Lönnroth håller, som tidigare antytts, fast vid en tämligen dogmatisk tolkning av historiematerialismen (eller den dialektiska materialismen, som av någon outgrundlig anledning används synonymt), men han förkastar andra viktiga delar av marxismen. Som vanligt är det största angreppet riktat mot arbetsvärdeläran. Lönnroth hävdar att Marx med arbetsvärdeläran främst ville visa att utbytet mellan arbetare och kapitalister inte är rättvist, utan att arbetarna blir utsugna. Så långt fungerar arbetsvärdeläran, men när Marx dessutom försöker visa att det finns ett samband mellan de abstrakta arbetsvärderna och de konkreta priserna stöter han på det oöverstigliga problem som kallas transformationsproblemet. Lönnroth menar att man kan förklara utsugningen utan arbetsvärdeläran, och att den traditionella "borgerliga" nationalekonomin duger gott. En konsekvens av detta blir att "lagen om profitkvotens fallande tendens" och lagen om den organiska sammansättningens ökning är totalt oanvändbara.
Lönnroth undviker att ta upp arbetsvärdelärans förtjänstfulla sidor. För även om transformationsproblemet är i det närmaste oöverstigligt, är det uppenbart att arbetsvärdeläran fortfarande kan användas i politiska syften av vänstern (såväl den andra som den tredje). Arbetsvärdeläran visar exempelvis på ett slagkraftigt sätt vilka negativa konsekvenser som kapitalismens medför. Arbetsvärdeläran kan aldrig ersätta den gängse nationalekonomin när det gäller att förklara prisbildningsmekanismen, men detta är inte heller arbetsvärdelärans huvudsyfte. Arbetsvärdeläran är istället överlägsen den borgerliga nationalekonomin när det gäller att förklara de periodiskt återkommande kriserna, den ökande arbetslösheten, och andra av kapitalismens självdestruktiva drag. Det faktum att arbetsvärdeläran användes felaktigt i SRRU betyder självfallet inte att den är oanvändbar i dagens politiska läge.
Lönnroth ser marxismen främst som en frigörande ideologi. Han menar, med rätta, att en sammansmältning mellan marxism och feminism är önskvärd, och att marxismens teori om arbetarnas främlingskap (alienation) också kan föras över på könskampen och reproduktionen.
Den tredje vänstern har som sagt som uppkomst i förändringar i produktivkrafterna. Lönnroth vill visa att informationsteknologin inte enbart är ett verktyg som gör det enklare för kapitalisterna att spekulera över hela världen, utan att IT har en stor vänsterpotential. IT för människor närmare varandra, och möjliggör ett utvecklande av nya demokratiska fora.
Den nya vänstern sammanbinder självförvaltningstanken och decentralismen med en långt gående internationalism. Lönnroth vänder sig mot EU, inte för ett unionen är överstatlig, utan för att den dels är alltför centralistisk, dels därför att den inte är tillräckligt internationalistisk. EMU döms ut, och istället drömmer Lönnroth om en global valuta, liksom om en reformerad valutafond och världsbank.
På frågan om socialismen och ägandet över produktionsmedlen blir Lönnroth plötsligt mycket otydlig. Han menar att det är orimligt att avskaffa det privata ägandet av företag - inte minst då partiets ordförande själv är medägare i ett företag - samtidigt som han öppna upp för alternativa ägandeformer såsom arbetarstyrda kooperativ. Det är klart att Lönnroth förkastar den gamla socialiseringsretoriken, men att han inte har särskilt mycket att komma med själv. I diffusa ordalag talar han om att vänstern måste skilja mellan produktionsinriktade kapitalister och rena finanskapitalister, men han ser inte kapitalismen som en sammansatt helhet där de olika beståndsdelarna betingar varandra. Kort sagt har Lönnroth inget annat än nya frågetecken att tillföra frågan om vänsterns långsiktiga strategi för att uppnå ett socialistiska samhället, vad vi nu än menar med det.
Avslutningsvis kan sägas att Lönnroth med sin bok har öppnat upp en debatt inom Vänsterpartiet som måste fortsätta. Han har förvisso många poänger, men hans kategoriska avfärdande av arbetsvärdeläran måste problematiseras, liksom hans idéer om ett brott med arbetarrörelsens förflutna. Det förefaller ibland som om Lönnroth är alldeles förblindad av informationsteknologin, och som att den är lösningen på många av dagens problem. Så är det naturligtvis inte. Lönnroth bok är ett steg på vägen mot en ny inriktning för den politiska vänstern - men det är ett steg som ännu famlar i mörkret, och som måste utarbetas vidare innan det blir användbart i den politiska kampen.