larsson använder i första citatet om den marxistiska traditionen normalt tillskrivs upplysningsfilosofen Rousseau. Jag tycker dock att man kan använda ordet när man talar om marxism-leninism (Liedman pekar dessutom på en koppling mellan Rousseaus och Hegels syn på staten i Från Platon till kommunismens fall)
En annan invändning jag har mot Larsson är den något ensidiga beskrivningen av liberalismen som en politisk filosofi och marxismen som praktisk politik. Problemet kan även det vara av språklig art, då Larsson använder olika begrepp för samma sak eller olika begrepp och blandar samman dem. I rubriken omtalas "vänstern", vilket jag uppfattar som totaliteten av alla politiska partier till vänster om socialdemokratin på den politiska skalan. Därefter ställer Larsson upp marxismen mot liberalismen, där marxismen på ett snopet sätt får företräda partier och politik (till och med socialdemokrati enl. min tolkning) istället för tvärt om. Socialism, radikal vänster och marxism förekommer i samma andetag, vilket också förvirrar. Då ordet marxism förekommer väldigt ofta och till synes som en synonym till flera ospecificerade begrepp anser jag att Larssons spårar från sitt syfte:
Det sätt att integrera politisk filosofi i ett vänsterprojekt som jag skulle vilja uppmärksamma här, är att se socialistisk politik som ett sätt att förverkliga liberala filosofiska principer. (Larsson)
Om vi talar om marxismen gäller snarare att det är ett filosofiskt system än en handlingsplan för politiken. Vid sidan av marxism-leninismen verkar det som om de flesta marxister inte har arbetat aktivt i partipolitik eller för den delen i någon dagspolitik. Liedman skriver t.ex. följande:
De [Horkheimer, Marcuse och Habermas mfl] har därför inte heller haft någon anledning att utarbeta någon specifik marxistisk politisk teori. - Den politiska teorin är i dominerande utsträckning en teori för (politisk) handling. […] Bara indirekt berör den [Marx´Kapitalet] t.ex. politiska eller ideologiska förhållanden i ett kapitalistiskt samhälle. […] Ytterligt få företrädare för de båda sistnämnda ståndpunkterna [icke Sovjet-, Kuba- och Kina-kommunister] arbetar inom de traditionella kommunistpartierna. Det är ovanligt att de destillerar fram något politiskt handlingsprogram ur sin marxism; marxismen är för dem främst en kritisk (ideologikritisk) uppfattning och inte en teori som kan sammanfattas i några positiva påståenden om verkligheten. (Liedman, s. 156ff)
Det sista allmänna punkten som sticker i ögonen är att Larsson på ett lite provokativt sätt skriver att marxismen bör revideras att passa liberala filosofiska principer. Rent idehistoriskt/kronologiskt känns det som att spänna kärran för hästen, även om Larsson talar om modern liberal filosofi. Eftersom liberalismen fortfarande vidhåller att människan är jämlik under kapitalismen är marxismens kritik av den fortfarande aktuell. Enligt liberalismen upphörde orättvisorna i och med feodalismens fall. Motsättningarnas historia tar alltså slut där. Hegel proklamerar redan 1806 att historien tagit slut, och fortfarande idag närs sådana idéer inom liberala kretsar (Fukuyama är en av de som på senare tid återanknutit till detta med boken Historiens slut och den sista människan).
Om staten och individens intressekonflikt
Larsson skisserar det ideala liberala statsskicket som ett neutralt sådant, där människan får verka autonomt. Att marxismen skiljer sig åt på den punkten är också korrekt. Detta betyder emellertid inte att marxister anser att staten bör begränsa individens frihet. Det är tvärt fel. I marxismen är förhållandet mellan staten och den mänskliga autonomin en högst essentiell fråga, och svaret att människan inte tillåts vara autonom under staten. Larsson konstaterar också att "[d]et kommer aldrig att finnas en stat, vars intressen är de samma som medborgarnas" fastän han samtidigt skriver att "det slutgiltiga målet för den liberala staten är att garantera att medborgarna är fullständigt autonoma". Varför uppfattas då den liberala normen, att staten exempelvis ska ägna sig åt att beskydda medborgarens tillskansade rikedom, som den neutrala? Ja, det är helt enkelt en liberal uppfattning som går stick i stäv med den marxistiska uppfattningen att staten alltid behärskas av den dominerande klassens intressen - det finns inga intresse-neutrala stater enligt marxismen. Jag kan inte med bästa vilja säga att marxismen annat vill än att bli kvitt staten.
En fundamental inkonsistens uppstår då moderna liberaler samtidigt eftersträvar mänsklig autonomi och rättvis fördelning under staten. Jag kan inte annat än ge nyliberalerna rätt på den punkten.
Om alienationen
Av flera orsaker har begreppet alienation blivit myt omspunnet. Till viss del beror det på de något förenklade översättningarna av De ekonomisk-filosofiska manuskripten (Liedman gjorde sig skyldig till detta i de tidigare upplagorna av Människans frigörelse) men jag tror också att den gängse uppdelningen av "äldre och yngre Marx" gjort att kapitallogiker uppfattat de tidigare verken på ett inskränkt sätt. Det två begreppen Entfremdung (förfrämligande eller alienation enligt Liedman) och Entuesserung (avyttring hos Liedman) har inget med känslan av frihet att göra (-det är inget psykologiskt tillstånd), vilket Larsson verkar tro:
I ett rättvist samhälle, där människor inte är tvingade att ta vilka arbeten som helst, ser liberalen ingen anledning att förbjuda människor att arbeta som "bihang till maskinen", om dessa människor anser att det är vad de verkligen vill göra, till exempel för att tjäna pengar som de kan använda för att förverkliga andra mål i livet. "Alienation" kommer därför inte att bli ett intressant begrepp att använda. (Larsson)
Alienationen går inte bort i ett samhälle präglat av arbetsdelning, oavsett ev. borgerliga friheter. De rättvisa samhällen, som Larsson refererar till, där människan alltid tvingas konkurrera, samla skatter, värderas i kronor och ören och på alla punkter underordna sig de ekonomiska intressena är kanske det bästa vi kan önska oss i överskådlig tid framåt. Därmed finns dock inget som säger att marxister automatiskt borde upphöra att beskriva och kritisera de inneboende motsättningarna i samhället och i de liberala idéerna. Alienation är ett bra sätt att beskriva människans nutida löneslaveri på (märk att det inte är en normativt förhållande, utan ett faktiskt - slaveri är dock ett starkt värdeladdat ord..). Det finns ännu idag en skillnad mellan lönearbetaren och kapitalisten i det moderna samhället. För att förstå denna skillnad, varför vissa människor hanteras som varor (på arbetsmarknaden) medan andra inte gör det (kapitalisten), är det fortfarande angeläget att använda alienationsteorin.
Om marxism och socialdemokrati
Även om Larsson inte själv är medveten om det, blandar han friskt samman marxistisk teori med vad jag uppfattar som klassisk socialdemokrati:
I den marxisiska traditionen har också förekommit uppfattningar om hur det goda mänskliga livet bör levas, uppfattningar som enligt liberala principer inte får tvingas på människorna. Detta gäller till exempel idén att vissa typer av arbete är ovärdiga människor, och inte skall tillåtas i det socialistiska samhället, medan andra är bra för människor, och skall skapas. (Larsson)
När socialdemokratin kompromissar med den kapitalistiska ordningen uppstår situationer där resultatet inte är ett derivat av marxismen. Socialdemokratin kan kanske med god vilja sägas tillhöra den marxistiska traditionen, men därav följer inte att socialdemokratins alla former finns hos marxismen. Det gäller för motviljan till tjänsteyrken i hemmen, visst industriarbete, prostitution, etc, som är moraliskt grundade socialdemokratiska idéer. Dessa kan inte härledas ur någon idé i marxismen.
Eftersom Larsson skriver "i det socialistiska samhället" skulle det i och för sig kunna röra sig om marxism-leninism igen. Socialism är ju enligt Lenin det samhälleliga stadium i historien som efterträder kapitalismen och föregår kommunismen. Men antar vi detta stämmer det ännu sämre, eftersom socialismen i öst snarast förvärrade arbetarnas förhållanden, förbjöd fackliga organisationer och tillät många av de tunga yrken som förbjudits i kapitalistiska regimer.
Bör något i marxismen ses över?
Framför allt Engels´ revideringar av vetenskapsidealet med de överallt giltiga dialektiska lagarna, vilket brukar gå under namnet dialektisk materialism. Marxismens nyktra kritiskt approximativa materialism som karaktäriserade Marx arbeten förbyttes med Engels´ Naturens dialektik och Anti-Düring och total- havererades genom Lenins Materialismen och empiriokriticismen till att företräda en nästintill idealistiskt kunskapsteori (i den meningen att den objektiva kunskapen om yttervärlden skulle vara tillgänglig för människan, trots att individen är subjektiv - angreppen på ex. Berkeley slutar egentligen i att Lenin själv antagit uppfattningen att yttervärlden är detsamma som vår bild av den). Problemet diskuteras bland annat i Marxismens Filosofi (Herlitz mfl).
Anti-empirismen i marxismen kunde ersättas med viss positivism. -Statistik och naiva frågeställningar kan vara användbart även för en marxist.
Vidare bör de alltför fokuserade ekonomiska teorierna mer ses i ljuset av ungdomsverken, vilket skulle förvandla de hårdnackade deterministiska inslagen till humanistisk antropologi.
Uppdelningen "yngre" och "äldre" Marx har bidragit till svåra och onödiga motsättningar inom den marxistiska traditionen. Själv upplever jag ingen inkonsistens, förutom i mindre och oviktiga sammanhang. Endast de som läser Kapitalet som bibeln resignerar inför motstridigheterna - när dessa istället skulle gagna debatten. Det är slutligen den punkt som är viktigast: det är bara en bok! och den skrevs för länge sen! Marx skulle vända sig i sin historie-materialistiska grav om han såg hur vänstern söndrats av att folk slagit citat i skallen på varandra från en bok som beskriver ett system för hundra år sen (jag räknar in mig själv).
Avslutning
Liberalismen vill - med risk för att verka tjatig - endast ge människor förutsättningarna att träffa goda val i sina liv, inte föreskriva vilka val som skall göras. (Larssons slutkommentar)
Jag tror att liberalerna själva kan förverkliga liberala filosofiska principer. Vänsterns och marxismens uppgift är att kritisera dessa.
Källor och relaterande litteratur:
Engels, Friedrich, Anti-Düring, Malung (Arbetarkultur), 1971.
Engels, Friedrich, Naturens dialektik , utdrag i Bråkenhielm, Carl-Reinhold, mfl, Aktuella livsåskådningar del 1 Existentialism Marxism, Nora (Nya Doxa), 1992.
Fukuyama, Francis, Historiens slut och den sista människan, Stockholm (Norstedts), 1992.
Herlitz, Lars mfl, Marxismens Filosofi, Stockholm (Arbetarkultur), 1979.
Lenin, Vladimir I., Materialismen och empiriokriticismen, Stockholm (Arbetarkultur), 1973.
Liedman, Sven-Eric, Från Platon till kommunismens fall, Trondhjem (Bonnier/Månpocket), 1995.
Liedman, Sven-Eric, Människans frigörelse, Uddevalla (Daidalos), 1995.
Liedman, Sven-Eric, Positivism & marxism, Uddevalla (Daidalos), 1993.