När man definierar vad begreppet 'kommunist' innehåller, kan man göra det på många olika sätt. Naturligtvis så associerar de som inte delar marxism-leninismens värderingar begreppet 'kommunism', och kommunister med sådant som de menar är negativt.
Bland de som kallar sig kommunister kan man sätta olika egenskaper främst som man menar kännetecknar ett kommunistiskt hållningssätt. En del kan mena att den kommunistiska teorin är främsta kännetecknet på vad en kommunist är.
Andra menar att kommunismen främst grundar sig i en riktig klasståndpunkt; den medvetna klasskampens position. Den senare tolkningen är nog den tolkning som ligger närmast kommunismens väsen. En ny typ av parti, som siktar mot att skapa en ny sorts människa i ett framtida kommunistiskt samhälle.
Kommunismen hävdar därför ett annorlunda synsätt än andra partier; Medans de andra partierna hävdar att deras ideologier är deras "sanna" bevikelsegrunder, så talar ett kommunistparti öppet om att dess bevekelsegrunder, till skillnad från de borgerliga partierna, är ett klassintresse, och att partiet öppet ämnar stå för den ståndpunkten, då det inte har något skäl att skämmas för detta, eller försöka dölja detta.
Därmed så är ett kommunistparti en ren klasskampsorganisation, och kommunismen en lära som bygger på klassskampen. Parti, ideologi, organisation, utåtriktat arbete, agitation - allt detta är i den kommunistiska ideologin verktyg i klasskampen.
När man betraktar dagens politiska vänsterlandskap mot bakgrund av detta så känner man sig inte optimistisk; var finns klasskampen, viljan till att tillsammans slå in röda kilar in i den borgerliga ideologin, att bemöta borgerlighetens intressen i klasskampen?
Tyvärr så ändrar ju inte ideologins innehåll resultatet av praktikens inriktning, om det utåtriktade arbetet ändå är mycket litet. Vänsterpartiets ideologiska förfall har ju relativt mindre betydelse för resultatet av utgången av klasskampen, gentemot mer konsekvent marxistisk ideologi om det utåtriktade arbete ändå inte förmår prestera mer än vänsterpartiets utåtriktade arbete. Hela meningen med materialistiska ideologiers existens står och faller med vad de lyckas prestera, mindre än att man funnit en "ideologisk nisch" att skapa ett parti av.
Jag började med att förklara mitt synsätt på den yttersta meningen med ett kommunistiskt parti och detta hållningssätt; klasskampens position. När man då ska försöka förklara vad vänsterorganisationerna brister i, så är det just bristen på intresse för klasskampen, eller olika ideologiska omvägar runt klasskampen.
"Ingen rörelse utan en teori, ingen teori utan en rörelse" är ju ett känt slagord. Idag så finns det partier som stämmer in på beskrivningen att de är partier utan teori, men det finns även partier som stämmer in på att de är partier med teori, men i någon mån utan rörelse.
Att utopiska socialister kan tycka att man inte behöver en teori för att bedriva ett politiskt utåtriktat arbete kan ju för anhängare av marxismen verka konstigt. Men det är faktiskt inte mindre konstigt än att vara anhängare av klasskampens politiska teori, där kontakten med denna ideologi består i att man besöker fyra partimöten per år. Vad ska man ha en klasskampsideologi till om man inte själv behöver klasskampen?
Vänsterns viktigaste fråga torde vara vänsterns berättigande till existens. Vänsteranhängarnas rätt att leva och verka som vänsteranhängare, och vänsterns intresse av att vidga dessa rättigheter förefaller ju vara ett naturligt intresse av självbevarelsetyp för ett socialistist parti.
Det är intressant för mig, som politiskt svartlistad att betrakta vänsterpartiernas hållningssätt inför sina egna (?) intressen att försvara sina egna medlemmar från förföljelse, och därmed försvara sina egna intressen. Såvida man nu kan säga att partiet förföljs när dess medlemmar och sympatisörer förföljs? Det ligger ju i kommunismens ideologi att se på denna fråga ur klassperspektiv ,"vem tjänar på det?", som Lenin sa.
Men det är illa, att kapitalet har haft fria händer de två senaste decennierna att göra vad de vill med de kommunister de velat klämma åt, medans de socialistiska organisationerna själva vegeterat i sin historia istället för att försvara partiernas och deras medlemmars positioner i klasskampen idag.
Jag skulle nog säga att den här frågan är klasskampens främsta fråga; de som menar att politik inte är att prata om filosofier i ett parlament, utan snarare att försvara sig med utomparlamentariska medel mot kapitalets utomparlamentariska påhopp har intresse i denna fråga.
Ändå så har det visat sig att vi som drabbats av detta har mycket svårt att göra oss hörda i de socialistiska organisationerna, då en uppfattning sprids av revisionistiska element att politisk förföljelse fanns förut, men inte nu. När man tar upp detta ämne så handlar det genomgående om exempel på vad som hände för decennier sedan, och inte om vad som sker i klasskampen idag. Därmed sprids uppfattningen även bland vänsterfolk att kapitalet slutat ägna sig åt den här typen av utomparlamentarisk klasskamp.
Jag skulle snarare vilja säga, att om utomparlamentarisk klasskamp inte fanns idag, så skulle kommunismens ideologi sakna berättigande idag. Kapitalets angrepp på kommunisterna riktar sig alltid mot de enskilda kommunisternas rättigheter och sociala behov. Det kan vara så att de kommunister som lyckats skaffa sig en mångårig fast anställning exponeras mindre för denna hemliga verksamhet, än de som är arbetssökande, men klasskampens främsta yttringar är just de åtgärder arbetsköparna tar till mot lönearbetar kollektivet, men även den hemliga verksamhet som de bedriver mot enskilda i lönearbetarkollektivet.
Den nyväckta (!) diskussion om politisk svartlistning idag, borde enligt mitt sätt att se det, ha satt igång djupa ideologiska omprövningar i vänsterpartierna. De vänstermänniskor som menat att det borgerliga parlamentet är trovärdigt, borde ju kunna påstå att de blivit lurade. Hur ska man kunna vinna demokratiska val i ett samhälle där sympatisörer har skäl att vara rädda för att gå i förstamajtåg, eller organisera sig och verka öppet?
I det fall detta nu är verkligheten, och det är den borgerliga statens väsen; varför ska då inte kommunister tillämpa principen om "lika igen, varken mer eller mindre under socialismen", så länge borgerligheten själv inte vill komma överens om att accepterar klassskamp under fredliga, lagliga former ?
Dessa ideologiska tankegångar, är tankegångar jag önskade skulle väckas av dessa nygamla avslöjanden om politisk svartlistning som regelbundet dyker upp varje decennium. Jag lever verkligen inte i en demokrati, utan i en Kafkaliknande omständighet som hotar mitt liv och min frihet.
Lika regelbundet som avslöjandena dyker upp, lika regelbundet kommer nya försäkringar från SÄPO om att "sådant gjorde vi förrut, men inte nu"; sedan ökar omfattningen av registreringarna med ytterligare 30% som en funktion av detta förnekande, tills saken dyker upp igen om ytterligare tio år.
När man då läser i vänstertidningar om politisk åsiktregistrering, så nämns då sådant som hände för 40 år sedan eller mer, ungefär som att klasskampen är något som redan hör till arbetarrörelsens historia. Vänsterorganisationerna förtiger alltså själva klasskampens existens och yttersta konsekvens idag.
Där känner jag inte alls igen de socialistiska partiernas beskrivning av verkligheten med min egen. Jag har varit politiskt svartlistad nu sedan 1975. Jag fick sjukbidrag i olika omgångar under 80-talet, och har nu sjukpension med den något unika motiveringen "primärt inte sjuk, anledningen till ansökan om sjukpension är politisk svartlistning". Denna motivering till pension har godkänts av försäkringskassans förtroendeläkare och nämnden som beslutade i detta ärende.
Jag är troligen ensammen i sverige som har förtidspensionerats på grund av politiska skäl, men man hade faktiskt inget annat alternativ, och jag är glad att jag fortfarande lever efter tre hjärtinfarkter. Försäkringskassans handläggare har följt med mig när jag sökt arbete och själv fått höra
arbetsköparnas motiveringar för att vägra mig anställning. Arbetsköparna har varit så fräcka att de kontaktat försäkringskassan och menat att den här lösningen legat i deras intresse.
Mitt fall, som är det mest väldokumenterade fallet någonsin enligt Sten De Geer, jurist (v) omfattar 120 sidor dokumentation, bandinspelningar och erkännanden.
Jag har många bekanta som drabbats på liknande sätt, bland annat min kamrat från samma arbetsplats där jag ursprungligen svartlistades. Han tog livet av sig 32 år gammal, då han inte orkade med att leva ett liv utan möjligheten att få komma tillbaka till att få leva ett normalt liv igen. När vi som drabbats av detta talat med varandra om våra problem, så har vi sällan berört möjligheten av att använda ett politiskt parti som forum för att föra vår talan, då detta tyvärr inte varit en politisk realitet. Man påstår att partiernas medlemmar saknar intresse för den här typen av frågor, och att det är delvis inaktuellt. När borgarna talar om att "historien har tagit slut" gör de detta säkert som en ironi mot kommunisterna.
Medans vi politiskt svartlistade levt på vår kant med vår kamp mot goliat, och plågas av stressen i denna situation, så förefaller det paradoxalt nog som att vänsterorganisationerna kämpar med frågan om berättigandet till deras existens, då man förefaller ha svårt att finna någon mening att existera, och uppgifter i klasskampen för många verkar vara en sällsynt bristvara. Partierna förtvinar av sysslolöshet och brist på mening.
För de som inte vill lida sådan nöd, borde det gå att åtgärda detta missförhållande. Klasskampen är inte slut i dagens samhälle, ingen borde idag behöva söka efter en roll i klasskampen. Ändå lyser förespråkare av marxism-leninismen med sin frånvara på debattsidorna i dagens tidningar.
Vad det gäller datanäten så är det det mest deprimerande kapitlet. Borgerligheten insåg för länge sedan detta mediums överlägsenhet, de utopiska socialisterna var ganska snabba på att följa efter. Jag ser idag inga röda kilar i det borgerliga samhällets ideologi någonstans i debatten.
Under de åtta år jag varit verksam på datanäten har jag hittills inte träffat på någon marxistleninist i de svenska eller internationella diskussionsmötena på Internet, trots att dessa möten kan betraktas som de största och viktigaste massmedierna i sverige till omfång och spridning.
Man ägnar sig istället inom vänstern åt meningslöst vegeterande på sin kant i form av organisationsliv, småprat och tidningsläsande. Den som gillar kampen och striden får gå sin väg, och föra den kampen på sitt eget håll.
Borgerlighetens ideologiska offensiv kommer inte att brytas av sig själv, eller försvinna som en trend som folk lessnar på efter ett tag. Borgerlighetens ideolgiska offensiv grundar sig på borgerlighetens intressen, och de kan inte självdö.
Endast klasskamp kommer att stoppa dessa intressen, men då måste fler börja bemöta dessa intressens talesmän i debatterna på insändarsidor och på datanäten.