Kapitalismens gränser
(Socialistisk Debatt 5/1993)

I en föregående utredning skärskådade jag några av kapitalismens myter, den om marknaden och den om den välsignelsebringande "osynliga handen ". Att de just är myter, torde nu stå klart.

Har du någonsin förundrats över hur åttiotalets "paradmarknader " - kredit "marknaden " och hyres "marknaden " - fungerar? Här ägnade man sig åt orgier i spekulation under åttiotalet. Idag står ekonomin stilla. Enligt alla den nationalekonomiska vishetens regler borde då räntor och hyror sjunka. Gör de det? Naturligtvis inte - i stort sett har de stigit. De har stigit av två skäl, ett evigt och ett rent nutida. Det eviga skälet är att penningherrarna önskar kompensera sig, på din och min bekostnad, för de förluster de lidit på grund av sin egen inkompetens. Det nutida är att de också är i stånd att göra det, genom sin makt att sätta marknadsmekanismerna ur spel till sin egen fördel.

Denna makt har de i sin tur därför att de rella, betydande aktörerna på "marknaden " är så få och väl kända - inga anonyma sabotörer kan fördärva villkoren bakom ryggen på dem genom att erbjuda lägre hyror och räntor - men också därför att modern data- och förvaltningsteknik ger helt andra möjligheter till kontroll och styrning än tidigare. Det är möjligheter som tagits tillvara av penningherrarna men inte av våra valda ombud.

Tvärtom har regeringen lämnat från sig nästan alla medel för kontroll av ekonomi och kapitalrörelser, under en marknadsfundamentalistisk finansminister som bar socialdemokratisk partietikett och som förmodligen kommer att gå till historien som den mest inkompetente sedan Karl XI:s förmyndarregering.(1) Ty här har vi ännu en bakomliggande faktor: en stat som ser som sin uppgift att med alla medel befrämja den härskande klassens exploatering av samhället - inte heller detta något nytt - men som också har reell makt att göra det; och detta har den tidigare alls inte haft i samma omfattning.

"Borgarna " är inte ensamma

Samtidigt har sossarna hyst en paradoxal, man frestas säga romantisk nostalgi för marknadsekonomin. Man har visat den genom vissa försök att bevara gångna tiders äggmarknader genom marknads- och kartellagstiftning (som hängt mindre skurkar men som genomgående lämnat de stora i fred). Och framför allt har man gjort det genom att försöka konservera en föråldrad och ekonomiskt dödsdömd företagsstruktur inom jordbruket, en struktur som gjort familjejordbrukarna till bankernas ränteslavar och jordbruksnämndernas livegna. Man kan alltså knappast anklaga socialdemokratin för att ha fört en konsekvent illvillig politik. Men att den punkten faller gör i stället att anklagelsen för inkonsekvens, förvirring och politisk medvetslöshet blir desto starkare. Sammanbrottet för dessa försök att modifiera kapitalismen i folkvänlig riktning är bara ett av de många bevisen för att socialdemokratin och dess "blandekonomi " nått vägs ände. När Sverige härnäst byter regering kommer det att visa sig att sossarna inte har mycket annat att komma med än borgarna; "paketens " omslagspapper kommer att ha annan färg, men innehållet kommer i allt väsentligt att vara detsamma.(2)

När borgerlighetens ideologer försöker tuta i oss sina lögner om marknadsekonomins välsignelser, så är alltså lögnen dubbel. För det första lever vi inte i en marknadsekonomi utan i en kapitalistisk ekonomi, och för det andra ter sig välsignelserna minst sagt tvivelaktiga. Både borgarnas och sossarnas påståenden att vi kan återvända till Adam Smiths och äggmadammernas marknad, till "den osynliga handens " regemente, är myter; skillnaden är att sossarna tror på dem. Detta är en dröm, och en reaktionär dröm. Det är en dröm därför att ekonomins strukturer idag är helt annorlunda. Och det är de inte på grund av kapitalisternas eventuella elakhet utan därför att både produktivkrafter och "distributivkrafter " (om denna gräsliga term kan få passera för tillfället) ser ut på ett helt annat sätt än de gjorde för två sekler sedan eller till och med i Kristianstad 1946. Marknadsfundamentalisternas försök att återvända till fattighusens, barnauktionernas och lungsotens idylliska och lönsamma artonhundratal är dömt att misslyckas, eftersom vi inte kan återvända till det förflutna. Vi har inte heller något skäl att göra dem sällskap på denna resa ut i intet. Den enda utvägen i vår belägenhet är att ta kontrollen över ekonomin och styra den på ett demokratiskt och planmässigt sätt. Alternativet är ett allt djupare elände där endast återkommande katastrofer bjuder på uppiggande omväxling. De borgerliga ideologerna försöker inbilla oss att ekonomin är en bil där man får trampa på gasen, stå på bromsen och kasta ut passagerare genom dörrarna men inte röra ratten. Bilister som kör på det sättet spärrar man in.

Lönar sig kapitalismen?

Men inte ens under denna heroiska tid var kapitalismens bokföring hederlig. Varken det som togs upp på kreditsidan eller det som visades upp på debetsidan av liggaren var hela historien. Både intäkterna och kostnaderna justerades neråt. Vad som skrivs in i ett företags huvudbok är, lika lite som det som införs i de sociala räkenskaperna, bestämt av heder, samvete eller "vetenskap ". Det är en maktfråga. Makten över ekonomin är också makten att bestämma vilka poster som ska ingå i balansräkningen - därför att makten är en makt att vältra över kostnader på andra, "externalisera " dem, som fackekonomerna säger. Och denna externalisering har bedrivits med liv och lust och betydande framgång.

Ett viktigt område för externalisering, som vi uppmärksammat först i nutiden, är miljöns. Här har övervältringen skett i tidsdimensionen och drabbar senare släktled: kapitalismen har på detta område tärt på ett kapital som den inte själv skapat. Och liksom när den levde loppan på 1980-talet, kräver den sedan att "vi " ska betala räkningen, eftersom "vi " levt över våra tillgångar. Tillgångar som självfallet inte var "våra " utan tvärtom "deras ", så länge de avkastade ränta. Kapitalisterna är mycket för kollektivisering, så länge det är förluster och kostnader som ska övergå i allmän ägo.

Men exemplen är fler än så. I själva verket har kapitalismen genom sin kostnadsövervältring alltid exploaterat inte bara sina egna anställda och avnämare utan också andra, det vill säga man har parasiterat på icke-kapitalistiska produktionssätt och produktionsformer. Självhushållande bönder, den enkla varuproduktionens folk, kvinnors obetalda produktiva och reproduktiva arbete och utomeuropeiska folk har alla fått ge sina osynliga och olönade bidrag till kapitalismens balansräkning. Den tidiga industrins arbetare rekryterades från landsbygden, och det förutsattes att de där hemma skulle bidra till deras försörjning. På så sätt kunde man betala löner som låg under kostnaden för arbetskraftens reproduktion. Där arbetarna var avskurna från denna livslinje, som i fabriksstäderna i Englands "Black Country ", blev resultatet en enskild och kollektiv misär, så fasansfull att den förtjänar att tillsammans med slavhandeln och kolonialkrigen räknas till de mest förintande anklagelsepunkterna mot kapitalismen. Att dessa förhållanden kunde fortgå så länge som de gjorde (när Storbritannien införde värnplikt under första världskriget, befanns de flesta rekryterna ur arbetarklassen vara odugliga till krigstjänst på grund av typiska fattigsjukdomar och följder av undernäring) berodde på att den engelska kronans och de engelska godsägarnas förtryck drev våg efter våg av svältande irländare till de engelska industristäderna, där de väntade sig att ihjälsvältningen skulle ske något långsammare än i hemlandet. Det finns gott om liknande exempel, inte minst i kolonierna och i Östeuropa.

I Sverige gick det inte lika drastiskt till. Livslinjen brast inte - och detta var ett av skälen till att den svenska arbetarklassen klarade depressionsåren på 1930- talet relativt väl. Här kunde kapitalisterna i stället utnyttja de agrara reserverna, den majoritet av folket som ännu under mellankrigstiden arbetade på små, omekaniserade familjejordbruk. Ännu under 1940-talet kunde jag själv uppleva mycket av det gamla självhushållet i funktion. Ett föga känt fenomen är i hur stor utsträckning arbetarklassen på de mindre industriorterna faktiskt fortsatte att leva av jordbruk. Fabriksarbetet gav det mesta av kontanterna, men jorden satte fortfarande mycket av maten på bordet. Men eftersom arbetskraften delvis kunde livnära sig själv, kunde den också betalas på en nivå som låg nära eller till och med under den rent fysiska reproduktionskostnaden. Redan i början av nittonhundratalet hade dock priset på heltidsanställd arbetskraft stigit till den nivån, att kapitalisterna startat sitt gnöl om sin egen och rikets hotande ruin. I branscher med årstidsbundet behov av arbetskraft, främst sockerbetsodlingen och tegeltillverkningen, började man då till Skåne importera säsongsarbetare från Galizien i dåvarande sydöstra Polen. Det hela fungerade som importen av mexikaner till odlingarna i Imperial Valley i Californien, utom att det hela var fullständigt lagligt. Eftersom galizierna dels sov i vilka hybblen som helst, dels försörjde sig - eller åtminstone överlevde - på annat hemma i Polen under dödsäsongen, blev arbetskraftskostnaden lägre än för normalt anställt folk, om man slog ut den över hela produktionsåret, även om den raka daglönen var någorlunda rimlig. Så småningom tröt dessa reserver. Då tog man till kvinnorna. I början av detta sekel betalades en industriarbetare i de större städerna - där tillskott från egna potatisland inte var att påräkna - tillräckligt för att en familj skulle kunna överleva nödtorftigt på en lön. Det förutsatte dock att kvinnan i huset utförde ett oavlönat heltidsarbete i hemmet. Det förutskickade också att hon accepterade att ekonomiskt vara beroende av sin man för sina och barnens kontantbehov. Detta i den mån hon inte själv förvärvsarbetade, vilket var vanligt på vissa orter, bland annat Stockholm, och i vissa yrken, exempelvis som typograf eller fotograf eller torghandlare. "Stockholmsäktenskapen " - så kallade man ett samboende utan prästerliga signerier - var betingade av att den lagligen gifta kvinnan fram till 1920-talet var ställd under sin mans förmynderskap. Att gifta sig hade alltså betytt att lämna ifrån sig sina surt förvärvade slantar till karlsloken, som inte sällan skulle ha tacksamt supit upp dem. I vissa "finare " yrken förutsatte man att kvinnan skulle försörjas av sina föräldrar medan hon arbetade och sluta sin anställning när hon gifte sig. Andra förklarades vara "kall " som var höjda över vulgära ekonomiska överväganden och vilkas utövare alltså kunde avlönas på svältgränsen.

Idag måste en familj som är verksam i industri-, service- eller lägre tjänstemannayrken ha två löner för att överleva på en socialt acceptabel nivå. Samtidigt måste likväl hemmets reproduktiva och produktiva arbete fortsätta att utföras, eller också dyrt ersättas med köpta produkter eller tjänster. Detta innebär i realiteten en skärpt exploatering. I det längsta hölls stora delar av familjearbetet utanför marknaderna, utanför penninghushållningen. Resultatet var det kvinnliga dubbelarbetet (och arbetarklassens reaktionära kvinnosyn, betingad av att mannen förtvivlat klänger sig fast vid illusionen att vara ensamförsörjare och makthavande "karl i huset ").

Förutom dessa typer av direkt exploatering hade man den indirekta. Den betingades av att kapitalisterna genom handel och finansväsen kunde plundra även personer och produktionsformer som formellt sett var oberoende av dem - inte minst jordbruket, skogsbruket och småhandeln. Den svenska bondekooperationen kom till just för att lösgöra småbönderna från detta slaveri under avnämare som uppträdde monopolistiskt och höll priserna nere, men effekterna blev marginella, eftersom exploatörerna kunde sadla om till andra former av exploatering. Slutligen deltog Sveriges kapitalister indirekt även i den koloniala plundringen, även om det endast var smulor från kannibalbanketten som kom dem till del.

En räkning utan slutsumma

Och vi finner att om vi slår ut räkningen på kapitalismens hela historia och hela verkningsområde, så kan vi inte besvara frågan. Vissa tider, vissa nationer och en viss klass har utan tvivel haft fördel av detta produktionssätt. Mer kan vi inte säga. Att kapitalismen i dag är ett destruktivt, parasitiskt samhällssystem, i förhållande till både naturen, andra samhällen och sitt eget, kan det i varje fall inte vara något tvivel om. Mot den bakgrunden ter det sig närmast patetiskt att vissa kamrater nu deklarerar sin nyvunna men brinnande övertygelse om detta produktionssätts grundläggande förträfflighet, förenlighet med frihet och jämlikhet och allmänt myspys samt eviga bestånd. Ty exploatörernas frihet och den ena enkronans jämlikhet med den andra är den enda frihet och jämlikhet som har hemortsrätt under kapitalismen, och inte heller kommer denna att råda evinnerligen.

Varje exploaterande produktionssätt har nämligen sina inneboende, medfödda gränser. När den ena exploateringsfunktionen efter den andra når denna gräns, upphör successivt produktionssättets dynamik. En central funktion jag menar nu håller på att slå i taket är just kostnadsövervältringen.

Därför är det ingen slump att den nuvarande ekonomiska krisen drabbar Sverige med särskild kraft. Trettiotalsdepressionen var egentligen inget inhemskt fenomen. Den var importerad, ty den svenska kapitalismen befann sig då till skillnad från den kontinentala, brittiska och amerikanska i en tidig, uppåtgående fas, då det ännu fanns gott om småbönder, specerihandlare, torgnasare och tåliga husmödrar att dels skyffla över sina dolda kostnader på och dels successsivt dra in i en expanderande kapitalistisk hushållning. Men det ena "dels-et " stred uppenbarligen mot det andra. Du kan inte både ha externaliseringskakan och äta den i form av nya samhällssektorer att exploatera. I samma mån som småbönder, husmödrar etc. drogs in i den kapitalistiska cirkulationen och blev lönarbetare, blev det också allt svårare att övervältra sina kostnader på dem. Kvinnan kan inte samtidigt utföra avlönat arbete åt kapitalisterna och oavlönat reproduktionsarbete i hemmet. Hon måste göra först det ena och sedan det andra, och dygnet har inte mer än tjugofyra timmar. Ska hon tillbringa arbetsdagen på fabriken eller kontoret, måste hon dels avlönas så att familjen har råd att köpa färdiga det bröd hon annars bakat, de kläder hon annars sömmat eller lagat och så vidare - dels måste någon annan passa och snyta och utfodra barnen under tiden. Lönen kommer på kapitalistens lönekonto, snytningen ombesörjs via den förskräckliga offentliga sektorn. Det har skett en avgörande förändring i hela samhällets sätt att utnyttja arbete.

Kompensationen sker förvisso inte till hundra procent. Kvinnor har fortfarande lägre löner än män och de förväntas fortfarande dubbelarbeta, särskilt inom arbetarklassen. Barnsnytningen får det arbetande folket huvudsakligen själva betala via skattsedeln. Men faktum kvarstår. Denna process, elimineringen av det utomkapitalistiska utrymmet, har gått längre i Sverige än i kanske något annat land. Det en gång efterblivna Sverige gick under "rekordåren " på 1950- och 1960-talen om och blev ledaren i den kapitalistiska utvecklingsligan. Står klockan på fem i tolv nere i Europa, så står båda visarna rakt upp i Sverige.

Den ekonomiska krisen är allmän. Den är inte bara europeisk, den är västerländsk och till och med global.(3) Den är egentligen samma kris som på 1930-talet. Då var den värst och långvarigast på kontinenten, i Storbritannien och i USA, därför att kapitalismen var högst utvecklad där och följaktligen hade uttömt de flesta av sina möjligheter till kostnadsövervältring. Sverige var som sagt ännu ett bondeland under industrialisering. I Latinamerika var trettiotalet närmast en tid av ekonomiskt uppsving. Hur tog sig de stora industriländerna ur trettiotalskrisen?

Egentligen gjorde de det aldrig. Depressionen var djup ännu vid krigsutbrottet. Så sent som 1941, då det japanska angreppet drog in USA i kriget, var kapacitetsutnyttjandet i den amerikanska industrin enligt vissa källor fortfarande inte mer än femtio procent. Nej, det var inte John Maynard Keynes som räddade mänskligheten ur depressionens käftar. Det var inte ens Bertil Ohlin. Det var Adolf Hitler.(4)

När herr Hitler slutligen tog sig själv av daga, låg inte bara hans eget Tredje rike utan stora delar av den europeiska produktionsapparaten i ruiner. Väldiga, oavvisliga mänskliga behov - av föda, husrum, kläder - skrek på att tillfredsställas. Mängder av fördrivna stod till förfogande som billig arbetskraft. Teknologin hade utvecklats med stormsteg under krigsåren. Det var under dessa omständigheter två grupper av kapitalistiska ekonomier som vann på andra världskriget: dels de som aldrig drabbats direkt av dess förstörelse - som USA och Sverige - och dels de där denna förstörelse varit grundligast - nämligen Tyskland och Japan. USA och Sverige vann på kort sikt, eftersom de kunde kasta ut sina produkter direkt på en svulten världsmarknad. Tyskland vann på lång sikt därför att en modern produktionsapparat kunde byggas från grunden.

Och så körde kapitalismen ett varv till. Blir det fler? Receptet förefaller numera alltför vådligt, med tanke på de moderna destruktivkrafternas utveckling. (Vissa delar av det, som fascismen, är dock fortfarande lockande utvägar för en kapitalism i trångmål.) Försöken att mura in sig i en ekonomisk Festung Europa kan uppskjuta sammanbrottet, men inte avvärja det. Kapitalismens dödskamp har börjat. Den första kollapsen drabbade dess svagaste del, nämligen den stalinistiska statskapitalismen. Men de asfåglar som nu kretsar över Ryssland och Polen har uppenbarligen redan känt den begynnande liklukten i väst. Det avslöjar nyheterna om den alleuropeiska gangsterinternational som tydligen är under bildande.

Brakmiddagen är aväten och notan ligger på bordet. Gästerna flackar med blicken: finns det verkligen ingen annan som kan betala? Nej, det finns det inte längre. Kapitalisten måste för första gången i historien betala sina kostnader, och det är inte roligt. Han får nog inte ens tillåtelse att diska av räkningen.

Är nu detta den enda av kapitalismens livsfunktioner som nått sin naturliga gräns? Sannolikt inte. Vi har till exempel ackumulationsproblemet, frågan om kapitalbildnings- och investeringsprocesserna. Dessa börjar se alltmer barocka ut, som man kan vänta i en epok av nedgång och fall: å ena sidan fortsätter storföretagen och finansinstituten sina spekulationsorgier, å andra sidan ser vi hur ofta innovativa småföretag - vår industriella framtid - drivs till ruin och konkurs av banknissar som försöker rädda sitt eget värdelösa skinn på andras bekostnad. Och slutligen har vi en fråga som så vitt jag vet nästan aldrig har diskuterats, nämligen den huruvida den kapitalistiska cirkulationen alls är kapabel att ta hand om ett socialt överskott där de materiella produkterna inte längre produceras av en majoritet av befolkningen, utan av en minoritet. Jag tvivlar på det, och jag tror därför att vissa av kapitalismens nuvarande krankheter beror på cirkulationssvikt i utsugningsapparaten.(5) Men detta är uppenbarligen problem som går långt utanför denna artikels gränser. Det spelar ingen roll. Jag har, tror jag, tagit min poäng, nämligen att kapitalismen som alla exploaterande produktionssätt ingalunda är något evigt, fysikaliskt eller kemiskt fenomen utan har en historiskt betingad tillkomst och en oundviklig hädanfärd.(6)

Dinosauriernas död

Det finns förstås de som är för pryda för att acceptera detta. De kräver att vi ska avsvärja oss denna "krigiska " terminologi, vilket naturligtvis bara betyder att de finner intressekampen, kampen för överlevnad, fred och demokrati, alltför ofin och alltför störande för de makthavare som de är så förtvivlat angelägna att hålla sig väl med. Men den som ligger i en vak i isen kämpar för sitt liv. Menar man att det riktiga skulle vara att sjunka så diskret och ljudlöst som möjligt för att inte störa de förbipasserande med "krigiska " associationer?

Kapitalismens död kommer att bli en långvarig process. Generationer kan bli tvingade att leva tillsammans med detta sparkande och bitande vidunder. Sett utifrån det perspektivet blir den brännande frågan inte så mycket vad vi vill "sätta i stället " sedan vi "avskaffat kapitalismen " - den avskaffar nog sig själv, och vad vi sätter i stället torde bli vad vi då kan ha till hands - utan vilka upplösningsfenomen som kommer att beledsaga detta produktionssätts sönderfall.

Jag har redan berört den frågan. Kriget som "härdande stålbad" för en dödssjuk kapitalism ter sig i dag som en väl farlig medicin i Västeuropa. Det betyder inte att vi kommer att undgå väpnade konflikter. Redan om det nuvarande kriget i f.d. Jugoslavien undgår att utvidgas till ett allmänt balkankrig, och om detta sin tur inte sprids och blir ett ännu allmännare medelhavskrig, så har vi haft en alldeles oförtjänt tur, en tur som inte kan fortsätta hur länge som helst. Tiden 1945-1992 har varit den längsta fredsperioden i Europas historia, inte i detta sekel eller ens på många sekler utan någonsin. Jag tror tyvärr att vi kommer att se tillbaka på den med bitter saknad.

Det har varit en av kapitalismens käraste myter att den alstrat "utveckling " och "tillväxt ". Men varken tillväxt eller ens stabilitet är nödvändiga för att exploateringen ska kunna fortsätta. Må vara att ekonomierna krymper: om bara antalet exploatörer krymper ännu fortare, kan de fortsätta att härska och avnjuta sina privilegier. Finns det någon ekonomi någonstans på denna jord, så eländig att inte några kan leva i lyx genom att parasitera på den? I och med att vi glider in i detta skede, blir kapitalismens karaktär av plundringssystem allt tydligare. Den kommer då att mista flera av de kännetecken som vi vant oss att förknippa med det kapitalistiska produktionssättet, helt enkelt därför att det alltmer upphör att vara ett produktionssätt och blir ett plundringssätt. Den kommer, tror jag, att börja uppvisa drag som annars ansetts känneteckna det feodala ekonomiska systemet.

Det allt överskuggande behovet för dess härskare kommer att vara att hålla sina sammanstörtande samhällen under något slags kontroll. För detta kommer man att använda våld och hot om våld i ökande utsträckning. Men detta räcker inte i vår tid. Ett teknologiskt outvecklat bondesamhälle kan kontrolleras genom ren terror, men hos oss krävs något mera: ideologi. Denna ideologi är redan under utformning. Den är fascistisk. Inte nödvändigtvis på det puerila sätt som fascismen brukar definieras av borgerlighetens propagandister (som ju haft all anledning att försöka dölja dess klassnatur). Ingen tror att herrar Bildt, Carlsson & Co. kommer att iföra sig stövlar, kulörta skjortor och koppel och börja öva hitlerhälsning framför hallspegeln. Men verkligheten kvarstår. Det arbetande folket måste fås att acceptera en stigande rättslöshet och utarmning. Och medlet heter hat: folkhat, rashat, grupphat. Det kommer vi att få se mer av i framtiden. Ty hotet är inte nynazister och skinnhuvuden. Den sortens förvirrade, fördummade och jagsvaga individer har alla samhällen måst leva med. Men bakom dem står i dag "kavajfascisterna " som inspirerar, organiserar och finansierar dem, och som genom sitt inflytande över samhället ser till att de kan fortsätta att sprida förvirring.

Det är inget rosigt budskap jag har att komma med. Det är mörkt och bittert. Ändå är det ett hoppets budskap. Bortom stormen kommer dagen åter att gry. Och de som överlever stormen är de som förutser den, förstår den och är villiga att motstå den. För dem som föredrar illusioner och önsketänkande finns det å andra sidan också ett alternativ. Det är Marx', Engels' och Manifestets alternativ två: "båda de stridande klassernas gemensamma undergång ". ¶

Noter

(1) Johan Lönnroth har framfört som sin åsikt att såväl Hjalmar Branting som Allan Larsson var ännu mer inkompetenta. Må så vara; men ingendera fick någonsin chansen att utsätta Sverige för sin inkompetens på ett så förödande sätt som herr Feldt gjorde.

(2) Vad som skedde efter den socialdemokratiska valsegern 1994 besannade min prognos - något som jag konstaterar utan större glädje.

(3) Länder som Taiwan och Sydkorea upplever förvisso för närvarande sin kapitalistiska Gründerzeit. Kapitalismens utveckling är inte jämn och kan inte vara det: det rör sig här om länder som befinner sig där t.ex. Tyskland gjorde på Bismarcks tid eller Sverige i början av 1900-talet. Men även dessa kapitalismens sista mohikaner börjar nu känna av världskrisen; Japan har redan gjort det.

(4) Roosevelt och hans New Deal kan vi saklöst lämna därhän (se f.ö. de femtio procenten ovan). Det mesta av de sociala och ekonomiska åtgärder som han och hans medhjälpare försökte genomföra - och de var för det mesta inte några keynesianer - saboterades framgångsrikt, inte minst av Högsta domstolen som förklarade dem okonstitutionella.

(5) Se artikeln Dödsspiralen.

(6) Att jag här använt ordet "oundviklig " beror inte på att jag förfallit till determinism. Både min och din hädanfärd är oundvikliga, men för den skull väntar vi oss inte att få veta dagen eller stunden.