Om vi räknar efter har vi då i första rummet det dryga hundratal personer som är redaktörer inom betydelsefulla massmedier. I någon mindre grad borde det gälla också de som är anställda inom massmedierna:
journalisterna och reportrarna - flera hundra personer. Dessutom måste vi räkna in de vanliga medborgare / lekmän som har goda relationer med medierna. Kanske ytterligare något tusental.
Eftersom redaktörerna inom de svenska medierna givetvis har ett anställningsförhållande till ett fåtal ägare och styrelser inser vi också att deras yttrandefrihet är mycket begränsad.
Om de "tänker fel" kan de snabbt avlägsnas eller tvingas lämna sin position, som man kan se i fallet med Arne Ruth. Detsamma gäller förstås i än högre grad för de journalister och lekmän som nu tillåts
yttra sig och skriva i de stora medierna.
Vi har alltså - för vanliga medborgare i praktiken bara ett sken av yttrandefrihet . En rätt att yttra sig i tomma intet - aldrig i det forum som påverkar makten. Så fort vi vill använda det offentliga rummet kan vi godtyckligt utsättas för censur.
De som ofta blir hörda i dagens medier är personer som är kloka nog att censurera sig själva först. Givetvis gör många detta för att få del av makt och privilegier. Konstigare än så är det inte i ett framväxande privilegiesamhälle. Det behövs ett hov av tjänande andar. Ett av resultaten är att vi har ett intryck av bedövande ensidighet i massmediernas utbud: det är Marknadens ideologi som på tusen sätt mångfaldigas.
Vi blir alltid lika förvånade när någon annan synpunkt tränger sig igenom. Det kan bero på misstag eller också behöver den massmediala "kyrkan" återskapa skenet av yttrandefrihet och släpper därför fram ett
motargument. Det är ju dock en hörnsten i den falska demokrati som numera är förhärskande. Den får inte i alltför hög grad likna diktatursamhället.
För att övertyga sig om sanningshalten i detta kan man bara försöka tänka sig att det här inlägget skulle vara publicerat t.e.x. i DN. Man kan se att det omedelbart skulle sorteras bort såsom varande felaktigt.
Poängen med demokrati / folkstyre var från början att vi genom fria debatter kunde komma fram till vad som var bäst för flertalet medborgare.
Sådana debatter pågick ständigt i folkrörelserna som är grunden för demokratin.
I en vanlig offentlig debatt som utspelar sig i ett fysiskt rum finns en ordförande som fördelar ordet och sköter dagordningen. Han eller hon är utsatt för direkt granskning av den demokratiska församlingen. Vi reagera spontant mot varje försök till censur eller manipulation. Det blotta faktum att allt försigår i ett rum där alla ser ser med egna ögon - gör att det blir omöjligt att censurera.
I de stora massmedierna som i årtionden uppburit skattestöd och numera behärskar det offentliga rummet sker ingen sådan kontroll och granskning. Den enda åtgärd som finns mot redaktionsgruppernas censur är svag: att kontakta pressombudsmannen. I bästa fall får man då en notis införd. Tidningen tvingas betala en struntsumma.
Med tanke på maktkoncentrationen i massmedierna till ett fåtal ägare och arenor borde brott mot yttrandefriheten bedömas som brott mot demokratin och författningen. Straffen borde utformas därefter - mycket höga bötesbelopp och andra sanktioner.
För att komma dithän bör vi alltså börja med att kartlägga omfattningen av censurerande ingrepp genom en typ censurregister som författaren och filosofen Armas Lappalainen har skisserat.
I ljuset av utvecklingen med växande koncentration av ägandet till massmedierna måste det här utvecklas till en offentlig institution för att värna om folkstyret.
Det är givetvis naturligt och riktigt att initiativet i den första omgången kommer "underifrån".