Demokratibegreppet har varit ett problembarn för vänstern under lång tid. Detta understryks av Roffe Larssons (RL) mycket välkomna diskussion i ämnet.
Enligt min uppfattning är den gängse synen på demokrati helt ohistorisk. Av den anledningen talar man om "mer" eller "mindre" demokrati, om "sann" demokrati i motsats till "borgerlig" demokrati och så vidare. Av den anledningen talar man om "demokratiskt underskott" och om demokratins "förverkligande". Som jag ser det är samhällets styrelseform helt avhängig de samhälleliga förhållanden som just den styrelseformen är ett uttryck för. Demokratin har med andra ord ingen egen "utvecklingsgång" utan är sprungen ur klassamhället och kan bara förstås mot den bakgrunden. Som varande marxist kan man aldrig, enligt min uppfattning, vara
demokrat då detta skulle vara detsamma som att förespråka klassamhällets fortbestånd samt en uppdelning i privat respektive offentligt. Samtidigt är det naturligtvis bättre att leva i en demokrati än i en öppen diktatur, men det är liksom en annan sak.
RL framför en del synpunkter som jag skulle vilja kommentera med utgångspunkt från det ovan sagda. Han definierar demokrati med hjälp av den svenska regeringsformen; "all offentlig makt utgår från folket". Redan detta påstående visar att demokratin omöjligt kan skiljas från de rådande samhällsförhållandena. Det kapitalistiska samhället präglas av (bland annat) en strikt uppdelning i privat och offentligt. Demokratin är
bara ett uttryck för denna uppdelning. RL understryker detta genom att säga att "därför skiljer
man begreppsmässigt mellan politisk, social och ekonomisk demokrati". Det är, som jag ser det, uppenbart att alla definierade begrepp är definierade för att särskiljas från sin motsats, från sin omgivning. Varje definition förutsätter därmed sin motsats. "Ekonomisk demokrati" betyder därför inte "folkets makt över produktionen" utan är endast en bestämmning av vilka klassmässiga styrkeförhållanden som för närvarande råder i samhället. Samma sak vad beträffar "social" och "politisk" demokrati. RL:s diskussion präglas av en ekonomism som, tyvärr, är alltför vanlig inom vänstern. Detta tillsammans med synen på demokrati blir det ideologiska resultatet inte så upplyftande, men konsekvenserna helt logiska. Om man ser demokratin helt ohistoriskt så är det både logiskt och förståeligt att tro på en "demokratisk" socialism, ja till och med på en folkstyrd kapitalism.
Kapitalismen kan nu inte styras av folket, det ligger i sakens natur. Samtidigt är kritiken av det "odemokratiska" arbetslivet en alltigenom inomkapitalistisk kritik. Ur marxistiskt perspektiv måste, som jag ser det, kritiken riktas mot själva grunden, det vill säga mot just kapitalismen. Inte mot olika uttryck för denna kapitalism.
Arbetarklassens stärkta makt i arbetslivet kan vara ett godtagbart mål på kort sikt men lönearbetets avskaffande måste vara huvudmålet. Detta innebär i sin tur att kravet att arbetarna skall få större del av vinsten, även det är ett inomkapitalistiskt krav. Ett krav som är relevant, men förutsätter en kapitalistisk ekonomi och därför aldrig
kan vara ett slutmål. Vinsten förutsätter ju exploatering och lönearbete.
Arbetet betraktas lika ohistoriskt som demokratin vilket skapar grogrund för föreställningar om "riktigt" arbete, "riktiga" jobb. I en kapitalistisk ekonomi är endast de arbeten som skapar privata vinster "riktiga" medan allt annat arbete betraktas som fritidssysselsättningar. Detta har aningslöst anammats av de flesta.
En lönearbetande samhällsklass är en förutsättning för en kapitalistisk ekonomi och lönearbetet är därför även det ett uttryck för just kapitalismen.
Uppdelningen arbete - fritid är även det ett uttryck för särskilda samhälleliga förhållanden och inget "naturligt" eller absolut; det är en konsekvens av den kapitalistiska arbetsdelningen och med andra ord
en mycket modern företeelse.
Den kritik som RL framför mot den rådande ordningen är i alla stycken inomkapitalistisk och inte ens reformistisk. Reformismen har ju som subjektivt mål att avskaffa kapitalismen och klassamhället men dess
objektiva konsekvens är kapitalismens bevarande. Dagens socialdemokrater är inte ens reformister utan liberaler. Kritiken av de rådande förhållandena är därmed en borgerlig kritik. Man arbetar
för större makt åt arbetarna och inte för lönearbetets avskaffande. Man arbetar för "social jämlikhet" och inte för klassamhällets avskaffande. Man arbetar för arbetarnas emancipation och inte för människans frigörelse. Det ena utesluter inte nödvändigtvis det andra men när det gäller dagens vänster är liberaliseringen till synes total och någon marxistisk kritik av samhället kan knappast skönjas. En svårighet verkar vara avsaknad av en kunskapsteoretisk grund. Med detta menar jag inte att RL m fl är okunniga, utan endast att den marxska metoden inte används eller förstås att användas vid analys av samhällsförhållanden. Det verkar finnas en uppfattning att Marx hade rätt vad ekonomin beträffar men i övrigt är hans arbete mest kuriosa. Problemet med denna uppfattning är att man omöjligt kan förstå ens den ekonomiska delen av hans och Engels arbete om man inte sätter sig in i den filosofiska grund som deras teorier bygger på.
Bo Dahlby
Centrum för Arbetar-Kommunister