Previous Next Title Page Contents

Första avsnittet: FILOSOFI

III: Inledning. Apriorism

<49> Filosofin är, enligt herr Dühring, den högsta utvecklingsformen för kunskapen om världen och livet och omfattar i vidare bemärkelse principerna för allt vetande och viljande. Varhelst en följd av kunskaper eller impulser eller en grupp av existensformer framträder för det mänskliga medvetandet måste dessa formers principer prövas av filosofin. Dessa principer är de enkla eller hittills såsom enkla uppfattade beståndsdelar ur vilka det mångskiftande vetandet och viljandet låter sig sammansättas. Liksom kropparnas kemiska sammansättning kan även tingens allmänna beskaffenhet återföras på grundformer och grundelement. Dessa senare beståndsdelar eller principer äger giltighet, så snart de en gång vunnits, inte endast för det som vi omedelbart erfar och uppfattar utan även för den för oss okända och otillgängliga världen. De filosofiska principerna bildar följaktligen den sista komplettering, som vetenskaperna behöver för att nå fram till ett enhetligt system för uppfattningen av naturen och människolivet. Förutom grundformerna för all existens har filosofin egentligen endast två objekt för sin undersökning, nämligen naturen och människolivet. I en- <50> lighet härmed låter sig vårt stoff fullständigt naturligt uppdelas i tre grupper, nämligen den allmänna världsschematiken, läran om naturlagarna och slutligen läran om människorna. Denna ordningsföljd innesluter tillika en inre logisk ordning, ty de formella grundsatser som gäller för allt vara kommer främst och de verklighetsområden på vilka de skall tillämpas följer efter, allt enligt graden av underordning. Så långt herr Dühring - och så gott som hela tiden ordagrant.

Det rör sig hos honom alltså om principer, om formella grundsatser, som härletts inte ur yttervärlden utan ur tänkandet och som sedan tillämpas på naturen och människolivet - grundsatser efter vilka naturen och människorna följaktligen har att rätta sig. Men varifrån hämtar tänkandet dessa grundsatser? Hos sig självt? Nej, ty herr Dühring säger själv: de rena idéernas värld inskränker sig till logiska scheman och matematiska relationer (vilket senare till på köpet som vi skall se är falskt). Logiska scheman kan emellertid hänföras endast till tankeformer, men här rör det sig om formerna för varat, yttervärlden, och dessa former kan tänkandet aldrig skapa eller härleda ur sig självt utan blott ur yttervärlden. Därmed inträder en omkastning av hela förhållandet: principerna framstår inte som utgångspunkt för undersökningen utan som dess slutresultat, de >>tilllämpas>> inte på naturen och den mänskliga historien utan abstraheras ur dem. Naturen och människolivet rättar sig inte efter principerna, utan principerna är riktiga endast så långt som de stämmer överens med naturen och historien. Detta är den enda materialistiska uppfattningen av saken, och herr Dührings motsatta uppfattning är idealistisk, den ställer hela saken på huvudet och konstruerar <51> verklighetens värld ur tanken, ur några förkosmiska av evighet bestående scheman, mönster eller kategorier, alldeles som - en Hegel.

I själva verket behövs det bara att man lägger Hegels Encyklopedi med alla dess feberfantasier bredvid herr Dührings slutgiltiga sanningar i sista instans. Tios herr Dühring har vi för det första den allmänna världsschematiken, som hos Hagel kallas logik. Därefter har vi hos båda tillämpningen av dessa scheman, respektive logiska kategorier, på naturen: naturfilosofin, och slutligen deras tillämpning på människolivet, vilket Hegel kallar andens filosofi. Den dühringska ordningsföljdens >>inre logiska ordning>> för oss alltså >>fullständigt naturligt>> tillbaka till Hegels Encyklopedi, ur vilken den hämtas så troget, att den hegelska skolans trofasta vandrande jude, professor Michelet i Berlin, kommer att röras till tårar.

Så kan det gå när man på rent naturalistiskt maner uppfattar >>medvetandet>>, >>tänkandet>> som något givet, som något på förhand stridande mot varat, naturen. Sedan måste man naturligtvis finna det högst märkvärdigt att medvetande och natur, tänkande och vara, tankelagar och naturlagar kan stämma överens. Går man emellertid vidare och frågar vad tänkande och medvetande är och varifrån de härstammar, så finner man, att de är produkter av den mänskliga hjärnan och att människan själv är en naturprodukt, som utvecklat sig i och tillsammans med sin omgivning. Det förstås då av sig självt, att produkterna av den mänskliga hjärnan, som ju i sista hand också är naturprodukter, inte står i motsättning till utan svarar mot de övriga natursammanhangen.

Men herr Dühring vågar inte tillåta sig denna enkla behandling av saken. Han tänker inte bara i mänsklig- <52> hetens namn - vilket redan det är en ganska vacker sak - utan i namn av alla medvetna och tänkande väsen på alla himlakroppar. Det vore i sanning >>en degradering av medvetandets och kunskapens grundformer om man ville förneka eller ens ifrågasätta deras suveräna giltighet och deras obetingade anspråk på sanning med epitetet mänsklig>>. För att inte den misstanken skall uppstå, att två gånger två på någon annan planet skulle kunna vara lika med fem, vågar alltså herr Dühring inte beteckna tänkandet som mänskligt, han måste tvärtom skilja det från den enda miljö där vi faktiskt påträffar det, nämligen människan och naturen, och plumsar därmed räddningslöst ner i en ideologi, som förvandlar honom till epigon efter Hegels >>epigoner>>. För övrigt kommer vi allt emellanåt att stöta på herr Dühring på andra himlakroppar.

Det är självklart att man inte kan grunda en materialistisk lära på en sådan ideologisk grundval. Vi skall senare se, att herr Dühring mer än en gång nödgas tillskriva naturen medvetna handlingssätt, alltså samma sak som man på vanligt språk kallar för gud.

Vår verklighetsfilosof har emellertid även andra bevekelsegrunder för att överflytta all verklighets grundval från verklighetens värld till tankevärlden. Vetenskapen om denna allmänna världsschematik, om dessa varats formella grundsatser, bildar ju själva grundvalen för herr Dührings filosofi. Om vi emellertid inte härleder världsschematiken ur hjärnan utan blott medelst hjärnan ur verklighetens värld, grundsatserna för varat ur det som är, så behöver vi alls ingen filosofi utan positiva kunskaper om världen och vad som försiggår i den. Och vad som därvid framkommer är inte heller filosofi utan posi- <53> tiv vetenskap. Därmed vore emellertid alla herr Dührings ansträngningar ingenting annat än kärt besvär förgäves.

Vidare: om vi inte längre behöver någon filosofi som sådan, så har vi inte heller användning för något system, inte ens ett naturligt filosofiskt system. Insikten att naturföreteelserna står i ett systematiskt sammanhang driver vetenskapen till att påvisa detta sammanhang överallt, såväl i detaljer som ifråga om helheten. Men en mot verkligheten svarande, uttömmande vetenskaplig framställning av detta sammanhang, en exakt avbild i tanken av det världssystem i vilket vi lever kommer varken vi eller någon annan epok någonsin att nå fram till. Skulle vid någon tidpunkt i den mänskliga utvecklingen ett sådant slutligt system av världssammanhang på det fysiska såväl som på det andliga och historiska området åstadkommas, så vore därmed det mänskliga vetandet avslutat och den framtida historiska utvecklingen avskuren från och med det ögonblick, då samhället inrättats i samklang med detta system - vilket vore en absurditet, en fullständig orimlighet. Människorna finner sig alltså ställda inför en motsägelse: å ena sidan vill de lära känna världssystemet i hela dess sammanhang, å andra sidan är de såväl på grund av sin egen som världssystemets natur aldrig i stånd att lösa denna uppgift. Men denna motsägelse ligger inte endast i världens och människornas natur, den tjänst gör även som hävstång för hela det intellektuella framåtskridandet och finner dagligen och stundligen sin lösning i mänsklighetens oändliga progressiva utveckling, alldeles som t. ex. en matematisk ekvation kan finna sin lösning i en oändlig serie eller ett kedjebråk. I själva verket är och förblir varje tankebild av världssystemet begränsad, objektivt av den historiska <54> situationen och subjektivt av dess upphovsmans fysiska befinnande och sinnesförfattning. Men herr Dühring proklamerar på förhand att hans tankemetod utesluter varje tendens till en subjektivistiskt begränsad världsföreställning. Vi har ovan sett, att han är allestädes närvarande - på alla tänkbara himlakroppar. Nu ser vi även att han är allvetande. Han har löst vetenskapens sista uppgift och därmed satt en damm för allt vidare vetenskapligt framåtskridande.

Och liksom herr Dühring uppfattar varats grundformer som aprioriska, så tror han sig även kunna härleda den rena matematiken ur sitt eget huvud - utan att anlita de erfarenheter som yttervärlden bjuder. I den rena matematiken skall tanken befatta sig >>med sina egna fria skapelser och fantasier>>, begreppen tal och siffror är >>objekt som den frambringar uteslutande för att tillfredsställa sig själv>> och som följaktligen har >>en av den speciella erfarenheten och världens faktiska beskaffenhet oberoende giltighet>>.

Att den rena matematiken har giltighet oberoende av varje enskild individs speciella erfarenhet är förvisso riktigt, och detsamma gäller för alla fastslagna vetenskapliga fakta, ja för alla fakta över huvud taget. De magnetiska polerna, vattnets sammansättning av väte och syre, det faktum att Hegel är död medan herr Dühring lever, gäller oberoende av min eller andra enskilda personers erfarenhet, t. o. m. oberoende av herr Dührings så snart han sover den rättfärdiges sömn. Tanken befattar sig emellertid i den rena matematiken ingalunda enbart med sina egna skapelser och föreställningar. Begreppen tal och figurer har inte hämtats någon annanstans än ur den verkliga världen. De tio fingrar, på vilka människorna räknar <55> och med vars hjälp de alltså har lärt sig den första aritmetiska operationen, är allt annat än en tankens fria skapelse. Till räknandet hör inte bara föremål som kan räknas utan även förmågan att vid betraktandet av dessa föremål bortse från alla övriga egenskaper förutom deras antal - och denna förmåga är resultatet av en lång historisk, erfarenhetsmässig utveckling. Och liksom talbegreppet är även figurbegreppet helt och hållet lånat från yttervärlden och inte framsprunget ur hjärnans rena tänkande. Det måste finnas ting som har form och vilkas former man jämför innan man kan komma på figurbegreppet. Den rena matematikens objekt är de rymdformer och kvantitetsförhållanden som härskar i verklighetens värld, alltså ett högst påtagligt stoff. Att detta stoff framträder i en synnerligen abstrakt form kan endast nödtorftigt dölja dess ursprung i yttervärlden. För att kunna undersöka dessa former och förhållanden i renodlat skick måste man emellertid radikalt skilja dem från deras innehåll, man måste bortse från detta som likgiltigt. På detta sätt erhåller man punkter utan dimensioner, linjer utan tjocklek och bredd, a och b och x och y, konstanter och variabler, för att allra sist nå fram till tankens egna fria skapelser och fantasier, nämligen de imaginära storheterna. Inte heller de matematiska "storheternas skenbara härledning ur varandra bevisar deras aprioriska ursprung utan endast deras rationella sammanhang. Innan man kom på idén att härleda cylinderns form genom att vrida en rektangel kring en av dess sidor, måste man ha undersökt ett antal verkliga rektanglar och cylindrar, det må sedan ha skett i en aldrig så ofullkomlig form. Som alla andra vetenskaper har matematiken uppstått ur människornas behov: ur uppmätningen av mark <56> och rymdinnehåll, ur tidräkning och mekanik. Men här liksom på tänkandets övriga områden avsöndras på ett visst utvecklingsstadium de ur verklighetens värld abstraherade lagarna från denna värld och ställes emot den som något självständigt, såsom utifrån kommande lagar efter vilka världen har att rätta sig. Så har det gått till i samhälle och stat, så och inte annorlunda är processen när den rena matematiken efteråt tillämpas på världen, trots att den hämtats just ur denna värld och endast representerar en del av dess sammanhangsformer - och trots att den endast därför över huvud taget är tillämplig.

På samma sätt som herr Dühring inbillar sig att utan något som helst erfarenhetsmaterial kunna härleda hela den rena matematiken ur de matematiska axiomen - >>vilka ur rent logisk synpunkt varken kan bevisas eller är i behov av något bevis>> - för att sedan tillämpa den på världen, på samma sätt inbillar han sig kunna ur hjärnan frambringa varats grundformer - de enkla beståndsdelarna för allt vetande, filosofins axiom - och sedan ur dessa härleda hela filosofin eller världsschematiken samt påtruga naturen och människornas värld denna sin skapelse. Tyvärr består naturen inte alls och människornas värld endast till en mycket ringa del av det manteuffelska Preussen av år 1850.[4]

De matematiska axiomen är uttryck för det högst torftiga tankeinnehåll, som matematiken måste låna från logiken. De kan reduceras till tvenne: <57>

1. Det hela är större än delen. Denna sats är en ren tautologi, då den kvantitativt uppfattande föreställningen om delen på förhand är bestämd genom föreställningen om det hela, nämligen såtillvida som uttrycket >>del>> utan vidare anger att den kvantitativa >>helheten>> består av flera kvantitativa >>delar>>. Även sedan vi med hjälp av det s. k. axiomet uttryckligen konstaterat detta, har vi inte kommit ett steg vidare. Man kan t. o. m. i viss mening bevisa denna tautologi, om man säger: ett helt är det, som består av flera delar; en del är det, som tillsammans med övriga delar utgör ett helt, följaktligen är delen mindre än det hela - varvid den tomma upprepningen låter innehållstomheten framträda ännu starkare.

2. Om två storheter är lika med en tredje, så är de sinsemellan lika. Denna sats är, som redan Hegel påvisat, en slutsats, för vars riktighet logiken ansvarar, som alltså är bevisad, om också utanför den rena matematiken. De övriga axiomen om likhet och olikhet är blott logiska kompletteringar av denna slutsats.

Dessa magra satser lockar varken i matematiken eller någon annanstans en hund från spisen. För att komma vidare måste vi ta de reella förhållandena med i räkningen - förhållanden och rumsformer som tas från verkliga kroppar. Föreställningarna om linjer, ytor, vinklar, månghörningar, kuber, klot o. s. v. är alla hämtade ur verkligheten, och det fordras en god portion naiv ideologi för att tro matematikernas påstående att den första linjen uppstått genom en punkts rörelse i rummet, den första ytan genom en linjes rörelse, den första kroppen genom en ytas rörelse o. s. v. Redan språket rebellerar mot detta. En matematisk figur med tre dimensioner kallas en kropp, <58> corpus solidum, på latin alltså t. o. m. en fast kropp. Den bär m. a. o. ett namn, som ingalunda är en tankens fria ingivelse utan lånats ur den handfasta realiteten.

Men vartill allt detta ordande? Sedan herr Dühring på sidorna 42 och 43 entusiastiskt besjungit den rena matematikens oberoende av erfarenhetens värld, dess aprioritet, dess sysslande med tankens egna fria skapelser och fantasier, säger han på sidan 63: >>Det förbises nämligen lätt, att de matematiska elementen (tal, storhet, tid, rum och geometrisk rörelse) blott till sin form är ideella...de absoluta storheterna är därför något helt och hållet empiriskt, sak samma vilken klass de tillhör>>, ... ehuru >>matematiska scheman kan isoleras från erfarenheten och ändå definieras på ett tillfredsställande sätt>> - vilket senare mer eller mindre gäller om varje abstraktion men ingalunda bevisar, att den inte är abstraherad ur verkligheten. I världsschematiken är den rena matematiken framsprungen ur det rena tänkandet - i naturfilosofin är den något helt igenom empiriskt, som hämtats från yttervärlden och sedan isolerats. Vem skall vi egentligen tro?

IV. Världsschematik

>>Det allomfattande varat är ett. I sin självtillräcklighet har det ingenting vid sidan av sig eller över sig. Att vid sidan av det förutsätta ett andra vara skulle betyda att göra det till vad det inte är, nämligen till en detalj eller beståndsdel av ett omfångsrikare helt. I det vi spänner våra enhetliga tankar så att säga som en ram, kan <59> ingenting som omfattas av denna tankeenhet i sig gömma en dubbelhet. Men ingenting kan heller undandra sig denna tankeenhet... Allt tänkandes väsen består i förenandet av medvetandets element till en enhet. >> Det är sammanfattningens enhetspunkt, varigenom det odelbara världsbegreppet uppstått och universum, som framgår redan av ordet, uppfattas som något, vari allt är förenat till en enhet.>>

Så långt herr Dühring. Den matematiska metoden att >>i dess enkla grundgestalt avgöra varje fråga axiomatiskt, som om det rörde sig om enkla matematiska grundsatser>> - denna metod skall här för första gången komma till användning.

>>Det allomfattande varat är ett>>. Om tautologi är ett enkelt upprepande i predikatet av vad som redan sagts i subjektet - och den satsen är ett axiom - så har vi här en tautologi av renaste vatten. I subjektet säger oss herr Dühring, att varat omfattar allt, och i predikatet påstår han sedan oförskräckt, att det ingenting finns utom det. Vilken kolossalt >>systemskapande tanke>>!

I sanning systemskapande. Innan vi kommit sex rader längre, har herr Dühring med tillhjälp av det enhetliga tänkandet förvandlat varats egenskap att vara ett till att det är en enhet. Då tänkandets väsen består i sammanfattningen till en enhet, så är varat, så snart det tänkes, tänkt som enhetligt, världsbegreppet är odelbart, och emedan det tänkta varat, världsbegreppet, är enhetligt, så är det verkliga varat, verklighetens värld, likaså en odelbar enhet. Och följaktligen >>finns det inte längre någon plats för ett hinsides, så snart anden en gång lärt sig fatta varat i dess enhetliga universalitet>>.

Det är ett fälttåg mot vilket Austerlitz och Jena, Kö- <60> niggrätz och Sedan fullständigt förbleknar. I ett par satser, knappt en sida efter det vi mobiliserat det första axiomet, har vi redan undanröjt och förintat allt hinsides, Gud, de himmelska härskarorna, himmel, helvete och skärseld, samt avskaffat själens odödlighet.

Hur kommer vi från varats egenskap att vara ett till dess enhet? Genom att vi över huvud taget föreställer oss det. Så snart vi spänner vår enhetliga tanke om det som en ram, blir det enda varat i tanken enhetligt, en tanke-enhet, ty allt tänkandes väsen består i förenandet av medvetandets element till en enhet.

Denna sista sats är helt enkelt falsk. För det första består tänkandet lika mycket i en sönderdelning av medvetandets objekt i deras element som i förenandet av sammanhörande element till en enhet. Utan analys ingen syntes. För det andra kan tänkandet, om det inte vill råka vilse, endast sammanfatta de element i medvetandet till en enhet, som redan på förhand är enhetliga eller har en enhetlig förebild i verkligheten. Om jag inordnar en skoborste under enheten däggdjur, så får den därmed ingalunda några mjölkkörtlar. Varats enhet, respektive uppfattningen av det som en enhet, är följaktligen just det som skulle bevisas. Och om herr Dühring försäkrar oss, att han tänker sig varat enhetligt och inte exempelvis dubbelt, Så säger han oss därmed ingenting annat än sin oförgripliga mening.

Om vi klart vill framställa hans tankegång, så är den följande: Jag börjar med varat. Alltså tänker jag mig varat. Tanken på varat är enhetlig. Tanke och vara måste emellertid överensstämma, de motsvarar varandra, de >>täcker varandra>>. Följaktligen är varat också i verkligheten enhetligt. Följaktligen finns det ingenting över- <61> sinnligt. Men hade herr Dühring talat så oförtäckt i stället för att ge oss ovanstående orakelutläggning till livs, så hade ideologin legat i öppen dag. Att ur identiteten mellan tänkande och vara vilja bevisa realiteten av ett visst tankeresultat, det var just en av de vildaste feberfantasierna hos - en Hegel.

Men även om herr Dührings bevisföring hade varit nk tig, så skulle han därmed inte ha berövat spiritualisterna en tumsbredd mark. Spiritualisterna svarar honom kort och gott: världen är även för oss enkel; uppdelningen av verkligheten i denna världen och en annan existerar endast från vår specifikt jordiska arvsyndsståndpunkt; i och för sig, d. v. s. i Gud, är hela varat ett. Och de kommer att ledsaga herr Dühring till hans omtyckta andra himlakroppar och visa honom en eller flera sådana, där inget syndafall ägt rum och där det följaktligen inte heller består någon motsättning mellan denna världen och den andra utan världens enhetlighet är ett trons postulat.

Det löjligaste i saken är, att herr Dühring för att med varats begrepp bevisa Guds icke-existens använder det ontologiska beviset för Guds existens. Detta lyder: Om vi tänker oss Gud, så tänker vi oss honom som sammanfattningen av allt fullkomligt. Till sammanfattningen av allt fullkomligt hör emellertid framför allt existensen, ty ett icke-existerande väsen är ovillkorligen ofullkomligt. Alltså måste vi till Guds fullkomligheter även räkna existensen. Alltså måste Gud existera. Precis på samma sätt resonerar herr Dühring. Om vi tänker oss varat, så tänker vi oss det som ett begrepp. Vad som sammanfattas i ett begrepp, det är enhetligt. Om varat inte vore enhetligt skulle det inte svara mot sitt begrepp. Följakt- <62> ligen måste det vara enhetligt. Följaktligen finns det ingen gud o. s. v.

Om vi talar om varat i dess renhet, med bortseende från allt annat, så kan enheten endast bestå i att samtliga föremål, som det är fråga om, är - att de existerar. Deras enhet ligger i deras vara och inte i något annat, och det gemensamma omdömet, att de alla är, kan över huvud taget inte ge dem några ytterligare bestämningar - gemensamma eller inte - utan utesluter tills vidare alla sådana ur betraktelsen. Ty så snart vi avlägsnar oss om också bara en millimeter från det grundfaktum, att varat gemensamt tillkommer dessa ting, så börjar skillnaderna mellan tingen att framträda för vår blick. Om dessa skillnader ligger däri, att det ena är vitt, det andra svart, det ena levande, det andra livlöst, det ena av denna världen, det andra någonting hinsides - den saken kan vi aldrig avgöra enbart på grundval av deras gemensamma existens.

Världens enhet ligger inte i dess vara, ehuru dess vara är en förutsättning för dess enhet, då den ju först måste vara innan den kan bli ett. Frågan om varat står över huvud taget öppen alltifrån den punkt, där vår synkrets upphön Världens verkliga enhet ligger i dess materialitet, och denna är inte bevisad med ett par taskspelarfraser utan förutsätter en lång och mödosam utveckling av filosofin och naturvetenskapen.

Vidare i texten. Det vara, Som herr Dühring uppbygger oss med, är >>inte det rena vara, som i sin självidentitet saknar alla särskilda bestämningar och som i verkligheten endast representerar en avbild av tanketomheten eller frånvaron av tankar>>. Nu skall vi emellertid snart se, att herr Dührings värld i själva verket börjar med ett vara, <63> som saknar all inre differentiering, all rörelse och förändring och som alltså faktiskt är en avbild av tanketomheten, ett verkligt intet. Först ur denna konstellation vara - intet utvecklar sig det nuvarande differentierade, föränderliga världstillståndet, vilket framstår som en utveckling, ett vardande; och först sedan vi insett detta är det möjligt för oss att mitt i den ständigt försiggående förändringen >>hålla fast vid föreställningen om ett med sig självt identiskt vara>>. Vi har därmed nått fram till ett högre begrepp om varat som i sig innesluter såväl konstans som föränderlighet, såväl existens som tillblivelse. Hunna så långt som hit finner vi att >>släkt och art eller över huvud taget det allmänna och det särskilda utgör de enklaste skiljemedlen, utan vilka tingens beskaffenhet inte kan förstås>>. Dessa medel tjänar emellertid endast att skilja på kvaliteten. Och sedan detta gjorts går vi vidare: >>gentemot släktbegreppet står storleksbegreppet som någonting likartat, i vilket inga artskillnader längre äger rum>>, d. v. s. vi övergår från kvalitet till kvantitet, och denna är städse >>mätbar>>.

Låt oss nu jämföra denna >>skarpa analys av de allmänna verkningsschemana>> och dess >>verkligt kritiska ståndpunkt>> med en Hegels kruditeter, tomhet och feberfantasier. Vi finner, att Hegels Logik börjar med varat - liksom herr Dühring; att varat framstår som ett intet, liksom hos herr Dühring; att denna konstellation vara - intet övergår i ett vardande, vars produkt är tillvaron, d. v. s. högre, fullbordad form av varat - alldeles som hos herr Dühring. Tillvaron leder till kvalitet, kvaliteten till kvantitet - alldeles som hos herr Dühring. Och på det att ingenting av vikt må saknas, lär oss herr Dühring på annat ställe: >>Ur förnimmelselöshetens rike träder <64> man - trots allt kvantitativt gradvist skeende - in i förnimmelsens endast genom ett kvalitativt språng, om vilket vi... kan påstå, att det oändligt skiljer sig från den blotta graderingen av en och samma egenskap>>. Detta är ingenting annat än den hegelska gränslinjen för måttförhållanden, där en rent kvantitativ stegring eller minskning på vissa punkter leder till ett kvalitativt språng, som t. ex. ifråga om uppvärmning eller avkylning av vatten, där kokpunkten och fryspunkten representerar de kritiska punkter, vid vilka - under normaltryck - språnget till ett nytt aggregationstillstånd fullbordas, så att alltså kvantiteten slår om i kvalitet.

Även vi har i vår undersökning försökt att nå fram till roten, och som det rotfasta dühringska grundschemats rot har vi funnit - en Hegels >>feberfantasier>>, kategorierna i Hegels >>Logik>>, första delen, läran om varat, i strängt gammalhegeliansk >>ordningsföljd>> och nästan utan minsta försök att dölja plagiatet!

Och inte nöjd med att bestjäla sin mest förtalade föregångare på hela dennes schematik för varat har herr Dühring mage att - sedan han själv presterat ovanstående exempel på kvantitetens språngvisa omslag i kvalitet - om Marx säga: >>Hur löjeväckande ter sig inte t. ex. åberopandet (hos Marx) av den virriga hegelska dimföreställningen, att kvantiteten slår om i kvalitet ! >>

Virrig dimföreställning! Vem slår här om, och vem väcker här löje, herr Dühring?

Hela denna nätta uppsättning av småsaker är alltså ingalunda >>axiomatiskt avgjord>> i enlighet med programmet utan har helt enkelt lånats utifrån, d. v. s. ur Hegels >>Logik>>. Och det till på köpet så troget, att man i hela kapitlet inte ens finner en ansats till inre sammanhang <65> som inte hämtats från Hegel - varvid det hela slutligen utmynnar i tomma spekulationer över rum och tid, beståndighet och förändring.

Från varat kommer Hegel till väsendet, till dialektiken. Här behandlar han reflexionsbestämningarna, deras inre motsatser och motsägelser, som t. ex. positiv och negativ, kommer därefter till kausaliteten eller förhållandet mellan orsak och verkan, och slutar med nödvändigheten. Precis likadant hos herr Dühring. Vad Hegel kallar läran om väsendet översätter herr Dühring med: varats logiska egenskaper. Dessa består emellertid framför allt i >>antagonismen mellan krafter>>, i motsättningar. Motsägelserna förnekar däremot herr Dühring radikalt - vi skall senare återkomma till denna punkt. Sedan går han över till kausaliteten och från denna till nödvändigheten. När herr Dühring säger om sig själv: >>Vi, som inte filosoferar ur buren>>, så menar han väl, att han filosoferar i buren nämligen i den hegelska kategorischematikens bur.

V. Naturfilosofi. Tid och rum

Vi kommer nu till - naturfilosofin. Här har herr Dühring återigen alla skäl att vara missnöjd med sina föregångare. Naturfilosofin >>sjönk så djupt, att den blev en utsvävande, på okunnighet vilande kvasipoesi>> och >>hemföll åt det prostituerade filosofisteriet hos en Schelling och andra i förkunnelsen av det absoluta frossande sällar med deras mystifiering av läsekretsen>>. Vi har numera <66> tröttnat på dessa >>missfoster>>, men endast för att i stället hemfalla åt >>hållningslöshet>>. Och vad den breda publiken angår, så innebär en stor charlatans bortgång som bekant ofta endast att en obetydligare men mer durkdriven lärjunge får tillfälle att under annan skylt upprepa hans produktion.>> Hos naturforskarna själva spåras ringa >>lust till någon utflykt i de världsomspännande idéernas värld>> och de nöjer sig därför med idel >>förvirrade förhastanden>> på det teoretiska området. Här är skyndsam hjälp av nöden, och lyckligtvis finns herr Dühring till hands.

För att uppskatta de nu följande avslöjandena om världens utveckling i tiden och dess begränsning i rummet till deras rätta värde måste vi återigen gå tillbaka till några ställen i >>världsschematiken>>.

Varat tillskrives, fortfarande i överensstämmelse med Hegel (>>Encyklopedi>> SS 93), oändlighet, och denna oändlighet - den dåliga oändligheten som Hegel kallar den -undersökes sedan närmare.>> Den enklaste tänkbara formen för en motsägelselös oändlighet är den obegränsade anhopningen av tal i talserien... Liksom vi till varje tal alltid kan foga ännu en enhet utan att någonsin uttömma möjligheten att räkna vidare, så följer på varje tillstånd av varat ytterligare ett, och i det obegränsade frambringandet av sådana tillstånd består oändligheten. Denna strikt tänkta oändlighet har följaktligen endast en enda grundform med en enda riktning. Visserligen förefaller det kanske lika enkelt för tänkandet att föreställa sig en anhopning av tillstånden i den motsatta riktningen, men denna tanke på en bakåt fortskridande oändlighet är inte desto mindre förhastad. Om anhopningen nämligen i verkligheten förutsätter en omvänd riktning, så måste den vid varje sitt <67> tillstånd redan ha en oändlig talserie bakom sig. Därmed skulle vi emellertid ha gjort oss skyldiga till den otillåtliga motsägelsen att beteckna en uträknad talserie som oändlig. Det visar sig alltså absurt att förutsätta en andra riktning för oändligheten.>>

Den första slutsats som måste dras ur denna uppfattning om oändligheten är att sammanhanget av orsaker och verkningar i världen en gång måste ha haft en början: >>ett oändligt antal orsaker som radats samman är otänkbart redan av den anledning att det förutsätter att det otaliga kan räknas>>. Därmed är nödvändigheten av en slutorsak bevisad.

Den andra slutsatsen är >>lagen om det bestämda antalet: en anhopning av identiska enheter, av vilket slag de än må vara, är i verkligheten tänkbar endast i form av ett bestämt antal>>. Inte endast det förhandenvarande antalet av himlakroppar måste vid varje tidpunkt vara i och för sig bestämt utan även det samlade antalet av de i världen existerande minsta delarna av materien. Sistnämnda nödvändighet är den verkliga anledningen till att ingen sammansättning kan tänkas utan atomer. All faktisk delbarhet har alltid en konkret bestämdhet och måste ha det, om inte motsägelsen med det otaliga som uträknat skall inträda. Av samma orsak måste inte endast det hittillsvarande antalet av jordens kretsrörelser kring solen vara bestämt, om också inte möjligt att ange, utan alla periodiska naturprocesser måste ha haft ett slags början, och all differens, alla på varandra följande mångfalder i naturen måste ha sin rot i ett med sig självt identiskt urtillstånd. Detta kan utan motsägelse ha existerat i all evighet, men även denna föreställning skulle vara omöjlig om tiden i sig själv bestod av reella delar och inte i stället <68> vore en idé, som förståndet indelar efter eget gottfinnande. Med det verkliga och i sig differentierade tidsinnehållet förhåller det sig på annat sätt; detta reella substrat som utfyller tiden med konkreta fakta tillhör på grund av sin differentiering ett område vars uppenbarelseformer är möjliga att räkna. Om vi tänker oss ett tillstånd, som är utan förändringar och i sin likhet med sig själv inte uppvisar någon som helst följdskillnad, så förvandlar sig även det mera speciella tidsbegreppet i den allmännare idén om varat. En fortvaro utan innehåll är vi över huvud taget inte i stånd att föreställa oss. - Så långt herr Dühring, och han är inte lite uppblåst över vikten av dessa upptäckter. Han hoppas först och främst, att man >>åtminstone inte skall betrakta dem som någon ringa sanning>>. Senare heter det emellertid: >>Man erinre sig de högst enkla formuleringar, varmed vi förlänat oändlighetsbegreppet och invändningarna mot detsamma en hittills okänd räckvidd... den enkla gestaltning som den universella rums- och tidsuppfattningen erhållit genom den nuvarande skärpningen och fördjupningen.>>

Vi har förlänat! Den tidsenliga fördjupningen och skärpningen! Vem är vi och vilken tid är det fråga om? Vem fördjupar och skärper?

>>Tes. Världen har en begynnelse i tiden och är även vad rummet beträffar innesluten inom gränser. Bevis: Om man antar, att världen inte har någon begynnelse i tiden, så har vid varje given tidpunkt en evighet förflutit och följaktligen även en oändlig serie av varandra avlösande tillstånd i världen. Nu består emellertid oändligheten hos en serie just däri att den aldrig kan avslutas genom en successiv syntes. Alltså är en oändlig utvecklingsserie i det förflutna omöjlig, och följaktligen förut- <69> sätter världens existens med nödvändighet en begynnelse i tiden, vilket var det första som skulle bevisas. - Likaså i fråga om tesens senare del, låt oss även här utgå från motsatsen till det som skulle bevisas. Världen skulle alltså vara ett givet oändligt helt av samtidigt existerande ting. Nu kan vi emellertid aldrig föreställa oss en storhet, som inte är oss direkt given innanför gränserna av vår åskådning, enbart som en syntes av delar, inte heller kan vi tänka oss en sådan storhet i dess helhet som den totala syntesen eller som ett upprepat radande av enheter till varandra. För att tänka sig världen som ett helt vilket utfyller alla rum måste man följaktligen uppfatta den successiva syntesen av den oändliga världens alla delar som avslutad, d. v. s. man måste vid sammanräkningen av alla för ögonblicket existerande ting förutsätta att en oändlig tid förflutit, vilket är orimligt. Följaktligen kan ett oändligt aggregat av verkliga ting inte uppfattas som ett givet helt, alltså inte heller som ett samtidigt givet. Världen är följaktligen inte oändlig till sin utbredning i rummet utan innesluten i dess gränser - vilket var det andra som skulle bevisas.>>

Dessa satser år ordagrant hämtade ur en välbekant bok, som utkom första gången 1781 och bär titeln >>Kritik av det rena förnuftet>> av Immanuel Kant, där var och en kan återfinna dem i första delen, andra avdelningen, andra boken, andra huvudstycket, andra avsnittet: Det rena förnuftets första antinomi. Den ära herr Dühring kan göra anspråk på består med andra ord däri, att han klistrat på en av Kant utvecklad tanke namnet: >>Det bestämda antalets lag>>, och i upptäckten, att det en gång funnits en tid då det inte existerade någon tid, men väl en värld. I fråga om allt det övriga, alltså i fråga om allt som i <70> herr Dührings framställning ännu kan ha någon mening, betyder >>vi>> helt enkelt - Immanuel Kant, och >>nutiden>> är endast nittiofem år gammal. Förvisso >>högst enkelt>>! En märklig >>hittills okänd räckvidd>>!

Nu framställer emellertid Kant ingalunda de ovannämnda satserna såsom slutgiltigt uttömda i och med det givna beviset. Tvärtom, på nästa sida påstår och bevisar han raka motsatsen, att världen inte har någon begynnelse i tiden och inte något slut i rummet, och antinomin, den olösbara motsägelsen, ligger enligt honom just däri att det ena är lika bevisbart som det andra. Personer av mindre kaliber skulle kanske ha blivit en smula betänksamma av den anledningen, att >>en Kant>> här fann en olöslig svårighet. Inte så vår modige fabrikant av >>i grunden originella slutsatser och föreställningar>>: vad som passar honom av Kants antinomi skriver han oförfärat av och kastar resten åt sidan.

I själva verket är gåtans lösning mycket enkel. Evighet i tiden, oändlighet i rummet består redan på förhand och enligt den enkla ordalydelsen i att inte ha ett slut i någondera riktningen, varken framåt eller bakåt, varken uppåt eller nedåt, varken åt höger eller åt vänster. Denna oändlighet är något helt annat än talseriens oändlighet, ty denna börjar alltid med talet ett, med ett första led. Att seriebegreppet inte är användbart i vårt fall visar sig genast, om vi tillämpar det på rummet. Den oändliga serien innebär, överförd på det rumsliga planet, en linje som från en viss bestämd punkt dras ut i det oändliga. Har man därmed på något sätt uttryckt rummets oändlighet? Minst av allt, det krävs bara sex från denna enda punkt i tre motsatta riktningar dragna linjer för att fatta rummets dimensioner, som enligt den givna förutsättnin- <71> gen alltså skulle vara inte mindre än sex stycken. Kant insåg detta så pass tydligt, att han endast indirekt och på en omväg sökte tillämpa talserien på världsrummet. Herr Dühring däremot tvingar oss att anta tillvaron av sex dimensioner i rummet och har sedan inte ord nog starka att fördöma den matematiska mysticismen hos Gauss, som inte vill nöja sig med de vanliga tre rumsdimensionerna.

Tillämpad på tiden har den i bägge riktningarna ändlösa linjen eller serien av enheter en viss metaforisk mening. Föreställer vi oss emellertid tiden som räknad från talet ett eller som en från en bestämd punkt utgående linje, så säger vi därmed på förhand, att tiden har en början. Vi förutsätter just det som vi skulle bevisa. Vi ber oändligheten i tiden en ensidig, halv karaktär. Men en ensidig, en delad oändlighet är i sig också en motsägelse, raka motsatsen till en >>motsägelselöst tänkt oändlighet>>. Vi kommer ifrån denna motsägelse endast om vi förutsätter, att det tal från vilket vi börjar räkningen av serien och den punkt utifrån vilken vi mäter linjen är ett godtyckligt tal i serien, en godtycklig punkt på linjen, som kan förläggas var som helst utan att detta spelar någon roll för linjen eller serien.

Men motsägelsen med >>en oändlig talserie som räknats>>? Vi blir i stånd att närmare undersöka den så snart herr Dühring företagit det konststycket att verkligen räkna den. Når han är färdig med räkningen från - 8 (minus oändlighet) till noll, då kan han återkomma. Det är ju klart, att var han än börjar räkna, så lämnar han en oändlig serie oräknad bakom sig och därmed den uppgift han skulle lösa. Han kunde lika väl vända på sin egen oändliga serie 1+2+3+4... och försöka att räkna <72> från det oändliga slutet tillbaka till ett. Detta kan uppenbarligen endast den människa ge sig på, som inte alls begriper vad det rör sig om. Än mer, när herr Dühring påstår, att den oändliga serien i förfluten tid är uträknad, så påstår han därmed, att tiden har en begynnelse, ty annars kunde han ju alls inte börja >>räkna>>. Han inskjuter alltså återigen som förutsättning vad han skulle bevisa. Föreställningen om den uträknade oändliga serien, med andra ord den världsomspännande dühringska lagen om det bestämda antalet, är följaktligen en contradictio in adjecto, den innehåller i sig själv en motsägelse, och till på köpet en absurd motsägelse.

Så mycket är klart: den oändlighet, som har ett slut men ingen början, är varken mer eller mindre oändlig än den, som har en början men inget slut. Den ringaste dialektiska insikt borde ha sagt herr Dühring, att början och slut ovillkorligen hör ihop, alldeles som nordpol och sydpol, och att om man utelämnar slutet så gör man i stället början till ett slut - seriens ena slutpunkt - och omvänt. Hela misstaget är möjligt endast tack vare den matematiska vanan att operera med oändliga serier. Eftersom man i matematiken måste utgå från det bestämda, avgränsade, för att komma till det obestämda, gränslösa, så måste alla matematiska serier, positiva som negativa, börja med en enhet, annars kan man inte räkna med dem. Matematikerns ideella behov är emellertid långt ifrån någon tvångslag för verklighetens värld.

För övrigt kommer herr Dühring aldrig att gå iland med att tänka sig den verkliga oändligheten motsägelselös. Oändligheten är en motsägelse och full av motsägelser. Det är en motsägelse att tänka sig en oändlighet sammansatt av idel ändliga storheter, och inte desto <73> mindre är detta vad som sker. Föreställningen att den materiella världen är begränsad leder inte till färre motsägelser än dess gränslöshet, och varje försök att avlägsna dessa motsägelser leder som vi sett till nya och ännu större motsägelser. Just därför att oändligheten är en motsägelse, just därför är den en oändlig process som utan slut försiggår i tid och rum. Motsägelsens upphävande skulle betyda att det oändliga toge slut. Detta insågs mycket riktigt av Hegel som också behandlar de över denna motsägelse spekulerande herrarna med välförtjänt förakt.

Låt oss gå vidare. Tiden har alltså haft en början. Vad fanns före denna början? Den med sig själv identiska och i ett oföränderligt tillstånd befintliga världen. Och eftersom det i detta tillstånd inte sker några förändringar, så övergår också det speciella tidsbegreppet i den allmänna idén om varat. - För det första angår det oss här inte alls vilka begrepp som förvandlas i herr Dührings huvud. Det är inte alls fråga om tidsbegreppet utan om den verkliga tiden, som herr Dühring ingalunda blir kvitt till så billigt pris. För det andra må tidsbegreppet hur mycket som helst övergå i varats allmännare idé, därmed kommer vi inte ett steg vidare. Ty grundformerna för allt vara är rum och tid, ock ett vara utanför tiden är ett lika stort nonsens som ett vara utanför rummet. Det hegelska >>tidlöst förgångna varat>> och det nyschellingska >>otänkbara varat>> är rationella föreställningar i jämförelse med detta vara utanför tiden. Därför går också herr Dühring mycket försiktigt tillväga: visserligen rör det sig här om ett slags tid men en tid som i grund och botten inte kan kallas för tid. Tiden består ju i och för sig inte av reella delar utan indelas efter gottfinnande av vårt förstånd - <74> först sedan tiden utfyllts med differentierade fakta kan den mätas - en fortvaro utan innehåll är vi över huvud taget inte i stånd att fatta. - Vi kan här lämna fattbarheten åt sidan. Frågan är om världen i det ovan förutsatta tillståndet äger fortbestånd, om den genomgår en tid? Att ingenting vinnes med att mäta en sådan innehållslös fortvaro, lika litet som med att gagnlöst och utan mål mäta i det tomma rummet, det vet vi sedan länge, och Hegel kallar ju också på grund av långtråkigheten i ett sådant förfaringssätt detta slag av oändlighet för den dåliga oändligheten. Enligt herr Dühring existerar tiden endast genom förändringen, inte förändringen i och genom tiden. Det är emellertid just emedan tiden är skild från och oberoende av förändringen som man kan mäta den genom förändringen, ty till mätande hör alltid något som skiljer sig från det som skall mätas. Och den tid, i vilken inga förnimbara förändringar försiggår, är långt ifrån att inte vara någon tid alls. Den är tvärtom den rena> av inga främmande tillsatser påverkade tiden, alltså den verkliga tiden, tiden som sådan. Om vii verkligheten vill fatta tidsbegreppet i dess renhet, skilt från alla främmande och obehöriga tillsatser, så är vi nödsakade att bortse från alla tilldragelser som efter och vid sidan av varandra försiggår i tiden såsom icke dithörande, och på detta sätt föreställa oss en tid, i vilken ingenting sker. Därmed har vi emellertid inte låtit tidsbegreppet uppgå i den allmänna idén om varat utan vi har tvärtom först därmed nått fram till det rena tidsbegreppet.

Alla dessa motsägelser och orimligheter är emellertid rena barnleken i jämförelse med den förvirring som herr Dühring råkar i genom sitt med sig självt identiska världsbegynnelsetillstånd. Om världen en gång befann sig <75> i ett tillstånd, där absolut inga förändringar försiggick, hur kunde den då övergå från detta tillstånd till förändringen? Det absolut oföränderliga, särskilt om det av evighet befunnit sig i detta tillstånd, kan av sig självt omöjligt övergå i rörelse och förändring. Det måste alltså ha kommit en första impuls utifrån, från någonstans utanför världen, som satte den i rörelse. Den >>första impulsen>> är emellertid som bekant endast ett annat uttryck för gud. Gud och hinsidessfären, som herr Dühring i sin världsschematik föregav sig ha så skickligt avverkat, för han nu återigen fram i naturfilosofin i skärpt och fördjupad form.

Vidare. Herr Dühring säger: >>Där en viss storlek tillkommer ett i varat bestående element bibehåller den sig oförändrad. Detta gäller om... materien och den mekaniska kraften.>> Den första satsen är, i förbigående anmärkt, ett praktfullt exempel på herr Dührings axiomatiskt-tautologiska vältalighet: Där storleken inte förändrar sig förblir den densamma. Alltså förblir mängden av den mekaniska kraft som en gång finns i universum densamma. Vi bortser från att detta, i den mån det är riktigt, insågs och uttalades i filosofin av Descartes redan för nära 300 år sedan samt att läran om kraftens oförstörbarhet allmänt grasserar i naturvetenskapen sedan tjugo år tillbaka, varvid herr Dühring genom att begränsa denna senare lära till den mekaniska kraften ingalunda förbättrat den. Men var fanns den mekaniska kraften vid tiden för det oföränderliga tillståndet? På denna fråga förvägrar oss herr Dühring hårdnackat varje svar.

Var, herr Dühring, fanns vid denna tidpunkt den evigt oföränderliga mekaniska kraften och vad hade den för sig? Svar: >>Universums ursprungstillstånd, eller klarare <76> uttryck, ett materiens oföränderliga vara, som inte innesluter några timliga förändringar, är ett faktum som kan avvisas endast av det förnuft, som i stympningen av sin egen potens ser vishetens höjdpunkt.>> Sålunda: Antingen godtar ni mitt oföränderliga urtillstånd obesett eller jag, den potente herr Eugen Dühring, förklarar er för andliga evnucker. Detta måste förvisso avskräcka många. Vi, som redan sett några exempel på herr Dührings potens, kan emellertid tillåta oss att tills vidare lämna den eleganta smädelsen obesvarad och ännu en gång fråga: Men, herr Dühring, om vi får be, hur förhåller det sig med den mekaniska kraften?

Herr Dühring blir genast förlägen. I själva verket, stammar han, >>ger oss det ursprungliga gränstillståndets absoluta identitet med sig självt ingen övergångsprincip. Vi bör emellertid minnas att det i grund och botten förhåller sig på samma sätt med varje minsta nya länk i den tillvarons kedja, som är oss välbekant. Den som alltså i det föreliggande huvudfallet vill göra svårigheter bör se till att han inte förbiser dem vid mindre iögonenfallande tillfällen. Dessutom står alltid den möjligheten öppen att genom infogandet av gradvisa mellantillstånd på kontinuitetens brygga nå fram till den punkt där växelspelet upphör. Rent begreppsmässigt hjälper oss visserligen inte denna kontinuitet bort från huvudsvårigheten, men den är för oss grundformen för all lagbundenhet och varje i övrigt känd övergång, varför vi även har rått att använda den som förmedlare mellan den ursprungliga jämvikten och dess rubbning. Utgår vi emellertid från en så att säga (!) orörlig jämvikt i överensstämmelse med de begrepp som utan synnerlig tvekan (!) praktiseras i vår nuvarande mekanik, så finns det ingen möjlighet att för- <77> klara, hur materien skulle ha kunnat nå fram till förändringarnas spel.>> Förutom massans mekanik ges det emellertid även en övergång från massans rörelse till de minsta smådelarnas rörelse, men hur denna tillgår >>har vi än så länge ingen allmän princip att förklara, och vi får därför inte förundras om dessa skeenden utmynnar i en smula dunkel>>.

Detta är allt vad herr Dühring har att säga. Och det skulle i sanning innebära att se vishetens höjdpunkt inte i stympning av potensen utan rent av i den blinda kolartron, om vi ville låta oss avspisas med dessa jämmerligt misslyckade undanflykter och fraser. Av sig själv, det medger herr Dühring, kan den absoluta identiteten inte komma till förändring. Det finns intet medel varigenom den absoluta jämvikten av sig själv förmår att övergå i rörelse. Vad återstår då? Tre falska och misslyckade påståenden.

För det första: Det är lika svårt att bevisa övergången från varje minsta länk i den för oss välbekanta kedjan av tillvaron till den följande. Herr Dühring tycks betrakta sina läsare som spädbarn. Att i detalj påvisa övergångarna och sammanhangen mellan de minsta länkarna i tillvarons kedja är just naturvetenskapens uppgift, och även om det i detta avseende kanske gnisslar någonstans, så faller det ingen, inte ens herr Dühring, in att förklara den rörelse, som ägt rum, ur >>intet>>, utan alltid ur överföringen, förvandlingen eller fortplantningen av en föregående rörelse. Men här gäller det som vi har sett att låta rörelsen uppstå ur orörligheten, alltså ur ingenting.

För det andra har vi >>kontinuitetens brygga>>. Denna hjälper oss visserligen inte rent begreppsmässigt ut ur svårigheten, men vi har dock rätt att använda den som <78> förmedlare mellan orörligheten och rörelsen. Tyvärr består orörlighetens kontinuitet i att inte röra sig; hur rörelse skall kunna alstras därmed förblir alltså gåtfullare än någonsin. Och även om herr Dühring plockar sönder sin övergång från ingen rörelse till universell rörelse i än så små delar och tillskriver den en än så lång tidrymd, så har vi ändå inte kommit en tiotusendels millimeter ur fläcken. Från intet kan vi nu en gång för alla inte utan en skapelseakt komma fram till något, inte ens till något så obetydligt som en matematisk differential. Kontinuitetens brygga duger följaktligen inte ens till åsnebrygga - den är bara trafikabel för herr Dühring.

För det tredje: Så länge den nuvarande mekaniken gäller, och denna är enligt herr Dühring en av de viktigaste hävstängerna för tänkandets utveckling, låter det sig alls inte anges, hur man kommer från orörlighet till rörelse. Men den mekaniska värmeteorin visar oss att massrörelse under vissa omständigheter slår om i molekylrörelse (ehuru rörelsen även här framgår ur annan rörelse, men aldrig ur orörligheten), och detta kunde möjligtvis, antyder herr Dühring blygt, erbjuda en brygga mellan det strängt statiska (jämvikten> och det dynamiska (det som rör sig). Men dessa skeenden >>utmynnar i en smula dunkel>>. Och i dunklet låter oss herr Dühring också sitta.

Vi har med all fördjupning och skärpning kommit därhän, att vi ständigt fördjupat oss i en ständigt skärpt galenskap och slutligen hamnat där vi nödvändigt måste hamna - >>i dunklet>>. Men det generar inte herr Dühring något nämnvärt. Redan på nästa sida har han panna att påstå, att han >>kunnat förläna föreställningen om den i sig själv identiska fortvaron ett reellt innehåll, hämtat <79> direkt ur materiens och de mekaniska krafternas beskaffenhet>>. Och denne man betecknar andra människor som >>charlataner>>!

Lyckligtvis återstår oss i all denna hjälplösa förvillelse och förvirring >>i dunklet>> åtminstone en tröst, och den är förvisso upplyftande: >>Matematiken hos invånarna på andra himlakroppar kan inte vila på några andra axiom än vår>>!

VI: Naturfilosofi. Kosmogoni, fysik, kemi

I fortsättningen kommer vi nu till teorierna om sättet för det nuvarande universums uppkomst. Den ursprungliga föreställningen var här redan för de joniska filosoferna ett materiens universella spridningstillstånd; men i synnerhet efter Kant har antagandet av ett urtöcken kommit att på nytt spela en roll, varvid gravitation och värmestrålning fått förmedla den gradvisa tillblivelsen av de enskilda himlakropparna. Vår tids mekaniska värmeteori tillåter oss att långt mer bestämt utforma slutsatserna om universums tidigare tillstånd. Emellertid kan >>det gasformiga spridningstillståndet tjäna som utgångspunkt för allvarliga härledningar endast under förutsättning att man först förmår att bestämt ange det däri föreliggande mekaniska systemet. I annat fall blir idén i verkligheten inte bara ytterst dimmig, utan det ursprungliga töcknet blir också under härledningarnas fortgång ständigt tätare och mer ogenomträngligt... tills vidare svävar allting ännu i den ovisshet och formlöshet som kännetecknar en <80> obestämd association>> och sålunda är >>detta gasuniversum endast en synnerligen luftig konception>>.

Den kantska teorin om alla nuvarande himlakroppars uppkomst ur roterande töckenmassor var det största framsteg som astronomin gjort sedan Kopernikus. För första gången rubbades här föreställningen att naturen inte skulle ha någon historia i tiden. Dittills hade man ansett att himlakropparna från början måste ha rört sig i ständigt samma banor och förblivit i samma tillstånd. Och även om ett och annat organiskt väsen dog ut på de enskilda himlakropparna, så betraktades inte desto mindre själva släktena och arterna såsom oföränderliga. Naturen befann sig visserligen påtagligt i en ständig rörelse, men denna rörelse framstod som en oupphörlig upprepning av samma tilldragelser. Mot denna föreställning, som helt svarar mot den metafysiska tankemetoden, satte Kant in den första bräschen, och därtill i en så vetenskaplig form att de av honom använda argumenten ännu i dag behåller sin giltighet. Visserligen är den kantska teorin tills vidare strängt taget en hypotes. Men mera är inte heller till dags dato Kopernikus' världssystem, och sedan spektroskopin på ett sätt som förstummar alla invändningar påvisat existensen av sådana glödande gasmassor i världsrymden har den vetenskapliga oppositionen mot Kants teori tystnat. Inte heller herr Dühring kan åstadkomma någon världskonstruktion utan ett sådant töckenstadium, men han tar hämnd för denna sin oförmåga genom att kräva, att man skall visa honom det mekaniska system som ligger till grund för detta töckentillstånd, och - då man inte kan detta - genom att förse det med allehanda ringaktande epitet. Den nuvarande vetenskapen kan tyvärr inte beskriva detta system till herr Dührings belåtenhet. Det <81> finns även många andra frågor som den är ur stånd att besvara. På frågan: Varför har paddorna inga svansar? kan den tills vidare endast svara: Emedan de förlorat dem. Men om man av denna anledning vill förivra sig och säga, att allting ännu svävar i den ovisshet och formlöshet som kännetecknar en obestämd association och att det såtillvida rör sig om en synnerligen luftig konception, så kommer vi med dylika tillämpningar av moralen på naturvetenskapen inte ett steg längre. Sådana missnöjesyttringar och lynnesutbrott kan man tillåta sig när och var som helst, och just därför är de aldrig och ingenstans på sin plats. Vem är det som hindrar herr Dühring att själv uppdaga urtöcknets mekaniska system?

Lyckligtvis får vi här veta att den kantska töckenmassan >>är långt ifrån att sammanfalla med ett världsmediets helt identiska tillstånd eller, annorlunda uttryckt, med det odifferentierade urtillståndet hos materien>>. En verklig tur för Kant, som nöjde sig med att gå tillbaka från de nuvarande himlakropparna till nebulosastadiet och som inte ens drömde om någon materiens odiffereatierade urtillstånd! Inom parentes anmärkt: när det kantska nebulosastadiet i samtida naturvetenskap betecknas som ett urtöcken, så måste detta givetvis förstås relativt. Urtöcken är det å ena sidan i sin egenskap av de nuvarande himlakropparnas ursprungsform och å andra sidan som den äldsta form av materia som vi hittills kunnat gå tillbaka till. Vilket alls inte utesluter utan tvärtom förutsätter, att materien före urtöcknet genomgått en oändlig rad av andra former.

Herr Dühring ser på denna punkt sitt övertag. Medan vi tillsammans med vetenskapen tills vidare måste stanna vid det provisoriska urtöcknet, hjälper honom hans veten- <82> skapsvetenskap mycket längre tillbaka, till det >>världsmediets tillstånd som låter sig förstås varken som rent statiskt i ordets nuvarande mening eller som dynamiskt>> (d. v. s. som över huvud taget inte låter sig förstås). >>Den enhet av materia och mekanisk kraft som vi betecknar med uttrycket världsmedium är en så att säga logiskt-real formel för att ange det materiens odifferentierade urtillstånd som bildar förutsättningen för alla talbestämda utvecklingsstadier.>>

Vi har tydligen ännu inte på långa vägar sluppit ifrån materiens odifferentierade urtillstånd. Här betecknas det som materiens och den mekaniska kraftens enhet och denna i sin tur som en logiskt-real formel o. s. v. Så snart materiens och den mekaniska kraftens enhet upphör, börjar alltså rörelsen.

Den logiskt-reala formeln är ingenting annat än ett lamt försök att göra de hegelska kategorierna >>i sig>> och >>för sig>> användbara för verklighetsfilosofin. Med uttrycket >>i sig>> åsyftar Hegel den ursprungliga identiteten av de motsatser som i outvecklad form ligger förborgade i ett ting, ett skeende, ett begrepp. Med >>för sig>> träder åtskillnaden och söndringen hos dessa förborgade element i dagen och deras konflikt begynner. Vi skall alltså föreställa oss det orörliga urtillståndet som en enhet av materia och mekanisk kraft och övergången till rörelse såsom de bådas söndring och motsättning. Vad vi därmed vunnit är inte ett påvisande av realiteten hos detta fantastiska urtillstånd utan endast dess inordning under den hegelska kategorin >>i sig>>, liksom dess lika fantastiska upphörande inordnas under >>för sig>>. Hegel hjälpe oss!

Materien, säger herr Dühring, är bäraren av allt verkligt - en sats enligt vilken det inte kan finnas någon me- <83> kanisk kraft utanför materien. Den mekaniska kraften är vidare ett materiens tillstånd. Under urtillståndet, då ingenting skedde, var materien och dess tillstånd, den mekaniska kraften, ett. Efteråt, då någonting började ske, måste väl alltså tillståndet ha skilt sig från materien. Med sådana mystiska fraser och med försäkringen, att det odifferentierade urtillståndet varken var statiskt eller dynamiskt, varken i jämvikt eller i rörelse, skall vi alltså låta oss avspisas. Vi vet fortfarande inte var den mekaniska kraften fanns i detta urtillstånd och inte heller hur vi utan påverkan utifrån, d. v. s. utan gud, skall kunna komma från den absoluta orörligheten till rörelsen.

Före herr Dühring talade materialisterna om materia och rörelse. Han reducerar rörelsen till mekanisk kraft såsom dess föregivna grundform och gör det därmed omöjligt att förstå det verkliga sammanhanget mellan materia och rörelse, vilket för övrigt var oklart även för alla tidigare materialisten Och ändå är saken enkel nog. Rörelsen är materiens existens form. Aldrig någonsin har det funnits eller kan det finnas en materia utan rörelse. Rörelse i världsrymden, mindre massors mekaniska rörelse på de enskilda himlakropparna, molekylsvängningar som värme eller som elektrisk eller magnetisk ström, kemisk sönderdelning och förening, organiskt liv - i den ena eller andra av dessa rörelseformer eller i flera samtidigt befinner sig i varje enskild materieatom i världen i varje givet ögonblick. All vila, all jämvikt är relativ och har någon mening endast i relation till den ena eller andra rörelseformen. En kropp kan t.ex. på jorden befinna sig i mekanisk jämvikt, mekaniskt sett i vila. Detta hindrar inte alls att den deltar i jordens liksom i hela solsystemets rörelse, lika litet som det hindrar dess minsta fysi- <84> kaliska delar att fullborda sina av temperaturen betingade svängningar eller dess atomer att genomgå en kemisk process. Materia utan rörelse är lika otänkbar som rörelse utan materia. Rörelsen är därför lika möjlig att skapa eller förinta som materien själv, vilket den äldre filosofin (Descartes) uttrycker så, att kvantiteten av den i världen förekommande rörelsen alltid är densamma. Rörelsen kan alltså inte alstras, den kan endast överföras. Om rörelse överföres från en kropp till en annan, så kan man i den mån rörelse övergår, är aktiv, betrakta den som orsak till rörelsen, i den mån den överföres, är passiv. Den aktiva rörelsen kallar vi kraft, den passiva kraftyttring. Det är därför solklart, att kraften måste vara lika stor som sin yttring, eftersom det ju i båda fallen är fråga om samma rörelse.

Ett materiens orörliga tillstånd visar sig med dessa förutsättningar vara en den mest tomma och innehållslösa föreställning, en ren >>feberfantasi>>. För att nå därhän måste man föreställa sig den relativa mekaniska jämvikt, som en kropp kan befinna sig i på jorden, som en absolut vila och sedan överföra denna på hela världsalltet. Det kan förvisso gå för sig om man reducerar den universella rörelsen till en rent mekanisk kraft. En sådan begränsning erbjuder den fördelen att man kan föreställa sig en kraft som vilande, bunden, alltså för tillfället overksam. Om överförandet av en rörelse förutsätter ett i viss mån invecklat skeende som innefattar olika mellanstadier - något som mycket ofta är fallet - så kan man framflytta det slutgiltiga överförandet till ett godtyckligt ögonblick genom att utelämna den sista länken i kedjan. Så t. ex. när man laddar en bössa och förbehåller sig att välja det ögonblick, då skottet genom trycket på hanen <85> skall avlossas och överförandet av den genom förbränning av krutet frigjorda rörelsen äga rum. Man kan alltså föreställa sig materien under det orörliga, odifferentierade urtillståndet som laddad med kraft, och det tycks vara detta som herr Dühring menar med enheten mellan materia och mekanisk kraft - om han över huvud menar någonting alls. Denna föreställning är emellertid absurd, emedan den vid tillämpningen på världsalltet förlänar en absolut karaktär åt ett tillstånd, som till sin natur är relativt och som följaktligen vid en given tidpunkt endast kan gälla för en del av materien. Även om vi emellertid bortser härifrån, så återstår alltjämt svårigheten att förklara, för det första hur världen kunde komma därhän, att den blev laddad, eftersom än i dag inga bössor laddar sig själva, och för det andra vems finger som har tryckt av skottet. Vi må vända och vrida på saken hur mycket vi vill, under herr Dührings ledning kommer vi ständigt på nytt tillbaka till - guds finger.

Från astronomin övergår vår verklighetsfilosof till mekaniken och fysiken och beklagar sig över att den mekaniska värmeteorin ännu en människoålder efter sin upptäckt inte väsentligt utvecklats utöver den punkt dit Robert Mayer efter hand bragt den. Dessutom är hela saken ännu mycket dunkel; vi måste >>ideligen erinra oss att materien inte består enbart av rörelsetillstånd utan även av statiska förhållanden och att dessa senare inte kan mätas i mekaniskt arbete... om vi tidigare betecknat naturen som en stor otröttlig arbeterska och här tar detta uttryck bokstavligt, så måste vi samtidigt tillfoga, att de odifferentierade tillstånden och jämviktsförhållandena inte representerar något mekaniskt arbete. Vi saknar alltså även här bryggan från statiskt till dynamiskt, <86> och med hänsyn till det s. k. latenta värmet, som än så länge framstår som en stötesten för teorin, måste vi även erkänna denna brist, som åtminstone för de kosmiska sammanhangens vidkommande inte kan förnekas>>.

Hela detta orakelmässiga svammel är återigen ingenting annat än ett uttryck för det dåliga samvetet, som mycket väl inser att det hamnat i en hopplös återvändsgränd med sitt frambringande av rörelsen ur den absoluta orörligheten men som skäms för att appellera till den ende räddaren, nämligen skaparen av himmel och jord. Om man inte ens i mekaniken - värmeteorin däri inräknad - kan finna bryggan från statiskt till dynamiskt, från jämvikt till rörelse, hur skulle väl herr Dühring kunna ha någon skyldighet att finna den mellan sitt orörliga urtillstånd och rörelsen? Och med den tanken är han alltså lyckligt räddad ur sitt trångmål.

I den vanliga mekaniken är bryggan från statiskt till dynamiskt impulsen utifrån. Om en sten av 50 kilograms vikt hissas tio meter högt och hänges fritt, så att den blir hängande i ett orörligt tillstånd av jämvikt, så måste man tro sig tala till en publik av spädbarn för att kunna hävda att denna kropps nuvarande läge inte representerar något mekaniskt arbete eller att dess avstånd från dess tidigare läge inte kan mätas i form av mekaniskt arbete. Var och en som går förbi kan utan svårighet göra klart för herr Dühring att stenen inte kommit dit upp i linan av sig själv, och första bästa handbok i mekanik kan säga honom att om han på nytt låter stenen falla, så åstadkommer den i fallet samma mängd mekaniskt arbete som gick åt för att hissa den tio meter upp. Till och med det enkla faktum att stenen hänger där uppe representerar mekaniskt arbete, ty om den blir hängande länge nog brister <87> linan så snart den på grund av den kemiska sönderdelningen inte längre är tillräckligt stark för att bära stenen. Sådana enkla grundformer, för att tala med herr Dühring, ligger emellertid till grund för alla mekaniska företeelser, och den ingenjör är ännu inte född som inte kan finna bryggan från statiskt till dynamiskt om han bara förfogar över tillräcklig impuls.

Förvisso är det en hård nöt och ett beskt piller för vår metafysiker att rörelsen skall finna sin mätare i sin motsats, i vilan. Det är ju en skriande motsägelse, och varje motsägelse är enligt herr Dühring en absurditet. Inte desto mindre är det ett faktum att den hängande stenen genom sin vikt och sitt avstånd från jorden representerar en exakt mätbar mängd av mekanisk rörelse, som på olika sätt - t. ex. genom direkt fall eller genom glidning utför ett sluttande plan - kan användas efter behag. Och på samma sätt med en laddad bössa. För den dialektiska uppfattningen erbjuder den omständigheten att rörelsen kan uttryckas i sin motsats, i vilan, alls ingen svårighet. För den är varje motsats, som vi har sett, endast relativ; en absolut vila, en obetingad jämvikt existerar inte. Den enskilda rörelsen strävar till jämvikt, den samlade rörelsen upphäver åter jämvikten. På så sätt framstår vila och jämvikt, där de förekommer, som resultat av en begränsad rörelse, och det är självklart, att denna rörelse är mätbar i sitt resultat och låter sig uttryckas i detta, liksom även att den i en eller annan form kan återföras till vila. Med en så enkel framställning av saken kan emellertid inte herr Dühring ge sig tillfreds. Som god metafysiker river han först upp en i verkligheten obefintlig, gapande klyfta mellan rörelse och jämvikt och förvånar sig sedan att han inte kan finna någon brygga <88> över denna egenhändigt fabricerade klyfta. Han kunde lika väl bestiga sin metafysiska Rosinante och jaga efter det kantska >>tinget i sig>>. Ty detta och ingenting annat är vad som till sist döljer sig bakom denna ofattbara brygga.

Men hur förhåller det sig med den mekaniska värmeteorin och det bundna eller latenta värmet, som >>blivit en stötesten>> för denna teori?

Om man genom värme förvandlar ett pund is av fryspunktstemperatur och i normallufttryck till ett pund vatten av samma temperatur, så försvinner en värmemängd, som skulle vara tillräcklig för att värma upp samma pund vatten från 0deg. till 79,4deg. Celsius eller för att värma upp 79,4 pund vatten en grad. Om man värmer upp detta pund vatten till kokpunkten, alltså till 100deg., och förvandlar det till ånga av 100 graders temperatur, så försvinner innan det sista vattnet förvandlats till ånga en nästan sju gånger större värmemängd, tillräcklig för att höja temperaturen hos 537,2 pund vatten med en grad. Detta försvunna värme kallar man bundet. Förvandlas ångan genom avkylning åter till vatten och vattnet i sin tur till is, så blir samma värmemängd som förut var bunden åter fri, d. v. s. möjlig att förnimma och mäta som värme. Detta frigörande av värme vid ångans kondensation och vattnets frysning är orsaken till att ångan, om den avkyles till 100deg., först så småningom förvandlas till vatten och att en vattenmassa vid fryspunktstemperatur endast långsamt förvandlas till is. Detta är fakta. Frågan är nu: vad gör värme medan det är bundet?

Den mekaniska värmeteorin - enligt vilken värmet består i en efter temperatur och aggregationstillstånd starkare eller svagare svängning hos de minsta fysikaliskt verksamma delarna hos kroppen (molekylerna), en sväng- <89> ning som efter omständigheterna kan slå om i vilken som helst annan form av rörelse - förklarar saken så, att det försvunna värmet utfört ett arbete, att det omsatts i arbete. Vid isens smältning blir det intima sambandet mellan de enskilda molekylerna upphävt och förvandlat till ett godtyckligt virrvarr. Vid vattnets avdunstning vid kokpunkten har ett tillstånd inträtt där de enskilda molekylerna alls inte utövar något märkbart inflytande på varandra och under värmets påverkan till och med flyger sin väg i alla riktningar. Det är nu tydligt, att de enskilda molekylerna hos en kropp är begåvade med en vida större energi i gasformigt tillstånd än i flytande, och i flytande tillstånd i sin tur mer än i fast. Det bundna värmet är alltså inte försvunnet, det har helt enkelt förvandlats och antagit formen av molekylenergi. Så snart den betingelse upphört under vilken de enskilda molekylerna kan hävda denna absoluta eller relativa frihet i förhållande till varandra, d. v. s. så snart temperaturen sjunker under 100deg. respektive 0deg., frigöres denna energi, molekylerna tränges ånyo samman med lika stor kraft som förut drev dem isär. Och denna kraft försvinner, men endast för att på nytt framträda som värme och exakt samma kvantitet värme som förut var bundet. Denna förklaring är naturligtvis liksom hela den mekaniska värmeteorin en hypotes så till vida som ingen hittills någonsin sett en molekyl, långt mindre en svängande sådan. Den är därför säkert även full av brister, lika väl som den ännu ofärdiga teorin i dess helhet, men den kan åtminstone förklara förloppet utan att komma i konflikt med rörelsens oförstörbarhet och omöjligheten att frambringa rörelse. Den kan t. o. m. ge klart besked om hur värmet fortbestår under sin metamorfos. Det latenta eller bundna värmet är följaktligen <90> ingalunda någon stötesten för den mekaniska värmeteorin. Tvärtom ger denna teori för första gången en rationell förklaring av skeendet, och en stötesten kan på sin höjd uppkomma av att fysikerna fortsätter att beteckna det i en annan form av molekylenergi överförda värmet med det föråldrade och missvisande uttrycket >>bundet>> värme.

Det fasta, flytande och gasformiga aggregationstillståndet representerar alltså även i sin odifferentierade och vilande form utan tvivel mekaniskt arbete, såtillvida som det mekaniska arbetet utgör värmets mätare. Såväl den fasta jordskorpan som oceanernas vatten representerar i sina nuvarande aggregationstillstånd en bestämd kvantitet frigjort värme, som givetvis motsvarar ett lika bestämt kvantum mekanisk kraft. Då det gasklot, ur vilket jorden uppstått, övergick i ett flytande och senare i ett övervägande fast aggregationstillstånd, frigjordes ett bestämt kvantum molekylenergi som i form av värme utstrålade i världsrymden. Den svårighet, om vilken herr Dühring så hemlighetsfullt mumlar, existerar alltså inte. Och även vid den kosmiska tillämpningen kan vi visserligen stöta på brister och luckor - vilket får tillskrivas våra ofullkomliga kunskapsmedel - men ingenstans på teoretiskt oöverkomliga hinder. Bryggan från statiskt till dynamiskt utgöres även här av den utifrån kommande impulsen - av avkylning eller uppvärmning, orsakade av andra kroppar, som inverkar på det i jämvikt befintliga föremål. Ju längre vi tränger in i denna dühringska naturfilosofi, desto mer dödsfödda verkar alla hans försök att förklara rörelsen ur orörligheten eller att finna den brygga på vilken det rent statiska, vilande, av sig självt kan komma till det dynamiska, till rörelsen.

<91> Och därmed skulle vi alltså för en stund ha sluppit lyckligt ifrån det odifferentierade urtillståndet. Herr Dühring övergår till kemin och avslöjar för oss i detta sammanhang tre av verklighetsfilosofin vunna lagar för naturens konstans, nämligen följande:

1) oföränderligheten av materiens storleksmängd, 2) oföränderligheten av dess enkla (kemiska) element och 3) oföränderligheten av dess mekaniska kraft.

Med andra ord: omöjligheten att alstra eller tillintetgöra materia eller materiens enkla beståndsdelar, i den mån den har sådana, eller rörelse - alla dessa gamla välbekanta fakta, uttryckta i en högst otillfredställande form - det är det enda verkligt positiva som herr Dühring är i stånd att bjuda oss som resultat av sin naturfilosofi för den oorganiska världens vidkommande. Alltsammans saker och ting som vi sedan länge känt till. Men vad vi inte har vetat, det är att de är >>lagar för naturens konstans>> och som sådana >>schematiska egenskaper i tingens system>>. Det hela tillgår på samma sätt som i fråga om Kant: herr Dühring tar vilket som helst allbekant infall, klistrar på det en dühringsk etikett och kallar det: >>i grunden originella slutsatser och föreställningar... systemskapande tankar... rotfast vetenskap>>.

Emellertid behöver vi visst inte förlora modet för den sakens skull. Vilka brister den mest rotfasta vetenskap och den bästa samhällsordning än må ha, ett kan herr Dühring med bestämdhet hävda: >>Det guld som är för handen i universum måste vid varje tidpunkt ha utgjort samma mängd och kan lika litet som materien i dess helhet ha ökats eller minskats>>. Men vad vi kan köpa för detta >>förhandenvarande guld>>, det säger tyvärr inte herr Dühring.

VII: Naturfilosofi. Organisk natur

<92> >>Från tryck och stöt i mekaniken till föreningen av förnimmelser och tankar sträcker sig en enhetlig skala av graderingar.>> Med denna försäkran besparar sig herr Dühring att säga något mer om livets uppkomst, ehuru man av en tänkare, som har följt världens utveckling ända tillbaka till det odifferentierade urtillståndet och Yr så hemmastadd på de andra himlakropparna, väl kunde förvänta att han även här visste bestämt besked. För övrigt är påståendet ovan endast till hälften sant så länge det inte kompletteras med den redan omnämnda hegelska gränslinjen för måttförhållanden. I allt gradvist skeende är själva övergången från en rörelseform till en annan alltid ett språng, en avgörande impuls. Så vid övergången från himlakropparnas mekanik till de mindre kropparna på en enskild himlakropp och likaså vid övergången från massans mekanik till molekylernas mekanik - som omfattar rörelser, vilka vi utforskar i den egentliga s. k. fysiken: värme, ljus, elektricitet, magnetism. Likaså försiggår övergången från molekylernas fysik till atomernas fysik - kemin - återigen genom ett avgörande språng, och i ännu högre grad är detta fallet vid övergången från en vanlig kemisk process till äggviteämnenas kemi eller vad vi kallar liv. Inom livets område blir sedan sprången ständigt mer sällsynta och omärkliga. - Det är alltså återigen Hegel, som måste korrigera herr Dühring.

Den begreppsmässiga övergången till den organiska naturen förmedlas hos herr Dühring av ändamålsbegreppet. Detta är återigen ett lån från Hegel, som i logiken - begreppsläran - medelst teologin eller ändamålsläran <93> övergår från kemin till livet. Vart vi än vänder oss, stöter vi hos herr Dühring på någon hegelsk >>svårsmält idé>>, som han helt ogenerat utger för sin helt igenom egna vetenskap. Det skulle föra för långt att här undersöka i vilken utsträckning tillämpningen av föreställningarna om ändamål och medel på den organiska naturen är berättigade och på sin plats. I varje fall leder även tillämpningen av Hegels >>inre ändamålsenlighet>> - d. v. s. av ett ändamål, som inte importerats i naturen av en avsiktligt handlande tredje person, t. ex. genom något slags försynens vishet, utan som ligger i själva sakens nödvändighet - hos folk, som inte är grundligt filosofiskt skolade, oupphörligt till ett tanklöst inläggande av medveten och avsiktlig handling i naturen. Samme herr Dühring, som själv råkar i omåttlig moralisk indignation vid minsta lilla utslag av >>spiritism>> hos andra, vitsordar >>med säkerhet, att driftsimpulserna i huvudsak tillkommit för den tillfredsställelse, som är förbunden med deras spel>>. Han berättar att den arma naturen >>ständigt på nytt måste hålla den faktiska verkligheten i ordning>>, och fablar om åtskilliga bestyr, >>som från naturens sida kräver mer subtilitet än man vanligen medger>>. Men inte nog med att naturen vet varför den uträttar det ena eller andra, inte nog med att den utför en städerskas arbete och besitter subtilitet - ehuru redan detta vittnar om en ganska vacker fulländning i fråga om subjektivt medvetet tänkande - den har även vilja. Ty driftens bisyfte att fylla vissa reella naturbehov: livnärande, fortplantning o. s. v., detta bisyfte >>får inte uppfattas som ett direkt utan endast som ett indirekt viljande>>. Vi har därmed nått fram till en medvetet tänkande och handlande natur och står följaktligen på >>bryggan>> - om inte från <94> statiskt till dynamiskt, så i varje fall från panteism till deism. Eller skulle det rent av ha behagat herr Dühring att hemfalla åt en smula >>naturfilosofisk kvasipoesi>>?

Omöjligt. Allt vad vår verklighetsfilosof har att säga oss om den organiska naturen inskränker sig till kampen mot denna naturfilosofiska kvasipoesi, mot >>charlataneriet med dess lättsinniga ytlighet och så att säga vetenskapliga mystifikationer>>, mot darwinismens >>poetiserande tendens>>.

Framför allt kritiseras Darwin för att han överför Malthus' befolkningsteori från ekonomin till naturvetenskapen, för att han är fången i en djuruppfödares föreställningsvärld, för att han gör vetenskaplig kvasipoesi av kampen för tillvaron, och för att hela darwinismen, sedan det som lånats från Lamarck frånräknats, är ett stycke mot humaniteten riktad brutalitet.

Darwin hade på sina vetenskapliga resor bibragts den åsikten, att växt- och djurarterna inte är beständiga utan förändrar sig. Till ett fullföljande där hemma av dessa tankar erbjöd sig för honom ingen bättre grundval än avelsexperiment med djur och växter. På detta område är just England det klassiska landet. Andra länders, t. ex. Tysklands, prestationer kan på långt när inte jämföras med vad som i detta avseende uppnåtts i England. Därtill kommer att de flesta resultaten tillhör de senaste hundra åren, varför det vållar ringa svårigheter att konstatera fakta. Darwin fann att den artificiella inaveln på djur och växter av samma art hade åstadkommit större olikheter än de som förekommer bland arter som allmänt erkännes som olika. Därmed var å ena sidan arternas föränderlighet till en viss grad påvisad, och å andra sidan hade en gemensam härstamning för organismer med olika art- <95> karaktär antytts. Darwin undersökte nu huruvida det inte - vid sidan av uppfödarens medvetna avsikt - i naturen kunde finnas orsaker som i längden måste frambringa liknande förändringar i den levande organismen som den artificiella aveln. Han ansåg sig ha funnit dessa orsaker i disproportionen mellan det oerhörda antal frön som naturen alstrat och det ringa antal organismer som faktiskt når mognad. Nu strävar emellertid varje frö att utvecklas och därmed uppstår med nödvändighet en kamp för tillvaron, som inte endast framträder i form av direkt fysisk kamp och förtärande utan även som en kamp om utrymme och ljus, t. o. m. hos växterna. Och det är påtagligt, att i denna kamp de individer har de största utsikterna att uppnå mognad och fortplanta sig, som besitter någon om än så obetydlig, men i kampen för tillvaron fördelaktig individuell egenskap. Dessa individuella egenskaper har alltså en tendens att gå i arv och, om de förekommer hos ett flertal individer av samma art, att genom anhopad ärftlighet stegras i den en gång antagna riktningen, medan de individer som inte besitter dess egenskaper lättare dukar under i kampen för tillvaron och försvinner. På detta sätt förändrar sig en art genom naturligt urval, genom att de mest dugliga överlever.

Mot denna darwinska teori säger nu herr Dühring, att ursprunget till föreställningen om kampen för tillvaron, såsom Darwin själv erkänt, är att söka i en generalisering av den nationalekonomiske befolkningsteoretikern Malthus' åsikter och följaktligen behäftad med alla de bristfälligheter, som är karaktäristiska för de prästerligt malthusianska åsikterna om överbefolkningen. Nu faller det emellertid ingalunda Darwin in att säga, att ursprunget till föreställningen om kampen för tillvaron är att <96> söka hos Malthus. Han säger bara, att hans teori om kampen för tillvaron är Malthus' teori tillämpad på djur- och växtvärlden i dess helhet. Hur stor dumhet Darwin än må ha gjort sig skyldig till, när han i sin naivitet accepterade den malthusska läran obesedd, så ser dock var och en vid första ögonkastet, att man inte behöver några malthusianska brillor för att iaktta kampen för tillvaron i naturen och konstatera motsägelsen mellan den otaliga mängd av frön, som naturen slösaktigt alstrar och det ringa antal av dem, som över huvud taget kan komma till mognad - en motsägelse, som i själva verket oftast finner sin lösning i en många gånger ytterst grym kamp för tillvaron. Och liksom lagen om arbetslönen bibehåller sin giltighet även efter det de malthusianska argument som Ricardo stödde sig på för länge sedan upphört att verka, sa ar aven kampen för tillvaron i naturen möjlig utan några som helst malthusianska tolkningar. För övrigt har också naturens organismer sina befolkningslagar, som ännu är så gott som outforskade men vilkas fastställande blir av avgörande betydelse för teorin om arternas utveckling. Och vem har även i detta avseende gett den avgörande impulsen? Ingen annan än Darwin.

Herr Dühring aktar sig noga för att ingå på denna sakens positiva sida. I stället står kampen för tillvaron hela tiden i förgrunden. En kamp för tillvaron bland omedvetna växter och gemytliga växtätare kan det till en början över huvud taget inte vara tal om: >>i exakt definierad betydelse är nu kampen för tillvaron såtillvida företrädd inom brutaliteten, som livnärandet där sker genom rov och förtärande>>. Och sedan han inskränkt begreppet kampen för tillvaron inom dessa trånga gränser kan han ge fritt utlopp åt hela sin harm över brutaliteten <97> i detta av honom själv till brutaliteten inskränkta begrepp. Denna moraliska harm drabbar emellertid endast herr Dühring själv, som ju är den ende upphovsmannen till kampen för tillvaron i denna begränsade mening och därför också ensam ansvarig för densamma. Det år alltså inte Darwin, som >>i det bestialiska söker lagarna och förståelsen för allt handlande i naturen>> - Darwin hade ju inneslutit hela den organiska naturen i kampen - utan en av herr Dühring själv tillverkad fantasifigur. Benämningen kampen för tillvaron kan för övrigt gärna prisges åt herr Dührings högmoraliska vrede. Att faktum existerar även bland växterna kan varje äng, varje sädesfält, varje skog vittna om. Och det rör sig här inte om benämningen - inte om huruvida man skall kalla det >>kamp för tillvaron>> eller >>mekaniska verkningar och brist på existensbetingelser>> - utan om hur detta faktum inverkar på arternas vidmakthållande och förändring. På den punkten framhärdar emellertid herr Dühring i den hårdnackade tystnadens odifferentierade urtillstånd. Vi får väl alltså tills vidare hålla oss till det naturliga urvalet.

Men darwinismen >>frambringar sina förvandlingar och differenser ur intet>>. - Förvisso bortser Darwin vid sin behandling av det naturliga urvalet från de orsaker, som åstadkommit förändringarna hos de enskilda individerna, och håller sig i första hand till den process genom vilken sådana individuella avvikelser så småningom utvecklas till kännetecken på en ras, en variant eller en art. För Darwin gäller det i första hand inte så mycket att finna dessa orsaker - som ännu delvis är helt okända, delvis kan anges endast i största allmänhet - som fastmer att söka en rationell form av bestående betydelse för att fastställa deras verkningar. Att Darwin därvid överskattade sin <98> upptäckts betydelse, att han uppfattade den som enda drivkraft till arternas förändring och till förmån för den allmänna formen nonchalerade orsakerna till de upprepade individuella förändringarna, det är ett fel som han delar med de flesta personer som gör ett verkligt framsteg. Dessutom, om Darwin producerar sina individuella förändringar ur intet och därvid uteslutande tillämpar >>visheten hos en djuruppfödare>>, så måste även djuruppfödaren producera sina inte endast inbillade utan faktiska förvandlingar av djur- och växtformerna ur intet. Den som emellertid gett impulsen till att undersöka, varifrån dessa förvandlingar och differenser egentligen kommer, är återigen ingen annan än Darwin.

Nyligen har, framför allt genom Haeckel, föreställningen om det naturliga urvalet utvidgats och artförändringarna uppfattats som resultat av en växelverkan mellan anpassning och ärftlighet, varvid anpassningen framstår som det föränderliga och ärftligheten som det konstanta ledet i processen. Inte heller detta är herr Dühring till lags. >>Egentlig anpassning till livsbetingelserna, sådana de tillhandahålles eller förvägras av naturen, förutsätter impulser och drifter, som bestämmes av föreställningarna. I annat fall är anpassningen endast ett sken, och den faktiska orsakskedjan sträcker sig under sådana förhållanden inte utöver fysikens, kemins och växtfysiologins nivå. >> Återigen är det namnet som är herr Dühring till förargelse. Men hur han än vill beteckna skeendet: frågan är här den om förändringar i organismernas arter kan framkallas genom sådana skeenden eller inte. Och herr Dühring ger oss återigen inget svar.

>>Om en planta vid sin tillväxt tar den väg på vilken hon erhåller mest ljus så är denna dragningskraft ingen- <99> ting annat än en kombination av fysikaliska krafter och kemiska processer, och om man här inte vill tala bildligt utan om en anpassning i egentlig mening, så måste detta föra till spiritistisk förvirring. >> Så sträng mot andra är samme man, Som exakt vet på grund av vems vilja naturen gör det ena eller det andra och som talar om naturens subtilitet, ja om dess vilja! I sanning spiritistisk förvirring - men var, hos Haeckel eller hos Dühring?

Och inte bara spiritistisk utan även logisk förvirring. Vi har sett, att herr Dühring med all kraft insisterar på att göra ändamålsbegreppet gällande i naturen: >>Relationen mellan medel och mål förutsätter ingalunda någon medveten avsikt.>> Men vad är nu anpassning utan medveten avsikt, utan förmedling av de föreställningar över vilka han ar sa uppbragt, annat än en sådan omedveten ändamålsverksamhet?

Om alltså lövgrodor och lövätande insekter har grön färg, ökendjur sandgul, polardjur övervägande snövit färg, så har dc säkert inte tillägnat sig dessa färger avsiktligt eller enligt några som helst föreställningar. Tvärtom låter sig färgerna förklaras enbart ur fysikaliska och kemiska processer. Och ändå kan det inte förnekas, att djuren ifråga genom dessa färger ändamålsenligt anpassats till den miljö i vilken de lever, eftersom de därigenom blir långt mindre synliga för sina fiender. Likaså är de organ, varmed vissa växter fångar och förtär insekter som sätter sig på dem, anpassade till denna verksamhet, och till och med ändamålsenligt anpassade. När nu herr Dühring hävdar, att anpassningen måste vara orsakad av föreställningar, så säger han bara med andra ord, att ändamålsverksamheten samtidigt måste vara förmedlad, medvetet och avsiktligt, genom föreställningar. Varmed <100> vi återigen, som oftast i verklighetsfilosofin, hamnar hos den bakom ändamålet verksamme skaparen, hos gud. >>Förr kallade man en sådan utväg deism och satte inte mycket värde därpå (säger herr Dühring), men nu tycks man även i detta avseende ha utvecklat sig baklänges.>>

Från anpassningen kommer vi till ärftligheten. Även här är darwinismen, enligt herr Dühring, fullständigt på villovägar. Hela den organiska världen skall, påstår Darwin, härstamma från ett urväsen, vara så att säga avlad av ett enda väsen. Självständig samordning av likartade naturprodukter utan gemensam härstamning existerar inte alls för Darwin, och han måste därför i sina föreställningar om det förflutna genast göra halt där trådarna till alstring eller annan fortplantning brister för honom.

Påstående att Darwin härleder alla nuvarande organismer från ett urväsen är, för att uttrycka sig hövligt, en >>egen fri skapelse och fantasi>> av herr Dühring. Darwin säger på näst sista sidan i >>Origin of Species>>, 6:e upplagan, att han ser >>alla väsen inte som individuella skapelser utan som avkomlingar i direkt nedstigande linje av ett fatal väsen>>. Och Haeckel går betydligt längre och förutsätter >>en helt självständig stam för växtriket, en annan för djurvärlden>> och mellan de båda >>ett antal självständiga protiststammar, som var och en har utvecklat sig helt oberoende av de förra ur en egen modercell>> (>>Schöpfungsgeschichte>>, sid 397). Detta urväsen är en ren uppfinning av herr Dühring för att han skall få tillfälle att genom en parallell med urjuden Adam bringa det i misskredit. Därvid råkar han - herr Dühring nämligen - ut för den malören att inte ha observerat hur nämnde urjude genom Smiths assyriska upptäckter av- <101> slöjats som ursemit, att Bibelns hela skapelse- och syndaflodshistoria visat sig vara ett stycke av den gammalhedniska, för judarna och babylonierna, kaldéerna och assyrierna gemensamma religiösa sagokretsen.

Det är förvisso en hård och ovedersägligen riktig kritik av Darwin, att han genast måste göra halt där trådarna till härstamningen brister. Tyvärr gäller detsamma om hela vår naturvetenskap. Där härstamningens trådar brister för den måste den >>göra halt>>. Den har ännu inte gått iland med att frambringa organiska väsen utan härstamning, ja, inte ens att framställa enkelt protoplasma eller äggviteämne ur de kemiska grundämnena. Den kan alltså om livets ursprung än så länge med bestämdhet endast säga så mycket att det måste ha tillkommit på kemisk väg. Men kanske är verklighetsfilosofin i det läget att här kunna råda bot, då den förfogar över självständigt samordnade naturprodukter, som inte är förmedlade genom gemensam härstamning. Hur har dessa kunnat uppstå? Genom uralstring? Men hittills har till och med de djärvaste representanterna för uralstringen inte hävdat att någonting annat än bakterier, svampgrodder och andra mycket primitiva organismer alstras på denna väg - inga insekter, fiskar, fåglar eller däggdjur. Om nu dessa likartade naturprodukter - väl att märka organiska, om några andra är det här inte tal - inte sammanhänger genom härstamning, så måste de eller vilken som helst av deras förfäder >>där härstamningens trådar brister>> ha satts till världen genom en särskild skapelseakt. Följaktligen är vi återigen framme vid skaparen och det som man kallar deism.

Dessutom förklarar herr Dühring det vara en stor ytterlighet av Darwin >>att ur den akt genom vilken egen- <102> skaperna fortplantas vilja förklara uppkomsten av dessa egenskaper>>. Detta är återigen en fri skapelse och fantasi av vår rotfaste filosof. Tvärtom förklarar Darwin bestämt: uttrycket naturligt urval innesluter endast vidmakthållandet av förändringarna men inte deras frambringande (sid. 63). Detta nya inskjutande av saker och ting, som Darwin aldrig sagt, har emellertid den uppgiften att förhjälpa oss till följande dühringska djupsinne:

>>Hade man i alstringens inre schematik velat spåra något slags självständig förändringsprincip, så skulle denna tanke ha varit helt rationell, ty det är en naturlig tanke att sammanfatta fortplantningen och skapelsen över huvud till en enhet och att ur en högre synpunkt inte uppfatta den s. k. uralstringen som en absolut motsats till reproduktion utan rätt och slätt som en produktion>>. Och den man, som har kunnat författa en sådan gallimatias, generar sig inte för att kritisera Hegel för dennes >>jargong>>!

Men nog med exempel på den irriterade, motsägelsefyllda kverulans och knarrighet varmed herr Dühring ger luft åt sin förtrytelse över det oerhörda uppsving, som den darwinska teorins impulser har medfört i naturvetenskapen. Varken Darwin eller hans anhängare bland naturforskarna vill på något sätt förringa Lamarcks förtjänster; det är tvärtom just de, som först låtit honom komma till heders på nytt. Vi får emellertid inte bortse från att vetenskapen på Lamarcks tid ännu inte på långt när förfogade över tillräckligt material för att kunna besvara frågan om arternas ursprung annat än anteciperande, så att säga profetiskt. Utom det enorma material, som sedan dess hopats av såväl den samlande som den beskrivande botaniken och zoologin, har emellertid sedan <103> Lamarck två helt nya vetenskaper tillkommit, som på denna punkt är av avgörande betydelse, nämligen undersökningen av frönas utveckling inom växt- och djurvärlden (embryologin) och undersökningen av de organiska kvarlevor som finns bevarade i olika skikt av jordytan (paleontologin). Det existerar nämligen en egendomlig överensstämmelse mellan den gradvisa utvecklingen av organiska frön till mogen organism å ena sidan och ordningsföljden mellan de efter varandra i jordens historia framträdande växterna och djuren å den andra. Och just denna överensstämmelse är det som har gett utvecklingsteorin dess säkraste stöd. Utvecklingsteorin själv är emellertid ännu mycket ung och det är därför otvivelaktigt, att den fortsatta forskningen högst betydligt kommer att modifiera de nuvarande föreställningarna om hur arternas utveckling tillgått - även de strängt darwinistiska föreställningarna.

Vad har nu verklighetsfilosofin positivt att säga om utvecklingen av det organiska livet?

>>Arternas föränderlighet är en antagbar förutsättning.>> Vid sidan därav gäller emellertid även >>den självständiga samordningen av likartade naturprodukter utan gemensam härstamning>>. Man skulle av detta kunna förmoda, att de olikartade naturprodukterna, d. v. s. de arter som förändrar sig, härstammar från varandra, men inte de likartade. Men inte heller detta visar sig stämma alldeles, ty även hos de arter som förändrar sig torde >>förmedlingen genom härstamning tvärtom vara en sekundär akt av naturen>>. Alltså härstamning i alla fall, men av >>andra klass>>. Låt oss vara tacksamma att härstamningen efter allt dunkelt och svårbegripligt som herr Dühring tillvitar den till sist i alla fall släpps in på nytt genom bakdörren. <104> Likadant går det med det naturliga urvalet, ty efter all den moraliska oviljan över kampen för tillvaron, under vilken ju det naturliga urvalet försiggår, heter det plötsligt: >>Den djupare grunden till produktens beskaffenhet är följaktligen att söka i livsbetingelse och kosmiska förhållanden, under det att det av Darwin betonade naturliga urvalet kan komma i fråga först i andra hand.>> Således i alla fall naturligt urval, om också av andra klass. Med naturligt urval även kamp för tillvaron och därmed prästerligt malthusiansk överbefolkning! Det är allt, i övrigt hänvisar oss herr Dühring till Lamarck.

Slutligen varnar han oss för missbruk av orden metamorfos och utveckling. Metamorfos är ett oklart begrepp och begreppet utveckling tillåtligt endast så långt som utvecklingslagar verkligen låter sig påvisas. I båda fallen bör vii stället säga >>komposition>> och sedan är allting gott och väl. Det är återigen den gamla historien: tingen förblir som de varit, och herr Dühring är fullständigt nöjd om vi bara ändrar namnen. När vi talar om kycklingens utveckling i ägget, så ställer vi till förvirring, emedan vi blott bristfälligt kan påvisa utvecklingslagen. Talar vi däremot om dess komposition, så är allt i sin ordning. Vi skall alltså inte längre säga: detta barn utvecklar sig präktigt, utan: det komponerar sig förträffligt. Och vi får lyckönska herr Dühring till att han värdigt står vid sidan av Niebelungenringens skapare inte bara i fråga om ädel självuppskattning utan även i egenskap av framtidskomponist.

VIII: Naturfilosofi. Organisk natur (Avslutning)

<105> >>Man måste betänka... hur mycket positiv kunskap som behövs för att förse vårt naturfilosofiska avsnitt med alla för dess utrustning erforderliga vetenskapliga fakta. Till grund för detsamma ligger främst alla matematikens väsentliga resultat och vidare de grundläggande satserna för det exakta vetande i mekaniken, fysik och kemi liksom över huvud de naturvetenskapliga resultaten inom fysiologi, zoologi och liknande forskningsområden.>>

Med sådan tillförsikt och säkerhet uttalar sig herr Dühring om herr Dührings matematiska och naturvetenskapliga vetande. Man kan emellertid inte märka på det torftiga avsnittet i och för sig och ännu mindre på dess ännu torftigare resultat, vilken rotfasthet av positiva kunskaper som döljer sig bakom uttalandet. För att åstadkomma den dühringska orakelvisdomen beträffande fysik och kemi behöver man i varje fall inte känna till mer fysik än den ekvation, som uttrycker värmets mekaniska ekvivalens, och inte mer kemi än det faktum att all materia kan uppdelas i grundämnen och föreningar av grundämnen. Den som dessutom i likhet med herr Dühring på sid. 131 kan tala om >>graviterande atomer>> bevisar därmed endast, att han svävar i absolut okunnighet om skillnaden mellan atom och molekyl. Atomer existerar som bekant inte för gravitationen eller andra mekaniska eller fysikaliska rörelseformer utan endast för den kemiska processen. Och när man läser kapitlet om den organiska naturen så kan man inför det tomma, motsägande, på den avgörande punkten orakelmässigt innehållslösa svamlet <106> och inför slutresultatets totala brist på mening ända från början inte värja sig för den tanken, att herr Dühring här talar om saker och ting som han vet märkvärdigt litet om. Denna tanke övergår till visshet när man kommer till hans förslag att i läran om det organiska livet (biologin) säga komposition i stället för utveckling. Den som kan föreslå någonting sådant bevisar, att han inte har den blekaste aning om hur organiska ämnen bildas.

Alla organiska ämnen med undantag för de allra lägsta består av celler, små, blott vid stark förstoring synbara äggviteklumpar med en cellkärna inuti. Som regel bildar cellen även en yttre hinna och innehållet är då mer eller mindre flytande. De lägsta cellkropparna bestå av en cell, det oerhörda flertalet organiska väsen är flercelliga, ett sammanhörande komplex av många celler, som hos de lägre organismerna har odifferentierade men hos de högre alltmer differentierade former, grupperingar och uppgifter. I människokroppen t. ex. är ben, muskler, nerver, senor, ligament, brosk, hud, kort sagt alla vävnader antingen sammansatta av eller i varje fall utvecklade ur celler. Men gemensamt för alla organiska cellbildningar, från amöban, som är en enkel äggviteklump, oftast utan hinna och med en cellkärna inuti, till människan, och från den lägsta encelliga växt (desmidiaceæ) till den högst utvecklade, är det sätt på vilket cellerna förökar sig gemensamt: det sker genom klyvning. Cellkärnan snörs först åt på mitten, åtsnörningen som skiljer kärnans båda delar blir allt trängre, till sist skils de åt och bildar två cellkärnor. Samma process äger rum i själva cellen, var och en av de båda kärnorna blir medelpunkt för en anhopning av cellämne, som hänger samman med cellämnet i den andra genom en allt smalare åtsnöring, tills båda slutligen <107> skils åt och fortsätter sitt liv som självständiga celler. Genom upprepade sådana cellklyvningar utvecklas så småningom ur djuräggets groddblåsa efter inträdd befruktning hela det färdiga djuret, och på samma sätt försiggår även hos vuxna djur ersättandet av förbrukade vävnader. Att kalla en sådan process för komposition och att karaktärisera tillämpningen av termen utveckling på densamma som >>en ren inbillning>>, därtill krävs det absolut en person som - hur otroligt ett sådant antagande än kan förefalla nu för tiden - över huvud taget ingenting vet om densamma. Vad som här försiggår är ju i ordets bokstavliga mening just en utveckling, men alls ingen komposition!

Vi skall i fortsättningen ytterligare uppehålla oss vid vad herr Dühring i princip menar med liv. I det speciella fallet går hans åsikt om livet ut på följande: >>Även den oorganiska naturen bildar ett system av spontant försiggående yttringar. Men först där den egentliga differentieringen och ämnesomsättningens förmedling genom särskilda kanaler från en inre punkt och enligt ett i mindre skala överförbart groddschema börjar, kan man tala om egentligt liv i en mera inskränkt och sträng bemärkelse. >>

Denna sats är i en mera inskränkt och sträng bemärkelse ett system av spontant försiggående yttringar (vad nu det kan innebära) av nonsens, även bortsett från den hjälplöst förvirrade grammatiken. Om livet börjar först där den egentliga differentieringen inträder, så måste vi förklara hela den haeckelska protistvärlden för död, liksom även en rad andra företeelser, beroende på hur differentieringsbegreppet fattas. Om livet börjar först där denna differentiering är möjlig att överföra genom ett mindre <108> groddschema, så är åtminstone alla organismer upp till de encelliga, och dessa inbegripna, inte levande. Om ämnesomsättningens förmedling genom särskilda kanaler är kännetecknet på liv, så måste vi förutom de ovannämnda stryka även kavitetsdjurens hela högre klass - möjligen med undantag för medusaarten - alltså samtliga polyper och andra växtdjur - ur de levande varelsernas led. Gäller emellertid t. o. m. ämnesomsättningen genom särskilda kanaler från en inre punkt som livets väsentliga kännetecken, så måste vi förklara alla de djur för döda, som antingen inte har något hjärta eller också har flera stycken. Dit hör förutom de tidigare nämnda samtliga maskar, sjöstjärnor och virveldjur (annuloida och annulosa med Huxleys indelning), en del av skaldjuren (kräftor) och slutligen t. o. m. ett ryggradsdjur, lansettfisken (amphioxus). Dessutom samtliga växter.

När herr Dühring tar sig för att i en mera inskränkt och sträng bemärkelse definiera det egentliga livet, anger han alltså fyra varandra fullständigt motsägande kännetecken på liv, av vilka ett dömer inte bara hela växtriket utan också närmare halva djurriket till evig död. Ingen kan minsann säga att han bedragit oss när han utlovade >>i grunden originella slutsatser och föreställningar>>!

På ett annat ställe heter det: >>även i naturen är en enkel typ grundvalen för alla organismer från det lägsta till den högsta>>, och denna typ >>påträffas i sin principiella form fullt utbildad redan i den mest underordnade livsyttring hos den mest ofullkomliga växt>>. Detta påstående är återigen >>fullt utbildat>> nonsens. Den allra enklaste typ som kan påträffas i hela den organiska naturen är cellen, och den är utan tvivel grundvalen för de högre organismerna. Däremot finns det en hel mängd av de lägsta <109> organismerna som står djupt under cellen - protamöban, en enkel äggviteklump utan någon som helst differentiering, en hel rad andra monerer och samtliga rörmaneter (sifonéer). Samtliga dessa är förbundna med de högre organismerna endast därigenom att deras huvudsakliga beståndsdel utgöres av äggviteämnen och att de i enlighet därmed utför äggvitefunktioner, d. v. s. lever och dör.

Herr Dühring undervisar oss vidare: >>Fysiologiskt är förnimmelsen förknippad med förefintligheten av något slags nervmekanism, om än aldrig så enkel. Det är därför karaktäristiskt för alla djurformer att de är mäktiga förnimmelse, d. v. s. en subjektivt medveten uppfattning av sitt tillstånd. Den skarpa gränsen mellan växter och djur går där språnget till förnimmelse äger rum. Denna gräns låter sig så föga utsuddas av de bekanta övergångsformerna att den tvärtom först genom dessa skenbart obestämda och obestämbara arter på allvar blir ett logiskt behov.>> Och vidare: >>Däremot är växterna totalt och för alltid renons på minsta tecken till förnimmelse och även på varje anlag till någon sådan.>>

För det första säger Hegel - >>Naturfilosofi>> SS 351, tillägget - att >>förnimmelsen är differentia specifica[5], det grundläggande kännetecknet för djuret>>. Följaktligen återigen en av Hegels >>kruditeter>>, som genom enkel annektering från herr Dührings sida upphöjes i adligt stånd som en slutgiltig sanning i sista instans.

För det andra hör vi här för första gången talas om övergångsformer, skenbart obestämda eller obestämbara arter (snygg rotvälska!) mellan växter och djur. Att dessa mellanformer existerar, att det finns organismer <110> om vilka vi faktiskt inte kan säga huruvida de är växter eller djur, att vi alltså över huvud taget inte kan skarpt fixera gränsen mellan växter och djur - detta gör det till ett logiskt behov för herr Dühring att uppställa ett skiljemärke som, enligt vad han i samma andedrag medger, inte håller streck! Vi behöver emellertid ingalunda gå till det ovissa området mellan växter och djur. Är de sensitiva växterna, som vid den svagaste beröring fäller ihop sina blad eller sluter sina blommor, är de insektsätande växtema renons på minsta tecken till förnimmelse och även på varje anlag till någon sådan? Det kan inte ens herr Dühring påstå utan att hemfalla åt >>ovetenskaplig kvasipoesi>>.

För det tredje är det återigen en fri skapelse och fantasi av herr Dühring när han påstår, att förnimmelsen är psykologiskt[6] förknippad med förefintligheten av något slags nervmekanism, om än aldrig så enkel. Inte bara alla urdjur utan även växtdjuren, åtminstone det stora flertalet av dem, saknar varje antydan till en nervmekanism. Först från och med maskarna är en sådan regelbundet tillfinnandes, och herr Dühring är den förste som hävdat att dessa djur inte har någon förnimmelse eftersom de saknar nerver. Förnimmelsen är inte absolut nödvändigt knuten till nerverna men väl till vissa ännu inte närmare kända äggviteämnen.

För övrigt karaktäriseras herr Dührings biologiska kunskaper tillfyllest genom den fråga, som han inte drar sig för att framkasta gentemot Darwin: >>Skulle djuret ha utvecklats ur växten ?>> Så kan endast den fråga, som inte vet det ringaste om vare sig djur eller växter. <111> Om livet i princip har herr Dühring endast följande att säga: >>Ämnesomsättningen, som äger rum medelst en plastiskt formande schematisering>> - Vad i all världen är det för någonting? - >>är alltid ett karaktäristiskt kännetecken för den egentliga livsprocessen.>>

Det är allt vad vi får veta om livet. Och här står vi sedan, tack vare den >>plastiskt formande schematiseringen>>, nersjunkna till knäna i en meningslös rotvälska av renaste dühringjargong. Om vi alltså vill veta vad liv är, så måste vi tydligen ta reda på det själva.

Att den organiska ämnesomsättningen är den mest allmänna och karaktäristiska livsyttringen har i trettio år otaliga gånger förkunnats av fackmännen i fysiologisk kemi och kemisk fysiologi, och det är detta som herr Dühring här helt enkelt översatt till sitt eget eleganta och klara språk. Men att definiera livet som organisk ämnesomsättning innebär att definiera livet som - livet. Ty organisk ämnesomsättning eller ämnesomsättning med plastiskt formande schematisering är ju just ett uttryck, som i sin tur måste förklaras ur livet, förklaras ur skillnaden mellan organiskt och oorganiskt, d. v. s levande och icke-levande. Med denna förklaring kommer vi alltså inte ur fläcken.

Ämnesomsättning som sådan äger rum även utan liv. Det finns en hel rad kemiska processer, som vid tillräcklig tillförsel av råämnen ständigt på nytt frambringar sina egna betingelser, varvid ett bestämt ämne tjänstgör som processens bärare. Så t.ex. vid framställningen av svavelsyra genom förbränning av svavel. Därvid alstras svaveldioxid, SO2, och då man tillför vattenånga och salpetersyra upptar svaveldioxiden väte och syre och förvandlas till svavelsyra, H2SO4. Salpetersyran avger där- <112> vid syre och reduceras till kväveoxid. Denna kväveoxid upptar genast nytt syre ur luften och förvandlas till en högre oxid av kväve, men endast för att genast på nytt avge detta syre till svaveldioxiden och ånyo genomgå samma process, så att teoretiskt en oändligt liten mängd salpetersyra skulle vara tillräcklig för att förvandla en obegränsad mängd av svaveldioxid, syre och vatten till svavelsyra. Ämnesomsättning äger vidare rum vid vätskors framträngande genom döda organiska och t. o. m. oorganiska membraner som t. ex. hos Traubes artificiella celler. Det visar sig här återigen att vi inte kommer ur fläcken med ämnesomsättningen, ty den speciella form av ämnesomsättning som skulle förklara livet måste i sin tur sedan förklaras ur livet. Vi måste alltså försöka på annat sätt.

Liv är äggviteämnenas existensform, och denna existensform består framför allt i den oavbrutna självförnyelsen av dessa ämnens kemiska beståndsdelar.

Äggviteämnen förstås här i den moderna kemins mening, som under detta begrepp sammanfattar alla analogt med vanlig äggvita sammansatta ämnen, även kallade proteiner. Beteckningen är olämplig, eftersom den vanliga äggvitan spelar en livlösare och mer passiv roll än något av alla de likartade ämnena, då den jämte äggulan endast utgör näringssubstans för den växande grodden. Så länge äggviteämnenas kemiska sammansättning ännu är så föga känd är emellertid denna benämning bättre än alla andra, eftersom den är vanligare.

Överallt, där vi finner liv, finner vi det bundet till ett äggviteämne, och överallt, där vi finner ett äggviteämne, som inte håller på att upplösas, där finner vi undantagslöst även livsyttringar. Otvivelaktigt är närvaron även av <113> andra kemiska föreningar i en levande kropp nödvändig för att åstadkomma särskilda differentieringar av dessa livsyttringar; för livet som sådant år de emellertid inte erforderliga annat än i den mån de ingår som näring och förvandlas till äggvita. De lägsta levande väsen som vi känner är heller ingenting annat än enkla äggviteklumpar och de uppvisar redan alla väsentliga livsyttringar.

Vari består dessa överallt, hos alla levande väsen, regelbundet förekommande livsyttringar? Framför allt däri, att äggviteämnena ur sin omgivning upptar andra lämpliga ämnen, assimilerar dem, medan andra, äldre delar av ämnet upplösas och utstötes. Andra, icke levande ämnen förändras, upplöses eller sammansättes under tingens naturliga kretslopp, men därmed upphör de att vara vad de från början var. Klippan, som förvittrar, är inte längre någon klippa, metallen, som oxiderar, övergår till rost. Men vad som hos den döda materien leder till förintelse, det är hos äggvitan tillvarons grundbetingelse. Från det ögonblick, då denna oavbrutna omsättning av beståndsdelar i äggviteämnet, denna pågående växling av näringsupptagande och avsöndring upphör, från det ögonblicket upphör äggviteämnet att existera, det upplöses, d. v. s. dör. Livet, äggviteämnenas existensform, består alltså framför allt däri, att det i varje ögonblick är sig självt och på samma gång något annat Och detta inte till följd av någon process som påtvingas det utifrån, vilket ofta är fallet i fråga om den döda materien. Livet, den ämnesomsättning som försiggår genom näringsupptagande och avsöndring, är tvärtom en sig själv fullbordande process, som är inherent i sin bärare, äggvitan, utan vilken den inte kan existera. Och därav följer, att om det någon gång skulle lyckas kemin att syntetiskt framställa ägg- <114> vita, så måste denna äggvita förete livsyttringar, de må vara än så svaga. Det är visserligen tvivel underkastat, om kemin samtidigt också kan upptäcka den riktiga näringen för denna äggvita.

Ur den genom näringsupptagande och avsöndring förmedlade ämnesomsättningen, som är äggvitans väsentliga funktion, och ur den för densamma utmärkande plasticiteten härleder sig sedan alla livets övriga enklaste faktorer: retbarhet som redan inneslutes i växelverkan mellan äggvitan och dess näring; sammandragningsförmåga som framträder redan på ett mycket lågt stadium för förtärandet av födan; förmåga av tillväxt som på det lägsta stadiet omfattar fortplantning genom delning; inre rörelse utan vilken varken förtärande eller assimilerande av näring år möjligt.

Vår definition av liv är naturligtvis högst ofullständig eftersom den långt ifrån att innesluta alla livsyttringar tvärtom måste inskränka sig till de mest allmängiltiga och enkla. Alla definitioner är ur vetenskaplig synpunkt av ringa värde. För att nå en verkligt uttömmande kunskap om vad livet är måste vi gå igenom alla dess uppenbarelseformer, från den lägsta till den högsta. För praktiska ändamål är emellertid sådana definitioner mycket bekväma och kan stundom inte avvaras; de kan inte heller skada, så länge man bara inte glömmer deras oundvikliga begränsning.

Men tillbaka till herr Dühring. När det på något sätt går honom emot på den jordiska biologins område, så vet han att trösta sig - han flyr till sin stjärnhimmel.

>>Det är inte bara den speciella beskaffenheten hos ett förnimmelseorgan utan verkligheten som sådan, som är inställd på frambringandet av lust och smärta. Av detta <115> skäl antar vi, att motsatsen mellan lust och smärta, t. o. m. I exakt samma mening som vi känner, är universell och måste vara representerad inom världsalltets olika världar genom väsentligen likartade känslor... Denna överensstämmelse betyder emellertid inte så litet, ty den är nyckeln till förnimmelsernas universum... Den subjektiva kosmiska världen är alltså lika litet främmande för oss som den objektiva. De båda världarnas beskaffenhet måste tänkas vara av överensstämmande typ, och därmed har vi ansatserna till en lära om medvetandet, som har mer än enbart jordisk räckvidd>>.

Vad bekommer ett par grova fel i den jordiska naturvetenskapen, den som i sin ficka bär nyckeln till förnimmelsernas universum! Allons donc!

IX: Moral och rätt. Eviga sanningar

Vi avstår från att ge några prov på det sammelsurium av plattheter och orakelmässighet, kort sagt på den enfaldiga smörja som herr Dühring ger sina läsare hela 50 sidor av, att njuta som rotfast vetenskap om medvetandets element. Vi citerar endast följande: >>Den som inte kan tänka annat n med hjälp av språket, han har ännu aldrig erfarit vad abstrakt tänkande i egentlig mening har att betyda.>> Om så är fallet, så är djuren de mest abstrakta och egentliga tänkarna, eftersom deras tänkande aldrig avtrubbats genom språkets efterhängsenhet. Och betraktar man de dühringska tankarna och det språk som uttrycker dem så ser man förvisso också, hur föga dessa <116> tankar är ägnade för något som helst språk och hur föga det tyska språket är ägnat för dessa tankar!

Till sist slår stunden för vår befrielse i fjärde avsnittet, vilket förutom det ymnigt flödande svamlet åtminstone här och var bjuder på något gripbart om moral och rätt. Redan i början inbjuds vi denna gång till en resa på andra himlakroppar: moralens element måste >>i likartad form återfinnas hos alla utommänskliga väsen, som med förståndets hjälp har att befatta sig med det medvetna ordnandet av driftartade livsyttringar... Trots detta är vårt intresse för sådana slutledningar ringa... Å andra sidan vidgas alltid vår synkrets på ett välgörande sätt av föreställningen att det enskilda och sociala livet på andra himlakroppar måste bygga på ett schema, som... inte förmer att upphäva eller kringgå den allmänna konstitutionen för ett förståndsmässigt handlande väsen.>>

När giltigheten av de dühringska sanningarna även för andra världar här undantagsvis placeras i början i stället för i slutet av ifrågavarande kapitel så har det sina randiga skäl. Har man väl fastställt de dühringska moral- och rättsföreställningarnas giltighet för alla världar, så kan man sedan så mycket lättare välvilligt utvidga deras giltighet till alla tider. Även här är det återigen fråga om ingenting mindre än slutgiltiga sanningar i sista instans. Den moraliska världen har >>lika väl som kunskapen sina bestående principer och enkla element>>, de moraliska principerna står >>över historien och över de nuvarande olikheterna i folkkaraktär... De speciella sanningar, ur vilka under utvecklingens gång det fullvuxna moraliska medvetandet och så att säga samvetet sammansättes, kan i den mån deras härledning är känd göra anspråk på samma giltighet och räckvidd som de matema- <117> tiska satserna och deras tillämpning. Äkta sanningar är över huvud taget inte föränderliga... så att det över huvud taget är en dårskap att föreställa sig att kunskapernas riktighet skulle kunna beröras av tiden och de reella förändringarna.>> Tack vare den säkerhet som strikt vetande och tillräckliga allmänna kunskaper ger oss behöver vi i eftertankens situation följaktligen heller inte misströsta om den absoluta giltigheten av vetandets principer. >>Redan tvivlets existens är i och för sig ett sjukligt svaghetstillstånd och ingenting annat än ett uttryck för kaotisk oredlighet, som understundom i det systematiska medvetandet söker förläna sin intighet skenet av ett slags hållning. I fråga om moralen klamrar sig förnekandet av de allmänna principerna fast vid sedernas och uppfattningarnas geografiska och historiska mångfald, och medger man att det moraliskt dåliga och onda år oundvikligen nödvändigt; så tolkas detta genast som en dispens från erkännandet av de samstämmiga moraliska impulsernas giltighet och faktiska kraft. Denna upplösande skepsis, som ingalunda vänder sig enbart mot vissa falska läror utan mot den mänskliga förmågan av medveten moral över huvud, utmynnar till sist i ett absolut intet, ja, i grund och botten i något som är värre än den rena nihilismen... Den smickrar sig med att den i ett virrigt kaos av upplösta moralföreställningar lätt skall kunna överta makten och öppna alla dörrar på vid gavel för det principlösa godtycket. Den bedrar sig emellertid grundligt: ty redan hänvisningen till förståndets oundvikliga val mellan villfarelse och sanning är tillräcklig för att analogiledes klargöra, att naturens bristfällighet inte behöver utesluta det rättas förverkligande.>>

Vi har i det föregående utan protester funnit oss i alla <118> herr Dührings pompösa utgjutelser om slutgiltiga sanningar i sista instans, tänkandets suveränitet, kunskapens absoluta visshet o. s. v., eftersom det inte har varit möjligt för oss att ta upp dem till en avgörande prövning förrän vid den punkt, dit vi nu hunnit. Hittills har vi fått nöja oss med att undersöka i vad mån verklighetsfilosofins enskilda utsagor äger >>suverän giltighet>> och >>obetingat anspråk på sanning>>. Här kommer vi nu till frågan huruvida den mänskliga kunskapen över huvud taget kan ha suverän giltighet och obetingat anspråk på sanning och, om så är fallet, för vilka produkter av den detta gäller. När jag här säger den mänskliga kunskapen, så sker detta inte i avsikt att förolämpa invånarna på andra himlakroppar, som jag inte har den äran att känna, utan endast emedan även djuren har kunskap, ehuru den ingalunda är suverän. I hundens kunskap framstår hans herre som gud, även om denne skulle vara den störste usling.

Är det mänskliga tänkandet suveränt? Innan vi svarar ja eller nej, måste vi först undersöka vad mänskligt tänkande är. Är det en enskild människas tänkande? Nej. Men det existerar endast som enskilt tänkande hos många miljarder människor i det förflutna, i nutiden och i framtiden. Om jag nu säger, att detta i min föreställning sammanfattade tänkande hos alla dessa människor, de framtida medräknade, är suveränt, att det är i stånd att lära känna den bestående verkligheten om bara mänskligheten får leva tillräckligt länge och om bara inte kunskapsorganen och kunskapsföremålen sätter en gräns för denna kunskapsprocess, så säger jag något skäligen banalt och på samma gång skäligen ofruktbart. Ty det värdefullaste i denna insikt torde ligga i att den gör oss ytterst misstrogna mot vår nuvarande kunskap, då vi ju med all <119> sannolikhet befinner oss så tämligen i början av mänsklighetens historia och då de generationer, som kommer att rätta våra misstag, sannolikt kommer att vara talrikare än de, vilkas vetande vi själva - ofta nog med avsevärd ringaktning - är i tillfälle att korrigera.

Herr Dühring förklarar själv att medvetandet - alltså även tänkandet och vetandet - med nödvändighet måste förverkligas i en rad enskilda personer. Tänkandet hos var och en av dessa enskilda personer kan endast såtillvida tillskrivas suveränitet som han i sunt och vaket tillstånd inte av någon makt som vi känner skulle kunna påtvingas en tanke med våld. Vad åter den absoluta giltigheten av hans kunskaper angår, så vet vi alla, att det inte kan vara tal om någon sådan och att de enligt all hittillsvarande erfarenhet undantagslöst innehåller mycket mer som kan fullkomnas än som inte kan fullkomnas eller som är riktigt.

Med andra ord: tänkandets suveränitet förverkligas i en rad högst osuveränt tänkande människor, liksom den kunskap, som har obetingat anspråk på sanning, förverkligas i en rad av relativa villfarelser. Varken i det ena fallet eller i det andra är ett fullständigt förverkligande möjligt annat än genom en oändlig fortsättning av mänsklighetens liv.

Vi står här inför samma motsägelse som ovan mellan föreställningen om det mänskliga tänkandets absoluta karaktär och dess förverkligande i enskilda människor med helt igenom begränsad tankeförmåga, en motsägelse, som kan lösas endast i en oändlig progress - i den åtminstone för oss praktiskt taget ändlösa raden av varandra följande människosläkten. I denna mening är det mänskliga tänkandet lika mycket suveränt som icke suveränt <120> och dess vetande lika mycket obegränsat som begränsat. Suveränt och obegränsat med hänsyn till sin natur, sin kallelse, sina anlag, sitt historiska slutmål. Icke-suveränt och begränsat med hänsyn till det enskilda utförandet och den förhandenvarande verkligheten.

På samma sätt förhåller det sig med de eviga sanningarna. Om mänskligheten någonsin kom därhän, att den bara opererade med eviga sanningar, med tankeresultat, som har suverän giltighet och obetingat anspråk på sanning, så skulle den ha nått till den punkt, där den intellektuella verksamhetens faktiska och potentiella oändlighet vore uttömd och där det berömda underverket med det otaliga som uträknat skulle ha inträtt.

Men finns det då inte sanningar, som är så fastslagna, att varje tvivel därvidlag förefaller att vara liktydigt med galenskap? Att två gånger två är fyra, att summan av en triangels tre vinklar är lika med två räta, att Paris ligger i Frankrike, att en människa utan föda dör av hunger o. s. v.? Finns det med andra ord inte eviga sanningar, slutgiltiga sanningar i sista instans?

Visst finns det. Vi kan på hävdvunnet maner indela kunskapens område i tre stora avsnitt. Det första omfattar alla vetenskaper, som sysselsätter sig med den döda naturen och som är mer eller mindre tillgängliga för matematisk bearbetning: matematik, astronomi, mekanik, fysik, kemi. Om det roar någon att använda stora ord för mycket enkla ting, så kan man säga att vissa resultat av dessa vetenskaper är eviga sanningar, slutgiltiga sanningar i sista instans; därför har man också kallat dessa vetenskaper de exakta. Men inte på långt när alla resultat. Med införandet av de variabla storheterna och utsträckandet av deras användning till det oändligt lilla <121> och det oändligt stora har den annars så moraliskt stränga matematiken begått sitt syndafall; den har ätit av kunskapens frukt, varigenom en väg öppnats till de mest storartade framgångar men även till misstag. Den absoluta giltighetens jungfruliga tillstånd, den obestridliga bevisbarheten av allt matematiskt är för evigt förbi; kontroversernas tid har brutit in, och vi har hunnit så långt att de flesta människor differentierar och integrerar, inte därför att de förstår vad de gör utan därför att de tror - eftersom det hittills alltid gått bra. Med astronomin och mekaniken står det ännu sämre till, och i fysiken och kemin befinner man sig mitt uppe i en bisvärm av hypoteser. Något annat är heller inte möjligt. I fysiken sysslar vi med molekylernas rörelse, i kemin med bildandet av molekylerna, och om inte ljusvågornas interferens är en fabel, så har vi absolut ingen utsikt att någonsin få se dessa intressanta ting med våra ögon. De slutgiltiga sanningarna i sista instans blir med tiden märkvärdigt sällsynta.

Ännu sämre har vi det ställt i geologin, som i enlighet med sin natur huvudsakligen sysselsätter sig med tilldragelser, vid vilka varken vi eller över huvud taget några människor varit närvarande. Frambringandet av slutgiltiga sanningar i sista instans är därför här förbundet med mycken möda och därtill ytterst begränsat.

Den andra klassen av vetenskaper är den, som omfattar utforskningen av levande organismer. På detta område rör vi oss med en mångfald av växelverkningar och orsakssammanhang. Inte nog med att varje fråga som lösts ger upphov till ett otal nya frågor, även lösningen av den enskilda frågan kan mestadels endast ske i etapper genom en rad av forskningar, som ofta tar århundraden i an- <122> språk. Och därvid tvingar oss behovet av en systematisk uppfattning av sammanhangen ständigt på nytt att omge de slutgiltiga sanningarna i sista instans med en ymnig flora av hypoteser. Vilken lång rad av mellanstadier från Galenos till Malpighi har inte varit nödvändiga för att kunna korrekt bestämma en så enkel sak som blodcirkulationen hos däggdjuren, hur litet vet vi inte om uppkomsten av blodkropparna, och hur många mellanlänkar fattas oss inte ännu i dag för att t. ex. uppdaga det rationella samband mellan en sjukdoms symtom och dess orsaker! Till på köpet händer det ofta att upptäckter sådana som den av cellen tvingar oss att underkasta alla hittillsvarande slutgiltiga sanningar i sista instans på biologins område en fullständig revision och i ett enda svep likvidera hela mängder av dem. Den som här vill uppställa verkligt äkta, oföränderliga sanningar måste följaktligen nöja sig med plattityder av typen: alla människor måste dö, alla hondäggdjur har mjölkkörtlar o. s. v. Han kan inte ens säga, att de högre djuren smälter födan med magen och tarmkanalen och inte med hjärnan, ty den i hjärnan centraliserade nervverksamheten är oundgänglig för födans smältning.

Ännu sämre beställt är det emellertid med de eviga sanningarna i den tredje gruppen av vetenskaper, den historiska, som undersöker människornas livsbetingelser, de samhälleliga förhållandena, rätts- och statsformerna med deras ideella överbyggnad av filosofi, religion, konst o. s. v. i deras historiska förlopp och nuvarande utformning. I den organiska naturen har vi åtminstone att göra med en serie av tilldragelser som, försåvitt den är tillgänglig för omedelbar iakttagelse, upprepar sig tämligen regelbundet inom mycket vida gränser. Organismernas olika <123> arter har sedan Aristoteles i stort sett förblivit desamma. I samhällets historia däremot är upprepningen av tillstånden ett undantag, inte någon regel, så snart vi hunnit över det mänskliga urtillståndet, den s. k. stenåldern. Och där sådana upprepningar förekommer utvecklar de sig aldrig under exakt samma omständigheter, såsom vi kan se på förekomsten av det ursprungliga gemensamhetsägandet av jorden hos alla kulturfolk och formerna för dess upplösning. Vi är därför på den mänskliga historiens område långt mer efterblivna i vår vetenskap än på biologins område. Än mer: när det inre sammanhanget i ett tidsskedes samhälleliga och politiska existensformer någon gång undantagsvis uppdagas, så sker det i regel först när dessa former redan till hälften överlevt sig själva och går sitt förfall till mötes. Kunskapen är här alltså i huvudsak relativ emedan den begränsar sig till insikten om sammanhangen och resultaten av vissa till sin natur förgängliga samhälls- och statsformer som äger bestånd endast för en given tid och för givna folk. Den som här går på jakt efter slutgiltiga sanningar i sista instans, efter äkta, över huvud taget inte föränderliga sanningar, han kommer inte att finna mycket, på sin höjd en del plattityder och truismer av värsta slag, t. ex. att människorna i allmänhet inte kan leva utan arbete, att de hittills för det mesta varit uppdelade i härskande och behärskade, att Napoleon dog den 5 maj 1821 o. s. v.

Det märkliga är emellertid att de föregivna eviga sanningarna, de slutgiltiga sanningarna i sista instans o. s. v. oftas möter oss just på detta område. Att två gånger två är fyra, att fåglarna har näbbar - sådana omdömen proklameras som eviga sanningar endast av dem som umgås med avsikten att ur existensen av eviga sanningar över <124> huvud sluta sig till eviga sanningar även på den mänskliga historiens område, en evig moral, en evig rätt o. s. v., med anspråk på ungefär samma giltighet och räckvidd som de matematiska och geometriska satserna. Och vi kan även vara förvissade om att samme människovän vid första bästa tillfälle kommer att förklara för oss att alla tidigare fabrikanter av eviga sanningar mer eller mindre varit dumbommar och charlataner, att de allesamman varit fångna i villfarelser och tagit miste. Förekomsten av deras villfarelser och deras misstag är emellertid naturlagsenlig och bevisar existensen av sanningen och det riktiga hos honom, den nu uppstående profeten, som bär den slutgiltiga sanningen i sista instans, den eviga moralen, den eviga rätten fix och färdig i sin säck. Detta har skett redan så många hundra och tusen gånger att man inte kan annat än förundra sig att det ännu finns människor naiva nog att tro det, inte om andra utan om sig själva. Och ändå är det just ytterligare en sådan profet som vi här har att göra med, en profet som på övligt maner blir högmoraliskt förgrymmad, om andra människor förnekar att någon enskild individ är i stånd att leverera den slutgiltiga sanningen i sista instans. Ett sådant förnekande, ja redan blotta tvivlet är ett svaghetstillstånd, kaotisk oredighet, intighet, upplösande skepsis, värre än rena nihilismen, virrigt kaos och andra älskvärdheter av samma slag. Som fallet är hos alla profeter förekommer ingen kritiskt vetenskaplig undersökning och prövning utan bara moraliskt dundrande.

Vi hade även kunnat nämna de vetenskaper, som undersöker lagarna för de mänskliga tänkandet, alltså logik och dialektik. Men här ser det inte stort bättre ut med de eviga sanningarna. Den egentliga dialektiken avfärdar <125> herr Dühring som rena absurditeten, och de många böcker, som skrivits och ännu skrivs om logiken, bevisar tillräckligt att det även där är mycket mer tunnsått med slutgiltiga sanningar i sista instans än många tror.

För övrigt behöver vi ingalunda bli förskräckta över att den kunskapsnivå, på vilken vii dag står, lika litet är slutgiltig som alla föregående. Den omfattar redan ett oerhört material av vetande och kräver en mycket vittgående specialisering av studierna för den som vill bli hemmastadd i något fack. Men den som anlägger måttstocken äkta, oföränderlig, slutgiltig sanning i sista instans på kunskaper, som enligt sakens natur kommer att förbli relativa för många generationer framåt och som etappvis måste kompletteras, eller rent av på sådana, som redan på grund av det historiska materialets bristfällighet alltid kommer att vara sporadiska och ofullständiga (som fallet är i kosmogoni, geologi och människornas historia) - han bevisar därmed bara sin egen okunnighet och oefterrättlighet, även där det inte, som i föreliggande fall, är anspråk på personlig ofelbarhet som ligger bakom. Sanning och villfarelse liksom alla begreppsbestämningar som bygger på ett polärt motsatsförhållande har absolut giltighet endast inom ett ytterst begränsat område, det har vi just konstaterat, och det skulle herr Dühring också ha vetat, om han haft någon kännedom om dialektikens grundläggande element som just handlar om det relativa i alla polära motsatser. Så snart vi tillämpar motsättningen mellan sanning och villfarelse utanför det ovannämnda begränsade området blir den relativ och därmed obrukbar för ett exakt vetenskapligt uttryckssätt. Och försöker vi till på köpet att utanför detta område förläna den en absolut giltighet, så råkar vi riktigt i klämma: <126> motsättningens båda poler slår över i varandra, sanningen blir villfarelse, villfarelsen sanning. Låt oss som exempel ta Boyles bekanta lag, enligt vilken vid konstant temperatur gasernas volym står i omvänd proportion till det tryck, som de utsättes för. Regnault fann, att denna lag inte gällde för vissa fall. Hade han nu varit verklighetsfilosof så hade han varit tvungen att säga: den boyleska lagen är föränderlig, alltså ingen äkta sanning, alltså över huvud ingen sanning, alltså en villfarelse. Därmed skulle han emellertid ha gjort sig skyldig till ett långt större misstag än det som lagen själv inneslöt. Hans lilla sanningskorn skulle ha begravts under en hel sandhög av villfarelser. Han skulle därmed ha förvandlat sitt ursprungligen riktiga resultat till ett misstag, i jämförelse med vilket den boyleska lagen inklusive det lilla misstag som vidlådde den framstår som sanning. Som vetenskapsman inlät sig emellertid Regnault inte på dylika barnsligheter, utan forskade vidare och fann att den boyleska lagen endast är approximativt riktig och att den framför allt inte gäller för gaser, som vid tryck kan göras flytande och övergå i droppform, så snart trycket närmar sig en viss punkt. Den boyleska lagen visar sig alltså vara korrekt endast inom bestämda gränser. Men är den absolut, slutgiltigt sann inom dessa gränser? Ingen fysiker skulle vilja påstå det. Han skulle säga, att den gäller inom vissa tryck- och temperaturgränser och för vissa gaser; och han vill inte ens inom dessa ännu snävare gränser utesluta möjligheten av en ytterligare inskränkning eller ändring av formuleringen på grundval av framtida undersökningar.[7] Så står det alltså till med de slutgiltiga san- <127> ningarna i sista instans, t. ex. i fysiken. Verkligt vetenskapliga arbeten undviker därför konsekvent sådana dogmatiskt-moraliska uttryck som villfarelse och sanning, medan dessa ständigt möter oss i verklighetsfilosofiska skrifter, där man vill truga på oss innehållslösa fraser som det suveräna tänkandets högsta suveräna resultat.

Men var, kan en naiv läsare fråga, har då herr Dühring uttryckligen sagt, att innehållet i hans verklighetsfilosofi skulle utgöra den slutgiltiga sanningen, och till på köpet en sanning i sista instans? Var? Jo, t. ex. i den hänförda lovsången till sitt system (sid. 13), som vi delvis återgivit i andra kapitlet. Eller i den ovan citerade satsen: De moraliska sanningarna kan, i den mån deras härledning är känd, göra anspråk på samma giltighet som de matematiska satserna. Och påstår sig inte herr Dühring från sin verkligt kritiska ståndpunkt och genom sin ända till roten gående undersökning ha avslöjat denna härledning och trängt fram till urprinciperna - med andra ord påstår han sig inte ha förlänat de moraliska sanningarna slutgiltighet i sista instans? Eller om herr Dühring inte gör anspråk på detta, varken för sig själv eller för sin tid, utan bara vill säga att slutliga sanningar i sista instans kan fastställas någon gång i en dimmig framtid, om han således, fast på ett virrigare sätt, vill säga ungefär det- <128> samma som >>den upplösande skepsisen>> och >> den kaotiska oredigheten>> - varför i så fall allt detta bråk, vad är det egentligen som nådig herrn vill?

Om vi alltså inte kommer långt ens med begreppen sanning och villfarelse, så är detta ännu mindre fallet med gott och ont. Denna motsättning ror sig uteslutande på det moraliska området, alltså ett område som tillhör den mänskliga historien, och här är de slutgiltiga sanningarna i sista instans allra mest tunnsådda. Från folk till folk, från tidsålder till tidsålder har föreställningarna om gott och ont växlat så mycket att de ofta varit direkt motstridiga. Men, invänder någon, det goda är i alla fall inte ont, och det onda inte gott; om gott och ont blandas ihop, så upphör all moral och var och en kan göra eller underlåta precis vad han vill. Detta är också, om man skalar bort fraserna, herr Dührings åsikt. Men så enkelt löses i alla fall inte frågan. Om det vore så enkelt, så skulle det ju inte alls existera några meningsskiljaktigheter om gott och ont, då skulle var och en veta vad gott och ont är. Hur förhåller det sig emellertid i detta nu? Vilken moral predikas för ögonblicket för oss? Där har vi först och främst den kristligt-feodala moralen, övertagen från tidigare religiösa tidsepoker, som emellertid delar sig i en katolsk och en protestantisk moral, där det i sin tur inte fattas underavdelningar från jesuitiskt-katolsk och ortodoxt-protestantisk ända till en slapp upplysningsmoral. Därtill kommer den modernt-borgerliga och vid sidan av denna återigen den proletära framtidsmoralen. Man kan alltså säga att forntid, nutid och framtid enbart i de mest utvecklade av Europas länder levererar tre stora grupper av samtidigt och vid sidan av varandra gällande moralteorier. Vilken är nu den sanna? I betydelsen av absolut <129> slutgiltighet ingen av dem, men säkert skall den moral visa sig vara i besittning av de mest framtidsdugliga elementen som mitt i det bestående representerar omvälvningen av det bestående och därmed det kommande - med andra ord den proletära.

Om vi nu emellertid ser, att det moderna samhällets tre klasser, den feodala aristokratin, bourgeoisin och proletariatet, har var och en sin speciella moral, så kan vi därur inte dra någon annan slutsats än den att människorna, medvetet eller omedvetet, i sista hand hämtar sina moraliska uppfattningar från de praktiska förhållanden som bestämmer deras klassläge - från de ekonomiska förhållanden under vilka de producerar och utbyter.

I de ovannämnda tre moralteorierna finns det emellertid mycket som är gemensamt för samtliga - skulle man inte kunna tänka sig att det här rör sig om ansatser till en en gång för alla bestående moral? Dessa moralteorier företräder tre olika stadier av samma historiska utveckling, de har alltså en gemensam historisk bakgrund och redan av denna anledning med nödvändighet mycket gemensamt. Än mer. För identiska eller i det närmaste identiska ekonomiska utvecklingsstadier måste moralteorierna med nödvändighet vara mer eller mindre överensstämmande. Från det ögonblick då privat äganderätt till lös egendom hade utvecklat sig måste för alla samhällen där privat äganderätt härskade det moralbudet vara gemensamt: Du skall inte stjäla. Blir detta bud därigenom ett evigt moralbud? Ingalunda. I ett samhälle, där motivet till stöld är avlägsnat, där stöld alltså i längden kan begås på sin höjd av sinnessjuka, hur skulle man inte där skratta ut den moralpredikant som högfidligen ville proklamera den eviga sanningen: Du skall inte stjäla!

<130> Vi tillbakavisar följaktligen varje försök, att under förevändning av bestående principer som gäller för den moraliska världen och som står över historien och skiljaktigheterna mellan folken, påtvinga oss någon moraldogmatik som en evig, slutgiltig, för framtiden oföränderlig morallag. Vi hävdar tvärtom att hittillsvarande moralteori i sista hand är produkten av de rådande ekonomiska och samhälleliga förhållandena. Och eftersom samhället hittills har rört sig i klassmotsättningar, så har moralen alltid varit en klassmoral; antingen har den rättfärdigat den härskande klassens herravälde och intressen, eller också har den, så snart den undertryckta klassen blivit tillräckligt mäktig, företrätt revolten mot detta herravälde och de undertrycktas framtidsintressen. Att det i det stora hela skett en utveckling såväl för moralens vidkommande som för alla andra grenar av mänskligt vetande, det kan inte betvivlas. Men längre än till klassmoral har vi ännu inte hunnit. En över klassmotsatserna och deras kvarlevor stående, sant mänsklig moral kommer att bli möjlig först på ett samhällsstadium, som inte bara har övervunnit klassmotsatserna utan även glömt dem i praktisk tillämpning. Med utgångspunkt därifrån må man bedöma självförhävelsen hos herr Dühring, som mitt i det gamla klassamhället, vid gryningen till en social revolution, gör anspråk på att kunna påtvinga det kommande klasslösa samhället en evig, av tid och faktiska förändringar oberoende moral! Förutsatt givetvis - vilket ännu är oss obekant - att han över huvud taget förstår detta kommande samhälles struktur i dess grunddrag.

Till sist ännu ett >>ytterst anmärkningsvärt>> men därför inte mindre >>till roten gående>> avslöjande: I fråga om det ondas ursprung >>kan det faktum att katten som typ <131> med dess karaktäristiska falskhet existerar hos en djurart jämställas med den omständigheten att en liknande karaktärsutformning förekommer även hos människan... Det onda är därför ingenting hemlighetsfullt, såvida det inte lyster en att till äventyrs spåra något mystiskt i kattens eller över huvud taget rovdjurets existens.>> Det onda är - katten. Djävulen har alltså inte horn och hästhovar utan klor och gröna ögon. Och Goethe gjorde sig skyldig till ett oförlåtligt misstag när han framställde Mefistofeles som en svart hund i stället för en dito katt. Det onda är katten! Det är moral, inte bara för alla tänkbara världar utan även - för kattsläktet!

X: Moral och rätt. Likställighet

Vi har upprepade gånger lärt känna herr Dührings metod. Den består i att sönderdela varje grupp av kunskapsföremål i deras förmenta enklaste element, att på dessa element tillämpa lika enkla, förmenta självklara axiom och att operera vidare med de sålunda vunna resultaten. Även en fråga från samhällslivets område >>kan axiomatiskt bestämmas i sina särskilda enkla grundformer på samma sätt, som när det gäller matematikens enkla grundformer>>. Och på det sättet skall tillämpandet av den matematiska metoden på historia, moral och rätt även här förskaffa oss matematisk visshet om sanningen av de uppnådda resultaten och ge dem karaktär av äkta, oföränderliga sanningar.

Detta är bara en annan variant av samma gamla popu- <132> lära och ideologiska metod, som man annars brukar kalla apriorisk, att inte gå till tinget självt för att lära känna dess egenskaper utan medelst bevis härleda dem ur tingets begrepp. Först konstruerar man ur tinget fram tingets begrepp; sedan vänder man på steken och mäter tinget efter dess avbild - begreppet. Begreppet skall inte längre rätta sig efter tinget utan tinget skall rätta sig efter begreppet. Att herr Dühring ersätter begreppet med de enklaste element, de mest renodlade abstraktioner som han är i stånd att nå, ändrar ingenting i sak: dessa enklaste element är i bästa fall av rent begreppsmässig natur. Verklighetsfilosofin visar sig alltså även här vara ren ideologi, verkligheten härledes inte ur sig själv utan ut föreställningen.

Om nu en sådan ideologi i stället för att härleda moralen och rätten ur de faktiska samhällsförhållandena under vilka människorna omkring honom lever konstruerar fram dem ur >>samhällets>> begrepp eller föregivet enklaste element - vilket material ligger i så fall till grund för hans konstruktion? Uppenbarligen är det av två slag; för det första den torftiga återstod av ett verkligt innehåll, som eventuellt kan finnas kvar i de abstraktioner från vilka han utgår, och för det andra det innehåll, som vår ideolog hämtar ur sitt eget medvetande. Och vad finner han i sitt medvetande? Till största delen moral- och rättsuppfattningar, som mer eller mindre - positivt eller negativt, bekräftande eller avvisande - motsvarar de samhälleliga eller politiska förhållanden under vilka han lever; vidare föreställningar som lånats ur litteraturen på området; och slutligen eventuellt även personliga griller. Vår ideolog må vrida och vända sig hur han vill, den historiska realitet, som han kastat ut genom dörren, kommer åter till- <133> baka genom fönstret, och medan han tror sig utarbeta en moral- och rättslära för alla världar och tider, tillverkar han i själva verket en avbild av sin egen tids konservativa eller revolutionära strömningar, en avbild som lösryckts från verkligheten och som därför blir förvriden och upp- och nedvänd som bilden i en konkav spegel.

Herr Dühring sönderdelar alltså samhället i dess enklaste element och finner därvid, att det enklaste samhället består av minst två människor. Med dessa två människor opereras nu axiomatiskt. Och då uppstår helt naturligt detta moraliska grundaxiom: >>Tvenne mänskliga viljor är som sådana varandra fullständigt likställda och den ena har till att börja med ingenting att fordra av den andra.>> Därmed är >>grundformen för den moraliska rätten given>>, och likaså för den juridiska, ty >>för att utveckla de principiella rättsbegreppen behöver vi endast det synnerligen enkla och elementära förhållandet mellan två människor>>.

Att två människor eller två mänskliga viljor som sådana är fullständigt lika varandra är inte bara långt ifrån att vara något axiom, det är rent av en våldsam överdrift. Två människor kan först och främst, t. o. m. som sådana, vara av olika kön, och detta enkla faktum leder genast till att samhällets enklaste element - om vi för ett ögonblick går med på denna barnslighet - inte är två män utan en man och en kvinna som grundar en familj, den enklaste och mest ursprungliga formen av samhällsbildning i produktionssyfte. Men detta passar inte alls herr Dühring. Ty å ena sidan måste de båda samhällsgrundarna göras så lika som möjligt, å den andra skulle inte ens herr Dühring vara i stånd att ur urfamiljen konstruera fram den moraliska och rättsliga likställigheten <134> mellan man och kvinna. Alltså har vi att välja mellan följande alternativ: Antingen är den dühringska samhällsmolekylen, ur vars mångfaldigande hela samhället skall uppbyggas, på förhand dömd till undergång eftersom de båda männen ensamma aldrig kan åstadkomma ett barn, eller också måste vi föreställa oss dem som tvenne familjeöverhuvuden. Och i det senare fallet har det enkla grundschemat slagit om i sin motsats: i stället för människornas likställighet bevisar det på sin höjd familjeöverhuvudenas likställighet och - eftersom kvinnorna aldrig tillfrågats - även kvinnornas underordning.

Vi måste här lämna läsaren den mindre angenäma upplysningen, att han i fortsättningen inte på länge kommer att bli kvitt dessa båda förträffliga män. De spelar nämligen på samhällsförhållandenas område ungefär samma roll som i det föregående invånarna på andra himlakroppar, med vilka vi nu hoppas vara färdiga. Gäller det att lösa en ekonomisk, politisk eller liknande fråga, vips marschera de två männen upp och avgör saken i ett slag >>axiomatiskt>>. En utomordentlig, fruktbärande och systemskapande upptäckt av vår verklighetsfilosofi; men om nu sanningen skall fram så är det tyvärr inte han som upptäckt de båda männen. De var hela 1700-talets gemensamma egendom. De förekommer redan i Rousseaus avhandling om olikheten 1754, där de inom parentes sagt axiomatiskt bevisar raka motsatsen till de dühringska påståendena. De spelar en ledande roll hos de politiska ekonomerna från Adam Smith till Ricardo, men här är de åtminstone såtillvida olika att de har olika yrken - mestadels jägarens och fiskarens - och ömsesidigt utbyter sina produkter. Dessutom fungerar de under 1700-talet huvudsakligen som förtydligande exempel, och herr <135> Dührings originalitet består endast i att han upphöjer denna exempelmetod till grundmetod för all samhällsvetenskap och till måttstock för alla historiska formationer. Bekvämare kan man förvisso inte lägga >>den strängt vetenskapliga uppfattningen av ting och människor>> tillrätta för sig.

För att komma fram till grundaxiomet, att två människor och deras viljor är varandra fullständigt likställda och att ingen av dem har något att fordra av den andra, kan vi emellertid ingalunda använda vilka två människor som helst. Det måste vara två människor som är så pass frigjorda från alla verklighet och från alla på jorden förekommande nationella, ekonomiska, politiska och religiösa förhållanden, från alla könsliga och personliga särdrag, att det enda som blir kvar av den ena eller den andra är själva begreppet människa; två veritabla spöken, frambesvurna av samme herr Dühring som överallt uppspårar och avslöjar >>spiritistiska>> yttringar. Dessa båda spöken måste naturligtvis göra allt vad deras frambesvärjare begär, och just därför är samtliga deras konststycken i högsta grad likgiltiga för den övriga världen.

Låt oss emellertid ytterligare granska herr Dührings axiomatik en smula i sömmarna. De båda viljorna har ingenting att fordra av varandra. Om den ena i alla fall gör det och genomdriver sitt krav med våld, så uppstår ett tillstånd av orätt, och ur detta grundschema förklarar herr Dühring orätten, våldförandet, slaveriet, kort sagt hela den hittillsvarande historiens förkastlighet. Nu har redan Rousseau i sin ovannämnda skrift lika axiomatiskt låtit de båda männen bevisa motsatsen, nämligen att av de två A inte kan underkuva B genom våld utan endast därigenom att han försätter B i ett läge, där denne inte <136> kan undvara A, vilket emellertid är en alldeles för materialistisk uppfattning för herr Dühring. Låt oss se saken ur en något annan synvinkel. Tvenne skeppsbrutna befinner sig ensamma på en ö och bildar ett samhälle. Deras viljor är formellt fullständigt likställda och detta erkännes av båda. Men reellt föreligger en stor olikhet. A är beslutsam och energisk, B obeslutsam, trög och slapp; A är vaken, B är dum. Hur länge dröjer det innan A, först genom övertalning, sedan på grund av vanan, men hela tiden i frivillighetens form, påtvingar B sin vilja? Skenet av frivillighet må bevaras eller trampas under fötterna -slaveri förblir ändå alltid slaveri. Frivilligt inträde i slaveri förekommer under hela medeltiden, i Tyskland ända fram till trettioåriga kriget. När efter nederlagen 1806 och 1807 livegenskapen avskaffades i Preussen och därmed även förpliktelsen för nådig herrn att sörja för sina underlydande vid nöd, sjukdom och på ålderdomen, så petitionerade bönderna hos kungen om att man måtte låta dem få stanna i slaveri - vem skulle annars sörja för dem i deras nöd? Schemat med de två männen är alltså lika väl >>anpassat>> för olikhet och slaveri som för likställighet och ömsesidigt bistånd; och då vi inför risken av utdöende måste förutsätta att det gäller två familjeöverhuvuden så är det nedärvda slaveriet redan inbegripet i detsamma.

Låt oss emellertid för ett ögonblick lämna allt detta därhän. Vi antar att herr Dührings axiomatik har övertygat oss och att vi svärmar för de båda viljornas fullständiga likaberättigande, för >>den allmänmänskliga suveräniteten>>, för >>individens suveränitet>> - verkliga praktpjäser till ord, mot vilka Stirners >>ende>> med sin egendom framstår som en klåpare, trots att även han torde <137> kunna göra anspråk på sin beskärda del av äran för deras tillkomst. Alltså är vi nu alla fullständigt likställda och oberoende. Alla? Nej, inte riktigt alla. Det existerar också >>tillåtna beroenden>>, och dessa förklaras >>av orsaker, som inte är att söka i framträdandet av de båda viljorna som sådana utan inom ett tredje område, t. ex. när det gäller barnen i deras bristande förmåga att själva bestämma>>.

I sanning intressant. Orsakerna till beroendet är inte att söka i framträdandet av de båda viljorna som sådana! Nej, naturligtvis inte, eftersom ju beroendet ligger däri att den ena viljan inte får framträda! Utan inom ett tredje område! Och vilket är detta tredje område? Det konkreta faktum att den undertryckta viljan är en otillräcklig vilja! Så långt har alltså vår verklighetsfilosof avlägsnat sig från verkligheten, att det verkliga innehållet, hos viljan, dess karaktäristiska bestämning, i jämförelse med den abstrakta och innehållslösa termen >>vilja>> för honom framstår som ett >>tredje område>>. Hur därmed än må förhålla sig, så måste vi konstatera att likaberättigandet har sina undantag. Det gäller inte för en vilja, som är behäftad med bristande förmåga att själv bestämma. Reträtt nr 1.

Vidare. >>Där bestialiteten ingår som beståndsdel hos en person, där kan man i en andra, rent mänsklig persons namn fråga, om hans handlingssätt bör vara detsamma som där så att säga helt igenom mänskliga personer står mot varandra... vårt antagande av tvenne moraliskt olika personer, av vilka den ene besitter något av verklig bestialitet, utgör därför den typiska grundformen för alla de förhållanden under vilka dessa skillnader... kan förekomma inom och mellan mänskliga grupper.>> Och sedan må läsaren själv ta del av de till dessa förlägna undan- <138> flykter fogade jeremiader, i vilka herr Dühring svänger sig som en jesuitpräst för att kasuistiskt bestämma hur långt den mänskliga människan får inskrida mot den bestialiska människan, hur långt hon har rätt att gentemot den senare använda sig av misstro, krigslist, hårda, ja, terroristiska och även bedrägliga medel utan att själv offra något av den oföränderliga moralen.

Om två personer är >>moraliskt olika>> upphör följaktligen likställigheten. Men under sådana förhållanden var det knappast mödan värt att frambesvärja de båda varandra fullständigt lika männen, ty det finns över huvud taget inte två personer som moraliskt är fullständigt lika. - Olikheten skulle emellertid bestå i att den ena är en mänsklig person och att den andra inom sig har något bestialiskt. Nu medför emellertid redan människans härstamning ur djurriket att hon aldrig helt kan bli kvitt det bestialiska och att det följaktligen endast kan röra sig om ett mer eller ett mindre, om en skillnad i graden av bestialitet respektive mänsklighet. En indelning av människorna i två strängt skilda grupper, i mänskliga och bestialiska människor, i goda och onda, i får och getter, tillämpas utom i verklighetsfilosofin endast av kristendomen, som också fullt konsekvent har en världsdomare att verkställa indelningen. Men vem skall vara världsdomare i verklighetsfilosofin? Det måste väl bli som i kristen praxis, där de fromma fåren själva, och med känt resultat, övertar världsdomarens roll gentemot sina världsliga bröder getterna. Verklighetsfilosofernas sekt kommer, om den någonsin blir verklighet, säkert inte i detta avseende att stå de tysta i landet efter. Det kan emellertid vara oss likgiltigt. Vad som intresserar oss är bekännelsen att det på grund av den moraliska olikheten <139> mellan människorna inte är mycket bevänt med likställigheten. Reträtt nr 2.

Men än en gång vidare. >>Handlar den ene i enlighet med sanning och vetenskap, men den andre enligt någon vidskepelse eller fördom, så... måste i regel ömsesidiga störningar inträda... Vid en viss grad av oförmåga, råhet eller dålig karaktär måste under alla förhållanden en sammanstötning följa... Det är inte endast gentemot barn och vansinniga som våldet är det yttersta mediet. Karaktären hos hela naturfolk och kulturgrupper kan göra det oundgängligen nödvändigt att underkuva deras i sin oefterrättlighet fientliga vilja i syfte att återföra den till gemenskapens band. Den främmande viljan betraktas där ännu som likaberättigad, men genom oefterrättligheten i sin skadliga och fientliga hållning har den framtvingat en utjämning, och om den drabbas av våld skördar den endast återverkningen av sin egen orätt.>>

Alltså är inte bara moraliska utan även andliga olikheter tillräckliga för att undanröja de båda viljornas >>fullständiga likställighet>> och för att tillverka en moral, enligt vilken alla civiliserade rövarstaters skändligheter mot efterblivna folk, ända till ryssarnas ohyggligheter i Turkestan, låter sig rättfärdigas. När general Kaufmann sommaren 1873 överföll jomudernas tatarstam, lät bränna dess tält och hugga ner dess kvinnor och barn >>på god kaukasiska>>, som ordern löd, påstod han också, att det blivit oundgängligen nödvändigt att kuva jomudernas, till följd av sin perversitet, fientliga vilja i syfte att återföra den till gemenskapens band, och att de av honom begagnade medlen var de mest ändamålsenliga - den som vill målet måste också vilja medlen. Men han vari alla fall inte grym nog att till på köpet håna jomuderna och påstå, <140> att han genom att massakrera dem för att nå en utjämning betraktade deras vilja som likaberättigad. Och återigen är det i denna konflikt de utvalda, de som föregives handla i enlighet med sanning och vetenskap, alltså i sista hand verklighetsfilosoferna, som har att avgöra vad som är vidskepelse, fördomar, råhet, dålig karaktär, och när våld och underkuvande är nödvändiga för att åstadkomma en utjämning. Likställigheten har följaktligen numera blivit detsamma som utjämning genom våld, och den andra viljan erkännes av den första som likaberättigad genom underkuvande. Reträtt nr 3, vilken här redan urartar till neslig flykt.

Inom parentes anmärkt är frasen att den främmande viljan just tack vare utjämningen genom våld betraktas som likaberättigad endast en förvrängning av den hegelska teorin om straffet som förbrytarens rätt: >>just genom att betrakta straffet som hans egen rätt ärar man förbrytaren som förnuftig>> (>>Rättsfilosofi>> SS 100, anmärkning).

Och därmed kan vi sluta. Det är onödigt att längre följa herr Dühring i det successiva förstörandet av hans så axiomatiskt uppställda likställighet, allmänmänskliga suveränitet o. s. v.; onödigt att konstatera att han visserligen kan få ett samhälle till stånd med tillhjälp av två människor men att han för att åstadkomma staten behöver ännu en tredje, emedan - för att fatta saken kort - utan denne tredje inga majoritetsbeslut kan fattas och utan sådana, alltså utan majoritetens härskande över minoriteten, ingen stat kan bestå; och onödigt slutligen att visa hur han så småningom styr in i lugnare farvatten, till konstruktionen av sin socialitära framtidsstat, där vi en vacker morgon skall ha den äran att uppsöka honom. <141> Vi nöjer oss med att slå fast att de båda viljornas fullständiga likhet endast består så länge som dessa båda viljor ingenting vill. Så snart de upphör at vara mänskliga viljor som sådana och förvandlas till faktiska, individuella viljor, till viljor hos tvenne verkliga människor, så upphör också likheten. Barndom, oefterrättlighet, s. k. bestialitet, föregiven vidskepelse, påstådd fördom, förmodad oförmåga å den ena sidan och inbillad mänsklighet, innehav av sanning och vetenskap å den andra - alla dessa kvalitativa differenser hos de båda viljorna och därmed i intelligensen får hos herr Dühring tjäna som ursäkt för en olikhet, som kan stegras ända till underkuvande. Vad kan vi mer begära sedan herr Dühring själv så radikalt och från grunden raserat sin egen likställighetskonstruktion?

Men om vi också är färdiga med herr Dührings ytliga och amatörmässiga behandling av likställighetsidén, så är vi därför ännu inte färdiga med denna idé själv, som framför allt genom Rousseau spelat en teoretisk, under och efter den stora revolutionen en praktiskt-politisk, och ännu i dag i den socialistiska rörelsen i nästan alla länder spelar en betydande agitatorisk roll. Fastställandet av dess vetenskapliga innehåll är bestämmande även för dess värde i den proletära agitationen.

Föreställningen, att alla människor i sin egenskap av människor har något gemensamt och så långt detta gemensamma räcker även är lika, är självklart urgammal. Men denna föreställning är ännu inte identisk med det moderna jämlikhetskravet. Detta senare består i stället i att ur den mänskliga tillvarons gemensamma egenskap, ur människornas likhet som människor, härleda kravet på alla människors eller åtminstone alla statsmedborgares <142> och samhällsmedlemmars lika politiska respektive sociala värde. Innan man ur den ursprungliga relativa likhetsföreställningen kunde dra slutsatsen om likaberättigande i stat och samhälle, innan denna slutsats t. o. m. kunde framstå som något naturligt, självklart, måste årtusenden förflyta och har årtusenden förflutit. I den äldsta samhällsorganisationen kunde det på sin höjd vara tal om likaberättigande mellan gemenskapens medlemmar; kvinnor, slavar, främlingar var uteslutna. Hos grekerna och romarna betydde olikheten mellan människorna ojämförligt mycket mer än likheten. Att greker och barbarer, fria och slavar, statsmedborgare och främlingar utan medborgarrätt, romerska medborgare och romerska undersåtar (för att nu använda ett omfattande uttryck) skulle ha anspråk på samma politiska värde, det skulle ovillkorligen ha förefallit antiken förryckt. Under det romerska kejsardömet upplöstes så småningom dessa olikheter, med undantag för den mellan fria och slavar. Därmed uppstod, åtminstone för de fria, den likhet i privatlivet på vars grundval den romerska rätten utvecklades, det mest fulländade uttryck för en på privat egendom vilande rätt vi känner. Men så länge motsättningen mellan fria och slavar bestod kunde det inte bli tal om att dra några juridiska konsekvenser ur den allmänna mänskliga likheten. Detsamma såg vi för inte länge sedan i den nordamerikanska unionens slavstater.

Kristendomen kände endast likhet mellan alla människor, nämligen likheten i fråga om arvsynd - en likhet som står i full överensstämmelse med dess karaktär av religion för slavarna och de undertryckta. Vid sidan därav erkände den på sin höjd de utvalda som likaberättigade, något som emellertid endast betonades alldeles i början. <143> De spår av egendomsgemenskap, som likaledes påträffas i den nya religionens början, låter sig snarare hänföras till sammanhållningen mellan de förföljda än till verkliga jämlikhetsföreställningar. Mycket snart gjorde befästandet av motsättningen mellan präster och lekmän också slut på denna ansats till kristlig likhet. - Västeuropas översvämmande av germanerna undanröjde för århundraden framåt alla jämlikhetsföreställningar genom det gradvisa uppbyggandet av en social och politisk rangordning av så invecklad karaktär att dess like aldrig tidigare skådats. Men samtidigt drogs Väst- och Mellaneuropa in i den historiska utvecklingen och skapades för första gången ett koncentrerat kulturområde; på detta område uppträdde för första gången ett system av övervägande nationella stater, som ömsesidigt påverkade varandra och höll varandra i schack. Därmed bereddes den enda jordmån på vilken det senare kunde bli tal om mänsklig likställighet och mänskliga rättigheter.

Den feodala medeltiden utvecklade dessutom i sitt sköte den klass, som under sin fortsatta utveckling var kallad att bli bärare av det moderna jämlikhetskravet: borgardömet. Från början självt ett feodalt stånd hade borgardömet utvecklat den övervägande hantverksmässiga industrin och produktionsbytet till en jämförelsevis hög nivå, när mot slutet av 1400-talet de stora upptäckterna till sjöss för detsamma öppnade nya utvecklingsmöjligheter. Den utomeuropeiska handeln, tidigare bedriven endast mellan Italien och Levanten, utsträcktes nu till Amerika och Indien och överflyglade snart i betydelse såväl de europeiska ländernas utbyte sinsemellan som samfärdseln inom varje enskilt land. Det amerikanska guldet och silvret översvämmade Europa och trängde som ett upp- <144> lösande element in i alla det feodala samhällets tomrum, sprickor och porer. Den hantverksmässiga driften var inte längre tillräcklig för de växande behoven; inom de längst framskridna ländernas industrier ersattes den med manufakturen.

På denna väldiga förändring av de ekonomiska livsbetingelserna i samhället följde emellertid ingalunda genast en motsvarande förändring av dess politiska struktur. Den statliga ordningen förblev feodal, medan samhället blev mer och mer borgerligt. Handeln i stor skala, alltså huvudsakligen den internationella, och ännu mer världshandeln kräver oberoende, i sin rörelsefrihet ohämmade varuägare, vilka som sådana är likaberättigade och utbyter sina varor på grundval av en, åtminstone på varje enskild ort, för dem alla lika rätt. Övergången från hantverk till manufaktur har som förutsättning existensen av ett antal fria arbetare - fria å ena sidan från skråfjättrarna och å andra sidan från möjligheten att själva göra bruk av sin arbetskraft som kan sluta avtal med fabrikanterna om uthyrning av sin arbetskraft och som alltså gentemot dem står som likaberättigad part. Och slutligen fann likställigheten och det lika värdet av alla mänskliga arbetsprodukter, som produkter av mänskligt arbete över huvud, sitt omedvetna men starkaste uttryck i den moderna borgerliga ekonomins värdelag, enligt vilken en varas värde mätes genom det samhälleligt nödvändiga arbete den innehåller.[8] Men där de ekonomiska förhållandena krävde frihet och likaberättigande, där spärrade den politiska ordningen vägen med skråfjättrar och särprivi- <145> legier vid varje steg. Lokala privilegier, differentialtullar och undantagslagar av alla slag drabbade i handeln inte bara utlänningar eller koloniernas invånare utan ofta nog även hela kategorier av de egna statsmedborgarna. Skråprivilegier tornade sig ständigt och överallt i vägen för manufakturens utveckling. Ingenstans var vägen fri och chanserna för den borgerliga konkurrensen lika - trots att detta var det första och alltmer trängande kravet.

Kravet på befrielse från de feodala fjättrarna och förverkligandet av likhet inför lagen genom undanröjande av den feodala olikheten måste snabbt anta större dimensioner, så snart det väl hade ställts på dagordningen genom samhällets ekonomiska framåtskridande. Och ställde man det i industrins och handelns intresse, så måste man kräva samma likaberättigande för den stora mängden av bönder som suckade under allsköns slaveri, alltifrån den fullständiga livegenskapen, och som måste ge största delen av sin arbetstid utan betalning åt den nådige feodalherren samt dessutom betala ytterligare ett otal skatter till denne och staten. Å andra sidan kunde man inte komma förbi kravet att de feodala förmånerna, adelns skattefrihet, de enskilda ståndens politiska företrädesrättigheter, likaså skulle upphävas. Och då man inte längre levde i ett världsrike som det romerska utan i ett system av oberoende stater som umgicks med varandra på tämligen lika fot och befann sig på ungefärligen samma mvå av den borgerliga utvecklingen, så var det självklart, att kravet antog en allmän karaktär, som sträckte sig utöver den enskilda staten, att frihet och jämlikhet proklamerades såsom mänskliga rättigheter. Det är betecknande för den specifikt borgerliga karaktären av dessa mänskliga rättigheter att den amerikanska författningen, den första <146> som erkänner de mänskliga rättigheterna, i samma andedrag bekräftar det i Amerika bestående slaveri för de färgade: klassprivilegierna bannlyses, rasprivilegierna helgas.

Som bekant följes emellertid bourgeoisin från och med det ögonblick, då den träder fram ur det feodala borgardömet och övergår från ett medeltida stånd till en modern klass, ständigt och oundvikligt av sin skugga, proletariatet. Och likaså följes de borgerliga jämlikhetskraven av proletära likhetskrav. Från och med det ögonblick, då det borgerliga kravet på klassprivilegiernas avskaffande ställes, framträder vid sidan av detsamma det proletära kravet av avskaffande av klasserna själva först i religiös form, med stöd av urkristendomen, senare med stöd av de borgerliga jämlikhetsteorierna själva. Proletärerna tar bourgeoisin på ordet: jämlikheten skall inte bara förverkligas skenbart, inte bara på det statliga området, den skall genomföras i praktiken, också på det samhälleliga och ekonomiska området. Och i synnerhet sedan den franska bourgeoisin med den stora revolutionen ställt den medborgerliga jämlikheten i förgrunden har det franska proletariatet utan uppehåll svarat med kravet på social och ekonomisk likställighet. På så sätt har detta krav blivit en stridsparoll speciellt för det franska proletariatet.

Likställighetskravet har följaktligen i proletariatets mun en dubbel betydelse. Antingen är det - som framför allt i början, t. ex. under bondekriget - den naturliga reaktionen mot de skriande sociala olikheterna, mot kontrasten mellan rika och fattiga, herrar och slavar, frossare och svältande; som sådant är det helt enkelt ett uttryck för den revolutionära instinkten och rättfärdigas <147> genom denna och allenast genom denna. Eller också har det uppstått som en reaktion mot det borgerliga jämlikhetskravet, drar mer eller mindre riktiga, längre gående krav ur detta, tjänar som agitationsmedel för att med kapitalisternas egna deklarationer uppvigla arbetarna mot kapitalisterna, och i detta fall står och faller det med den borgerliga jämlikheten som sådan. I båda fallen är det verkliga innehållet i det proletära likställighetskravet ett krav på klassernas avskaffande. Varje likställighetskrav, som går längre än så, mynnar med nödvändighet ut i det absurda. Vi har gett exempel därpå och skall finna ändå flera, när vi kommer till herr Dührings framtidsfantasier.

Följaktligen är likställighetsidén som sådan, såväl i sin borgerliga som i sin proletära form, en historisk produkt för vars uppkomst fordras bestämda historiska förhållanden, vilka själva i sin tur förutsätter en lång förhistoria. Den är alltså allt annat än en evig sanning. Och om den i dag för den stora massan - i den ena eller andra meningen - är självklar, om den, som Marx säger, >>redan besitter en folkfördoms styrka>>, så är detta inte en verkan av dess axiomatiska sanning, utan en verkan av den allmänna utbredningen och alltjämt tidsenliga karaktären hos 1700-talets idéer. När herr Dühring alltså utan vidare kan låta sina berömda två män driva sina näringar på jämlikhetens grund, så beror detta på att det förefaller folkfördomen helt naturligt. Och i själva verket kallar herr Dühring sin filosofi den naturliga emedan den utgår från idel ting som förefaller honom naturliga. Men varför de förefaller honom naturliga - det är en fråga som han inte ställer sig.

XI: Moral och rätt. Frihet och nödvändighet

<148> >>För de grundsatser på det politiska och juridiska området som uttalas i detta kompendium ligger de mest ingående fackstudier till grund. Man måste alltså... utgå från att det rör sig... om en konsekvent framställning av det juridiska och statsvetenskapliga områdets resultat. Mitt ursprungliga fackstudium var just juridik, och jag har åt detta ämne ägnat inte bara de vanliga tre åren av teoretisk universitetsförberedelse utan även under ytterligare tre års domstolspraxis ett fortsatt studium som framför allt varit inriktat på fördjupning av dess vetenskapliga innehåll... Säkerligen skulle heller inte kritiken av civilrättsförhållandena och motsvarande juridiska brister ha kunnat uppträda med samma tillförsikt, om den inte hade varit medveten om att överallt vara förtrogen med fackets svagheter lika väl som med dess starka sidor. >>

En man som är berättigad att tala på detta sätt om sig själv måste från början inge förtroende, inte minst i jämförelse med det sätt >>på vilket herr Marx enligt vad han medger försummade sina tidigare rättsstudier>>. Det måste därför förvåna oss att den med sådan tillförsikt framträdande kritiken av civilrättsförhållandena inskränker sig till meddelandet att det >>inte är mycket bevänt... med vetenskapligheten i juridiken>>, att den positiva borgerliga rätten är en orätt, emedan den sanktionerar våldsegendomen, och att kriminalrättens >>naturliga grundval>> är hämnden - ett påstående där det enda eventuellt nya utgöres av den mystiska hänvisningen till en >>naturlig grundval>>. De statsvetenskapliga resultaten inskränker <149> sig till förhandlingar mellan de tre medvetet handlande männen, av vilka den ene brukat våld mot de andra, varvid herr Dühring på fullt allvar undersöker huruvida det var den andre eller den tredje som först införde våldet och slaveriet.

Låt oss emellertid titta litet närmare på vår självsäkre jurists ingående fackstudier och hans genom treårig domstolspraxis fördjupade vetenskaplighet.

Herr Dühring berättar om Lassalle, att denne ställdes under åtal >>som anstiftare av försöket att stjäla ett kassaskrin utan att en rättslig dom kunde avkunnas, emedan det på den tiden ännu var möjligt att bli frikänd av brist på bevis ... ett halvt frikännande>>.

Den Lassalleprocess det här är tal om fördes sommaren 1848 inför domstolen i Köln, där liksom i nästan hela Rhenprovinsen den franska straffrätten gällde. Endast för politiska förseelser och brott var den preussiska landsrätten undantagsvis införd, men redan i april 1848 upphävdes ånyo denna undantagsbestämmelse av Camphausen. Den franska rätten känner över huvud taget inte den svävande preussiska landsrättskategorin >> anstiftande>> av brott, än mindre anstiftande av försök till brott. Den känner endast tubbande till brott, och detta måste för att vara straffbart ske >>genom gåvor, löften, hotelser, missbruk av inflytande eller makt, listiga komplotter eller brottsliga knep>> (Code pénal[9] artikel 60). Justitiedepartementet, som var förblindat av den preussiska landsrätten, förbisåg alldeles som herr Dühring den väsentliga skillnaden mellan den strängt preciserade franska rätten och den svävande landsrättsliga obestämdheten, öppnade en tendensprocess mot Lassalle och gjorde ett lysande fiasko. <150> Ty påståendet att det i fransk straffrätt skulle finnas plats för den preussiska landsrättens frikännande av brist på bevis, detta halva frikännande, kan endast den våga sig på, som är fullständigt okunnig på den moderna franska rättens område. Denna rätt känner i kriminalmål endast fällande eller frikännande, inget mellanting.

Följaktligen är vii detta fall tvungna att säga, att herr Dühring sannolikt aldrig med samma tillförsikt hade vågat sig på denna >>historieskrivning i stor stil>> om Lassalle, om han någonsin hade haft Code Napoléon[10] i sin hand. Vi måste alltså konstatera, att herr Dühring är fullständigt okunnig om den enda modernt borgerliga lagbok, som vilar på den stora franska revolutionens samhälleliga landvinningar och överför dem på det juridiska området - den moderna franska rätten.

På ett annat ställe, i sammanhang med kritiken av den efter franskt mönster på hela kontinenten införda jurydomstolen, som fäller utslag medelst röstmajoritet, får vi lära oss: >>Ja, man kan till och med göra sig förtrogen med den f. ö. ingalunda historiskt unika tanken, att ett fällande utan juryns enhälliga votum kommer att anses för omöjligt i en fulländad stat... Likväl måste detta allvarliga och djupsinniga betraktelsesätt, som redan ovan antytts, framstå som olämpligt för den traditionella up; fattningen, emedan det är för gott för densamma.>>

Återigen är herr Dühring okunnig om att enhällighet bland jurymännen är oundgängligen nödvändig för fällande dom inte endast i kriminalmål utan även vid civilprocesser enligt allmän engelsk rätt, d. v. s. enligt den oskriv- <151> na, på hävd grundade rätt, som är i kraft av urminnes tid, åtminstone sedan 1300-talet. Det allvarliga och djupsinniga betraktelsesätt som enligt herr Dühring är alltför gott för den nutida världen har alltså i England haft rättslig giltighet redan under den mörkaste medeltiden och har från England överförts till Irland, till Amerikas Förenta Stater och till alla engelska kolonier utan att herr Dührings ingående fackstudier haft ett ord att förmäla om den saken! Juryenhällighetens område är alltså inte bara oändligt stort i jämförelse med den preussiska landsrättens oansenliga giltighetsområde, det är också mer utbrett än alla de områden inom vilka juryns majoritet avgör. Inte nog med att den enda moderna rätten - den franska - alltså är totalt okänd för herr Dühring, han är även lika ovetande när det gäller den enda germanska rätt, som ända till nuvarande tid utvecklat sig oberoende av romersk auktoritet och utbretts till alla världsdelar - den engelska rätten. Och varför inte? Den engelska typen av juridiskt tänkesätt >>kan dock inte hålla stånd gentemot den på tysk botten verkställda skolningen i de klassiska romerska juristernas rena begrepp>>, säger herr Dühring. Och vidare säger han: >>vad är väl den engelsktalande världen med sitt barnsliga mischmaschspråk i jämförelse med vår organiskt naturvuxna språkgestaltning ?>> Härtill kan vi med Spinoza endast svara: Ignorantia non est argumentum, okunnigheten är inget bevis.

Vi kan av det sagda inte dra någon annan slutsats än att herr Dührings ingående fackstudier består i att han under tre år fördjupat sig teoretiskt i Corpus juris[11] och <152> under ytterligare tre år praktiskt i den ädla preussiska landsrätten. Detta är säkerligen också högst förtjänstfullt och tillräckligt för en verkligt aktningsvärd gammalpreussisk distriktsdomare eller advokat. Om man emellertid sätter sig före att författa en rättsfilosofi för alla världar och tidsåldrar, så borde man dock i någon mån veta besked om rättsförhållandena inom nationer som fransmännens, engelsmännens och amerikanernas, nationer som spelat en helt annan roll i historien än den vrå av Tyskland där den preussiska landsrätten florerar. Men vi fortsätter.

>>Den brokiga blandningen av orts-, provinsial- och 1andsrättsbestämmelser, vilka på ett mycket godtyckligt sätt, än som sedvanerätt, än som skriven lag, ofta med de viktigaste angelägenheterna uttryckta i ren statutform, korsar varandra i de mest skilda riktningar - denna provkarta på oordning och motsägelser, där detaljerna upphäver helheten och sedan vid andra tillfällen helheten tvärtom upphäver detaljerna, är sannerligen inte ägnad att hos någon... möjliggöra... ett klart rättsmedvetande.>> Var råder då detta förvirrade tillstånd? Återigen i den preussiska landsrättens giltighetsområde, där provinslagar, ortsförordningar, här och där även tjänstehjonsstadga och annan lump av högst varierande karaktär har giltighet vid sidan av, över eller under denna landsrätt och hos alla praktiserande jurister framkallar det nödrop, som herr Dühring här så förstående upprepar. Han behöver alls inte lämna sitt älskade Preussen, han behöver bara komma till Rhen för att övertyga sig om att det där sedan sjuttio år inte längre existerar något sådant - för att nu inte tala om andra civiliserade länder, där dylika föråldrade tillstånd för länge sedan är undanröjda.

<153> Vidare: >>På ett mindre iögonenfallande sätt framträder den naturliga personliga ansvarighetens upphävande genom slutna och därmed anonyma rättssammanträden och förordningar av kollegier och andra offentliga institutioner, som maskerar varje enskild medlems personliga andel.>> Och på ett annat ställe: >>I vårt nuvarande läge betraktas det som ett överraskande och ytterst strängt krav om man inte vill veta av att den enskildes ansvarighet döljes och skyddas av ämbetsverk.>> - Måhända kommer det att framstå som en överraskande upplysning för herr Dühring att inom den engelska rättens område varje medlem av domstolen har att avge och motivera sitt votum vid ett offentligt sammanträde; att administrativa kollegier, för så vitt de inte är valda och förhandlar och röstar offentligt, företrädesvis är en preussisk institution och okända i de flesta övriga länder; och att hans krav därför kan anses som överraskande och ytterst strängt endast - i Preussen.

Likaså drabbar hans klagan om tvångsinblandning av religiös praxis vid födelse, giftermål, död och begravning av alla större civiliserade länder endast Preussen, och gäller inte ens här sedan civilregistrering införts. Vad herr Dühring endast anser sig kunna förverkliga i ett >>socialitärt>> framtidstillstånd, det har t. o. m. Bismarck under tiden ordnat genom en enkel lag. På samma sätt är >> klagomålet över juristernas bristfälliga utrustning för sitt kall>> - ett klagomål som även låter sig utsträckas till >>tjänstemännen på den administrativa förvaltningens område>> - en specifikt preussisk jeremiad. T. o. m. det löjligt överspända judehat som herr Dühring presenterar vid alla tillfällen är en om inte specifikt preussisk så åtminstone specifikt östelbisk egenskap. Samme <154> verklighetsfilosof, som är Så överlägset ser ned på all fördom och vidskepelse, är själv så fången i personliga griller, att han kallar den från medeltidens övertro ärvda folkfördomen mot judarna en på >>naturgrund>> vilande >>naturdom>> och är förmäten nog att påstå något så oerhört som att >>socialismen är den enda makt, som kan bjuda spetsen åt ett befolkningstillstånd med starkare judisk uppblandning>> (ett tillstånd med judisk uppblandning! - vilken naturtyska !).

Det anförda må vara nog. Skrytet med den juridiska lärdomen har som bakgrund - i bästa fall - en helt vanlig gammalpreussisk jurists enklaste fackkunskaper. Det juridiska och statsvetenskapliga område, vars resultat herr Dühring konsekvent förelägger oss, täckes av den preussiska landsrättens giltighetsområde. Frånsett bekantskapen med den för varje jurist, numera t. o. m. i England, tämligen välkända romerska rätten, inskränker sig hans juridiska kunskaper helt och hållet till den preussiska landsrätten, denna den upplysta patriarkaliska despotismens lagbok, som är skriven på en tyska av sådant slag att den gott kunde ha tjänat herr Dühring till föredöme och som med sina moralglosor, sin juridiska obestämdhet och haltlöshet och med sitt prygelstraff som tortyr- och straffmedel helt tillhör den förrevolutionära tiden. Vad därutöver är, det är för herr Dühring av ondo - såväl den moderna borgerliga franska rätten som den engelska rätten med dess helt egenartade utveckling och dess på hela kontinenten okända tryggande av den personliga friheten. Den filosofi som >>inte låter nöja sig med en blott skenbar horisont utan rullar upp hela den yttre och inre naturen mellan himmel och jord i dess mäktigt omvälvande rörelse>> - den har som sin verkliga horisont - <155> de sex gammalpreussiska östprovinsernas gränser och möjligen ytterligare ett par jordlappar, där den ädla landsrätten gäller. Och på andra sidan om denna horisont upprullas varken yttre eller inre natur, varken himmel eller jord, utan blott bilden av den grövsta okunnighet om vad som försiggår i den övriga världen.

Man kan inte gärna behandla moral och i'ätt utan att komma in på frågan om den s. k. fria viljan, om människans tillräknelighet, om förhållandet mellan nödvändighet och frihet. Verklighetsfilosofin har också inte bara en utan t. o. m. två lösningar av denna fråga.

>>I stället för alla falska frihetsteorier har man att sätta det empiriska förhållande i vilket rationell insikt å ena sidan och driftformade bestämmelser å den andra förenar sig liksom till en kraftresultant. Grundläggande fakta för detta slags dynamik kan hämtas ur iakttagelsen, liksom i allmänhet även förhandsberäkningarna av karaktären och omfånget hos det som ännu inte skett, så långt detta är möjligt. Härigenom blir de dumma fantasierna om den inre friheten, som tärts och frätts av årtusendena, inte bara grundligt undanröjda utan även ersatta med något positivt, som låter sig användas för det praktiska livets syften. >>

Enligt denna uppfattning består friheten i att den rationella insikten drar människan åt höger och den irrationella driften åt vänster, och att vid denna kraftparallellogram den verkliga rörelsen sker i diagonal riktning. Friheten skulle alltså representera medelvägen mellan insikt och drift, förstånd och oförstånd och graden av frihet skulle hos varje individ kunna fastställas genom en >>personlig ekvation>> för att använda ett uttryck ur astro- <156> nomin. Men några sidor längre bort heter det: >>Vi grundar den moraliska ansvarigheten på friheten, som emellertid för oss inte betyder något annat än mottaglighet för medvetna bevekelsegrunder efter måttet av det naturliga och förvärvade förståndet. Alla sådana bevekelsegrunder verkar, trots iakttagelsen av ett möjligt motsatsförhållande i handlingarna, med oundviklig naturnödvändighet; men just på denna oundgängliga nödvändighet bygger vi, då vi sätter moraliska hävstänger i rörelse.>>

Denna andra definition av friheten, som helt ogenerat slår den första i ansiktet, är återigen ingenting annat än en ytterlig förflackning av den hegelska uppfattningen. Hegel var den förste, som riktigt framställde förhållandet mellan frihet och nödvändighet. För honom är friheten insikten i nödvändigheten. >>Blind är nödvändigheten endast för så vitt den inte är insedd.>> Inte i det drömda oberoendet av naturlagarna ligger friheten, utan i kunskapen om dessa lagar och i den därmed givna möjligheten att låta dem planmässigt verka för bestämda syften. Detta gäller med hänsyn såväl till den yttre naturens lagar som till de lagar som reglerar människornas fysiska och andliga tillvaro - tvenne klasser av lagar som vi på sin höjd kan skilja från varandra i föreställningen men inte i verkligheten. Viljans frihet innebär därför ingenting annat än förmågan att avgöra med sakkunskap. Ju friare en människas omdöme alltså är med hänsyn till en bestämd fråga, med desto större nödvändighet är innehållet i hennes omdöme bestämt, medan den på okunnighet beroende osäkerheten, som skenbart godtyckligt väljer mellan många olika och motsägande möjligheter till ett avgörande, just därigenom bevisar sin ofrihet och visar hur den behärskas av de föremål som den själv skulle behärska. <157> Friheten består följaktligen av det på kunskap om naturlagarna grundade herraväldet över oss själva och över den yttre naturen. Den är därmed nödvändigtvis en produkt av den historiska utvecklingen. De första människor, som avsöndrade sig från djurvärlden, var i allt väsentligt lika ofria som djuren själva, men varje kulturframsteg var ett steg till frihet. Vid tröskeln till människans historia har vi upptäckten av den mekaniska rörelsens förvandling till värme: åstadkommandet av eld genom gnidning; vid den hittillsvarande utvecklingens slut står upptäckten av värmets förvandling till mekanisk rörelse: ångmaskinen. Och trots den oerhört befriande omväxling, som ångmaskinen åstadkommer i den samhälleliga världen - den är ännu inte fulländad ens till hälften - är det inte desto mindre otvivelaktigt att gnidelden överträffar den i fråga om världsbefriande verkan. Ty gnidelden gav för första gången människan herraväldet över en naturkraft och skilde henne därmed definitivt från djurriket. Ångmaskinen kommer aldrig att åstadkomma ett så väldigt språng i den mänskliga utvecklingen, i hur hög grad den än framstår som representant för alla de väldiga produktivkrafter som den frigjort - krafter med vilkas hjälp allena ett samhällstillstånd kan möjliggöras, där det inte längre finns några klasskillnader och bekymmer för de individuella existensmedlen och där det för första gången kan vara tal om en verklig mänsklig frihet, om en existens i harmoni med de kända naturlagarna. Hur ung den mänskliga historien än år och hur löjligt det än skulle vara att vilja tillskriva våra nuvarande åskådningar någon absolut giltighet, så framgår det dock av enkla fakta att hela den hittillsvarande historien kan betecknas som historien om tiden från den praktiska upptäckten av hur mekanisk <158> rörelse förvandlas till värme och till den av hur värme förvandlas till mekanisk rörelse.

Hos herr Dühring behandlas historien emellertid annorlunda. I princip är den i sin egenskap av en historia om misstag, okunnighet och råhet, våld och slaveri ett för verklighetsfilosofin vämjeligt objekt. I praktiken sönderfaller den emellertid i tvenne stora avsnitt, nämligen 1) från materiens odifferentierade urtillstånd till franska revolutionen och 2) från den franska revolutionen till herr Dühring. Därvid är att märka, att 1800-talet >>alltjämt är i huvudsak reaktionärt, ja, i andligt avseende är det det (!) ännu mer än 1700-talet>>, ehuru det samtidigt bär socialismen i sitt sköte och därmed även >>fröet till en omgestaltning väldigare än den som uttänktes av (!) franska revolutionens förelöpare och heroer>>. Det verklighetsfilosofiska föraktet för den hittillsvarande historien motiveras på följande sätt:

>>De få årtusenden, för vilka en historisk återblick på grundval av skrivna källor är möjlig, har med hänsyn till människornas hittillsvarande beskaffenhet inte mycket att betyda när man betänker raden av kommande årtusenden... Människosläktet är i sin helhet ännu mycket ungt, och när en gång den vetenskapliga återblicken har att räkna med tiotusentals i stället för tusentals år kommer den barnsliga omogenheten hos våra institutioner att ha obetingad giltighet som en självklar förutsättning för vårt då som urtid värderade tidsskede.>>

Utan att uppehålla oss vid den sista satsens i sanning >>organiskt naturvuxna språkgestaltning>> noterar vi tvenne ting: För det första att >>urtiden>> under alla omständigheter kommer att bli ett historieavsnitt av högsta intresse för alla kommande generationer eftersom den <159> bildar grundvalen för all senare högre utveckling och eftersom den som utgångspunkt har människornas utveckling ur djurlivet och som innehåll övervinnandet av sådana svårigheter, som de i framtiden förenade människorna aldrig åter kommer att ställas inför. Och för det andra förefaller det något egendomligt att just under slutskedet av denna urtid - i jämförelse med vilken kommande historieperiod, som inte längre hämmas av samma svårigheter och hinder, ger löfte om helt andra vetenskapliga, tekniska och samhälleliga framsteg - ta sig för att utfärda förhållningsorder för dessa kommande årtusenden på grundval av slutgiltiga sanningar i sista instans, oföränderliga sanningar och rotfasta tankar, uppdagade i vårt mycket >>efterblivna>> och >>reaktionära>> århundrades andligt omogna barndom. Man måste vara en filosofins Richard Wagner - dock utan Wagners talang - för att förbise att allt förklenande av den hittillsvarande historieutvecklingen kommer att återfalla på dess föregivna sista resultat, den s. k. verklighetsfilosofin.

Ett av de mest typiska partierna i den nya rotfasta vetenskapen är avsnittet om livets individualisering och värdestegring. Här sprudlar och strömmar de orakelmässiga plattityderna som ur ett outtömligt källsprång i hela tre kapitel. Vi måste tyvärr inskränka oss till ett par korta stickprov.

>>All förnimmelses djupare väsen och följaktligen alla subjektiva livsformer vilar på differentiering i tillståndet... För det fulla (!) livet låter det sig emellertid utan vidare (!) bevisas, att det inte är det bestående tillståndet utan övergången från en livssituation till en annan som stegrar livskänslan och utlöser den verkliga lusten... Det nästan odifferentierade tillstånd, som så att säga be- <160> finner sig i ständig tröghet och liksom i stabil jämvikt har, hur det än må vara beskaffat, inte mycket att betyda för undersökningen av tillvaron... Vana och så att säga inlevelse gör det till något helt och hållet indifferent och likgiltigt, som inte skiljer sig så särdeles mycket från döden. På sin höjd kommer därtill långtråkighetens plåga som ett slags negativ livsyttring... I ett stagnerande liv slocknar hos individer och nationer all lidelse och allt intresse för tillvaron. Det är emellertid genom vår differentieringslag som alla dessa företeelser blir förklarliga.>>

Det är otroligt med vilken lättvindigliet herr Dühring åstadkommer sina i grunden originella slutsatser. Knappt har den allmängiltiga satsen översatts till verklighetsfilosofins språk, att en fortgående retning av samma nerv eller fortgåendet av samma retning tröttar varje nerv och varje nervsystem, att alltså under normala förhållanden ett avbrytande och en omväxling av nervretningen måste äga rum - något som sedan år tillbaka står att läsa i varje fysiologisk handbok och som varje kälkborgare vet av egen erfarenhet - knappt har denna urgamla truism översatts till den mysteriösa formeln, att all förnimmelses djupare väsen vilar på differentiering i tillståndet, förrän även den förvandlas till >>vår differentieringslag>>. Och denna differentieringslag >>förklarar fullständigt>> en hel rad företeelser, som i sin tur inte är något annat än illustrationer och exempel på att ombyte förnöjer, något som inte behöver förklaras ens för det allra vanligaste kälkborgarförstånd och som inte blir en hårsmån klarare genom hänvisningen till den föregivna differentieringslagen.

Men därmed är rotfaatheten hos >>vår differentieringslag>> ännu inte på långt när uttömd. >>Livets olika stadier och inträdandet av de med dem förbundna förändringarna <161> i livsförhållandena utgör ett synnerligen näraliggande exempel för åskådliggörandet av vår differentieringsprincip. Barn, pojke, yngling och man erfar styrkan av sina respektiva livskänslor mindre genom de redan fixerade tillstånd som de befinner sig i än genom övergångsperioderna från det ena till det andra.>> Inte nog med det:

>>Vår differentieringslag kan erhålla en ännu mer vittgående tillämpning genom att man tar med i beräkningen att upprepandet av det redan erfarna eller utförda inte har någon tjusning.>> Och sedan kan läsaren själv tänka sig vilket orakelmässigt strunt som satser av sådant djup och sådan rotfasthet som den ovan anförda måste ge upphov till. Herr Dühring må gärna i slutet av sin bok ut-ropa: >>För värderingen och stegringen av livsvärdet har differentieringslagen blivit såväl teoretiskt som praktiskt utslagsgivande ! >> För herr Dührings värdering av sin publiks andliga värde likaså: han måtte tro att den består av idel idioter eller brackor.

Vidare erhåller vi följande ytterst praktiska levnadsregel: >> Sättet att verksamt vidmakthålla helhetsintresset för livet>> (en nätt uppgift för brackor och sådana som gärna vill bli det!) >>består i att låta de enskilda så att säga elementära intressen, som konstituerar det hela, utveckla sig enligt naturliga tidsmått eller avlösa varandra. För samma tillstånd måste också det successiva ersättandet av lägre och mer lättillfredsställda retningar med högre och mer bestående aktiva sinnesrörelser begagnas för att undvika uppkomsten av fullständigt intresselösa tomrum. I övrigt gäller det att förebygga att de naturenligt eller eljest i det normala loppet av den samhälleliga tillvaron uppstående spänningarna hopas på ett godtyckligt sätt, forceras eller, vilket är det motsatta <162> felet, tillfredsställes redan vid den svagaste retning och på det sättet förhindrar utvecklingen av en behovsmässig njutningsförmåga. Att hålla den naturliga rytmen är här liksom annorstädes grundförutsättningen för den jämna och behagliga rörelsen. Inte heller bör man ställa sig den olösliga uppgiften att utsträcka en situations lustkänsla utöver den av naturen och förhållandena tillmätta fristen>> o. s. v. Den hedersman, som låter detta högtidliga svammel, detta över de faddaste plattheter spekulerande pedanteri tjäna som rättesnöre för >>livserfarenheten>>, kommer förvisso inte att behöva klaga över >>fullständigt intresselösa tomrum>>. Han kommer att behöva all sin tid till att regelrätt förbereda och arrangera njutningen, så att det sedan inte blir ett enda ögonblick över till att njuta.

Vi skall pröva livet, det fulla livet. Herr Dühring förbjuder oss bara två ting: för det första >>hemfallandet åt tobakssnusket>> och för det andra drycker och näringsmedel som >>har vedervärdigt upphetsande eller över huvud taget för en finare smak förkastliga egenskaper>>. Då nu herr Dühring i sitt >>Kompendium i ekonomi>> så hänfört hyllar brännvinsbränneri, så kan han med dessa drycker omöjligen avse brännvinet. Vi tvingas alltså till den slutsatsen att hans förbud blott sträcker sig till vin och öl. Det fattas nu bara att han också förbjuder kött för att verklighetsfilosofin skulle nå samma höjd där tidigare Gustav Struve[12] rört sig med sådan framgång - höjden av barnslighet.

För övrigt borde herr Dühring i alla fall vara något <163> mer liberal med avseende på spritdrycker. En man, som själv erkänt att han alltjämt inte kan finna bryggan från statiskt till dynamiskt, har säkerligen all orsak att döma milt om någon arm sate någon gång tittar för djupt i glaset och till följd därav också förgäves måste söka bryggan från dynamiskt till statiskt.

XII: Dialektik. Kvantitet och kvalitet

>>Den första och viktigaste satsen rörande varats logiska struktur är satsen om motsägelsens omöjlighet. Det motsägande är en bestämning som endast kan tillhöra en tankekombination men aldrig verkligheten. I tingen finns inga motsägelser, eller med andra ord: att postulera motsägelsen som verklig är höjden av absurditet... Antagonismen mellan krafter, som mäter sig med varandra i motsatta riktningar, är grundformen för all verksamhet i tillvaron, dess väsen. Denna konflikt mellan elementens och individernas inriktning sammanfaller emellertid inte på minsta sätt med den absurda idén om en motsägelse... Här kan vi med tillfredsställelse konstatera att den dimma som brukar uppstiga ur logikens förmenta mysterier har avlösts av en klar bild av den faktiska motsägelsens verkliga absurditet. Vi har ådagalagt gagnlösheten av den rökelse, som här och var slösats på motsägelsedialektikens ganska klumpigt tillyxade beläte som insmusslats i den antagonistiska världsschematiken.>> - Detta är så tämligen allt som i >>Kompendium i filosofi>> sägs om dialek- <164> tiken. I >>Kritisk historia>> behandlas däremot motsägelsedialekten och med den framför allt Hegel på helt annat sätt. >>Det motsägande ligger nämligen enligt den hegelska logiken eller rättare logikläran inte i det till sin natur subjektivt och medvetet föreställda tänkandet, utan är faktiskt för handen och kan så att säga livs levande påträffas i tingen och händelserna själva, varför motsägelsen inte blir en omöjlig tankekombination utan en faktisk makt. Det absurdas verklighet är den första trosartikeln i den hegelska enheten av logik och ologik. Ju mer motsägande, desto sannare, eller med andra ord ju absurdare, desto trovärdigare - denna inte ens nyuppfunna utan från uppenbarelseteologin och mystiken lånade maxim är det renodlade uttrycket för den så kallade dialektiska principen.>>

Tankeinnehållet i de båda citerade ställena får sin sammanfattning i satsen att motsägelse är detsamma som absurditet och därför inte kan förekomma i verkligheten. Denna sats torde för personer med i övrigt sunt förstånd ha samma självklara giltighet som den, att rakt inte kan vara krokigt och krokigt inte kan vara rakt. Men differentialkalkylen sätter inte desto mindre under vissa omständigheter, trots det sunda förståndets alla protester, likhetstecken mellan en rät linje och en krokig och uppnår därmed resultat, som det sunda förståndet med sin absoluta motsättning mellan krokig och rak aldrig kan åstadkomma. Och efter den betydande roll som den s. k. motsägelsedialekten spelat i filosofin från den äldsta grekiska historien och till nu skulle även en starkare motståndare än herr Dühring ha varit förpliktad att uppträda mot den med andra argument än ett påstående och en massa skällsord.

<165> Så länge vi betraktar tingen såsom vilande och livlösa, vart för sig, vid sidan av och efter varandra, stöter vi förvisso inte på några motsägelser hos dem. Vi finner då vissa egenskaper, som dels är gemensamma, dels olika, ja, motsägande, men som i det senare fallet är fördelade på olika ting och alltså inte innehåller någon motsägelse. Och så långt detta område är tillräckligt för betraktelsen, så långt klara vi oss också med det vanliga, metafysiska tänkesättet. Helt annorlunda ställer det sig om vi betraktar tingen i deras rörelse, deras förändring, deras liv, i deras ömsesidiga inverkan på varandra. Då råkar vi genast in i motsägelserna. Rörelsen själv är en motsägelse; t. o. m. den enklaste mekaniska rörelse kan fullbordas endast genom att en kropp i ett och samma tidsmoment befinner sig på en plats och samtidigt på en annan plats, genom att den såväl befinner sig som inte befinner sig på en och samma plats. Och orsaken till dessa motsägelser lika väl som lösningen ur dem är oföränderligt densamma - just rörelsen.

Här har vi alltså en motsägelse, som >>faktiskt är förhanden och så att säga livs levande påträffas i tingen och händelserna>>. Och vad har herr Dühring att säga om den? Han påstår att det hittills över huvud taget >>i den rationella mekaniken inte finns någon brygga mellan det strängt statiska och det dynamiska>>. Nu äntligen märker läsaren vad som döljer sig bakom denna herr Dührings älsklingsfras; ingenting annat än detta: det metafysiskt tänkande förståndet kan absolut inte från föreställningen om vilan nå fram till föreställningen om en rörelse, emedan vägen här spärras av ovannämnda motsägelser. För honom är rörelsen i och med att den är en motsägelse fullständigt obegriplig. Och i det han förfäktar rörelsens <166> obegriplighet medger han själv mot sin vilja att denna motsägelse existerar, medger följaktligen att det faktiskt i tingen och händelserna själva finns en motsägelse, som dessutom är en reell makt.

Om redan den enkla mekaniska rörelsen i sig innesluter en motsägelse, så gäller detta i ännu högre grad materiens högre rörelseformer och alldeles särskilt det organiska livet och dess utveckling. Vi har ovan sett att livet framför allt består just i att ett väsen i varje ögonblick är detsamma och dock ett annat. Livet är alltså likaledes en i tingen och händelserna förhandenvarande motsägelse, som ständigt uppstår av sig själv och löser sig själv; så snart motsägelsen upphör, upphör också livet, inträder döden. Vi har också sett att vi inte heller på tänkandets område kan undgå motsägelserna och att t. ex. motsägelsen mellan den teoretiska obegränsade mänskliga kunskapsförmågan och dess förverkligande i praktiken genom idel begränsade och med begränsad kunskap utrustade människor får sin lösning i den åtminstone för oss praktiskt taget ändlösa raden av människosläkten, i en oändlig progress.

Vi har redan nämnt att den högre matematiken under vissa förhållanden sätter likhetstecken mellan en rät linje och en krokig: detta är en av dess fundamentalsatser. Den presterar även den ytterligare motsägelsen att låta linjer som skär varandra inför våra ögon detta oaktat redan fem till sex centimeter från skärningspunkten betraktas som parallella, som linjer vilka inte kan skära varandra ens om de dras ut i oändligheten. Och ändå åstadkommer den med dessa och ännu mer påfallande motsägelser resultat som inte endast är riktiga utan även absolut ouppnåeliga för den lägre matematiken.

<167> Men även i denna sistnämnda vimlar det av motsägelser. Det är t. ex. en motsägelse att en rot ur A kan vara en potens av A, och ändå är vA = A 1/2. Det är en motsägelse att en negativ storhet över huvud kan vara en kvadrat, ty varje negativ storhet som multipliceras med sig själv ger en positiv kvadrat. Kvadraten ur minus ett är därför inte bara en motsägelse utan t. o. m. en absurd motsägelse, en verklig orimlighet. Och ändå är v-1 ett i många fall nödvändigt resultat av korrekta matematiska operationer: ja, än mer, vad vore matematiken, lägre som högre, om den skulle förbjudas att operera med v-1?

Matematiken beträder själv med behandlingen av variabla storheter det dialektiska området, och betecknande nog är det en dialektisk filosof, Descartes, som infört detta framsteg i matematiken. Dialektiskt tänkande förhåller sig över huvud taget till metafysiskt som de variabla storheternas matematik förhåller sig till de konstanta storheternas. Vilket alls inte hindrar att de flesta matematiker erkänner dialektiken endast på det matematiska området och att det bland dem finns åtskilliga, som med de på dialektisk väg vunna metoderna opererar vidare precis på gammalt begränsat, metafysiskt manér.

Att närmare inga på herr Dührings antagonism mellan krafter och hans antagonistiska världsschematik skulle vara möjligt endast om han hade gett oss något mer till livs i detta ämne än blotta frasen. Men sedan denna väl presterats, gör han inte ett enda försök att framställa antagonismen ifråga som positivt verksam vare sig i världsschematiken eller i naturfilosofin - det bästa beviset på att herr Dühring absolut inte kan företa sig något nyttigt med denna >>grundform för alla aktioner i världstillvaron och dess väsen>>. Har man reducerat He- <168> gels >>lära om väsendet>> till den banala föreställningen om krafter, som rör sig i motsatt riktning men inte i motsägelse, så gör man onekligen också klokast i att undvika varje tillämpning av denna utnötta fras.

En ytterligare förevändning att vädra sina antidialektiska komplex finner herr Dühring i Marx' >>Kapitalet>>. >>Den brist på naturlig och begriplig logik som utmärker de dialektiskt-förvirrade tankegångarna och föreställningsarabeskerna... redan på den nu föreliggande delen måste man tillämpa principen att i visst avseende och även över huvud taget (!) allt i enlighet med en bekant filosofisk fördom är att söka i ett och ett i allt, och att till slut som en följd av denna röriga och oriktiga föreställning allt blir ett och detsamma.>> Denna herr Dührings inblick i den bekanta filosofiska fördomen sätter honom också i stånd att med visshet förutsäga vad som kommer att bli >>slutet>> på Marx' ekonomiska filosoferande, alltså vad de följande banden av >>Kapitalet>> kommer att innehålla, precis sju rader efter det han förklarat att man >>emellertid verkligen inte kan förutse, vad som mänskligt sett och på ren tyska egentligen kan följa i de två (sista) banden>>.

Det är emellertid inte första gången som herr Dührings skrifter visat sig höra till de >>ting>> i vilka >>det motsägande faktiskt är för handen och så att säga påträffas livs levande>>. Vilket emellertid ingalunda hindrar honom från att segervisst fortsätta: >>Den sunda logiken kommer efter vad man kan förutse att triumfera över sin vrångbild... Struntviktigheten och det dialektiska hemlighetsmakeriet kommer inte att locka någon, som ännu har en smula sunt omdöme kvar, att... inlåta sig på tankens och stilens oformligheter. Med försvinnandet av de dialek- <169> tiska dårskapernas sista kvarlevor kommer detta duperingsmedel... att förlora sitt bedrägliga inflytande och ingen kommer längre att underkasta sig det plågsamma tvånget att försöka finna en djup vishet bakom ett virrvarr av åsikter vars innersta kärna i bästa fall visar sig vara helt vanliga teorier, om inte rent av banaliteter... Det är alldeles omöjligt att återge (de marxska) tankegångarna i logisk form utan att prostituera den sunda logiken.>> Marx' metod består i att >>arrangera dialektiska underverk för sina troende>> och så vidare.

Vi har här ännu inte att göra med frågan om riktigheten eller oriktigheten av den marxska undersökningens ekonomiska resultat, utan endast med den av Marx tillämpade dialektiska metoden. Så mycket är i varje fall säkert: de flesta av >>Kapitalets>> läsare har först nu genom herr Dühring fått veta vad de egentligen läst. Och bland dem befinner sig också herr Dühring själv, som år 1867 (Ergänzungsblätter III, häfte 3) ännu var kapabel att åstadkomma en för en tänkare av hans kaliber relativt redig redogörelse för bokens innehåll utan att först vara nödsakad att översätta den marxska framställningen till dühringska, vilket nu förklaras vara ofrånkomligt. Även om han redan då begick den blundern att identifiera den marxska dialektiken med den hegelska, så hade han dock inte alldeles förlorat förmågan att skilja mellan metoden och de genom densamma uppnådda resultaten och att begripa att man inte praktiskt vederlägger de senare i och med att man teoretiskt gör ner den förra.

Herr Dührings mest överraskande meddelande är i alla fall att för den marxska ståndpunkten >>allt till slut blir ett och detsamma>>, att för Marx alltså även t. ex. kapitalister och löntagare, feodala, kapitalistiska och socialis- <170> tiska produktionssätt >>blir ett och detsamma>>, ja, i yttersta hand kanske rent av Marx och herr Dühring är >>ett och detsamma>>. För att förklara hur en sådan enfaldig narraktighet kan vara möjlig återstår endast det antagandet, att blotta ordet dialektik försätter herr Dühring i ett tillstånd av otillräknelighet, där allt till följd av en rörig och oriktig föreställning till slut >>blir detsamma>>, både vad han säger och vad han gör.

Vi har här ett prov på vad herr Dühring kallar >>min historieskrivning i stor stil>> eller >>det summariska förfarande som bortser från arter och typer och som inte nedlåter sig till att uppvakta vad Hume kallade den lärda pöbeln med ett rotande i mikroskopiska detaljer, ett förfarande i högre och ädlare stil som endast är förenligt med den rena sanningens intressen och med plikterna mot den av kotterier obundna publiken>>. Historieskrivningen i stor stil och det summariska bortseendet från arter och typer är verkligen mycket bekvämt för herr Dühring, som därigenom kan försumma alla konkreta fakta som varande mikroskopiska, av noll och intet värde, och i stället för att bevisa endast behöver använda allmänna talesätt, påståenden och rena affektutbrott. Dessutom har de ytterligare den fördelen, att de inte erbjuder motståndaren någon faktisk hållpunkt, så att han knappast har någon annan möjlighet till bemötande än att likaledes gå på i stor stil och framkasta summariska påståenden, hänge sig åt allmänna talesätt och slutligen i sin tur bryta ut mot herr Dühring, kort och gott, som man säger, att svara med samma mynt, vilket inte är i allas smak. Vi är herr Dühring följaktligen tack skyldiga, att han undantagsvis lämnar den högre och ädlare stilen för att ge oss åtminstone två exempel på den förkastliga marxska logikläran.

<171> >>Hur löjeväckande ter sig inte t. ex. åberopandet av den virriga hegelska dimföreställningen att kvantiteten slår om i kvalitet och därför en viss penningsumma, så snart den nått en bestämd gräns, redan genom den kvantitativa stegringen förvandlas till kapital.>>

Det ser onekligen ganska kuriöst ut i denna av herr Dühring >>putsade>> framställning. Låt oss alltså se efter hur det tar sig ut i originalet, hos Marx. På sidan 313 (andra upplagan av >>Kapitalet>>) drar Marx ur den föregående undersökningen av konstant och variabelt kapital och mervärde den slutsatsen, att >>inte vilken som helst penning- eller värdesumma kan förvandlas till kapital, att denna förvandling tvärtom förutsätter ett bestämt minimum av pengar eller bytesvärde i den enskilde penning- eller varuägarens hand>>. Som exempel förutsätter han att inom en viss produktionsgren arbetaren dagligen arbetar åtta timmar för sin egen räkning, d. v. s. för att frambringa sin arbetslöns värde, och de följande fyra timmarna för kapitalisten, för att frambringa det mervärde som denne stoppar i fickan. I så fall måste någon förfoga över en värdesumma, som tillåter honom att förse två arbetare med råmaterial, arbetsredskap och arbetslön, för att han dagligen skall kunna stoppa på sig så mycket mervärde att han kan leva så det lika gott som en av sina arbetare. Och då den kapitalistiska produktionens ändamål inte bara är det rena livsuppehället utan att öka rikedomen, så vore vår man med sina båda arbetare fortfarande ingen kapitalist. För att nu kunna leva dubbelt så gott som en vanlig arbetare och dessutom överföra hälften av det producerade mervärdet i nytt kapital måste han kunna sysselsätta åtta arbetare, alltså förfoga över det fyrdubbla av den ovan förutsatta värdesumman. Och först <172> på denna punkt, mitt i en rad av fortsatta analyser som belyser och motiverar det faktum att inte vilken som helst värdesumma är tillräcklig för att förvandlas till kapital, utan att varje utvecklingsperiod och varje industrigren har sina bestämda minimigränser därför, anmärker Marx: >>Här liksom i naturvetenskapen bestyrkes riktigheten av den av Hegel i hans 'Logik' upptäckta lagen, att rent kvantitativa förändringar på en viss punkt slår om i en kvalitativ åtskillnad.>>

Och låt oss nu beundra den högre och ädlare stil, i kraft av vilken herr Dühring tillvitar Marx motsatsen till det som han i själva verket säger. Marx säger: Det faktum att en värdesumma kan förvandlas till kapital först når den uppnått en allt efter omständigheterna varierande, men i varje särskilt fall klart fastställd minimistorlek - detta faktum är ett bevis för riktigheten av den hegelska lagen. Herr Dühring låter honom säga: Eftersom kvantitet enligt den hegelska lagen slår om i kvalitet, därför förvandlas >>en viss penningssumma så snart den nått en bestämd gräns... till kapital>>. Alltså raka motsatsen.

Vanan att i >>den rena sanningens intresse>> och av >>plikt mot den av kotterier obundna publiken>> citera falskt har vi redan lärt känna i herr Dührings behandling av Darwin. Den visar sig alltmer vara en inre nödvändighet för verklighetsfilosofin och är förvisso ett mycket >>summariskt förfarande>>. För att inte tala om att herr Dühring j fortsättningen tillvitar Marx att tala om vilken som helst >>penningsumma>>, medan det här endast gäller de pengar som nedlagts i råmaterial, arbetsredskap och arbetslön, och att herr Dühring därmed lyckats få Marx att prata rena smörjan. Och sedan har han panna att finna <173> den av honom själv tillverkade smörjan löjeväckande. På samma sätt som han konstruerade en fantasi-Darwin åt sig för att på honom pröva sin styrka, så konstruerar han här en fantasi-Marx. I sanning >>historieskrivning i stor stil>>!

Vi har redan tidigare på tal om världsschematiken konstaterat, att herr Dühring i samband med den hegelska gränslinjen för måttförhållanden, där på en viss punkt den kvantitativa förändringen plötsligt slår om i en kvalitativ, råkade ut för den lilla malören att i ett svagt ögonblick själv erkänna och använda densamma. Vi angav där ett av de mest kända exemplen - förändringen i vattnets aggregationstillstånd, som under normalt luftryck vid 0 ºC övergår från flytande till fast form och vid 100 ºC från flytande form till gasform, varvid alltså vid dessa båda kritiska punkter den rent kvantitativa förändringen av temperaturen åstadkommer ett kvalitativt förändrat tillstånd hos vattnet.

Vi hade kunnat anföra ytterligare hundratals sådana fakta från naturen lika väl som från det mänskliga samhället som bevis för denna lag. Så t.ex. handlar hela fjärde avsnittet i Marx' >>Kapitalet>>, >>Det relativa mervärdets produktion>>, om otaliga fall inom kooperationens, arbetsdelningens och manufakturens, maskineriets och storindustrins områden, där den kvantitativa förändringen medför en ändring av föremålens kvalitet och likaledes den kvalitativa förändringen en ändring av deras kvantitet, där alltså, för att använda det av herr Dühring så avskydda uttrycket, kvantiteten slår om i kvalitet och omvänt. Så t. ex. det faktum, att kooperation mellan många individer, sammansmältningen av många krafter till en samlad kraft, för att tala med Marx, alstrar en <174> >>ny kraftpotens>>, som är väsentligt olik summan av deras individuella krafter.

Det hjälper inte att Marx till de av herr Dühring i den rena sanningens intresse till sin raka motsats förvrängda ställena fogat följande anmärkning: >>Den i den moderna kemin tillämpad, av Laurent och Gerhardt först vetenskapligt utvecklade molekylteorin vilar inte på någon annan lag.>> Vad angår väl det herr Dühring? Han vet ju: >>Avsaknaden av den moderna naturvetenskapliga tankemetodens eminenta bildningselement blir mest kännbar där, som hos herr Marx och hans rival Lassalle, kvasivetenskapen och en smula filosofisteri bildar den torftiga grundvalen för deras lärda utgjutelser; - medan hos herr Dühring >>de grundläggande satserna för det exakta vetandet i mekanik, fysik och kemi>> o. s. v. ligger till grund - på vilket sätt har vi redan sett. Men på det att också tredje man skall bli i stånd att avgöra frågan, skall vi något närmare belysa det i den marxska noten anförda exemplet.

Det rör sig här om de homologa serierna av kolföreningar, av vilka man redan känner många och som alla är sammansatta enligt sin speciella algebraiska formel. Om vi t. ex. som i kemin betecknar kolatomen med C, väteatomen med H, syreatomen med O och antalet av de i varje förening ingående kolatomerna med n, så kan vi framställa molekylformlerna för några av dessa serier på följande sätt:

Cn H2n+2   - serien för vanliga paraffiner

Cn H2n+2O - serien för primära alkoholer

Cn H2nO2   - serien för enbasiska fettsyror

<175> Om vi som exempel tar den sista av dessa serier och efter varandra sätter n=1, n=2, n=3 o. s. v., erhåller vi följande resultat (med utelämnande av isomererna[13]):

C H 2 O2 - myrsyra      - kokpunkt 100º, smältpunkt.  1º
C2H 4 O2 - ättiksyra    - kokpunkt 118º, smältpunkt. 17º
C3H 6 O2 - propionsyra  - kokpunkt 140º, smältpunkt.  -
C4H 8 O2 - smörsyra     - kokpunkt 162º, smältpunkt.  -
C5H10 O2 - valeriansyra - kokpunkt 175º, smältpunkt.  -

och så vidare till C30H60O2, melissinsyra, som smälter först vid 80º och som alls inte har någon kokpunkt, emedan den över huvud taget inte avdunstar utan att sönderdelas.

Här ser vi alltså en hel rad av kvalitativt olika ämnen, bildade genom enkel kvantitativ tillsats av grundämnen - en tillsats som till på köpet alltid sker i samma proportion. Tydligast framträder detta där alla föreningens grundämnen ändras i proportion till sin kvantitet som hos de vanliga paraffinerna Cn H2n + 2: den lägsta är metan, CH2, en gas; den högsta man känner, hedekan, C16H34, är ett fast, färglöst, kristalliniskt ämne, som smälter vid 21º och kokar först vid 278º. I båda serierna kommer varje nytt led till stånd genom addition av CH2, av en kolatom och två väteatomer, till molekylformeln för det förra ledet, och denna kvantitativa förändring av molekylformeln frambringar varje gång ett kvalitativt olikartat ämne.

Dessa serier är emellertid endast ett särskilt påtagligt exempel. Nästan överallt i kemin, redan i fråga om kvä- <176> vets olika oxider, hos de olika fosfor- eller svavelsyrorna, kan man se hur >>kvantitet slår om i kvalitet>> och hur denna föregivet virriga hegelska dimföreställning så att säga livs levande påträffas i tingen och händelserna, vilket emellertid inte gör någon människa virrig och dimmig utom herr Dühring. Och då Marx är den förste som fäst uppmärksamheten därpå, och då herr Dühring läser denna hänvisning utan att förstå ett dugg av den (ty eljest hade han säkerligen inte släppt ifrån sig något så oerhört lättsinnigt), så behövs det inte mer för att även utan återblick på den ärorika Dühringska naturfilosofin kunna fastslå vem det är som saknar >>den moderna naturvetenskapliga tankemetodens eminenta bildningselement>>, Marx eller herr Dühring, och likaså vem som saknar bekantskap med >>kemins... grundläggande satser>>.

Till sist vill vi åberopa ännu ett vittne för kvantitetens övergång i kvalitet, nämligen Napoleon. Denne beskriver på följande sätt striden mellan det illa beridna men disciplinerade franska kavalleriet och mameluckerna, i individuell strid sin tids obetingat bästa men odisciplinerade rytteri: >>två mamelucker var obetingat överlägsna tre fransmän; 100 mamelucker och 100 fransmän höll varandra ungefär stången; 300 fransmän var i regel överlägsna 300 mamelucker; och 1.000 fransmän besegrade undantagslöst 1.500 mamelucker>>. Precis som för Marx en bestämd om också variabel minimistorlek av bytesvärdesumman är nödvändig för att möjliggöra dess övergång till kapital, på samma sätt är för Napoleon en bestämd minimistorlek av ryttaravdelningen nödvändig för att kunna göra den i sluten ordning och planmässig användning liggande styrkan av disciplinen gällande och för att stegra den till överlägsenhet även över större massor <177> bättre utrustat, skickligare ridande och fäktande och minst lika tappert irreguljärt kavalleri. Men vad bevisar det emot herr Dühring? Dukade inte Napoleon ömkligen under i kampen mot Europa? Led han inte nederlag efter nederlag? Och varför? Enbart till följd av sitt införande av den virriga hegelska dimföreställningen i kavalleriets taktik!

XIII: Dialektik. Negationens negation

>>Denna historiska skiss (uppkomsten av den s. k. ursprungliga kapitalackumulationen i England) är det jämförelsevis bästa i den marxska boken och skulle vara ännu bättre, om den utom på lärda kryckor inte hade hjälpt sig fram även på dialektiska kryckor. Den hegelska negationens negation måste här nämligen i brist på bättre och klarare hjälpmedel utföra den barnmorsketjänst, genom vilken framtiden förlossas ur det förflutnas sköte. Upphävandet av den individuella egendomen, vilken på antytt sätt har ägt rum sedan 1500-talet, är den första negationen. Den följes av en andra, som karaktäriseras som en negation av negationen och följaktligen som ett återställande av 'den individuella egendomen', men i en högre, på gemensamt ägande av jord och arbetsmedel grundad form. När denna nya 'individuella egendom' hos herr Marx också samtidigt benämnes 'samhällelig egendom', så framträder ju häri den hegelska högre enheten, i vilken motsägelsen skall vara upphävd, i det den med en ordlek förklaras både övervunnen och bevarad... Expropriation av expropriatörerna är i överensstämmelse här- <178> med liksom det automatiska resultatet av den historiska verkligheten i dess yttre materiella förhållanden... Med tillhjälp av ett par hegelska floskler - och en sådan är negationens negation - torde knappast någon besinningsfull människa övertygas om nödvändigheten av jord- och kapitalgemenskap... De marxska föreställningarnas dimmiga bastardform kan för övrigt inte förvåna den som vet vad som kan fås att rimma med Hegels dialektik använd som vetenskaplig grundval eller, rättare sagt, i vilka orimligheter den måste utmynna. För den som inte känner dessa konster bör uttryckligen anmärkas, att den första negationen hos Hegel är katekesens syndafall och den andra en till återlösning ledande högre enhet. På denna sinnessvaga analogi, hämtad från religionens område, måtte väl ändå inte faktas logik kunna grundas.

Herr Marx framhärdar förtröstansfullt i sin på en gång individuella och samhälleliga egendoms dimvärld och överlåter åt sina adepter att själva lösa den djupsinniga dialektiska gåtan.>> Så långt herr Dühring.

Marx kan alltså inte bevisa nödvändigheten av den sociala revolutionen, återupprättandet av gemensamhetsegendom till jorden och till de genom arbete frambringade produktionsmedlen annat än genom att åberopa sig på den hegelska negationens negation; och då han grundar sin socialistiska teori på denna från religionen hämtade sinnessvaga analogi kommer han till det resultatet, att det i framtidssamhället skall råda en på samma gång individuell och samhällelig egendom som en den upphävda motsägelsens högre hegelska enhet.

Låt oss tills vidare lämna negationens negation åt dess öde och i stället betrakta den >>på en gång individuella och samhälleliga egendomen>>. Denna betecknas av herr <179> Dühring som en >>dimvärld>> och däri har han anmärkningsvärt nog faktiskt rätt. Men det är tyvärr inte Marx som befinner sig i denna dimvärld utan tvärtom herr Dühring själv. Liksom han redan tidigare genom sin insikt i den hegelska >>delirant>>-metoden utan möda kunde konstatera vad de ännu ofullbordade banden av >>Kapitalet>> måste innehålla, så kan han här utan större möda med tillhjälp av Hegel korrigera Marx, i det han pådyvlar honom en egendomens högre enhet, som Marx inte sagt ett ord om.

Hos Marx heter det: >>Det är negationens negation. Denna återställer den individuella egendomen, men på grundval av den kapitalistiska epokens resultat - på grundval av kooperation mellan fria arbetare och deras gemensamma rätt till jorden och till de genom arbetet självt producerade produktionsmedlen. Förvandlingen av den på individuellt arbete vilande, splittrade privategendomen till en kapitalistisk egendom är i själva verket en ojämförligt mycket mer långsam, hård och svår process än förvandlingen av den faktiskt redan på samhällelig produktiv drift vilande kapitalistiska privategendomen till samhällelig egendom.>>[14] Det är allt. Det genom expropriation av expropriatörerna uppkomna läget betecknas alltså som ett återställande av den individuella egendomen, men på grundval av gemensam rätt till jorden och till de genom arbetet självt producerade produktionsmedlen. För var och en som förstår tyska betyder detta, att den samhälleliga egendomen utsträckes till jorden och de övriga produktionsmedlen medan det individuella ägan- <180> det omfattar produkterna, alltså bruksföremålen. Och för att saken skall kunna fattas även av barn i sexårsåldern tecknar Marx på sid. 56 en >>gemenskap av fria människor, som arbetar med gemensamma produktionsmedel och medvetet förbrukar sin individuella arbetskraft som en samhällelig arbetskraft>>, alltså en socialistiskt organiserad gemenskap, och säger: >>gemenskapens samlade produkt är en samhällelig produkt. En del av denna produkt användes ånyo som produktionsmedel. Den förblir samhällelig. Men en annan del konsumeras som livsmedel av gemenskapsmedlemmarna. Den måste därför fördelas bland dessa.>> Detta borde väl vara klart nog, t. o. m. för herr Dührings hegeliserade hjärna.

Den på samma gång individuella och samhälleliga egendomen, denna virriga bastardform, denna som ett nödvandigt resultat ur Hegels dialektik framgångna orimlighet, denna dimvärld, denna djupsinniga dialektiska gåta, som har överlåter åt sina adepter att lösa - den är återigen en fri skapelse och fantasi av herr Dühring. Marx är som föregiven hegelian förpliktad att som resultat av negationens negation leverera en riktig högre enhet, och då han inte gör detta efter herr Dührings smak, så måste denne återigen ta sin tillflykt till den högre och ädlare stilen och i den rena sanningens intresse pådyvla Marx åsikter som är herr Dührings eget speciella fabrikat. En man som är så totalt oförmögen att ens undantagsvis citera riktigt måste naturligtvis bli moraliskt upprörd över >>mandarinlärdomen>> hos andra människor, som undantagslöst citerar rätt men som just därigenom >> dåligt döljer bristen på insikt om tanketotaliteten hos de i det speciella fallet anförda skriftställarna>>. Herr Dühring har rätt. Leve historieskrivningen i stor stil!

<181> Vi har i det föregående utgått från förutsättningen att herr Dührings envisa falskcitering åtminstone skett i god tro och antingen berott på en för honom utmärkande total oförmåga att förstå eller på en för historieskrivningen i stor stil säregen vana, annars kallad slarv, att citera ur minnet. Men det tycks som om vi här hade kommit till den punkt, där också hos herr Dühring kvantiteten slår om i kvalitet. Ty om vi betänker, för det första att detta ställe hos Marx i och för sig är fullständigt klart och därtill kompletteras av ett annat ställe i samma bok som absolut inte tillåter något missförstånd; för det andra att herr Dühring varken i den ovan anförda kritiken av >>Kapitalet>> i Ergänzungsblätter eller ens i första upplagan av >>Kritisk historia>> upptäckt denna orimlighet med >>en på samma gång individuell och samhällelig egendom>>, utan först i andra upplagan, alltså vid tredje läsningen; att herr Dühring i denna socialistiskt omarbetade andra upplaga ansåg det nödvändigt att låta Marx uttala största möjliga nonsens om samhällets framtida organisation för att i motsats därtill - som han också gör - kunna desto mer triumferade framhäva >>den hushållskommun, som jag i mitt kompendium har skisserat ekonomiskt och juridiskt>> - när vi betänker allt detta, så tränger sig den slutsatsen på att herr Dühring nästan tvingar oss till antagandet att han här uppsåtligen >>på ett välgörande sätt utvidgat>> de marxiska tankarna - välgörande för herr Dühring nämligen.

Vilken roll spelar nu negationens negation hos Marx? På sid. 791 och därpå följande sidor sammanställer han slutresultaten av den på de föregående 50 sidorna genomförda ekonomiska och historiska analysen av kapitalets s. k. ursprungliga ackumulation. Före den kapitalistiska <182> epoken fanns det, åtminstone i England, småföretag grundade på arbetarens individuella ägande av sina produktionsmedel. Kapitlets s. k. ursprungliga ackumulation bestod här i exproprieringen av dessa direkta producenter, d. v. s. i upplösandet av den på eget arbete vilande privategendomen. Detta var möjligt, emedan nämnda smådrift är förenlig endast med trånga, naturvuxna skrankor för produktion och samhälle och därför på ett visst utvecklingsstadium frambringar de materiella medlen till sitt eget förintande. Denna förintelse, denna förvandling av individuella och splittrade produktionsmedel till samhällelig koncentrerade produktionsmedel bildar kapitalets förhistoria. Så snart arbetarna förvandlats till proletärer, deras arbetsbetingelser till kapital, så snart det kapitalistiska produktionssättet står på egna ben, antar den fortskridande utvecklingen av arbetets samhälleliga karaktär och den fortsatta förvandlingen av jord och andra produktionsmedel, sålunda också den fortsatta expropriationen av privatägarna, en ny form. >>Vad som nu återstår att expropriera år inte längre den självhushållande arbetaren utan den flera arbetare exploaterande kapitalisten. Denna expropriation fullbordas genom den kapitalistiska produktionens immanenta lagar, genom kapitalets koncentration. Varje enskild kapitalist tar död på flera andra. Hand i hand med denna koncentration eller de färre kapitalisternas expropriation av flertalet utvecklar sig i ständigt vaxande skala arbetsprocessens kooperativa form, det medvetna tekniska användandet av vetenskapen, det planmässiga gemensamma nyttjandet av jorden, förvandlingen av arbetsmedlen till allenast i gemensam form användbara arbetsmedel, ekonomiseringen av alla produktionsmedel genom deras bruk som gemensamma produktions- <183> medel för kombinerat, samhälleligt arbete. Jämsides med ständig minskning av antalet kapitalmagnater, som usurperar och monopoliserar alla fördelar av denna omvandling, växer massan av elände, tryck, träldom, urartning, utsugning, men också upproriskheten och den ständigt växande och genom den kapitalistiska produktionsprocessens egen mekanism skolade, förenade och organiserade arbetarklassen. Kapitalet blir till en boja för det produktionssätt som blomstrat med och under detta. Produktionsmedlens koncentration och utvecklingen av arbetets samhälleliga karaktär når en punkt, vid vilken de inte kan rymmas inom sitt kapitalistiska hölje. Detta spränges. Den kapitalistiska privategendomens timma slår. Expropriatörerna blir exproprierade.>>

Och nu frågar jag läsaren: var är de dialektiskt förvirrade tankegångarna och föreställningsarabeskerna, var är den röriga och oriktiga föreställning enligt vilken till sist allt blir ett och detsamma, var de dialektiska underverken för de troende, var det dialektiska hemlighetsmakeriet och broderierna efter den hegelska logoslärans anvisningar, utan vilka Marx, enligt herr Dühring, inte kan åstadkomma sin framställning? Marx påvisar helt enkelt historiskt, och sammanfattar här kort, att precis som en gång smådriften genom sin egen utveckling med nödvändighet skapade villkoren för sitt förintande, d. v. s. för exproprieringen av småägarna, så har nu det kapitalistiska produktionssättet likaledes självt frambringat de materiella betingelser genom vilka det måste gå under. Processen är en historisk process, och om den tillika är dialektisk så är det inte Marx' skuld, så fatalt det än kan vara för herr Dühring.

Först sedan Marx avslutat sin historiskt-ekonomiska <184> bevisföring, fortsätter han: >>Det kapitalistiska produktions- och tillägnelsesättet och därmed den kapitalistiska privategendomen är den första negationen av den individuella, på eget arbete grundade privategendomen. Den kapitalistiska produktionen frambringar själv med nödvändigheten hos en naturprocess sin egen negation. Det är negationens negation>> o. s. v. (som förut citerats).

När Marx betecknar detta skeende som en negationens negation har han alltså inte en tanke på att därmed vilja bevisa dess historiska nödvändighet. Tvärtom: sedan han historiskt bevisat att skeendet faktiskt både har gt rum och fortfarande äger rum, betecknar han det dessutom som ett skeende som försiggår efter en bestämd dialektisk lag. Det är allt. Det är alltså återigen en ren förvrängning från herr Dührings sida, då han påstår att negationens negation här måste utföra den barnmorsketjänst, genom vilken framtiden förlossas ur det förflutnas sköte, eller tillvitar Marx kravet, att man med tillhjälp av negationens negation skall låta sig övertygas om nödvändigheten av jord- och kapitalgemenskap (vilken själv är en livslevande dühringsk motsägelse).

Det vittnar om en total brist på insikt i dialektikens natur redan att herr Dühring anser den vara ett instrument för den blotta bevisföringen på samma sätt som man måhända i begränsad mening kan säga att den formella logiken eller den elementära matematiken är det. T. o. m. den formella logiken är framför allt en metod för att finna nya resultat till att fortsätta framåt från det kända till det okända, och detsamma gäller i vida mer eminent mening dialektiken, som genom att överskrida den formella logikens trånga horisont därtill innehåller kärnan till en omfattande världsåskådning. I matematiken före- <185> ligger samma förhållande. Den elementära matematiken, de konstanta storheternas matematik, rör sig inom den formella logikens gränser, åtminstone i stort sett; de variabla storheternas matematik, vars mest betydande del utgöres av infinitesimalkalkylen,[15] är i grund och botten ingenting annat ån dialektikens tillämpning på matematiska förhållanden. Den blotta bevisföringen träder här avgjort i bakgrunden för den mångfaldiga användning som metoden finner på nya undersökningsområden. Men nästan alla den högre matematikens bevis, med början från differentialkalkylens grundläggande satser, är strängt taget från den elementära matematikens ståndpunkt falska. Det kan heller inte vara på annat sätt när man som i föreliggande fall vill bevisa de på det dialektiska området vunna resultaten med den formella logikens hjälp. Att förmedelst den blotta dialektiken vilja bevisa något för en krass metafysiker som herr Dühring skulle vara förspilld möda av samma slag som Leibniz och hans lärjungar måste underkasta sig för att för dåtidens matematiker bevisa infinitesimalkalkylens satser. Differentialen förorsakade dem samma krämpor som negationens negation vållar herr Dühring (för övrigt spelar den, som vi skall se, en roll även i denna fråga). Herrarna gav till sist knorrande efter (försåvitt de inte dog dessförinnan), inte därför att de var övertygade, utan emedan resultatet alltid visade sig vara riktigt. Herr Dühring är enligt egen uppgift i fyrtioårsåldern, och om han uppnår den höga åldern som vi önskar honom, så kan också han bli i tillfälle att uppleva detsamma.

<186> Men vad är då denna förskräckliga negationens negation, som gör livet så surt för herr Dühring och som för honom spelar samma roll av oförlåtlig förbrytelse som synden mot den helige ande i kristendomen? Det är en mycket enkel, överallt och dagligen försiggående process som varje barn kan förstå, så snart man befriar den från den hemlighetsfulla gottköpsmystik, varmed den gamla idealistiska filosofin omgivit densamma och varmed hjälplösa metafysiker av herr Dührings slag fortfarande är intresserade av att omge den. Låt oss ta ett sädeskorn. Biljoner dylika sädeskorn förmales, kokas och tillagas för att sedan förtäras. Men om ett sådant sädeskorn finner de för detsamma normala betingelserna, om det faller i god jord, så försiggår med det under inflytande av värme och fuktighet en karaktäristisk förändring, det gror; kornet som sådant förgås, blir negerat, men i dess ställe framträder den ur detsamma uppkomna plantan, kornets negation. Men hurudant är denna plantas normala levnadslopp? Den växer, blommar, blir befruktad och producerar slutligen åter sädeskorn, och så snart dessa mognar dör strået bort, blir i sin tur negerat. Som resultat av denna negationens negation har vi åter det ursprungliga sädeskornet, men inte ensamt utan i tio-, tjugo-, trettiofaldigt antal. Sädesslagen förändras ytterst långsamt och därför är säden av i dag tämligen lik den för hundra år sedan. Men om vi tar en mottaglig prydnadsväxt, t. ex. en dahlia eller orkidé, och behandlar fröet och den ur detta uppstående plantan i enlighet med trädgårdskonstens anvisningar, så erhåller vi som resultat av denna negationens negation inte endast mer frön utan även kvalitativt förbättrade frön som ger vackrare blommor, och varje återupprepning av denna process, varje ny negation av nega- <187> tionen ökar denna fulländning. - På liknande sätt som hos sädeskornet fullbordas denna process hos de flesta insekter, t. ex. fjärilen. Den uppkommer ur ägget genom äggets negation, genomgår sina förvandlingar till könsmognaden, parar sig och blir åter negerad, i det den dör så snart parningsprocessen är slutförd och honan lagt sina talrika ägg. Att hos andra plantor och djur förloppet inte är lika enkelt, att de producerar frön, ägg eller ungar inte endast en gång innan de dör utan upprepade gånger, intresserar oss i föreliggande fall ännu inte, ty hår har vi endast att påvisa att negationens negation verkligen förekommer i den organiska naturens båda riken. Vidare är hela geologin en rad av negerade negationer, en rad av på varandra följande förstörelser av gamla och lagranden av nya stenformationer. Först blir den ursprungliga, genom avkylning av den flytande massan uppkomna jordskorpan förvittrad genom oceanisk, meteorologisk och atmosfärisk-kemisk inverkan och denna förvittrade massa lagras på havsbottnen. Lokala höjningar av havsbottnen ovanför havsytan utsätter ånyo delar av denna första lagring för inverkan av regn, årstidernas växlande värme, atmosfärens syre och kolsyra; för samma inverkan utsättes oupphörligt de ur jordens inre fram- och genombrytande lagren av smält och därefter avkylda stenmassor. Under miljoner av århundraden bildas så ständigt nya lager, ständigt åter till största delen förstörda och på nytt använda som byggnadsmaterial för nya lager. Men resultatet är mycket positivt: vi får en jordmån sammansatt av de mest olikartade kemiska grundämnen i ett tillstånd av kemisk förvittring som tillåter den mest rikliga och allsidiga vegetation.

Likadant i matematiken. Låt oss ta en godtycklig alge- <188> braisk storhet a. Negerar vi den, så har vi -a (minus a). Negerar vi denna negation, i det vi multiplicerar - a med - a, så har vi + a2, d. v. s. den ursprungliga positiva storheten men på ett högre plan, nämligen i andra potens. Och det spelar i föreliggande fall ingen roll att vi kan erhålla samma a2 genom att multiplicera det positiva a med sig självt, varigenom a2 faktiskt också förverkligas. Ty den negativa negationen sitter så fast i a2, att denna potens under alla omständigheter har två kvadratrötter, nämligen a och - a. Och denna omöjlighet att frigöra den negerade negationen, den i kvadraten inneslutna negativa roten, får en mycket påtaglig betydelse redan vid andragradsekvationerna. Ännu mera slående framträder negationens negation vid den högre analysen, vid >>summeringen av oändligt små storheter>>, som herr Dühring själv betecknar som matematikens högsta operation och som man i vanligt tal kallar differential- och integralkalkyl. Hur tillgår dessa räknesätt? Jag har t. ex. i en bestämd uppgift två variabla storheter x och y, av vilka den ena inte kan förändras utan att den andra samtidigt förändras i en av sakläget betingad relation. Jag differentierar x och y, d. v. s. Jag sätter x och y? Så oändligt små att deras storlek är försvinnande i jämförelse med varje annan verklig storhet, den må vara aldrig Så liten. Av x och y återstår då inte någonting annat än deras ömsesidiga relation men utan all så att säga materiell grundval, ett kvantitativt förhållande utan all kvantitet. dy / dx, relationen mellan de båda differentialerna x och y, är alltså = 0 / 0, men 0 / 0 satt som uttryck för y/x. Att denna relation mellan två försvunna storheter, fixerad i momentet för deras försvinnande, är en motsägelse, nämner jag endast <189> i förbigående; men det generar oss lika litet som det sedan nästan tvåhundra år generat matematiken över huvud. Vad har jag alltså annat gjort än negerat x och y, men inte negerat på det sätt som metafysiken negerar, d. v. s. så att jag inte längre bekymrar mig om dem, utan på ett sätt som motsvarar sakläget. I stället för x och y har jag alltså i den föreliggande formeln eller ekvationen deras negation dx och dy. Jag räknar nu vidare med denna formel, behandlar dx och dy som verkliga storheter, om också underkastade vissa undantagslagar, och på en viss punkt negerar jag negationen, d. v. s. jag integrerar differentialformeln och erhåller i stället för dx och dy åter de verkliga storheterna x och y. Därmed står jag emellertid ingalunda åter vid utgångspunkten utan jag har därmed löst uppgiften, på vilken den vanliga geometrin och algebran kanske hade gått bet.

Det förhåller sig inte på annat sätt i historien. Alla kulturfolk börjar med gemensamt ägande av jorden. Hos alla folk, som passerat ett visst ursprungligt stadium, blir denna gemensamhetsegendom under loppet av åkerbrukets fortsatta utveckling en boja för produktionen. Den blir upphävd, negerad, och efter ett längre eller kortare mellanstadium förvandlad till privategendom. Men på ett högre, just genom privategendomen till jorden framkallat utvecklingsstadium av åkerbruket blir i sin tur privategendomen en boja för produktionen - vilket i våra dagar är fallet med jordegendomen såväl i mindre som i större skala. Kravet att negera den, att åter förvandla jorden till gemensam egendom, framträder med nödvändighet. Men detta krav betyder inte ett återställande av den gamla ursprungliga gemensamhetsegendomen utan en långt högre utvecklad form av gemensamhetsegendom <190> vilken långt ifrån att bli en hämsko för produktionen i stället först frigör densamma och tillåter den att helt utnyttja de moderna kemiska upptäckterna och mekaniska uppfinningarna.

Eller - ett annat exempel: Den antika filosofin var en ursprunglig, naturvuxen materialism. Som sådan var den oförmögen att komma till klarhet över tänkandets förhållande till materien. Nödvändigheten att fatta detta förhållande ledde till läran om en själ skild från kroppen, sedan till hävdandet av denna själs odödlighet, slutligen till monoteism. Den ursprungliga materialismen blev alltså negerad genom idealismen. Men under filosofins fortsatta utveckling blev även idealismen ohållbar och negerad genom den moderna materialismen. Denna negationens negation är emellertid inte enbart ett återställande av den gamla materialismen utan fogar till dennas bestående grundvalar hela innehållet av två tusen års utveckling inom filosofin och naturvetenskapen, ävensom denna tvåtusenåriga historia som sådan. Den är över huvud taget inte längre någon filosofi utan helt enkelt en världsåskådning, som bekräftats och bevisats inte av någon speciell vetenskapernas vetenskap utan i den verkliga vetenskapen. Filosofin är alltså här >>upphävd>>, d. v. s. >>såväl övervunnen som bevarad>>; övervunnen till sin form, bevarad med sitt verkliga innehåll. Där herr Dühring endast ser >> ordlekar>> finns alltså vid närmare påseende ett verkligt innehåll.

Slutligen: till och med vid tillkomsten av den rousseauska jämlikhetsläran, av vilken den dühringska endast är en matt, förvanskad kopia, måste den hegelska negationens negation - till på köpet mer än tjugo år före Hegels <191> födelse - utföra barnmorsketjänsten. Och långt ifrån att skämmas häröver bär den i sin första framställning stämpeln av sin dialektiska härstamning nästan skrytsamt till beskådande. I natur- och vildhetstillståndet var människorna lika; och då Rousseau redan betraktar språket som en förfalskning av naturtillståndet, så har han obetingat rätt att även för dessa hypotetiska djurmänniskors vidkommande - av Haeckel nyligen betecknade som alali, språklösa - åberopa sig på den likhet som existerar inom en och samma djurart, så långt den nu sträcker sig. Men dessa lika djurmänniskor hade en egenskap framför de övriga djuren: perfektibiliteten, förmågan att ytterligare utveckla sig; och denna blev orsaken till olikheten. Rousseau ser alltså ett framsteg i olikhetens uppkomst. Men detta framsteg var antagonistiskt, det var samtidigt en tillbakagång. >>Alla ytterligare framsteg (från urtillståndet betraktat) var skenbart lika många steg till fullkomnandet av den enskilda människan, men i verkligheten till släktets förfall. Metallbearbetning och åkerbruk var de båda konster, vilkas uppfinning framkallade denna stora revolution>> (urskogens förvandling till odlad mark, men också införandet av elände och träldom tack vare egendomen). >>För diktaren framstår guld och silver, för filosofin järn och säd som de två drivkrafter som civiliserat människorna och ruinerat människosläktet.>> Varje nytt framsteg för civilisationen är samtidigt ett nytt framsteg för olikheten. Alla inrättningar som det med civilisationen uppkomna samhället producerar slår om i motsatsen till sitt ursprungliga ändamål! >>Det är obestridligt och en grundsats i all statsrätt, att folken utsett furstar åt sig för att skydda sin frihet, inte för att tillintetgöra den.>> Och ändå blir dessa furstar med nödvändighet <192> folkens förtryckare och stegrar detta intryck till en punkt där olikheten, driven till sin yttersta spets, åter slår om i sin motsats och blir likhetens orsak: inför despoterna är alla lika, nämligen värdelösa. >>Här är den yttersta graden av olikhet, slutpunkten där cirkeln slutar och berör den punkt från vilken vi utgick: här blir alla privatpersoner lika, emedan de ingenting är och undersåtarna inte längre har någon annan lag än sin herres vilja.>> Men despoten är herre endast så länge han kan använda våld och därför kan han när man >>fördriver honom inte beklaga sig över våldet... Våldet håller honom uppe, våldet störtar honom, allt går sin riktiga naturenliga gång.>> Och så slår olikheten åter om i likhet, men inte i de språklösa urmänniskornas naturvuxna likhet, utan i en samhällsfördragets högre likhet. Förtryckarna blir förtryckta! Det är negationens negation.

Vi har alltså redan här hos Rousseau inte endast en tankegång som på pricken liknar den som Marx utvecklat i >>Kapitalet>>, utan även i detaljerna en hel rad av samma dialektiska formuleringar som Marx använder: processer som till sin natur är antagonistiska, som i sig innehåller en motsägelse, en ytterlighets omslag i sin motsats, och slutligen som det helas kärna negationens negation. Om Rousseau 1754 ännu inte kunde tala hegeljargong, så är han inte desto mindre, 23 år före Hegels födelse, svårt angripen av hegelsmittan - motsägelsedialektik, logoslära, teologi o. s. v. Och när herr Dühring i sin urvattning av den rousseauska jämlikhetsteorin opererar med sina suveräna två män, så är han redan ute på det sluttande planet och rutschar räddningslöst rätt i armarna på negationens negation. Det tillstånd, i vilket de båda männens likhet frodas och som väl även framställes som ett ideal- <193> tillstånd, betecknas på sid. 271 som ett >>urtillstånd>>. Detta urtillstånd upphäves emellertid enligt sid. 279 nödvändigtvis genom >>rovsystemet>> - första negationen. Men vi är nu, tack vare verklighetsfilosofin, komna så långt att vi avskaffar rovsystemet och i dess ställe inför de av herr Dühring uppfunna, på jämlikhet vilande hushållskommunerna - negationens negation, jämlikhet på högre stadium. Ett nöjsamt skådespel, som på ett välgörande sätt vidgar synkretsen, att se hur herr Dühring i egen hög person själv hemfaller åt den förfärliga förbrytelsen - negationens negation.

Vad är alltså negationens negation? En ytterst allmän och just därför ytterst omfattande och viktig utvecklingslag för naturen, historien och tänkandet: en lag, vilken som vi sett gör sig gällande inom djur- och växtvärlden, i geologin, i matematiken, i historien, i filosofin, och som herr Dühring själv trots all sin motspänstighet och möda på sitt sätt måste följa utan att veta det. Det förstås av sig självt att när jag talar om negationens negation så säger jag därmed ingenting om den särskilda utvecklingsprocess som t. ex. sädeskornet genomgår från groningen till den fruktbärande plantans avdöende. Ty då även integralräkningen bygger på negationens negation, så skulle jag med det motsatta påståendet endast hävda den orimligheten att en levnadsprocess är integralräkning eller gärna för mig rentav socialism. Men det är just denna meningslöshet som metafysikerna fortfarande pådyvlar dialektiken. När jag betecknar alla dessa processer som negationens negation, så sammanfattar jag dem allesamman under en rörelselag och lämnar därmed även säregenheterna i varje enskild specialprocess obeaktade. Men dialektiken är ingenting annat än vetenskapen om de <194> allmänna rörelse- och utvecklingslagarna för naturen, det mänskliga samhället och tänkandet.

Nu kan man emellertid invända: Den här verkställda negationen är över huvud taget inte någon riktig negation: jag negerar ett sädeskorn även om jag förmal det, en insekt om jag trampar sönder den, den positiva storheten a om jag stryker den o. s. v. Eller jag negerar satsen:

rosen är en ros, om jag säger: rosen är ingen ros; och vad blir resultatet om jag på nytt negerar denna negation och säger: men rosen ar i alla fall en ros? Dessa invändningar är i verkligheten metafysikerns huvudargument mot dialektiken och fullt värdiga inskränktheten i detta tänkande. Att negera är i dialektiken inte att helt enkelt säga nej eller att förklara ett ting för icke existerande eller att på ett godtyckligt sätt förinta det Redan Spinoza säger: omnis determinatio est negatio, varje begränsning eller bestämning är samtidigt en negation. Och för det andra är negationens art - såväl i princip som ifråga om detaljerna - här bestämd av processens egen natur. Jag skall inte bara negera utan även åter upphäva negationen. Jag måste alltså inrätta den första negationen så att den andra blir eller är möjlig. Hur? Alltefter varje enskilt falls särskilda beskaffenhet. Förmal jag ett sädeskorn, trampar jag sönder en insekt, så har jag visserligen utfört den första akten men samtidigt gjort den andra omöjlig. Varje slag av ting har alltså sitt eget sätt att bli negerat så att en utveckling därvid kommer till stånd. Och på samma sätt med varje slag av föreställning eller begrepp. I infinitesimalkalkylen är negeringen en annan än vid bildandet av positiva potenser ur negativa rötter. Den måste läras liksom allt annat. Enbart med insikten att sädesplanta och infinitesimalräkning både <195> faller under negationens negation kan jag varken framgångsrikt odla säd eller differentiera och integrera, lika litet som jag enbart med hjälp av lagarna för bestämningen av tonläget ur strängens dimensioner utan vidare kan spela fiol. Det är klart att vid en negationsnegering som består i den barnsliga sysselsättningen att omväxlande skriva och stryka ut a eller att om en ros omväxlande påstå att den är och inte är en ros, kan ingenting annat framkomma än enfalden hos den som hänger sig åt en dylik långtråkig operation. Och ändå vill metafysikern inbilla oss att detta är den riktiga metoden att få negationens negation till stånd.

Det är följaktligen återigen ingen annan än herr Dühring som mystifierar oss när han påstår att negationens negation är en av Hegel uppfunnen, från religionen hämtad och på historien om syndafallet och återlösningen byggd sinnessvag analogi. Människorna har tänkt dialektiskt långt innan de visste vad dialektik var, liksom de talade prosa långt innan begreppet prosa existerade. Lagen om negationens negation, som verkar i naturen och historien och innan den väl blivit insedd även omedvetet i våra hjärnor, har endast fått sin första klara formulering genom Hegel. Och om herr Dühring föredrar att i tysthet praktisera metoden för sig själv och bara inte kan fördra namnet, så må han finna på ett bättre namn. Men om han vill fördriva metoden ur tänkandet, så får han vara vänlig att först driva ut den ur naturen och historien och uppfinna en matematik där -a * -a inte är a2 och där differentiering och integrering är vid straff förbjudna.

XIV: Avslutning

<196> Vi är färdiga med filosofin; de framtidsfantasier som i övrigt förekommer i herr Dührings >>Kompendium>> får vi anledning att återkomma till i samband med hans omvälvning av socialismen. Vad har herr Dühring lovat oss? Allt. Och vad har han hållit? Ingenting alls. >>Grundvalarna för en verklig och i överensstämmelse därmed på verkligheten i naturen och livet grundad filosofi>>, den >>strängt vetenskapliga världsåskådningen>>, de >>systemskapande tankarna>> och alla herr Dührings övriga av herr Dühring i högtravande talesätt utbasunerade prestationer visar sig, var vi än tar itu med dem, vara ren svindel. Världsschematiken, som >>utan att offra något i tankedjup ofelbart fastställt varats grundformer>>, visade sig vara ett otroligt ytligt plagiat av den hegelska logiken och delar med denna den övertron att nämnda >>grundformer>> eller logiska kategorier för en hemlighetsfull tillvaro någonstans före och utanför den värld, på vilken de skall >> tillämpas>>.

Naturfilosofin bjöd oss en kosmogoni, vars utgångspunkt är ett >>materiens odifferentierade urtillstånd>>, ett tillstånd som för att kunna tänkas förutsätter den mest hopplösa förvirring i fråga om sambandet mellan materia och rörelse och dessutom endast under antagandet av en utomvärldslig personlig gud, som ensam förmår att sätta detta urtillstånd i rörelse. Vid behandlingen av den organiska naturen måste verklighetsfilosofin, sedan den förkastat den darwinska kampen för tillvaron och det naturliga urvalet som varande >>ett stycke mot humaniteten riktad brutalitet>>, åter släppa in båda två genom en bak- <197> dörr såsom i naturen verksamma faktorer, om också av andra klass. Den grep dessutom tillfället att på biologins område dokumentera en okunnighet, som man i denna de oundvikliga populärvetenskapliga föredragens tid tvingas söka efter med ljus och lykta t. o. m. hos bildade familjeflickor. På moralens och rättens område hade den inte större framgång med förflackningen av Rousseau än tidigare med urvattnandet av Hegel, och den visar i rättsvetenskapen, trots alla försäkringar om motsatsen, en okunnighet som endast sällan torde påträffas ens bland de allra enklaste gammalpreussiska jurister. Den filosofi >>som inte låter sig nöja med en blott skenbar horisont>> nöjer sig i verkligheten med en juridisk horisont som sammanfaller med den preussiska landsrättens giltighetsområde. >>Den yttre och inre naturen mellan himmel och jord>> som denna filosofi lovade att rulla upp i dess mäktigt omvälvande rörelse väntar vi alltjämt på, och inte mindre på de >>slutgiltiga sanningarna i sista instans>> och >>det absolut fundamentala>>. Den filosof vars tankemetod utesluter varje tendens till en >>subjektivistiskt begränsad världsbild>> visar sig - som här påvisats - inte endast vara subjektivistiskt begränsad genom sina ytterst bristfälliga kunskaper, sitt inskränkt metafysiska tänkesätt och sin groteska självförhävelse utan även genom barnsliga personliga griller. Han kan inte framställa sin verklighetsfilosofi utan att hans motvilja mot tobak, katter och judar påtrugas hela den övriga mänskligheten, judarna inräknade, som allmängiltig lag. Hans >>verkligt kritiska ståndpunkt>> gentemot andra personer består i att envist pådyvla dem saker och ting som de aldrig sagt och som är av herr Dührings eget fabrikat. Hans intetsägande variationer på kälkborgartemat om livets värde <198> och om bästa sättet att njuta av det tyder på en brackighet, som gör hans vrede mot Goethes Faust förklarlig. Det var givetvis oförlåtligt av Goethe att göra den omoraliske Faust till hjälte och inte den allvarlige verklighetsfilosofen Wagner. - Kort sagt, verklighetsfilosofin som helhet visar sig för att tala med Hegel vara >>ett blaskigt uppkok på den bakvända tyska upplysningen>>, ett uppkok vars tunnhet och genomskinliga banalitet får en smula färg och substans endast genom tillsatsen av de irörda orakelmässiga glosorna. Och när vi är färdiga med boken, sa ar vi precis lika kloka som förut och måste tillstå att den >>nya tankemetoden>>, i de >>i grunden originella slutsatserna och föreställningarna>> och de >>systemskapande tankarna>> förvisso demonstrerat åtskilliga nya galenskaper men inte en enda stavelse som vi kunde ha lärt oss något av. Och denna människa, som med pukor och trumpeter prisar sina konster och sina varor högljuddare än den mest ordinära marknadsutropare och bakom vars stora ord ingenting, absolut ingenting finns - denna människa understår sig att som charlataner beteckna män som Fichte, Schelling och Hegel, av vilka den minste är en jätte gentemot henne själv. Charlatan i sanning - men vem?


[4] Engels gör här en ironisk anspelning på den preussiska författning, som efter konung Fredrik Wilhelm IV :s kontrarevolutionära statsomvälvning kom som en >>gåva>> från ovan och vid vars utformande den reaktionäre ministern Manteuffel medverkade. (Red.)

[5] Differentia specifica = utmärkande skillnad. (Red.)

[6] Skall tydligen vara >>fysiologiskt>>. Jämför sid. 109, 8:e raden uppifrån. (Red.)

[7] Sedan jag nedskrev ovanstående, tycks det redan ha bekräftats. Enligt de senaste, av Mendelejev och Bogusky med mer exakta apparater företagna undersökningarna uppvisar alla äkta gaser ett variabelt förhållande mellan tryck och volym; utvidgningskoefficienten för väte är vid varje hittills använd tryckstyrka positiv (volymen minskar i ett långsammare tempo än trycket stegras); hos atmosfärisk luft och andra undersökta gaser existerar en nollpunkt för trycket, så att ifrågavarande koefficient vid lägre tryck är positiv, vid högre negativ. Boyles lag, som ännu är praktiskt användbar, kräver alltså komplettering med en hel rad av speciallagar. (Nu - 1885 - vet vi, att det över huvud inte finns någon >>äkta>> gas. De har alla kunnat överföras i droppformigt-flytande tillstånd. (Anmärkning av Engels.)

[8] Denna härledning av den moderna jämlikhetsföreställningen ur det borgerliga samhällets ekonomiska betingelser framställes först av Marx i >>Kapitalet>>. (Anmärkning av Engels.)

[9] Code pénal = strafflag. (Red.)

[10] Code Napoléon - den år 1804 ur den franska revolutionens Code civil (borgerliga lag) under Napoleon Bonaparte tillkomna borgerliga lagen. (Red.)

[11] Corpus juris - en omfattande romersk rikslag från 6:e århundradet; grundvalen för rätten i de flesta kapitalistiska länder. (Red.)

[12] Gustav Struve (1805-1870) småborgerlig demokrat, entusiastisk förespråkare för vegetarianismen. (Red.)

[13] Isomeri = lika del, företeelsen att ämnen med samma kemiska formel har olika fysikaliska och kemiska egenskaper. (Red.)

[14] Jämför med den av oss citerade upplagan av >>Kapitalet>>, sid. 803. (I fråga om varianter se samma verk sid. 22 samt anmärkning sid. 205 i denna bok.) (Red.)

[15] Infinitesimalkalkyl: gren av matematiken som omfattar differential- och integralkalkyl, räkning med oändligt små storheter. (Red.)


Previous Next Title Page Contents