Nedanstående artikel är en början till den närmare analys av kapitalismens belägenhet, som en del kamrater (och även jag själv) ansågs krävdes av de resonemang som fördes i min publikation Hade Marx fel? (Stockholm 1992). Vissa av artiklarna har publicerats, andra (ännu) inte, beroende på de begränsade möjligheterna i nuvarande politiska läge. Artikeln är © Lars Bergquist 1993, men det är fritt fram att mångfaldiga den helt eller delvis, så länge texten inte stympas eller förvanskas.

Marknadens gränser
(Opublicerad, hösten 1993)

I en tidigare artikel (1) visade jag på att kapitalismen inte är någon marknadsekonomi - i varje fall inte på det sätt som kapitalismens ideologer försöker inbilla oss och som marknadsfundamentalisterna delvis lyckats inbilla sig själva (varje framgångsrik charlatan måste åtminstone på något plan börja med att lura sig själv, annars kan han inte övertyga andra). Kapitalisterna är kapitalister just därför att de i viktiga avseenden lyckats isolera sig från marknaden. Monopolismen är kapitalismens artegna sätt att vara - för egen del; vi andra tvingas sälja oss på arbetsmarknaden. Någon "konkurrenskapitalism" av den art som spökar i den nationalekonomiska undervisningen, och som Lenin och andra marxister trodde en gång hade existerat, har det egentligen aldrig funnits, annat än som ett marginellt bifenomen bredvid den egentliga, monopolistiska storkapitalismen.

Lenins barn

Den "leninistiska" tesen om den elaka monopolkapitalismen som ersatt den mer godartade konkurrenskapitalismen fördes vidare i egenartad form av två ideologiska avläggare. Den ena var maoismen. Mao inspirerades av Lenins kapitalismanalys till sin egen teori om de två slagen av kapitalism i Kina och de andra koloniala länderna, en "nationell kapitalism" av samma slag som den västerländska förmodade konkurrenskapitalismen, och en parasitisk "compradorkapitalism" som endast var den imperialistiska monopolkapitalismens lokala hantlangare.(2) I Kina var analysen inte helt obefogad: i stor utsträckning lyckades Mao och hans kommunister splittra den kinesiska borgerligheten och få den "nationella bourgeoisin" över på sin sida eller åtminstone neutralisera den. Men när våra egna dubbel- och trippelmaoister okritiskt försökte överföra denna analys på Sverige blev resultatet helt fnoskigt. Sverige har varken en nationell bourgeoisi - det visar borgerlighetens försök att inordna oss under en allsmäktig eurobyråkrati - eller någon compradorbourgeoisi, eller snarare, hela bourgeoisin och inte bara "finanskapitalet" är infekterad av compradorandan. Men teorin blev till ett kärkommet rättfärdigande av de pseudoradikala borgarbarnens återvändande till högern, ty det var ju den snälla nationella bourgeoisin som man kastade sig i famnen på.

Den andra riktningen, som är äldre och mer specifikt västeuropeisk, var den tyska teorin om den statsmonopolistiska kapitalismen, "Stamokap". Även den åberopade sig på Lenin, det vill säga ytterst på Lenins egen teoretiska källa, den brittiske liberale ekonomen Hobson (i The Evolution of Modern Capitalism, 1894). Men eftersom den imperialistiska monopolkapitalismen inte gjorde min av att gå under, så som Lenin hade förutsagt (Imperialismen som kapitalismens sista stadium, 1916) måste teorin räddas genom påståendet att kapitalismen hade hittat ännu ett sista stadium att genomgå, nämligen det statsmonopolistiska. Och sedan skulle den avlida. Här tjänade teorin till att försona ett invant tänkesätt - det mekaniska stadietänkandet, tron på historiens järnväg med i förväg bestämda stationer, den vantolkning som Marx så ilsket betackade sig för i brevet till Otetjestvennye Zapiski (1877) - med den helt korrekta observationen att kapitalismens spontana hädanfärd envisades med att inte äga rum. Man fick alltså uppfinna nya stadier vartefter. Men jag har redan påpekat (3) att statsmonopolismen, i form av statligt privilegierad handel och industri och i form av leveransmonopol till statsverket, spelade en avgörande roll redan för kapitalismens genombrott i Europa från senmedeltiden och framåt. Motsättningen mellan en tidig konkurrenskapitalism och en senare, underförstått urartad monopolkapitalism är helt konstruerad. Finns en sådan motsättning - och någon sådan ser vi verkligen inte mycket av - så är det i varje fall inte fråga om en motsättning i tiden, mellan två utvecklingsskeden.

En snäll kapitalism

Ju tydligare marknadslösningarnas konsekvenser blir för gemene man, ju klarare vi ser vad som sker i de före detta "öststaterna", desto gällare skriar penningherrarnas betalda propagandamakare om marknadens välsignelser. Den är inte bara den bästa ekonomin: den är i själva verket den enda ekonomin, den enda ekonomiska vägen. Varje försök att inskränka penningherrarnas makt och sätta gränser för deras godtyckliga huserande med människors, landsändars och hela nationers existens är per definition en perversion, ett försök att sätta onaturliga skrankor för ett naturligt skeende. Och självfallet kan sådana försök endast bero på dumhet, eller på demagogiska ("populistiska") försök att vinna personlig makt genom att inbilla den fattige att han har rätt till en människovärdig tillvaro; och givetvis kan sådana ingrepp endast sluta i stagnation, ruin och svält - det vill säga just det som försöken till marknadslösningar nu resulterar i, både i akut form i öst och i kronisk form i väst, i kapitalismens gamla kärnländer. Är argumenteringen svag, höj rösten - ett användbart recept för den som äger en stor megafon.

Vem som är demagog vet vi. Det är ingenting annat än ren demagogi att söka inbilla oss att det ekonomiska systemet fungerar så som det gör i broschyrerna från SAF, Industriförbundet och Timbro. I den mån marknader finns i Sverige är de antingen monopolistiska marknader, det vill säga pseudomarknader där terms of trade (4) ensidigt bestäms av de ekonomiska makthavarna, eller subsidiära marknader som tillåts fungera, åtminstone i vissa avseenden och riktningar, så länge detta gynnar kapitalisterna - och därmed missgynnar alla andra.

Men här kommer vi tillbaka till föreställningen om de två kapitalismerna, en urartad monopol- eller finanskapitalism och en godartad konkurrens- eller marknadskapitalism. Om man medvetet eller omedvetet tänker i de banorna, då kan man börja föreställa sig att det skulle vara möjligt att återföra kapitalismen till dess förmodade "snälla" och konstruktiva stadium. Att kapitalismens slyngelår inte var någon tebjudning utan snarare en ohämmad röjarskiva behöver man inte gå långt för att övertyga sig om. Att den var lika mycket destruktiv som konstruktiv, att den skapade elände liksom välstånd behöver man inte heller tveka om - se på stadshantverkens öde, se på den indiska textilindustrin (fast i gengäld blomstrade förstås opiumodlingen (5)). Att själva grundidén är lika felaktig som den underliggande stadiefilosofin har jag redan berört. Dock, nu talar vi om ideologer och ideologi, inte om verkligheten.

Föreställningen att man kan skapa en "snäll" eller åtminstone tämjd kapitalism är förstås den socialdemokratiska reformismens grundföreställning. Och när man dessutom inbillar sig att marknadshushållning och kapitalism är samma sak, och att man kan få den förra genom att gynna den senare, då ligger den stora illusionen snubblande nära.

Ingen av människosläktets fromma föreställningar är mer ogrundad, och följaktligen mer outrotlig, än förhoppningen om det som på amerikanska kallas ömsevis the quick fix och the free lunch. Kort sagt, föreställningen att alla problem kan lösas utan att man egentligen ändrar på något. Och, självfallet, utan att man egentligen behöver stöta sig med någon. Hela politikindustrin i ett samhälle grundat på den ena människans exploatering av den andra, hela dess hantering med falskt och förfalskat medvetande bygger på denna illusion. Rösta bara på oss, så ska vi med hjälp av några enkla justeringar få det befintliga maskineriet att gå som smort, till allas odelade belåtenhet. Detta är (ursäkta att jag säger det) inte vägen att gå för den som verkligen vill ha ett samhälle där fullmyndiga medborgare själva bestämmer över sitt öde.

Marknadens diskreta charm

I den verkliga vänstern (till skillnad från dess opportunistiska medlöpare) är det naturligtvis få som svalt idén om en kapitalism med mänskligt ansikte. Men eftersom nivån på det teoretiska medvetandet är låg efter årtionden av försummelser är det flera som i stället griper efter marknadsekonomin som en ersättare för kapitalismen. Idén är i redan i sig egenartad: den skulle betyda att vi övergick från kapitalism till ett i grunden småborgerligt produktionssätt. Men låt gå! Antag att vi ersatte den kapitalistiska exploateringen och cirkulationen med t.ex. producentkooperativer eller till och med enskilda, arbetande ägare som köpte och sålde på en marknad. Skulle det lösa våra problem? Skulle ett sådant system kunna skapa eller åtminstone vara förenligt med frihet och jämlikhet och en anständig tillvaro för alla?

Tyvärr inte. Ty varje form av marknad har ett par fundamentala begränsningar som delvis förklarar varför vi inte spontant uppfattar oss som de "marknadens kungar" som propagandisterna försöker utmåla oss som - i varje fall inte när vi försöker köpa något som penningherrarna inte är intresserade av att kränga till oss.

För det första: brist på effektiv efterfrågan. Effektiv efterfrågan innebär att den som efterfrågar något har något att köpa för. Effektiv efterfrågan är alltså ingalunda detsamma som behov: tiggaren som ligger döende av svält i diket har förvisso ett otvetydigt behov, men någon effektiv efterfrågan ger han och hans likar inte upphov till, eftersom de saknar penningmedel eller andra realiserbara tillgångar (sina döttrar har de i regel redan sålt till närmaste bordellägare). De är osynliga för marknaden. Däremot ser samma marknad de rikas efterfrågan på lyxbilar, luftkonditionering och de fattigas döttrar, eftersom de rika är rika. "De rika är annorlunda än vi," förklarade Scott Fitzgerald. "Ja, Scotty," svarade Hemingway, "de är rikare." Jaja ... så är det i de förskräckliga uländerna. Men även om marknaden är diskretare hos oss, fungerar den likadant. Alla de vackra teorierna om den välsignelsebringande marknaden förutsätter i tysthet 1) att alla som vill agera på marknaden också kan göra det, det vill säga deras efterfrågan är effektiv, och 2) att de har lika mycket att sälja och lika mycket att köpa för, det vill säga att deras efterfrågan är lika effektiv. Så är näppeligen fallet. Hela det vackra teoribygget förutsätter att man abstraherat bort det verkliga samhälle som transaktionerna äger rum i. Det gäller bara för en simulation på Handels, genomförd med spelmarker och Monopol-pengar (vilket ju förefaller ganska adekvat i detta fall). Påståendet att marknaden - eller kapitalismen, eller vad som nu är vad - skulle tendera att göra alla lika rika är så dumt att det knappast behöver vederläggas. Så snart man ger "marknadskrafterna" fria tyglar ökar de ekonomiska klyftorna, det visar de senaste årens erfarenhet entydigt, både i Sverige och utlandet. Eller var det kapitalismen som släpptes lös? Det var det, men visst är det marknadskrafter som svänger piskan över oss, även om de verkar på subsidiära marknader. Sådana marknadskrafter anses nämligen högst välgörande, av och för penningherrarna.

För det andra: brist på effektivt utbud. Man kan bara köpa det som säljs. En efterfrågan som i och för sig stöds av köpkraft och som därmed skulle vara effektiv kan nämligen göras osynlig genom att man vägrar tillhandahålla det som efterfrågas. På 1920- och 1930-talen köpte bildäcksfabrikanten Goodyear upp spårvägslinjerna i många amerikanska städer. Och sedan förklarades de förstås för olönsamma och lades ner. Runtom i Sverige står järnvägsstationer med förspikade fönster som vittnen om en efterfrågan som effektivt gjorts ineffektiv. Jag tror de flesta av oss ofta nog dystert eller i raseri måst konstatera att "marknadens kungar" måste nöja sig med de skulor som herrarna anser duger åt dem.(1)

Nu är det enligt teorierna efterfrågan som skapar utbudet. Men i praktiken är det på de flesta områden snarare tvärtom, även om vi bortser från marknadsföringens skapande av artificiella behov. Det är bara på områden där det sker ett teknologiskt genombrott som det ibland kan ske en genombrytning av monopolen. Ett exempel är persondatorbranschen. Men det var inte monopolister som IBM som gav oss den; varför skulle de sabotera sin egen lönsamma produktion av stordatorer? Det var garageföretag som Apple och Microsoft som rev upp gärdet, och förstås diverse hönshusfirmor på Taiwan. Men sådana situationer är ytterst sällsynta, och blir allt sällsyntare.

Vi får inte glömma att mycket av den nutida monopolismen är naturlig. Järnvägs- och telesystem är tidiga exempel på "naturliga monopol", och betraktades också som sådana även av borgerliga ekonomer, till dess att man började vädra profiter genom ren plundring, det vill säga genom att man krossade fungerande system för att sno åt sig vissa bitar. Men även mycken materiell produktion hör hit. All nutida storproduktion är förvisso inte rationell. "Stordriftsfördelarna" är ofta nog fördelar enbart för kapitalet, inte för produktionen (för att inte tala om kunderna). Men idén att all storproduktion eller ens den mesta skulle kunna ersättas med små gulliga verkstäder är tyvärr ogrundad.

Det är egentligen sorgligt att detta ska behöva sägas här. Ty allt detta är väl känt för vulgärekonomerna. Det är bara det att de talar tyst om det, så tyst att de inte alls hörs. Det vill säga nationalekonomerna. Företagsekonomerna, som yttrar sig i mera slutna sällskap, talar däremot ofta om det, och tycker det är en ständig källa till glädje.

Kort sagt: marknadsmekanismerna kommer inte att skapa ett fritt och jämlikt samhälle där envar kan utveckla sin kreativa förmåga till allas bästa. Inte ens om vi befriar dem från kapitalisterna. Och även om många av oss blivit så vana vid att leva i ett samhälle där alla mänskliga transaktioner förmedlas av pengar att vi inte kan föreställa oss något annat, så låt oss inte glömma Marx' insikt: detta är en form av fetischism, som fjärmar människorna både från varandra och från deras verk, och därmed från dem själva.

Finns alternativ?

Nåväl, säger propagandisterna och deras aningslösa eftersägare: må vara att marknaden är ett uselt system, men finns det några alternativ? Och så hänvisar de till den sovjetiska "planekonomins" kollaps.

Nu är det inte ur vägen att åter påminna om vad jag redan påpekat: (7) kapitalisterna bedriver själva planekonomi i sina egna koncerner. Resultaten manar kanske inte heller här alltid till efterföljd, men dock till eftertanke. Och att peka på de stalinistiska kommandoekonomierna är inte heller särskilt rimligt. Det är inte det vi ser som ett alternativ. Kommandoekonomi, privatkapitalistisk såväl som statskapitalistisk, är ineffektiv. Men marknaden är ännu värre. Det finns dock företag där komponenter regelbundet anländer till monteringsfabriken bara timmar innan de används: sådant kallas "just in time-system" och "lean production". Inbillar sig någon att detta skulle kunna överlåtas på något slags automatiskt verkande marknadsmekanismer? Givetvis inte. Och inte heller tycks det just vara något empiriskt faktum att dessa mekanismer automatiskt fyller mänskliga behov. Alternativet till kommandoekonomi är inte marknader - det är demokrati. De stalinistiska ekonomierna var odugliga därför att de var odemokratiska, därför att de inte var till för att tjäna allmänintresset utan en härskares makt och en härskande klass' privilegier. När denna klass till sist, efter Stalins död, fick härska själv utan inblandning, blev resultatet som det brukar bli när härskande klasser lämnas i fred: först brezjnevepokens stagnation och sedan sammanbrott. Och i grunden är detta vad som händer hos oss, här och nu.

Ekonomin, säger man, är ett icke- linjärt, icke-deterministiskt ("kaotiskt") system. Jo tack, att det är kaotiskt vet vi nog. Men skämt åsido: att system är "kaotiska" i denna bemärkelse betyder alls inte att de inte kan styras. Försök till detaljerad kommandostyrning är förvisso dömda att misslyckas. Men systemen är icke-linjära inom bestämda gränser. När du vrider på tillräckligt tryck på vattenkranen blir strålen ur blandaren icke- laminär, kaotisk. Men du kan ändå styra både mängd och riktning. Att du inte kan förutsäga varje vattenmolekyls detaljerade bana är inte något som du normalt bekymrar dig över. På samma sätt har kapitalisterna måst överge försöken att konstant detaljstyra varenda handrörelse av varenda arbetare. Fabriker, kontor är också icke-linjära system. Lik förbannat producerar de profiter åt ägaren. Och det gör de därför att metoder för styrning av icke-linjära ekonomiska system har vuxit fram inom ramen för kapitalismen, om också bara på mikroekonomisk nivå. I varje fall börjar herrarna lära sig vad de inte ska sticka näsan i. En djävulsk form av maskningsaktion är att utföra allt arbete enligt reglementen och instruktioner. Resultatet är i regel totalstopp inom några timmar. Både prestationslöner och självstyrande grupper är faktiskt försök att undvika sådana situationer.

Jag upprepar: vi ska inte "avskaffa" kapitalismen. Vi ska stå beredda att fylla tomrummet efter den sedan vi gjort oss kvitt postkapitalismens plundrare och banditer. Självfallet kan man inte avskaffa marknaden genom dekret, lika lite som man i de före detta öststaterna kunnat införa den per fiat (1) (eller som i detta fall snarare per Mercedes). Debila räknenissar och ekonomijournalister reser dit och jublar: torg och gator fylls av krämarnas stånd, skyltfönstren är fulla av varor, lyxbilar glider längs gatorna. Att nasarna är människor som förtvivlat söker överleva, att endast svindlare och plundrare kan köpa varorna i fönstren och att det sitter gangsters, före detta nomenklaturabossar och utländska spekulanter i bilarna är helt egalt, om de nu ens vet det. Operationen har lyckats och patienten är framgångsrikt bortabstraherad. Motsvarande gäller i andra riktningen: en demokratisk ekonomi kan endast byggas upp stegvis, och det är möjligt att det finns områden där restmarknader kan tolereras därför att de är oförargliga. Frågan om vilka behåmodeller folket efterfrågar behöver kanske inte underkastas demokratiska beslut - försåvitt producenterna inte gör kunderna förbannade genom att vägra tillverka vad de vill ha.

I dag söker borgarna beröva oss vårt medborgarskap och göra oss till kunder, till objekt som endast existerar i och genom penningtransaktioner. Nu reser sig medborgarna och kräver att bli synliga, de själva och inte bara deras plånböcker. Har de fel? ¶

Noter

(1) I artikeln Sådan är kapitalismen (Socialistisk Debatt 3/93).

(2) Compradorer var benämningen på de kinesiska handelsmän som förmedlade kontakten mellan den kinesiska marknaden och de europeiska företagen. De var i allt imperialismens hantlangare. "Comprador" är egentligen portugisiska och betyder ungefär "bokhållare" eller "räknekarl".

(3) I ovan nämnda artikel.

(4) Terms of trade, engelska, handelsvillkor (egentligen för handeln mellan stater).

(5) Britterna krossade avsiktligt textiltillverkningen i Brittiska Indien för att skapa marknader åt sin egen bomullsindustri. "På Bengalens slätter vitnar indiska vävares ben" (Marx). I gengäld gynnades opiumodlingen. Opiet smugglades sedan med god avans till Kina. Då den kinesiska regeringen sökte skapa handelshinder för denna hantering, tvang britterna dem att upphöra med detta ofog genom opiumkriget 1840-41.

(6) Att "konsumenten är kung" är en av kapitalistpropagandans vanligaste och tröttsammaste påståenden, och ett av de sämst underbyggda.

(7) Än en gång i anförda artikel.

(8) Per fiat: latin, genom påbud.