Arbetarpartiets och fackföreningarnas uppgift i det kapitalistiska samhället har varit föremål för många diskussioner och sista ordet är säkert inte sagt än.
I dessa dagar av socialdemokratiskt kongressande kan det vara av intresse att dra sig till minnes socialdemokratins ursprungliga uppfattning om partiet, om facket och om arbetarklassen. Man såg till exempel inte fackföreningarna som ett medel att bekämpa kapitalismen utan endast som ett medel att förhindra lönesänkningar, att "mildra exploateringen". Man ansåg att fackets begränsning och nödvändighet låg i detta, att endast kunna åstadkomma små förbättringar inom den kapitalistiska ordningens gränser. Kapitalismen skulle bekämpas på det politiska planet, genom arbetarklassens politiska kamp. Därför bildade man ett arbetarparti.
Det borde vara klart för alla, att idéer förändras och att man reviderar sina tidigare uppfattningar. Det har (s) gjort mycket och ofta. Däremot har (s) aldrig vid något tillfälle påstått eller gjort gällande att SAP:s ursprungliga ideologiska grund har förändrats. Aldrig har LO gjort ett sådant medgivande. Tvärtom! Både SAP och LO håller fast vid uppfattningen att det är samma parti som håller kongress idag som bildades 1889 och att det är samma LO idag som bildades 1898. Om man läser tidningar från början av seklet så är det omöjligt att missa den politiska skillnaden mellan just den borgerliga pressen och den socialdemokratiska. Det var omöjligt att ta fel på en företrädare för kapitalet och en företrädare för SAP/LO. Hur ser det ut idag? Göran Johansson, ordf. i Metall säger: "Facket brukar slåss för att höja medlemmarnas löner. Men nu ska LO kämpa för att hålla tillbaka dem. Fackföreningsrörelsen har kommit till en ny insikt." Finansminister Erik Åsbrink säger att: "Sverige har de senaste 20-25 åren haft en dåligt fungerande lönebildning med nominella löneökningar som varit för höga i förhållande till våra konkurrentländer och som följaktligen lett till hög inflation, försämrad konkurrenskraft och utslagning av företag och arbetstillfällen." Finansministern fortsätter; "Det har ett omistligt värde att parterna -de fackliga organisationerna och arbetsgivarna- själva klarar ut att reformera lönebildningen så att den upphör att vara arbetslöshetsskapande pch inflationsframkallande."
På Aftonbladets ledarsida den 21/1 står: "Om den svenska lönebildningen inte bringas i takt med övriga Europas går det inte att återupprätta den fulla sysselsättningen."
I Aftonbladet den 30/5 skriver man: "Lönebildningen är det största hotet mot ekonomin, jobben och kampen mot arbetslösheten."
Dessa citat är, vilket måste påpekas, endast några exempel av det mer försiktiga slaget. De så kallade förnyarna är inte så "moderata" i sina uttalanden utan istället mer rakt på sak.
Om man nu inte nöjer sig med att lyssna till skillnaderna i tal och skrift så kan man kanske funder lite över på vilket sätt SAP ser på sig självt som Arbetarparti och på LO som en del av samma rörelse. Partiets bildades endast just därför att arbetarklassen skulle "sträva till att uppnå den politiska makten i samhället...". Man hade tidigt insett att den fackliga kampen endast gör att "exploateringen (blir) mildrad, icke avskaffad".
Det fanns av självklara skäl ingen skillnad mellan SAP och LO och ingen i partiledningen skulle ha kommit på tanken att hänvisa till "parterna" när man talade om fackföreningarna. Man skulle, av ideologiska skäl, aldrig ha kunnat säga något som det ovan citerade Åsbrinkcitatet.
Det som skett är ett "för-borgerligande" av hela arbetarrörelsen. Man talar ständigt om de ändrade tiderna och nödvändigheten av att "förnya" sig. Vad består då arbetarrörelsens förnyelse av? En socialdemokratisk kommunpolitiker i Norrköping uttalade sig i TV angående påståendet att det är billigare att avskeda arbetare i Sverige än i till exempel Spanien. Han säger, på fullt allvar, att arbetarna i Spanien skulle ha nytta av att svenska regler blev mer allmänt anammade i EU. En socialdemokrat som tycker att det är bra att det är lätt och billigt att avskeda anställda! Naturligtvis orsakar ett sådant uttalande inte någon debatt inom "arbetarpartiet" modell 1997. Det är istället ett uttryck för just "förnyelsen".
En fd socialdemokratisk finansminister tycker att det är nödvändigt med en stor lågavlönad samhällsklass. Dvs mycket lågavlönad! Nödvändigt för "Sverige"!! I det första partiprogrammet slogs fast att "Arbetarklassens intressen äro desamma i alla land med kapitalistiskt produktionssätt. (...) Arbetarklassens frigörelse är därför ett verk, vari alla kulturfolk måste deltaga". Det var tydligt att arbetarklassens intressen var ett och den borgerliga nationens ett annat. Även i denna fråga skönjer vi "fönyelse"; idag skall arbetare i Sverige konkurrera med arbetare i andra länder som om arbetarklassen har konkurrerande intressen i form av nationella dito.
Alla dessa uttryck för ideologisk "förnyelse" har det gemensamt att det är en anpassning till det kapitalistiska samhällets krav. Man försvarar sig oftast med att världen är mer komplicerad idag och att det krävs en stor realism för att kunna möta de "nya krav" som ställs på politiker och medborgare. "Vi måste bli mer flexibla" brukar det heta. Vad innebär då denna realism; denna verklighetsanpassning? Jo, den förutsätter först och främst att makten över produktionen ligger utanför medborgarnas kontroll. Det är ju som bekant alltid någon annan, odefinierbar som styr samhällsutvecklingen och som vi tvingas att "anpassa oss" till. Istället för att vilja "omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse" (citat ur det första socialdemokratiska partiprogrammet ) så skall vi anpassa oss och underlätta kapitalsimens vidare utveckling.
I Dagens Nyheter den 8/9 skriver fem ledande socialdemokrater (N Nordström, C Moberg, H Juholt, E Persson-Sellin, L Hallengren) om hur en tidsenlig socialdemokratisk politik måste se ut. Om man skrapar bort alla plattityder och floskler så finner vi en politik som inte har mycket anknytning till arbetarklassen. Bland annat skriver man att "Det är nu dags att vi erkänner att det är för dyrt att köpa tjänster eller anställa någon med de skatter och avgifter vi har." (...) Det måste helt enkelt bli billigare för privatpersoner. Det gäller alltifrån restaurangbesöket, klippningen, tvätt av bilen, städning i hemmet och hjälp med barnen." Vidare skriver man att det skulle vara bra att anställda får möjlighet till "ägande"genom aktieinnehav och visar på USA som exempel. Man menar också att de anställda på Ericsson i Norrköping "har nu en unik chans att köpa fabriken i Norrköping och där starta kretskorttillverkning...".
När man läser detta kan det inte hjälpas att man drar sig till minnes en av SAP:s grundare, Axel Danielssons ord från 1887: "I klassmotsatsen har varje missförhållande sin rot och näring. (...) Sök att genom reformer stoppa igen aldrig så många remnor i den bräckliga samhällsbyggnaden, den skall dock alltid vara obebolig för ett lyckligt släkte, så länge ej grunden är omlagd. Den gamla grunden heter, klassvälde, klassförtryck, klassprivilegium, den är upprutten och sviktar. Den nya grunden skall heta social likställighet, och den vill socialismen lägga."
Att tro att ett ökat aktieinnehav bland de anställda skulle kunna förändra maktstrukturen i ett kapitalistiskt samhälle är endast förunnat kapitalismens försvarare och därmed, naturligtvis, socialdemokratins förnyare. Man skulle kunna sammanfatta denna ideologiska förändring som präglat SAP sedan den 5:e partikongressen med att citera Aktuellt i Politiken nr 31 1997. I en annons från Socialdemokraterna står att läsa följande: "Socialdemokraterna är på rätt spår. Det visar bland annat en omfattande studie av företagsklimatet i 23 OECD-länder som presenterades av ett amerikanskt konsultföretag under hösten 1996. (...) Tillsammans med Schweiz, Irland och Nederländerna hade Sverige det mest gynnsamma näringslivsklimatet av de undersökta länderna. Även den ansedda affärstidningen The Economist stödjer detta. De förutspår att Sverige kommer att ha bland världens tio bästa affärsklimat de kommande fem åren, efter att ha legat på en icke hedrande 18:e plats sedan 1992."
Det parti som en gång bildades för att "befria människan från kapitalets herravälde" (kongressen 1897) slår sig hundra år senare för bröstet med att ha skapat ett av världens bästa företagarklimat; låga bolagsskatter och låga löner.
Bo Dahlby
BO DAHLBY