För att svara på dessa frågor måste man först reda ut hur kapitalismens grundläggande struktur ser ut och vilka konsekvenser som är oundvikliga och vilka som inte är det.
En grundläggande företeelse är varuproduktionen. En vara är i detta sammanhang en produkt som tillverkas endast i syfte att bytas.
Bytets syfte är ackumulation av kapital och vid varje varubyte ökas mängden ackumulerat kapital.
I ett ekonomiskt system ordnat efter denna princip kan inte företag fungera och existera med mindre än att dom inordnar sig i denna cirkulationsprocess. Varuproduktionen har under den kapitalistiska utvecklingen utvidgats till att gälla hela samhället, det vill säga varje del av den sociala existensen är underordnad varuproduktionens principer.
Allt är idag varor!
Sjukvård och äldreomsorg är varor vars existens är helt avhängig dess "lönsamhet".
Att bo är att konsumera då bostäder i högsta grad är varor.
Varje lönsam "produktion", oavsett om det handlar om korvtillverkning, barnomsorg eller psykiatrisk vård "belönas" med ett allt större intresse från kapitalägare med investeringsbart kapital som bara väntar på att få förränta sig. Denna belöning orsakar en allt större produktion. Varje ökning av produktionen minskar vinsten i förhållande till det investerade kapitalet och produktionen i fråga "bestraffas" därför med ett allt större ointresse från kapitalägarna.
Denna "bestraffning" orsakar därmed arbetslöshet. Ju mer man producerar desto närmare massarbetslöshet kommer man.
Den inre motsättningen hos den kapitalistiska ekonomin blir mycket tydlig allt eftersom man nagelfar den.
Klassamhället består i den reformerta socialismens samhälle och som man kan se, genom att iakttaga den internationella socialdemokratin, sker hela tiden en ideologisk förskjutning åt höger.
Den grundläggande liberala uppfattningen är att kapitalismen skapar allmänt välstånd. De problem som uppstår i det kapitalistiska samhället skapas, enligt denna idétradition, av politikernas oförmåga. Arbetslöshetens orsak blir därför inte det ekonomiska systemet utan politikernas oförmåga att anpassa samhället till de ekonomiska kraven.
All borgerlig politik syftar, som en naturlig konsekvens av detta, till att anpassa alla samhällets delar till de rådande ekonomiska kraven. I vissa kretsar talar man i detta sammanhang om att "anpassa sig till verkligheten".
Ett sätt att anpassa sig kan vara att försämra anställningstryggheten. Ett annat kan vara att sänka a-kasseersättningen, sjukersättningen eller arbetsgivaravgiften.
Att dessa åtgärder aldrig någonsin skapat ett enda jobb är i och för sig ointressant. Det är nämligen inte heller någon som tror. Man hoppas däremot.
Det enda som detta skapar är bättre villkor för kapitalägare och det politikerna så förväntansfullt ser fram emot är en "bonus" i form av fler arbetstillfällen.
Kapitalismen fungerar inte som de borgerliga tror. Kapitalägare vet att deras uppgift inte är att anställa människor. Dom vet att deras uppgift inte är att skapa välstånd för samhällets alla medlemmar utan endast för sig själva.
Hela denna kritik av kapitalismen är nu, trots allt, sekundär.
Denna uppfattning innebär ett accepterande av alla de omänskliga konsekvenser som kapitalismen för med sig. Ett accepterande i utbyte mot inflytande och högre lön om man så vill. Detta är ingen inte marxism. Detta är inget annat än en borgerlig demokratisk kritik av kapitalismen.
Kapitalismens avskaffande handlar om att frigöra produktionen från privategendomsintresset.
Det handlar om att avskaffa varuproduktionen därför att denna skapar svält och social misär.
Det handlar om att låta produktionen stå i mänsklighetens tjänst istället för att människan skall stå i produktionens tjänst.
Det handlar om att samarbeta istället för att konkurrera. Samarbetet är grunden för mänsklig samvaro och det fundament varpå det mänskliga samhället är byggt medan konkurrensen är dess fördärv.
Det handlar om att göra människan till samhällsmedlem istället för som nu till produktionsmedel.
Kapitalismens avskaffande handlar om att göra människorna till människor istället för som nu till varor.
Bo Dahlby