<7> Efterföljande arbete är på intet sätt en produkt av något slags >>inre tvång>>. Tvärtom.
När herr Dühring för tre år sedan plötsligt framträdde i den utmanande rollen av socialismens adept och samtidigt dess reformator, framförde vänner i Tyskland upprepade gånger det önskemålet, att jag skulle kritiskt belysa denna nya socialistiska teori i socialdemokratiska partiets centralorgan - på den tiden >>Volksstaat>>. De ansåg detta vara alldeles nödvändigt, om det inte på nytt skulle ges anledning till sekteristisk splittring och förvirring i det ännu så unga och just enade partiet. Det var bättre än jag i stånd att bedöma förhållandena i Tyskland; jag var alltså förpliktad att tro dem. Därjämte visade det sig att den nyomvände i en del av den socialistiska pressen välkomnades med en värme, som visserligen närmast gällde herr Dührings goda vilja men som samtidigt hos denna del av partipressen lät framskymta den goda viljan att för den dühringska goda viljans skull ta den dühringska doktrinen obesedd med på köpet. Det fanns även folk, som redan var färdiga att i populariserad form sprida denna doktrin bland arbetarna. Och slutligen uppbjöd herr Dühring och hans lilla sekt av troende reklamens och intrigens alla konster för att tvinga >>Volksstaat>> till <8> ett bestämt ställningstagande till den med så stora anspråk framträdande nya läran.
Trots detta dröjde det ett år innan jag kunde besluta mig för att med åsidosättande av andra arbeten bita i detta sura äpple. Det var nu en gång ett sådant äpple som man måste äta upp helt och hållet när man väl bitit i det. Och det var inte bara mycket surt utan också mycket stoft. Den nya socialistiska teorin framträdde som det senaste praktiska resultatet av ett nytt filosofiskt system. Det gällde alltså att granska den i sammanhang med detta system och därmed även att granska systemet självt; det gällde att följa herr Dühring på det vidlyftiga område, där han behandlar alla möjliga ting och några till. Så tillkom en rad artiklar, som sedan början av 1877 publicerades i >>Volksstaats>> efterföljare, >>Vorwärts>> i Leipzig, och som här föreligger samlade.
Det är således föremålets egen beskaffenhet som tvingat min kritik till en utförlighet, som står i en skriande disproportion till detta föremåls, alltså de dühringska skrifternas, vetenskapliga halt. Emellertid kan även två andra omständigheter ursäkta denna utförlighet. Å ena sidan har den givit mig tillfälle att på de mycket skilda områden, som här berörs, positivt utveckla min uppfattning i de frågor, som för ögonblicket är av ett mer allmänt vetenskapligt eller praktiskt intresse. Detta har skett kapitel för kapitel, och även om föreliggande skrift ingalunda åsyftar att konfrontera herr Dührings >>system>> med ett annat system, hoppas jag att läsaren trots detta inte skall behöva leta efter sammanhang i de av mig framförda åsikterna. Att mitt arbete i detta avseende inte varit alldeles ofruktbart, på den saken har jag redan nu tillräckliga bevis.
<9> Å andra sidan år den >>systemskapande>> herr Dühring ingen isolerad företeelse i den tyska samtiden. Sedan någon tid tillbaka växer i Tyskland kosmogoniska, allmänt naturfilosofiska, politiska, ekonomiska och andra system upp i dussintal som svampar ur jorden på en natt. Den minste lille filosofie doktor, ja t. o. m. studiosus nöjer sig inte med mindre än ett fullständigt >>system>>. Liksom det i den moderna staten förutsättes, att varje medborgare är omdömesgill i alla frågor som han har att rösta om, liksom man i ekonomin antar, att varje konsument är en grundlig kännare av alla de varor han behöver inköpa för sitt livsuppehälle - på samma sätt skall det nu också gå till i vetenskapen. Vetenskapens frihet bjuder att man skriver om allt som man inte behärskar och utger detta för den enda strängt vetenskapliga metoden. Herr Dühring är en av de mest typiska representanterna för denna framfusiga kvasivetenskap, som numera överallt tränger sig i förgrunden och överröstar allting med sitt skrällande pretentiösa tamtam. Pretentiöst tamtam i poesin, i filosofin, i politiken, i ekonomin, i historieskrivningen, pretentiöst tamtam i katedern och på tribunen, pretentiöst tamtam överallt, pretentiöst tamtam med anspråk på överlägsenhet och tankedjup till åtskillnad från andra nationers simpla, platta, vulgära tamtam, pretentiöst tamtam såsom den intellektuella tyska industrins mest karakteristiska och talrikt förekommande produkt, billig men dålig, alldeles som andra tyska fabrikat vid vilkas sida den tyvärr inte var representerad i Philadelphia.[1] Till och med den tyska socialismen gör numera, i synnerhet efter herr Dührings goda exempel, rätt <10> avsevärda framsteg i pretentiöst tamtam och producerar än den ene, än den andre, som bröstar sig med en >>vetenskap>>, om vilken han >>verkligen ingenting lärt>>. Det hela är en barnsjukdom, som vittnar om de tyska akademikernas begynnande omvändelse till socialdemokratin och är oupplösligt förbunden med denna, men som med hänsyn till våra arbetares anmärkningsvärt sunda natur säkert kommer att övervinnas.
Det är inte mitt fel att jag har måste följa herr Dühring på områden, där jag på sin höjd kan uppträda med anspråk på att vara dilettant. I sådana fall har jag för det mesta inskränkt mig till att ställa min motståndares falska eller missvisande påståenden mot riktiga, obestridliga fakta. Så i fråga om juridiken och i många fall inom naturvetenskapen. I andra fall har det rört sig om allmänna åsikter i den teoretiska naturvetenskapen, alltså om en terräng där även naturforskaren av facket måste ge sig in på närbesläktade områden utanför sin specialitet - områden där han, enligt herr Virchows bekännelse, lika mycket som vi andra är en >>halvlärd>>. Och jag hoppas att man skall låta även mig få del av det överseende i fråga om smärre inexaktheter och otympligheter i uttryckssättet som på denna punkt ömsesidigt praktiseras.
Vid avslutandet av detta förord kommer mig tillhanda en av herr Dühring författad bokhandelsreklam om ett nytt >>tongivande>> verk av herr Dühring: >>Neue Grundgesetze zur rationellen Physik och Chemie>> (Nya grundlagar för en rationell fysik och kemi). Hur medveten jag än är om bristfälligheterna i mina fysikaliska och kemiska kunskaper, så tror jag mig dock känna min herr Dühring tillräckligt väl för att, utan att ha sett skriften, våga förutsäga att de där uppställda lagarna för fysik och kemi <11> i fråga om misstag och banaliteter värdigt kommer att ansluta sig till de tidigare av herr Dühring upptäckta och i min bok granskade lagarna för ekonomi, världsschematik o. s. v., ävensom att den av herr Dühring konstruerade rigometern eller instrumentet för mätning av mycket låga temperaturer kommer att tjäna som måttstock, inte för temperaturer, varken höga eller låga, utan endast och allenast för herr Dührings arroganta okunnighet.
London den 11 juni 1878.
Att föreliggande skrift skall utkomma i ny upplaga kom för mig oväntat. Det föremål den kritiserar är nu redan så gott som glömt och skriften själv har inte endast förelagts åtskilliga tusen läsare i Leipzigtidningen >>Vorwärts>> 1877 och 1878 utan har också samlad och separat tryckts i stor upplaga. Hur kan det då ännu intressera någon vad jag för många år sedan hade att saga om herr Dühring?
I första hand får det väl tillskrivas den omständigheten, att denna skrift liksom alla mina då ännu spridda skrifter förbjöds omedelbart efter utfärdandet av socialistlagen i det tyska riket. För den som inte var förstockad av nedärvda ämbetsmannafördomar måste resultatet av en sådan åtgärd på förhand stå klart: fördubblad och tredubblad avsättning av de förbjudna böckerna, avslöjande av vanmakten hos herrarna i Berlin som utfärdar förbud och inte kan genomföra dem. I själva verket trugar riksregeringens älskvärdhet på mig fler nya upplagor av mina <12> små skrifter än jag kan stå för: jag har inte tid att revidera texten så mycket som jag borde och måste för det mesta nöja mig med att ånyo låta den avtryckas.
Men därtill kommer ännu en omständighet. Herr Dührings här kritiserade >>system>> breder ut sig över ett mycket vidsträckt teoretiskt område; jag var nödsakad att i min framställning följa honom åt alla håll och ställa hans uppfattningar mot mina egna. Den negativa kritiken blev därmed positiv. Polemiken slog över i en mer eller mindre sammanhängande framställning av den av Marx och mig företrädda dialektiska metoden och kommunistiska världsåskådningen, och detta på en tämligen omfattande rad av områden. Detta vårt åskådningssätt har, sedan det först framträdde inför världen i Marx' >>Filosofins elände>> och i Kommunistiska manifestet, genomgått ett gott och väl tjugoårigt inkubationsstadium innan det efter >>Kapitalets>> utgivande i växande tempo gripit ständigt vidare kretsar och nu långt utöver Europas gränser vinner beaktande och anslutning i alla länder, där det å ena sidan finns proletärer och å andra sidan orädda vetenskapliga teoretiker. Det tycks alltså finnas en publik med tillräckligt stoft intresse för saken att för den positiva framställningens skull ta den numera i många avseenden föråldrade polemiken mot de dühringska åsikterna med på köpet.
Jag vill i förbigående anmärka: Då det här utvecklade åskådningssättet till ojämförligt största delen utarbetats och utvecklats av Marx och endast till en ringa del av mig, så var det oss emellan självfallet att denna min framställning inte skulle publiceras utan hans kännedom. Jag läste före tryckningen upp hela manuskriptet för honom, och tionde kapitlet i avsnittet om ekonomin (>>Ur 'Kri- <13> tisk historia>>) är skrivet av Marx, fast jag tyvärr av hänsyn till yttre omständigheter var tvungen att något förkorta det. Det var nu en gång för alla vår vana att ömsesidigt bistå varandra i specialfacken.
Den föreliggande nya upplagan är med undantag för ett kapitel ett oförändrat avtryck av den föregående. Å ena sidan har jag inte haft tid för en genomgripande revidering, hur mycket jag än önskade ändra i framställningen. Men det är min plikt att iordningställa Marx' efterlämnade manuskript för trycket, och detta är mycket viktigare än allt annat. Dessutom opponerar sig mitt samvete mot varje förändring. Skriften är en stridsskrift, och jag anser mig skyldig min motståndare att ingenting förbättra, där han ingenting kan förbättra. På sin höjd skulle jag kunna göra anspråk på rätten att bemöta herr Dührings svar. Men vad herr Dühring skrivit om mitt angrepp har jag inte läst och kommer jag heller inte utan särskild anledning att läsa; teoretiskt är jag färdig med honom. För övrigt måste jag så mycket mer gentemot honom iaktta reglerna för anständighet i den litterära polemiken som Berlinuniversitetet sedan dess begått en skamlig orättvisa mot honom. Visserligen har det även fått sitt straff för den saken. Ett universitet, som nedlåter sig till att under kända omständigheter beröva herr Dühring hans undervisningsfrihet, bör inte förvånas om man under likaledes kända omständigheter påtvingar det herr Schwenninger.
Det enda kapitel, där jag tillåtit mig förklarande kompletteringar, är det andra kapitlet i tredje avsnittet: >>Teoretiskt>>. Här, där det blott och bart gäller framställningen av en kärnpunkt i den av mig företrädda åskådningen, bör min motståndare inte kunna beklaga sig <14> över att jag försökt tala populärt och komplettera sammanhangen. Och dessutom har detta en yttre orsak. Jag hade bearbetat tre av skriftens kapitel (det första i inledningen och det första och andra i tredje avsnittet) till en självständig broschyr åt min vän Lafargue för översättning till franska och, sedan den franska upplagan tjänat som grundval för en italiensk och en polsk, ombesörjt även en tysk upplaga under titeln >>Socialismens utveckling från utopi till vetenskap>>. Denna har på några månader upplevt tre upplagor och har även utkommit i rysk och dansk översättning. I alla dessa upplagor var ovannämnda kapitel det enda som erhållit kompletteringar, och det skulle i betraktande av dess senare, internationella utformning ha varit pedantiskt, om jag i den nya upplagan av originalverket hade låtit binda mig av den ursprungliga ordalydelsen.
Vad jag i övrigt skulle ha önskat ändra hänför sig i huvudsak till två punkter. För det första till den mänskliga urhistorien, till vilken Morgan först 1877 gavs oss nyckeln. Men då jag sedan dess i min skrift >>familjens, privategendomens och statens ursprung>>, Zürich 1884, haft tillfälle att utnyttja det material som jag under tiden fått tillgång till, är det tillräckligt med en hänvisning till detta senare arbete.
För det andra den del, som handlar om den teoretiska naturvetenskapen. Här råder stor tafatthet i framställningen, och mycket låter sig i dag uttryckas klarare och bestämdare. Då jag inte anser mig ha rätt att här företa några förbättringar är jag alltså nödsakad att i stället kritisera mig själv.
Marx och jag var väl ganska ensamma om att från den tyska idealistiska filosofin rädda över den medvetna dia- <15> lektiken till den materialistiska uppfattningen av naturen och historien. Men till en dialektisk och samtidigt materialistisk uppfattning av naturen hör kunskap om matematiken och naturvetenskapen. Marx var en framstående matematiker, men naturvetenskapen kunde vi följa blott styckevis, språngvis, sporadiskt. När jag efter att ha dragit mig tillbaka från den merkantila verksamheten och flyttat till London fick tid därtill, företog jag, så långt det var mig möjligt, en fullständig matematisk och naturvetenskaplig >>ruggning>>, som Liebig kallar det, och utnyttjade större delen av åtta år för detta ändamål. Jag var mitt inne i denna ruggningsprocess, då jag kom i tillfälle att befatta mig med herr Dührings s. k. naturfilosofi. Det är under sådana omständigheter endast alltför naturligt att jag många gånger inte fann de riktiga tekniska uttrycken och över huvud taget tämligen trögt tog mig fram på den teoretiska naturvetenskapens område. Å andra sidan hade medvetandet om min ännu inte övervunna osäkerhet gjort mig försiktig; verkliga förgripanden på då kända fakta och oriktig framställning av då godtagna teorier skall man inte kunna förebrå mig. I detta avseende har blott en misskänd stor matematiker hos Marx brevledes beklagat sig över att jag uppsåtligt brustit i vördnad för formeln v-1.
Vid min rekapitulation av matematiken och naturvetenskapen gällde det naturligtvis att även i detalj övertyga mig om - vad själva principen angår hyste jag inga tvivel - att samma dialektiska rörelselagar gör sig gällande i naturens virrvarr av otaliga förändringar som i händelsernas skenbara tillfälligheter i historien; lagar, som så småningom blir medvetna för den tänkande människan och som även bildar den röda tråden i det mänsk- <16> liga tänkandets historia. Vi hade alltid strävat efter att befria dessa lagar, som i en omfattande men mystifierad form först utvecklades av Hegel, från deras skal och att i all deras enkelhet och allmängiltighet göra dem tillgängliga för medvetandet. Det är självklart att den gamla naturfilosofin - hur mycket verkligt gott och hur många fruktbara uppslag den än innehåller[2] - inte kunde tillfredsställa oss. Såsom i denna skrift närmare utvecklas, låg dess svaghet däri att den - i synnerhet i sin hegelska form - inte tillerkände naturen någon utveckling i tiden, inte något >>efter vartannat>> utan blott ett >>vid sidan av vartannat>>. Detta bottnade å ena sidan i det hegelska systemet självt, som endast tillskrev >>anden>> en fortskridande historisk utveckling, men å andra sidan även i den dåtida naturvetenskapens allmänna läge. Här var Hegel långt mer efterbliven än Kant, som med sin nebularteori redan hade proklamerat solsystemets uppkomst och med sin upptäckt av hur jordrotationen hämmas av havsflodvågorna även dess undergång. Och slutligen: det <17> kunde för mig aldrig vara tal om att inkonstruera de dialektiska lagarna i naturen utan endast att uppdaga dem i naturen och utveckla dem ur den.
Att göra detta i sitt sammanhang och på varje enskilt området är emellertid ett jättearbete. Inte nog med att det område som måste behärskas är nästan omätligt, hela detta naturvetenskapliga område befinner sig även självt i en så våldsam omvälvningsprocess att det knappast är möjligt att följa den ens för den som har all sin tid disponibel härför. Sedan Karl Marx' död är emellertid min tid upptagen av mer trängande plikter, och därför måste jag avbryta mitt arbete. Jag måste under sådana förhållanden på förhand nöja mig med de antydningar som getts i föreliggande skrift och avvakta om det senare kan bli tillfälle att samla och utge de resultat som vunnits, kanske tillsammans med Marx' efterlämnade, högst betydelsefulla matematiska manuskript.
Måhända gör emellertid den teoretiska naturvetenskapens framsteg mitt arbete till största delen eller helt över- <18> flödigt. "ty den revolution, som tvingar sig på den teoretiska naturvetenskapen redan genom nödvändigheten att ordna de rent empiriska upptäckter, som talrikt hopar sig, är av den art att den mer eller mindre måste bringa de mest motsträviga empiriker till medvetande om naturföreteelsernas dialektiska karaktär. De gamla stela motsatserna, de skarpa, oöverstigliga gränslinjerna försvinner mer och mer. Sedan vi kunnat överföra även den sista >>äkta>> gasen i flytande form och bevisa, att en kropp kan försättas i ett tillstånd där vätske- och gasform är omöjliga att skilja åt, har aggregationstillstånden förlorat den sista resten av sin tidigare absoluta karaktär. Men den kinetiska gasteorins sats, att i en ideal gas kvadraten på de enskilda gasmolekylernas hastighet vid konstant temperatur står i omvänd proportion till molekylvikten, framstår även värmet som en rörelseform och kan som sådan mekaniskt mätas. Om ännu för tio år sedan den nyupptäckta stora grundlagen för rörelsen uppfattades enbart som en lag om energins fortbestånd, som ett uttryck för rörelsens oförstörbarhet och omöjligheten att alstra rörelse - alltså enbart med hänsyn till sin kvantitativa sida - så tränges nu denna negativa innebörd mer och mer tillbaka till förmån för energins positiva förvandling, där processens kvalitativa innehåll först kommer till sin rätt och den sista antydan om en övervärldslig skapare utplånas. Att rörelsens summa (den s. k. energin) inte förändras om den förvandlas och slår om från kinetisk energi (s. k. mekanisk kraft) till elektricitet, värme, potentiell lägeenergi etc. behöver numera inte predikas såsom något nytt; det tjänar som en redan erövrad grundval för den nu mycket mer innehållsdigra förvandlingsprocessen själv, den stora grundprocess i vars formel hela kunskapen om <19> naturen sammanfattas. Och sedan biologin börjat utarbeta i evolutionsteorins ljus har på den organiska naturens område den ena gränslinjen av stel klassifikation efter den andra upplösts. De nästan oklassifierbara mellanleden utökas dagligen, en noggrannare undersökning flyttar organismer från den ena klassen till den andra, och nästan till trosartiklar vordna skiljemärken förlorar sin ovillkorliga giltighet. Vi har nu däggdjur som lägger ägg och, om meddelandena bekräftas, även fåglar som går på alla fyra. Om Virchow redan för länge sedan på grund av upptäckten av enhetscellen såg sig nödsakad att mer framstegsbetonat[3] än naturvetenskapligt och dialektiskt uppdela individerna inom djurvärlden i en federation av >>cellstater>>, så blir begreppet individualitet inom djurvärlden (och alltså även bland människorna) ännu mer invecklat genom upptäckten av de i de högre djurens kroppar amöbaartat omkringkrypande vita blodcellerna. Det är emellertid just uppfattningen av de polära motsatserna som oförsonliga och olösbara, det är de strängt fixerade gränslinjerna och klassolikheterna som gett den moderna teoretiska naturvetenskapen dess inskränkta och metafysiska karaktär. Insikten att dessa motsatser och olikheter visserligen förekommer i naturen, men endast med relativ giltighet, medan däremot föreställningen om deras stelhet och absoluta giltighet först genom vår reflexion dragits in i naturen - denna insikt utgör kärnpunkten i den dialektiska uppfattningen av naturen. Man kan nå fram till den genom att tvingas till det av naturvetenskapliga fakta som hopats; men man kan lättare tillägna sig den om man går till studiet av dessa faktas dialek- <20> tiska karaktär medveten om det dialektiska tänkandets lagar. I varje fall har naturvetenskapen nu kommit så långt, att den inte längre undgår den dialektiska sammanfattningen. Den kommer emellertid att underlätta denna process för sig om den inte glömmer, att de resultat, som utgör sammanfattningen av dess erfarenheter, är begrepp, men att konsten att operera med begrepp inte är medfödd och inte heller är given i och med det vanliga vardagsmedvetandet utan kräver verkligt tänkande, vilket tänkande likaså har en lång erfarenhetsmässig historia, och detta varken mer eller mindre än den empiriska naturforskningen. Just genom att den lär sig att tillägna sig resultaten av den tre och ett halvt tusen år gamla filosofins utveckling kommer den å ena sidan att befrias från varje ovidkommande naturfilosofi som består utanför och över densamma, och å andra sidan från sin egen bornerade tankemetod, som den övertagit från den engelska empirismen.
London den 23 september 1885.
Efterföljande nya upplaga är med undantag för några mycket obetydliga stilistiska förändringar ett nytryck av den förra. Endast i ett kapitel, det tionde i andra avsnittet: >>Ur 'Kritisk historia'>>, har jag tillåtit mig väsentliga tillägg, och detta av följande skäl:
Som redan i förordet till andra upplagan nämnts, härrör detta kapitel i allt väsentligt från Marx. I dess första, för en tidningsartikel avsedda utformning, var jag nödsakad att avsevärt förkorta det marxska manuskrip- <21> tet, och detta just i de partier, där kritiken av de dühringska uppfattningarna mer träder i bakgrunden i jämförelse med den självständiga framställningen av ekonomins historia. Detta utgör emellertid just den del av manuskriptet, vilken alltjämt är av det största och mest bestående intresset. De undersökningar, där Marx ger personer sådana som Petty, Locke och Hume den plats som tillkommer dem vid skapandet av den klassiska ekonomin, anser jag mig skyldig att återge i så fullständig och ordagrann form som möjligt; men ännu mer hans tolkning av Quesneys >>ekonomiska tablå>>, denna för hela den moderna ekonomin olösliga sfinxgåta. Vad som uteslutande hänförde sig till herr Dührings skrifter har jag däremot, så långt sammanhanget medgivit, utelämnat.
För övrigt kan jag vara fullständigt tillfredsställd med den utbredning de i denna skrift företrädda åsikterna sedan förra upplagan fått i vetenskapens och arbetarklassens allmänna medvetande, och detta i alla världens civiliserade länder.
London den 23 maj 1894.
F. Engels.
[1] Här åsyftas världsutställningen i Philadelphia är 1876. (Red.)
[2] Det är mycket lättare att med den tanklösa hopen à la Karl Vogt kasta sig över den gamla naturfilosofin än att värdesätta dess historiska betydelse. Den innehåller mycket av nonsens och fantasteri men inte mer än de empiriska naturforskarnas samtida ofilosofiska teorier, och att den även innehåller en hel del rim och reson börjar man inse efter utvecklingsteorins genombrott. Haeckel har sålunda med all rätt erkänt Treviranus' och Okens förtjänster. Oken uppställer med sitt urslem och sin urblåsa såsom biologins postulat vad som sedermera faktiskt uppenbarats som protoplasma och cell. Vad speciellt Hegel angår, står han i många avseenden högt över sina empiriska samtida, vilka trodde sig ha förklarat alla oförklarade företeelser när de tillskrev dem en kraft - tyngdkraft, flytkraft, elektrisk kontaktkraft o. s. v. - eller, när inte detta gick, ett okänt ämne, ljusämne, värmeämne, elektricitetsämne o. s. v. De imaginära ämnena är nu tämligen undanröjda, men den av Hegel bekämpade kraftsvindeln fortsätter löjligt nog att spöka t. ex. ännu 1869 i Helmholtz' Innsbruckföreläsningar (Helmholtz, >>Populäre Vorlesungen>>, II. Heft, 1871, sid. 190). Gentemot den förgudning av Newton - av England övcrhopad med ära och rikedom - som 1700-talets fransmän hängav sig åt framhöll Hegel, att Kepler - som Tyskland lät svälta ihjäl - är den egentlige skaparen av himlakropparnas moderna mekanik och att den newtonska gravitationslagen redan inneslutes i alla de tre keplerska lagarna, i den tredje t. o. m. uttryckligen. Vad Hegel i sin >>Naturfilosofi>> med ett par enkla jämförelser påvisar - SS 279 och tillägg (Hegels Werke, 1842, VII. Band, sid. 98 och 113 till 115) - återfinnes som resultat av den moderna matematiska mekaniken hos Gustav Kirchhoff - >>Vorlesungen über mathematische Physik>>, 2. Aufl., Leipzig 1877, sid. 10 - och det väsentligen i samma enkla, matematiska form som Hegel först utvecklar. Naturfilosoferna står i samma relation till den medvetet-dialektiska naturvetenskapen som utopisterna till den moderna kommunismen. (Anmärkning av Engels.)
[3] Anspelning på att Virchow var en framstående medlem av tyska framstegspartiet. (Red.)