Källa: Lenin. Valda verk I. Förlaget för litteratur på främmande språk, Moskva, 1956.
<9> Marx’ lära har i hela den civiliserade världen väckt den bittraste fiendskap och det största hat hos hela den borgerliga (den officiella såväl som den liberala) vetenskapen, vilken betraktar marxismen som ett slags »skadlig sekt». En annan reaktion kan man heller inte vänta sig, ty någon »opartisk» social vetenskap kan inte finnas i ett samhälle, som är uppbyggt på klasskampen. Hur det än må vara, så försvarar hela den officiella och liberala vetenskapen löneslaveriet, medan marxismen förklarat ett skoningslöst krig mot detta slaveri. Att i löneslaveriets samhälle vänta sig en opartisk vetenskap, vore en lika dåraktig naivitet som att vänta opartiskhet från fabrikanterna i frågan om man inte borde höja arbetarnas lön genom att sänka kapitalets profit.
Men inte nog med det. Filosofins och den sociala vetenskapens historia visar med full klarhet, att det i marxismen inte finns någonting liknande »sekterism» i den meningen, att den skulle vara något slags sluten och förbenad lära, som uppstått på sidan om världscivilisationens allfarväg. Tvärtom består Marx’ hela genialitet just däri att han gett svar på frågor, som redan ställts av mänsklighetens mest framskridna tänkare. Hans lära uppstod som en direkt och omedelbar fortsättning av filosofins den politiska ekonomins och socialismens främsta representanters lära.
<10> Marx’ lära är allsmäktig, därför att den är sann. Den är allsidig och harmonisk och ger människorna en helgjuten världsåskådning, som är oförsonlig mot all vidskepelse, all reaktion och allt försvar av det borgerliga förtrycket. Den är den rättmätiga arvtagaren till det bästa, som mänskligheten skapat på 1800-talet — den tyska filosofin, den engelska politiska ekonomin och den franska socialismen.
Vid dessa marxismens tre källor och samtidigt dess beståndsdelar skall vi i korthet dröja.
Marxismens filosofi är materialismen. Under Europas hela moderna historia och särskilt vid slutet av 1700-talet i Frankrike, där den avgörande drabbningen mot allt slags medeltida bråte, mot feodalismen inom institutionerna och i idéerna utspelades, framträdde materialismen såsom den enda följdriktiga filosofin, som var trogen naturvetenskapens alla läror och fientlig mot vidskepelse, skenhelighet o. d. Demokratins fiender bemödade sig därför av alla krafter att »vederlägga», undergräva och smutskasta materialismen och försvarade de olika formerna för den filosofiska idealismen, vilken på ett eller annat sätt alltid utmynnar i försvar eller stöd av religionen.
Marx och Engels förfäktade på det bestämdaste den filosofiska materialismen och förklarade upprepade gånger det djupt felaktiga i varje avvikelse från denna grundval. Klarast och utförligast är deras åsikter framlagda i Engels’ verk Ludwig Feuerbach och Anti-Dühring, vilka i likhet med Kommunistiska manifestet är varje medveten arbetares handböcker.
Men Marx stannade inte vid 1700-talets materialism, utan utvecklade filosofin vidare. Han berikade den med de förvärv, som gjorts av den tyska klassiska filosofin, <11> särskilt Hegels system, som i sin tur ledde till Feuerbachs materialism. Det viktigaste av dessa förvärv är dialektiken, d. v. s. läran om utvecklingen i dess fullständigaste, djupaste och från ensidighet friaste form, läran om relativiteten hos det mänskliga vetandet, vilket ger oss en spegelbild av den i evig utveckling stadda materien. Naturvetenskapens senaste upptäckter — radium, elektroner och elementomvandling — har på ett glänsande sätt bekräftat Marx’ dialektiska materialism, tvärtemot de borgerliga filosofernas läror med deras ständigt »nya» återgång till den gamla och ruttna idealismen.
Genom att fördjupa och utveckla den filosofiska materialismen fulländade Marx den, utsträckte dess uppfattande av naturen till uppfattandet av det mänskliga samhället. Marx’ historiska materialism var en av det vetenskapliga tänkandets största erövringar. Det kaos och godtycke, som hittills rått i åsikterna om historia och politik, ersattes nu av en beundransvärt helgjuten och harmonisk vetenskaplig teori, vilken visar hur en av de samhälleliga livets former på grund av produktivkrafternas tillväxt övergår i en annan, högre form, t. ex. hur kapitalismen växer fram ur feodalismen.
Precis så som människans vetande återspeglar den oberoende av henne existerande naturen, d. v. s. den i utveckling stadda materien, så återspeglar människans samhälleliga vetande (d. v. s. olika filosofiska, religiösa, politiska o. a. åsikter och läror) samhällets ekonomiska struktur. De politiska institutionerna utgör en överbyggnad på den ekonomiska grundvalen. Vi ser exempelvis, hur de olika politiska formerna för Europas moderna stater tjänar till att stärka bourgeoisins herravälde över proletariatet.
Marx’ filosofi är den fulländade filosofiska materialismen, som givit mänskligheten, och särskilt arbetarklassen, mäktiga kunskapsmedel.
<12> Sedan Marx fastslagit, att den ekonomiska strukturen är den grundval, på vilken den politiska överbyggnaden reser sig, ägnade han allt större uppmärksamhet åt studiet av denna ekonomiska struktur. Marx’ huvudarbete, Kapitalet, är ägnat studiet av det nutida, d. v; s. det kapitalistiska samhällets ekonomiska struktur.
Den klassiska politiska ekonomin utbildades före Marx i England, det mest utvecklade kapitalistiska, landet. Adam Smith och David Ricardo, som utforskade den ekonomiska strukturen, lade grundvalen till arbetsvärdeteorin Marx fortsatte deras verk Han motiverade strikt denna teori och utvecklade den konsekvent vidare. Han påvisade, att varje varas värde bestämmes av den samhälleligt nödvändiga arbetstid, som åtgår för dess framställning.
Där de borgerliga ekonomerna såg ett förhållande mellan ting (utbyte av vara mot vara), påvisade Marx ett förhållande mellan människor. Varuutbytet uttrycker förbindelsen mellan enskilda producenter via marknaden. Pengarna betyder, att denna förbindelse blir allt intimare och förenar de enskilda producenternas ekonomiska liv till ett enda oupplösligt helt. Kapitalet betyder en fortsatt utveckling av denna förbindelse: människans arbetskraft blir en vara. Lönarbetaren säljer sin arbetskraft till den som äger jorden, fabrikerna och arbetsredskapen. En del av arbetsdagen använder arbetaren till att täcka de nödvändiga utgifterna för sitt och sin familjs underhåll (arbetslönen), och den andra delen av dagen arbetar han för intet, i det han skapar mervärde åt kapitalisten. Detta mervärde är källan till profiten, källan till kapitalistklassens rikedom.
Läran om mervärdet är hörnstenen j Marx’ ekonomiska teori.
<13> Det kapital, som arbetaren skapat genom sitt arbete, förtrycker honom, det ruinerar småägarna och skapar en armé av arbetslösa. Inom industrin är storproduktionens seger iögonenfallande, men också inom jordbruket ser vi samma företeelse: det kapitalistiska storjordbrukets överlägsenhet ökar, användningen av maskiner tilltar, bondehushållningen råkar i penningkapitalets snara, det förfaller och ruineras under trycket av sin efterblivna teknik. Inom jordbruket antar således småproduktionens förfall andra former, men att det förfaller är ett obestridligt faktum.
Genom att krossa småproduktionen leder kapitalet till att arbetsproduktiviteten ökar och att en monopolställning skapas för de största kapitalisternas sammanslutningar. Själva produktionen blir allt mera samhällelig — hundratusentals och miljoner arbetare sammanföres i en planmässig ekonomisk organism — men produkten av det gemensamma arbetet lägger en handfull kapitalister beslag på. Anarkin i produktionen växer, kriserna och den vilda jakten efter marknader ökar och folkningsmassornas osäkra existensvillkor försämras ytterligare.
Genom att öka arbetarnas beroende av kapitalet skapar det kapitalistiska systemet det förenade arbetets väldiga makt.
Från varuhushållningens första början, från det enkla bytet, följde Marx kapitalismens utveckling till dess högsta former, till storproduktionen.
Och erfarenheten från alla kapitalistiska länder, de gamla såväl som de nya, visar åskådligt för ett med varje år växande antal arbetare hur sann Marx’ lära är.
Kapitalismen har segrat i hela världen, men denna seger är blott förspelet till arbetets seger över kapitalet.
Då feodalismen störtats och det »fria» kapitalistiska samhället såg dagens ljus, visade det sig genast, att denna frihet innebar ett nytt system för att förtrycka och utsuga de arbetande. Olika socialistiska läror började omedelbart uppstå som en återspegling av detta förtryck och som protest emot det. Men den ursprungliga socialismen var en utopisk socialism. Den kritiserade det kapitalistiska samhället, fördömde och förbannade det, drömde om dess förintande, fantiserade om en bättre ordning och försökte övertyga de rika att utsugningen är omoralisk.
Den utopiska socialismen var emellertid inte i stånd att visa någon verklig utväg. Den förmådde varken förklara löneslaveriets väsen under kapitalismen, upptäcka dess utvecklingslagar eller finna den samhälleliga kraft, som skulle kunna skapa ett nytt samhälle.
De stormiga revolutioner, som åtföljde feodalismens undergång överallt i Europa och särskilt i Frankrike, visade emellertid allt påtagligare att det är kampen mellan klasserna som är grundvalen för hela utvecklingen och dess drivkraft.
Ingen enda seger för den politiska friheten över feodalherrarnas klass har vunnits utan förtvivlat motstånd. Inget enda kapitalistiskt land har utvecklats på en mer eller mindre fri, demokratisk grundval, utan i kamp på liv och död mellan det kapitalistiska samhällets olika klasser.
Marx’ genialitet består i att han före alla andra förstod detta dra och konsekvent fullfölja den slutsats, som världshistorien lär oss. Denna slutsats är läran om klasskampen.
Människorna har alltid varit naiva offer för bedrägeri och självbedrägeri i politiken, och det kommer de alltid <15> att vara, länge de inte lär sig att bakom alla slags moraliska, religiösa, politiska och sociala fraser, förklaringar och löften söka den ena eller andra klassens intressen. Anhängare av reformer och förbättringar kommer alltid att bli lurade av det gamlas försvarare, så länge de inte inser, att varje gammal institution, hur barbarisk och rutten den än må synas, upprätthålles genom andra härskande klassens krafter. Och för att bryta dessa klassers motstånd finns det endast ett medel: att inom det oss omgivande samhället finna, upplysa och för kampen organisera sådana krafter, som kan – och till följd av sitt samhälleliga läge måste — bilda den makt, vilken är i stånd att sopa bort det gamla och frambringa det nya.
Endast Marx’ filosofiska materialism har visat proletariatet vägen ur det andliga slaveri, i vilket alla förtryckta klasser hittills försmäktat. Endast Marx’ ekonomiska teori har förklarat proletariatets verkliga ställning i kapitalismens allmänna system.
I hela världen, från Amerika till Japan och från Sverige till Sydafrika, mångfaldigas antalet självständiga proletära organisationer. Genom att föra sin klasskamp arbetar proletariatet på sin upplysning och uppfostran, befriar sig från det borgerliga samhällets fördomar, sammansluter sig allt fastare och lär sig att riktigt uppskatta måttstocken på sina framgångar, stålsätter sina krafter och växer [I den tryckta texten står det ”väver”. Marxistiskt Forums kommentar ] oemotståndligt.
Prosvesjtenije nr 3, mars 1913
Undertecknat: V. I.