Per Larsson
Allt sedan Karl Marx lade grunden för det vi kallar marxismen har hans tankar ett otal gånger blivit tolkade, förfäktade och utsatta för kritik. Inom en rad områden har marxister förklarat att det de kallat marxismen har varit den fruktbaraste teorin. Såväl inom litteraturvetenskap, kemi, nationalekonomi och filosofi.
Gång på gång har marxister dykt upp i nya skepnader alltifrån Marxism - Leninism till Frankfurtskolans anhängare. Frågorna man tvistat om har varit av såväl teoretisk som praktisk karaktär, såväl pragmatisk som visionär. Inget tyckts kunna bannlysas från den marxistiska arenan. Jag behöver inte värdera alla riktningar och tankar som förekommit över hela världen, utan bara konstatera att de faktiskt dykt upp. Frågan vi skall ställa oss är väl snarare under vilka förhållanden de gjort detta samt om det finns ett värde i att Karl Marx' och hans efterföljares idéer diskuteras och till och med utvecklas.
En tillbakablick visar oss att det kontinuerligt under hela vårt århundrade har uppträtt nya tankegångar i den marxistiska traditionen. Alltifrån Lenin över Lukacs och Gramsci till Althusser, Rosdolsky och Rudolf Bahro. Och tycka vad man vill men utan att ta i tror jag att alla dessa bidragit med någonting, att alla haft sin "rationella kärna". Men ny tycks musten gått ur, marxismen har tagit sitt sista andetag och alla ämnen är uttömda.
I böcker och tidskrifter från sent 70-tal kan man läsa att marxismen befinner sig i kris. Vad man menar har jag aldrig riktigt förstått, om det var någon gång marxismen var i kris så var det väl under den stalinistiska epoken. Men kunde man då proklamera en kris så kan man idag tala om dödsfall.
Jag vet att gårdagens marxister idag beklagar sig över det som hände på 60 och 70 talet. Att man slog Lenin-citat i huvudet på varandra och splittrades istället för att enas. Själv är jag född för sent och kan inte uttala mig om vad ni gjorde på era partimöten, studiecirklar, tidningsförsäljningar etc. Jag tror mig dock ha förstått att det fanns inslag av dogmatik och metafysik i debatten för 30 år sedan. Men att detta inte var allt är jag säker på. Jag finner många av de böcker och artiklar som skrevs både inspirerande och innehållsrika, där är ju genom dem jag själv och mina kamrater bildat vår uppfattning om marxismen.
Nu sitter vi här 30 år efter -68 i ett samhälle som domineras av borgerliga samhällsuppfattningar. Allt annat är bannlyst.
Vill man läsa Marx får man leta sig till antikvariaten och vill man sedan diskutera det med någon har man endast tur om man hittar nån likasinnad. Den offentliga debatten handlar inte om vad som är fel på kapitalismen när vi har 12% arbetslöshet. Den handlar om vilka fel politikerna begick för tio år sedan.
I ett tidevarv när allt fler känner sig deprimerade och vilsna är det ingen som åberopar alienationsteorier från 1800-talet. "Det skall vara så" får vi höra. Vart tog förresten alla böcker om kapitalets makt över staten vägen? Nu när dom behövs mer än nånsin.
Kallar man sig socialist får man höra att man vill göra revolution.
Det är väl ur ett perspektiv tur att vi fick en vänstervåg. Jag undrar hur debatten hade sett ut annars. Som i USA kanske, där det är fult att kalla sig liberal.
Det finns dock krafter i samhället att hoppas på. Vi har (tyvärr) ett flertal anordningar på vänsterkanten. Såväl trotskister, stalinister som vänsterpartister. Det finns också ett fåtal bokförlag och tidskrifter som ägnar sig åt kritisk samhällsanalys. De flesta kvar från 70-talet. Ibland poppar det upp ett nytt medium (t ex studenttidningen Relevans eller Marxistiskt forum) men grunden tycks svag och debatterna får ingen fart.
De tidskrifter som överlevt högerns ideologiska kampanj undre 80-talet (Zenit, Häften för kritiska studier) håller (ur detta perspektivet) inte samma standard på innehållet som tidigare. Och bokförlagen har ofta lagts ner (Arbetarkultur, Bo Cavefors) eller minskat utgivningen av samhällskritisk litteratur (Rabén o Sjögren).
Men ändå, på det hela taget, vänstern står stilla. "Oh nej" kommer invändas "vänstern går visst framåt. I senaste SIFO - undersökningen fick (V) 12%". Tyvärr kan jag inte hålla med om att (V):s ökade popularitet är ett bevis för på detta, vi vet ju också att deras framgångar i mångt och mycket beror på en högervridning. Tro nu inte att jag önskar att Schyman skall ställa sig i kammaren och kräva ett församhälleligande av produktionsmedlen, konfiskering av all privategendom eller ens avsluta allt samarbete med sossarna. Nej tvärtom (V):s reformistiska tendenser har jag inte så mycket emot i sig, men det har gått över gränserna. Borta tycks vara tanken om förankring i underklassen, och inte minst, kritiken av kapitalismen. Partiet har, för att tala med Herman Schmid, gått "Från folkrörelse till mediaparti"[1]. Och inte bara ett mediaparti, utan ett parti som saknar visioner som sträcker sig längre än nästa SIFO-mätning, möjligtvis nästa val. Man tycks inte anse sig ha något berättigande än det arbete som utförs i parlamentet.
Efter en liten analys kan vi snabbt komma fram till att det som traditionellt brukar kallas ideologi har minskat i betydelse för partiet. Man är väldigt intresserade av politik, politik i nuet, och det svenska samhället i nuet. Detta är ju i och för sig bra men utan en analys där dessa frågor sätts in i sina historiska och klassmässiga sammanhang ger en analys en politiskt inadekvat och varken teoretiskt eller praktiskt fruktbar bild av verkligheten.
De medel varje människa använder sig av vid en analys av samhället är naturligtvis avhängiga de mål man tror är realistiska att nå, vilka man givet också satt upp som sina egna. Jag skulle vilja hävda att Vänsterpartiet har tappat sina visioner om ett samhälle bortom kapitalismen. Av detta har sedan följt att man blivit ett populistiskt mediaparti som kämpar inte bara på samma arena som de borgliga partierna utan nu även med godtagande av deras regler. Ideologins (och därmed med den substantiella analysen) nedtonade roll är alltså en konsekvens av att man inte längre ser kapitalismen som något förgängligt och inte egentligen tror att någon slags socialism är realiserbar. Men inte endast detta, det är många som kritiserar samhället utan att vilja i grunden förändra det. Nej (V) har även accepterat sig självt som ett reformistiskt parti inom det borgliga samhällets ramar och, det viktigaste, spelar nu under samma regler som alla andra partier. Med samma kortsiktiga mål. Om detta rätt och slätt är en konsekvens av att man blivit så kallat reformistiskt är svårt att säga. Men jag skulle inte gissa på det då även reformistiska partier kan tänkas ha långsiktiga mål. Kanske kan ett citat av Kolakowski hjälpa oss att förstå denna förändring:
"Utopin är strävan efter förändringar som "i verkligheten" inte genast kan realiseras, ligger bortom den överskådliga framtiden och inte låter sig planeras. Och dock är utopin ett verktyg att bearbeta verkligheten med, ett redskap för förplaneringen av samhälleligt handlande. [...] Utopin är ett nödvändigt element i den revolutionära vänstern"[2]
Nu gäller inte längre att skapa en rörelse som vågar utmana samhället och kritisera och analysera dess grundvalar. Nu gäller det enbart att skaffa höga opinionssiffror. Utan att behöva hävda varken att historien är förutbestämd eller att socialismen är överlägsen vad gäller produktivitet kan jag tycka att en i grunden samhällskritisk rörelse har ett berättigande.
Jag vet nämligen inte riktigt hur det ligger till med ovanstående påståenden, vad jag dock vet är att kapitalismen har uppenbara problem att tillfredsställa människan.
Så vad har "det nya" partiet gjort (och inte gjort)? Man har helt enkelt grävt ner de främsta incitamenten för en givande diskussion om samhället. Det är precis som man ville säga att det inte behövs diskuteras på annat än kongresser. Där hinner man ju slå fast ett och annat politiskt krav som skall drivas vid nästa valrörelse och några däremellan, det räcker väl? Man har bl a lagt ner tidningen och språkröret Ny Dag. Man har avsagt sig utgivandet av Socialistisk Debatt och man har även lagt ner bokförlaget Arbetarkultur.
Naturligtvis finns det andra rörelser på vänsterkanten som faktiskt sköter vissa sådana här sysslor. Dels har vi Centrum för Marxistiska Samhällsstudier, CMS, som numer ger ut Socialistisk Debatt och ordnar Marxistiskt folkuniversitet, dels har vi ideella "spontana" initiativ som Marxistiskt forum och Relevans. Men vi har också några få sekter på vänsterkanten som tar sitt ansvar i de här frågorna, jag tänker främst på Socialistiska partiet och KPML(r). Men deras begränsade och något ensidiga verksamhet räcker tyvärr inte.
Så till poängen. Om man vill ha en vänster även i övermorgon och om man vill att vänsterns idéer (det vill säga analyser och värden) skall överleva så räcker det inte att hoppas på turen. Under hela den svenska historien efter första världskriget har någon vaktat dessa värden och analyser, någon har fört dem vidare. Först hade vi den progressiva reformistiska socialdemokratin. Medan den började tyna togs initiativ av institutioner utanför partipolitiken (Zenit, Häften för kritiska studier, vietnamrörelsen, fredsrörelsen, Bo Cavefors förlag etc). Upp kom också en del mindre partier och vi har hela tiden haft ett stadigt kommunistparti (SKP/VPK) som skött sitt. Men nu är det slut. Vad vi, nästa generation, skall få våra ideal ifrån är det ingen som vet. Men en sak är säker, att Timbro, Nyliberalen och förnyarna inom socialdemokratin inte tänker ge oss en lugn stund.
[1] se artikel i Socialistisk debatt nr 1-2 1996.
[2] Leszek Kolakowski, Människan utan alternativ sid 141.