<351> Vi har sett i inledningen[34] hur de franska filosoferna på 1700-talet förberedde revolutionen och därvid appellerade till förnuftet som den ende domaren över allt bestående En förnuftig stat, ett förnuftigt samhälle skulle skapas, allt som stred mot det eviga förnuftet skulle utan barmhärtighet likvideras. Vi har likaledes sett att detta eviga förnuft i verkligheten inte var något annat än en idealisering av tänkandet hos medelståndens borgare som vid denna tid som bäst höll på att utveckla sig till bourgeoisi. När nu den franska revolutionen hade förverkligat detta förnuftssamhälle och denna förnuftsstat, så visade det sig att de nya inrättningarna, hur rationella de än var i jämförelse med det tidigare tillståndet ingalunda var absolut förnuftiga. Förnuftsstaten hade lidit skeppsbrott. Det rousseauska samhällsfördraget hade funnit sitt förverkligande i skräckväldet, och borgardömet, som förlorat tilliten till sin egen politiska förmåga, flydde först till direktoriet med dess korruption och sedan till den napoleonska despotismens skydd. Den utlovade eviga freden hade förbytts i ett ändlöst erövringskrig. Med förnuftssamhället gick det inte stort <352> bättre. Motsättningen mellan rik och fattig upplöstes inte i allmänt välstånd utan skärptes i stället genom att man avskaffade skråförfattningarna och andra privilegier, som liksom slagit en bro över denna motsättning, samt de kyrkliga välgörenhetsinrättningarna som mildrat dem. [Den nu förverkligade >>egendomsfriheten>> från feodala fjättrar framstod för småborgaren och småbonden som en frihet att sälja sin egendom till storkapitalet och storgodsägarna med vilka en konkurrens var omöjlig, och så förvandlades denna frihet för dem till en frihet från egendom.][35] Industrins uppvisning på kapitalistisk grundval gjorde de arbetande massornas fattigdom och elände till en livsbetingelse för samhället. [Kontant betalning blev alltmer, för att använda Carlyles ord, samhällets enda sammanhållande kraft.] Förbrytelsernas antal tilltog från år till år. De feodala lasterna, som man tidigare öppet hade stoltserat med, trängdes visserligen i bakgrunden men i gengäld frodades de hittills endast i skymundan omhuldade borgerliga lasterna så mycket yppigare. Handeln utvecklade sig mer och mer till uppskörtning. Den revolutionära devisens >>broderskap>> fick sitt förverkligande i konkurrenskampens trakasserier och avundsjuka. Korruptionen trädde i stället för undertryckandet med våld, penningen ersatte värjan som den främsta hävstången till samhällelig makt. Rätten till den första natten övergick från feodalherrn till den borgerlige fabrikanten. Prostitutionen utbredde sig i en dittills oanad omfattning. Äktenskapet självt förblev som förut den lagligt erkända formen, den offi- <353> ciella täckmanteln för prostitutionen och kompletterades genom talrika äktenskapsbrott. Med ett ord: i jämförelse med upplysningsfilosofernas prunkande löften framstod de genom >>förnuftets seger>> skapade samhällelig och politiska inrättningarna som vrångbilder vilka framkallade bitter besvikelse. Det fattades endast männen som skulle konstatera denna besvikelse, och dessa män kom vid sekelskiftet. 1802 utgavs Saint-Simons >>Brev från Genève>>. 1808 utkom Fouriers första verk, ehuru grundvalen för hans teori daterar sig redan från 1799. Den 1 januari 1800 övertog Robert Owen ledningen av New Lanark.
Vid denna tid var emellertid det kapitalistiska produktionssättet föga utvecklat och motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat befann sig ännu i sin linda. Storindustrin hade just uppstått i England och var ännu okänd i Frankrike. Men det är först storindustrin som å ena sidan utvecklar de konflikter, som gör en omvälvning av produktionssättet [ett avskaffande av dess kapitalistiska karaktär] till en tvingande nödvändighet - konflikter inte endast mellan de av storindustrin skapade klasserna utan även mellan produktivkrafterna och bytesformerna som sådana - och den frambringar å andra sidan just i dessa jättelika produktivkrafter även medlen att lösa dessa konflikter. Om sålunda de konflikter, som den nya samhällsordningen medförde, omkring år 1800 befann sig i vardande, så gäller detta i ännu högre grad om medlen för deras lösning. När de egendomslösa massorna i Paris under skräckväldet för ett ögonblick erövrade makten [och därmed förde den borgerliga revolutionen till seger mot borgardömets egen vilja] så visade detta bara hur omöjligt deras herra- <354> välde [i längden] var under dåvarande förhållanden. Ur dessa egendomslösa massor höll proletariatet just på att avsöndra sig som kärnan i en ny klass, men det var ännu oförmöget till självständigt politiskt handlande och bildade ett undertryckt, lidande stånd som i sin oförmåga att hjälpa sig självt på sin höjd kunde hoppas på hjälp utifrån eller från ovan.
Detta historiska läge satte sin prägel även på socialismens grundläggare. Ur det kapitalistiska produktionssättets omogna tillstånd och ur det omogna klassläget uppstod omogna teorier. Lösningen på de samhälleliga problemen låg ännu dold i outvecklade ekonomiska förhållanden och måste konstrueras fram i hjärnan. Samhället uppvisade endast missförhållanden; att undanröja dem var det tänkande förnuftets uppgift. Det gällde att utfinna ett nytt, mera fullkomligt system för den sociala ordningen och att utifrån, genom propaganda eller med exempel från mönsterexperiment, tvinga samhället att godkänna detsamma. Dessa nya sociala system var på förhand dömda att förbli utopier; ju mer de utarbetades i detalj, desto mer fantastiska måste de också bli.
Efter att en gång för alla ha konstaterat detta, uppehåller vi oss inte längre vid denna sida av saken som helt tillhör det förflutna. Vi överlåter åt litterära kryddkrämare av typen Dühring att högtidigt plocka sönder dessa fantasier, åt vilka vår tid ler, och att prisa överlägsenheten hos sitt eget nyktra förstånd i jämförelse med detta >>vanvett>>. Vi för vår del gläder oss hellre åt de geniala tankar och uppslag som överallt bryter fram ur det fantastiska höljet och för vilka herrar filistrar är blinda.
<355> Saint-Simon var en son av den stora franska revolutionen, vid vars utbrott han ännu inte hade fyllt trettio år. Revolutionen var en seger för det tredje ståndet, d. v. s. en seger för den stora, i produktionen och i handeln verksamma massan av nationen över de tidigare privilegierade tärande stånden, adeln och prästerskapet. Men det tredje ståndets seger avslöjade sig snart som en seger uteslutande för en liten del av detta stånd; den politiska makten hade erövrats av ett privilegierat skikt inom detsamma, av den besittande bourgeoisin. Denna bourgeoisi hade också snabbt utvecklats under själva revolutionen, dels genom spekulation i adelns och kyrkans konfiskerade och sedan försålda jordegendom, dels genom bedrägeri mot nationen vid leveranserna till armen. Det var just dessa svindlares herravälde som under direktoriet förde Frankrike och revolutionen till undergångens brant och därmed gav Napoleon förevändningen för hans statskupp. På detta sätt kom motsättningen mellan det tredje ståndet och de privilegierade stånden i Saint-Simons hjärna att ta formen av en motsättning mellan >>arbetande>> och >>tärande>>. De tärande, det var för honom inte bara de som åtnjöt de gamla privilegierna utan också alla som utan att delta i produktionen och handeln levde på räntor. Och de >>arbetande>>, det var inte bara lönearbetarna utan också fabrikanterna, köpmännen, bankirerna. Att de tärande hade förlorat förmågan att handha den andliga ledningen och det politiska herraväldet stod fast och hade slutligt bekräftats genom revolutionen. Att de egendomslösa inte ägde denna förmåga, det tycktes Saint-Simon bevisat av erfarenheterna under skräckväldet. Men vem skulle under sådana förhållanden härska? Enligt Saint-Simon vetenskapen och industrin, båda sam- <356> manhållna av ett nytt religiöst band som skulle återställa den av reformationen spränga enheten ifråga om religiös uppfattning - en mystisk och strängt hierarkisk >>ny kristendom>>. Men vetenskapen, det var de universitetsbildade, och industrin, det var i första hand den aktiva bourgeoisin, fabrikanterna, köpmännen och bankirerna. Dessa skulle visserligen förvandlas till ett slags offentliga tjänstemän, samhällets förtroendemän, men dock i förhållande till arbetarna behålla en överordnad och även ekonomiskt privilegierad ställning. Särskilt skulle bankirerna ha till uppgift att genom reglering av krediten reglera hela den samhälleliga produktionen. Denna uppfattning är ett typiskt uttryck för en epok då storindustrin och med den motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat för Frankrikes vidkommande ännu låg i sin linda. Inte desto mindre betonar Saint-Simon uttryckligen att vad som i främsta rummet ligger honom om hjärtat är >>den talrikaste och fattigaste klassen>> (la classe la plus nombreuse et la plus pauvre).]
Saint-Simon uppställer redan i sina Brev från Genève den satsen att >>alla människor skall arbeta>>. I samma skrift är han även på det klara med att skräckväldet var de egendomslösa massornas herravälde. >>Se bara>>, tillropar han dem, >>vad som hände i Frankrike under den tid, då era kamrater härskade där; de skapade hungersnöd.>> Men att uppfatta den franska revolutionen som en klasskamp [inte bara mellan adel och borgerskap utan] mellan adel, borgare och egendomslösa - det var år 1802 en högst genial upptäckt. 1816 förklarar han att politiken är vetenskapen om produktionen och förutsäger att den helt kommer att uppgå i ekonomin. Insikten att de ekonomiska förhållandena bildar grundvalen för de poli- <357> tiska inrättningarna framträder här visserligen ännu i ofullständig form, men satsen konstaterar inte desto mindre klart och tydligt att den politiska makten över människor kommer att avlösas av en förvaltning av tingen och av ledning av produktionsprocessen, d. v. s. att staten kommer att avskaffas - ett påstående som nyligen väckt så mycket larm. Med samma överlägsenhet över sina samtida proklamerar han 1814, omedelbart efter de allierades intåg i Paris, och t. o. m. 1815, medan de hundra dagarnas krig pågick, Frankrikes allians med England och i andra hand en allians mellan dessa båda länder och Tyskland som nödvändiga förutsättningar för en progressiv och fredlig utveckling i Europa. Att år 1815 predika fransk allians med segrarna från Waterloo, därtill krävdes förvisso lika mycket mod som historisk skarpblick.
Möter vi hos Saint-Simon en genial vidsynthet, som gör att man hos honom återfinner embryot till nästan alla de tankar hos en senare tids socialister som inte direkt berör ekonomin, så har Fourier givit oss en kritik av de bestående samhällsförhållandena som inte förlorat i djup på att den därtill är utförd med äkta fransk spiritualitet. Fourier tar bourgeoisin på kornet med dess hänförda profeter före revolutionen och dess bestuckna smickrare efter revolution. Han avslöjar obarmhärtigt den borgerliga världens materiella och moraliska förfall, han jämför detta förfall med [de tidigare] upplysningsfilosofernas lysande löften om ett samhälle där endast förnuftet skulle råda, om en allt lyckliggörande civilisation, om människans oändliga förmåga av fullkomning och ställer mot verkligheten de samtida borgerliga ideologernas vackra skönmålningar. <358> Han visar hur de bombastiska fraserna överallt motsvaras av den mest erbarmliga verklighet och han öser sitt bitande hån över detta frasens ohjälpliga fiasko. Fourier är inte endast kritiker: hans allestädes närvarande humor gör honom även till satiriker och det en av de största som någonsin funnits. Lika mästerligt som slående skildrar han de svindelspekulationer och den allmänna krämaranda som efter revolutionens utebbande vann insteg i den franska handeln. Ännu mer bitande blir hans kritik när han kommer in på bourgeoisins sexuella förhållanden och kvinnans ställning i det borgerliga samhället. Han är den förste som sagt att graden av kvinnans frigörelse i ett visst samhälle är den naturliga mätaren av den allmänna frigörelsen. Allra störst är emellertid Fourier i sin uppfattning av samhällets utvecklingshistoria. Han indelar denna i fyra perioder: vildhet, barbari, patriarkat, civilisation, varvid sistnämnda period sammanfaller med det nu kallade borgerliga samhället [d. v. s. med den sedan 1500-talet införda samhällsordningen], och han visar att >>varje last som barbariet utövar på ett enkelt sätt under civilisationen får en sammansatt, komplicerad, tvetydig och hycklande karaktär>> och att civilisationen rör sig i ett ödesdigert kretslopp av motsättningar som den ständigt framskapar utan att kunna övervinna dem, så att den ständigt uppnår motsatsen till det den vill uppnå eller föreger sig vilja uppnå. Så t. ex. >>födes i civilisationen fattigdomen ur själva överflödet>>. Som man ser handhar Fourier dialektiken med samma mästerskap som hans samtida Hegel. Med dess hjälp uppvisar han även det ohållbara i talet om människans obegränsade förmåga av fullkomning, understryker att varje historisk fas har <359> sin uppstigande men också sin nedåtgående period och tillämpar denna uppfattning på mänsklighetens framtid i dess helhet. Liksom Kant införde jordens framtida undergång i naturvetenskapen, så inför Fourier mänsklighetens framtida undergång i historieskrivningen.
Medan revolutionens orkan svepte fram över Frankrike försiggick i England en lugnare men därför inte mindre väldig omvälvning. Ångan och den nyuppfunna verktygsmaskinen förvandlade manufakturen till en modern storindustri och revolutionerade därmed grundvalarna för hela det borgerliga samhället. Manufakturtidens sävliga utvecklingsgång avlöstes av en produktion i sannskyldigt stormtempo. Med ständigt ökad hastighet fortskred samhällets uppdelning i storkapitalister och egendomslösa proletärer, och mellan dem framträdde i stället för det tidigare medelståndet en skiftande massa av hantverkare och småhandlare som frestade en osäker existens och bildade den mest fluktuerande delen av befolkningen. Men fastän det nya produktionssättet ännu endast befann sig i början av sin uppåtgående period, fastän det ännu var det normala, [regelrätta,] ja det enda möjliga under de förhandenvarande omständigheterna, hade det redan hunnit framskapa de mest skriande sociala missförhållanden. Det hade föst samman en hemlös befolkning i storstädernas sämsta bostadsområden, det hade upplöst alla härstamningens, familjens och den patriarkaliska ordningens traditionella band, det hade drivit övertidsarbetet, särskilt för kvinnor och barn, till sin yttersta gräns och fullständigt demoraliserat arbetarklassen genom att plötsligt kasta den in i helt nya förhållanden, från landet till städerna, [från jordbruket till industrin, från stabila till dagligen växlande och osäkra levnadsbetingelser]. <360> Då framträdde en tjugonioårig fabrikant som reformator. Med en barnslig enkelhet i karaktären som kunde stegras till det sublima förenade han en medfödd förmåga att leda människorna som endast få besuttit. Robert Owen hade från de materialistiska upplysningsfilosoferna övertagit den satsen att människans karaktär är en produkt dels av hennes medfödda anlag och dels av de förhållanden som omger henne i livet, framför allt under uppväxtåren. Medan de flesta av hans ståndsbröder i den industriella revolutionen inte såg något annat ån förvirring och kaos där de kunde fiska i grumligt vatten för att hastigt bli rika, så framstod den för Owen som ett tillfälle att tillämpa sin älsklingssats och därigenom bringa ordning i kaos. Han hade redan som ledare för en fabrik med femhundra arbetare i Manchester gjort ett lyckat försök; från år 1800 till 1829 tillämpade han som meddirektör för det stora bomullsspinneriet i New Lanark i Skottland samma principer, men nu med större handlingsfrihet och så framgångsrikt att det förskaffade honom europeisk ryktbarhet. Av en befolkning på 2.500 människor, ursprungligen sammansatt av blandade och till största delen starkt demoraliserade element, åstadkom han en fullständig mönsterkoloni, där dryckenskap, polis, domstolar, processer, fattigvård och behovet av välgörenhet var okända begrepp. Och allt detta helt enkelt därigenom att han försatte arbetarna i människovärdigare förhållanden och framför allt lät den uppväxande generationen få en sorgfällig uppfostran. Det var Owen som uppfann småbarnskolorna vilka här för första gången omsattes i verklighet. Från två års ålder fick barnen gå i skola, och de trivdes så bra att man knappast kunde få hem dem igen. Medan hans kon- <361> kurrenter upprätthöll en arbetsdag på tretton till fjorton timmar, arbetade man endast tio och en halv timmar i New Lanark. När en bomullskris framtvang ett fyra månaders driftstopp, utbetalades fortfarande full lön till de sysslolösa arbetarna. Och ändå kunde företaget fördubbla sitt kapital och gav in i det sista sina ägare en riklig utdelning.
Trots detta var Owen inte nöjd. Den existens som han skapat åt sina arbetare var i hans egna ögon långt ifrån människovärdig: >>människorna där var mina slavar>>. De förhållandevis gynnsamma omständigheter, i vilka han försatt dem, medgav ännu inte på långt när en allsidig rationell utveckling av karaktären och förståndet, än mindre en fri utövning av deras färdigheter. >>Och likväl producerade den arbetande delen av dessa 2.500 människor lika mycket verklig rikedom åt samhället som en befolkning på 600.000 personer hade gjort femtio år tidigare. Jag ställde mig den frågan: vad blir det av skillnaden mellan den rikedom som dessa 2.500 personer konsumerar och den som de 600.000 skulle ha förbrukat ?>> Svaret var enkelt. Den hade gått åt för att ge företagets ägare 5 procents ränta på aktiekapitalet och dessutom mer än 300.000 pund sterling (cirka 6 miljoner kronor) i vinst. Och vad som gällde för New Lanark gällde i ännu högre grad för alla fabriker i England. >>Utan denna nya, med maskinernas hjälp skapade rikedom hade man inte kunnat genomföra krigen för Napoleons störtande och för upprätthållandet av de aristokratiska samhällsprinciperna. Och ändå var denna nya makt en skapelse av arbetarklassen.>>[36] Dess frukter borde följaktligen <362> också tillhöra arbetarklassen. De nya väldiga produktivkrafter som dittills endast hade tjänat till att berika fåtalet och förslava massorna framstod för Owen som grundvalen för samhällets omdaning. De var bestämda till att som allas gemensamma egendom arbeta för allas gemensamma bästa.
På en sådan rent affärsmässig grund, som produkten av en så att säga kommersiell beräkning uppstod den owenska kommunismen. Och den behåller genomgående denna praktiska inriktning. Så föreslog Owen år 1823 att man skulle avhjälpa eländet på Irland genom att upprätta kommunistiska kolonier och bifogade fullständiga beräkningar över anläggningskostnader, årliga utgifter och sannolika inkomster. Och i hans definitiva framtidsplan är det tekniska utarbetande av detaljerna genomfört med en sådan sakkunskap att om man går med på den owenska grundprincipen för en reformering av samhället, så finns det t. o. m. ur fackmannasynpunkt inte mycket att invända mot dessa detaljer.
Steget till kommunismen blev vändpunkten i Owens liv. Så länge han uppträdde enbart som filantrop, skördade han idel rikedom, bifall, ära och ryktbarhet. Han var den populäraste mannen i Europa. Inte endast hans ståndsbröder utan även statsmän och furstar lyssnade villigt till hans förkunnelse. Men i samma stund som han framträdde med sina kommunistiska teorier vände sig bladet. Det fanns enligt Owens mening tre stora hinder som framförallt spärrar vägen för en reformering av samhället: privategendomen, religionen och den nuvaran- <363> de formen för äktenskap. Han visste vad som väntade honom om han angrep dem: bannlysning från det bestående samhällets sida och förlust av hans sociala ställning. Men detta kunde inte avskräcka honom från att hänsynslöst angripa dem. Det gick som han hade förutsett. Utstött ur det officiella samhället, ihjältigen av pressen, utarmad genom sina misslyckade kommunistiska experiment i Amerika, på vilka han offrat hela sin förmögenhet, vände han sig direkt till arbetarna och fortsatte i ytterligare trettio års tid att verka bland dem. Alla samhällsrörelser, alla verkliga framsteg i arbetarnas intresse som kom till stånd i England är förknippade med Owens namn. År 1819 lyckades det honom att efter fem års ansträngningar genomdriva den första lag som satte en gräns för kvinno- och barnarbetet i fabrikerna. Han var ordförande på den första kongress, där de engelska fackföreningarna sammanslöt sig till en enhetlig landsorganisation. Han införde som en övergångsåtgärd - i väntan på en fullständig kommunistisk organisation av samhället - dels de kooperativa konsumtions- och produktionföreningarna, som i varje fall haft den förtjänsten att praktiskt bevisa såväl köpmannens som fabrikantens umbärlighet, dels arbetsbytesbörserna, anstalter för utbyte av arbetsprodukterna medelst tryckta arbetsbevis, vilkas enhet utgjordes av arbetstimmen. Dessa anstalter, som med nödvändighet var dömda att gå omkull, föregrep Proudhons långt senare inrättade bytesbank men skilde sig från denna därigenom att de inte utgav sig för något slags universalmedel mot allt socialt ont utan endast ville vara första steget till en långt radikalare omgestaltning av samhället.
Detta är de män som den suveräne herr Dühring från <364> höjden av sin >>slutgiltiga sanning i sista instans>> ser ned på med ett sådant förakt - exemplen återfinnes i inledningen. Och detta förakt saknar ur en synpunkt sett förvisso inte sina randiga skäl; det är nämligen grundat på en i sanning förfärande okunnighet om de tre utopisternas skrifter. Om Saint-Simon heter det visserligen att >>hans grundtanke i huvudsak är riktig och frånsett några ensidigheter, än i dag ger vägledande impulser till verklighetens gestaltning>>. Men trots att herr Dühring faktiskt tycks ha haft ett par av Saint-Simons verk i sin hand, så spanar vi på de ifrågavarande tjugusju sidorna lika resultatlöst efter Saint-Simons >>grundtanke>> som vi tidigare letat efter vad Quesnays ekonomiska tablå >>har för betydelse för Quesnay själv>>. Till sist får vi låta oss avspisas med frasen, >>att inbillningen och den filantropiska affekten... i förbund med den därtill hörande överspändheten i fantasin behärskade Saint-Simon hela idévärld>>! Ifråga om Fourier observeras och behandlas endast de i romanartade detaljer utmålade framtidsfantasierna som naturligtvis >>är mycket viktigare>> för att fastställa herr Dührings oändliga överlägsenhet över Fourier än en undersökning av hur den senare >>i förbigående försöker kritisera de bestående förhållandena>>. I förbigående! På nästan varenda sida av hans verk sprutar satirens och kritikens gnistor över den prisade civilisationens ynkedom. Det är som om man vill säga att herr Dühring >>i förbigående>> utropar herr Dühring till alla tiders största tänkare. Och vad angår de tolv sidor som herr Dühring ägnar Robert Owen, så har han absolut inte haft någon annan källa för dem än småborgaren Sargants urusla biografi, en författare som likaledes saknade kännedom om de vikti- <365> gaste av Owens skrifter - de om äktenskapet och den kommunistiska ordningen. Herr Dühring kan under sådana förhållanden helt djärvt påstå att man hos Owen >>inte får förutsätta någon utpräglad kommunism>>. Om herr Dühring bara hade så mycket som hållit Owens >>Book of the New Moral World>> i sin hand, så skulle han där ha funnit inte endast ett klart uttryck för den mest utpräglade kommunism med lika arbetsplikt och lika rätt till produkten - i förhållande till åldern, som Owen alltid tillfogar - utan även en fullständigt utarbetad plan för framtidens kommunistiska gemenskapsorganisation med planritning, fasader och fågelperspektiv. Men om man inskränker sig till att vid det >>direkta studiet av representanterna för den socialistiska idévärlden>> ta reda på titlarna till deras skrifter och på sin höjd dessutom mottot för ett fåtal av dem - som herr Dühring här gjort - så återstår naturligtvis ingenting annat än sådana barnsligheter och direkta påhitt. Owen har inte endast predikat en >>beslutsam kommunism>> utan även praktiserat den under fem år (i slutet av 1830-talet och början på 1840-talet) i kolonin Harmony Hall i Hampshire, vars kommunism ifråga om >>beslutsamhet>> inte lämnade något övrigt att önska. Jag har själv gjort bekantskap med flera gamla medlemmar av detta kommunistiska mönsterexperiment. Men Sargant är totalt okunnig om allt detta liksom över huvud om Owens verksamhet mellan åren 1836 och 1850, och följaktligen stannar även herr Dührings >>djupare historieskrivning>> i nattsvart okunnighet. Herr Dühring kallar Owen för >>ett sannskyldigt monstrum av filantropisk påflugenhet i alla avseenden>>. Men när samme herr Dühring undervisar oss om innehållet i böcker, om vilka han knappast <366> vet mer än titeln och mottot, så får vi för allt i världen inte säga att han är >>ett sannskyldigt monstrum av okunnig påflugenhet i alla avseenden>>, ty i vår mun skulle sådant vara >>otidigheter>>.
Utopisterna var som vi sett utopister därför att de inte kunde vara något annat vid en tidpunkt då den kapitalistiska produktionen ännu var så föga utvecklad. De var tvungna att ur sin hjärna framkonstruera elementen till ett nytt samhälle, eftersom dessa element i allmänhet ännu inte framträdde synligt i det gamla samhället. Just därför att de ännu inte kunde vädja till den samtida historien var de tvungna att, när de drog upp konturerna till sin samhällsbyggnad, vädja till förnuftet. Men när herr Dühring nu, snart åttio år efter deras framträdande, träder in på scenen med anspråk på att utveckla ett >>tongivande>> system för en ny samhällsordning, inte som det nödvändiga resultatet av det historiskt föreliggande materialet utan ur sin egen suveräna hjärna, ur sitt med eviga sanningar fullproppade förnuft, så är han, fastän han själv vädrar epigoner överallt, endast en epigon till utopisterna, han är den senaste utopisten. De stora utopisterna kallar han för >>sociala alkemister>>. Må så vara. Denna efterblivenhet var nödvändig på deras tid. Men sedan dess har storindustrin utvecklat de motsättningar som slumrade i det kapitalistiska produktionssättets sköte till en sådan höjd att man så att säga handgripligt kan spåra detta produktionssätts annalkande sammanbrott. De nya produktivkrafterna kan bibehållas och utvecklas vidare endast genom införandet av ett nytt produktionssätt som svarar mot deras nuvarande utvecklingsstadium. Kampen mellan de båda klasser, som uppstått ur det hittillsvarande produktions- <367> sättet och som ständigt reproducerar sig i en alltmer skärp motsättning, har blossat upp i alla civiliserade länder och blir dagligen häftigare. Numera har man också kommit till insikt om det historiska sammanhanget och om betingelserna för den sociala omgestaltning som därigenom blivit nödvändig och likaså känner man grunddragen i denna omgestaltning. Och när nu herr Dühring försöker skapa fram en ny utopisk samhällsordning ur sina översta belägna hjärnvindlingar i stället för att stödja sig på det föreliggande ekonomiska materialet, så bedriver han inte bara simpel >>social alkemi>>. Snarare beter han sig som en människa vilken efter upptäckten och formuleringen av den moderna kemins lagar skulle vilja återupprätta alkemin och utnyttja atomvikten, molekylformeln, atomens kvantivalens, kristallografin och spektralanalysen enbart för att upptäcka - de vises sten.
Den materialistiska historieuppfattningen utgår från den satsen, att produktionen och därnäst produktutbytet är grundvalen för all samhällsordning; i varje historiskt givet samhälle bestämmes produkternas fördelning och därmed den sociala uppdelningen i klasser och stånd av vad som produceras, hur det produceras och av sättet för produkternas utbyte. De yttersta orsakerna till alla sociala förändringar och politiska omvälvningar är enligt denna åskådning inte att söka i människornas hjärnor, inte i deras tilltagande insikt om den eviga sannin- <368> gen och rättvisan utan i de förändringar som produktionen och utbytet genomgår. Med ett ord: de ligger inte i den ifrågavarande epokens filosofi utan i dess ekonomi. Den vaknande insikten att de bestående samhällsinrättningarna är förnuftiga och orättfärdiga, att förnuftet blivit vanvett, välgärningen en plåga, är bara ett tecken på de förändringar som i all tysthet försiggår i produktionsmetoderna och utbytesformerna och visar att den samhällsordning som är tillskuren efter tidigare ekonomiska betingelser inte längre svarar mot tidens krav. Därmed är tillika sagt att medlen för att undanröja de upptäckta missförhållandena likaledes - i en mer eller mindre utvecklad form- måste vara för handen inom de förändrade produktionsförhållandena. Dessa medel kan hjärnan inte uppfinna, utan de måste med förståndets hjälp upptäckas i föreliggande materiella fakta.
Vilken är enligt denna uppfattning den moderna socialismens inställning!
Den bestående samhällsordningen - det medges numera allmänt - har skapats av den nu härskande klassen, bourgeoisin. Det för bourgeoisin karakteristiska produktionssättet, som Marx betecknade med termen kapitalistiskt, var oförenligt med den feodala ordningen, dess provins- och ståndsprivilegier och dess ömsesidiga personliga band. Bourgeoisin slog därför sönder den feodala ordningen och upprättade på dess ruiner en borgerlig samhällsförfattning med fri konkurrens, frihet att flytta, lika rätt för alla varuägare och vad alla borgerliga härligheter kallas. Det kapitalistiska produktionssättet kunde nu utvecklas fritt. De under bourgeoisins ledning frambragta produktivkrafterna tillväxte, sedan ångan och verktygsmaskinen förvandlat den gamla ma- <369> nufakturen till storindustri med dittills oanad hastighet och i en dittills oanad omfattning. Men liksom på sin tid manufakturen och det under manufakturens inflytande utvecklade hantverket kom i konflikt med skrånas feodala skrankor, så kommer den fullt utbildade storindustrin i konflikt med de skrankor som det kapitalistiska produktionssättet sätter för den. De nya produktivkrafterna har redan växt den borgerliga formen för deras utnyttjande över huvudet, och denna konflikt mellan produktivkrafter och produktionssätt har inte uppstått i människornas hjärnor på samma sätt som t. ex. konflikten mellan den mänskliga arvsynden och den gudomliga rättfärdigheten, utan den bottnar i objektiva, utanför oss existerande fakta och är oberoende t. o. m. av de människors vilja och önskningar som framkallat den. Den moderna socialismen är ingenting annat än en reflex i tankens värld av denna faktiska konflikt, en ideell återspegling i hjärnorna främst hos den klass som lider under den, arbetarklassen.
Vari består nu denna konflikt?
Under medeltiden, före den kapitalistiska produktionen, rådde i allmänhet smådrift på grundval av arbetarnas privata äganderätt till sina produktionsmedel: fria eller livegna småbönder inom jordbruket, hantverket i städerna. Arbetsmedlen - jorden och åkerbruksredskapen, verkstaden och verktygen - tillhörde den enskilde och var avsedda endast för hans bruk, de var följaktligen små och föga utvecklade. Men just därför var de också i regel producenternas egna. Att koncentrera och utvidga dessa splittrade, begränsade produktionsmedel, att förvandla dem till nutidens mäktigt verkande hävstänger för produktionen var just den historiska uppgift <370> som ålåg det kapitalistiska produktionssättet och dess bärare, bourgeoisin. Marx har i fjärde avdelningen av >>Kapitalet>> utförligt skildrat hur bourgeoisin fr. o. m. 1400-talet historiskt genomfört detta i tre utvecklingsstadier: den enkla kooperationen, manufakturen och storindustrin. Men bourgeoisin kunde inte - vilket likaledes påvisas i >>Kapitalet>> - förvandla dessa begränsade produktionsmedel till nutidens väldiga produktivkrafter utan att förvandla dem från individuella produktionsmedel till samhällelig<< produktionsmedel, användbara endast för en hel grupp av människor. I stället för spinnrocken, handvävstolen, smedsläggan kom spinnmaskinen, den mekaniska vävstolen och ånghammaren: i stället för den lilla verkstaden kom fabriken som krävde samverkan av hundraden och tusenden. Och liksom produktionsmedel förvandlas också produktionen själv från en rad individuella akter till en rad sociala och produkterna blev samhälleliga från att ha varit enskilda. Garnet, vävnaden eller metallvarorna som kom från fabriken var det gemensamma arbetsresultatet av många arbetare, genom vilkas händer de i tur och ordning måste passera för att bli färdiga. Ingen enskild kan säga om den: det här har jag gjort, det är min produkt.
Där den spontana [planlöst successivt uppkomna] arbetsdelningen i ett samhälle bildar produktionens grundform, där får produkterna karaktär av varor, och det ömsesidiga utbytet av dessa genom köp och försäljning sätter de enskilda producenterna i stånd att tillfredsställa sina skiftande behov. Så var fallet under medeltiden. Bonden t. ex. sålde jordbruksprodukter till hantverkaren och köpte i stället av dennes produkter. I detta samhälle av individuella producenter, varuproducenter, träng- <371> de nu det nya produktionssättet in. Mitt i den spontana, planlösa arbetsdelningen som rådde i samhället, uppstod den planmässiga arbetsdelningen, sådan den var organiserad i den enskilda fabriken; vid sidan av den individuella produktionen trädde den sociala produktionen. Produkterna av båda således på samma marknad, alltså till ungefär samma priser. Men den planmässiga organisationen var mäktigare än den ursprungliga arbetsdelningen. De fabriker som arbetade i samhällelig skala kunde framställa sina varor billigare än de enskilda småproducenterna. Den individuella produktionen dukade under på det ena området efter det andra, den samhälleliga produktionen revolutionerade hela det gamla produktionssättet. Men så föga genomskådade man dess revolutionära karaktär att den tvärtom infördes just som ett medel att stödja och främja varuproduktionen. Den uppstod i direkt anknytning till vissa redan existerande former för varuproduktionen och varuutbytet: köpmanskapitalet, hantverket och lönarbetet. Och eftersom den själv uppträdde som en ny form för varuproduktionen, förblev sättet att tillägna sig varuproduktionen helt och fullt gällande även för den.
I den medeltida varuproduktionen kunde det överhuvud taget inte bli fråga om vem som borde äga arbetsprodukten. I regel hade ju den enskilde producenten framställt den av honom tillhörigt råmaterial, som han ofta själv anskaffat, med egna redskap och med tillhjälp av eget eller familjens arbete. Det var inte alls nödvändigt för honom att tillägna sig produkten, den tillhörde honom av sig själv. Hans äganderätt vilade helt och hållet på hans eget arbete. Till och med där främmande hjälp anlitades var denna i regel en bisak och erhöll ofta utom <372> lönen även annan ersättning. Skrålärlingen och gesällen arbetade mindre för kostens och lönens skulle än för sin egen utbildning till mästare.
Kom så koncentreringen av produktionsmedlen i stora verkstäder och manufakturer, deras förvandling till de facto samhälleliga produktionsmedel. Men dessa samhälleliga produktionsmedel och produkter behandlades fortfarande som om de hade varit individuella. Dittills hade arbetsmedlens ägare tillägnat sig produkten, emedan den i regel var en produkt av hans eget arbete och främmande hjälp var undantag; nu fortsatte han därmed fastän det inte längre var hans produkt utan uteslutande produkten av andras arbete. De i samhällelig skala tillverkade produkterna gick alltså inte till dem som satt i gång produktionsmedlen och verkligen skapat dessa produkter utan till kapitalisterna. Såväl produktionsmedel som produkter har alltså i huvudsak blivit samhälleliga. Men de underkastas fortfarande en form för tillägnelse, som har individuell privatproduktion till förutsättning, en produktionsform alltså där var och en äger sin egen produkt och saluför den på marknaden. Produktionssättet måste underkasta sig denna form för tillägnelse, fastän den står i strid med dess förutsättning.[37] I denna motsättning, som förlänar det nya produktionssättet dess kapitalistiska karaktär, ligger redan fröet till alla nutidens sociala konflikter. Ju mer det nya produktionssättet bredde ut sig över alla viktigare produktionsområden och i alla ekono- <373> miskt bestämmande länder, ju mer alltså den individuella produktionen reduceras till obetydliga rester, desto tydligare måste det också visa sig att samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse är oförenliga motsatser.
De första kapitalisterna fann som sagt lönarbetet som form redan färdigt. Men detta lönearbete var ännu undantag, bisyssla, hjälpmedel, det var ett övergångsstadium. Lantarbetaren, som tidvis gick som daglönare, hade sitt eget stycke jord, av vilket han i nödfall kunde livnära sig. Skråordningen sörjde för att gesällen av i dag blev mästare i morgon. Men så snart produktionsmedlen hade förvandlats till samhälleliga och koncentrerats i händerna på kapitalisterna ändrade sig detta. Den individuella småproducentens produktionsmedel liksom hans produkter blev mer och mer värdelösa. Det återstod för honom ingenting annat än att gå till kapitalisten och arbeta för lön. Lönarbetet, som tidigare varit undantag och hjälpmedel, blev regel och grundform för hela produktionen; i stället för bisyssla blev det nu arbetarens enda verksamhet. Den tillfälliga lönarbetaren förvandlades till permanent lönarbetare. Mängden av permanenta lönarbetare ökade dessutom kolossalt genom den feodala ordningens samtidigt inträffade sammanbrott, genom upplösningen av feodalherrarnas följen, böndernas fördrivande från sina gårdar o. s. v. Skilsmässan var fullbordad mellan de i kapitalisternas händer koncentrerade produktionsmedlen å ena sidan och producenterna som <374> berövats allt utom sin arbetskraft å den andra. Motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse träder i dagen som en motsättning mellan proletariat och bourgeoisi.
Vi har sett att det kapitalistiska produktionssättet först slog igenom i ett samhälle av varuproducenter, enskilda tillverkare utan annat socialt band än utbytet. Nu är det emellertid utmärkande för varje på varuproduktion grundat samhälle att producenterna där förlorar herraväldet över sina egna samhälleliga förbindelser. Var och en producerar för sig med sina tillfälliga produktionsmedel och för sitt speciella behov av utbyte. Ingen vet hur mycket av det han frambringar som kommer på marknaden eller hur mycket därav som över huvud taget behövs, igen vet om just hans produkt svarar mot något verkligt behov, om han kommer att få sina utgifter täckta eller ens få sin produkt såld. Det råder anarki i den samhälleliga produktionen. Men varuproduktionen har liksom varje annan produktionsform sina egna inneboende, från densamma oskiljaktiga lagar, och dessa lagar gör sig gällande trots anarkin, i anarkin och genom anarkin. De kommer till uttryck i den enda kvarlevande formen för socialt sammanhang, i utbytet, och gör sig gällande gentemot den enskilde producenten som tvångslagar för konkurrensen. De är från början okända för dessa producenter själva och måste genom en lång erfarenhet så småningom upptäckas. De gör sig alltså gällande utan producenterna och mot producenterna som produktionsformens blint verkande naturlagar. Produkten behärskar producenterna.
I medeltidens samhälle, särskilt under dess första århundraden, var produktionen framför allt inriktad på <375> självförbrukning. Den tillfredsställde till övervägande delen endast producentens och hans familjs behov. På landsbygden, där ett personligt avhängighetsförhållande bestod, bidrog den också att tillfredsställa feodalherrns behov. Något utbyte ägde emellertid inte rum och produkterna antog därför inte heller karaktären av varor. Bondens familj producerade nästan allt den behövde, husgeråd och kläder såväl som livsmedel. Först när man kommit så långt att man producerade ett överskott utöver det egna behovet och utöver de naturaprodukter som man var skyldig att leverera till feodalherren, först då övergick man till att även producera varor, varorna utgjorde alltså det överskott som byttes ut eller försåldes på marknaden. Hantverkarna i städerna måste visserligen redan från början producera för utbyte. Men även de framställde själva största delen av det de behövde. De hade trädgårdar och små åkrar, de skickade sin boskap på bete i allmänningen, som därtill gav dem virke och bränsle, kvinnorna spann lm, ull o. s. v. Produktionen för utbyte, varuproduktionen, befann sig ännu i sin linda. Därför var utbytet begränsat, marknaden begränsad, produktionssättet stabilt, det rådde lokal avgränsning utåt, lokal sammanhållning inåt, på landet allmänning, i staden skrå.
Med varuproduktionens utvidgning och framför allt med det kapitalistiska produktionssättets uppkomst trädde emellertid varuproduktionens hittills slumrande lagar alltmer öppet och mäktigt i verksamhet. De gamla banden upplöstes, de gamla avskiljande skrankorna genombröts, producenterna förvandlades till oavhängiga, isolerade varuproducenter. Anarkin i den samhälleliga produktionen trädde i dagen och drevs alltmer till sin spets. <376> Det viktigaste mediet som det kapitalistiska produktionssättet använde sig av för att stegra denna anarki var emellertid raka motsatsen till anarki: det bestod tvärtom i en ökning av produktionens sociala organisation inom varje enskilt produktionsföretag. Med denna hävstång blev det slut på den gamla fredliga stabiliteten. Var helst den infördes i en industrigren måste de äldre metoderna för driften vika och hantverket i dess gamla form förintades. Arbetsplatsen blev ett slagfält. De stora geografiska upptäckterna samt de koloniseringar som följde i deras spår mångdubblade avsättningsområdet och påskyndade hantverkets förvandling till manufaktur. Kampen flammade upp. Den stod inte bara mellan de enskilda, lokala producenterna utan de lokala striderna växte i sin tur till nationella strider, till 1600-talets och 1700-talets handelskrig. Storindustrin och uppkomsten av en världsmarknad har gjort kampen universell och samtidigt förlänat den en oerhörd häftighet. De som arbetar under de gynnsammaste betingelserna - naturliga eller konstlade - blir segrare; och detta gäller inte bara uppgörelsen mellan enskilda kapitalister utan även mellan industrier och hela länder. Den svagare undanröjes skoningslöst. Det är den darwinska kampen för tillvaron som med stegrad våldsamhet överförts från naturen till samhället. Djurets naturståndpunkt ter sig som den mänskliga utvecklingens kulmen. Motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse framstår på detta stadium som en motsättning mellan produktionens organisation i den enskilda fabriken och produktionens anarki i samhället som helhet.
Dessa båda former av motsägelse är av begynnelsen konstruktiva för det kapitalistiska produktionssättet. Det <377> är de som driver det in i >>det ödesdigra kretslopp>> som redan Fourier upptäckte hos detsamma. Vad Fourier på sin tid emellertid inte kunde se, det är att detta kretslopp undan för undan blir allt trängre, att rörelsen går i en spiral och - liksom fallet är med planeterna - måste sluta med en sammanstötning i centrum. Den sociala anarkin i produktionen är den drivkraft som undan för undan förvandlar det stora flertalet människor till proletärer, och å andra sidan är det just proletärmassorna som till sist skall göra slut på produktionsanarkin. Den sociala produktionsanarkin är likaledes den drivkraft som förvandlar storindustrins förmåga att i det oändliga fullkomna maskinerna till ett tvångsbud för varje enskild industrikapitalist att mer och mer fullkomna sina maskiner vid risk att eljest gå under. Men att fullkomna maskineri, det betyder att göra mänskligt arbete överflödigt. Införandet av maskiner förde med sig att miljoner som arbetade för hand trängdes ut och ersattes med ett fåtal som arbetade med maskin, och förbättringen av maskinerna innebär i sin tur att allt fler och fler maskinarbetare själva trängs ut. Det betyder i sista hand att man skapar ett antal lönarbetare som överskrider kapitalets genomsnittliga behov av arbetskraft, en fullständig industriell reservarmé, som jag redan år 1845[38] kallade den, disponibel för de tider då industrin arbetar för högtryck men som kastas på gatan vid den senare med nödvändighet följande kraschen, under alla förhållanden en black om foten på arbetarklassen i dess existenskamp mot kapitalet, en regulator som tjänar till att hålla arbetslönen nere på den laga nivå som passar för kapita- <378> lets behov. På så sätt blir, för att tala med Marx, maskinen kapitalets mäktigaste vapen mot arbetarklassen, arbetsmedlet slår livsuppehället ur arbetarens hand, hans egen produkt förvandlas till ett verktyg för att förslava honom. På så sätt blir ekonomiseringen med arbetsmedel från första början samtidigt det mest hänsynslösa slöseri med arbetskraft, en åverkan på arbetets normala förutsättningar. På så sätt slår maskinen, det mäktigaste verktyget för att förkorta arbetstiden, om i ett ofelbart medel att förvandla arbetarens och hans familjs hela livstid till disponibel arbetstid för förräntning av kapitalet. På sa sätt blir den enes övertidsarbete förutsättningen för den andres arbetslöshet, och så kommer det sig att storindustrin, som jagar runt hela jordklotet för att finna nya konsumenter, i hemlandet inskränker massornas konsumtion till svältgränsen och därmed undergräver den egna inre marknaden. >>Den lag som håller den relativa överbefolkningen eller den industriella reservarmén i jämvikt med kapitalackumulationens omfång och energi, smider arbetaren fastare vid kapitalet än Hefaistos med sina länkar smidde Prometeus vid klippan. Mot en viss ackumulation av kapitalet svarar alltid en viss ackumulation av elände. Ackumulationen av rikedom vid den ena polen innebär samtidigt en ackumulation av elände, arbetskval, slaveri, okunnighet, brutalisering och moraliskt förfall vid motpolen, d. v. s. för den klass vars egen produkt frambringar kapitalet.>> (Marx: >>Kapitalet>>, första delen, svenska upplagan sid. 608.) Att av det kapitalistiska produktionssättet vänta en annan fördelning av produkterna det skulle vara detsamma som att begära att elektroderna i ett batteri inte skulle sönderdela vattnet, så länge de står i förbindelse med batteriet, <379> och inte utveckla syre vid den positiva polen och väte vid den negativa.
Vi har sett hur under den nuvarande produktionsanarkin den till högsta potens stegrade förmågan av maskinell fullkomning för den enskilde industrikapitalisten förvandlas till ett tvångsbud att ständigt förbättra sina maskiner, att ständigt öka deras produktionskraft. Redan den faktiska möjligheten att utvidga produktionsområdet blir för honom till ett dylikt tvångsbud. Storindustrins enorma expansionskraft, vid sidan av vilken gasernas expansionskraft är rena barnleken, framträder nu som ett kvalitativt och kvantitativt expansionsbehov, som trotsar varje mottryck. Mottrycket bildas av konsumtionen, avsättningen, marknaden för storindustrins produkter. Men marknadens utvidningsförmåga, såväl utåt som inåt, behärskas i första hand av helt andra, långt mindre energiskt verkande lagar. Marknadens utvidgning kan inte hålla jämna steg med produktionens utvidgning. En kollision blir oundviklig, och då ingen lösning i längden är möjlig inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet, så måste den med nödvändighet periodiskt återkomma. Den kapitalistiska produktionen ger upphov till ett nytt >>ödesdigert kretslopp>>.
Faktum är ju också att alltsedan 1825, då den första allmänna krisen utbröt, går hela den industriella och kommersiella världen, produktionen och varuutbytet inom samtliga civiliserade folk och deras mer eller mindre barbariska gelikar i kras så där en gång vart tionde år. Handeln råkar i stockning, marknaden är överfylld, produkterna blir liggande massvis utan att kunna avsättas, pengarna försvinner, krediten upphör, fabrikerna står stilla, de arbetande massorna saknar livsmedel emedan <380> de producerat för mycket livsmedel, konkurs följer på konkurs, exekutivauktionerna avlöser varandra. Stockningen varar i åratal, produktivkrafterna liksom produkterna bortslumpas och förstöres massvis, tills dess de anhopade varumassorna efter en större eller mindre prisreduktion äntligen går åt och produktionen och utbytet så småningom åter kommer i gång. Undan för undan ökas takten i produktionen, från skritt går den över i trav, från trav i galopp och denna i sin tur stegras till en tygellös kapplöpningsritt inom industri, handel, kredit och spekulation, en sannskyldig steeplechase[39] som till sist efter de mest halsbrytande språng åter hamnar - i kraschens dike. Och så på nytt samma historia. Vi har sedan 1825 hela fem gånger varit med om den saken och i detta ögonblick (1877) bevittnar vi den för sjätte gången. Och dessa krisers karaktär är så starkt utpräglad, att Fourier träffade huvudet på spiken när han betecknade den första av dem som crise plétorique[40], en kris på grund av överflöd.
I kriserna kommer motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse till ett våldsamt utbrott. Varuomsättningen är för ögonblicket helt satt ur funktion, cirkulationsmedlet, pengarna, blir ett hinder för cirkulationen, alla varuproduktionens och varucirkulationens lagar ställes på huvudet. Den ekonomiska kollisionen har nått sin höjdpunkt: produktionssättet gör uppror mot utbytet> produktionskrafterna rebellerar mot ett produktionssätt som de vuxit över huvudet.
Det faktum att produktionens sociala organisation inom fabriken utvecklas till en punkt där den är oförenlig <381> med den vid sidan av och över densamma bestående produktionsanarkin i samhället - detta faktum blir påtagligt för kapitalisterna själva genom den våldsamma kapitalkoncentration som äger rum under krisen, genom att en mängd större och ännu fler små kapitalister ruineras. Hela den kapitalistiska produktionsmekanismen sviktar under trycket av de produktivkrafter som den själv frambragt. Dess produktionsmedel låter sig inte längre förvandlas till kapital. De står outnyttjade och följaktligen måste även den industriella reservarmén förbli outnyttjad. Produktionsmedel, livsmedel, disponibla arbetare, alla förutsättningar för produktion och allmänt välstånd förefinnes i överflöd. Men >>just överflödet blir en källa till nöd och brist>> (Fourier), ty det är överflödet som hindrar produktions- och livsmedlen att förvandlas till kapital. Och i det kapitalistiska samhället kan produktionsmedlen inte träda i verksamhet förrän de förvandlats till kapital, till medel att utsuga mänsklig arbetskraft. Som ett spöke står nödvändigheten att förvandla produktions- och livsmedlen till kapital mellan dessa och arbetarna. Den ensam hindrar produktionens personliga och materiella hävstänger att finna varandra, den ensam förbjuder produktionsmedlen att fungera och arbetarna att arbeta och leva. Det kapitalistiska produktionssättets oförmåga att i fortsättningen förvalta sina produktivkrafter är alltså uppenbar. Och därtill kommer att dessa produktivkrafter själva med allt större bestämdhet kräver att motsättningen upphäves, att de befrias från sin egenskap av kapital, att deras faktiska karaktär av samhälleliga produktivkrafter omsider erkännes.
På så sätt reagerar de mäktigt växande produktivkrafterna själva mot sin egenskap av kapital och fram- <382> tvingar ett erkännande av sin samhälleliga natur, på så sätt nödgas även kapitalistklassen att alltmer behandla dem som samhälleliga produktivkrafter, i den mån detta över huvud taget är möjligt inom kapitalismens ram. Såväl den industriella högkonjunkturen med dess obegränsade kreditgivning som själva kraschen med dess sammanbrott för stora kapitalistiska företag framtvingar den form av socialisering av stora mängder av produktionsmedel som möter oss i aktiebolag av olika slag. Många av dessa produktions- och kommunikationsmedel är redan från början så kolossala att de - som t. ex. järnvägarna - utesluter varje annan form av kapitalistisk exploatering.
På ett visst utvecklingsstadium förslår emellertid inte heller denna form längre. Producenterna inom samma industrigren i ett land förenar sig till en trust i syfte att reglera produktionen, de bestämmer den totalmängd som skall produceras, delar upp den inbördes mellan sig och framtvingar på så sätt det i förväg fastställda försäljningspriset. Men då sådana truster för det mesta ramlar sönder så fort det blir dåliga tider tenderar de i själva verket till en ännu mer koncentrerad form av församhälleligande: hela industrigrenen förvandlas till ett enda stort aktiebolag, den tidigare konkurrensen inom landet avlöses av monopol. Så skedde t. ex. 1890 med den engelska alkaliproduktionen som efter sammanslagning av samtliga 48 storfabriker nu drives som ett enda enhetligt styrt företag med ett kapital om 120 miljoner mark.
I och med trusterna slår den fria konkurrensen om i monopol, det kapitalistiska samhällets planlösa produktion kapitulerar för det gryende socialistiska samhällets planmässiga produktion. Visserligen ännu närmast till <383> kapitalisternas nytta och fromma. Därigenom blir emellertid utsugningen så handgriplig att den måste bryta samman. Inget folk kommer att finna sig i att dess produktion ledes av truster med deras ohöljda utsugning av hela samhället till förmån för ett litet band av kupongklippare.
På det ena eller andra sättet, med eller utan truster, måste slutligen staten, det kapitalistiska samhällets officiella representant, överta ledningen av produktionen.[41] Denna nödvändighet av ett förstatligande framträder först beträffande de stora kommunikationsföretagen: post, telegraf och järnvägar.
Om kriserna avslöjade bourgeoisins oförmåga att i fort- <384> sättningen förvalta de moderna produktivkrafterna, så visar förvandlingen av de stora produktions- och kommunikationsföretagen till aktiebolag, [truster] och statsegendom att man kan undvara bourgeoisin för detta ändamål. Alla kapitalistens samhälleliga funktioner utföres här av avlönade tjänstemän. Kapitalisten har ingen annan samhällelig uppgift längre än att kassera in vinster, klippa kuponger och spela på börsen där de olika kapitalisterna ömsesidigt plockar varandra på kapital. Sedan det kapitalistiska produktionssättet först utträngt arbetarna, så tränger det nu ut kapitalisterna och förvisar dem liksom arbetarna till den överflödiga befolkningen, om också inte omedelbart till den industriella reservarmén.
Men varken förvandlingen till aktiebolag [och truster] eller till statsegendom upphäver produktivkrafternas egenskap att vara kapital. Ifråga om aktiebolagen [och trusterna] ligger detta i öppen dag. Och den moderna staten är i sin tur bara den organisation som det borgerliga samhället skapat för att upprätthålla det kapitalistiska produktionssättets allmänna yttre betingelser mot övergrepp, såväl från arbetarnas sida som från de enskilda kapitalisternas. Den moderna staten är, vilken form den än må anta, ingenting annat än en kapitalistisk maskin, den är kapitalisternas stat, den idealiske totalkapitalisten. Ju fler produktivkrafter den övertar, desto mer blir den även en verklig totalkapitalist, desto fler medborgare utsuger den. Arbetarna förblir lönarbetare, proletärer. Kapitalförhållandet upphäves inte, det drives fastmer till sin spets. Men där slår det om. Statens övertagande av produktivkrafterna är alltså inte någon lösning av konflikten, men det gömmer i sig det formella mediet, vägen till lösningen.
<385> Denna lösning kan endast ligga däri att man faktiskt erkänner de moderna produktivkrafternas samhälleliga natur eller med andra ord att sättet för produktion, tillägnelse och utbyte bringas i överensstämmelse med produktionsmedlens samhälleliga karaktär. Och detta kan endast ske genom att samhället öppet och utan omvägar tar i besittning de produktivkrafter, som växt ifrån varje annan ledning. Produktionsmedlens och produkternas samhälleliga karaktär vänder sig under nuvarande förhållanden mot producenterna själva, de genombryter periodiskt sättet för produktionen och utbytet och verkar som en blind naturlag, våldsam och förstörande. Men när nu producenterna själva full medvetet övertar dem, förvandlas denna karaktär från en orsak till störningar och periodiska sammanbrott till den mäktigaste hävstången för produktionen själv.
Det är med de krafter som gör sig gällande i samhället precis som med naturkrafterna: de verkar blint, våldsamt, förstörande, så länge vi inte känner till dem och inte räknar med dem. Men har vi en gång lärt oss att känna dem och förstå deras verksamhet, inriktning och resultat, sa beror det bara på oss själva att mer och mer underkasta dem vår vilja och med deras hjälp uppnå våra syften. Alldeles särskilt gäller detta om våra dagars väldiga produktivkrafter. Så länge vi hårdnackat vägrar att förstå deras natur och deras karaktär - och det kapitalistiska produktionssättet och dess försvarare motsätter sig en sådan förståelse - så länge verkar dessa krafter trots oss och mot oss, så länge behärskar de oss på det sätt vi ovan skildrat. Men när vi väl en gång har vunnit klarhet över deras natur kan de i de förenade producenternas händer förvandlas från demoniska härskare <386> till villiga tjänare. Det är samma skillnad som mellan elektricitetens förstörande makt i blixtens urladdning och den tämjda elektriciteten i telegrafen och ljusbågen, samma skillnad som mellan eldsvådan och den i människans tjänst stående elden. Med denna nya insikt om produktivkrafternas samhälleliga natur träder i stället för den samhälleliga produktionsanarkin samhällets planmässiga reglering av produktionen i enlighet med det helas liksom varje enskuds behov. Det kapitalistiska sättet för tillägnelse, genom vilket produkten blir herre över producenten och sedan även över ägaren, ersättes genom det sätt att tillägna sig produkten som de moderna produktionsmedlen själva anvisar: å ena sidan direkt samhällelig tillägnelse som medel att uppehålla och utvidga produktionen, a' andra sidan individuell tillägnelse som livs- och njutningsmedel.
Genom att det kapitalistiska produktionssättet mer och mer förvandlar det stora flertalet av befolkningen till proletärer skapar det den makt som måste genomföra denna omvälvning vid risk att eljest gå under. Genom att mer och mer driva på de stora samhälleliga produktionsmedlens förvandling till statsegendom anvisar det självt vägen för omvälvningens genomförande. Proletariatet griper statsmakten och förvandlar produktionsmedlen i första hand till statsegendom. Men därmed upphäver det sig självt som proletariat, därmed upphäver det alla klasskillnader och klassmotsättningar och följaktligen även staten som stat. Det hittillsvarande samhället har rört sig i klassmotsättningar och har därför haft behov av staten, d. v. s. av en organisation i den för tillfället utsugande klassens händer för att upprätthålla produktionens yttre betingelser eller med andra ord för <387> att med makt hålla den utsugna klassen nere i de former för förtryck som det bestående produktionssättet föreskrev (slaveri, livegenskap eller bundenhet vid torvan, lönarbete). Staten var den officiella representanten för hela samhället, dess sammanfattning i en synlig korporation, men detta endast såtillvida som den tillhörde den klass vilken på sin tid ensam företrädde hela samhället: i forntiden de slavägande medborgarna, under medeltiden feodaladeln, i vår tid bourgeoisin. Genom att nu omsider bli faktisk representant för hela samhället, gör den sig själv överflödig. Så snart det inte längre finns någon samhällsklass att utsuga, så snart den av klassherraväldet och produktionsanarkin förorsakade kampen för tillvaron mellan enskilda och de därur uppstående konflikterna och excesserna upphört - ja, då finns det ingenting mer att undertrycka som kunde göra en särskild undertryckningsmakt, en stat, nödvändig. Den första handling, med vilken staten verkligen framträder som representant för hela samhället - besittningstagandet av produktionsmedlen i samhällets namn - är tillika dess sista självständiga handling som stat. En statsmakt som ingriper i samhällets förhållanden blir överflödig på det ena området efter det andra och staten avsomnar av sig själv. I stället för en regering över personer får vi en förvaltning av tingen och en ledning av produktionsprocessen. Staten >> avskaffas>> inte, den dör bort. Mot denna bakgrund bör man bedöma frasen om den >>fria folkstaten>>, en fras som på sin tid hade ett visst agitatoriskt berättigande men som ur vetenskaplig synpunkt är fullständigt ohållbar.[42] Mot denna bakgrund bör man likaledes värdera de så kallade anar- <388> kisternas krav att staten skall avskaffas från i dag till i morgon.
Allt sedan det kapitalistiska produktionssättets första framträdande i historien har samhällets besittningstagande av samtliga produktionsmedel ofta mer eller mindre oklart föresvävat såväl enskilda som hela sekter som framtidsideal. Men ett sådant besittningstagande blev möjligt och historiskt nödvändigt först när de materiella betingelserna för dess genomförande fanns förhanden. Liksom varje annat socialt framsteg kräver det för sitt genomförande vissa nya ekonomiska förutsättningar; det räcker inte med insikten att klassernas existens strider mot rättvisan, mot jämlikheten o. s. v., inte heller med blotta viljan att avskaffa dessa klasser. Samhällets uppdelning i en utsugande och en utsugen, en härskande och en undertryckt klass var den nödvändiga följden av produktionens ringa utveckling tidigare. Så länge det samhälleliga totalarbetet lämnar en avkastning som endast obetydligt överstiger allt vad som erfordras för att säkra allas nödtorftiga existens, så länge arbetet följaktligen för det stora flertalet av samhällsmedlemmarna tar all eller nästan all tid i anspråk, så länge måste även detta samhälle med nödvändighet vara uppdelat i klasser. Vid sidan av det stora flertalet som uteslutande sysslar med tungt arbete bildas en klass som är befriad från direkt produktivt arbete och som ombesörjer samhällets gemensamma angelägenheter: arbetsledning, statliga angelägenheter, rättsskipning, vetenskap, konst o. s. v.Det är alltså arbetsdelningens lag som ligger till grund för uppdelningen i klasser. Men det hindrar inte att denna uppdelning faktiskt genomförts med våld och rov, list och bedrägeri. Och när den här- <389> skande klassen väl en gång kommit till makten, har den aldrig uraktlåtit att befästa sitt herravälde på den arbetande klassens bekostnad och att utnyttja sin samhälleliga ledning till [stegrad] utsugning av massorna.
Men om klassindelningen alltså har ett visst historiskt berättigande, så gäller detta dock endast för en viss tidsperiod och under vissa samhälleliga betingelser. Den grundar sig på produktionens otillräcklighet och kommer följaktligen även att sopas bort i och med de moderna produktivkrafternas fulla utveckling. I själva verket förutsätter samhällsklassernas avskaffande en historisk utvecklingsgrad där inte endast existensen av den eller den härskande klassen har blivit en anakronism utan där en härskande klass över huvud taget och därmed själva klasskillnaden är föråldrad. Den har alltså till förutsättning en så hög utveckling av produktionen att det inte endast har blivit överflödigt utan rent av till ett hinder för det ekonomiska, politiska och intellektuella framåtskridandet att en viss klass i samhället tillägnar sig produktionsmedlen och deras avkastning ävensom politiskt herravälde och monopol på bildning och andlig ledning.
Denna punkt är nu uppnådd. Bourgeoisins politiska och ekonomiska bankrutt är knappast längre en hemlighet för den själv, och dess ekonomiska bankrutt upprepas regelbundet vart tionde år. I varje kris kväves samhället av sina egna produktivkrafter och av produkter som det inte kan avyttra och det står hjälplöst inför den absurda motsägelsen att producenterna inte har någonting att konsumera emedan det saknas konsumenter. Produktionsmedlens expansionskraft spränger de band som det kapitalistiska produktionssättet pålagt dem. Deras befrielse ur dessa band är just förutsättningen för en oav- <390> bruten, allt raskare fortskridande utveckling av produktivkrafterna och därmed en praktiskt taget obegränsad stegring av produktionen. Detta är emellertid inte allt. Genom att samhället tillägnar sig produktionsmedlen undanröjes inte endast de konstlade skrankor som nu hämmar produktionen utan ven det positiva slöseri och den förstöring av produktivkrafter och produkter, som för närvarande med nödvändighet ledsagar produktionen och som når sin höjdpunkt under kriserna. Vidare frigöres en mängd produktionsmedel och produkter för det allmänna genom avskaffande av den meningslösa lyx och det slöseri som odlas av de härskande klasserna och deras politiska representanter. Möjligheterna att genom samhällelig produktion tillförsäkra alla samhällsmedlemmar en existens som inte endast är materiellt fullt tillfredsställande och dag för dag blir allt rikare utan som även garanterar dem en fullständigt fri utbildning och sysselsättning för deras kroppsliga och andliga anlag - denna möjlighet finns nu för första gången, men den finns.[43]
<391> I och med att samhället tar produktionsmedlen i besittning upphör varuproduktionen och därmed produktens herravälde över producenterna. Anarkin inom den samhälleliga produktionen ersättes med planmässig målmedveten organisation. Den individuella kampen för tillvaron upphör. Först därmed lämnar människan i viss mening slutgiltigt djurriket; från djuriska existensbetingelser övergår hon till verkligt mänskliga. Hela den sfär av levnadsbetingelser, som omgett människorna och hittills behärskat dem, kommer nu under deras herravälde och kontroll; människorna blir för första gången naturens medvetna, verkliga herrar i det att de blir herrar över sitt eget samhälle. Lagarna för deras eget sociala handlande som dittills framstått som främmande naturlagar, vilkas herravälde de var underkastade, kommer från och med nu att sakkunnigt användas och därmed behärskas av människorna. Människornas sammanslutning i ett samhälle som dittills tett sig som någonting av naturen och historien påtvingat blir ett uttryck för deras fria verksamhet. De objektiva, främmande makter som tidigare behärskat historien kommer under människornas egen kontroll. Först från denna stund kommer människorna fullt medvetet att själva göra sin historia, först nu kommer de samhälleliga krafter som de satt i rörelse att till övervägande delen och i en ständigt större utsträckning få de av människorna önskade verkningarna. Det är mänsklighetens språng ur nödvändighetens rike in i frihetens.
[Låt oss till sist i korthet sammanfatta gången av den utveckling som vi skildrat.
1. Medeltida samhälle: Produktion i liten skala av enskilda. Produktionsmedlen avsedda för individuellt bruk <392> och därför klumpigt primitiva, små, av ringa effekt. Produktion för omedelbar förbrukning antingen genom producenten själv eller hans feodalherre. Endast i de fall där ett överskott uppstår över denna förbrukning utbjudes det till försäljning och användes till utbyte: varuproduktionen befinner sig alltså i sin linda men redan nu innesluter den i sig fröet till anarkin i den samhälleliga produktionen.
2. Kapitalistisk revolution: Industrin uppstår, närmast ur den enkla kooperationen och manufakturen. Koncentration av de hittills spridda produktionsmedlen i stora verkstäder och därmed deras förvandling från individuella produktionsmedel till samhälleliga - en förvandling som i det stora hela inte berör formen för utbytet. De gamla formerna för tillägnelse fortsätter att äga bestånd. Kapitalisten uppträder: i sin egenskap av ägare till produktionsmedlen tillägnar han sig också produkterna och gör dem till varor. Produktionen har blivit en samhällelig akt men utbytet och tillägnandet förblir individuella akter, akter av den enskilde: privatkapitalisten tillskansar sig den samhälleliga produkten. Detta är den grundläggande motsättningen som ger upphov till alla de motsägelser i vilka det nuvarande samhället rör sig och som storindustrin bringar i dagen:
a. Producenten skiljes från produktionsmedlen. Arbetaren dömes till livstids lönarbete. Motsättning mellan proletariat och bourgeoisi.
b. De lagar som behärskar varuproduktionen gör sig allt starkare gällande. Tygellös konkurrenskamp. Motsättning mellan den samhälleliga organisationen i den enskilda fabriken och den samhälleliga anarkin i totalproduktionen.
<393>
c. Konkurrensen gör det till ett ofrånkomligt tvångsbud för varje enskild fabrikant att fullkomna sina maskiner, vilket betyder att ett ständigt stigande antal arbetare avskedas: industriell reservarmé. Men konkurrensen gör det å andra sidan även till ett tvångsbud för fabrikanten att obegränsat utvidga sin produktion. Resultatet i båda fallen detsamma: en oerhörd utveckling av produktivkrafterna, ett överskott av utbud utöver efterfrågan, överprodukten, övermättnad av marknaden, kriser vart tionde år, ödesdigert kretslopp: å ena sidan överflöd på produktionsmedel och produkter, å den andra överflöd på arbetare utan sysselsättning och utan existensmedel. Men dessa båda hävstänger för produktionen och det samhälleliga välståndet kan inte förenas, emedan produktionens kapitalistiska form förbjuder produktiv-krafterna att verka och produkterna att cirkulera med mindre än att de först förvandlats till kapital - något som just deras eget överflöd förhindrar. Motsägelsen har stegrats till det absurda: produktionssättet gör uppror mot formerna för utbytet. Bourgeoisin har överbevisats om sin oförmåga att i fortsättningen leda sina egna samhälleliga produktivkrafter.
d. Kapitalisterna själva tvingas att delvis erkänna produktivkrafternas samhälleliga karaktär. De stora produktions- och kommunikationsorganismerna övertas först av aktiebolag, senare av truster och därefter av staten. Bourgeoisin visar sig vara en överflödig klass. Alla dess samhälleliga funktioner utföres nu av avlönade tjänstemän.
3. Proletär revolution, motsägelserna löses. Proletariatet erövrar den politiska makten och förvandlar med dess hjälp de samhälleliga produktionsmedlen som håller <394> på att glida bourgeoisin ur händerna till allmän egendom. Genom denna a akt befriar proletariatet produktionsmedlen från deras hittillsvarande egenskap att vara kapital och ger deras samhälleliga karaktär full frihet att göra sig gällande. En samhällelig produktion enligt förut uppgjord plan blir nu möjlig. Produktionens utveckling gör samhällsklassernas fortsatta existens till en anakronism. I samma mån som anarkin i den samhälleliga produktionen försvinner, försvinner även statens politiska maktbefogenhet. Människorna som äntligen blivit herrar över sitt eget samhälle blir därmed ven herrar över naturen, herrar över sig själva - de blir fria.]
Det är det moderna proletariatets historiska uppgift att genomföra denna världsbefriande handling. Den vetenskapliga socialismen däremot, som är det teoretiska uttrycket för den proletära rörelsen, har till uppgift att utforska de historiska förutsättningarna för denna omvälvning och därmed också dess egen natur samt på detta sätt göra den för uppgiften kallade men ännu undertryckta klassen miedveten om förutsättningarna för och naturen av dess aktion.
Efter vad som ovan sagts kommer det inte att förvåna läsaren när han får veta att den i närmast föregående avsnitt skildrade utvecklingen inte passar in i herr Dührings schema. Tvärtom. Den slungas av honom i samma avgrund som allt annat förkastligt tillsammans med >>bastarderna av historiskt och logiskt fantasteri>>, de >>tom- <395> ma konceptionerna>>, >>de virriga dimföreställningarna>> o. s. v. För honom är ju socialismen ingalunda en nödvändig produkt av den historiska utvecklingen och ännu mindre av samtidens grovt materiella ekonomiska betingelser som endast är inriktade på det matnyttiga. Han vet bättre. Hans socialism är den slutgiltiga sanningen sista instans, den är >>samhällets naturliga system>> som har sina rötter i en >>universell rättfärdighetsprincip>> och när denna socialism inte kan underlåta att ta notis om det faktiska läge vari den hittillsvarande syndiga historien befunnit sig - naturligtvis i avsikt att förbättra detsamma - så är detta närmast att betrakta som ett vanhelgande av rättfärdighetens rena princip. Herr Dühring skapar sin socialism liksom allt annat med tillhjälp av sina båda berömda män. Men om de hittills har fått spela herre och dräng, så låter han dem nu för omväxlings skull spela en pjäs om likaberättigande - och grundvalen för den Dühringska socialismen är färdig.
Det är under sådana omständigheter självklart att herr Dühring inte tillmäter de periodiska industriella kriserna på långt när samma historiska betydelse som vi här gjort. Kriserna är för honom endast tillfälliga avvikelser från det >>normala>> och ger på sin höjd anledning till att >>utveckla en reglerad ordning>>. Det >>vanliga sättet>> att förklara kriserna som en följd av överproduktionen räcker inte på långt när till för hans >>mer exakta uppfattning.. Visserligen är väl en sådan förklaring >>acceptabel för specialkriser inom särskilda grenar>> som t. ex. >>när bokmarknaden översvämmas med nya upplagor av sådana verk som plötsligt friges för publicering och är lämplig för massförsäljning>>. Herr Dühring kan förvisso gå till sängs i det trygga medvetandet att hans <396> odödliga verk aldrig kommer att ställa till med någon sådan världskatastrof. För de stora kriserna är det emellertid inte överproduktion utan fastmer >>efterblivenheten inom folkets konsumtion... den på konstlad väg skapade underkonsumtionen... hindren för en naturlig tillväxt av folkets behov (!) som i yttersta hand gör klyftan mellan tillgång och avsättning så kritiskt bred>>. För denna sin kristeori har han även lyckligt och väl funnit en lärjunge.
Nu är emellertid massornas underkonsumtion, inskränkningen av konsumtionen till det för deras underhåll och fortplantning nödvändiga tyvärr ingen ny företeelse. Den har funnits lika länge som det funnits utsugande och utsugna klasser. Till och med i sådana historiska epoker, då massornas läge varit särskilt gynnsamt, som t. ex. i England på 1400-talet, konsumerade de för litet. De hade på långt när inte möjlighet att förfoga över sitt totala årliga produktionsresultat för konsumtion. När nu underkonsumtionen sålunda är en konstant historisk företeelse sedan årtusenden tillbaka medan den allmänna stockning i avsättning som uppstår under kriserna till följd av produktionsöverskott kommit till synes först under de senaste femtio åren, så kräves det herr Dührings hela vulgärekonomiska nonchalans för att förklara den nya konflikten inte med den nytillkomna faktorn, överproduktionen, utan med den sedan årtusenden existerande underkonsumtionen. Det är ungefär som om man i matematiken skulle vilja förklara förändringen i förhållandet mellan två storheter, en konstant och en variabel, inte med att den variabla har förändrats utan med att den konstanta förblivit densamma. Massornas underkonsumtion är en nödvändig betingelse för <397> alla samhällsformer som grundar sig på utsugning, alltså även för den kapitalistiska: men det är först den kapitalistiska produktionsformen som för till kriser. Massornas underkonsumtion är alltså en av förutsättningarna för kriserna och spelar en sedan länge erkänd roll i dem; men den säger oss lika litet om orsakerna till att kriser förekommer för närvarande som den ger oss någon förklaring till att de inte tidigare förekommit.
Herr Dühring har över huvud taget underliga föreställningar om världsmarknaden. Vi har sett hur han som äkta tysk litteratör försöker komma till klarhet om de verkliga specialkriserna inom industrin med hjälp av inbillade kriser på bokmarknaden i Leipzig - hur han försöker föreställa sig storm på havet med hjälp av storm i vattenglas. Han inbillar sig vidare att den nuvarande företagarproduktionen >>huvudsakligen måste söka avsättning just i de besittande klassernas egen krets>>, vilket inte hindrar honom att endast sexton sidor längre fram på känt manér framställa järn- och bomullsindustrin som de avgörande moderna industrierna, alltså just de båda produktionsgrenar vilkas produkter endast till en försvinnande del konsumeras inom de besittande klassernas krets och mer än alla andra varor är hänvisade till massförbrukning. Hur man än vrider och vänder på herr Dühring, så finner man ingenting annat än tomt, motsägelsefullt prat hit och dit. Låt oss emellertid ta ett exempel från bomullsindustrin. När antalet spindlar, som spinner sort nummer 32 enbart i den förhållandevis lilla staden Oldham - en av det dussin städer på 50.000 till 100.000 invånare omkring Manchester vilka driver bomullsindustri - under de fyra åren från 1872 till 1875 ökade från 2,5 till 5 miljoner, så att i en enda medelstor <398> engelsk stad lika många spindlar spinner detta enda fabrikationsnummer som hela Tysklands bomullsindustri, Elsass inräknat, och när utvidgningen av bomullsindustrins övriga grenar och lokaliteter i England och Skott land pågått i nästan samma proportion, så fordras det en kraftig dosis ingrodd fräckhet för att förklara den nu inträdda stockningen i avsättningen av bomullsgarn och väv med de engelska massornas underkonsumtion och inte med de engelska bomullsfabrikanternas överproduktion.[44]
Nog om detta. Man diskuterar inte med folk, som är så okunniga i ekonomiska ting att de över huvud taget betraktar Leipzigs bokmarknad som en marknad i den moderna industrins mening. Låt oss därför nöja oss med konstaterandet att det enda herr Dühring i fortsättningen har att meddela beträffande kriserna inskränker sig till att det ifråga om dem inte rör sig om något annat >>än ett vanligt växelspel mellan spänning och avslappning>>, att överspekulationen >>inte bara beror på den planlösa anhopningen av privatföretag>> utan att >>även den enskilda företagarens alltför stora brådska och bristen på privat omtänksamhet bör räknas bland orsakerna till de alltför stora utbuden>>. Och vad är väl i sin tur >>orsakerna>> till brådska och brist på privat omtänksamhet? Just den planlöshet inom den kapitalistiska produktionen som framträder i den planlösa anhopningen av privatföretag. Att förväxla ett ekonomiskt faktum med en moralisk förebråelse för nöjet att upptäcka en ny orsak, det vittnar kanske om en väl stark >>brådska>>.
<399> Låt oss därmed lämna kriserna. Sedan vi i det föregående avsnittet påvisat att krisernas nödvändiga samband med det kapitalistiska produktionssättet, deras betydelse som kriser för produktionssättet som sådant och som pådrivningsmedel för den sociala omdaningen, behöver vi inte spilla fler ord på herr Dührings banaliteter detta tema. Vi övergår till hans positiva prestationer, till >> det naturliga samhällssystemet>>.
Detta på >>en universell rättfärdighetsprincip>> - d. v. s. utan hänsynstagande till besvärande materiella fakta - uppbyggda system består av en federation av hushållningskommuner som alla erkänner >>rätten att byta boplats och nödvändigheten att i överensstämmelse med bestämda lagar och förvaltningsnormer inta nya medlemmar>>. Hushållningskommunen själv är framför allt >>en omfattande schematik av mänskligt-historisk räckvidd>> och går långt utöver de >>vilseledande halvheterna>> hos t. ex. en viss Marx. Den består av >>en gemenskap av personer, förbundna med varandra genom sin offentliga förfoganderätt över ett markområde och en grupp produktionsetablissemang för gemensam verksamhet och gemensam andel i avkastningen>>. Den offentliga rätten är >>en sakrätt.. i betydelsen av ett rent publicistiskt förhållande till naturen och till produktionsinrättningarna>>. Vad detta skall betyda, det må hushållningskommunens framtida jurister bry sin hjärna med, vi avstår från varje försök. Så mycket får vi emellertid veta att rätten ifråga ingalunda är identisk med den >>korporativa egendomen hos arbetarsammanslutningar>>, vilka senare inte skulle utesluta ömsesidig konkurrens eller ens utsugning genom lönarbete. Varvid han så låter undfalla sig att föreställningen om >>gemensamhetsegendom>> sådan den återfinnes <400> även hos Marx >>åtminstone är oklar och betänklig emedan denna framtidsvision alltid får skenet av att inte betyda något annat än arbetargruppernas korporativa egendom>>. Detta är återigen en av herr Dührings många vanliga >>plumpheter>> att pådyvla andra åsikter, >>för vilkas vulgära karaktär (som han själv säger) endast det vulgära ordet hutlöshet skulle vara fullt passande>>. Det är en osanning, som är lika mycket gripen ur luften som herr Dührings andra påhitt, att gemensamhetsegendomen enligt Marx är en >>samtidigt individuell och samhällelig egendom>>.
I varje fall synes så mycket vara klart: en hushållningskommuns publicistiska rätt till sina arbetsmedel är helt igenom en äganderätt, åtminstone gentemot varje annan hushållningskommun samt även gentemot samhället och staten. Men den skall inte innebära makt >>att avskilja sig... från yttervärlden, ty mellan de olika kommunerna upprätthålls rätten att byta boplats och nödvändigheten av att i överensstämmelse med bestämda lagar och förvaltningsnormer inta nya medlemmar... ett medlemskap påminnande om... det nuvarande medlemskapet i en politisk sammanslutning eller deltagandet i ekonomiska kommunala angelägenheter>>. Det kommer sålunda att finnas rika och fattiga hushållningskommuner, och utjämningen sker genom befolkningens dragning till de rika och avflyttning från de fattiga kommunerna. Även om herr Dühring alltså vill avskaffa konkurrensen beträffande produkter mellan de enskilda kommunerna genom att organisera handeln nationellt, så låter han inte desto mindre konkurrensen mellan producenterna fortsätta att existera. Tingen undandrages konkurrensen, människorna underkastas alltjämt densamma.
<401> Vi är emellertid ännu inte på långa vägar färdiga med den >>publicistiska rätten>>. Två sidor längre fram förklarar herr Dühring för oss att hushållningskommunen i första hand sträcker sig >>lika långt som det politiskt-samhälleliga område vars invånare, är sammanfattade till ett enhetligt rättssubjekt och i denna egenskap har förfoganderätten över all jord, alla bostäder och alla produktionsinrättningar>>. Det är sålunda ändå inte den enskilda kommunen som äger förfoganderätten utan hela nationen. Den >>offentliga rätten>>, >>sakrätten>>, det >>publicistiska förhållandet till naturen>> o. s. v. - alla dessa ting är alltså inte bara >> oklara och betänkliga>>, de står även i direkt motsättning till sig själva. I själva verket förutsättes här, åtminstone i den mån varje enskild kommun likaledes uppfattas som ett rättssubjekt, en >>samtidigt individuell och samhällelig egendom>>, och denna senare >> dimmiga föreställning>> är följaktligen återigen endast tillfinnandes hos herr Dühring själv.
Hur som helst förfogar hushållningskommunen i varje fall över sina arbetsmedel för produktionsändamål. Hur försiggår denna produktion? Så långt vi kan döma efter herr Dührings uttalande går den helt i den gamla stilen, bara med den skillnaden att kommunen träder i kapitalistens ställe. På sin höjd erfar vi att valet av yrke först nu blir fritt för var och en och att lika arbetsplikt existerar.
Grundformen för all hittillsvarande produktion är arbetsdelningen, å ena sidan inom samhället och å andra sidan inom varje enskild produktionsanstalt. Vilken ställning intar den dühringska >>socialiteten>> på denna punkt?
Den första stora samhälleliga arbetsdelningen är sta- <402> dens skiljande från landsbygden. Denna antagonism är enligt herr Dühring >>enligt sakens natur oundviklig>>. >>Det är emellertid betänkligt att föreställa sig att klyftan mellan jordbruk och industri inte skulle kunna utfyllas. I själva verket existerar redan en viss kontinuitet i övergångarna, och denna ser ut att tillta i framtiden>>. Redan nu har tvenne industrier nästlat sig in i jordbruket och lanthushållningen: >>i första hand brännerierna och i andra hand tillverkningen av betsocker... sprittillverkningen är av sådan betydelse att man snarare har en tendens att under- än överskatta den>>. Och >>om man kunde tänka sig att det till följd av något slags upptäckt inom en större krets av industrier uppstod ett behov att lokalisera driften till landsorten och omedelbart ansluta den till produktionen av råvarorna>>, så skulle motsättningen mellan stad och land därigenom försvagas och man skulle >>ernå den allra bredaste grundval för civilisationens utveckling>>. Emellertid >>kan en liknande effekt även föreställas på annat sätt. Vid sidan av de tekniska kraven tränger sig de sociala behoven alltmer i förgrunden, och om dessa senare blir utslagsgivande för grupperingarna av den mänskliga verksamheten, så kommer det inte längre att bli möjligt att försumma de fördelar som en systematisk intim förbindelse mellan verksamheten inom lanthushållningen och det tekniska förädlingsarbetet erbjuder>>.
Nu tränger sig ju de sociala behoven alldeles särskilt i förgrunden inom hushållningskommunen, och denna borde alltså vara speciellt intresserad av att i största utsträckning tillägna sig de ovannämnda fördelarna av ett närmande mellan jordbruk och industri? Vi förväntar att herr Dühring under sådana förhållanden inte skall <403> försumma att i önskvärd utsträckning meddela oss sin >>mer exakta uppfattning>> av hushållningskommunens ställning till denna fråga. Läsaren göre sig emellertid inga förhoppningar. Ovanstående magra, hjälplösa och utnötta fraser, som alltjämt kretsar inom den preussiska landsrättens brännvinsbrännande och betsockerproducerande verksamhetsområde, är allt vad herr Dühring har att säga oss om motsättningen mellan stad och land, i nutid som i framtid.
Vi övergår till arbetsdelningen i detalj. Här är herr Dühring redan litet >>mer exakt>>. Han talar om >>en person som uteslutande skall ägna sig åt en art av verksamhet>>. Gäller det att upprätta en ny produktionsgren, så är frågan helt enkelt den hur man åt ett visst antal existenser vilka skall ägna sig åt tillverkningen av en artikel samtidigt skall kunna skaffa fram den för dem erforderliga konsumtionen (!). Ingen produktionsgren kommer i socialiteten >>att ta någon stor befolkning i anspråk>>. Och även inom socialiteten finns det >>särskilda ekonomiska variationer alltefter människornas levnadssätt>>. Av detta att döma förblir allt inom produktionens sfär ungefär som förut. Visserligen råder i det hittillsvarande samhället en >>felaktig arbetsdelning>>; men vad den består i och vad den skall ersättas med i hushållningskommunen, därom får vi bara veta följande: >>Vad angår själva arbetsdelningen, så har vi redan påpekat att den kan betraktas som avklarad så snart man tagit vederbörlig hänsyn till fakta beträffande olika naturförhållanden och de personliga kvalifikationerna.>> Vid sidan av kvalifikationerna gör sig också den personliga böjelsen gällande: >>Lusten att höja sig till verksamhetsområden som kräver större kvalifikationer och utbild- <404> ning beror uteslutande på böjelsen för ifrågavarande sysselsättning och på dragningen att utöva 'ust denna och ingen annan sak>> (utöva en sak!). Men härigenom kommer tävlandet att stimuleras inom socialisten, >>produktionen får som sådan ett intresse och den själlösa instinkt som i produktionen endast ser ett medel att tjäna pengar kommer inte längre att sätta sin prägel på förhållandena>>.
I varje samhälle med ursprunglig produktionsutveckling - och dit hör det nuvarande - behärskar inte producenterna produktionsmedlen utan produktionsmedlen producenterna. I varje sådant samhälle förvandlas varje ny hävstång för produktionen med nödvändighet till ett nytt medel att förslava producenten under produktionsmedlen. Detta gäller framför allt den hävstång som var den mäktigaste före storindustrins uppkomst - arbetsdelningen. Redan den första stora arbetsdelningen, stadens skiljande från landet, dömde landsbygdens befolkning till tusenårslång fördumning och varje stadsbo till slaveri under sitt hantverk. Den upphävde grundvalen för den enes andliga utveckling och den andres kroppsliga. Når bonden tillägnar sig jorden och stadsbon sitt hantverk, sa tillägnar sig samtidigt jorden bonden och hantverket hantverkaren. I det arbetet delas, delas också människan. För utbildningen i en enda verksamhetsgren offras alla övriga kroppsliga och andliga kvalifikationer. Människan förtvinar i samma mån som arbetsdelningen utvecklas och når sin höjdpunkt i manufakturen. Manufakturen uppdelar hantverket i dess enskilda deloperationer och fördelar dem på var sin särskilda arbetare som sedan får dess utförande till livsuppgift och fjättrar så arbetaren för hela hans återstående livstid vid en be- <405> stämd delfunktion och ett bestämt verktyg. >>Den gör arbetaren till en andlig krympling i det den drivhusmässigt befrämjar hans detaljskicklighet genom att undertrycka en värld av produktiva drifter och anlag... Individen själv sönderstyckas och förvandlas till ett automatiskt verktyg för delarbete>> (Marx: >>Kapitalet>>, första delen, sid 327) - ett verktyg som i många fall uppnår sin fullkomning först genom att arbetaren bokstavligt talat stympas både i kroppsligt och andligt avseende. Storindustrins maskineri degraderar arbetaren ytterligare från maskin till rent maskintillbehör. >>I stället för den livslånga specialiteten att föra ett delverktyg träder den livslånga specialiteten att betjäna en delmaskin. Maskineriet missbrukas till att från barnsben förvandla arbetaren till en del av en delmaskin>> (Marx). Och inte endast arbetaren utan även de klasser som direkt eller indirekt utsuger arbetaren förslavas genom arbetsdelningen under det verktyg varmed de utövar sin verksamhet. Den själlöse borgaren blir slav under sitt kapital och sin egen profithunger, juristen under sina förbenade rättsföreställningar, vilka behärskar honom som en självständig makt, de >>bildade stånden>> över huvud taget under sina skiftande fackfördomar och ensidigheter, under sin egen kroppsliga och andliga närsynthet. De förtvinar under en uppfostran som inriktats på en enda specialitet och under ett livslångt fjättrande vid denna specialitet - även i sådana fall där specialiteten ifråga inte är något annat än rena dagdriveriet.
Redan utopisterna var fullt på det klara med verkningarna av arbetsdelningen som stympar både arbetaren och hans arbetsverksamhet och inskränker den senare till ett livslångt, enformigt och mekaniskt upprepande av ett <406> och samma handgrepp. Såväl Fourier som Owen kräver upphävande av motsättningen mellan stad och land som första grundbetingelse för att kunna avskaffa den gamla arbetsdelningen över huvud taget. Båda kräver att befolkningen fördelas över landet i grupper på 1.600 till 3.000 människor; varje grupp bor i ett jättepalats i centrum av sitt område och har gemensamt hushåll. Fourier talar visserligen här och där om städer, men dessa består i sin tur endast av fyra eller fem sådana palats som ligger nära varandra. Båda anser att varje samhällsmedlem skall delta såväl i jordbruket som i industrin; hos Fourier spelar i det senare fallet hantverk och manufaktur huvudrollen, hos Owen däremot storindustrin och han ställer redan kravet att ångkraft och maskineri införes i hushållsarbetet. Men såväl inom jordbruket som industrin kräver båda största möjliga omväxling i varje individs sysselsättning och i överensstämmelse därmed att ungdomen erhåller så allsidig teknisk utbildning som möjligt. Båda anser att människan skall utvecklas universellt genom universell praktisk verksamhet och att arbetet skall återfå sin genom delningen förlorade stimulerande dragningskraft, framför allt tack vare omväxlingen själv och den däremot svarande korta varaktighet hos den >>sittning>>, för att bruka Fouriers uttryck, som ägnas vart och ett av de olika arbetena. Båda två har kommit betydligt längre än herr Dühring, vars tänkesätt är hämtat från de utsugande klasserna, vilka anser motsättningen mellan stad och land till sin natur oundviklig. I likhet med dessa klasser är herr Dühring fången i fördomen att ett visst antal >>existenser>> under alla förhållanden måste vara dömda att framställa en artikel och vill föreviga de efter levnadssättet anpassade <407> >>ekonomiska variationerna>> hos människorna, d. v. s. hos folk som har glädje av att utöva just denna sak och ingen annan och som har sjunkit så djupt att de glädjer sig åt att själva förslavas och bli ensidiga. Om man jämför detta med grundtankarna i >>idioten>> Fouriers mest dumdristiga fantasier eller t. o. m. de torftigaste idéerna hos den >>svage och torftige>> Owen står herr Dühring där som en storordig dvärg, en slav under sin egen arbetsdelning.
I och med att samhället gör sig till herre över samtliga produktionsmedel för att planmässigt använda dem för samhällets bästa, gör det slut på människornas hittillsvarande slaveri under sina egna produktionsmedel. Samhället kan självklart inte befria sig utan att varje individ samtidigt befrias. Det gamla produktionssättet måste därför omvälvas från grunden och i synnerhet måste arbetsdelningen försvinna. I dess ställe måste det komma en organisation där ingen enskild individ kan vältra över sin andel av det produktiva arbetet, denna naturliga förutsättning för den mänskliga existensen, på andra, där det produktiva arbetet i stället för ett medel till förslavande blir ett medel för människornas befrielse genom att ge varje individ tillfälle att utbilda och utöva alla sina kroppsliga och andliga färdigheter i alla riktningar och där arbetet på angivet sätt förvandlas från en börda till en glädjekälla.
Detta är i dag inte längre någon fantasi, en from önskan. Redan på produktivkrafternas nuvarande utvecklingsstadium kan arbetstiden, under förutsättning av allas deltagande i produktionen, reduceras till ett relativt minimum. Det räcker med den stegring i produktionen som måste bli en följd av att dessa krafter övergår i samhällets ägo, att de ur det kapitalistiska produktionssät- <408> tet uppkommande hindren och störningarna undanröjes och att slöseriet med produkter och produktionsmedel övervinnes.
Inte heller kommer arbetets produktivitet att bli lidande på kravet om den gamla arbetsdelningens upphävande. Detta krav har tvärtom tack vare storindustrin blivit en betingelse för produktionen som sådan. >>Maskindriften upphäver nödvändigheten att manufakturmässigt fjättra arbetargrupperna vid de åt dem anvisade maskinerna genom tvång för den enskilde arbetaren att hela tiden ägna sig åt samma funktion. Då den totala driften i fabriken inte utgår från arbetaren utan från maskinen, kan ett fortlöpande personutbyte äga rum utan att arbetsprocessen behöver avbrytas... Den snabbhet slutligen, med vilken man i unga år lär sig att betjäna en maskin, undanröjer likaså nödvändigheten att uppfostra en särskild klass av arbetare uteslutande till maskinarbetare.>> Men trots att den gamla arbetsdelningen med dess förödande specialisering alltså har blivit tekniskt överflödig, måste det kapitalistiska produktionssättet inte desto mindre fortsätta att använda sig av den - ända till dess maskinerna själva gör uppror mot denna anakronism. Den moderna storindustrin bygger på revolutionär grund. >> Genom maskineri, kemiska processer och andra metoder omvälver den beständigt produktionens tekniska grundval och därmed även arbetarens funktioner och arbetsprocessens sociala sammansättning. Samtidigt revolutionerar den oupphörligt arbetsdelningen i samhället och slungar kapitalet och arbetarmassorna ur en produktionsgren in i en annan. Storindustrin förutsätter sålunda till sin natur växling i arbetet, variabla funktioner, en allsidig rörlighet hos arbetaren... Vi har sett hur denna <409> absoluta motsättning... utmynnar i en oavbruten masslakt av arbetare, ett omåttligt slöseri med arbetskraft och i den samhälleliga anarkins härjningar. Detta är den negativa sidan. Men ehuru växlingen i arbetet bryter sig fram som en tvingande naturlag och med en naturlags blint förstörande verkan där den stöter på hinder, så är det dock först storindustrin som genom sina katastrofer gör det till en fråga om liv och död att erkänna den som en allmän samhällelig produktionslag tillika med arbetarens största möjliga mångsidighet och att anpassa förhållandena efter dess normala tillämpning i praktiken. Den gör det till en fråga om liv och död att utrota den styggelse som ligger däri att en stor arbetarbefolkning, levande under eländiga villkor, skall hållas disponibel i reserv för kapitalets växlande exploateringsbehov och ersätta den med människans absoluta disponibilitet för växlande arbetsuppgifter - eller med andra ord, att ersätta delindividen, den blotta bäraren av en samhällelig detaljfunktion, med den fullt utvecklade individen, för vilken olika samhälleliga funktioner utgör varandra avlösande sysselsättningar.>> (Marx: >>Kapitalet>>, första delen, sid 448-449.)
I och med att storindustrin lärt oss att förvandla den mer eller mindre spontant uppkommande molekylrörelsen till en massrörelse för tekniska ändamål har den samtidigt i hög grad befriat den industriella produktionen från dess lokala skrankor. Vattenkraften var lokal, ångkraften är fri. Om vattenkraften med nödvändighet hör hemma på landet, så är ångkraften ingalunda nödvändigt någon stadsföreteelse. Det är dess kapitalistiska utnyttjande som övervägande koncentrerar den till städerna och skapar om fabriksbyar till fabriksstäder. Men därmed under- <410> gräver den samtidigt betingelserna för sin egen verksamhet. Ångmaskinens första krav och huvudkravet för nästan alla av storindustrins verksamhetsgrenar är tillgång till förhållandevis rent vatten. Men fabriksstaden förvandlar allt vatten till stinkande kloaker. I lika hög grad som koncentrationen till städerna är en grundbetingelse för den kapitalistiska produktionen, i lika hög grad eftersträvar alltså varje enskild industrikapitalist ständigt att komma bort från de storstäder som uppstått som en nödvändig följd av den kapitalistiska produktionen och förlägga sin verksamhet till landsbygden. Denna process kan studeras i detalj i textilindustridistrikten i Lancashire och Yorkshire. Den kapitalistiska storindustrin skapar där ständigt nya storstäder genom att den oupphörligt flyr från staden till landet. Likadant är det i metallindustridistrikten där delvis andra orsaker har samma verkan.
Att upphäva denna nya form av ödesdigert kretslopp, denna motsättning som ständigt skapas på nytt i den moderna industrin, är i sin tur möjligt endast genom att upphäva dess kapitalistiska karaktär. Endast ett samhälle som låter sina produktivkrafter harmoniskt gripa in i varandra efter en enda stor plan kan tillåta industrin att sprida ut sig över hela landet på det sätt som det bäst passar dess egen utveckling och utvecklingen av övriga element i produktionen.
Med hänsyn till det här sagda är ett upphävande av motsättningen mellan stad och land inte endast möjligt - det har rent av blivit till en tvingande nödvändighet för den industriella produktionen, lika väl som det blivit till en nödvändighet för jordbruksproduktionen för att inte tala om den offentliga hälsovården. Endast genom <411> att sammansmälta staden med landet kan man undanröja den nuvarande förgiftningen av luften, vattnet och marken, endast därigenom kan de massor, som nu avtynar av sjukdom i städerna, komma i den situationen att deras gödsel användes för växtodling i stället för att alstra sjukdomar.
Den kapitalistiska industrin har redan gjort sig relativt oberoende av de lokala skrankor som ligger i bundenheten till råvarornas produktionsplats. Textilindustrin bearbetar till största delen importerade råvaror. Spansk järnmalm bearbetas i England och Tyskland, spansk och sydamerikansk kopparmalm bearbetas i England. Varje kolgruveområde tjänstgör som bränsleleverantör för en industriell omnejd som årligen växer långt över kolfältets gränser. Utefter hela den europeiska kusten drivs ångmaskiner med engelska och på vissa ställen med tyska och belgiska kol. Ett samhälle som befriats från den kapitalistiska produktionens skrankor kan gå ändå mycket längre. Genom att frambringa ett släkte av allsidigt utbildade producenter som förstår de vetenskapliga grundvalarna för den industriella produktionen och där varje individ praktiskt genomgått en hel rad produktionsgrenar från början till slut, skapar det en ny produktivkraft som mer än väl uppväger arbetet med transporten av råvaror och bränsle från mera avlägset belägna orter.
Att upphäva skillnaden mellan stad och land är alltså inte någon utopi, inte ens i det avseendet att dess genomförande kräver att storindustrin blir så jämt fördelad över hela landet som möjligt. Civilisationen har i storstäderna efterlämnat ett arv som det förvisso kommer att kosta mycken tid och möda att undanröja. Men det <412> måste och skall undanröjas, även om det blir en lång och svår process. Vilken framtid som än må vänta det tyska riket av preussisk nation[45], så kan Bismarck gå i graven i det stolta medvetandet att hans älsklingsdröm skall gå i uppfyllelse: storstädernas undergång.
Det är mot denna bakgrund som man bör se herr Dührings barnsliga föreställning att samhället skulle kunna ta samtliga produktionsmedel i sin ägo utan att från grunden omvälva det gamla sättet att producera och framför allt utan att avskaffa den gamla arbetsdelningen liksom hans övertygelse att alla problem måste vara lösta om man bara gör rättvisa åt >>naturförhållandena och de personliga färdigheterna>> - naturförhållanden där till på köpet massor av existenser skall fortsätta att förslavas under tillverkningen av en artikel, hela >>befolkningen>> tas i anspråk för en speciell industrigren och mänskligheten liksom förut delas i ett antal olika >>ekonomiska variationer>>, så att det finns >>grovarbetare>> och >>arkitekter>>. Samhället skall bli herre över produktionsmedlen i deras helhet, medan varje individ förblir slav under sitt produktionsmedel och endast har att välja vilket produktionsmedel han föredrar. Det är även mot denna bakgrund vi måste erinra oss att herr Dühring anser att skiljandet av staden från landet >>till sin natur är oundvikligt>> och bara kan upptäcka en obetydlig motvikt i de till sin karaktär specifikt preussiska industrigrenarna brännvinsbränning och betesockerberedning, att han gör industrins utbredning på landsbygden beroende av något slags framtida upptäckter och av det pockande behovet <413> att omedelbart ansluta verksamheten till fyndplatsen för råvarorna - råvaror som redan nu förbrukas på allt större avstånd från sin ursprungsort! - och att han slutligen försöker hålla ryggen fri genom att försäkra att de sociala behoven nog kommer att framtvinga ett närmande mellan jordbruk och industri även i strid med de ekonomiska hänsynen, som om detta närmande skulle innebära en ekonomisk uppoffring!
För att se de revolutionära element som kommer att undanröja den gamla arbetsdelningen och därmed även det som skiljer stad från land och omvälva hela produktionen - element som ligger slumrande i den moderna storindustrins produktionsbetingelser men som hindras i sin utveckling av det nuvarande kapitalistiska produktionssättet - för att se dessa element måste man visserligen ha en något vidare horisont än den preussiska landslagens giltighetsområde, det land där brännvin och betsocker är de avgörande industriprodukterna och där man kan studera handelskriserna på bokmarknaden. För att se dem måste man känna den verkliga storindustrin, dess historia och nuvarande verklighet, särskilt i det land som är dess ursprungsort och där den har fått sin klassiska utformning. Men är man å andra sidan förtrogen med allt detta - ja, då kommer man heller inte att ha en tanke på att vilja förflacka och degradera den moderna vetenskapliga socialismen till herr Dührings specifikt preussiska socialism.
<414> Vi har redan tidigare sett att den dühringska ekonomin utmynnade i påståendet: Det kapitalistiska produktionssättet är gott och kan få bestå, men det kapitalistiska fördelningssättet är av ondo och måste försvinna. Vi finner nu att herr Dührings >>socialitet>> inte är något annat än en tillämpning av detta påstående i fantasin. I verkligheten visade det sig att herr Dühring nästan inte alls har någonting att invända mot det kapitalistiska samhällets produktionssätt som sådant, att han i allt väsentligt vill behålla den gamla arbetsdelningen och följaktligen knappast har ett ord att säga om produktionen i sin hushållningskommun. Produktionen är förvisso ett område där det rör sig om handgripliga fakta och där den >>rationella fantasin>> har föga svängrum för sin fria själs vingslag, emedan faran för en blamage där ligger alltför nära. Fördelningen däremot som enligt hr Dührings åsikt alls inte sammanhänger med produktionen utan bestämmes genom en ren viljeakt - fördelningen är på förhand bestämd att tjänstgöra som experimentalfält för hans >>sociala alkemi>>.
Mot lika produktionsplikt för alla står lika konsumtionsrätt, organiserad i hushållningskommunen och i handelskommunen, vilken senare omfattar ett större antal hushållningskommuner. Här >>utbytes arbetet... efter principen om likvärdighet med annat arbete... prestation och motprestation representerar här verklig likhet ifråga om arbetsmängd>>. Och >>jämställandet av människokrafterna>> gäller, väl att märka, >>oberoende av om individerna har presterat mer eller mindre eller till även- <415> tyrs ingenting alls>>: ty man kan betrakta alla prestationer i den mån de tar tid och krafter i anspråk som arbetsprestationer - alltså även kägelspel och promenader. Utbyte äger emellertid inte rum mellan enskilda individer, emedan totaliteten är ägare till alla produktionsmedel och sålunda även till alla produkter, utan mellan hushållningskommunen och dess enskilda medlemmar å ena sidan och mellan de olika hushållningskommunerna och handelskommunerna å den andra. >>Särskilt kommer de enskilda hushållningskommunerna att inom sin egen ram ersätta detaljhandeln med en fullt planmässig avsättning.>> Likadant organiseras handeln i större skala: >>Det fria ekonomiska samhället... blir på så sätt en stor bytesinrättning vars transaktioner försiggår på den grundval som de ädla metallerna erbjuder. Insikten om den oundgängliga nödvändigheten av nämnda grundval skiljer vårt schema från alla de dimföreställningar vari även de mest rationella socialistiska system i sin gängse utformning är insvepta.>>
Hushållningskommunen, som först av alla tillägnar sig den samhälleliga produkten, har till uppgift att vid utbytet alltefter de genomsnittliga produktionskostnaderna fastställa >>ett enhetligt pris för varje slag av artiklar>>. >>Vad produktionens så kallade självkostnader för närvarande... betyder för värde och pris, det skall (inom socialiteten) anges av den till förbrukning anslagna arbetsmängden. Denna arbetsmängd beräknas enligt principen om varje individs likaberättigande även i ekonomiskt avseende, i sista hand under hänsynstagande till antalet deltagande, och ger till resultat ett prisförhållande som samtidigt motsvarar produktionens naturförhållanden och den samhälleliga nyttjanderätten. Produktionen av <416> ädla metaller är liksom f. n. utslagsgivande för bestämmandet av pengarnas värde... Man ser härav att den förändrade samhällsförfattningen inte endast bevarar den bestämningsgrund och det mått som ligger till grund för värdena och därmed även för de förhållanden under vilka produkterna ömsesidigt utbytes utan att först den i behörig utsträckning tillgodogör sig dem.>> Det berömda >>absoluta värdet>> är äntligen realiserat.
Å andra sidan är emellertid kommunen även tvungen att sätta individerna i stånd att av kommunen köpa de producerade artiklarna. Detta sker genom att den dagligen eller per vecka eller månad till var och en utbetalar en viss penningsumma som motprestation till vederbörandes arbete, en summa som bör vara lika stor för alla. >>Det är därför likgiltigt ur socialitetens synpunkt om man säger att arbetslönen försvinner eller att den måste bli den enda formen för ekonomiska inkomster.>> Lika löner och lika priser skapar emellertid en >>kvantitativ om också inte kvalitativ likhet i konsumtionen>> och därmed är >>rättfärdighetens universella princip>> ekonomiskt förverkligad. Hur man skall bestämma storleken av denna framtidslön, därom säger oss herr Dühring inte mycket. Vi får bara veta att här liksom i alla andra fall >>lika arbete utbytes mot lika arbete>>. För sex timmars arbete måste man följaktligen betala en penningsumma som likaledes representerar sex timmars arbete.
>>Rättfärdighetens universella princip>> är dock ingalunda att förväxla med det simpla jämlikhetsmakeri som gör borgaren så uppbragt mot varje slags kommunism, särskilt den spontana arbetarkommunismen. Denna princip är inte på långt när så obeveklig som det kanske kan se ut. Den >>principiella jämställdheten i ekonomiska <417> rättsanspråk utesluter inte att man frivilligt tillfogar ett uttryck för särskilt erkännande och beundran utöver det som rättvisan kräver ... Samhället hedrar sig självt genom att tillerkänna de större prestationerna en måttlig merförtjänst för konsumtion.>> Och herr Dühring hedrar sig även själv i det han sammansmälter duvans oskuld och ormens list i sin rörande omsorg om de framtida dühringarnas måttliga merkonsumtion.
Därmed är det kapitalistiska fördelningssättet slutgiltigt undanröjt. Ty >>om vi antar att någon i det nu skildrade tillståndet verkligen skulle ha ett överskott av privata medel till sitt förfogande, så skulle han inte kunna utnyttja det som kapital. Ingen enskild individ och ingen grupp av individer skulle kunna överta överskottet och använda det för produktivt ändamål annat än genom byte eller köp, men det skulle aldrig inträffa att någon betalade honom ränta eller vinst för det>>. Därför är >>arv i överensstämmelse med likhetens grundsats>> tillåtna. Detta är ofrånkomligt, ty >>en viss arvsrätt kommer alltid att förbli den nödvändiga följden av familjeprincipen>>. Arvsrätten kommer heller >>inte att föra till någon anhopning av omfångsrika förmögenheter, då egendomsbildningen här... aldrig kan få till ändamål att skapa produktionsmedel och rena rentierexistenser>>.
Och därmed skulle hushållningskommunen lyckligt och väl vara färdig. Låt oss nu se hur den hushållar.
Vi antar att alla herr Dührings antagande är fullständigt realiserade; vi förutsätter alltså att hushållningskommunen betalar var och en av sina medlemmar en penningsumma på låt oss säga tolv mark för sex timmars arbete, i vilken summa likaledes sex arbetstimmar är förkroppsligade. Vi antar likaledes att priserna exakt <418> motsvarar värdena, d. v. s. endast omfattar kostnaderna för råvarorna, förslitningen av maskinerna~ förbrukningen av arbetsmedel och den betalda arbetslönen. En hushållningskommun på hundra arbetande medlemmar producerar då dagligen varor till ett värde av 1.200 mark, per år med trehundra arbetsdagar ett värde av 360.000 mark, och utbetalar denna summa till sina medlemmar, av vilka var och en får 12 mark per dag eller 3.600 mark om året, vilket han föredrar. Vid årets slut, och efter hundra år, är kommunen inte rikare än när den startade. Den kommer under denna tid inte ens att vara i stånd att tillfoga en måttlig merförtjänst till herr Dührings konsumtion om den inte vill tära på sitt förråd av produktionsmedel. Ackumulationen har blivit totalt bortglömd. Värre än så: eftersom ackumulationen är en samhällelig nödvändighet och innehållandet av pengar den bekvämaste formen för ackumulation, så uppmuntrar organisationen av hushållningskommunen direkt sina medlemmar att ackumulera privat och därmed att förstöra kommunen.
Hur skall man undgå denna antagonism i hushållningskommunens natur? Den skulle kunna ta sin tillflykt till den populära metoden att >>lägga på en tribut>>, att öka priserna, och sälja sin årsproduktion för 480.000 mark i stället för 360.000 mark. Men då alla andra hushållningskommuner är i samma situation och sålunda måste göra likadant, så skulle var och en av dem i utbyte med den andra få betala lika mycket >>tribut>> som den själv tar in, och tillägget skulle alltså få ersättas enbart av de egna medlemmarna.
Eller också klarar den av saken lätt och ledigt genom att för sex timmars arbete betala varje medlem produk- <419> ten av mindre än sex timmars arbete, låt oss säga av fyra arbetstimmar, d. v. s. åtta mark i stället för tolv mark, men låta varupriserna förbli på samma nivå som förut. Kommunen gör i detta fall direkt och öppet det som den i förra fallet försökte att göra hemligt på en omväg: den skapar ett marxistiskt mervärde till ett årligt belopp av 120.000 mark genom att på ett fullständigt kapitalistisk sätt underbetala sina medlemmars prestationer och samtidigt beräkna fullt värde för de varor, som de endast kan köpa av kommunen. Hushållningskommunen kan följaktligen bilda en reservfond endast genom att avslöja sig som ett >>förädlat>> trucksystem[46] på bredaste kommunistiska grundval.
Två alternativ är alltså möjliga: antingen byter hushållningskommunen ut >>lika arbete mot lika arbete>> och då kan inte den själv utan endast privatpersoner ackumulera en fond för upprätthållande och utvidgning av produktionen. Eller också bildar den en sådan fond och då byter den inte ut >>lika arbete mot lika arbete>>.
Så förhåller det sig med innehållet av det utbyte som äger rum inom hushållningskommunen. Hur står det till med dess formella sida? Utbytet förmedlas medels metallpengar och herr Dühring bröstar sig inte så litet över den >>mänskligt-historiska räckvidden>> av denna förbättring. Men i umgänget mellan kommunen och dess medlemmar är pengarna alls inga pengar, de fungerar inte som pengar. De tjänar som rena arbetscertifikat, de konstaterar, för att tala med Marx, >>endast producentens individuella andel av det gemensamma arbetet och hans <420> individuella anspråk på den för konsumtion bestämda delen av den gemensamma produkten>> och är i denna funktion >>lika litet 'pengar' som t. ex. en teaterbiljett>>. De kan i det avseendet ersättas med vilket värdetecken som helst, såsom Weitling ersätter dem med en >>kommersbok>>, i vilken arbetstimmarna bokföres på den ena sidan och de för dem erhållna njutningarna på den andra. Kort sagt, de fungerar i umgänget mellan hushållningskommunen och dess medlemmar helt enkelt som de owenska >>arbetstimpengarna>>, denna >>skenskapelse>> som herr Dühring så högdraget ser ner på men som han här alltså själv måste införa i sin framtida hushållning. Om den biljett som betecknar måttet av uppfylld >>produktionsplikt>> och den därigenom förvärvade >>konsumtionsrätten>> är en papperslapp, en spelmark eller ett guldstycke, är fullständigt likgiltigt för detta ändamål. Men ingalunda för andra ändamål, vilket kommer att visa sig.
Om metallpengarna sålunda redan i umgänget mellan hushållningskommunen och dess medlemmar inte fungerar som pengar utan endast som maskerade arbetsbevis, så kommer de ännu mindre att ha någon penningfunktion i utbytet mellan de olika kommunerna. Här är, enligt herr Dührings förutsättningar, metallpengarna totalt överflödiga. I verkligheten torde det räcka med en ren bokföring, varvid utbytet av produkter av lika arbete mot produkter av lika arbete kan äga rum mycket enklare om man räknar med arbetets naturliga måttstock i tiden, arbetstimmen, än om man först förvandlar arbetstimmarna till pengar. Utbytet är i verkligheten rena naturautbytet; alla merfordringar kan lätt och enkelt utjämnas genom anvisningar på andra kommuner. Men om en kommun verkligen skulle komma på minus- <421> sidan i förhållande till andra kommuner, så kan inte >>summan av allt guld som finns i universum>>, även om det aldrig så mycket är >>pengar av naturen,>> bespara kommunen från att ersätta denna skuld genom en ökning av det egna arbetet, försåvitt den inte vill råka i beroende av andra kommuner. För övrigt bör läsaren fortfarande hålla i minnet att vi här ingalunda gör några framtidskonstruktioner. Vi godtar helt enkelt herr Dührings förutsättningar och drar bara de oundvikliga slutsatserna ur dem.
Varken i utbytet mellan hushållningskommunen och dess medlemmar eller i utbytet mellan de olika kommunerna kan alltså guldet, som >>av naturen>> är pengar, komma så långt att det förverkligar denna sin natur. Trots detta föreskriver herr Dühring att det även inom >>socialiteten>> skall fungera som pengar. Vi måste alltså se oss om efter ett annat spelrum för denna penningfunktion. Och detta spelrum existerar. Herr Dühring sätter visserligen var och en i stånd att >>konsumera kvantitativt lika mycket>>, men han kan inte tvinga någon till det. Han är tvärtom stolt över att i hans värld kan var och en göra med sina pengar vad han vill. Han kan således inte förhindra att en del lägger undan en liten penningförmögenhet, medan andra inte klarar sig på den lön som betalas. Han gör detta till och med oundvikligt i det han i arvsrätten uttryckligen erkänner familjens gemensamhetsegendom, vilket i sin tur måste innebära skyldighet för föräldrarna att sörja för sina barn. Men därmed uppstår en väldig spricka i den kvantitativt lika konsumtionen. Ungkarlen lever härligt och med allehanda fröjder på sina åtta eller tolv mark om dagen, medan änkemannen med åtta minderåriga barn klarar sig jämmer- <422> ligt. Å andra sidan lämnar kommunen, i det den utan vidare tar emot pengar som betalning, den möjligheten öppen att dessa pengar kan vara förvärvade på annat sätt än genom arbete. Non olet.[47] Den vet inte var de kommer ifrån. Men därmed är alla betingelser givna för att metallpengarna, som hittills endast spelat rollen av arbetsbevis, skall inträda i sin verkliga penningfunktion. Tillfälle och motiv föreligger såväl till förmögenhetsbildning som till skuldsättning. Den behövande lånar av den som skapat en förmögenhet. De lånade pengarna, som av kommunen godtas som betalning för livsmedel, blir därmed åter vad de är i det nuvarande samhället, det mänskliga arbetets samhälleliga inkarnation, arbetets verkliga måttstock, de blir allmänt cirkulationsmedel. All världens >>lagar och förvaltningsnormer>> står lika vanmäktiga inför detta som inför multiplikationstabellen eller vattnets kemiska sammansättning. Och då den som skapat en förmögenhet är i stånd att tilltvinga sig räntor av den behövande, så återupplivas även ränteockraren tillsammans med det som pengar fungerande metallmyntet.
Än så länge har vi bara betraktat följden av att bibehålla metallmyntfoten inom den Dühringska hushållningskommunens verkningskrets. Men utanför denna krets fortsätter den övriga förkastliga världen att gå sin gilla gång. Guld och silver förblir alltjämt världspengar, allmänt köp- och betalningsmedel, rikedomens samhälleliga förkroppsligande på världsmarknaden. Och med denna egenskap hos den ädla metallen framträder för de enskilda medlemmarna i hushållningskommunen ett nytt motiv för att samla förmögenhet, att berika sig, att ock- <423> ra: motivet att gentemot kommunen och utanför dess gränser röra sig fritt och oberoende och att utnyttja sin hopsparade privatförmögenhet på världsmarknaden. Ockrarna förvandlas till handlande med cirkulationsmedel, till bankirer, till behärskare av cirkulationsmedlet och världspengarna. De blir därmed i praktiken även produktionens och produktionsmedlens behärskare, även om dessa senare någon tid till namnet skulle figurera som hushållnings- och handelskommunens egendom. Men därmed har de till bankirer förvandlade förmögenhetssamlarna och ockrarna också blivit hushållnings- och handelskommunens herrar. Herr Dührings >>socialitet>> skiljer sig faktiskt mycket väsentligt från de övriga socialisternas >>dimmiga föreställningar>>. Den har inget annat syfte än att återupprätta storfinansen, under vars kontroll och för vars plånböcker den måste arbeta tappert - om den nu över huvud kommer till stånd och håller ihop. Den enda räddningen för >>socialiteten>> torde ligga i att förmögenhetssamlaren föredrar att med hjälp av sina världspengar skyndsammast - ila bort från kommunen.
Med den i Tyskland rådande, vitt utbredda obekantskapen med den äldre socialismen skulle någon oskyldig yngling här kanske vilja framkasta frågan, om inte också exempelvis de owenska arbetsbevisen skulle kunna ge anledning till ett liknande missbruk. Fastän vi här inte har till uppgift att utveckla betydelsen av dessa arbetsbevis, så bör man dock till jämförelse mellan Dührings >> omfattande socialism>> och Owens >>svaga och torftiga idéer>> erinra om följande: För det första skulle det för ett sådant missbruk av de owenska arbetsbevisen vara nödvändigt att de först förvandlades till verkliga pengar, medan herr Dühring förutsätter existensen av verkliga <424> pengar, men vill förbjuda dem att fungera annat än som rena arbetsbevis. Medan det hos Owen skulle röra sig om verkligt missbruk, så är det hos herr Dühring pengarnas immanenta, av den mänskliga viljan oavhängiga natur som tränger sig fram och återger pengarna det för dem säregna bruket gentemot det missbruk som herr Dühring vill påtvinga dem i kraft av sin okunnighet om deras natur. För det andra är arbetsbevisen hos Owen endast en övergångsform till den fullständiga gemenskapen och till ett helt igenom fritt utnyttjande av de samhälleliga resurserna och tjänar därjämte på sin höjd det syftet att göra kommunismen acceptabel för den engelska allmänheten. Om således något slags missbruk skulle tvinga det owenska samhället att avskaffa arbetsbevisen, så tar detta samhälle ytterligare ett steg framåt mot sitt mål och inträder i ett mera fullkomligt utvecklingsstadium. Om den Dühringska hushållningskommunen däremot avskaffar pengarna, så förintar den med ett slag sin >>mänskligt-historiska räckvidd>> och avlägsnar sin mest karaktäristiska skönhet, den upphör att vara en Dühringsk hushållskommun och nedsjunker i det töcken som herr Dühring använt så mycket av den rationella fantasins hårda arbete på att höja den ur.[48]
Hur uppstår nu alla dessa underliga villfarelser och den oreda som utmärker herr Dührings hushållningskommun? Helt enkelt ur det töcken som i herr Dührings huvud omger begreppen värde och pengar och som slut- <425> ligen driver honom därhän att han tror sig upptäcka arbetets värde. Då herr Dühring emellertid ingalunda har tyskt monopol på att vara virrig i huvudet utan tvärtom finner talrika konkurrenter, så skall vi >> övervinna oss själva för ett ögonblick och reda ut den härva>>, som han här har presterat.
Det enda värde som ekonomin känner är varornas värde, varuvärdet. Vad är varor? Det är produkter framställda i ett samhälle av mer eller mindre isolerade privatproducenter, alltså närmast privatprodukter. Men dessa privatprodukter blir varor först i och med att de inte produceras för eget bruk utan för att förbrukas av andra, d. v. s. produceras för samhälleligt bruk. De inträder i den samhälleliga konsumtionen genom utbytet. Privatproducenterna står följaktligen i en social relation till varandra, de bildar ett samhälle. Fastän deras produkter i sin egenskap av privatprodukter tillhör enskilda individer är de på samma gång, om också oavsiktligt och sa att säga motvilligt, även samhälleliga produkter. Vari består nu dessa privatprodukters samhälleliga karaktär? Uppenbarligen i två egenskaper: för det första däri att de alla tillfredsställer något slags mänskligt behov, att de har ett bruksvärde inte endast för producenten utan även för andra, och för det andra däri att de, samtidigt som de är produkter av de mest olika individuella arbeten, även är produkter av mänskligt arbete rätt och slätt, allmänt mänskligt arbete. Endast i den mån de har bruksvärde för andra kan de över huvud taget komma med i utbyte. Endast i den mån de alla innehåller allmänt mänskligt arbete, enkel förbrukning av mänsklig arbetskraft, kan de i utbyte jämföras och vägas mot varandra alltefter den mängd av sådant arbete de innehåller. Två <426> likvärdiga produkter kan under oförändrade samhälleliga förhållanden innehålla olika mycket individuellt arbete, men aldrig olika mycket allmänt mänskligt arbete. En fumlig smed kan ha arbete lika lång tid för att göra fem hästskor som en skicklig har för att göra tio. Men samhället har inget värdemått för den enes tillfälliga oskicklighet, det erkänner som allmänt mänskligt arbete endast det arbete som vid varje given tidpunkt representerar den normala genomsnittsskickligheten. Den förste smedens fem hästskor har vid utbyte inte mer värde än den senares tio vilka smitts på samma tid. Endast i den mån det individuella arbetet är samhälleligt nödvändigt innehåller det allmänt mänskligt arbete.
Om jag säger att en vara har det eller det bestämda värdet, säger jag alltså följande: 1, att den är en samhälleligt nyttig produkt; 2, att den är producerad av en privatperson för privat räkning; 3, att den, fastän en produkt av privat arbete, på samma gång utan att själv veta eller vilja det även är produkten av samhälleligt arbete, närmare bestämt produkten av en viss, genom utbytet fastställd mängd samhälleligt arbete; samt 4, att jag inte uttrycker denna mängd i arbetet självt, i så och så många arbetstimmar, utan i en annan vara. Om jag alltså säger att detta ur är lika mycket värt som detta tygstycke och vart och ett av de båda är värt femtio mark, så säger jag: uret, tyget och pengarna innehåller lika mycket samhälleligt arbete. Jag konstaterar med andra ord att den samhälleliga arbetstid, som de representerar, har samhälleligt mätts och befunnits lika. Men inte direkt, absolut, som man annars mäter arbetstid, i arbetstimmar eller dagar o. s. v. utan på en omväg medels utbytet, relativt. Jag kan därför heller inte uttrycka detta <427> fastställda kvantum arbete i arbetstimmar, vilkas antal förblir mig obekant, utan likaledes på en omväg, relativt, med en annan vara, som representerar samma kvantum samhälleligt arbete. Uret är värt lika mycket som tygstycket.
Men samtidigt som varuproduktionen och varuutbytet tvingar det på dem grundade samhället till denna omväg försöker de även i görlig mån förkorta densamma. Ur den enkla varupöbeln griper de ut en furstlig vara i vilken alla andra varors värde en gång för alla kan uttryckas, en vara som gäller som en omedelbar inkarnation av det samhälleliga arbetet och som därför omedelbart och obetingat kan utbytas mot alla varor - penningen. Pengar existerar i embryonal form redan i värdebegreppet, de utgör bara det utvecklade värdet. Men i och med att varuvärdet i penningens form gör sig självständigt gentemot själva varorna gör även en ny faktor sitt inträde i det varuproducerande och utbytande samhället, en faktor med nya samhälleliga funktioner och verkningar. Tills vidare nöjer vi oss med att konstatera detta faktum utan att närmare diskutera det.
Varuproduktionens ekonomi är ingalunda den enda vetenskap, som har att räkna med endast relativt kända faktorer. Inte heller i fysiken vet vi hur många enskilda gasmolekyler som ingår i en given gasvolym med känt tryck och känd temperatur. Men vi vet att så långt den boyleska lagen gäller, en given volym av en godtycklig gas innehåller lika många molekyler som samma volym av vilken annan gas som helst vid samma tryck och samma temperatur. Vi kan därför jämföra de mest olika volymer av de mest skilda gaser under de mest skilda tryck- och temperaturbetingelser med hänsyn till deras <428> molekylhalt: och om vi väljer en liter gas vid 0 grader Celsius och 760 millimeters tryck som enhet kan vi mäta molekylhalten med denna enhet. I kemin är de olika grundämnenas absoluta atomvikter likaledes okända för oss. Men vi känner dem relativt i det vi känner deras inbördes relationer. Liksom varuproduktionen och dess ekonomi erhåller ett relativt uttryck för de obekanta arbetskvantiteter som ingår i de enskilda varorna genom att jämföra dessa varor efter deras relativa arbetshalt, så skaffar sig kemin ett relativt uttryck för storleken av de för den obekanta atomvikterna genom att jämföra de olika grundämnenas atomvikter, varvid atomvikten för det ena grundämnet uttryckes som multipel eller bråkdel av atomvikten för det andra (svavel, syre, väte). Och liksom varuproduktionen upphöjer guldet till absolut vara, till allmän ekvivalent för alla övriga varor, så upphöjer kemin vätet till att bli den kemiska penningen genom att sätta dess atomvikt lika med 1. På så sätt reducerar den alla grundämnen till väte och uttrycker dem i multiplar av vätets atomvikt.
Varuproduktionen är emellertid ingalunda den enda formen för samhällelig produktion. I den urgamla indiska bykommunen och i den sydslaviska familjekommunen förvandlas produkterna inte till varor. Kommunens medlemmar är organiserade i direkt anslutning till produktionen, arbetet fördelas efter härkomst och behov, produkterna likaså i den mån de är avsedda för konsumtion. Den direkta samhälleliga produktionen liksom den direkta fördelningen utesluter allt varuutbyte, alltså även produkternas förvandling till varor (åtminstone inom kommunen) och därmed samtidigt deras förvandling till värden.
Så snart samhället tar produktionsmedlen i besittning <429> och använder dem för produktion i socialistisk form, blir vars och ens arbete, hur olikartat det än må vara med hänsyn till specifik nytta, redan på förhand och direkt samhälleligt arbete. Den mängd samhälleligt arbete som ingår i en produkt behöver då inte först fastställas på en omväg. Den dagliga erfarenheten visar direkt hur mycket som i genomsnitt erfordras. Samhället kan med lätthet räkna ut hur många arbetstimmar som ingår i en ångmaskin, i en hektoliter vete av den senaste skörden eller i hundra kvadratmeter tyg av en bestämd kvalitet. Det kan alltså inte falla samhället in att i fortsättningen uttrycka de i produkten nedlagda arbetskvantiteterna, som det nu känner direkt och absolut, med hjälp av en relativ, föränderlig, otillräcklig och tidigare som nödfallsutväg anlitad måttstock, en tredje produkt i stället för den naturliga, adekvata, absoluta måttstocken, tiden. Lika litet som det skulle falla kemin in att uttrycka atomvikten relativt i multiplar av väteatomen, om den vore i stånd att uttrycka den absolut med dess adekvata måttstock och i dess verkliga vikt, i biljondels eller kvadriljondels gram. Under ovanstående förutsättningar tillskriver samhället alltså heller inte produkten något värde. Det kommer inte att uttrycka det enkla faktum att det erfordras låt oss säga tusen arbetstimmar för att producera hundra kvadrameter tyg i den missvisande och meningslösa formen att tyget skulle vara värt tusen arbetstimmar. Men naturligtvis måste samhället i ett sådant fall också veta hur mycket arbete som går åt för framställningen av varje nödvändighetsartikel. Det kommer att anpassa produktionsplanen efter produktionsmedlen, bland dem främst arbetskraften. De olika nödvändighetsartiklarnas nytta, avvägd efter den för deras framställning nödvändiga ar- <430> betsmängden, kommer i sista hand att bli bestämmande för planen. Människorna ordnar alltsammans mycket enkelt utan inblandning av det berömda >>värdet>>.[49]
Värdebegreppet är det mest allmänna och följaktligen det mest omfattande uttrycket för varuproduktionens ekonomiska förutsättningar. I värdebegreppet finns därför i embryonal form inte endast pengarna utan också alla andra mer utvecklade former av varuproduktion och varuutbyte. På det faktum att värdet är ett utryck för det i privatprodukterna nedlagda samhälleliga arbetet grundar sig möjligheten till en differens mellan detta och det i samma produkt ingående individuella arbetet. Om en producent fortsätter att producera efter en föråldrad metod medan det samhälleliga produktionssättet gör framsteg, så kommer denna differens att bli inte så litet kännbar för honom. Detsamma inträffar så snart samtliga privata fabrikanter inom samma produktionsgren producerar en sådan kvantitet varor att den överstiger det samhälleliga behovet. På det faktum att en varas värde uttryckes endast i en annan vara och kan realiseras endast genom utbyte mot den senare grundar sig möjligheten till en inträdande stockning i utbytet eller till att värdet endast delvis realiseras. Och slutligen - när den specifika varan arbetskraft uppträder på marknaden, så bestämmes dess värde, liksom varje annan varas värde, efter den för dess produktion nödvändiga samhälleliga arbetstiden. I produkternas värdeform återfinnes <431> därför i embryonal form hela den kapitalistiska produktionsformen, motsättningen mellan kapitalister och lönarbetare, den industriella reservarmén, kriserna. Att vilja avskaffa den kapitalistiska produktionsformen genom att skapa det >>sanna värdet>> är därför ungefär som att vilja avskaffa katolicismen genom att skapa en >>sann>> påve. Det betyder att man försöker skapa ett samhälle där producenterna behärskar sina produkter genom ett konsekvent genomförande just av den ekonomiska kategori som är det mest omfattande uttrycket för producenternas förslavande under sin egen produkt.
När det varuproducerande samhället har utvecklat den i varorna som sådana inneboende värdeformen till penningform, så träder även de möjligheter som dittills slumrat i värdet öppet fram i dagen. Det första och viktigaste resultatet är att varuformen blir allmän. Även de föremål som dittills producerats för individuell förbrukning tvingas genom pengarna att anta formen av varor och ryckas med i utbytet. Därmed tränger varuformen och pengarna in i de samhällskorporationer som bär upp produktionen, bryter sönder det ena sociala bandet efter det andra och upplöser korporationerna i en samling privatproducenter. Pengarna ersätter först och främst, som vi bevittnat i Indien, den kollektiva bearbetningen av jorden med bruk för privat räkning. Därpå vänder de sig mot den gemensamma äganderätten till jorden med dess tid efter annan inträdande nyfördelning och genomför ett radikalt storskifte (t. ex. i byalagen vid Mosel och på sistone även i den ryska bykommunen); slutligen kräver de en uppdelning av de ännu existerande skogs- och betesallmänningarna. Vilka andra av produktionens utveckling motiverade orsaker <432> som än må spela in i denna process, så förblir i alla fall pengarna den mäktigaste drivkraften vid den ursprungliga gemenskapsorganisationens undergång. Och med samma naturnödvändighet skulle pengarna, alla >>lagar och förvaltningsnormer>> till trots, upplösa den Dühringska hushållningskommunen, om den någonsin skulle komma till stånd.
Vi har redan i det föregående sett (Enkelt och sammansatt arbete, sid. 270) att det är en motsägelse i och för sig att tala om ett arbetets värde. Då arbetet under vissa samhällsbetingelser inte endast frambringar produkter utan även värde och detta värde mätes just genom arbetet, så kan arbetet lika litet ha ett särskilt värde som tyngden som sådan kan ha en särskild vikt eller värmen en särskild temperatur. Men det är karaktäristiskt för allt slags socialt kvacksalveri med dess grubbel över det >>sanna värdet>> att inbilla sig att arbetaren inte erhåller det fulla >>värdet>> av sitt arbete i det nuvarande samhället och att socialismen är kallad att avhjälpa detta. Därvid gäller då först och främst att finna ut vad arbetets värde är. Och detta finner man genom att mäta arbetet inte med dess adekvata måttstock, tiden, utan efter dess produkt. Arbetaren skall erhålla den >>fulla arbetsavkastningen>>. Inte endast arbetsprodukten utan arbetet självt skall omedelbart kunna utbytas mot en produkt, en arbetstimme mot produkten av en annan arbetstimme. Men detta har strax en mycket >>betänklig>> hake. Hela produkten fördelas. Samhällets viktigaste progressiva funktion, ackumulation, undandras samhället och lägges i individens skön och godtycke. Individerna må göra vad de vill med sina >>avkastningar>>, men samhället förblir i bästa fall lika rikt eller lika fattigt <433> som förut. Man har alltså centraliserat de i det förgångna ackumulerade produktionsmedlen i samhällets händer endast för att de i framtiden ackumulerade produktionsmedlen åter skall splittras och hamna i individernas händer. Man spottar sina egna förutsättningar i ansiktet, man har kommit fram till en ren absurditet.
Tillgängligt arbete, aktiv arbetskraft skall utbytas mot arbetsprodukt. Då är den en vara lika väl som den produkt, mot vilken den skall bytas. Och denna arbetskrafts värde bestämmes då ingalunda efter sin produkt utan efter det samhälleliga arbete som är förkroppsligat i den, d. v. s. efter den nuvarande lagen för arbetslönen.
Men det var ju just detta som skulle undvikas. Det tillgängliga arbetet, arbetskraften skulle tvärtom bytas mot sin fulla produkt. Det vill säga att den skulle utbytas, inte till sitt värde utan till sitt bruksvärde. Värdelagen skall gälla för alla andra varor, men den skall upphävas för arbetskraften. Och det är denna sig själv upphävande förvirring, som döljer sig bakom frasen om >>arbetets värde>>.
Kravet att >>arbete skall bytas mot arbete efter principen om lika värdering>> innebär - i den mån det över huvud taget har någon mening - exakt detsamma som värdelagens krav att produkter med lika stor mängd samhälleligt arbete skall utbytas mot varandra och ligger i denna form till grund för hela varuproduktionen, alltså även för den högsta formen av varuproduktion, den kapitalistiska. Den gör sig i det nuvarande samhället gällande på det enda sätt som ekonomiska lagar över huvud taget kan göra sig gällande i ett samhälle av privatproducenter: som en blint verkande naturlag som ligger i tingen och förhållandena <434> och är oberoende av producenternas vilja och strävanden. I och med att herr Dühring upphöjer denna lag till grundlag för sin hushållningskommun och kräver att denna fullt medvetet skall genomföra densamma, så gör han det bestående samhällets grundlag till grundlag för sitt fantasisamhälle. Han vill ha kvar det bestående samhället men utan dess missförhållanden. Han rör sig därvid på exakt samma mark som Proudhon. Liksom denne vill han undanröja de missförhållanden, som uppstått ur varuproduktionen genom dess utveckling till kapitalistisk produktion och uppställer därvid som motvikt varuproduktionens grundlag, vars verkningar har frambragt just dessa missförhållanden. Liksom Proudhon vill han upphäva värdelagens verkliga konsekvenser med önskedrömmar.
Men hur stolt han än rider ut, vår moderne Don Quijote, på sin ädla Rosinante - >>rättfärdighetens universella princip>> - och beledsagad av sin tappre Sancho Pansa Abraham Enss[50] på den irrande färden för att erövra Mambrins hjälm, >>arbetets värde>> - så fruktar vi, fruktar storligen, att han inte kommer att få något annat med sig hem än den gamla bekanta tvålkoppen.
<435> Med de båda föregående avsnitten skulle vii det närmaste ha uttömt det ekonomiska innehållet i herr Dührings >>nya socialitära skapelse>>. Man skulle på sin höjd kunna tillfoga att >> den historiska blickens universella räckvidd>> ingalunda hindrat honom från att tillvarata sina specialintressen, även bortsett från den bekanta måttliga merkonsumtionen. Då den gamla arbetsdelningen alltjämt består i socialiteten, måste hushållningskommunen förutom arkitekter och grovarbetare även räkna med professionella litteratörer, varvid sålunda den frågan uppstår hur det kommer att bli med författarrätten. Denna fråga sysselsätter herr Dühring mer än någon annan. Överallt, t. ex. på tal om Louis Blanc och Proudhon, snavar läsaren över författarrätten och slutligen diskuteras den vitt och brett på hela nio sidor i >>Kompendium>>, varifrån den lyckligt räddas över i socialitetens hamn under formen av en mystisk >> arbetsbelöning>> - om med eller utan måttlig merkonsumtion utsäges inte. Ett kapitel om loppornas ställning i det naturliga samhällssystemet hade varit lika motiverat och i varje fall mindre långtråkigt.
Om framtidens statsordning ger oss enligt herr Dühring >>filosofin>> utförliga föreskrifter. Här har Rousseau, fastän han är >>den ende mer betydande föregångaren>>, tyvärr inte lagt grunden djupt nog. Rousseaus mer djuplodande efterföljare har emellertid avhjälpt denna brist i det han uttunnat Rousseau till det yttersta och även tillsatt en del avfall från den hegelska rättsfilosofin samt kokat ihop det hela till en tunn vattvälling. >>Individens <436> suveränitet>> bildar grundvalen för den dühringska framtidsstaten. Den skall inte undertryckas av majoritetens herravälde utan först här nå sin fulla utveckling. Hur skall det gå till? Det är mycket enkelt. >>Om man förutsätter att var och en träffar överenskommelse med alla andra i alla riktningar och om dessa fördrag syftar till ömsesidig hjälp mot oberättigade kränkningar - då förstärkes endast makten att upprätthålla rättvisan, en rättvisa som inte härleder sig enbart ur mängdens övermakt över individen eller majoritetens över minoriteten.>> Med sådan lätthet vet verklighetsfilosofins levande kraft att trolla bort de mest besvärliga hinder, och om läsaren skulle mena att han med detta inte är klokare än förut, så svarar herr Dühring honom att han bör akta sig för att ta alltför lättvindigt på saken, ty >>det ringaste missgrepp i uppfattningen av totalviljans roll skulle förinta individens suveränitet och denna suveränitet är det enda som för fram till verklig rättvisa>>. Herr Dühring behandlar sin publik efter förtjänst, när han ber den hålla tillgodo med detta. Han kunde till och med ha brett på betydligt tjockare; verklighetsfilosofins anhängare skulle ändå inte ha tagit anstöt.
Individens suveränitet består nu framför allt däri att >>individen tvångsmässigt underställes staten på ett absolut sätt>>, men detta tvång kan rättfärdigas i den mån som det >>verkligen tjänar den naturliga rättvisan>>. För detta ändamål kommer det att finnas >>lagstiftning och domstolar>>, men de måste >>hålla sig inom totaliteten>>; vidare ett försvarsförbund, som yttrar sig i >>sammanslutningen till en här eller en exekutivavdelning för den inre säkerhetstjänsten>>, alltså även armé, polis, gendarmer. Herr Dühring har visserligen ofta framstått som en god preus- <437> sare men här visar han sig jämbördig med den idealpreussare vilken enligt salig ministern von Rochow bär >>sin gendarm innanför skjortbröstet>>. Men framtidsgendarmeriet kommer inte att bli så farligt som nutidens snutar. Hur det än må förgå sig mot den suveräna individen, har denne alltid en tröst: >> den rätt eller or~ tt som allt efter omständigheterna vederfars honom från det fria samhällets sida kan aldrig bli värre än den som naturtillståndet skulle föra med sig>>! Och sedan herr Dühring än en gång låtit oss snava på hans ofrånkomliga författarrätt, försäkrar han oss att det skall finnas en >>självklart fullt fri och allmän advokatyr>> i hans framtidsvärld. >>Det i vår tid koncipierade fria samhället>> bli alltmer blandat. Arkitekter, grovarbetare, litteratörer, gendarmer och nu därtill advokater! Detta >>solida och kritiska tankerike>> liknar på håret de olika religionernas himlar där den troende alltid i förklarad dager återfinner det som förljuvat hans jordiska tillvaro. Och herr Dühring tillhör ju den stat, i vilken >>var och en kan bli salig på sin fason>>. Vad kan vi mer önska?
Våra eventuella önskemål är emellertid likgiltiga här. Allt kommer an på vad herr Dühring själv vill. Och han skiljer sig från Fredrik II därigenom att i hans framtidsstat var och en ingalunda kan bli salig på sin fason. I denna framtidsstats författning heter det: >>I det fria samhället kan det inte finnas någon kult; ty var och en av dess medlemmar har övervunnit den barnsliga inbillningen att det finns väsen bortom eller över naturen som låter sig påverkas av offer eller böner...>> Ett >>riktigt uppfattat socialitetssystem måste därför... avskaffa alla anordningar för andlig hokuspokus och därmed kultens alla väsentliga beståndsdelar.>> Religionen förbjudes.
<438> Nu är all religion ingenting annat än en fantastisk återspegling i människornas hjärnor av de yttre makter som behärskar deras dagliga tillvaro - en återspegling i vilken de jordiska makterna antar formen av överjordiska. I historiens gryning är det först naturkrafterna som återspeglas och i den fortsatta utvecklingen genomgår de mångfaldigaste och brokigaste personifikationer hos de olika folken. Denna grundläggande process har åtminstone för de indoeuropeiska folkens vidkommande utforskats genom den jämförande mytologin och förts tillbaka till sitt ursprung i de indiska Vedas[51] och har sedan i fortsättningen i detalj kunnat påvisas hos indier, perser, greker, romare, germaner och, så långt materialet räcker, även hos kelter, litauer och slaver. Men snart träder också de samhälleliga makterna i verksamhet vid sidan av naturkrafterna, makter som synes människorna lika främmande och i början lika oförklarliga som själva naturkrafterna och som behärskar dem med samma skenbara naturnödvändighet. De fantasigestalter som i början endast återspeglar de hemlighetsfulla naturkrafterna får därmed samhälleliga attribut och blir representanter för historiska krafter[52]. På ett mera framskridet utvecklingsstadium överföres samtliga naturliga och samhälle- <439> liga attribut hos de många gudarna till en allsmäktig gud, som å sin sida själv bara är en reflex av den abstrakta människan. Så uppstod monoteismen som historiskt sett var den grekiska vulgärfilosofins sista produkt och som hos judarna fann sitt förkroppsligande i den ende nationalguden Jahve. Genom denna bekväma och lätthanterliga gestalt, som kan anpassas efter allting, kan religionen fortsätta att äga bestånd som den omedelbara, d. v. s. känslomässiga formen för människornas förhållande till de naturliga och samhälleliga makter som behärskar dem så länge de ännu inte frigjort sig. Nu har vi emellertid flerfaldiga gånger sett att människorna i det nuvarande borgerliga samhället behärskas av ekonomiska förhållanden och produktionsmedel i vilka de ser en främmande makt, fastän det är de själva som skapat dem. Den faktiska grundvalen för den religiösa reflexakten finns således kvar och därmed även den religiösa reflexen som sådan. Och även om den borgerliga ekonomin ger en viss möjlighet att genomskåda de orsaker som ligger bakom detta beroendeförhållande, så ändrar det ingenting i sak. Den borgerliga ekonomin kan varken hindra kriserna i deras helhet eller skydda den enskilde kapitalisten för förluster, besvärliga skulder eller konkurs, inte heller den enskilde arbetaren för arbetslöshet och elände. Det heter än i dag: människan spår men gud (d. v. s. det kapitalistiska produktionssättets främmande herravälde) rår. Blotta insikten, även om den skulle gå längre och djupare än den borgerliga ekonomins insikt, räcker inte för att underordna de samhälleliga makterna under samhällets herravälde. Därtill fordras framför allt en samhällelig handling. Först när denna handling är utförd, först när samhället genom övertagandet och <440> den planmässiga driften av samtliga produktionsmedel befriar sig och alla sina medlemmar från det slaveri, i vilket de för närvarande hålles av de produktionsmedel som de själva producerat och som står emot dem som en överväldigande främmande makt, först när människan således inte längre bara spår utan även rår - först då försvinner den sista främmande makt som än i dag återspeglas i religionen. Men därmed försvinner också den religiösa återspeglingen som sådan av den enkla orsaken att det inte längre finns något att återspegla.
Herr Dühring däremot har inte tid att vänta tills religionen dör denna sin naturliga död. Han förfar mer rotfast. Han är mer bismarcksk än Bismarck själv. Han dekreterar skärpta lagar inte endast mot katolicismen, utan mot all religion över huvud taget, han hetsar sina framtidsgendarmer på religionen och förhjälper den därigenom till martyrgloria och till en förlängd levnadsfrist. Vart vi blickar, samma typiskt preussiska socialism.
Sedan herr Dühring på detta sätt lyckligt förintat religionen, >>kan nu människan, som blivit hänvisad enbart till sig själv och till naturen samt mognat till insikt om sina kollektiva krafter, djärvt slå in på de vägar som tillåter henne att följa tingens ordning och sitt eget vasen>>. Låt oss nu till omväxling betrakta den >>tingens ordning>> som den till sig själv hänvisade människan djärvt kan följa med hjälp av herr Dühring.
Den första åtgärd från tingens sida varigenom människan hänvisas till sig själv är att hon födes. Så anförtros hon under den naturliga omyndighetstiden åt sin >>naturliga uppfostrarinna>>, modern. >>Denna period må, liksom i den gamla romerska rätten, räcka fram till puberteten, alltså till ungefär fjortonde levnadsåret.>> En- <441> dast i de fall, då ouppfostrade äldre pojkar inte tillbörligt respekterar moderns auktoritet, kommer det faderliga biståndet, men särskilt de offentliga uppfostringsåtgärderna att utjämna denna bristfällighet. I och med puberteten träder barnet under >>faderns naturliga förmynderskap>>, om det nämligen existerar någon fader med >>obestridligt, verkligt faderskap>>. I annat fall tillsätter kommunen en förmyndare.
Liksom herr Dühring förut föreställde sig att man kan ersätta det kapitalistiska produktionssättet med det samhälleliga utan att omgestalta själva produktionen, så inbillar han sig här att man skall kunna lösrycka den moderna borgerliga familjen från hela dess ekonomiska grundval utan att därmed i grunden förändra dess form. Denna form år för honom så oföränderlig att han t. o. m. gör den >>gamla romerska rätten>>, om också i något >>förädlad>> gestalt, utslagsgivande för familjen för all evighet och kan bara föreställa sig en familj >>med arvsrätt>>, d. v. s. som besittande enhet. Utopisterna står här högt över herr Dühring. För dem innebar människornas fria inordnande i samhället och det privata hemarbetets förvandling till offentlig industri samtidigt även en samhällelig organisation av ungdomens uppfostran och där. med ett verkligt fritt ömsesidigt förhållande mellan familjemedlemmarna. Dessutom har redan Marx påvisat hur >>storindustrin med den utslagsgivande roll som den tilldelar kvinnor, ungdom och barn av båda könen i den samhälleligt organiserade produktionsprocessen utanför hemmet skapar den ekonomiska grundvalen för en ny och högre form av familjebildning och förhållandet mellan könen>>. (>>Kapitalet>>, första delen sid. 515, svenska upplagan sid. 451.)
<442> >>Varje socialreformistisk fantast>>, säger herr Dühring, >>har naturligtvis i beredskap en pedagogik som motsvarar hans nya sociala liv.>> Med hänsyn till denna sats framstår herr Dühring som >>ett sannskyldigt monstrum>> av socialreformatoriskt fantasteri. Framtidens skola sysselsätter honom minst lika mycket som författarrätten och det vill sannerligen inte säga litet. Inte nog med att han har skolplan och universitetsplan fixa och färdiga för hela den >>skönjbara framtiden>>, utan han har även ordnat övergångsperioden. Vi inskränker oss emellertid till det som skall bibringas ungdomen av båda könen i den slutgiltiga socialiteten av högsta instans.
Den allmänna folkskolan tillhandahåller >>allt som principiellt och i och för sig kan utöva dragningskraft på människorna>>, alltså i första hand >>grundvalarna för alla vetenskaper samt deras huvudresultat i den mån de berör världs- och livsåskådningen>>. Den undervisar sålunda framför allt i matematik - närmare bestämt så att omkretsen av alla principer och verktyg från enkel räkning och addering till integralkalkyl blir >>fullständigt genomgången>>. Det betyder emellertid inte att man i denna skola verkligen kommer att differentiera och integrera, tvärtom. Men skall där snarare undervisa i helt nya element av totalmatematiken, vilka i sig innehåller fröet till såväl den vanliga elementära som den högre matematiken. Men fastän herr Dühring påstår att han har >>innehållet i läroböckerna>> för denna framtidsskola >>i huvudsak klart för sig>>, så har det dock hittills tyvärr inte velat lyckats honom att upptäcka dessa >>totalmatematikens element>>; och det som inte han kan prestera, det >>kan man i själva verket först vänta av det nya samhällstillståndets fria och stegrade krafter>>. Men om <443> framtidsmatematikens rönnbär tills vidare är mycket sura, så kommer framtidens astronomi, mekanik och fysik att förorsaka så mycket mindre svårigheter och leverera >>kärnan till all skolning>>, medan >>botaniken och zoologin med sin trots alla teorier fortfarande företrädesvis beskrivande metod... snarare kommer att tjäna som lättare underhållning>>. Detta återfinnes i kapitlet >>Filosofi>> sidan 417. Herr Dühring känner ännu i dag inte till någon annan botanik och zoologi än den företrädesvis beskrivande. Hela den organiska morfologin, som omfattar den jämförande anatomi samt den organiska världens embryologi och paleontologi känner han inte ens till namnet. Medan det bakom hans rygg uppstår nästan dussinet fullt av nya vetenskaper på biologins område hämtar han i sin naivitet fortfarande >> det naturvetenskapliga tänkesättets i egentlig mening moderna bildningselement ur Raffs >>Naturhistoria för barn>> och påtvingar hela den >>skönjbara framtiden>> dess uppfattning av den organiska världen. Kemin är även här, som oftast hos herr Dühring, totalt bortglömd.
För den estetiska undervisningens vidkommande ser sig herr Dühring nödsakad att anskaffa ett helt nytt material. Den hittillsvarande poesin duger inte. Där all religion är förbjuden kan de tidigare poeternas vanliga >>anrättning av mytologisk eller annan religiös karaktär>> självfallet inte tolereras i skolan. Även >>den poetiska mysticismen, såsom t. ex. Goethe varmt omhuldade den>>, är förkastlig. Herr Dühring kommer alltså att bli tvungen att besluta sig för att själv leverera de poetiska mästerverk som >>motsvarar de högre anspråk, vilka kan ställas av en efter förståndet anpassad fantasi>> och skildrar det äkta ideal som >>innebär världens fulländ- <444> ning>>. Vi hoppas att han inte dröjer för länge. Världserövrande kan hushållningskommunen bli först då den stormar fram på det versmått som anpassats efter förståndet - alexandrinen.
Med filologi kommer den uppväxande framtidsmedborgaren inte att plågas över hövan. >>De döda språken kommer att bortfalla helt och hållet... de främmande levande språken kommer att bli en bisak.>> Endast där umgänget mellan folken omfattar själva folkrörelserna kommer de att allt efter behov i lättfattlig form göras tillgängliga för envar. >>Den verkligt bildande språkundervisningen>> skall inskränka sig till ett slags allmän grammatik och i synnerhet omfatta >>det egna språkets innehåll och form>>. - T. o. m. de nutida människornas nationella inskränkthet är ännu mycket för kosmopolitiskt för herr Dühring. Han vill därutöver även avskaffa de båda hävstänger som i den nuvarande världen erbjuder ett tillfälle att höja sig över den begränsade nationella ståndpunkten: kunskapen om de gamla språken som öppnar en gemensam och vidare horisont åtminstone för de klassiskt bildade personerna inom alla folk samt kunskapen i nyare språk som är den enda vägen för människor av olika nationalitet att förstå varandra och bekanta sig med det som försiggår utanför de egna gränserna. Däremot skall det egna språkets grammatik pluggas så mycket grundligare. >>Det egna språkets innehåll och form>> blir emellertid förståeliga först då man utforskar dess uppkomst och successiva utveckling och detta är inte möjligt utan kännedom för det första om dess egna utdöda former och för det andra om de besläktade levande och döda språken. Därmed är vi emellertid inne på det uttryckligen förbjudna området. Men om herr Dühring på <445> detta sätt stryker hela den moderna historiska grammatiken ur sin skolplan, så återstår ingenting annat av språkundervisningen än den gammalfranska grammatiken som är tillrättalagd helt efter mönster av den gamla klassiska filologin med alla dess spetsfundigheter och godtyckligheter som har sin grund i bristen på historisk metod. Hatet mot den gamla filologin får honom att proklamera den gamla filologins värsta produkt som >>medelpunkt i den verkligt bildande språkundervisningen>>. Man ser klart att vi här har att göra med en språkman som aldrig hört talas om hela den sedan sextio år tillbaka med sådan kraft och framgång bedrivna historiska språkforskningen, en språkman som söker >>de i egentlig mening moderna bildningselementen>> för språkundervisningen inte hos Bopp, Grimm och Diez utan hos Heyse och Becker, saliga i åminnelse.
Med allt detta är emellertid den uppväxande framtidsmedborgaren ännu inte på långt när >>hänvisad till sig själv>>. Därtill krävs en djupare grundläggning som han erhåller genom att >>tillägna sig den nyaste filosofins grundprinciper>>. >>En sådan fördjupning kommer emellertid... ingalunda att bli någon jätteuppgift>>, sedan herr Dühring här har gjort rent hus. Om man bara >>rensar ut de falska skolastiska spetsfundigheterna från den smula strikt vetenskap som varats allmänna schematik kan berömma sig av och beslutar sig för att endast låta den>> - av herr Dühring - >>vidimerade verkligheten gälla överrallt>>, så har man gjort elementärfilosofin fullständigt tillgänglig även för framtidens ungdom. Om man erinrar sig >>de högst enkla formuleringar varmed vi förlänat oändlighetsbegreppet och kritiken av detsamma en hittills okänd räckvidd>>, så finns det >> alls inget skäl <446> varför inte den enkla gestaltning som den universella rum- och tidsuppfattningen erhållit genom den tidsenliga fördjupningen och skärpningen slutligen skulle ingå i raden av förkunskaper...>>. Herr Dührings >>rotfasta tankar>> bör inte >>spela en biroll i det nya samhällets universella bildningssystematik>>. Materiens odifferentierade urtillstånd och den oändliga serien som räknats har tvärtom den uppgiften att låta människan >>inte endast stå på egna ben utan även känna att det så kallade absoluta befinner sig under hennes fötter>>
Framtidens folkskola är som man ser ingenting annat än ett något >>förädlat>> preussiskt skolsystem där grekiska och latin ersatts med något mer ren och tillämpad matematik och i synnerhet med element ur verklighetsfilosofin samt där undervisningen i tyska vrides tillbaka till salig Becker, alltså ungefär till femte klassen. Det finns faktiskt >>alls inget skäl>> varför inte herr Dührings >>kunskaper>> eller rättare sagt vad som blir kvar av dem efter en föregående grundlig >>rensning>> - samt och synnerligen >>slutligen skulle ingå i raden av förkunskaper>>; i själva verket har de ju aldrig lämnat denna rad utan har av oss på samtliga berörda områden uppvisats vara högst skolpojksmässiga.
Naturligtvis har herr Dühring hört glunkas om att man i det socialistiska samhället skulle förbinda arbete och uppfostran med varandra och därigenom säkerställa en mångsidig teknisk utbildning liksom även en praktisk grundval för vetenskaplig utbildning: även denna punkt tas på det vanliga sättet i tjänst för socialiteten. Men då den gamla arbetsdelningen, som vi sett, i huvudsak fortsätter att äga bestånd i den Dühringska framtidsproduktionen, så är denna tekniska utbildning avskuren från <447> varje praktisk tillämpning i fortsättningen, från varje betydelse för själva produktionen; den har ett rent skolmässigt syfte och skall ersätta gymnastik som vår rotfaste omvälvare inte vill veta av. Därför har han inget annat att komma med än ett par fraser sådana som att: >>ungdomen och de äldre bedriver i ordets allvarliga mening arbete>> o. s. v. Verkligt jämmerligt blir detta hållningslösa och innehållslösa kannstöperi om man jämför det med det avsnitt i >>Kapitalet>> (första delen, sid. 508-515, svenska upplagan sid 444-451) där Marx utvecklar hur >>fabrikssystemet, såsom man i detalj kan följa hos Robert Owen, innebär fröet till en framtida uppfostran, som för alla barn över en viss ålder förenar produktivt arbete med undervisning och gymnastik, inte bara som en metod för stegring av den samhälleliga produktionen utan som den enda metoden att producera allsidigt utvecklade människor>>.
Vi förbigår framtidens universitet, i vilka verklighetsfilosofin skall bilda kärnan för allt vetande och i vilka vid sidan av den medicinska även den juridiska fakulteten skall fortbestå i full blomstring. Vi förbigår även de >>speciella fackanstalterna>>, om vilka vi bara får veta att de skall undervisa >>i ett par ämnen>>. Låt oss anta att den unge framtidsmedborgaren efter absolveringen av alla skolkurser äntligen är så mycket >>hänvisad till sig själv>> att han kan se sig om efter en fru. Vilken tingens ordning ställer herr Dühring här i utsikt för honom?
>>Med hänsyn till den betydelse som fortplantningen har för bibehållandet, utplåningen och blandningen av existerande egenskaper - ja, t. o. m. för en ny gestaltande utveckling av desamma - måste man i väsentlig mån söka det mänskligas eller det omänskligas djupaste <448> rötter i det sexuella samlivet och urvalet och dessutom även i omsorgen om ökning eller minskning av antalet födelser. Domen över den tomhet och slöhet som råder på detta område måste i praktiken överlämnas åt en senare epok. Men så mycket måste åtminstone även under fördomarnas tryck understrykas att avkommans mer eller mindre lyckade beskaffenhet den må nu ha sin rot i naturen eller i människornas eget förutseende - spelar en betydligt större roll än antalet. Missfoster har visserligen i alla tider och under alla rättsförhållanden utlämnats åt förintelsen, men skalan mellan det normala och det som inte längre har mänsklig gestalt omfattar många grader... Förebygges tillblivelsen av en människa, som i alla fall bara skulle bli en misslyckad varelse, så är detta uppenbarligen till fördel.>> Likaså heter det på ett annat ställe: >>Det kan inte falla sig svårt för det filosofiska betraktelsesättet... att fatta... den ofödda världens rätt till en så god komposition som möjligt ... Konceptionen och i värsta fall även födelsen erbjuder en möjlighet att i detta avseende ingripa med förebyggande och undantagsvis även med utsorterande åtgärder.>> Och vidare: >>Grekernas strävan att i sin konst idealisera människorna i marmor kommer inte att i framtiden skattas lika högt som den mindre konstnärliga angenäma men för miljonernas livsöde vida allvarligare uppgiften att fullkomna människobildningen i kött och blod. Denna konstart arbetar inte i sten och dess estetik handlar inte om åskådandet av döda former>> o. s. v.
Vår framtidsmedborgare har anledning att känna sig besviken. Att det i äktenskapet inte är fråga om stenbearbetning, inte heller om åskådandet av döda former, det visste han säkert även utan herr Dühring. Men denne <449> hade ju lovat honom att han skulle kunna följa tingens ordning och sitt eget väsen och på så sätt finna ett sympatiserande kvinnligt hjärta med tillhörande kropp. Ingalunda, dundrar nu den >>djupare och strängare moraliteten>>. Det gäller först och främst att lägga bort den tomhet och slöhet som råder på det sexuella samlivets och urvalets område och ta hänsyn till den ofödda världens rätt till bästa möjliga komposition. Det gäller för honom att i detta högtidliga ögonblick fullkomna människobildningen, att så att säga bli en Fidias i kött och blod. Hur skall han bära sig åt med den saken? Ovanstående mystiska antydningar från herr Dühring ger honom inte den ringaste ledtråd, fastän denne själv säger att det rör sig om en >>konst>>. Har herr Dühring kanske redan en handbok även i denna konst >>i huvudsak klar för sig>>, i stil med dem som nuförtiden i förseglat skick cirkulerar i mängder i den tyska bokhandeln?
I själva verket har vi här lämnat socialisten och befinner oss mitt i Trollflöjten[53], även om den välvillige frimurarprästen Sarastro på sin höjd kan betecknas som en >>präst av lägre rang>> i jämförelse med vår djupe och stränge moralist. De undersökningar som denne präst företog med sitt kärlekspar är rena barnleken mot den skräckexamen som herr Dühring tvingar sina båda suveräna individer att genomgå innan han tillåter dem att träda in i >>det sedliga och fria äkta ståndet>>. Låt oss t. ex. föreställa oss att vår >>till sig själv hänvisade>>, framtida Tamino visserligen har det så kallade absoluta under fötterna, men att den ena foten avviker ett par avsatser från det normala, så att onda tungor kallar ho- <450> nom för klumpfot. Vi förutsätter även som möjligt att hans allrakäraste framtida Pamina inte står alldeles rak på ifrågavarande absoluta till följd av en förskjutning av högra skuldran som avunden t. o. m. påstår vara en lindrig puckel. Vad är i ett sådant fall att göra? Kommer vår djupare och strängare Sarastro att förbjuda dem att praktisera människofullkomningens konst i kött och blod, kommer han att tillämpa sina >>förebyggande åtgärder>> vid >>konceptionen>> eller sitt >>utsorterande>> vid >>födelsen>>? Vi håller tio mot ett på att tingens ordning bli en annan: kärleksparet låter Sarastro-Dühring stå där med lång näsa och går till vigselförrättaren.
Halt! ropar herr Dühring. Så menade jag inte. Ni kan väl låta tala med er. Bland alla >>högre mänskliga bevekelsegrunder för en sund könsförbindelse... är den mänskligt förädlade art av könsretning, vars stegring ger sig tillkänna som lidelsefull kärlek, i sin ömsesidighet den bästa garantin även för ett förmånligt resultat av förbindelsen... ur en harmonisk förbindelse framgår en produkt av harmonisk prägel som verkan i andra hand. Därav följer i sin tur att varje tvång måste verka skadligt>> o. s. v. Och så är allt uppklarat på bästa sätt i den bästa av alla socialiteter. Klumpfot och puckelrygg älskar varandra lidelsefullt och ömsesidigheten i deras känsla erbjuder den bästa garantin för en harmonisk >>verkan i andra hand>>. Det går som i romanerna, de älskar varandra, de får varandra och all djupare och strängare moralitet utmynnar som vanligt i ett harmoniskt kutter.
Vilka ädla föreställningar herr Dühring på det hela taget har om det kvinnliga släktet framgår ur följande anklagelse mot det nutida samhället: >>Prostitutionen <451> gäller inom det på den ena människans försäljning till den andra grundade förtryckarsamhället som en självklar komplettering till det för männen förmånliga tvångsäktenskapet och det är ett förståeligt men även synnerligen betydelsefullt faktum, att det inte kan existera något liknande för kvinnorna.>> Det tack, som torde komma herr Dühring till del från kvinnornas sida för denna komplimang, skulle jag inte för allt i världen vilja ta emot. Skulle den numera inte alldeles ovanliga karriär, som kjortelvägen erbjuder, trots allt vara obekant för herr Dühring? Och ändå har herr Dühring själv varit notarie och bor i Berlin, där redan på min tid, för trettiosex år sedan, att vara notarie för att inte tala om löjtnant ofta nog var liktydigt med att gå kjortelvägen.
*
Tillåt oss att på ett mer försonande och skämtsamt sätt ta avsked av vårt tema som förvisso ofta varit torrt och trist nog. Så länge vi hade att avhandla de enskilda frågepunkterna måste vi hålla oss till objektiva och obestridliga fakta och omdömet måste i enlighet därmed ofta nog bli hårt. Nu, då filosofin, ekonomin och socialiteten ligger bakom oss och totalbilden av den skriftställare som vi hade att i detalj bedöma står framför oss - nu kan även mänskliga hänsyn få träda i förgrunden. Må det därför vara oss tillåtet att hänföra all denna annars obegripliga vetenskapliga virrighet och sjävförhävelse till personliga orsaker och att sammanfatta vårt totalomdöme om herr Dühring i orden: Otillräknelighet på grund av storhetsvansinne.
[34] Jämför avsnittet Filosofi I. Allmänt. (Anm. av Engels.)
[35] De tillägg Engels gjorde i de kapitel, av vilka han sammanställde broschyren >>Socialismens utveckling från utopi till vetenskap>>, har här införts mellan hakar. (Red.)
[36] Citat ur >>The Revolution in Mind and Practice>>, en till alla >>röda republikaner, kommunister och socialister i Europa>> ställd skrift som han sände till den franska provisoriska regeringen 1848, men även till >>drottning Victoria och hennes ansvariga rådgivare>>. (Anmärkning av Engels.)
[37] Det behöver här inte särskilt understrykas att även om tillägnandets form förblir densamma, så revolutioneras inte desto mindre dess karaktär tack vare det ovan skildrade händelseförloppet i minst lika hög grad som produktionen. Om jag tillägnar mig min egen produkt eller andras produkt, det är naturligtvis två mycket olika slag av tillägnelse. I förbigående kan tilläggas att lönearbetet som i sig gömmer fröet till hela det kapitalistiska produktionssättet är av mycket gammalt datum; isolerat och på spridda håll har det existerat under århundraden vid sidan av slaveriet. Men fröet kunde utveckla sig till det kapitalistiska produktionssättet först när de historiska betingelserna var förhanden. (Anmärkning av Engels.)
[38] Se >>Den arbetande klassens läge i England>>. (Anmärkning av Engels.)
[39] Hinderlopp. (Red.)
[40] Eg. = Kris av blodfullhet. (Red.)
[41] Jag säger måste. Ty förstatligandet betyder ett ekonomiskt framsteg endast där produktions- eller kommunikationsmedlen de facto har växt ifrån att ledas genom bolag och åtgärden sålunda är ekonomiskt oavvislig; i detta fall representerar den även, t. o. m. om den nutida staten genomför den, ett nytt steg på vägen till samhällets övertagande av samtliga produktivkrafter. Samtidigt har emellertid på senare tid alltsedan Bismarck gav sig på förstatligande - framträtt en viss falsk socialism som här och var urartat till rena fjäsket i det den förklarar att varje förstatligande, även det bismarckska, utan vidare är socialistiskt. Men om det statliga tobaksmonopolet är socialistiskt, då kan man även räkna Napoleon och Metternich bland socialismens grundläggare. När t. ex. den belgiska staten av helt vanliga politiska och finansiella skäl själv byggde sina järnvägar eller när Bismarck utan någon som helst ekonomisk nödvändighet förstatligade Preussens viktigaste järnvägslinjer, helt enkelt för att bättre kunna ordna och utnyttja dem i händelse av krig, för att göra järnvägstjänstemännen till valboskap åt regeringen och för att skaffa sig en ny, av riksdagsbesluten oberoende inkomstkälla, så var detta på intet sätt några socialistiska åtgärder, varken direkt eller indirekt, varken medvetet eller omedvetet. Med samma rätt kunde man beteckna även den kungliga sjöfarten, den kungliga porslinsmanufakturen och t. o. m. de militära skrädderierna som socialistiska inrättningar, ja, varför inte rent av det förstatligande av - bordellerna som något ljushuvud på 1830-talet på fullt allvar föreslog under Fredrik Wilhelm III. (Anmärkning av Engels.)
[42] Angående den >>fria folkstaten>>, se Karl Marx: Kritik av Gothaprogrammet, Arbetarkulturs förlag, Stockholm. (Red.)
[43] Ett par siffror bör kunna ge en approximativ föreställning om de moderna produktionsmedlens enorma expansionskraft, även under det kapitalistiska trycket. Enligt Giffens senaste beräkning belöpte sig den samlade nationalförmögenheten i Storbritannien och Irland i avrundade summor till följande:
Miljoner Miljarder År pund st. sv. kronor 1814 2.000 lika med c:a 40 1865 6.100 >> >> >> 122 1875 8.500 >> >> >> 170
Vad angår förstöringen av produktionsmedel och produkter under kriserna, så beräknade man på tyska industriförbundets andra kongress i Berlin den 21 februari 1878 att den totala förlusten enbart inom den tyska järnindustrin i den senaste kraschen uppgick till 455 miljoner mark. (Anmärkning av Engels.)
[44] Metoden att förklara kriserna med underkonsumtionen härrör från Sismondi och har hos honom en viss mening. Från Sismondi har Rodbertus lånat den, och efter Rodbertus har herr Dühring i sin tur skrivit av den på sitt vanliga vårdslösa sätt. (Anmärkning av Engels.)
[45] Engels parodierar bär den medeltida benämningen på det tysk-romerska kejsarriket: Das heilige römische Reich deutscher Nation. (Red.)
[46] Trucksystem kallar man i England det även i Tyskland välbekanta systemet, att fabrikanten själv har butiker och tvingar arbetaren att förse sig med varor från dessa. (Anmärkning av Engels.)
[47] Pengar luktar inte. (Red.)
[48] I förbigående sagt är herr Dühring fullständigt okunnig om den roll som arbetsbevisen spelar i det owenska kommunisiska samhället. Han känner till dessa bevis - från Sargant - endast i den mån de figurerar i de misslyckade Labour exchange bazars (arbetsbytesbörserna), som utgör försök att medels direkt arbetsutbyte övergå från det bestående till det kommunistiska samhället. (Anmärkning av Engels.)
[49] Att en sådan avvägning av nyttan och arbetsförbrukningen vid fastställandet av produktionen är allt som blir kvar av den politiska ekonomins värdebegrepp i det kommunistiska samhället uttalade jag redan 1844. (Deutsch-französische Jahrbücher, sid. 95.) Men den vetenskapliga motiveringen för denna sats har, som man ser, blivit möjlig först genom Marx' Kapitalet. (Anmärkning av Engels.)
[50] Abraham Enss - författare till en mot Engels och Marx riktad smädeskrift med titeln >>Engels' attentat mot det sunda människoförståndet eller den marxistiska socialismens vetenskapliga bankrutt>> (1877). (Red.)
[51] Vedas kallas de äldsta delarna av den indiska sanskritlitteraturen. (Red.)
[52] Denna senare framträdande dubbelkaraktär hos gudagestalterna är en av orsakerna till det virrvarr av gudomligheter som så småningom uppträder inom religionerna, en orsak som förbisetts av den jämförande mytologin, vilken ensidigt håller sig till gudarnas karaktär av reflexer av naturkrafterna. Hos några germanska stammar heter t. ex. krigsguden på fornnordiska Tyr, på gammalhögtyska Zio och motsvarar alltså grekernas Zeus, latiniserat Jupiter av Diu-piter; hos andra heter han Er, Eor, och motsvarar den grekiske Ares och den latinske Mars. (Anmärkning av Engels.)
[53] Mozarts opera. (Red.)