<25> Den moderna socialismen framstår ur innehållets synpunkt närmast som en återspegling å ena sidan av den i det nuvarande samhället härskande klassmotsättningen mellan besittande och egendomslösa, mellan kapitalister och lönearbetare, å andra sidan av den i produktionen rådande anarkin. Till sin teoretiska form framträder emellertid socialismen från början som en längre driven och mer konsekvent utveckling av de grundsatser, som uppställdes av 1700-talets stora franska upplysningsmän. Hur mycket den än har sina rötter i de faktiska ekonomiska förhållandena, måste den likväl - i likhet med varje ny teori - börja med att anknyta till det föreliggande tankematerialet.
De stora män, som i Frankrike förberedda sinnena för den kommande revolutionen, uppträdde själva ytterst revolutionärt. De erkände ingen yttre auktoritet, av vilket slag det vara må. Religion, naturuppfattning, samhälle, statsordning, allt underkastades den mest skoningslösa kritik. Allt måste rättfärdiga sin existens inför förnuftets domstol eller också upphöra att finnas till. Det tänkande förnuftet gjordes till enda måttstock för allt. Det var den tid, då världen - som Hegel säger - ställdes på huvudet, först i den meningen att den mänskliga hjärnan <26> och de principer som man nått fram till genom tänkandet proklamerades som grundval för allt handlande och allt mänskligt samliv. Men senare också i den vidare meningen att den verklighet som stod i motsättning till dessa principer skulle förändras uppifrån och ned. Alla hittillsvarande samhälls- och statsformer, alla gamla nedärvda föreställningar kastades i skräpvrån som oförnuftiga. Dittills hade världen uteslutande låtit leda sig av fördomare, allt i det förflutna förtjänade bara medlidande och förakt. Nu först inbröt dagbräckningen, förnuftets rike. Från och med nu skulle vidskepelsen, orättvisan, privilegiet och förtrycket förjagas av den eviga sanningen, den eviga rättvisan, den på naturen grundade jämlikheten och människans oförytterliga rättigheter.
Vi vet numera att detta förnuftets rike ingenting annat var än en idealisering av bourgeoisins herravälde, att den eviga rätten fann sitt förverkligande i bourgeoisins klassrättvisa, att jämlikheten avsåg den borgerliga likheten inför lagen, att den borgerliga äganderätten proklamerades som en av de grundläggande mänskliga rättigheterna och att förnuftsstaten, Rousseaus >>samhällsfördrag>>, kom till världen i form av en borgerligt demokratisk republik - och inte kunde komma på annat sätt. Lika litet som sina föregångare kunde 1700-talets stora tänkare nå utöver de skrankor som deras egen epok utstakat för dem.
Men vid sidan av motsättningen mellan feodaladel och borgerskap fanns även den grundläggande motsättningen mellan utsugare och utsugna, mellan rika dagdrivare och arbetande fattiga. I själva verket var det just denna motsättning som gjorde det möjligt för bourgeoisins talesmän att framträda som representanter inte för en be- <27> stämd klass utan för hela den lidande mänskligheten Och inte nog med det: denna inre motsägelse är ända från början typisk för bourgeoisin. Kapitalisten kan inte existera utan lönarbetaren, och i samma mån som den medeltida skråhantverkaren utvecklade sig till en modern bourgeois utvecklade sig också gesällen och den utanför skråordningen stående daglönaren till proletär. Och även om borgardömet i det stora hela kunde göra anspråk på att i kampen mot adeln företräda de olika arbetande klassernas intressen vid denna tid, så framträder inte desto mindre vid varje stor borgerlig rörelse även självständiga rörelser hos den klass, som var den mer eller mindre utvecklade föregångaren till det moderna proletariatet. Så har vi under den tyska reformationen och bondekrigen vederdöparna och Thomas Münzer, under den stora engelska revolutionen levellerna och under den franska revolutionen Babeuf. Dessa revolutionära resningar av en ännu inte färdig klass hade också sina motsvarigheter på det teoretiska området: på 15- och 1600-talen skrevs utopiska skildringar av idealsamhället, på 1700-talet möter vi teorier som redan är öppet kommunistiska (Morelly och Mably). Kravet på jämlikhet inskränktes inte längre till de politiska rättigheterna, det skulle också utsträckas till den enskildes sociala villkor. Inte bara klassprivilegierna skulle upphävas utan klasskillnaderna själva. En asketisk kommunism, som bannlyste all livsglädje och anknöt till Sparta, blev så den första form i vilken den nya läran framträdde. Sedan följde de tre stora utopisterna: Saint-Simon, hos vilken den borgerliga inställningen ännu hade en viss betydelse vid sidan av den proletära, samt Fourier och Owen. Den sistnämnda levde i det land, som hade den mest utvecklade kapitalistiska produktionen, och under <28> intryck av de motsättningar som denna framkallade utvecklade han sina förslag till undanröjande av klasskillnaderna i direkt anknytning till den franska materialismen.
Alla tre har det gemensamt att de inte uppträder som talesmän för det proletariat som under tiden historiskt utvecklat sig. Liksom upplysningsmännen vill de befria mänskligheten i dess helhet, inte bara en viss klass. Och i likhet med dem vill de införa förnuftets och den eviga rättvisans rike. Inte desto mindre är det en himmelsvid skillnad mellan deras uppfattning och upplysningsmännens. Också den borgerliga värld, som inrättats enligt dess upplysningsmäns grundsatser, synes dem oförnuftig och orättvis och förkastas därför lika väl som feodalismen och alla tidigare samhällstillstånd. Att det verkliga förnuftet och rättvisan hittills inte härskat i världen kommer sig bara därav, att man inte riktigt förstått dem. Den geniale man som skulle finna sanningen hade dittills saknats, men nu dök han upp. Att han uppträdde och att sanningen upptäcktes just nu var inte något oundvikligt, som med nödvändighet måste följa av den historiska utvecklingens gång, utan en ren lyckträff. Han hade lika väl kunnat födas 500 år tidigare och hade då besparat mänskligheten 500 år av misstag, kamp och lidande.
Detta betraktelsesätt är i det stora hela gemensamt för såväl de engelska och franska som de första tyska socialisterna, Weitling inbegripen. Socialismen är för dem alla ett uttryck för den absoluta sanningen, förnuftet och rättvisan och behöver endast upptäckas för att genom sin egen kraft erövra världen. Då den absoluta sanningen är oavhängig av tid, rum och mänsklighetens historia utveckling, så beror det på en ren tillfällighet när och var <29> den upptäckes. Samtidigt är emellertid den absoluta sanningen, förnuftet och rättvisan olika hos varje ny sektstiftare: och då hos var och en hans speciella form av absolut sanning, rättvisa och förnuft i sin tur betingas av hans subjektiva tillstånd, hans levnadsomständigheter, hans mått av kunskaper och tankeskolning, så är i denna konflikt mellan absoluta sanningar ingen annan lösning möjlig än att låta dem avslipas mot varandra. Resultatet därav måste bli ett slags eklektisk genomsnittssocialism, sådan den faktiskt ännu i denna dag behärskar tänkesättet hos de flesta socialistiska arbetare i Frankrike och England, en blandning av de olika sektstiftarnas minst utmanande kritiska uttalanden, ekonomiska lärosatser och föreställningar om framtidssamhället, en blandning som tillåter en oöverskådlig mängd schatteringar och som försiggår allt lättare ju mer de enskilda beståndsdelarna fått konkretiseringens skarpa hörn avslipade i debattens ström som runda stenar i en bäck. För att socialismen skall kunna förvandlas till en vetenskap måste den först ställas på verklighetens mark.
Vid sidan av 1700-talets franska filosofi hade emellertid den nyare tyska filosofin uppstått och senare fått sin avslutning med Hegel. Dess största förtjänst är att åter ha bragt dialektiken till heders som tänkandets högsta form. De gamla grekiska filosoferna var alla borna, naturvuxna dialektiker, och redan Aristoteles, den mest omfattande begåvningen bland dem, har analyserat det dialektiska tänkandets viktigaste former. I den nyare tidens filosofi - som dock kan uppvisa enstaka lysande företrädare för dialektiken, sådana som Descartes och Spinoza - dominerar däremot, inte minst till följd av engelskt inflytande, det så kallade metafysiska tänke- <30> sättet. Hos 1700-talets fransmän var detta nästan allenarådande, åtminstone i deras rent filosofiska arbeten. Utanför den egentliga filosofin var emellertid även de i stånd att prestera mästerverk av dialektik. Vi erinrar bara om >>Rameaus brorson>> av Diderot och om Rousseaus avhandling om ursprunget till den bristande jämlikheten mellan människorna. - Vi återger här i korthet det väsentliga hos de båda tänkesätten.
Då vi inriktar vår uppmärksamhet på naturen eller historien eller på vår egen själsverksamhet, så får vi till en början intrycket av en oändlig kedja av sammanhang och växelverkningar, där ingenting förblir där det varit eller vad det varit eller sådant det varit, utan där allt befinner sig i rörelse och förändring, blir till och förintas. Vi ser alltså närmast helhetsbilden i vilken detaljerna ännu mer eller mindre träder i bakgrunden, vi ger mera akt på rörelsen, övergångarna, sammanhangen än på vad som rör sig, förändras och hänger samman. Denna ursprungliga, naiva men i sak riktiga uppfattning av världen är den gamla grekiska filosofins och framlades första gången klart av Herakleitos: Allt är och är ändå inte, ty allting flyter, befinner sig i en ständig förändring, i ett ständigt vardande och försvinnande. Men även om detta betraktelsesätt alltså riktigt återger det allmänna totalintrycket av företeelsernas mångfalda, så får vi genom detsamma inte med de detaljer av vilka helhetsbilden är sammansatt. Och så länge vi inte känner dessa detaljer har vi inte heller någon klar bild av helheten. För att lära känna dessa detaljer är det nödvändigt att lyfta ut dem ur deras naturliga eller historiska sammanhang och undersöka dem var och en för sig med hänsyn till deras beskaffenhet, deras särskilda orsaker och verkningar osv. <31> Detta är närmast en uppgift för naturvetenskapen och historieskrivningen - forskningsgrenar som på goda grunder endast intog en underordnad plats hos den klassiska tidens greker, emedan dessa framför allt först måste samla material för desamma. Grunderna för den exakta naturforskningen blev därför inte lagda förrän av den alexandrinska periodens greker och sedan av araberna under medeltiden. En verklig naturvetenskap kan man tala om först från senare hälften av 1400-talet, men sedan dess har den gjort allt snabbare framsteg. Att uppdela naturen i dess enkla beståndsdelar, att särskilja de olika naturförloppen och naturföreteelserna i deras givna arter, att analysera de organiska kropparna i deras mångskiftande anatomiska former - allt detta var nödvändiga förutsättningar för de ofantliga framsteg i kännedom om naturen som vi gjort under de senaste fyra århundradena. Men med denna metod har även följt vanan att studera naturföreteelserna och naturförloppen isolerade och lösslitna från det stora totalsammanhanget. Vi har vant oss att betrakta föremålen inte i deras rörelse utan i deras vila, inte i första hand som föränderliga utan som konstanta, inte som levande utan som döda. Och i och med att detta betraktelsesätt genom Bacon och Locke överfördes från naturvetenskapen till filosofin skapade det den specifika trånghet i uppfattningen som utmärkt de senaste århundradena: det metafysiska tänkesättet.
För metafysikern är tingen och deras tankeavbilder, begreppen, isolerade och avsedda att betraktas ett efter ett utan inbördes sammanhang, de är fasta, oföränderliga, en gång för alla givna undersökningsobjekt. Metafysikern tänker i idel oförmedlade motsatser. Hans tal är ja, ja och nej, nej; vad därutöver är, det är av ondo. För honom <32> existerar antingen ett ting eller också existerar det inte: ett ting kan inte på en gäng vara sig självt och något annat. Positivt och negativt utesluter varandra absolut. Orsak och verkan står likaså i oförsonlig motsats till varandra. Detta betraktelsesätt synes oss vid första anblicken så mycket mer plausibelt som det i huvudsak svarar mot vad det s. k. sunda förståndet lär oss. Detta sunda förstånd må emellertid vara en aldrig så respektabel figur innanför vardagslivets fyra väggar: så snart det vågar sig ut på vetenskapens vidsträckta fält råkar det ut för de mest besynnerliga äventyr. Och hur berättigat och till och med nödvändigt det metafysiska betraktelsesättet än är på många områden - områden som varierar alltefter undersökningens natur - stöter det inte desto mindre förr eller senare på en gräns, där det, om det drives längre, blir ensidigt, inskränkt, abstrakt och förlorar sig i olösliga motsägelser. Det uppfattar tingen i deras isolering men inte i deras sammanhang, i deras existens men inte i deras uppkomst och försvinnande, i deras vila men inte i deras rörelse; det ser inte skogen för bara träd. I vanliga fall vet vi exempelvis och kan med bestämdhet säga, huruvida ett djur lever eller inte. Vid en noggrannare undersökning finner vi emellertid, att detta ofta är en högst invecklad sak, såsom de jurister mycket väl vet som förgäves bemödat sig att rationellt fastställa den tidpunkt, från vilken dödandet av ett barn i moderlivet bör betraktas som mord. Och lika omöjligt är det att exakt bestämma dödsögonblicket, ty fysiologin påvisar att döden inte är en ögonblicklig, på en gång inträdande händelse utan en mycket långvarig process. Likaså är varje organiskt väsen i varje ögonblick på en gång sig självt och inte sig självt, ty i varje ögonblick upptar det utifrån nya <33> ämnen och avsöndrar andra; i varje ögonblick dör celler i dess kropp och bildas nya. Efter en längre eller kortare tid är kroppens beståndsdelar helt förnyade, ersatta med andra atomer, så att varje organiskt väsen ständigt är detsamma och dock ett annat. Vi finner även vid närmare påseende att en motsättnings båda poler, den positiva och den negativa, lika väl är oskiljbara från varandra som de är varandra motsatta och att de trots sitt motsatsförhållande ömsesidigt genomtränger varandra. Likaså är orsak och verkan föreställningar som endast har giltighet då de tillämpas på det enskilda fallet som sådant; så snart vi betraktar det enskilda fallet i dess allmänna sammanhang med den omgivande världen smälter de samman och uppgår i en universell växelverkan, där orsak och verkan oupphörligt byter plats så att det som i ett visst sammanhang uppträder som verkan i ett annat sammanhang framstår som orsak och omvänt.
Alla dessa processer och tankeoperationer passar inte in i det metafysiska tänkandets ram. För dialektiken däremot, som uppfattar tingen och deras begreppsavbilder i deras sammanhang, deras förbindelse, deras rörelse, deras uppkomst och försvinnande, framstår de nämnda företeelserna som en bekräftelse på riktigheten av dess eget tillvägagångssätt. Naturen är det bästa beviset på dialektikens riktighet, och vi måste ge den moderna naturvetenskapen det erkännandet att den stött detta bevis med ett ytterst rikhaltigt och för varje dag alltmer växande material. Den har därmed ådagalagt att naturen i själva verket går dialektiskt och inte metafysiskt tillväga, att den inte rör sig i ett evigt enahanda, en ständigt upprepad kretsgång, utan genomlever en verklig historia. Här bör framför allt nämnas Darwin, som har gett den <34> metafysiska naturuppfattningen en våldsam stöt genom att påvisa att hela den nuvarande organiska naturen med dess växter och djur - och därmed även människan - är produkten av en utvecklingsprocess som pågått under miljoner år. De naturforskare som lärt sig att tänka dialektiskt är emellertid ännu sällsynta, och den strid som råder mellan de nya upptäckterna och det traditionella tänkesättet förklarar också den gränslösa förvirring, som f. n. härskar inom den teoretiska naturvetenskapen och som bringar såväl lärare som lärjunge, såväl författare som läsare till förtvivlan.
Den enda väg på vilken man kan nå fram till en riktig framställning av universum, av dess och mänsklighetens utvecklingshistoria ävensom av den spegelbild av denna utveckling som framträtt i människornas hjärnor är alltså den dialektiska; det krävs ett ständigt aktgivande på den allmänna växelverkan mellan uppkomst och undergång, mellan framsteg och tillbakagång. På denna väg slog också den nyare tyska filosofin från början in. Kant inledde sin verksamhet med att påvisa hur Newtons oföränderliga solsystem, som - sedan det väl fått sin beryktade första >>impuls>> - förutsattes existera i evighet, i själva verket tillkommit genom en historisk process i det att solen och alla planeter uppstått ur en roterande nebulosa. Samtidigt drog han omedelbart den slutsatsen, att med denna uppkomst solsystemets framtida undergång likaledes med nödvändighet måste vara given. Ett halvt århundrade senare erhöll hans teori sin matematiska formulering genom Laplace, och efter ytterligare femtio år visade spektroskopet att det i världsrymden existerar sådana glödande gasmassor av olika täthetsgrad.
Denna nya tyska filosofi fick sin sammanfattning i <35> Hegels system, där för första gången - och det är dess stora förtjänst - hela naturens, historiens och tankens värld framställdes som en process, d. v. s. som stadd i ständig rörelse, förändring, ombildning och utveckling, och där ett försök gjordes att påvisa det inre sammanhanget i denna rörelse och denna utveckling. Uppfattad ur denna synpunkt framstod inte längre mänsklighetens historia som ett kaotiskt virrvarr av meningslösa våldshandlingar, alla lika förkastliga inför det nu mognade filosofiska förnuftets domstol och närmast ägnade att glömmas så snart som möjligt, utan som mänsklighetens egen utvecklingsprocess. Det blev nu tänkandets uppgift att följa denna långsamma vandring genom alla irrvägar och att påvisa dess inre lagbundenhet trots alla skenbara tillfälligheter.
Att Hegels system inte löste denna uppgift är här likgiltigt. Dess epokgörande förtjänst är att ha ställt den. För övrigt år det en uppgift som ingen enskild person någonsin kommer att lösa. Ehuru Hegel vid sidan av Saint-Simon var sin tids mest omfattande begåvning, så var han inte desto mindre begränsad i två avseenden: för det första genom den nödvändiga begränsningen i sina kunskaper och för det andra därigenom att hans tidevarv likaledes var begränsat i fråga om vetandets omfång och djup. Men därtill kom ytterligare en tredje omständighet. Hegel var idealist, d. v. s. i stället för att betrakta sina tankar som mer eller mindre abstrakta avbilder av föremålen och processerna i den verkliga världen uppfattade han tvärtom föremålen och deras förändringar som avbilder av en på något sätt före den verkliga världen existerande idé. Därmed var allt ställt på huvud och världens verkliga sammanhang fullständigt omkastat. Och <36> hur riktigt och genialt Hegel än uppfattade många enskilda sammanhang, så måste av angivna grunder även i detalj åtskilligt bli stympat, konstlat, konstruerat, kort sagt förvrängt. Det hegelska systemet som sådant var ett kolossalt missfall - men också det sista i sitt slag. Det led nämligen av en ofrånkomlig inre motsägelse: å ena sidan utgick det från en historisk åskådning enligt vilken den mänskliga historien är en utvecklingsprocess som till sin natur aldrig kan få någon intellektuell avslutning genom upptäckten av en s. k. absolut sanning; men å andra sidan påstod det sig vara i besittning av just denna absoluta sanning. Ett allomfattande, en gång för alla avslutat kunskapssystem om naturen och historien står i motsättning till det dialektiska tänkandets grundlagar - något som emellertid ingalunda utesluter utan tvärtom förutsätter att den systematiska kunskapen om hela den yttre världen kan göra ofantliga framsteg från generation till generation.
Insikten om den dittillsvarande tyska idealismens ohållbarhet förde med nödvändighet till materialism, men väl att märka inte den metafysiska och rent mekaniska materialism som härskat under 1700-talet. Medan denna i sin naivt-revolutionära inställning helt enkelt förkastade all tidigare historia, så ser den moderna materialismen i historien mänsklighetens utvecklingsprocess, vars rörelselagar det är dess uppgift att upptäcka. Hos 1700-talets franska filosofer liksom hos Hegel härskade ännu den föreställningen att naturen är ett oföränderligt helt som rör sig i en ständig kretsgång, med eviga himlakroppar, såsom Newton lärt, och med oföränderliga arter av organiska väsen, såsom Linné lärt. Den moderna materialismen återigen bygger på naturvetenskapens nyare fram- <37> steg, som lär oss att även naturen har sin historia i tiden, att såväl himlakropparna som de organiska väsen, vilka under gynnsamma förhållanden bor där, uppstår och förintas och att kretsgången, i den mån man kan tala om en sådan, erhåller en alltmer omfattande spännvidd. Detta sätt att se är helt igenom dialektiskt och har inte längre användning för någon över de övriga vetenskaperna stående filosofi. I och med att varje enskild vetenskap ställs inför kravet att själv nå fram till klarhet om sin plats i tingens och kunskapens stora sammanhang, så blir ju även en speciell vetenskap som sysslar med detta sammanhang överflödig. Av hela den hittillsvarande filosofin återstår under sådana förhållanden endast läran om tänkandet och dess lagar - den formella logiken och dialektiken. Allt annat går upp i den positiva vetenskapen om naturen och historien.
I naturvetenskapen har denna omvälvning ägt rum så småningom och i samma mån som forskningen lämnat det erforderliga positiva kunskapsmaterialet. Redan långt tidigare hade emellertid en rad händelser inträffat, som åstadkommit en avgörande omsvängning ifråga om historieuppfattningen. År 1831 utbröt den första arbetarresningen i Lyon; mellan 1838 och 1842 nådde den första nationella arbetarrörelsen, chartismen i England, sin höjdpunkt. Därmed trädde klasskampen mellan proletariat och bourgeoisi i förgrunden i de europeiska länder som hunnit längst; samtidigt utvidgades och befästes i dessa länder å ena sidan storindustrin, å andra sidan bourgeoisins nyvunna politiska herravälde. Den borgerliga ekonomins förkunnelse av en intressegemenskap mellan kapital och arbete, av den allmänna harmoni och det allmänna välstånd som skulle uppstå bland folket till följd av den <38> fria konkurrensen, framstod i ljuset av fakta alltmer uppenbart som en lögn. Man kunde inte längre komma ifrån dessa fakta, lika litet som man kunde negligera den franska och engelska socialismen som - låt vara på ett högst ofullkomligt sätt - återspeglar dem i teorin. Men den gamla idealistiska historieuppfattningen som ännu var rådande kände inte till någon klasskamp grundad på materiella intressen eller ens några materiella intressen över huvud taget. Produktionen och de ekonomiska förhållandena var för den endast biföreteelser, underordnade element i >>kulturhistorien>>.
De nya fakta framtvingade emellertid en ny undersökning av hela den hittillsvarande historien och då visade de sig att all hittillsvarande historia - med undantag för urtillståndet - varit en historia om klasskamp, och att de klasser som bekämpar varandra i samhället alltid varit produkter av sin tids produktions- och bytesförhållanden eller med andra ord av dess ekonomiska förhållanden. Samhällets ekonomiska struktur var avslöjad som den faktiska grundval, ur vilken hela överbyggnaden av rättsliga och politiska institutioner lika väl som de religiösa, filosofiska och övriga föreställningarna under varje historisk epok i sista hand måste förklaras. Därmed hade idealismen fördrivits från sin sista tillflyktsort, från historieuppfattningen, en materialistisk historieuppfattning var skapad och man hade fått möjlighet att förklara människornas medvetande ur deras tillvaro i stället för - som tidigare skett - deras tillvaro ur deras medvetande.
Med denna materialistiska uppfattning var emellertid den dittillsvarande socialismen lika oförenlig som den franska materialismens naturuppfattning var oförenlig <39> med dialektiken och den nyare naturvetenskapen. Den dittillsvarande socialismen kritiserade visserligen det bestående kapitalistiska produktionssättet och dess följder men kunde inte förklara det och alltså inte heller få något grepp om det. Den kunde bara helt enkelt förkasta det som dåligt. Uppgiften måste emellertid vara att å ena sidan framställa detta kapitalistiska produktionssätt i dess historiska sammanhang och påvisa dess nödvändighet för ett bestämt historiskt tidsskede - och därmed även nödvändigheten av dess undergång - och å andra sidan klarlägga dess inre karaktär, som alltjämt var fördold. Detta skedde genom upptäckten av mervärdet. Det påvisades att tillägnandet av obetalt arbete är grundformen för det kapitalistiska produktionssättet och för den därmed sammanhängande utsugningen av arbetarna; t. o. m. om kapitalisten köper sin arbetares arbetskraft till hela det värde som den har som vara på marknaden, så tar han inte desto mindre ut mera värde ur den än han har betalat. Det är just ur denna summa av mervärde som den ständigt växande kapitalmängd härleder sig vilken hopas hos de besittande klasserna. Därmed hade såväl den kapitalistiska produktionen som produktionen av kapital fått sin förklaring.
Det är Marx som vi har att tacka för dessa båda stora upptäckter: den materialistiska historieuppfattningen och avslöjandet av den kapitalistiska produktionens hemlighet medelst mervärdet. Med dem blev socialismen en vetenskap, som det nu närmast gäller att vidare utarbeta i alla dess enskildheter och sammanhang.
Ungefär så stod sakerna på den teoretiska socialismens och den avdöda filosofins område när herr Eugen Dühring inte utan ansenligt oväsen hoppade in på estraden och <40> proklamerade en av honom själv verkställd, total omvälvning av filosofin, den politiska ekonomin och socialismen.
Låt oss se vad herr Dühring lovar oss och - vad han håller.
Herr Dührings här närmast ifrågakommande skrifter är hans >>Cursus der Philosophie>> (Kompendium i filosofi), hans >>Cursus der National- und Sozialökonomie>> (Kompendium i national- och socialekonomi) och hans >>Kritische Geschichte der Nationalökonomie und des Sozialismus>> (Kritisk historia över nationalekonomin och socialismen).
Genast på första sidan proklamerar sig herr Dühring såsom >>den man som gör anspråk på att representera denna makt (filosofin) i sin tid och bestämma dess närmast skönjbara utveckling>>. Han förklarar sig alltså vara den ende sanne filosofen i nutiden och den >>skönjbara>> framtiden. Den som avviker från honom avviker från sanningen. Många personer har redan tänkt ungefär detsamma om sig själva, men han är väl - bortsett från Richard Wagner - den förste, som lugnt säger det om sig själv. Och till på köpet är den sanning, som det för hans vidkommande rör sig om, >>en slutgiltig sanning i sista instans>>.
Herr Dührings filosofi är >>det naturliga systemet eller verklighetsfilosofin... verkligheten tänkes i densamma på ett sätt, som utesluter varje tendens till en slumpartad och subjektivistiskt begränsad världsföreställning>>. Den- <41> na filosofi är följaktligen så beskaffad, att den lyfter herr Dühring över de skrankor, som utgöres av hans personligt-subjektiva begränsning och som han själv annars inte kan förneka. Detta är förvisso nödvändigt, om han skall vara i stånd att fastställa slutgiltiga sanningar i sista instans, ehuru vi ännu inte inser, hur underverket skall gå till.
Detta >>naturliga system av det i sig självt för tankelivet värdefulla vetandet>> har >>utan att offra något av tankedjupet ofelbart fastställt varats grundformer>>. Från sin >>verkligt kritiska ståndpunkt>> erbjuder det grundvalarna för >>en verklig och i överensstämmelse därmed på verkligheten i naturen och livet grundad filosofi, som inte låter sig nöja med en blott skenbar horisont utan rullar upp hela den yttre och inre naturen mellan himmel och jord i dess mäktigt omvälvande rörelse>>. Det är en >>ny tankemetod>>, och dess resultat är >>i grunden originella slutsatser och föreställningar... systemskapande tankar... fastslagna sanningar>>. Vi har här framför oss >>ett arbete, som måste söka sin kraft i det koncentrerade initiativet>> - vad nu detta skall betyda - >>en undersökning, som går ända till roten... en rotfast vetenskap... en strängt vetenskaplig uppfattning av ting och människor... ett allsidigt genomträngande tankearbete... en skapande plan för de av tanken behärskade förutsättningarna och slutsatserna... det absolut fundamentala>>. Det ger oss på det politiskt-ekonomiska området inte endast >>omfattande historiska och systematiska arbeten>>, av vilka de historiska till på köpet kännetecknas av >>min historieskrivning i stor stil>> och som i ekonomin åstadkommit >>skapande omvälvningar>>, utan avslutas också med en egen, fullständigt utarbetad socialistisk plan för <42> framtidssamhället, vilket är >>det praktiska resultatet av en klar teori som når ända in till den sista roten>> och som därför är lika ofelbar och allena saliggörande som den Dühringska filosofin. Ty >>endast i den socialistiska form, som jag karaktäriserat i mitt kompendium i national- och socialekonomi, kan ett rättmätigt ägande träda i stället för den skenbara och tillfälliga eller på våld grundade egendomen>>. Efter detta har alltså framtiden att rätta och packa sig.
Denna blomsterplockning ur herr Dührings lovsånger till herr Dührings ära låter sig med lätthet tiodubblas. Den torde redan nu hos läsaren ha uppväckt vissa tvivel huruvida han verkligen har att göra med en filosof och inte med - men vi måste be läsaren vänta med sin dom till dess han närmare lärt känna bemälda rotfasthet. Vi återger blomsterplockningen här ovan endast för att visa, att vi inte har att göra med en vanlig filosof och socialist, som helt enkelt uttalar sina tankar och överlåter åt utvecklingen att avgöra deras värde, utan med en alldeles utomordentlig varelse, som påstår sig vara inte mindre ofelbar än påven och vars allena saliggörande lära man helt enkelt har att anamma, om man inte vill förfalla till det mest förkastliga kätteri. Vi har ingalunda att göra med ett av dessa arbeten, som all socialistisk litteratur och på sistone även den tyska överflödar av, arbeten, i vilka personer av olika kaliber uppriktigt söker komma på det klara med frågor om världen, för vilkas besvarande det mer eller mindre fattas dem material, arbeten hos vilka, vad som än må sägas om deras vetenskapliga och litterära brister, den socialistiska goda viljan alltid är berömvärd. Tvärtom, herr Dühring presenterar oss satser, vilka han proklamerar som slutliga sannin- <43> gar i sista instans, vid sidan av vilka varje annan åsikt på förhand är falsk. Och liksom han tagit den rena sanningen på entreprenad har han också den enda strängt vetenskapliga undersökningsmetoden till sitt förfogande, vid sidan av vilken alla andra är ovetenskapliga. Antingen har han rätt - och då står vi inför alla tiders största geni, den första övermänskliga och ofelbara människan. Eller också har han orätt, och även då, hur vår dom än må utfalla, skulle ett välvilligt hänsynstagande till hans eventuella goda vilja i alla fall vara den dödligaste förolämpning mot herr Dühring.
Om man är i besittning av den slutliga sanningen i sista instans och den enda stränga vetenskapligheten så måste man naturligtvis hysa ett tämligen stort förakt för den övriga förvillade och vetenskapliga mänskligheten. Vi får alltså inte förundra oss om herr Dühring talar ytterst nedlåtande om sina föregångare och om endast några få av honom själv utnämnda stora män undantagsvis finner nåd inför hans rotfasthet.
Låt oss först höra vad han har att säga om filosoferna: >>Den på varje djupare tänkesätt blottade Leibniz, denne den bäste bland de många filosoferande hovmännen>>. Kant blir ännu nätt och jämt tolererad. Men efter honom följer en enda villervalla. Då kom >>de närmaste epigonernas tomheter och lika inskränkta som lättsinniga dårskaper, i synnerhet en Fichte och en Schelling . .. oerhörda vrångbilder av en okunnig naturfilosofistik... de efterkantska vindunderligheterna>> och >>feberfantasierna>> hos dem som ville kröna >>en Hegel>>. Dessa rörde sig med en >>hegeljargong>> och spred >>hegelsmittan>> med dess >>även till formen ovetenskapliga maner>> och dess >>kruditeter>>.
Naturforskarna slipper inte lindrigare undan. Men då <44> endast Darwin behandlas med namns nämnande måste vi inskränka oss till denne: >>Darwinistisk kvasipoesi och förvandlingsskicklighet med dess grova trånghet i uppfattningen och dess avtrubbade urskillningsförmåga... Enligt vår uppfattning är den specifika darwinismen, från vilken naturligtvis de lamarckska framställningarna bör undantas, ett stycke brutalitet riktad mot humaniteten>>.
Allra värst går det emellertid för socialisterna. Med undantag möjligen för Louis Blanc - den obetydligaste av dem alla - är de allihop syndare och berövas den hedersplats som borde tillkomma dem framför (eller efter) herr Dühring. Och detta inte bara i fråga om sanning och vetenskaplighet, nej, även i fråga om karaktären. Med undantag för Babeuf och några kommunarder från 1871 är de alls inga >>karlar>>. De tre utopisterna kallas >>sociala alkemister>>. Bland dem behandlas Saint-Simon ännu såtillvida skonsamt som han blott anklagas för >>överspändhet>> och som det medlidsamt antydes för att han led av religionsvansinne. Vid Fourier är det däremot fullständigt slut med herr Dührings tålamod. Ty Fourier >>röjde alla kännetecken på vansinne... Idéer, som man annars lättast återfinner på dårhusen... orediga drömmar... vanvettets alster... Den outsägligt enfaldige Fourier>>, denna >>barnsliga människa>>, denne >>idiot>> är till på köpet inte ens socialist. Hans falangstär visar inte en tillstymmelse till rationell socialism utan är >>en efter mönster av de vanliga hopgyttringarna konstruerad missbildning>>. Och slutligen: >>Den som inte av dessa uttalanden (Fouriers om Newton) ... känner sig tillräckligt övertygad om att blott den första stavelsen i Fouriers namn och i hela fourierismen (fou = förryckt) innehåller något riktigt, han borde själv inordnas i idioternas kategori>>. <45> Robert Owen slutligen >>hade svaga och torftiga idéer... hans i fråga om moralen så enkla tänkande ... hans krystade plattityder... intetsägande och banala åskådningssätt... Owens föreställningsvärld är knappast värd en allvarligare kritik... hans fåfänga>> o. s. v. När herr Dühring således ytterst spirituellt karakteriserar utopisterna efter deras namn på följande sätt: Saint-Simon - saint (helig), Fourier - fou (förryckt), Enfantin - enfant (barnslig), så fattas det bara att han tillfogar: Owen - o ve! för att med fyra ord en betydande period av socialismens historia skall vara utraderad, och den som tvivlar på det, han >>borde själv inordnas i idioternas kategori>>.
Av de dühringska omdömena om senare socialister tar vi för korthetens skull endast med dem om Lassalle och Marx:
Lassalle: >>Pedantiskt-spetsfundiga populariseringsförsök... förkvävande skolastik... vidunderlig blandning av allmän teori och obetydligt strunt... menings- och formlös hegelvidskepelse... avskräckande exempel... säregen inskränkthet... viktigpetter med det likgiltigaste småkram... vår judiske hjälte... pamflettskrivare... ordinär... inre hållningslöshet i livs- och världsåskådning>>.
Marx: >>Trång i uppfattningen... hans arbeten och resultat är i och för sig, d. v. s. ur rent teoretisk synpunkt, utan bestående betydelse för vårt område (kritisk historia över socialismen), och för de andliga strömningarnas allmänna historia på sin höjd värda att nämnas som symtom på det inflytande som utövas av en gren inom den nyare sektskolastiken... oförmåga till koncentration och <46> systematik... oformughet i tankar och stil, ovärdig språkbehandling... inskränkt inbilskhet... duperande... virriga konceptioner, som i själva verket endast är bastarder av historiskt och logiskt fantasteri... bedräglig formulering... personlig fåfänga... fräck... poetiserande pladder... mandarinlärdom... filosofisk och vetenskaplig efterblivenhet>>.
Och så vidare, och så vidare - ty också detta är bara ett flyktigt urval av blomster ur den dühringska rosengården. Vad som här intresserar oss är tills vidare inte huruvida dessa älskvärda smädelser - vilka borde avhålla herr Dühring, om han hade en smula omdöme, från att beskylla någon som helst människa för ovärdig språkbehandling - verkligen är slutgiltiga sanningar i sista instans. Likaså aktar vi oss för att i detta sammanhang ge uttryck för någon som helst känsla av tvivel på deras rotfasthet, då man kanske annars t. o. m. skulle förbjuda oss att uppsöka den kategori av idioter till vilken vi hör. Vi har endast ansett det som vår skyldighet att å ena sidan ge ett exempel på vad herr Dühring kallar >>den utsökta hänsynsfullheten och det i ordets verkliga mening blygsamma uttryckssättet>>, och å andra sidan konstatera, att för herr Dühring ovärdigheten hos hans föregångare inte står mindre fast än hans egen ofelbarhet. Och därmed faller vi i djupaste vördnad ned för alla tiders väldigaste snille - om nu det hela förhåller sig så.