Föredrag av Jan Sjunnesson, april 1998 , Uppsala stadsbibliotek
Arr : V Uppsala och ABF Uppsala
Karl Marx och Friedrich Engels "Manifest der Kommunistischen Partei" skrevs och gavs ut i början av februari 1848. I samma månad, den 22 februari reste sig Paris arbetare, och missnöjda småborgare i en protest mot valmanslagarna efter att en sk reformbankett förbjudits av den 1830 återinsatte kungen Louis Philip, den sk "borgarkungen". Tre dagar senare läste parisarna på väggarna slagorden från den franska revolutionen: Ègalité, Fraternité, Liberté- République francaise
En månad innan upproret hade den skarpsynte konservative demokraten Alexander de Tocqueville siat: - Se vad som håller på att hända inom de arbetande klasserna, som - det erkänner jag - för tillfället är tysta. Det är sant, att de inte anfäktas av politiska passioner som tidigare. Men ser ni inte, att deras passioner från att ha varit politiska blivit sociala ? Kan ni inte se att det talas mer och mer bland dem om att den hittillsvarande fördelningen av nyttigheterna är orättvis och att egendomen vilat på orättfärdiga lagar ? Och tror ni inte att sådana åsikter, när de tränger djupt in bland massorna förr eller senare leder till de förfärligaste revolutioner ?
Borgarklassen var rikare och mer upplyst än förr men frustrerad över privilegierna hos adel och rikemän, som inte ville släppa ifrån sig makten annat än för pengar. Ett streck uteslöt 97 % av alla vuxna fransmän från rösträtt. Därav den franske kungens råd i juli 1830 när han insattes i den sk julimonarkin till de som ivrade för utvidgad röst rätt - Berika er ! Så ni kan rösta . . .
Sällan har en politisk pamflett som Manifestet kommit ut så lägligt ! Marx hade omredigerat en slags "kommunistisk katekes" av Engels under hösten 1847 med svar och frågor till en sammanhållen analys av kapitalismen och vision av det kommunistiska samhället. Manifestet var ett uppdrag från Kommunisternas Förbunds andra kongress i London i dec 1847. En månad senare hade inget manifest anlänt och man skrev till
Marx som befann sig i landsflykt i Bryssel sedan tre år, en 30 årige filosofidoktor och judisk advokatson, på flykt i Europa med hustrun och adelsdamen Jenny von Westfahlen och tre barn med preussiska polisspioner i hälarna
"Centralkommittén instruerar härmed distriktskommittéen i Bryssel att ta kontakt med Medborgare Marx och säga honom att om inte det manifest för det K. partiet, vilket han på den senaste kongressen samtyckte till att skriva, når London senaste den 1 feb i år, kommer ytterligare åtgärder vidtas mot honom. I den händelse Medborgare Marx inte fullföljer sitt uppdrag, kräver centralkommittén ett omedelbart återlämnande av de dokument som Medborgare Marx fått tillgång till"
Det var m a o bråttom, något stort var i görningen. Europas första arbetaruppror ! Marx själv inbjöds omedelbart till Paris efter en ny republikansk regering bildats . Men först fick han sitta en dygn häktad av Belgiens regering och kung (svärson till den avsatte franske kungen) som fruktade Marx och de andra radikala exiltyskarna i Bryssel. Han välkomnades i Paris, varifrån han utvisats 1845, men ivrig att sprida revolutionsidéerna fortsatte han till Tyskland. Hustrun Jenny for med barnen till sin mors hem i Tyskland för ett år skulle det visa sig.
* * *
Kommen till Köln talade Marx inför upproriska folkmassor, sitt enda spontant hålla tal för övrigt. Han och Engels skrev ett flygblad, "Det kommunistiska partiets krav i Tyskland" som spreds i tyska tidningar i mars. Marx själv skrev över 80 artiklar ( 250 med Engels) från juni 1848 till maj 1849, mest i den av honom grundade Neue Rheinishce Zeitung. I artiklarna hånade han de "pratglada parlamentarikerna" i det nybildade Frankfurts- parlamentet som aldrig kunde enas. Han ställdes inför rätta för majestätsbrott och uppmaning till uppror i Köln för en uppmaning till skattevägran. Efter att ha föreläst i timmar för domstolen varför han kämpat för ett nytt samhälle tackade domaren för föreläsningen och frigav Marx.
Men liksom i Paris misslyckades revolten. Oenigheten var stor och militären hade inga svårigheter att slå ned de oerfarna upprorsmakarna, ofta liberaler utan masspartier bakom sig som i Frankfurt. I München och Berlin stred arbetare mer framgångsrikt än i Köln men förgäves.
I Paris hade val utlysts i april 1848 och konservativa ledare fick majoritet. Arbetarna såg sig förbisedda med sina två företrädare i parlamentet, bl a vänstermannen Louis Blanc, en tidig föregångare till socialdemokratin. I juni protesterade arbetarna igen, men denna gång mot den borgerliga regeringen och dess svaga åtgärder för att ge arbete och bröd till de hungrande. Paris sk arbetarverkstäder hade skapats som en slags nödhjälpsarbete och för att hålla folket lugnt men de räckte inte.
Över 3000 arbetare slogs ned av ett mobilgarde enrollerat av regeringen från fattiga, utslagna, trashankar, ledda av unga officerare. Arbetarna hade få vapen, men höll ut i fyra dagar. Trots att arbetarna givit sitt blod i februarirevolutionen mot finansaristokratin fanns föga sympati för den bland de styrande småborgerliga republikanska grupperna i Paris juni 1848. Men industriarbetarna var för få för att få igenom sina krav. Tiden var inte mogen menade bl a Marx senare.
* * *
Den misslyckade revolutionen 1848 kom att få ett avgörande inflytande på Marx' vändning från ivrig revolutionism till grundlig analys av kapitalet. Efter det slutliga nederlaget 1849 for familjen Marx till London via Paris där han utvisades igen av den nu alltmer konservativa regeringen under Napoleons brorsson Louis Bonaparte. Denne utmanövrerade f ö i en statskupp det parlament som bildats 1848 och lät utropa sig till kejsare 1852. Men inom knappt 20 år skulle arbetare återigen strida på Paris' gator, under Pariskommunen 1871.
Paris februarirevolution följdes också av andra smärre upprorsförsök runt om i Europa, även i Sverige förekom spridda protester i denna "Folkens vår" som det europeiska upprorsåret 1848 kom att kallas. I Stockholm sköts 18 personer ihjäl av polis, i Europa tusentals. Revolutionära sällskap frodades i början av 1800talet ; som "elitrevolutionären" Auguste Blanquis Årstidernas klubb i Paris, Sällskapet för demokratins vänner i alla länder 1844, och det från den engelska chartismen sprungna De rättfärdigas förbund (motto; Alla är bröder!) , föregångare till Marx' Kommunisternas förbund. Alla härstammade från den franska revolutionens vänsterflygel, jakobinerna och ofta med ärkekommunisten Babeauf från 1796 års "De jämlikas sammansvärjning" som förebild. Termen socialism och kommunism uppstod inte förrän på 1820-talet, i sk utopiskt - socialistiska kretsar i Frankrike ( något som Marx & Engels skarpt kritiserade i Manifestet).
I Sverige korresponderade Skandinaviska Sällskapet, en diskussionsklubb i Stockholm , med Marx' grupp. Manifestet utgavs under våren 1848 på svenska av Per Götrek, lärare och bokhållare, tryckeriägare mm. Mottot
Proletärer i alla länder - förenen eder ! blev till Folkets röst är Guds röst för att mildra ev censuringripanden. Götrek skrev som reklam:
"Denna lilla broschyr, uti vilken arbetarnas, de fattiges, de besittningslösas målsman , Kommunismen, säger sitt hjärtas mening åt patronerna, innehåller i historiskt och politiskt hänseende det märkvärdigaste manifest som någonsin av något parti blivit utfärdat"
"Folkens vår " 1848 var inte samordnade av någon "kommunistisk international" som makthavarna trodde, men berodde på en djup ekonomisk kris och hungersnöd(bl a orsakad av en potatispest) i Europa 1846-47, som var samtidig med en kris för de reaktionära politiska ledarna. Till de första hotande orden "Ett spöke går genom Europa - kommunismens spöke" i Manifestet fanns egentligen ingen arbetarorganisation på 1840-talet.
* * *
Marx' utveckling från ung visionär i Manifestet 1848 till noggrann analytiker av kapitalismens logik i Kapitalet 1867 tillhör de mest intressanta . Han erkände senare själv i ett brev till Engels att han övergett "de gemytliga delusions och den nästan barnsliga entusiasm, med vilken vi före februari 1848 välkommnat revolutionens tidevarv". I Köln 1848 hade han upplöst den mycket stora lokala avdelningen av Kommunisternas Förbund (7000 av 80 000 inv) då Tyskland inte var förberett för en socialistisk revolution vilket var den bakomliggande faktorn. Man stod inför val att rösta på borgerliga demokrater vilket Marx föredrog eller inte alls vilket en grupp ville. Därav upplösningen. Den kyliga hållning uppfattades av många revolutionärer som förräderi. Att Marx med sina av centralkommittén i London givna extra- ordinära befogenheter upplöst förbundet på det ställe det kunde haft inflytande. . .
Marx kritiserade de Köln- radikaler som såg proletariatet som en helig varelse. Han förnekade att arbetarklassen som sådan i varje givit historiskt skeende skulle vara självklart progressiva representanter för civilisationens framsteg. I Köln var det " till proletariatets bästa om det inte lyckades komma till makten än. Ett outvecklat proletariat vid makten skulle ändå bara vidta småborgerliga åtgärder" (citat från Marx appell 15/9 1850). Tillbaka i London ville några ivriga exiltyska kommunister 1852 ta upp lån bland rikare släktingar och vänner i USA för att finansiera ett nytt upprorsförsök, vilket Marx avstyrde så gott det gick. Han vände sig till slummen i Soho och oavlönade egna studier British Museum i London i engelsk nationalekonomi istället.
Istället skulle 1848 års händelser i Tyskland leda till den borgerliga revolution som liberaler i Frankrike inlett med sin borgerliga revolution 1789. Marx rädes den råa tanklösa kommunism som propagerades från en drömsk okunnig vänstern, som närde ogrundade och därmed farliga förhoppningar. Den förde utvecklingen bakåt till en medeltida utopi med glada hantverkare i gemenskap, något otidsenligt, omöjligt, förkapitalistiskt. Klassens progressivitet är inte given annat än som möjlighet att utveckla. Den primitive kommunisten riktar sina längtansfyllda blickar tillbaka mot de fattiga, behovslösa människornas onaturliga asketism: dessa människor som , långt ifrån att ha övervunnit privategendomen ännu icke ens nått fram till den" (citat ut Ekon.-Filos-manus, 1844). Marxismens ledmotiv är inte egendomens kollektivisering utan människans själv- emancipation, fram för allt från arbete som "deklasserar självverksamheten eller den fria verksamheten till ett medel för människans fysiska existens"(citat från samma bok, utgiven först 1932).
Marx hade övergett den föreställning som innebar att revolutioner sker av små medvetna minoriteter i spetsen för stora omedvetna massor. Istället skulle rösträtt och långsiktig organisation förändra samhället menade Engels och även Marx men inte lika uttalat trogen parlamentarism som metod. Han hyllade, efter viss tvekan, Pariskommunen 1871. Arbetarklassen som han mött i Köln förändras från ett spekulativt romantiskt begrepp till ett analytiskt begrepp som inte relateras till lönearbete i sig, utan bara till lönearbetets moderna specifikt kapitalistiska form, dvs motsättningen arbete - kapital är större än enbart motsättningen arbetarklass- bourgeoisie.
För leninismen och socialdemokratin, särskilt i dess ortodoxa form (Kautsky), levde arbetarklassromantiken och en kollektivism kvar. Lenin gick tillbaks till den unge upproriske Marx med Manifestet men utan ha förstått innebörden av Marx positiva syn på individualitet. Redan i Manifestet står det att "envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling". Ju längre tillbaka i tiden man går, desto mindre självständig är individerna menade Marx och kritiserade alla förenklingar om en ur- kommunism på stenåldersnivå.
Först i den borgerliga epoken är människan fri, visserligen som lönearbetare men även som medborgare. Fri individualitet, baserad på alla människor utveckling, och demokratisk styrning av samhällets produktivitet går hand i hand, lika nödvändiga för en socialistisk förändring. Möjligheten för individernas fria utveckling kan inte förverkligas utan demokratiskt styrd ekonomi, men inte heller utan allsidigt utvecklade och autonoma individer. Den industriella utvecklingen går mot ständigt nya arbeten, mer differentiering, mer autonomi, mer immateriell produktion. Mot der Gesamtarbeiter (totalarbetare, "generalist" på management - svenska). Totalarbetet vilar inte på den enskilde arbetare skrev Marx (i utkasten som blev Kapitalet del III), utan på "en mer och mer socialt kombinerad arbetsförmåga. . . den totala arbetsprocessens verkliga funktionär" ( se den utmärkta genomgången av Marx i Werner Schmidts " . . . . och då är jag inte marxist ", på Symposium förlag 1997).
* * *
Till sist några ord om innehållet i Manifestet. Dess grundtankar är tre
1) Den sk historiska materialismen,
2) Den klasskampen som historiens drivkraft
3) Kommunismen som klasslöst samhälle
Engels gör en koncis sammanfattning av innehållet i Manifestet i förordet till den tyska utgåvan i juni 1883:
"att den ekonomiska produktionen och den därur med nödvändighet följande samhällsordningen under varje historisk epok bildar grundvalen för denna epoks politiska och intellektuella historia; att i enlighet härmed har hela historien varit en historia om klasskamp, strider mellan utsugna och utsugare, behärskade och härskande klasser i olika stadier av samhällsutvecklingen; att denna kamp nu emellertid nått ett stadium, där den utsugna och förtryckta klassen inte längre kan befria sig från den klass som utsuger och förtrycker den, utan att samtidigt befria hela samhället från utsugning, förtryck och klasskamp".
Den första tanken, att människans medvetande bestämt i sista hand av den materiella produktionen är en stor och komplicerad diskussion, som vi inte kan gå närmare in på här. Marx och Engels skisserar ett samband av idéer och produktion från antik tid till 1800talets industrialism och kolonialism. Idéernas historia bevisar, menade de, att den andliga världen av ideologier, konst, juridik etc omgestaltas med den materiella produktionen. En tids härskande idéer är alltid bara den härskande klassens idéer i sista hand.
Detta är en slags common sense i samhällsvetenskap idag, men var nytt för bara sekel sedan. Hur relationerna ser ut, vilken självständighet tankevärlden har i förhållande till den materiella verkligheten är en annan fråga, men att diskutera sambandet och göra det till ett politiskt instrument var Marx förtjänst. "Många mellanled behövs för att den revolutionära bourgeoisins rörelser ska resultera i en Beethovensymfoni", som Ernst Bloch, den egensinninge marxisten och humanisten uttryckte det.
Ingen kan väl undgå att se att nyliberala och individualistiska teorier under de senaste 20 åren, som kritiserat välfärdsstaten utifrån bestämda ideologiska syften, har sin motsvarighet i det globala finanskapitalets önskan om fri lejd utanför statliga och fackliga hinder , som gynnar en kosmopolitisk postmodern medelklass avsvär sig beroende och solidaritet med svaga grupper i välfärdsstaten? Varje annan uppfattning om förhållandet medvetande - materia i idéhistorien riskerar att bli godtycklig och utan helhetssyn. Den sägs som en självklarhet att det postmoderna, postindustriella eller senkapitalistiska samhället är så svåröverskådligt att det är hart när omöjligt att begreppsliggöra det som helhet, som totalitet. Helheten finns där men har blivit osynlig och kan finnas där du minst anar den; i sprickorna, där systemen visar sig. Vi måste se hur postmodernismen som kulturell dominant och som moderniseringsprocessens fulländning utplånat allt förmodernt och gjort hela samhället till en modern kulturfabrik/fabrikskultur. Marxismens historisering och produktionsinriktning är fortfarande giltig, sedan är uppgiften svårare idag, fler motsättning, mer komplicerade samband. Fred Jamesons "cognitive mapping" är ett sätt att följa med den postmoderna logiken utan att förlora Marx ut sikte.
* * *
Den andra tanken om klasskamp som historiens motor är brännande aktuell. Den moderna industrien utvecklar hela tiden sin produktion och därmed också de sociala villkoren för produktionen. Ägarna, kapitalisterna, herrarna, kan inte förmera sitt kapital utan ständigt växa och därmed förändra produktionsvillkoren.
"Allt som är fast förflyktigas" står det i Manifestet. Alla värden, allt heligt, allt mänskligt, har ett pris för en marknad. Vi ser dagligen ut kapitalismen omformas jordens alla hörn, från Asiens barnarbete till svenska storföretag. "Bourgeoisien har spelat en högst revolutionär roll i historien. Den har överallt där den kommit till makten förstört alla feodala, patriakaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, den känslolösa 'kontant betalning'" ( ur Manifestet).
När världsmarknaden och storindustrin uppkommit tillkämpar sig bourgeoisien "det politiska herraväldet i den moderna representativa staten. Den moderna statsmakten är bara ett utskott som förvaltar hela bourgeoisins gemensamma affärer". Bourgeoisien skapar sig "en värld efter sin egen föreställning" genom en girighet utan gräns, där friheterna ersätts med "den enda samvetslösa handelsfriheten", genom en "öppen, skamlös, direkt, kall utsugning". Bourgeoisien är emellertid en "häxmästare som inte längre förmår att behärska de underjordiska makter som han frambesvärjt". Den har frambesvärjt de moderna produktivkrafternas revolt mot bourgeoisins produktionsförhållanden, produktivkrafterna som det vapen som skall "bringa bourgeoisien döden" tillsammans med "de män som ska föra dessa vapen - proletärerna". Socialism eller barbari.
Ny produktion ger nya klasser ger nya former för klasskamp. 1970- talskrisen betydde slutet för den statskontrollerade ekonomin, den planerande välfärdsstaten á la Keynes och en permanent krisekonomi den krisfyllda staten inleds med nyliberalism och utslagning tack vare en ny informationsrik post-fordistisk produktion. Industrins omvandling till japaniserad "just-in-time", "lean production" kräver andra kvalifikationer och leder till andra former för klasskamp. Våra medvetanden och kroppar kommersialiseras - och politiserats därmed oupphörligen.
I medier såväl som i frågor om den mänskliga kroppen (reproduktionens väsen), i datanät och nya självständiga undervisningsmiljöer, i miljöaktioner, uppstår nya klasskampscykler på high-tech nivå (se artikeln "Cycles & circuits of struggle in high- technology capitalism", av Nick Witheford, i Common Sense nr 18 ,1995 ); är surrogatmödraskap svaret på de problem fattiga amerikanskor möter ? Vad hindrar medicinen från att satsa på AIDS- forskning? Måste alla anställda medicintestas ? Hur kan ensamma mammor fås att utgöra ett hot mot välfärd och moral i England och USA ? Sist, vilka former av klasskamp kommer marginaliserade grupper av arbetslösa, tillfälligt anställda, bidragsmottagare av skilda slag, ungdomar, invandrare, kvinnor, utslagna, överkvalificerade mänskor som inte finns sin plats på marknaden ( en av orsakerna till majrevolten i Paris '68 var inte minst de intellektuella, studeternas, och ofta teknikernas frustration inför meningslösa arbetsuppgifter) ?
Denna tanke, den tredje i Engels sammanfattning, om det klasslösa samhället är den del som kanske minst attraherar dagens läsare annat än som messianskt hopp, inte heller Marx & Engels plan för framtidens kommunism; industriella arméer, förstatligande av fabriker, avskaffande av arvsrätt. Andra krav ter sig tyvärr idag lika nödvändiga i Sverige 1998: fri undervisning för alla barn, avskaffande av barnarbete, statlig kontroll över krediter. Ropet om det klasslösa samhället hörs idag i kraven på rättvisa och solidaritet, som ett moraliskt krav snarare än ett deterministiskt steg i samhällsutvecklingen från antiken till det framtida klasslösa samhället. Kvar finns dock insikten att varje ekonomiskt system har sin livstid, dvs att dagens system inte är nödvändigt och evigt.
Visionära hopp om kapitalismens efterträdare finns i alla fall i vår närhet. Finska Vänsterförbundets ledande ekonom, Jan Otto Andersson, berättar en vacker och ekonomiskt trovärdig saga i sin bok Vänsterframtid (1988) en fullt realiserbar väg mot ett framtida ekologiskt och solidariskt samhälle, byggt på en medborgarinkomst för alla.
"Förändringen av lönearbetet i en allt mindre alienerande och allt intressantare riktning och den frivilliga produktionens tillväxt förstärktes i takt med att grundinkomsten höjdes. En vacker morgon upptäckte människrona i det modiga lilla nord - europeiska landet att de levde i ett samhälle, där alla arbetade med det de gjorde dörfär att de önskade det, och där alla var garanterade en inkomst som räckte för ett måttligt, men mångsidigt och innehållsrikt liv. De studerade gamla böcker för att finna ett namn för sitt samhällsystem. Det bästa alternativet hittades i några skrifter av en som hade hetat Karl Marx. Det var kommunism"
(samma saga finns i fransmannen André Gorz häfte Ekologin och friheten 1978 . Kommunism skulle enligt honom vara att arbeta mindre, konsumera bättre och leva annorlunda, dvs ekologiskt hållbart, mer oberoende. JO Andersson grundar sin analys på holländarna Robert van der Veen & Philippe van Parijs artikel "A capitalist road to communism" i Theory & Society vol 15: 5, 1986 och i deras senare egna verk på 1990talet).
Kan kapitalismen avskaffas ? Frågan är meningslös eftersom den är lika historiska som väderkvarnarna. Vi har att välja mellan en ny- feodal blade runner -värld där konglomerat av storföretag härskar eller en demokratisk radikal samhällsförändring i stil med Gorz och Anderssons (frihetligt) socialistiska prognoser, vilket kräver ett tänkande bortom såväl leninism och som socialdemokrati - och kanske mer fantasi än hittills från vänstern. Inget är förutbestämt, men alla ekonomiska och tekniska förutsättningar finns. Fattas bara att förändra de sociala, kulturella och politiska livsmönstren, i väst som i öst, nord som syd.
Att Manifestets tal om att arbetarklassen kommer öka, att de utvecklade industriländerna först blir revolutionära, osv stämmer dåligt med hur historien utvecklade sig på 18- och 1900talen. Manifestet innehåller dock några riktiga profetior, särskilt i dess första del. Analysen av globaliseringen gäller än idag. Hör bara: "Bourgeoisin har genom sin eploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk getalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund". Kvinnors yrkesarbete, kommunikationernas enorma utbredning och innebörd i arbetslivet stämmer fortfrande liksom att en reservarmé av arbetslösa skrämmer de arbetande till tystnad och låga löner, en grupp som är över 30 miljoner i dag i Europa. Antalet dagar pga vilda strejker har gått från 14 000 i slutet av 1980talet till 500 idag. Det är tyst idag medan arbetsköparna väljer och vrakar.
* * *
Jag ska avsluta med att dra upp hur bourgeosin kan se och nog har omedvetet använt sig av Manifestets strategi för förhindra en radikal samhällsomvandling (från Kent Lindkvists uppsats, "Kommunistiska Manifestet i socialdemokrati och kommunism", på Marxistiskt forum, se http://www.algonet.se/~mforum/):
Manifestet som motstrategi, dvs som borgerligheten använt det
"Bourgeoisien kan ur Manifestet dra slutsatser om en motstrategi. För att förhindra proletariatets maktövertagande och socialismens ankomst gäller det
- att ta herraväldet över produktivkrafterna genom att organisera produktionen så att proletariatet skiljs från dem
- att kontrollera uppkomsten av nya produktivkrafter och att införa och sprida dem så att det sker i samklang med produktionsförhållandena
- att skikta proletariatet i olika sociala skikt, gärna med motsatta intressen
- att vidmakthålla konkurrensen inom proletariatet
- att vidmakthålla och skikta lönearbetet
- att på längre sikt rationalisera bort stora delar av proletariatet och ge utrymme för nya samhällsklasser inom storindustri, världsmarknad och samhälle i övrigt
- att mildra de egna motsättningarna och utnyttja motsättningarna inom proletariatet
- att mildra den egna girigheten och samvetslösheten, att dölja och mildra maktutövningens karaktär så att den inte framstår som rå utsugning, maktfullkomlig splittring och brutalt förtryck
- att visa att klassmotsättningar inte är oförsonliga, att förhandlingar genom kompromiss och kohandel är möjliga
- att utöka och dela med sig av staten i demokratiska former, men bibehålla den som förvaltare av bourgeoisins gemensamma affärer.
Det mest strategiska momentet är kanske därvid att vara en viljemässig bärare av produktivkrafterna och världsmarknaden i förening för att motverka den utveckling som Marx beskriver. Bourgeoisien måste genom en rad klasskampshandlingar ta kontrollen över de underjordiska krafter som den själv frambesvärjt för att kunna förbli häxmästare i marxsk mening. Och det är kanske där bourgeoisien står vid 1900-talets slut genom att på punkt efter punkt ha realiserat ovanstående motstrategiska tiopunktsprogram såsom det inryms i Manifestet".
Detta om något visar Marx' betydelse för att förklara världen, men det gäller även, som han sa i sin 11:e tes om Feurbach, att förändra den. Denna uppgift kvarstår än 180 år efter Marx födelse och 150 år efter det Kommunistiska manifestet.