<201> Den politiska ekonomin i vidare mening är vetenskapen om de lagar, som reglerar produktionen och utbytet av materiella livsförnödenheter i det mänskliga samhället. Produktion och utbyte är två skilda funktioner. Produktionen kan äga rum utan utbyte, utbyte däremot - som i första hand är ett utbyte av produkter - kan inte äga rum utan produktion. Var och en av dessa båda samhälleliga funktioner står under inflytande av till största delen speciella yttre påverkningar och har därför också till största delen sina egna speciella lagar. Å andra sidan betingar de varandra i varje moment och inverkar på varandra i en sådan utsträckning, att man skulle kunna beteckna dem som den ekonomiska kurvans abskissa och ordinata.
De betingelser, under vilka människorna producerar och utbyter, växlar från land till land, och i varje land från generation till generation. Den politiska ekonomin kan därför inte vara densamma för alla länder och för alla historiska epoker. Från bågen och pilen, från stenyxan och vildens endast undantagsvis förekommande byteshandel å den ena sidan och fram till ångmaskinen på tusen hästkrafter, till den mekaniska vävstolen, järnvägarna och Bank of England å den andra är det ett oerhört steg. <202> Eldsländarna ger inte upphov till massproduktion eller världshandel, lika litet som till växelrytteri eller börskrascher. Om någon ville inordna Eldslandets politiska ekonomi under samma lagar som det nuvarande Englands så skulle han uppenbarligen inte åstadkomma något annat än banaliteter av enklaste slag. Den politiska ekonomin är till sitt väsen en historisk vetenskap. Den behandlar ett historiskt stoff, d. v. s. ett stoff som ständigt förändras. Den undersöker i första hand de speciella lagar som gäller för varje enskilt utvecklingsstadium av produktionen och utbytet och kommer först efter avslutad undersökning att kunna uppställa de få allmängiltiga lagarna för produktionen och utbytet över huvud. Därvid är det emellertid självklart att de för vissa bestämda produktionssätt och utbytesformer gällande lagarna också måste äga giltighet för alla historiska perioder, som har samma produktionssätt och utbytesformer. Sålunda träder exempelvis i och med införande av metallmynt en rad lagar i verksamhet, som förblir giltiga för alla länder och historiska perioder, under vilka metallmynt tjänstgör som förmedlare av utbytet.
Allt efter arten och sättet för produktionen och utbytet i ett visst historiskt samhälle och allt efter detta samhälles historiska förutsättningar är samtidigt även arten och sättet för produkternas fördelning givna. Inom stam- eller bykommunen med gemensam äganderätt till jorden, med vilken, eller med vars lätt igenkänneliga rester, alla kulturfolk gör sitt inträde i historien, är en tämligen likartad fördelning av produkterna en självklar sak. När en större olikhet inträder i fördelningen mellan kommunens medlemmar är detta redan ett tecken på begynnande upplösning av gemenskapen. - Storbruket liksom <203> småbruket tillåter, allt efter de historiska förutsättningar varur det utvecklats, mycket olikartade fördelningsformer. Men det är uppenbart att storbruket alltid måste betinga en helt annan fördelning än småbruket; att det förutsätter eller skapar en klassmotsättning - mellan slavägare och slavar, mellan godsherrar och livegna, mellan kapitalister och lönarbetare - medan småbruket alls inte förutsätter någon klasskillnad mellan de i jordbruksproduktionen sysselsatta individerna; tvärtom antyder redan tillvaron av en sådan klasskillnad att småbruket börjar gå under. - Införandet och spridningen av metallmynt i ett land, där tidigare uteslutande eller övervägande naturahushållning varit rådande, är städse förbundna med en mer eller mindre snabb omvälvning av den dittillsvarande fördelningen, närmare bestämt så att olikheten i fördelningen mellan individerna, d. v. s. motsättningen mellan rik och fattig, stegras mer och mer. - Det lokala skråhantverket under medeltiden uteslöt möjligheten av storkapitalister och löntagare på livstid i lika hög grad som den moderna storindustrin, de nuvarande kreditförhållandena och den mot utvecklingen av dessa båda faktorer svarande utbytesformen - den fria konkurrensen - med nödvändighet måste frambringa dem.
I och med skillnaderna i fördelning uppträder emellertid även klasskillnaderna. Samhället uppdelas i privilegierade och missgynnade, utsugande och utsugna, härskande och undertryckta klasser, och staten, som ursprungligen bildar en naturlig sammanslutning av närbesläktade grupper inom samma stam för tillvaratagande av gemensamma intressen - t. ex. bevattning i Orienten - och för skydd mot yttre fiender, får från och med denna <204> tidpunkt i lika hög grad till uppgift att med våld upprätthålla betingelserna för den härskande klassens liv och herravälde över den undertryckta klassen.
Fördelningen är emellertid inte ett enbart passivt resultat av produktionen och utbytet: den återverkar i sin tur på dem båda. Varje nytt produktionssätt och varje ny form för utbyte hämmas i sin begynnelse inte endast av de gamla formerna och de mot dessa svarande politiska inrättningarna utan också av det gamla fördelningssättet. Det nya produktionssättet måste i seg kamp tillkämpa sig ett efter detsamma anpassat fördelningssätt. Men ju smidigare, ju mer utformnings- och utvecklingsbart ett visst produktions- och utbytessätt är, desto snabbare når också fördelningen ett stadium, där den växer sitt ursprung över huvudet och råkar i motsättning till de förutvarande formerna för produktion och utbyte. Den ursprungliga och organiskt framvuxna gemenskap som vi ovan talat om kan bestå i årtusenden - såsom den ännu i dag består hos indier och slaver - innan förbindelserna med yttervärlden skapar sådana förmögenhetsdifferenser i dess inre att den går sin upplösning till mötes. Den moderna kapitalistiska produktionen, som knappt räknar mer än tre hundra år och som vann herravälde först efter storindustrins införande, alltså för hundra år sedan, har däremot på denna korta tid åstadkommit så stora motsättningar i fördelningen - å ena sidan kapitalets koncentration i ett fåtal händer och å den andra sidan koncentrationen av de egendomslösa massorna i de stora städerna - att den som en följd därav nödvändigt måste gå under.
Sammanhanget mellan den förhandenvarande fördelningen och de materiella existensbetingelserna inom ett <205> samhälle ligger så påtagligt i sakens natur, att det regelbundet återspeglas i folkets instinkt. Så länge ett produktionssätt befinner sig i den stigande kurvan av sin utveckling tilljublas det till och med av dem som vid fördelningen drar det kortaste strået. Så var fallet med de engelska arbetarna vid storindustrins uppkomst. Ja, till och med så länge detta produktionssätt befinner sig i social jämvikt råder i det stora hela belåtenhet med fördelningen, och om protester höjes, så kommer de från den härskande klassens egna led (Saint-Simon, Fourier, Owen) och vinner i början föga anklang bland de utsugna massorna. Först när det ifrågavarande produktionssättet har tillryggalagt ett gott stycke av den fallande kurvan, först när det till hälften har överlevt sig självt och när de betingelser, som ledde till dess uppkomst, till stor del försvunnit så att dess efterträdare redan bultar på porten - först då framstår den allt ojämnare fördelningen som orättvis, först då vädjar man från de föråldrade förhållandena till den så kallade eviga rättvisan. Denna vädjan till moral och rättvisa hjälper oss vetenskapligt sett inte en tumsbredd framåt. Den ekonomiska vetenskapen kan inte se någon bevisgrund i den moraliska harmen - den må vara aldrig så berättigad - utan endast ett symtom. Vetenskapens uppgift är tvärtom att påvisa de framträdande samhälleliga missförhållandenas beroende av det förhandenvarande produktionssättet men även att tolka dem som tecken på produktionssättets förestående upplösning, dess uppgift är att inom de sönderfallande ekonomiska formerna uppenbara elementen till en framtida ny organisation för produktion och utbyte, som kommer att avlägsna dessa missförhållanden. Den vrede, som skapar poeten, är helt på sin plats vid skildringen <206> av dessa missförhållanden liksom även vid angrepp på de skönmålare i den härskande klassens tjänst, som förnekar deras existens eller förgyller upp dem, men hur litet den i varje speciellt fall bevisar framgår redan därav, att man i varje epok av den hittillsvarande historien finner fullt upp med material för en sådan vrede.
Den politiska ekonomin som vetenskapen om de betingelser och former, under vilka de olika mänskliga samhällena producerat och utbytt och under vilka de i enlighet därmed under olika perioder fördelat produkterna - den politiska ekonomin i denna vidare mening är dock ännu inte skapad. Vad vi hittills äger av ekonomisk vetenskap behandlar så gott som uteslutande det kapitalistiska produktionssättets uppkomst och utveckling. Med utgångspunkt från kritiken av de kvarlevande feodala produktions- och bytesformerna påvisar den nödvändigheten av att ersätta dessa med kapitalistiska former. Den utvecklar så lagarna för det kapitalistiska produktionssättet och de däremot svarande bytesformerna ur positiv synpunkt, d. v. s. ur en synpunkt, enligt vilken de främjar den allmänna samhällsnyttan. Och slutligen ger den en socialistisk kritik av det kapitalistiska produktionssättet, i det den belyser dess lagbundenhet ur negativ synpunkt och påvisar hur detta produktionssätt genom sin egen utveckling drives mot den punkt där det omöjliggör sig självt. Denna senare kritik påvisar hur de kapitalistiska produktions- och bytesformerna allt mer blir till en outhärdlig boja för själva produktionen; det av dessa former med nödvändighet betingade fördelningssystemet har skapat klassförhållanden, som för var dag blir allt olidligare med en för var dag alltmer skärpt motsättning mellan ständigt färre men rikare kapitalister å den ena <207> sidan och ständigt talrikare men i det stora hela sämre ställda egendomslösa löntagare å den andra. De ofantliga produktivkrafter, som skapats inom det kapitalistiska produktionssättet och som av detta inte längre kan bemästras, väntar endast på att övertas av en planmässigt samarbetande organisation för att åt alla samhällsmedlemmar säkerställa medlen för deras existens och den fria utvecklingen av deras färdigheter, och detta i ständigt växande utsträckning.
För en konsekvent genomförd kritik av den borgerliga ekonomin är det emellertid inte nog med att känna den kapitalistiska formen för produktion, utbyte och fördelning. Även de former, som föregått densamma och som i de mindre utvecklade länderna alltjämt existerar vid sidan av den, måste undersökas - åtminstone i sina huvuddrag - och jämföras med efterföljaren. En sådan undersökning och jämförelse har hittills i det stora hela genomförts endast av Marx, och det är därför nästan uteslutande hans forskningar som vi har att tacka för vad som hittills konstaterats beträffande den teoretiska ekonomin före det borgerliga samhällets epok.
Fastän förebådad av geniala hjärnor mot slutet av 1600-talet är likväl den politiska ekonomin i trängre mening och i den positiva form, som den erhöll genom fysiokraterna och Adam Smith, i huvudsak en skapelse av 1700-talet och står vid sidan av de samtida stora franska upplysningsfilosofernas landvinningar med sin tids alla förtjänster och brister. Vad vi sagt om upplysningsfilosoferna gäller också om tidens ekonomer. Den nya vetenskapen var för dem inte ett uttryck för förhållandena och behoven i deras egen tid utan ett uttryck för det eviga förnuftet; de av dem upptäckta lagarna för produktionen <208> och utbytet framstod inte som lagar för en historiskt bestämd form av dessa verksamhetsgrenar utan som eviga naturlagar. Man härledde dem ur människans natur. Men >>människan>>, det var närmare besett den dåvarande borgaren som höll på att förvandlas till bourgeois, och hennes natur bestod i att fabricera och driva handel under de historiskt bestämda förhållanden som då härskade. - Efter att tillfyllest ha lärt kanna var >>kritiske grundläggare>> herr Dühring och hans metod från filosofin kan vi också utan svårighet förutsäga hur han skall uppfatta den politiska ekonomin. I filosofin utgjorde hans åskådningssätt - där han inte helt enkelt pratade nonsens, som i naturfilosofin - en vrångbild av 1700-talets uppfattning. För honom rörde det sig inte om historiska utvecklingslagar, utan om naturlagar, eviga sanningar. Samhälleliga förhållanden sådana som moral och rätt bestämdes inte av de föreliggande historiska betingelserna utan av de båda berömda männen, av vilka den ene antingen förtrycker den andre eller avstår från att förtrycka honom, vilket senare fall tyvärr hittills aldrig har inträffat. Vi gör oss sålunda knappast skyldiga till något misstag, om vi förutsätter att herr Dühring även kommer att reducera den politiska ekonomin till en samling slutgiltiga sanningar i högsta instans, eviga naturlagar, tautologiska axiom av den mest innehållslösa tomhet, men samtidigt kommer att smuggla in ekonomins hela positiva innehåll, så långt han känner till det, genom bakdörren. Likaså kommer han inte att härleda fördelningen som samhällelig företeelse ur produktionen och utbytet utan remittera den till sina båda berömda män för slutgiltig lösning. Och då allt detta redan är gamla välkända tricks for oss, sa kan vi här fatta oss så mycket kortare.
I själva verket förklarar herr Dühring redan på sidan <209> 2 att hans ekonomi tar hänsyn till det som i hans filosofi >>fastställts>> och att den >>i några väsentliga punkter stöder sig på sanningar, som är överordnade och redan klarlagda på ett högre undersökningsplan>>. - Överallt samma enträgenhet i lovsångerna över sig själv. Överallt en herr Dühring som triumferar över det som av herr Dühring fastställts och klarlagts. Men detta >>klarläggande>> - som vi hört så mycket om - påminner mest om utsläckandet av ett flämtande ljus.
Strax efteråt kommer vi till >> de grundläggande naturlagarna för all ekonomi>>. Vi har alltså gissat rätt. Men dessa naturlagar tillåter en riktig insikt i den hittillsvarande historien endast om man >>undersöker dem med hänsyn till de bestämningar, som de erhållit som ett resultat av de politiska undertrycknings- och grupperingsformerna. Inrättningar sådana som slaveri och livegenskap, till vilka den på våld grundade egendomen sällar sig som en tvillingbroder, bör betraktas som socialekonomiska författningsformer av äkta politisk natur och de bildar i den hittillsvarande utvecklingen den ram, inom vilken verkningarna av de ekonomiska naturlagarna med nödvändighet måste framträda.>>
Denna sats är den fanfar, vilken likt ett wagnerskt ledmotiv förkunnar för oss, att de båda berömda männen befinner sig i antågande. Men den är även något mer, den bildar grundtemat för hela den dühringska boken. I fråga om rätten hade herr Dühring ingenting annat att bjuda oss än en dålig översättning av den rousseauska jämlikhetsteorin till socialistiskt språk, en översättning som man i åratal kunnat få höra bättre utförd i vilken arbetarrestaurang som helst i Paris. Här får vi oss till <210> livs en på intet vis bättre, socialistisk översättning av ekonomernas klagomål över att ekonomins eviga naturlagar och deras verkningar förfalskats genom att staten, våldet, blandat sig i leken. På den punkten står han förtjänstfullt nog helt och hållet ensam bland socialisterna. Varje socialistisk arbetare, likgiltigt av vilken nationalitet, vet mycket väl att staten bara skyddar utsugningen men inte förorsakar den, att förhållandet mellan kapital och arbete är orsaken till utsugningen och att detta förhållande uppkommit på rent ekonomisk väg och ingalunda genom våld.
I fortsättningen får vi veta att man i alla ekonomiska frågor kan skilja mellan >>två händelseförlopp, produktionens och fördelningens>>. Till dessa har den för sin ytlighet kände J. B Say fogat ännu ett tredje, förbrukningens, konsumtionens, men inte haft något vettigt att säga om det, lika litet som hans efterföljare. Utbytet eller cirkulationen är enligt herr Dühring bara en underavdelning av produktionen, vilken omfattar allt som är nödvändigt för att produkterna skall nå fram till den slutlige och egentlige konsumenten. - Då herr Dühring blandar ihop produktions- och cirkulationsprocesserna, som till sitt väsen är skilda även om de ömsesidigt betingar varandra, och ogenerat påstår att bara >>förvirring kan uppstå>> genom att man tar avstånd från hans förvirring, så bevisar han därmed endast att han inte känner till eller inte förstår den kolossala utveckling, som just cirkulationen genomgått under de senaste femtio åren. Detta bekräftas för övrigt också av hans bok. Men inte nog med det. Sedan han slagit samman produktion och utbyte under namnet produktion i och for sig, ställer han bredvid densamma fördelningen som ett andra, <211> nytillkommet händelseförlopp, som inte har det ringaste med produktionen att skaffa. Nu har vi emellertid sett att fördelningen i grund och botten ingenting annat är än det nödvändiga resultatet av produktions- och bytesförhållandena i ett bestämt samhälle ävensom av nämnda samhälles historiska förutsättningar; om vi känner dessa bägge faktorer kan vi med bestämdhet även sluta oss till det i samhället rådande fördelningssättet. Men vi ser samtidigt att om herr Dühring inte vill svika de grundsatser, som han >>fastställt>> i sin moral-, rätts- och historieuppfattning, så måste han förneka detta elementära ekonomiska faktum, särskilt när det gäller att smuggla in sina båda oumbärliga män i ekonomin. Först sedan fördelningen lyckligt och väl frigjorts från allt sammanhang med produktion och utbyte kan den stora händelsen gå av stapeln.
Låt oss emellertid först dra oss till minnes hur bevisföringen gick till i fråga om moral och rätt. Där startade herr Dühring ursprungligen med endast en man. Han sade: >>En människa kan, i den mån hon föreställes ensam eller - vilket ger samma resultat - som stående utanför varje sammanhang med andra, inte ha några plikter. För henne finns det intet böra, utan endast ett vilja.>> Men vem är väl denna pliktbefriade, i sin ensamhet föreställda människa om inte den fatale >>urjuden Adam>> i paradiset, som är utan synd, just därför att han inte kan begå någon sådan? - Men även denne verklighetsfilosofiske Adam står inför sitt syndafall. Vid sidan av honom uppträder plötsligt - visserligen ingen Eva med svallande lockar, men väl en andra Adam. Och därmed får Adam förpliktelser som han genast - sviker. I stället för att sluta sin broder i sin famn som likaberättigad <212> ställer han honom under sitt herravälde, förslavar honom, och av följderna av denna första synd, förslavandets arvsynd, lider hela världshistorien ännu den dag i dag är, varför den enligt herr Dühring inte heller är värd ett rött öre.
Om alltså herr Dühring - som vi i förbigående erinrar om - trodde sig riktigt ha prisgett >>negationens negation>> åt föraktet genom att framställa den som ett uppkok på den gamla historien om syndafallet och återlösningen, vad skall man i så fall säga om hans nya variation av samma historia? (Även återlösningen skall vi, för att använda ett kautschukartat uttryck, i fortsättningen få tillfälle att >>göra närmare bekantskap med>>.) För vår del föredrar vii varje fall den gamla semitiska folkmyten som åtminstone gav mannen och kvinnan en viss kompensation för att de lämnade oskuldstillståndet, och herr Dühring må gärna för oss ensam behålla äran av att ha konstruerat ett syndafall med två män.
Låt oss nu se till hur översättningen av syndafallet tar sig ut i >>ekonomisk>> språkdräkt: >>För produktionsbegreppet kan i varje fall föreställningen om en Robinson, som med sina krafter står isolerad inför naturen och inte måste dela någonting med någon, tjäna som en lämplig hjälpkonstruktion... Likaså är det ändamålsenligt, när det gäller att åskådliggöra det väsentliga i fördelningsbegreppet, att föreställa sig två personer, vilka ekonomiska krafter samverkar och vilka uppenbarligen i någon form måste råka i konflikt beträffande sina andelar. Mer än denna enkla dualism behövs det faktiskt inte för att med all skärpa klarlägga några av de viktigaste fördelningsrelationerna och härleda deras lagbundenhet i dess logiska nödvändighet... Samverkan på likställda <213> villkor är här lika väl tänkbar som en kombination av krafter genom ett fullständigt undertryckande av den ena parten, som då i egenskap av slav eller rent arbetsredskap pressas till ekonomisk tjänst och i enlighet därmed erhåller samma behandling som ett arbetsredskap... Mellan jämlikhetstillståndet med dess overksamhet å den ena sidan och allsmäktighet och ensidig aktivitet å den andra finns det en hel rad av stadier, som världshistorien har sörjt för att illustrera i all deras brokiga mångfald. En universell överblick över de skilda rätts- och orättsinstitutionerna i historien bildar här en väsentlig förutsättning>>... och till sist förvandlas hela fördelningen till en >> ekonomisk fördelningsrätt>>.
Nu har herr Dühring äntligen åter fast mark under fötterna. Arm i arm med sina båda män kan han utmana sitt århundrade. Men bakom denna treenighet står ännu en onämnd kraft.
>>Kapitalet har inte uppfunnit merarbetet. Överallt, där en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, förutom den arbetstid som är nödvändig för hans eget uppehälle sätta till extra arbetstid för att producera livsmedel åt produktionsmedlens ägare, denne må sedan vara atensk kaloskagatos, etruskisk teokrat, civis romanus[16], normandisk baron, amerikansk slavägare, valakisk bojar, modern storgodsägare eller kapitalist.>> (Karl Marx: >>Kapitalet>>, första delen, andra upplagan, sid. 227, svenska övers. sid. 206.)
Sedan herr Dühring på detta sätt erhållit upplysning om den för alla hittillsvarande produktionsformer gemensamma grundformen för utsugningen - gemensam <214> så långt samhället rör sig i klassmotsättningar - gällde det bara att applicera de två männen på densamma och den rotfasta grundvalen för verklighetsekonomin var färdig. Han tvekade inte ett ögonblick att utveckla denna >>systemskapande tanke>>. Arbete utan motprestation utöver den för arbetarens eget uppehälle nödvändiga arbetstiden, det är den springande punkten. Adam, som här heter Robinson, låter alltså sin Adam nummer två, Fredag, hugga i med friska tag. Men varför trälar Fredag mer än som är nödvändigt för hans eget uppehälle? Även denna fråga finner delvis sitt svar hos Marx. Men det är mycket för vidlyftigt för de båda männen. Saken klaras i en handvändning: Robinson >>undertrycker>> Fredag, pressar honom >>i egenskap av slav eller arbetsredskap till ekonomisk tjänst>> och underkastar honom också >>samma behandling som ett arbetsredskap>>. Med denna splitternya >>originella formulering>> slår herr Dühring så att säga två flugor i en smäll. För det första besparar han sig mödan att förklara de olika hittills förekommande fördelningsformerna, deras skiljaktigheter och orsaker: såsom bottnande i undertryckande, i våld, saknar de samt och synnerligen allt existensberättigande. Till denna sida återkommer vi i fortsättningen. Och för det andra flyttar han därmed hela teorin om fördelningen från ekonomins område till moralens och rättens, d. v. s. från fastslagna materiella fakta till de mer eller mindre varierande meningarnas och känslornas område. Han behöver alltså inte längre undersöka och bevisa utan bara upphöjt deklamera vidare och kan ställa krav på att fördelningen av arbetets produkter skall rätta sig inte efter sina verkliga orsaker utan efter vad som synes honom, herr Dühring, rimligt och rättvist. Men det som synes <215> herr Dühring rättvist är ingalunda oföränderligt och alltså långt ifrån någon äkta sanning. Ty en sådan är ju, enligt herr Dühring själv, >>över huvud taget inte möjlig att förändra>>. År 1868 påstod herr Dühring (i boken >>Min sociala väckelseskrift och dess öden>>) att >> all högre civilisation tenderar att framhäva egendomen allt starkare, och i detta faktum, inte i en sammanblandning av rätts- och maktsfären, ligger den moderna utvecklingens väsen och framtid>>. Och vidare kunde han absolut inte begripa >>hur lönarbetets förvandling till en annan form av inkomsten någonsin skulle kunde förenas med den mänskliga naturens lagar och samhällsorganismens naturnödvändiga struktur>>. Alltså 1868: privategendom och lönarbete naturnödvändiga och därför rättvisa, 1876: båda är följder av våld och >>rofferi>>, följaktligen orättvisa. Och då vi omöjligt kan veta vad som om några år eventuellt kan synas ett så väldigt framstormande geni rimligt och rättvist, så gör vi förvisso klokast i att vid vårt studium av rikedomens fördelning hålla oss till de faktiska, objektiva ekonomiska lagarna och inte till herr Dührings för ögonblicket rådande, föränderliga och subjektiva föreställning om rätt och orätt.
Om vi inte hade någon säkrare garanti för en annalkande omvälvning i det nuvarande sättet att fördela arbetsresultaten med dess skriande motsättningar mellan elände och överflöd, mellan hungersnöd och frosseri, än medvetandet att detta fördelningssätt är orättvist och att rättvisan ändå till sist måste segra, så skulle det vara illa ställt för oss och vi kunde få vänta länge. Redan de medeltida mystikerna, som drömde om tusenårsrikets ankomst, var medvetna om orättvisan i klassmotsättningarna. På tröskeln till den nyare historien, för trehundra- <216> femtio år sedan, ropade Thomas Münzer ut den över hela världen. I de engelska och franska borgerliga revolutionerna skallade samma rop och - förklingade ohört. Och när nu samma rop om avskaffande av klassmotsättningarna och klasskillnaderna, som lämnade de arbetande och lidande massorna oberörda fram till 1830, höjes på nytt och får ett miljonfaldigt eko, när det från det ena landet griper över till det andra i precis samma ordningsföljd och med samma intensitet som storindustrin utvecklas, när det inom loppet av en människoålder blivit till en makt, som trotsar alla de makter som förenats emot det och gör dess nära förestående seger ofrånkomlig - varav kommer sig detta? Det kommer sig av att den moderna storindustrin å ena sidan skapat ett proletariat, en klass, som för första gången i historien kan ställa kravet på avskaffande av inte den ena eller andra speciella klassorganisationen eller det ena eller andra klassprivilegiet utan klasserna över huvud taget - en klass som befinner sig i den situationen, att den måste genomföra detta krav vid risk att eljest sjunka ned till de kinesiska kuliernas nivå. Och vidare därav att samma storindustri å andra sidan i bourgeoisin har skapat en klass, som äger monopol på alla produktionsredskap och livsförnödenheter, men som i varje spekulationsperiod och den därpå följande kraschen visar sig oduglig att i fortsättningen behärska de produktivkrafter, som vuxit den över huvudet: en klass, under vars ledning samhället rusar mot sin undergång liksom ett lokomotiv, vars förare är för svag för att kunna slå ifrån den på full fart inställda regulatorn. Med andra ord: det kommer sig därav, att såväl de genom det moderna kapitalistiska produktionssättet skapade produktivkrafterna som det därpå grundade syste- <217> met för fördelningen av varorna har råkat i brännande motsättning till nämnda produktionssätt som sådant. Detta är fallet i så hög grad, att en omvälvning i sättet att producera och fördela, varigenom alla klasskillnader undanröjes, är ofrånkomlig om inte hela det moderna samhället skall gå under. På detta påtagliga materiella faktum, som med oemotståndlig nödvändighet i en mer eller mindre klar form tränger sig in i de exploaterade proletärernas hjärnor, och inte på den ene eller andre skrivbordsfilosofens föreställningar om rätt eller orätt grundar sig den moderna socialismens segervishet.
>>Den allmänna politikens förhållande till den ekonomiska rättens utformning är i mitt system så påtagligt och tillika så egenartat bestämt, att en särskild hänvisning till detta faktum inte torde vara ur vägen för att underlätta studiet. Utformningen av de politiska relationerna är det historiskt grundläggande, och den ekonomiska avhängigheten är endast en verkan eller ett specialfall och följaktligen ett faktum av underordnad rang. Skenbart förhåller det sig på omvänt sätt, och några av de nya socialistiska systemen gör härav en ledande princip, i det de låter de politiska andrahandsfrågorna så att säga växa fram ur de ekonomiska tillstånden. Nu existerar visserligen dessa återverkningar i andra hand och är även i våra dagar de som är lättast att konstatera; men ursprunget måste inte desto mindre sökas i den direkta <218> politiska makten och inte först i en indirekt ekonomisk makt.>> Likadant låter det på ett annat ställe, där herr Dühring >>utgår från den tesen, att de politiska förhållandena är den avgörande orsaken till det ekonomiska läget och att den omvända relationen endast representerar en återverkan i andra hand.... så länge man inte tar den politiska grupperingen för dess egen skull till utgångspunkt utan uteslutande behandlar den som medel för försörjningsändamål, så länge kommer man trots allt, hur radikal och revolutionär man än må synas, att innerst inne var reaktionär>>.
Detta är herr Dührings teori. Den uppställes helt enkelt, dekreteras så att säga, här och på många andra ställen. Ingenstans i de tre tjocka böckerna är det tal om ens det avlägsnaste försök att bevisa påståendet eller att vederlägga den motsatta åsikten. Ja, om bevisen än vore lika billiga som björnbär, så skulle herr Dühring ändå inte kosta på oss några. Saken är ju redan bevisad genom det berömda syndafallet, där Robinson gjorde Fredag till slav. Det var en våldshandling, alltså en politisk handling. Detta förslavande bildar i sin tur utgångspunkt och centrum för hela den hittillsvarande historien och har på densamma inympat orättfärdighetens arvsynd - på sin höjd kan man säga att slaveriet i senare perioder mildrats och >>förvandlats till en mer direkt, ekonomisk avhängighet>>. Likaså vilar den ännu i våra dagar gällande >>våldsegendomen>> på detta ursprungliga förslavande, varför det är klart att alla ekonomiska företeelser måste förklaras ur politiska orsaker, d. v. s. ur våldet. Och den som inte nöjer sig med det, han är en förstucken reaktionär.
Låt mig till en början påpeka att man måste vara minst <219> så egenkär som herr Dühring för att anse denna åsikt för speciellt >>egenartad>>, vilket den ingalunda är. Föreställningen att de politiska regerings- och statsaktionerna skulle vara det avgörande i historien är lika gammal som historieskrivningen själv och utgör huvudorsaken till att så litet bevarats till våra dagar om folkens utveckling, som fortgått i stillhet bakom dessa larmande uppträden och som varit den faktiska drivkraften. Nämnda föreställning har behärskat hela den hittillsvarande historieuppfattningen och fick en stöt först genom restaurationstidens borgerliga franska historieskrivare. Det enda >>egenartade>> är att herr Dühring inte heller här har en aning om hela händelseförloppet.
Vidare: även om vi för ett ögonblick antar att herr Dühring har rätt i att all hittillsvarande historia låter sig återföras på människans förslavande av människan, så har vi därmed inte på långt när kommit till sakens kärna. Närmast måste vi fråga oss: hur kom Robinson på idén att förslava Fredag? Enbart för sitt nöj es skull? Långt därifrån. Vi finner tvärtom att Fredag >>i egenskap av slav eller rent arbetsredskap pressas till ekonomisk tjänst och erhåller samma behandling som ett arbetsredskap>>. Robinson har förslavat Fredag för att denne skall arbeta till förmån för Robinson. Och hur kan Robinson dra nytta av Fredags arbete? Endast därigenom att Fredag genom sitt arbete kan producera mer livsmedel än Robinson måste ge honom för att hålla honom arbetsduglig. Robinson har sålunda, tvärt emot herr Dührings uttryckliga föreskrift, inte tagit den genom förslavande av Fredag skapande >>politiska grupperingen för dess egen skull till utgångspunkt utan uteslutande behandlat den som medel för försörjningsändamål>> och må <220> nu själv se till hur han skall klara upp saken med sin herre och mästare Dühring.
Det naiva exempel, som herr Dühring uppfunnit på fri hand för att bevisa att våldet utgör det >>historiskt fundamentala>>, bevisar alltså att våldet endast är ett medel till vinnande av målet - den ekonomiska fördelen. Och lika väl som målet är mer >>fundamentalt>> än det för dess skulle använda medlet, lika väl är den ekonomiska sidan av förhållandet mer fundamental i historien än den politiska. Exemplet bevisar således raka motsatsen till det som skulle bevisas. Och som med Robinson och Fredag, så även med alla hittillsvarande fall av herravälde och förslavande. Undertryckandet har alltid, för att använda herr Dührings eleganta uttryckssätt, varit ett >>medel till försörjningsändamål>> (dessa försörjningsändamål tagna i vidaste mening), men aldrig och ingenstädes tjänat den politiska grupperingen >>för dess egen skull>>. Man måste vara en herr Dühring för att kunna inbilla sig, att skatterna endast skulle vara >>återverkningar i andra hand>> i staten eller att den nutida politiska grupperingen med en härskande bourgeoisi och ett underkuvat proletariat skulle finnas till >>för sin egen skull>> och inte tjäna den härskande bourgeoisins >>försörjningsändamål>>, nämligen profitmakeri och kapitalanhopning.
Låt oss emellertid återvända till våra två män. Robinson >>med värjan i sin hand>> gör Fredag till sin slav. Men för att nå därhän behöver Robinson även något mer än värjan. Vem som helst är inte betjänt med att ha en slav. För att kunna använda en sådan måste man förfoga över två saker: för det första över arbetsredskap och råmaterial åt slaven, och för det andra över medel till hans nödtorftiga uppehälle. Innan slaveriet är möj- <221> ligt, måste alltså ett visst produktionsstadium redan ha uppnåtts och en viss grad av ojämlikhet ha inträtt i fördelningen. Och för att slavarbete skall bli det förhärskande produktionssättet i ett helt samhälle kräves ytterligare en betydande stegring av produktionen, handeln och anhopningen av rikedomar. I den gamla naturvuxna samhällsformen med jorden som gemensam egendom förekommer slaveriet antingen inte alls eller också spelar det en mycket underordnad roll. Så var fallet i den ursprungliga bondestaden Rom. När Rom däremot blev >>världsstad>> och de italienska jordbesittningarna mer och mer råkade i händerna på en föga talrik klass av enormt rika godsägare, sa trängdes bondebefolkningen undan av en befolkning av slavar. När antalet slavar i Korint vid tiden för perserkrigen steg till 460.000 och det gick tio slavar på varje fri man, så krävdes härför något mer än >>våld>>, nämligen en högt utvecklad konst- och hantverksindustri samt en utbredd handel. Slaveriet i Amerikas förenta stater vilade långt mindre på våldet än på den engelska bomullsindustrin. I de områden, där det inte växte någon bomull eller vilka inte, som gränsstaterna, bedrev slavhandel för bomullsstaternas räkning, försvann slaveriet av sig självt utan något användande av våld, helt enkelt därför att det inte lönade sig.
När herr Dühring kallar den nuvarande egendomen för våldsegendom och betecknar den som >>den maktform som möjliggjort att medmänniskan inte endast utestängs från bruket av naturens medel för sin existens, utan också - vilket är värre - att hon tvingas till slavtjänst>>, så ställer han följaktligen hela förhållandet på huvudet. Människans nedtryckande till slavtjänst förutsätter, i alla dess former, att förtryckaren förfogar över de arbets- <222> medel, utan vilka han inte kan utnyttja den förtryckta, och vid det direkta slaveriet dessutom att han förfogar över de livsmedel, utan vilka han inte kan uppehålla slavens liv. Det förutsätter alltså i varje fall en viss förmögenhet som överstiger genomsnittet. Hur har denna uppstått? Det är ju klart att den kan vara rövad och alltså bero på våld, men det är ingalunda nödvändigt. Den kan ha uppstått genom arbete, stöld, handel eller bedrägeri. Den måste t. o. m. ha uppstått genom arbete, innan det över huvud taget är möjligt att röva den.
Privategendomen uppträder över huvud taget inte i historien som ett resultat av röveri och våld. Tvärtom. Den existerar redan, även om den är inskränkt till vissa föremål, i alla kulturfolks forna, naturvuxna gemenskapsorganisation. Den utvecklas redan inom ramen för denna gemenskap till vara, främst genom utbyte med främmande folk. Ju mer gemenskapens produkter antar varuform, d. v. s. ju färre av dem som produceras för producentens eget bruk och ju fler som produceras för utbyte, ju mer utbyte även inom gemenskapen tränger ut den ursprungliga naturvuxna arbetsledningen, desto ojämnare blir förmögenhetsfördelningen mellan gemenskapen medlemmar, desto djupare undergrävs den gemensamma äganderätten till jorden, desto snabbare upplöses gemenskapen och vi får en by av självägande bönder. Den orientaliska despotismen och de erövringshungriga nomadfolkens växlande herravälde var under årtusenden inte i stånd att rubba denna ursprungliga gemenskap, men det successiva ödeläggandet av dess naturvuxna hemindustri genom konkurrensen från storindustrins produkter driver den mer och mer mot sin upplösning. Det är här lika litet fråga om våld som <223> när det gäller den nu pågående uppdelningen av den gemensamma åkerarealen, som tillhör byalagen vid Mosel och i Hochwald. Bönderna finner det tvärtom vara till gagn för dem själva att privatäganderätten till jorden träder i stället för gemensamhetsegendomen. T. o. m. bildandet av en ursprunglig aristokrati inom områden med gemensam jordegendom, som hos kelterna, germanerna och i Pundjab i Indien, beror ingalunda främst på våld, utan på frivillighet och vana. Överallt, där privategendomen utvecklas, sker det till följd av förändrade produktions- och utbytesförhållanden, i syfte att stegra produktionen och befrämja varuutbyte - alltså av ekonomiska orsaker. Våldet spelar därvid inte någon roll alls. Det är tvärtom klart att privategendomen redan måste existera, innan en rövare kan tillägna sig främmande gods; våldet kan väl förändra äganderättsförhållandet men inte skapa privategendomen som sådan.
Men inte heller som förklaring till >>människans nedtryckande i slavtjänst>> i dess modernaste form, i lönarbetet, är våldet och våldsegendomen användbara. Vi har redan nämnt vilken roll arbetsprodukternas förvandling till varor, deras framställande inte för egen förbrukning utan för utbyte, spelar vid upplösningen av den ursprungliga gemenskapen, d. v. s. vid privategendomens förvandling, direkt eller indirekt, till en allmän företeelse. Nu har emellertid Marx i >>Kapitalet>> solklart bevisat - och herr Dühring aktar sig noga för att ens med en stavelse ingå på detta - att varuproduktionen på ett visst utvecklingsstadium förvandlas till kapitalistisk produktion och att på detta stadium >>den på varuproduktion och varucirkulation grundade lagen om tillägnandet eller privategendomens lag genom sin egen inre oundvikliga <224> dialektik slår om i sin motsats>>. >>Utbytet av likvärdiga produkter, vilket framträdde som den ursprungliga transaktionen, har nu förändrats, så att det blott till skenet sker ett utbyte, i det att för det första den mot arbetskraft utbytta kapitaldelen själv bara är en del av den utan motsvarande kompensation tillägnade främmande arbetsprodukten, och för det andra densamma inte endast måste ersättas av producenten, arbetaren, utan till på köpet ersättas med nytt överskott... Ursprungligen föreföll egendomsrätten grundad på eget arbete... Egendomen framstår här (vid slutet av den marxska utredningen) för kapitalistens vidkommande som rätten att tillägna sig andras obetalda arbete, för arbetarens vidkommande som oförmåga att tillägna sig den egna produkten. Skilsmässan mellan egendom och arbete blir den nödvändiga konsekvensen av en lag, som skenbart utgick från identiteten dem emellan.>> Med andra ord: även om vi utesluter alla möjligheter till röveri, våldshandlingar och bedrägeri, även om vi antar att all privategendom har sitt ursprung i ägarens eget arbete och att lika värden bytes mot lika värden under hela det tidigare händelseförloppet, Så kommer vi ändå i den fortsatta utvecklingen av produktionen och utbytet med nödvändighet fram till det nuvarande kapitalistiska produktionssättet. Vi kommer till monopoliseringen av produktions- och livsmedlen i händerna på en enda, föga talrik klass, till undertryckande av den andra klassen, de egendomslösa proletärernas klass, som bildar det ojämförligt större flertalet, till den periodiska växlingen av spekulativa produktionstoppar och handelskriser och till hela den nuvarande anarkin inom produktionen. Hela förloppet förklaras av rent ekonomiska orsaker, utan att man en enda gång behöver falla <225> tillbaka på röveri, på våldet, staten eller något slags politisk inblandning. >>Våldsegendomen>> visar sig även här ej vara någon annat än en skrytsam fras, som är avsedd att dölja bristen på insikt i det verkliga händelseförloppet. Detta förlopp är, historiskt uttryckt, bourgeoisins utvecklingshistoria. Om de >>politiska förhållandena är den avgörande orsaken till de ekonomiska läget>>, så kan den moderna bourgeoisin inte ha växt fram i kamp med feodalismen, utan måste vara dess av fri vilja skapade skötebarn. Alla vet att motsatsen är fallet. Från att ursprungligen ha varit ett undertryckt stånd som var skattskyldigt under den härskande feodaladeln och som rekryterades av trälar och livegna av alla slag, har borgardömet i oavlåtlig kamp med adeln erövrat den ena maktpositionen efter den andra och slutligen tagit makten i adelns ställe i de mest utvecklade länderna: i Frankrike genom adelns direkta störtande, i England genom att mer och mer förborgerliga den och införliva den med sig själv, som pyramidens spets. Och hur kunde borgardömet åstadkomma detta? Enbart genom en förändring av det >>ekonomiska läget>>, som förr eller senare, frivilligt eller efter kamp, följdes av en ändring i de politiska förhållandena. Bourgeoisins kamp mot feodaladeln är stadens kamp mot landsbygden, industrins mot godsägarväldet, penningshushållningens mot naturahushållningen, och borgarnas avgörande vapen i denna strid är deras ekonomiska maktmedel, Som ständigt växt sig starkare genom industrins utveckling från det till en början hantverksmässiga stadiet till manufakturen samt genom handeln. Under hela denna kamp stod den politiska makten på adelns sida, med undantag för en period, då kungamakten utnyttjade borgardömet mot adeln för att med det ena <226> ståndets hjälp hålla det andra i schack. Men från det ögonblick, då det alltjämt politiska maktlösa borgarståndet i kraft av sin växande ekonomiska makt började bli farligt, slöt kungadömet åter förbund med adeln och framkallade därigenom borgardömets revolution först i England och sedan i Frankrike. De >>politiska förhållandena>> förblev oförändrade i Frankrike, medan det >>ekonomiska läget>> växte dem över huvudet. Politiskt sett var adeln allt, borgaren ingenting. Socialt sett var borgaren nu den viktigaste klassen i staten, medan adeln hade berövats alla sina sociala funktioner och endast i sina revenyer hade en kompensation för dessa förlorade funktioner. Men inte nog med det. Borgardömets hela produktion var insnörd i medeltidens feodala politiska former, som denna produktion - inte bara manufakturen utan t. o. m. hantverket - för länge sedan växt ifrån: insnörd i alla de tusentals skråprivilegier och lokala och provinsiella tullskrankor, som blivit till bojor och fjättrar för produktionen. Borgardömets revolution gjorde slut på detta. Dock inte genom att, efter herr Dührings recept, anpassa det ekonomiska läget efter de politiska förhållandena - det var just vad adeln och kungadömet under åratal förgäves hade försökt - utan tvärtom genom att röja undan den gamla ruttna politiska bråten och skapa politiska förhållanden under vilka det nya >>ekonomiska läget>> kunde bestå och utveckla sig. Och det har utvecklat sig storartat i denna anpassade politiska och rättsliga atmosfär, så storartat att bourgeoisin numera inte befinner sig långt från den ställning, som adeln intog 1789: bourgeoisin blir mer och mer inte endast socialt överflödig utan ett socialt hinder, den avskiljes allt mer från den aktiva produktionen och blir liksom adeln på sin tid till <227> en klass som inte gör annat än lyfter sina vinster; och den har åstadkommit denna omvälvning av sin egen ställning och skapat en ny klass, proletariatet, utan några som helst våldsåtgärder, på rent ekonomisk väg. Än mer. Den har ingalunda själv velat detta resultat av sin egen verksamhet - tvärtom, det har växt fram med oemotståndlig makt, mot bourgeoisins vilja och avsikter; dess egna produktivkrafter har vuxit sin ledning över huvudet och driver med naturnödvändighet hela det borgerliga samhället mot undergång eller omvälvning. Och om bourgeoisin nu vädjar till våldet för att skydda det vacklande >>ekonomiska läget>> från sammanbrott, så bevisar den därmed bara att den är fången i samma vanföreställning som herr Dühring: att >>de politiska förhållandena är den avgörande orsaken till det ekonomiska läget>>; att den precis som herr Dühring inbillar sig att den med det >>primitiva>>, >>direkta politiska våldet>> kan skapa om detta >>faktum av underordnad rang>>, det ekonomiska läget och dess obönhörliga utveckling, och att den sålunda med kruppkanoner och mausergevär kan förinta de ekonomiska verkningarna av ångmaskinen och det maskineri som drives av denna, världshandeln och den nutida bank- och kreditutvecklingen.
Låt oss nu titta litet närmare på herr Dührings allsmäktiga >>våld>>. Robinson gör >>med värjan i hand>> Fredag till slav. Var har han fått värjan ifrån? Inte ens på <228> robinsonadernas fantasiöar har det hitintills växt några värjor på träden, och herr Dühring blir oss svaret skyldig på denna fråga. Lika väl som Robinson kan skaffa sig värja kan Fredag en vacker dag uppenbara sig med en laddad revolver i handen, och då slår hela >>vålds>>förhållandet om i sin motsats: Fredag kommenderar och Robinson måste slava. Vi ber läsaren om ursäkt för att vi så envist återkommer till denna egentligen i barn-kammaren och inte i vetenskapen hemmahörande historia om Robinson och Fredag, men hur skall vi kunna rå för det? Vi är tvungna att samvetsgrant tillämpa herr Dührings axiomatiska metod och rena barnsligheter. Alltså, revolvern segrar över värjan och därmed borde det vara begripligt även för den mest naive axiomatiker att våldet inte enbart är en viljeakt, utan kräver högst reella förutsättningar för att kunna utövas, nämligen verktyg, av vilka det mera fullkomliga vinner över det ofullkomligare; att dessa verktyg vidare måste vara producerade, varmed tillika är sagt att den som producerar mera fullkomliga våldsverktyg, d. v. s. vapen, besegrar den som producerar ofullkomligare och att med ett ord våldets seger är avhängig av vapenproduktionen och denna i sin tur av produktionen över huvud taget, alltså - av den >>ekonomiska makten>>, av det >>ekonomiska läget>>, av de materiella medel, som står till våldets förfogande.
Våldet, det är i våra dagar armén och flottan, och båda kostar, som vi alla till vår egen olycka vet, >>svinaktigt mycket pengar>>. Men våldet kan inte göra några pengar utan på sin höjd lägga beslag på redan gjorda pengar, och det har vi heller inte mycket nytta av, vilket vi likaledes till vår olycka har fått erfara med de franska mil- <229> jarderna.[17] Pengarna måste när allt kommer omkring åstadkommas genom den ekonomiska produktionen. Våldet bestämmes alltså återigen av det ekonomiska läget, som skaffar fram medel till utrustning och underhåll av våldsverktygen. Men inte nog med detta. Ingenting är mer beroende av de ekonomiska förutsättningarna än just armén och flottan. Beväpning, sammansättning, organisation, taktik och strategi beror i varje särskilt fall framför allt på produktionsnivån och kommunikationerna. Det är inte >>förnuftets fria ingivelse hos geniala fältherrar>> som här har verkat omvälvande, utan uppfinnandet av bättre vapen och soldatmaterialets förändringar; de geniala fältherrarnas inflytande inskränker sig i bästa fall till att anpassa stridssättet efter de nya vapnen och soldaterna.
I början av 1300-talet kom krutet från araberna till västeuropéerna och åstadkom, som varje skolbarn vet, en omvälvning inom all krigföring. Men införandet av krutet och eldvapnen var ingalunda någon våldshandling, utan ett industriellt, alltså ett ekonomiskt framsteg. Industri är och förblir industri, oavsett om den inriktar sig på att producera eller förstöra föremål. Och införandet av eldvapen verkade omvälvande inte endast på själva krigföringen, utan också på de politiska makt- och avhängighetsförhållandena. För att åstadkomma krut och eldvapen fordras industri och pengar och stadsborna ägde bådadera. Eldvapnen var därför från första början städernas och den på städerna stödda uppåtsträvande monarkins vapen mot feodaladeln. Adelsborgarnas hittills obetvingliga stenmurar föll för borgarnas kano- <230> ner, kulorna från de borgerliga musköterna slog igenom det ridderliga pansaret. Med adelns i harnesk klädda kavalleri bröt också adelns herravälde samman: med borgardömets utveckling blev infanteri och artilleri allt mer de utslagsgivande vapenslagen; krigshantverket tvingades av artilleriet att lägga sig till med en helt ny industriell underavdelning: ingenjörsväsendet.
Utvecklingen av eldvapen försiggick mycket långsamt. Kanonen förblev otymplig och handeldvapen trots många detaljförbättringar primitiva. Det dröjde mer än tre hundra år innan man åstadkom ett gevär, som dugde att beväpna hela infanteriet med. Först i början av 1700-talet trängde flintlåsgeväret med bajonett slutgiltigt ut piken ur infanteriets beväpning. Dåtidens infanteri bestod av furstarnas legosoldater, som exercerade strängt men var högst otillförlitliga och hölls tillsamman med hjälp av spöstraff; de kom från de mest förfallna skikten i samhället och utgjordes ofta av tvångsrekryterade krigsfångar, och den enda stridsform, i vilken dessa soldater kunde använda det nya geväret, var linjetaktiken, som under Fredrik II nådde sin högsta fulländning. En armés hela infanteri ställdes upp i en tredelad, mycket lång fyrkant med öppningar inuti och förflyttade sig i slagordning endast som helhet: på sin höjd var det tillåtet för den ena av de båda flyglarna att dra sig något före eller hålla sig en bit efter. Denna ohanterliga massa kunde framföras i ordning endast på slättland, och även där endast i långsamt tempo (sextiofem steg i minuten); en förändring av slagordningen var omöjlig medan drabbningen pågick, och seger eller nederlag avgjordes, så snart infanteriet en gång kommit i elden, på kort tid i ett slag.
<231> Dessa ohanterliga linjer möttes under det amerikanska oavhängighetskriget av rebellskaror, som visserligen inte kunde exercera men som sköt så mycket bättre med sina räfflade bössor, som slogs för sina personligaste intressen och sålunda inte deserterade som legosoldater och som inte gjorde engelsmännen den tjänsten att i likhet med dem uppträda i linjer och gå emot fienden på öppna fältet, utan stred med små lättrörliga skyttegrupper i de skyddande skogarna. Här var linjen maktlös och fick ge sig för den osynlige och oåtkomlige motståndaren. Tiraljörtaktiken (strid i spridd ordning) var åter uppfunnen - en ny stridsmetod till följd av ett förändrat soldatmaterial.
Vad den amerikanska revolutionen påbörjade, det fullföljde den franska, även på det militära området. Även den hade endast dåligt övade, men talrika massor, ett hela nationens uppbåd, att ställa upp mot koalitionens övade legohärar. Men med dessa massor gällde det att skydda Paris, alltså att täcka ett bestämt område, och det kunde inte ske på annat sätt än med seger i en öppen massdrabbning. Det räckte inte med enbart skyttestrider: man var tvungen att finna ett sätt att utnyttja massorna och det fann man i kolonnen. Uppställningen i kolonn tillät även föga övade trupper att förflytta sig i någorlunda ordning och detta till på köpet med större marschhastighet (hundra steg i minuten eller mer), den gjorde det möjligt att bryta igenom den gamla linjeformeringens stela linjer, att strida i all slags terräng, även den för linjetrupperna ogynnsammaste, att gruppera trupperna på det sätt som var mest ändamålsenligt och att, i förbindelse med angrepp från spridda skyttar, hejda, uppehålla, utmatta de fientliga linjerna tills den stund var <232> kommen, då man med hjälp av reservtrupperna bröt igenom ställningen på den avgörande punkten. Denna nya stridsmetod, som stödde sig på samarbetet mellan tiraljörer och kolonner och på arméns indelning i självständiga och av alla vapenslag sammansatta divisioner och armékårer, och vars taktiska och strategiska sidor fullständigt utarbetades av Napoleon, hade nödvändiggjorts framför allt av det förändrade soldatmaterialet under den franska revolutionen. Men den hade därutöver ytterligare två viktiga tekniska förutsättningar: för det första den av Gribeauval konstruerade lättare lavettanordningen för fältkanoner, varigenom den på grund av stridsmetoden erforderliga snabbare förflyttningen möjliggjordes, och för det andra den i Frankrike år 1777 införda bösskolven, som efter mönster av jaktgeväret var svängd i motsats till den tidigare i rät linje med pipan gående kolven, varigenom det blev möjligt att sikta på en enskild man utan att nödvändigtvis skjuta bom. Utan detta framsteg hade man inte kunnat tillämpa tiraljörtaktiken med det gamla geväret.
Det revolutionära systemet med hela folket i vapen begränsades snart till en tvångsuttagning (med ställföreträdare för de välbärgade som köpte sig fria) och antogs i denna form av de flesta av kontinentens större stater. Endast Preussen försökte att i sitt lantvärnssystem dra till sig folkets försvarskraft i större utsträckning. Preussen var därtill den första stat, som försåg hela sitt infanteri sedan den för krigsbruk förbättrade och räfflade mynningsladdaren under perioden mellan 1830 och 1860 hade spelat en kortvarig roll - med det nyaste vapnet, den räfflade bakladdaren. Det var dessa båda anordningar som 1866 gav Preussen dess framgångar.
<233> I tysk-franska kriget möttes till en början två härar som båda var utrustade med räfflade bakladdningsgevär och som båda var uppställda med i stort sett samma taktiska formationer som på det oräfflade flintlåsgevärets tid. Bara med den skillnaden att Preussen med införandet av kompanikolonnen hade gjort ett försök att finna en för den nya beväpningen mer ändamålsenlig stridsform. Men när det preussiska gardet den 18 augusti vid St. Privat försökte göra allvar av kompanikolonnen, förlorade de fem mest aktiva regementena mer än en tredjedel av sin styrka (176 officerare och 5.114 man) på knappa två timmar. Sedan dess har kompanikolonnen som stridsformation varit utdömd i lika hög grad som bataljonskolonnen och linjeformationen. Man uppgav varje försök att i fortsättningen utsätta något slag av slutna trupper för den fientliga gevärselden, och från tysk sida fördes striden hädanefter endast med de täta skyttesvärmar, i vilka kolonnen hittills regelbundet spontant hade upplösts under det förödande kulregnet, fastän detta från det högre befälets sida hade bekämpats som ordningsvidrigt. Och dessutom blev språngmarschen det enda sättet att förflytta sig inom den fientliga gevärseldens verkningskrets. Soldaten hade ännu en gång varit klokare ån officeren; han hade instinktivt funnit den enda stridsform, som hittills bestått provet i bakladdarens eld, och genomdrev den framgångsrikt, trots ledningens motstånd.
Med det tysk-franska kriget har en vändpunkt av helt annan betydelse än alla tidigare inträtt. För det första är vapnen så fullkomnade att ett nytt framsteg med någon som helst omvälvande betydelse inte längre är möjligt. När man har kanoner, med vilka man kan träffa en bataljon, förutsatt att man kan urskilja den med ögonen, <234> och gevär, som kan prestera samma sak med en ensam man som mål och där laddandet tar mindre tid än siktandet, så är alla ytterligare framsteg i landkrigföringen mer eller mindre likgiltiga. Utvecklingens era är i detta avseende alltså i huvudsak avslutad. Och för det andra har detta krig tvingat alla kontinentala stormakter att införa det skärpta preussiska lantvärnssystemet och därmed en militärbörda på vilken de inom ett fåtal år måste gå under. Armén har blivit statens huvudändamål, den har blivit till självändamål. Folken är numera bara till för att producera soldater och underhålla dem. Militarismen behärskar och slukar Europa. Men denna militarism bär också inom sig fröet till sin egen undergång. Konkurrensen mellan de enskilda staterna tvingar dem å ena sidan att år för år ge ut allt större summor på armén, flottan, artilleriet o. s. v., alltså att allt mer påskynda det ekonomiska sammanbrottet, å andra sidan gör den genom den allmänna värnplikten allt fler och fler och slutligen hela folket förtroget med bruket av vapen, d. v. s. den sätter det i stånd att i ett visst ögonblick genomdriva sin vilja gentemot den kommenderande militära ståten. Och detta ögonblick inträder så snart folkets massa - arbetarna i städerna och på landet samt bönderna - har en vilja. På denna punkt förändras furstehären till en folkhär; maskinen vägrar att göra tjänst, militarismen går under till följd av dialektiken i dess egen utveckling. Det som den borgerliga demokratin år 1848 inte kunde genomföra, just därför att den var borgerlig och inte proletär, nämligen att ge de arbetande massorna en vilja, vars innehåll motsvarar deras klassläge - det kommer socialismen ofelbart att åstadkomma. Och det betyder att militarismen och med den alla stående arméer spränges inifrån.
<235> Det är en lärdom av denna det moderna infanteriets historia. Den andra lärdomen, som för oss tillbaka till herr Dühring, är att arméernas hela organisation och stridssätt och därmed seger och nederlag visar sig vara beroende av materiella, d. v. s. ekonomiska betingelser, av människo- och vapenmaterialet, alltså av befolkningens kvalitet och kvantitet och av tekniken. Endast ett jägarfolk som det amerikanska kunde på nytt uppfinna den spridda stridsordningen - och de var jägare av rent ekonomiska orsaker, precis på samma sätt som samma yankees i de gamla staterna numera av rent ekonomiska orsaker har förvandlats till bönder, industrimän, sjöfarare och köpmän, vilka inte längre strider i urskogarna men i stället så mycket skickligare på spekulationens fält, ett område där de ävenledes har kommit långt i fråga om massverkan. - Endast en revolution som den franska, som ekonomiskt frigjorde borgaren och i synnerhet bonden, kunde finna på masshärarna och tillika de fria rörelseformer, mot vilka de gamla stela linjerna slogs sönder - militära avbilder av den absolutism, för vilken de stred. Och hur teknikens framsteg, så snart de blev militärt användbara och verkligen utnyttjade, omedelbart och nästan med våld framtvingade ändringar, ja omvälvningar i stridssättet, ofta t. o. m. mot ledningens vilja, det har vi sett från fall till fall. Hur mycket krigföringen dessutom är beroende av produktionen och kommunikationerna i det egna landet såväl som av krigsskådeplatsen, det kan i dag t. o. m. en framåtsträvande underofficer upplysa herr Dühring om. Kort sagt, överallt och alltid är det ekonomiska betingelser och maktmedel som förhjälper >>våldet>> till seger - en seger utan vilken det upphör att vara våld - och den som från motsatt <236> ståndpunkt vill reformera militärväsendet i enlighet med de dühringska grundsatserna, han kommer inte att skörda annan lön för sin möda än stryk.[18]
Om vi nu vänder oss från lands till sjöss, så finner vi enbart under de senaste tjugo åren en genomgripande omvälvning av helt annat slag. Krimkrigets slagskepp var den två- och tredäckade träbåten med 60 till 100 kanoner, vilken företrädesvis framdrevs med segel och endast som nödhjälp hade en svag ångmaskin. Det förde huvudsakligen 32-pundare med ett rör som vägde cirka 2.500 kilo, och därjämte endast ett fåtal 68-pundare på 4.750 kilo. Mot krigets slut uppträdde de järnbepansrade flytande batterierna, otympliga kolosser, nästan omöjliga att manövrera, men osårbara inför de dåvarande kanonerna. Snart överfördes jämpansaret även till slagskeppen, till en början ännu tunt - med en tjocklek av fyra tum ansågs det redan vara ett ytterst tungt pansar. Men framstegen inom artilleriet inhämtade snart pansarets försprång; för varje ny tjocklek som i tur och ordning kom till användning tillkom en ny tyngre kanon, som med lätthet slog igenom det. Sålunda har vi nu på den ena sidan kommit så långt att det finns pansarplåt på tio, tolv, fjorton och tjugofyra tum (Italien tänker bygga ett skepp med tre fot tjockt pansar); på den andra sidan finns det artilleripjäser med 25, 35, 80, t. o. m. 100 tons vikt, vilka slungar projektiler på 300, 400, 1.700 och ända upp till 2.000 pund över sträckor som förr ansågs oerhört stora. Det nutida slagskeppet är en tjockpansrad propel- <237> lerångare på 8.000 till 9.000 registerton och 6.000. till 8.000 hästkrafter, med vridbara torn och fyra, högst sex tunga kanoner samt med en under vattenlinjen framskjutande bog för att ramma fientliga fartyg och borra dem i sank. Det hela är en enda stor maskin och ångan användes inte endast för att snabbt driva den framåt utan också för styrningen, vid ankarspelet, för att vrida tornen, rikta och ladda kanonerna, pumpa läns, ta in och sätta ut båtar - vilka själva i sin tur delvis drives med ångkraft o. s. v. Och så föga kan man skönja något slut på dragkampen mellan pansaret och eldkraften att det i dag nästan hör till regeln att ett fartyg inte längre svarar mot anspråken utan är föråldrat redan innan det löper av stapeln. Det moderna slagskeppet är inte endast en produkt av modern storindustri utan även probersten på dess effektivitet, en flytande fabrik - visserligen företrädesvis för att slösa bort pengar. Det land där storindustrin är mest utvecklad har praktiskt taget monopol på att bygga dessa fartyg. Alla turkiska, nästan alla ryska och de flesta tyska pansarskeppen är byggda i England. Pansarplåt som duger någonting till framställes nästan uteslutande i Sheffield. Av de tre järnverk i Europa, som är i stånd att leverera de grövsta kanonerna, kommer två (Woolwich och Elswick) på England och det tredje (Krupp) på Tyskland. Här visar det sig på det mest påtagliga sätt hur det >> direkta politiska våldet>>, som enligt herr Dühring utgör den >>avgörande orsaken till det ekonomiska läget>>, tvärtom år fullständigt beroende av det ekonomiska läget, det visar sig att inte endast framställningen utan också handhavandet av det marina våldsmedlet, slagskeppet, har blivit en gren av den moderna storindustrin. Att så har blivit fallet är det ingen <238> som retar sig mer på än just våldet, staten, som nuförtiden får ge lika mycket för ett fartyg som tidigare för en hel liten flotta, som måste finna sig i att se hur dessa dyra skepp är föråldrade och således har förlorat i värde redan innan de kommit i vattnet och som säkerligen är lika förargade som herr Dühring över att det >> ekonomiska lägets>> man, ingenjören, nu är mycket viktigare ombord än det >>direkta våldets>> man, befälhavaren. Vi har däremot ingen orsak att förargas, när vi ser hur slagskeppet i denna dragkamp mellan pansar och kanon utvecklas till höjden av all uppfinningsrikedom, varigenom det blir lika orimligt dyrt som oanvändbart för krigiskt syfte[19], och hur denna kamp därmed även på sjökrigets område uppenbarar de inre dialektiska lagar, som driver militarismen, liksom varje annan historisk företeelse, att gå under på grund av följderna av sin egen utveckling.
Vi ser alltså även här tydligt, att man ingalunda bör >> söka ursprunget i det direkta politiska våldet och inte i en indirekt ekonomisk makt>>. Tvärtom. Vad är det som visar sig vara >>det ursprungliga>> just i våldet? Den ekonomiska makten, förfoganderätten över storindustrins maktmedel. Det politiska våldet till sjöss, som vilar på det moderna slagsskeppet, visar sig ingalunda vara >>direkt>> utan tvärtom förmedlat genom den ekonomiska makten, genom metallurgins högsta utveckling, förfogandet över skickliga tekniker och givande kolgruvor.
Men vad hjälper oss väl detta? Man bör i nästa sjökrig överlämna överbefälet åt herr Dühring, och han kommer <239> att utan torpeder eller andra konststycken förinta alla de av det ekonomiska läget beroende pansarflottorna enkelt och smärtfritt medels sitt >> direkta våld>>.
>>En mycket viktig omständighet ligger däri att det faktiska herraväldet över naturen över huvud taget (!) först har försiggått genom herraväldet över människan (ett herravälde har försiggått!). Brukandet av jordegendom på större områden har aldrig och ingenstädes kommit till stånd utan att människorna dessförinnan påtvingats ett eller annat slags slav- eller tvångsarbete. Upprättandet av ekonomiskt herravälde över tingen har haft den ena människans politiska, sociala och ekonomiska herravälde över den andra till förutsättning. Hur skulle man kunna föreställa sig en stor godsägare utan att herravälde över slavar, livegna eller indirekt ofria arbetare förutsattes i tankegången? Vad skulle väl individens kraft, som på sin höjd kan kompletteras med familjemedlemmarnas krafter, ha betytt eller kunna betyda för jordbruk i större skala? Utnyttjandet av jorden eller utbredandet av det ekonomiska herraväldet över densamma till en omfattning, som överstiger den enskilde individens naturliga krafter, har i den hittillsvarande historien möjliggjorts endast genom ett tidigare eller samtidigt försiggående underkuvande av människan som hör ihop med jordbesittandets uppkomst. Under de senare utvecklingsperioderna har underkuvandet mildrats..., dess nuvarande form är i de högre civilisera <240> de staterna ett lönarbete, som mer eller mindre regleras genom polisvälde. På detta lönarbete vilar i själva verket den moderna form för rikedom, som tagit sig uttryck i ett omfångsrikt jordbesittande och (!) i jordegendom i större skala. Det ligger i sakens natur att alla andra arter av fördelningsrikedom måste ha en liknande historisk förklaring och att den ena människans indirekta beroende av den andra, vilket för närvarande bildar grundvalen för de ekonomiskt mest utvecklade förhållandena, inte kan förstås och förklaras ur sig självt, utan endast som den något omvandlade kvarlevan av tidigare direkt förtryck och expropriation. Så långt herr Dühring.
Tes: (Människans) herravälde över naturen förutsätter (människans) herravälde över människan.
Bevis: Brukandet av jordegendom på större områden har aldrig och ingenstädes kommit till stånd annat än med hjälp av underlydande.
Bevis för beviset: Hur skall det kunna finnas stora jordägare utan underlydande, då storgodsägaren och hans familj utan underlydande ju endast kan bearbeta en ringa del av sin jord?
Med andra ord: I avsikt att bevisa att människan för att kunna underkuva naturen först måste förslava människan, förvandlar herr Dühring utan vidare >>naturen>> till >>jordegendom på större områden>> och denna jordegendom - obestämt vems - i sin tur till en storgodsägares egendom, en storgodsägare som naturligtvis inte kan bruka sin jord utan underlydande.
För det första är >>herravälde över naturen>> och >>brukande av jordegendom>> ingalunda samma sak. Herraväldet över naturen utövas i industrin i en helt annan och mer enorm skala än inom jordbruket, som den dag som i- <241> dag är måste underkasta sig vädrets herravälde i stället för att ha herravälde över vädret.
För det andra, om vi begränsar oss till brukandet av jordegendom på större områden, så är här frågan vem som äger denna jordegendom. Och då finner vi i begynnelsen av alla kulturfolks historia inte >>storgodsägaren>>, som herr Dühring smusslar in med sina vanliga taskpelarkonster - vilka han kallar >>naturlig dialektik>> - utan stam- och bykommuner med gemensamt jordinnehav. Från Indien till Irland har brukandet av jordegendom på större områden ursprungligen försiggått genom sådana stam- och bykommuner, närmare bestämt dels genom gemensam bearbetning av jorden för kommunens räkning, dels genom individuell bearbetning av åkerlappar, som kommunen tilldelat familjerna på viss tid, samtidigt som man fortfarande utnyttjat skogs- och betesmarker gemensamt. Det är återigen betecknande för herr Dührings >>inträngande fackstudier på det politiska och juridiska området>>, att han ingenting vet om dessa ting; samtliga hans verk vittnar om total okunnighet om Maurers epokgörande skrifter om den äldsta tyska markförfattningen, grundvalen för hela det tyska rättsväsendet, ävensom om den huvudsakligen genom Maurer stimulerade och ständigt växande litteratur, som är ägnad den ursprungliga gemenskapen i fråga om jordägande hos alla europeiska och asiatiska kulturfolk och de olika formerna för dess existens och upplösning. Liksom herr Dühring på den franska och engelska rättens område >>själv förvärvat hela sin ignorans>>, hur stor den än var, så förhåller det sig även på den tyska rättens område där den är ännu mycket större. Den man som ondgör sig så vältaligt över universitetsprofessorernas <242> trånga horisont, han står på den tyska rättens område ännu i dag på sin höjd där professorerna stod för tjugo år sedan.
Det är en rent >>fri fantasi och ingivelse>> av herr Dühring, när han påstår att det skulle fordras godsägare och underlydande för att bruka jordegendom på större områden. I hela Orienten, där kommunen eller staten är jordägare, saknas t. o. m. ordet godsägare i språken, något som herr Dühring kan inhämta upplysning om hos de engelska juristerna, som i Indien har plågat sig med frågan vem som är godsägare. De har haft lika litet framgång som på sin tid furst Henrik LXXII av Reuss-Greitz-Schleitz-Lobenstein-Eberswalde när han plågade sig med frågan: vem är nattvakt? Först turkarna införde ett slags godsägarfeodalism i de av dem erövrade länderna i Orienten. Grekland gör redan under heroernas tidsålder sitt inträde i historien med en ståndsindelning, som i sin tur var en påtaglig produkt av en lång men okänd förhistoria; men även där brukades jorden företrädesvis av självständiga bönder. Adelsmännens och stamfurstarnas större gods bildade undantag och försvann för övrigt strax efteråt. Italien har företrädesvis uppodlats av bönder. När de stora godskomplexen, latifundierna, under den romerska republikens senare tid trängde ut småbönderna och ersatte dem med slavar, ersatte de samtidigt åkerbruket med boskapsskötsel och ödelade Italien, vilket redan Plinius visste (latifundia Italiam perdidere). Under medeltiden var bondekulturen förhärskande i hela Europa, särskilt vid uppodlingen av ödemark. (Frågan huruvida dessa bönder hade att betala skatt - och i så fall hur stor - till något slags feodal-herre är i föreliggande fall likgiltig.) Kolonisterna från <243> de friska öarna, nedre Sachsen, Flandern och nedre Rhenlandet, vilka odlade upp landet öster om Elbe som erövrats från slaverna, gjorde detta som fria bönder och under mycket gynnsamma arrendevillkor, men ingalunda i form av >>något slags dagsverken>>. I Nordamerika har den ojämförligt största delen av landet uppodlats genom fria bönders arbete, medan de stora plantageägarna i sydstaterna med sina slavar och sin rovdrift sög ut jorden, så att där till sist bara växte barrskog och bomullsodlingen ständigt måste vandra västerut. I Australien och på Nya Zeeland har alla försök från den engelska regeringens sida att på konstlad väg skapa en jordaristokrati strandat. Kort sagt, om vi undantar de tropiska och subtropiska kolonierna, där klimatet förbjuder europén att arbeta med jordbruk, visar det sig att storgodsägaren, som med hjälp av sina slavar och livegna lägger naturen under sitt herravälde och odlar upp jorden, är en ren fantasibild. I verkligheten förhåller det sig tvärtom. Där han uppträder i forntiden - som fallet var i Italien - odlar han inte upp någon ny mark, utan förvandlar den av bönderna uppodlade åkerjorden till betesmarker och avfolkar och ruinerar hela länder. Först i nyare tid, då markvärdet höjts genom den tätare befolkningen och särskilt sedan agrikulturens utveckling gjort även den sämre jorden brukbar - först då har storgodsen i större skala börjat delta i uppodlingen av ödemark och betesmarker, framför allt genom stöld av böndernas allmänningar såväl i England som i Tyskland. Och inte heller detta utan motvikt. För varje tunnland allmänning, som storgodsägarna i England odlat upp, har de i Skottland förvandlat minst tre tunnland odlad jord till fårbete och slutligen till jaktrevir för högvilt.
<244> Vi har här endast att ta ställning till herr Dührings påstående, att uppodlingen av större landområden, alltså praktiskt taget hela kulturområdet, >>aldrig och ingenstädes>> åstadkommits på annat sätt än genom godsägare och underlydande - ett påstående, vilket, som vi sett, har en verkligt häpnadsväckande brist på kunskap om historien >>till förutsättning>>. Vi behöver här sålunda varken bekymra oss om i vilken mån de vid varje särskild tidpunkt redan uppodlade jordområdena brukats av slavar (såsom under Greklands blomstringstid) eller livegna (som på de medeltida godsen), eller vilken samhällelig funktion storgodsägarna haft vid olika tider.
Och sedan herr Dühring presterat denna mästerliga fantasimålning - där man inte vet vilket man skall beundra mest, taskspelarkonsterna i härledningen eller historieförfalskningen - utropar han triumferande: >>Det ligger i sakens natur att alla andra arter av fördelningsrikedom måste ha en liknande historisk förklaring!>> Varigenom han naturligtvis besparar sig mödan att ens spilla ett ord på att förklara uppkomsten av t. ex. kapitalet.
Om herr Dühring med sitt påstående att den ena människans herravälde över den andra är en förutsättning för människans herravälde över naturen bara i största allmänhet vill ha sagt, att hela vårt nuvarande ekonomiska tillstånd, den i vår tid uppnådda utvecklingsnivån inom jordbruk och industri, är resultatet av en social utveckling, som försiggår i klassmotsättningar, i härskar- och underdånighetsförhållanden, så uttalar han något som efter Kommunistiska manifestets tillkomst för länge sedan blivit en truism. Vad det gäller att förklara är just klassernas och maktförhållandenas uppkomst, och om herr Dühring inte har något mer att säga om detta <245> än det enda ordet >>våld>>, så har vi därmed inte kommit ett steg utöver själva utgångspunkten. Det enkla faktum, att de underkuvade och utsugna i alla tider varit vida fler än härskarna och utsugarna och att det alltså är de förra som är i besittning av det faktiska våldet, är ensamt tillräckligt för att ådagalägga våldsteorins orimlighet. Vad vi söker är fortfarande en förklaring på härskar- och underdånighetsförhållandena.
De har uppkommit på två sätt.
I det skick som människorna ursprungligen träder ut ur djurriket i trängre mening träder de även in i historien: ännu till hälften djur, primitiva, vanmäktiga gentemot naturkrafterna och okunniga om sina egna krafter; de är fattiga som djuren och föga mer produktiva än dessa. Det råder en viss jämlikhet i livsbetingelserna och för familjeöverhuvudena även ett slags jämlikhet i fråga om samhällsställning - i varje fall en frånvaro av samhällsklasser, som fortsätter att äga bestånd ännu i den naturvuxna åkerbruksdrivande gemenskapsorganisationen hos de senare kulturfolken. I varje sådan gemenskap finns från begynnelsen vissa gemensamma intressen av den karaktär att deras tillvaratagande - om också under uppsikt från gemenskapen - måste överlämnas till enskilda individer: avgörandet i tvister, bestraffningen av enskildas oberättigade övergrepp, uppsikt över bevattningen, särskilt i varma länder, och slutligen, under mycket primitiva förhållanden, de religiösa funktionerna. Sådana ämbetsuppdrag återfinns i den ursprungliga gemenskapsorganisationen under alla tider, så var det i den äldsta tyska markgemenskapen och så är det än idag i Indien. De är självfallet utrustade med en viss maktfullkomlighet och representerar den första ansatsen till en <246> statsmakt. Så småningom stegras produktivkrafterna: den tätare bebyggelsen skapar än gemensamma, än stridiga intressen mellan de enskilda kommunerna, vilkas gruppering till större enheter i sin tur framkallar ny arbetsdelning, skapande av organ för att tillvarata gemensamma och avvärja motstridiga intressen. Dessa organ, vilka redan som representanter för hela gruppens gemensamma intressen intar en särställning som under vissa omständigheter kan skärpas till ett öppet motsatsförhållande till den enskilda kommunen, blir så småningom allt självständigare, dels på grund av att ämbetsutövningen nästan som en självklar sak går i arv i en värld, där de naturvuxna formerna förhärskar, dels på grund av att organen i och med ökningen av konflikterna med andra grupper blir allt mer oumbärliga. Hur dessa samhällsorgan genom sin självständighet i förhållande till samhället med tiden kunde svinga sig upp till herravälde över samhället, hur den ursprunglige tjänaren där lyckan var gynnsam så småningom förvandlade sig till herre, hur denne herre alltefter omständigheterna framträdde som orientalisk despot eller satrap, som grekisk stamfurste, som keltisk klanhövding o. s. v., i vilken utsträckning han vid denna förvandling i yttersta hand betjänade sig av våld, hur slutligen de enskilda härskande personerna sammanslöt sig till en härskande klass - allt det behöver vi här inte gå in på. Här gäller det bara att konstatera att det alltid legat en samhällelig ämbetsutövning till grund för det politiska herraväldet och att det politiska herraväldet har blivit av varaktig karaktär endast i de fall där det fyllt denna sin samhälleliga funktion. Hur många despotier som än uppstått och störtats i Persien och Indien, alla visste de mycket väl att de framför allt <247> utgjorde gemensamhetsorgan för bevattningen av floddalarna, utan vilken inget åkerbruk var möjligt. Först de upplysta engelsmännen var det förbehållet att försumma detta i Indien; de lät bevattningskanalerna och slussarna förfalla och upptäcker nu äntligen genom de regelbundet återkommande hungersnödskatastroferna att de har försummat den enda åtgärd som hade kunnat göra deras herravälde i Indien åtminstone lika rättmätigt som deras föregångares.
Vid sidan av denna klassbildning försiggick en annan. Den naturliga arbetsdelningen inom den jordbrukande familjen tillät på ett visst stadium av välstånd att man anställde en eller flera främmande arbetskrafter. Detta var framför allt fallet i de länder, där det gamla gemensamhetsägandet till jorden redan fallit sönder eller där åtminstone gemensamhetsbruket fått ge vika för ifrågavarande familjers privata odling av sina jordlotter. Produktionen hade utvecklats därhän att den mänskliga arbetskraften nu kunde producera mera än som var nödvändigt för livets uppehälle och nödtorft. Medlen för att underhålla mer arbetskraft var för handen, medlen för att sysselsätta den likaså; arbetskraften fick ett värde. Men den egna kommunen och det förbund den tillhörde tillhandahöll ingen disponibel, överflödig arbetskraft. Kriget däremot tillhandahöll sådan och kriget hade funnits lika länge som det bestått flera gemenskapsorganisationer vid sidan av varandra. Dittills hade man inte vetat vad man skulle göra med krigsfångarna, man slog helt enkelt ihjäl dem, tidigare hade man också ätit upp dem. Men på det >>ekonomiska lägets>> nu uppnådda nivå fick de ett värde; man lät dem alltså leva och tillgodogjorde sig deras arbete. Sålunda tvingades våldet, i stället för att <248> behärska det ekonomiska läget, tvärtom till tjänst hos det ekonomiska läget. Slaveriet var uppfunnet. Det blev snart den förhärskande produktionsformen hos alla folk som utvecklat sig utöver den naturvuxna gemenskapen men slutligen även en av huvudorsakerna till deras förfall. Först med slaveriet blev arbetsdelningen mellan jordbruk och industri i större omfattning möjligt och därmed den antika kulturens blomstring i det gamla Grekland. Utan slaveri ingen grekisk stat, ingen grekisk konst och vetenskap - utan slaveriet inget romarrike. Men utan den grundval som greker och romare lagt heller inget modernt Europa. Vi bör aldrig glömma att förutsättningen för hela vår ekonomiska, politiska, och intellektuella utveckling är ett tillstånd där slaveriet var lika nödvändigt som allmänt erkänt. I denna mening är vi berättigade att säga: Utan antikt slaveri ingen modern socialism.
Det är ett mycket billigt förfaringssätt att gå lös på slaveri och liknande institutioner i allmänna talesätt och utgjuta sig i högstämd etisk harm över deras skändligheter. Tyvärr säger man därmed ingenting annat än vad alla människor vet, nämligen att dessa antika inrättningar inte längre svarar mot våra nuvarande förhållanden och våra av dessa förhållanden bestämda känslor. Men därmed får vi inte ett ord till upplysning om hur dessa inrättningar uppkommit, varför de existerat och vilken roll de spelat i historien. Och medan vi ändå år inne på detta tema, så måste vi säga, hur motsägelsefullt och kätterskt det än må låta, att slaveriets införande under dåvarande förhållanden innebar ett stort framsteg. Det är nu en gång ett faktum att människan härstammar från djuren och därför behöver barbariska, nästan djuriska metoder för att arbeta sig ur barbariet. Den ursprungliga <249> gemenskapsorganisationen bildar, där den fortsatt att äga bestånd, sedan årtusenden tillbaka grundvalen för den mest primitiva av alla statsformer, den orientaliska despotismen, från Indien till Ryssland. Endast i de områden, där den upplösts, har folken kunnat göra vidare framsteg, och deras första ekonomiska framsteg bestod i ökningen och utvecklingen av produktionen medelst slavarbete. Det är tydligt att så länge det mänskliga arbetet ännu var Så föga produktivt att det bara lämnade ett ringa överskott utöver de för uppehället nödvändiga livsmedlen, så länge var det möjligt att öka produktivkrafterna och utvidga omsättningen, att utveckla stat och rättsväsen och lägga grunden till konst och vetenskap endast genom en ökad arbetsdelning, vilken som förutsättning krävde den stora arbetsdelningen mellan de massor, som utförde det enkla manuella arbetet, och ett fåtal privilegierade, som ledde arbetet, handeln, de statliga angelägenheterna och som senare sysselsatte sig med konst och vetenskap. Den enklaste och naturligaste formen för denna arbetsdelning var just slaveriet. Med de historiska betingelser, som gällde för den antika kulturen, framför allt den grekiska, kunde framsteget till ett på klassmotsättningar grundat samhälle endast äga rum i form av slaveri. T. o. m. för slavarna betydde detta ett framsteg; krigsfångarna, från vilka den stora massan av slavar rekryterades, fick nu åtminstone behålla livet, i stället för att som tidigare mördas eller ännu tidigare t. o. m. halstras.
Låt oss i detta sammanhang infoga att alla hittillsvarande historiska motsättningar mellan utsugare och utsugna, mellan härskande och förtryckta klasser finner sin förklaring i just denna det mänskliga arbetets för- <250> hållandevis outvecklade produktivitet. Så länge den verkligt arbetande befolkningen tas i anspråk av sitt nödvändiga arbete i sådan utsträckning att den inte får någon tid över för samhällets gemensamma angelägenheter -arbetsledning, statsangelägenheter, rättsfrågor, konst, vetenskap o. s. v. - Så länge måste det alltid finnas en särskild klass, som är befriad från det verkliga arbetet och ombesörjer dessa angelägenheter; varvid den förvisso aldrig har försummat att till sin egen fördel lägga en allt större arbetsbörda på de arbetande massorna. Först den genom storindustrin uppnådda enorma stegringen av produktivkrafterna medger att arbetet fördelas på alla samhällsmedlemmar utan undantag och att därigenom arbetstiden förkortas, så att alla får tillräckligt med tid över att delta i de allmänna samhällsangelägenheterna - teoretiskt såväl som praktiskt. Först nu har alltså varje slags härskande och utsugande klass blivit överflödig, ja ett hinder för samhällets utveckling, och först nu kommer den också obönhörligt att likvideras, även om den aldrig så mycket är i besittning av det >> direkta våldet>>.
Med samma rätt som herr Dühring rynkar på näsan åt den grekiska kulturen därför att den var grundad på slaveri, med samma rätt kan han följaktligen förebrå grekerna att de inte skaffade sig ångmaskiner och elektrisk telegraf. Och när han påstår att vårt moderna löneslaveri måste förklaras som en något omvandlad och mildrad kvarleva av slaveriet och inte ur sig självt (d. v. s. ur det moderna samhällets ekonomiska lagar>, så betyder det antingen bara att lönarbetet lika väl som slaveriet är en form för undertryckande och klassherravälde, vilket varje barn vet, eller också är tesen falsk.
<251> Man kunde lika väl påstå att lönarbetet endast är en mildare form av kannibalism, som ju är den överallt konstaterade, ursprungliga formen för utnyttjande av besegrade fiender.
Därmed är klart angivet vilken roll våldet spelar i historien i förhållande till den ekonomiska utvecklingen. För det första grundar sig allt politiskt våld ursprungligen på en ekonomisk, samhällelig funktion och ökar i samma mån som samhällsmedlemmarna genom den ursprungliga gemenskapens upplösning förvandlas till självständiga producenter och alltså bli allt mer främmande för dem som handhar förvaltningen av de gemensamma samhälleliga angelägenheterna. För det andra: sedan det politiska våldet emanciperat sig från samhället, förvandlat sig från tjänare till herre, kan det verka i två riktningar. Antingen verkar det i den lagbundna ekonomiska utvecklingens mening och riktning. I detta fall råder ingen strid mellan de båda och den ekonomiska utvecklingen påskyndas. Eller också verkar våldet i motsatt riktning och då måste det, med få undantag, i regel underkasta sig den ekonomiska utvecklingen. Dessa få undantag utgöres av enstaka fall av erövringar, där de mer primitiva erövrarna utrotat eller fördrivit ett lands befolkning samt förstört produktivkrafterna, som de inte förstod sig på att använda, eller låtit dem förfalla. Så gjorde de kristna i morernas Spanien med största delen av bevattningsverken, på vilka morernas högt utvecklade åkerbruk och trädgårdsskötsel grundade sig. Varje erövring från ett primitivare folks sida stör självfallet den ekonomiska utvecklingen och förintar talrika produktivkrafter. Men i det överväldigande flertalet fall av varaktig erövring måste den primitivare erövraren anpassa sig <252> till de högre utvecklade >>ekonomiska läget>>, så som det framgår ur erövringen; han assimileras av de erövrade och måste oftast t. o. m. anta deras språk. Låt oss emellertid bortse från erövringsfallen. Vi finner då att där ett lands inre statsmakt råkat i motsättning till den ekonomiska utvecklingen - vilket hittills på ett visst stadium har inträffat för nästan alla politiska våldssystem - där har kampen varje gång slutat med det politiska våldets störtande. Undantagslöst och obevekligt har den ekonomiska utvecklingen brutit sig väg - det senaste och mest slående beviset därför har vi redan omnämnt: den stora franska revolutionen. Om det ekonomiska läget och därmed även den ekonomiska författningen i ett land i enlighet med herr Dührings tes helt enkelt grundade sig på det politiska våldet så är det omöjligt att förklara varför det inte lyckades för Fredrik Vilhelm IV att trots sin >>ståtliga krigshär>> efter 1848 truga det medeltida skråväsendet och andra romantiska griller på järnvägarna, ångmaskinerna och den just uppblomstrande storindustrin i sitt land; eller varför kejsaren av Ryssland, som dock är ännu mäktigare, inte endast är ur stånd att betala sina skulder, utan heller inte kan upprätthålla sitt >>vald>> utan att ständigt låna från det >>ekonomiska läget>> i Västeuropa.
För herr Dühring är våldet det onda personifierat, den första våldshandlingen är för honom syndafallet, hela hans framställning är en enda veklagan över att den hittillsvarande historien helt igenom besmittats med arvsynd, över att denna djävulsmakt, våldet, skändligt förfalskat alla naturliga och samhälleliga lagar. Men att våldet även spelar en annan roll i historien, en revolutionär roll, att det, enligt Marx' ord, fungerar som barn- <253> morska åt varje gammalt samhälle som går havande med ett nytt, att det är det verktyg med vars hjälp den samhälleliga utvecklingen tvingar sig fram och bryter sönder förstenade och utdöda politiska former - om allt detta finner man inte ett ord hos herr Dühring. Endast under suckar och stönanden medger han att våldet möjligen kan bli nödvändigt för att störta den gamla utsugarhushållningen - tyvärr! ty varje användande av våld demoraliserar den som använder det. Och detta har han mage att säga trots det höga moraliska och kulturella uppsving, som blivit följden av varje segerrik revolution! Han har mage att säga det i Tyskland, där en våldsam sammanstötning, som kan komma att påtvingas folket, åtminstone skulle ha den förtjänsten att den utrotade den servilitet, som från det trettioåriga krigets förnedring har trängt in i folkmedvetandet. En sådan urvattnad moralistfilosofi utan kraft och must är han anspråksfull nog att vilja truga på det mest revolutionära parti som historien känner.
För ungefär hundra år sedan utkom i Leipzig en bok, som fram till början av detta århundrade[20]) upplevde några och trettio upplagor och som spriddes och utdelades i städerna och på landet av myndigheter, predikanter och filantroper av alla slag samt allmänt rekommenderades folkskolan som läsebok. Denna bok hette: Rochows Barnavän. Den hade till syfte att undervisa bön- <254> dernas och hantverkarnas unga telningar om deras levnadskall och deras plikter gentemot sina överordnade i samhället och staten, ävensom att bibringa dem en välgörande förnöjsamhet med sin lott här på jorden: med svartbröd och potatis, med dagsverken, låg arbetslön, faderligt prygelstraff och andra lika angenäma saker - alltsammans med hjälp av den då allmänt gängse upplysningsmetoden. För detta ändamål förehöll man ungdomen i städerna och på landet hur vist naturen hade inrättat det, som stadgat att människan måste förvärva sitt livsuppehälle och sina njutningar genom arbete, och hur lyckliga bonden och hantverkaren följaktligen borde känna sig över att man tillät dem att krydda sin måltid med arbetets sura svett i stället för att som den rike rumlaren behöva lida av fördärvad mage, gallsten och förstoppning och endast med motvilja kunna pressa ner de mest utsökta läckerheter. Samma plattityder, som gamle Rochow ansåg duga åt de kursachsiska bondpojkarna på hans tid, bjuder oss herr Dühring på sidan 14 och följande i sitt >>Kompendium>> som det >>absolut fundamentala>> i den nyaste politiska ekonomin.
>>De mänskliga behoven har som sådana sin naturliga lagbundenhet och är med hänsyn till sin stegring inneslutna inom gränser, vilka endast genom onatur kan överskridas någon tid, till dess äckel, livsleda, orkeslöshet, social förkrympning och slutligen hälsosam förintelse följer... Ett lättsinnigt levnadssätt som endast tar hänsyn till nöjet och inte har något allvarligt syfte leder snart till att dess utövare blir blaserade eller, vilket är samma sak, att de förbrukar all förmåga att tänka och känna. Verkligt arbete i någon form är alltså den sunda människans sociala naturlag... Om det inte fanns någon <255> motvikt mot drifterna och behoven, så skulle de knappast vara i stånd att frambringa en tillvaro på barnastadiet, långt mindre en historisk stegring och vidareutveckling av livet. Om de tillfredsställdes fullt och utan möda skulle de snart uttömmas och lämna efter sig ett innehållslöst vegeterande i form av tråkiga, ständigt återkommande intervaller... Att man inte kan tillfredsställa sina drifter och lidelser utan att övervinna ett ekonomiskt motstånd är sålunda en i alla avseenden hälsosam grundlag för den yttre naturen inrättning och människans inre beskaffenhet>> o. s. v., o. s. v. Man ser att hedersmannen Rochows plattaste plattityder firat sitt hundraårsjubileum hos herr Dühring, och det till på köpet som en >> djupare grundval>> för det enda verkligt kritiska och vetenskapliga >>socialitära systemet>>.
Sedan grunden därmed lagts kan herr Dühring bygga vidare. Med tillämpning av den matematiska metoden ger han oss först efter gamle Euklides' exempel en rad definitioner. Detta är så mycket bekvämare som han från början kan inrätta sina definitioner så, att det som med deras hjälp skulle bevisas delvis redan ingår i definitionen. Sålunda får vi till en början veta att det förnämsta begreppet i den hittillsvarande ekonomin kallas rikedom och att rikedomen såsom den hittills på ett riktigt sätt uppfattats och praktiserats i världshistorien är den >>ekonomiska makten över människor och ting>>. Detta är i dubbel bemärkelse oriktigt. För det första var den gamla stam- och bykommunens rikedom ingalunda något herravälde över människor. Och för det andra är rikedomen även i de samhällen som rör sig i klassmotsättningar, försåvitt den i sig innesluter herravälde över människor, övervägande och nästan uteslutande ett herravälde över <256> människor i kraft av herraväldet över ting. Alltsedan de mycket tidiga perioder, då slavfångst och utsugning av slavar blev skilda näringsgrenar, har de som profiterat på slavarnas arbete måst köpa slavarna. De har kunnat förvärva sig herravälde över människor först genom herraväldet över ting sådana som köpesumma, underhåll och arbetsmedel för slaven. Under hela medeltiden var jordägande i stor skala den förutsättning, medels vilken feodaladeln kom över skatte- och dagsverksbönder. Och i våra dagar kan rent av ett sex års barn se att rikedomen behärskar människorna uteslutande tack vare de ting som den förfogar över.
Men varför är herr Dühring tvungen att ge denna oriktiga definition av rikedomen, varför sliter han sönder det faktiska sammanhang som gällt i alla hittillsvarande klassamhällen? Det sker för att dra över rikedomen från det ekonomiska till det moraliska planet. Herravälde över tingen är en god sak, herravälde över människor däremot av ondo; och då herr Dühring har förbjudit sig själv att förklara herraväldet över människorna ur herraväldet över tingen, så kan han återigen göra ett djärvt grepp och i en handvändning härleda detta herravälde ur det älskade våldet. Rikedomen som herravälde över människorna är >>röveri>>, en definition varmed han givit oss en försämrad upplaga av det urgamla proudhonska slagordet: >>Egendom är stöld>>.
Och därmed är rikedomen lyckligt och väl infogad under de båda väsentliga synpunkterna, produktionens och fördelningens: rikedomen som herravälde över ting är produktionsrikedom och således av godo, rikedomen som herravälde över människor är fördelningsrikedom, således av ondo; bort med den! Tillämpat på dagens förhål- <257> landen betyder detta: det kapitalistiska produktionssättet är ganska gott och kan få vara kvar, men det kapitalistiska fördelningssättet duger ingenting till och måste avskaffas. Till sådana orimligheter kommer man när man skriver om ekonomi utan att ha begripit ens sambandet mellan produktion och fördelning.
Efter rikedomen kommer vi till värdet, som definieras på följande sätt: >>Värdet är den innebörd som de ekonomiska tingen och prestationerna har i marknaden.>> Denna innebörd motsvarar >>priset eller vilken annan likvärdig term som helst, t. ex. lönen>>. Med andra ord: värdet är priset. Eller snarare, för att inte göra herr Dühring någon orätt och för att så långt som möjligt låta orimligheten i hans definition framstå med hans egna ord: värdet är priserna. Ty på sidan 19 säger han: >>värdet och de priser, varmed det uttryckes i pengar>> och konstaterar således själv att samma värde har mycket olika pris och därmed lika många skilda värden. Om inte Hegel för länge sedan vore död, skulle han gå och hänga sig. Detta värde, som antar olika värden alltefter sitt pris, skulle han med allt sitt teologiserande inte ha kunnat åstadkomma. Man måste återigen besitta herr Dührings tillförsikt för att inleda en ny och djupare grundläggning av ekonomin med den förklaringen, att man inte känner någon annan skillnad mellan pris och värde än att det ena är uttryckt i pengar, det andra inte.
Trots detta vet vi fortfarande inte vad värdet är och ännu mindre hur det bestämmes. Herr Dühring måste således bekväma sig till att ge fler upplysningar. >>I stort sett bestämmes värdet och dess uttryck i pengar - priset - av den lag som ligger till grund för jämförelse och värdering och vars ursprung närmast är att söka inom <258> den rena produktionens område[] vi bortser från fördelningen, som för in ett nytt element i värdebegreppet. De större eller mindre hinder, som naturförhållanden av olika slag reser mot ansträngningarna att frambringa föremål - hinder som nödvändiggör ett större eller mindre uppbåd av ekonomisk kraft - bestämmer också... det större eller mindre värdet.>> Värdet är följaktligen beroende av de >>i naturen och förhållandena liggande produktionssvårigheterna... Det mått av egen kraft, som vi inlagt i dem (tingen), är den omedelbart avgörande orsaken till att det existerar värde över huvud och en speciell storlek av detsamma>>.
Så långt detta har någon mening, betyder det att värdet av en arbetsprodukt bestämmes av den för dess framställning nödvändiga arbetstiden och det har vi vetat för länge sedan, även utan herr Dühring. I stället för att helt enkelt konstatera detta faktum, måste han uttrycka det i en orakelmässigt förvrängd form. Det år helt enkelt oriktigt att det mått av kraft som någon in lägger i ett ting (för att bibehålla detta högtravande talesätt), är den omedelbart avgörande orsaken till värdet eller dess storlek. För det första måste man fråga sig i vilket ting kraften inlägges och för det andra hur den lägges dit. Om någon förfärdigar ett ting, som inte har något bruksvärde för andra, så åstadkommer hela hans kraft inte én enda atom värde; och envisas han med att för hand framställa ett föremål, som en maskin kan framställa tjugo gånger billigare, så frambringar nitton tjugondelar av hans däri inlagda kraft varken värde eller någon viss storlek därav.
Vidare är det en fullständig förvrängning att förvandla det skapande arbete, varmed positiva produkter <259> frambringas, till ett rent negativt övervinnande av motstånd. Vi skulle då vara tvungna att förfara på ungefär följande sätt för att åstadkomma en skjorta: Först övervinner vi bomullsfröets motstånd mot att sås ut och växa, därefter den mogna bomullens motstånd mot att bli plockad, förpackad och bortsänd, sedan mot att bli uppackad, kardad och spunnen, vidare garnets motstånd mot att bli vävt, vävens mot att bli blekt och sydd samt slutligen den färdiga skjortans motstånd mot att bli pådragen.
Vad har all denna förvrängning och förvändhet för syfte? Den har till syfte att med >>motståndet>> som språngbräda komma över från >>produktionsvärdet>> - det verkliga men hittills endast som ideal gällande värdet - till >>fördelningsvärdet>>, som varit det enda som gällt i den hittillsvarande historien och vilket förfalskats genom våldet: >> Utom det motstånd som naturen presterar ... finns det ett annat, rent socialt hinder... Mellan människan och naturen framträder en hämmande makt, och denna makt är återigen människan. Den som tänkes ensam och isolerad är fri gentemot naturen... Annorlunda gestaltar sig situationen, så snart vi föreställer oss en andra person, som med värjan i hand håller alla tillfartsvägar till naturen och dess hjälpkällor spärrade och som fordrar inträdesavgift i en eller annan form. Denne andre... beskattar så att säga de övriga och blir därmed orsaken till att värdet av det eftersträvade blir större än vad fallet hade varit utan detta politiska och samhälleliga hinder för frambringadet eller produktionen ... Högst mångfaldiga är de olika formerna av denna på konstlad väg åstadkomna värdestegring av föremålen, som naturligtvis har en motsvarande sänkning av arbetets värde som komplement... Det är därför en illusion att på för- <260> hand vilja betrakta värdet som en ekvivalent i ordets egentliga mening, d. v. s. en likvärdighetsprincip, eller som ett på basis av likhet mellan prestation och motprestation tillkommet bytesförhållande... Kännetecknet på en riktig värdeteori är i stället att den allmänna värderingsprincip, som tänkes enligt teorin ifråga, inte sammanfaller med den på fördelningstvånget vilande konkreta utformningen av värdet. Denna växlar med de sociala förhållanden, medan det egentliga ekonomiska värdet endast kan vara ett produktionsvärde som mätes i förhållande till naturen och följaktligen inte kan förändras annat än genom produktionshinder av naturlig och teknisk art.>>
Ett föremåls praktiskt gällande värde består sålunda enligt herr Dühring av två delar: för det första av det däri ingående arbetet och för det andra av det >>med värjan i hand>> framtvingade tillägget. Med andra ord, det i dag gällande värdet är ett monopolpris. Om nu alla varor enligt denna värdeteori har ett sådant monopolpris, så är endast två alternativ möjliga. Antingen förlorar var och en som köpare det han vunnit som säljare; priserna har visserligen förändrats nominellt men har i verkligheten, i sitt förhållande till varandra, förblivit lika; allt blir som det var och det högt prisade fördelningsvärdet är ren humbug. Eller också representerar de påstådda tilläggen en verklig värdesumma, nämligen den summa, som den arbetande värdeskapande klassen producerar men som monopolistklassen tillägnar sig, och då består denna värdesumma helt enkelt av obetalt arbete; och då är vi trots mannen med värjan i hand, trots de påstådda tilläggen och det påstådda fördelningsvärdet återigen framme vid - den marxska teorin om mervärdet.
<261> Låt oss emellertid se oss om efter några exempel på det omskrutna >>fördelningsvärdet>>. På sidan 125 och följande läser vi: >>Prisgestaltningen bör även i kraft av den individuella konkurrensen betraktas som en form av den ekonomiska fördelningen och de ömsesidiga tributpålagorna... om man tänker sig att förrådet av någon nödvändighetsvara plötsligt förminskas avsevärt, så uppstår på försäljarnas sida en oproportionerligt stor makt till utsugning... hur den kan stegras i det orimliga visar särskilt de abnorma situationer, då tillförseln av nödvändighetsartiklar är avskuren för en längre tid>> o. s. v. Vidare konstateras att det även under normala förhållanden existerar faktiska monopol som tillåter en godtycklig prishöjning, t. ex. järnvägar, bolag för städernas försörjning med vatten och gas o. s. v. - Att sådana tillfällen till monopolistisk utsugning förekommer är allmänt bekant. Men att de genom dem skapade monopolpriserna inte skulle vara undantag och specialfall utan tvärtom klassiska exempel på hur värdet i våra dagar fastställes, det är nytt. Hur bestäms priserna i livsmedel? Gå till en belägrad stad, där tillförseln är avskuren, och ta reda på saken! svarar herr Dühring. Hur verkar konkurrensen på marknadsprisernas utformning? Fråga monopolet, det kommer att ge er besked.
Även vad monopolen angår är det förresten omöjligt att upptäcka mannen med värjan som skulle stå bakom. Tvärtom: i belägrade städer brukar mannen med värjan kommendanten, om han gör sin plikt, mycket snabbt göra slut på monopolet och lägga beslag på monopolens förråd i och för rättvis fördelning. Och för övrigt har männen med värja, så snart de försökt att fabricera ett >>fördelningsvärde>>, inte skördat någon annan lön för sin möda <262> än dålig affär och penningförluster. Holländarna förstörde genom monopoliseringen av handeln på Ostindien sitt monopol och sin handel. De båda starkaste regeringar som någonsin existerat, den nordamerikanska revolutionsregeringen och det franska nationalkonventet, dristade sig att vilja fastställa maximipriser och misslyckades ömkligt. Den ryska regeringen, som genom att oupphörligt släppa ut sedlar utan täckning i Ryssland pressat ner kursen på de ryska papperspengarna, arbetar nu (1878) sedan år tillbaka på att höja noteringarna för dem i London genom att lika oupphörligt köpa in växlar på Ryssland. Detta nöje har kostat den sextio miljoner rubel på några år och rubeln står nu under två mark i stället för över tre. Om värjan besitter den trollmakt, som herr Dühring tillskriver den, varför har då ingen regering i längden lyckats med att påtvinga mindervärdiga pengar samma >>fördelningsvärde>> som fullgoda pengar eller att förläna assignaterna guldvärde? Och var finns den värja som för befälet på världsmarknaden?
Vidare finns det ännu en huvudform, i vilken fördelningsvärdet förmedlar tillägnandet av andras prestationer utan motprestation: ränteintäkterna, d. v. s. jordräntan och kapitalvinsten. Vi nöjer oss tills vidare med att inregistrera detta för att konstatera att det är allt som vi får veta om det berömda >>fördelningsvärdet>>. - Allt? Nej, inte riktigt allt.
Hör här: >>Trots den tvåfaldiga synpunkt, som framträder i insikten om ett produktionsvärde och ett fördelningsvärde, är det grundläggande dock alltid ett visst gemensamt något, av vilket alla värden består och med vilket de följaktligen mätes. Den omedelbara, naturliga måttstocken <263> är kraftförbrukningen, och den enklaste enheten är människokraften i ordets ursprungligaste mening. Den senare kan härledas ur existenstiden, vars underhåll i sin tur kräver övervinnandet av en viss summa försörjnings- och levnadssvårigheter. Det renodlade fördelnings- eller tillägnelsevärdet är för handen endast då färfogandemakten över oproducerade ting eller, populärt uttryckt, dessa ting själva utväxlas mot prestationer eller ting med verkligt produktionsvärde. Det gemensamma som finns angivet och representerat i varje värdeuttryck och därför även i de värdebeståndsdelar, som tillägnats genom fördelning utan motprestation, består i det uppbåd av människokraft som finns... förkroppsligat... i varje vara.>>
Vad skall vi nu säga om detta? Om alla varuvärden mätes med det i varorna förkroppsligade uppbådet av människokraft - vad återstår i så fall av fördelningsvärdet, pristillägget, tributen? Herr Dühring lär oss visserligen, att även oproducerade ting - alltså ting som omöjligt kan ha något egentligt värde - får ett fördelningsvärde och kan utbytas mot producerade, värdebesittande ting. Men han säger samtidigt att alla värden, alltså även de renodlade fördelningsvärdena, består av det i dem förkroppsligande uppbådet av kraft. Därvid får vi tyvärr inte veta hur något kraftuppbåd kan vara förkroppsligat i ett oproducerat ting. I varje fall tycks i hela detta virrvarr av värden åtminstone så mycket stå fast, att det inte heller här är så värst mycket bevänt med värdet, med det av den sociala ställningen framtvingade pristillägget och med tributpålagorna tack vare värjan. Varuvärdena bestäms enbart genom insatsen av människokraft, d. v. s. genom det arbete, som finns förkroppsligat i dem. Om man bortser från jordräntan och <264> ett par monopolpriser vill herr Dühring alltså inte ha sagt något annat - fast han uttrycker sig på ett oredigt och förvirrat sätt - än vad den förtalade ricardo-marxska värdeteorin för länge sedan har sagt långt mera konkret och klart?
Det förefaller så - och ändå säger han i samma andedrag raka motsatsen. Marx, som utgår från Ricardos undersökningar, förklarar: Varuvärdet bestäms genom det i varorna förkroppsligade, samhälleligt nödvändiga, allmänt mänskliga arbetet, som i sin tur mätes efter sin []tidsutdråkt. Arbetet är måttstocken för alla värden, men det har självt inget värde. Herr Dühring kompletterar, sedan han på sitt hafsiga sätt likaledes framställt arbetet som värdemåttstock: värdet >>kan härledas ur existenstiden, vars underhåll i sin tur kräver övervinnande av en viss summa försörjnings- och levnadssvårigheter>>. Vi bortser från den i rent originalitetsjäkt bottnande förväxlingen mellan arbetstiden, som här är det enda avgörande, och existenstiden, som hittills ännu aldrig skapat eller mätt något värde. Vi bortser även från det falska >>socialitära>> sken, som underhållet av denna existenstid uppges framkalla: så länge världen existerat och kommer att existera, måste var och en själv skaffa sig sitt underhåll såtillvida som han själv konsumerar medlen till sitt uppehälle. Under förutsättning att herr Dühring uttryckt sig vetenskapligt och exakt, så betyder ovanstående sats antingen inte ett dugg, eller också betyder den: en varas värde bestäms av den i varan förkroppsligade arbetstiden och arbetstidens värde av de för arbetarens uppehälle under denna tid erforderliga livsmedlen. Och det innebär i det nutida samhället: en varas värde bestäms av den i varan ingående arbetslönen.
<265> Därmed är vi äntligen framme vid det som herr Dühring egentligen vill ha sagt. En varas värde bestäms enligt vulgärekonomisk terminologi av framställningskostnaderna; mot vilket Carey >>riktigt framhöll att inte produktionskostnaderna utan reproduktionskostnaderna bestämmer värdet>> (>>Kritisk historia>>, sid. 401). Hur det förhåller sig med produktions- och reproduktionskostnaderna, den saken lovar herr Dühring att längre fram återvända till; för ögonblicket nöjer han sig med påpekandet att de som bekant består av arbetslön och kapitalprofit. Arbetslönen uttrycker den i varan förkroppsligade >>kraftförbrukningen>>, produktionsvärdet. Profiten uttrycker den tribut eller det pristillägg, som kapitalisten tilltvingar sig i kraft av sitt monopol eller sin värja, fördelningsvärdet. Och sålunda upplöses hela den motsägelsefulla förvirringen i den dühringska värdeteorin slutligen i den skönaste och mest harmoniska klarhet.
Bestämmandet av varans värde ur arbetslönen - som hos Adam Smith ännu ofta sammanblandas med bestämmandet av värdet ur arbetstiden - har med Ricardo förvisats ur den vetenskapliga ekonomin och fortsätter numera att spöka endast i vulgärekonomin. Att värdet bestäms genom arbetslönen predikas gärna av den bestående kapitalistiska samhällsordningens enfaldigaste sykofanter, som på samma gång framställer även kapitalistens profit som ett slags finare arbetslön, en försakelselön (för att kapitalisten inte har slösat bort sitt kapital), en riskpremie, företagsledarlön o. s. v. Herr Dühring skiljer sig från dessa personer endast därigenom att han kallar profiten för röveri. Med andra ord, herr Dühring grundar sin socialism direkt på vulgärekonomiska teorier av värsta slag. Hans socialism är precis lika mycket värd som <266> dessa vulgärekonomiska teorier. De står och faller med varandra.
Det inses ju annars utan vidare att vad en arbetare presterar och vad han kostar är lika vitt skilda ting som vad en maskin presterar och vad den kostar. Det värde som en arbetare skapar på en arbetsdag om tolv timmar har ingenting att göra med värdet av de livsmedel som han förtär under denna arbetsdag med därtill hörande vilopauser. I dessa livsmedel kan tre, fyra, sju timmars arbetstid vara förkroppsligad, allt efter arbetsproduktivitetens utvecklingsgrad. Om vi antar att sju arbetstimmar varit nödvändiga för framställningen av livsmedlen, så säger den av herr Dühring accepterade vulgärekonomiska värdeteorin att produktionen av tolv timmars arbete har samma värde som produktionen av sju timmars arbete, att tolv arbetstimmar är lika med sju arbetstimmar eller 12 = 7. För att tala ännu tydligare: En arbetare på landsbygden, likgiltigt under vilka förhållanden han lever, producerar en spannmålskvantitet på låt oss säga tjugo hektoliter vete om året. Under denna tid förbrukar han en summa av värden som svarar mot en summa av femton hektoliter vete. De tjugo hektolitrarna vete har alltså samma värde som de femton, och detta på samma marknad och under i övrigt fullständigt oförändrade betingelser. Med andra ord, 20 är lika med 15. Och det skall föreställa ekonomi!
All utveckling av det mänskliga samhället utöver vilddjursstadiet börjar den dag då familjen genom sitt arbete frambringar mer än vad som är nödvändigt för dess uppehälle, den dag då en del av arbetet kan användas till produktion inte bara av livsmedel utan av produktionsmedel. Ett överskott av arbetsprodukten utöver kostnaderna <267> för arbetets underhåll ävensom bildandet och utökandet av en samhällelig produktions- och reservfond ur detta överskott utgör grundvalen för all fortgående samhällelig, politisk och intellektuell utveckling. I den hittillsvarande historien har denna fond varit i händerna på en privilegierad klass som i och med denna besittning även fick det politiska herraväldet och den andliga ledningen. Först den förestående sociala omvälvningen kommer att göra denna produktions- och reservfond, d. v. s. totalsumman av råvaror, produktionsinstrument och livsmedel, till en verkligt samhällelig fond, i det den undandras den privilegierade klassens förfoganderätt och överlämnas till hela samhället som gemensam egendom.
Det finns två alternativ. Antingen bestäms en varas värde av underhållskostnaderna för det arbete, som erfordras för dess framställning, det vill i det nuvarande samhället säga av arbetslönen. Då erhåller arbetaren fulla värdet av sin arbetsprodukt i lönen, och då är kapitalistklassens utsugning av lönarbetarnas klass en omöjlighet. Antag att en arbetares underhållskostnader i ett givet samhälle motsvarar en summa av tre mark. Då har arbetarens dagsprodukt enligt ovanstående vulgärekonomiska teori ett värde av tre mark. Låt oss nu anta att kapitalisten, hos vilken denne arbetare är anställd, lägger till en profit, en tribut om en mark på denna produkt och säljer den för fyra mark. Detsamma gör de andra kapitalisterna. Men efter detta kan arbetaren inte längre bestrida kostnaderna för sitt dagliga uppehälle med tre mark utan behöver likaledes fyra mark. Då alla andra omständigheter förutsättes vara oförändrade, så måste den i livsmedel uttryckta arbetslönen förbli densamma, den i pengar uttryckta arbetslönen måste alltså stiga, <268> närmare bestämt från tre till fyra mark. Vad kapitalisterna i form av profit undandrar arbetarklassen måste de lämna tillbaka i form av lön. Vi är precis lika långt hunna som när vi började: om arbetslönen bestämmer värdet är det inte möjligt för kapitalisten att utsuga arbetaren. Men det är också omöjligt att skapa något överskott av produkter, ty arbetaren konsumerar enligt förutsättningen precis lika mycket värde som han skapar. Och då kapitalisterna inte skapar något värde, så kan man inte ens se vad de skulle leva av. Inte desto mindre existerar ju ett sådant överskott av produktionen i förhållande till konsumtionen, det existerar en produktions- och reservfond - närmare bestämt i händerna på kapitalisterna - varför vi inte har någon annan förklaring att tillgripa än att arbetarna endast konsumerar värdet av de för deras uppehälle nödvändiga varorna men att varorna som sådana stannar hos kapitalisten för vidare bruk.
Eller det andra alternativet: om denna produktions- och reservfond i kapitalistklassens händer faktiskt existerar, om den faktiskt uppstått genom anhopning av profit (jordräntan lämnar vi tills vidare åsido), så består den nödvändigtvis av det anhopade överskott på produkter som arbetarklassen levererat till kapitalistklassen utöver den summa arbetslön som kapitalistklassen utbetalat till arbetarklassen. Men i så fall bestäms värdet inte av arbetslönen utan av arbetsmängden; då levererar arbetarklassen i arbetsprodukten en större värdemängd till kapitalistklassen än vad den får betalt i arbetslön från den senare, och då förklaras kapitalprofiten, liksom alla andra former av tillägnande av främmande obetalt arbetsresultat, som blott och bart en beståndsdel av det av Marx upptäckta mervärdet.
<269> I förbigående sagt: den stora upptäckt, med vilken Ricardo inleder sitt viktigaste verk - >>att en varas värde bestäms av den för dess framställning nödvändiga arbetsmängden, men inte av den för detta arbete utbetalade större eller mindre gottgörelsen>> - denna epokgörande upptäckt berörs inte med ett ord i hela >>kompendium i ekonomi>>. I >>Kritisk historia>> avfärdas den med den orakelmässiga frasen: >>Han (Ricardo) beaktar inte att om lönen i större eller mindre utsträckning kan vara (!) en anvisning på livsförnödenheter, så kan detta även medföra... en olikartad gestaltning av värdeförhållandena>>! En fras som medger läsaren att tänka sig vad han vill, och som är sådan att han gör klokast i att inte tänka någonting alls.
Och nu må läsaren själv avgöra vilket han föredrar av de fem olika slag av värden som herr Dühring uppvaktat oss med: produktionsvärdet som kommer av naturen eller fördelningsvärdet som människornas ondska har skapat och som karaktäriseras därav att det mätes efter en kraftförbrukning som inte ingår i det; eller för det tredje det värde som mätes genom arbetstiden eller för det fjärde det som mätes genom reproduktionskostnaderna eller slutligen det som mätes genom arbetslönen. Urvalet är rikligt, förvirringen fullständig, och det återstår oss bara att med herr Dühring utropa: >>Läran om värdet är proberstenen på gedigenheten i ett ekonomiskt system! >>
<270> Ett elementärt skolpojksmisstag, som tillika innebär ett för den allmänna säkerheten farligt socialistiskt kätten, anser sig herr Dühring ha upptäckt hos Marx. Den marxska värdeteorin är >>ingenting annat än den vanliga... läran att arbetet är upphovet till alla värden och att arbetstiden är deras måttstock. Denna lära lämnar oss i fullständig okunnighet om hur man skall förklara det avvikande värdet hos så kallat kvalificerat arbete. Visserligen kan även enligt vår teori de naturliga självkostnaderna och därmed det absoluta värdet av de ekonomiska tingen mätas endast genom den använda arbetstiden; men därvid värderas arbetstiden absolut lika för alla, ehuru man naturligtvis inte får glömma att andra personers arbetstid adderas till den enskildes individuella arbetstid vid mer kvalificerade prestationer -t. ex. i det använda verktyget. Det förhåller sig alltså inte så som herr Marx dimmigt föreställer sig, att en viss persons arbetstid i och för sig är mer värd än andra personers därför att mer genomsnittlig arbetstid så att säga är förtätad däri, utan all arbetstid är utan undantag och i princip, alltså utan att man först behöver tillgripa ett genomsnitt, fullständigt likvärdig, och man måste bara komma ihåg hur mycket av andra personers arbetstid som kan ingå i en arbetstid som skenbart förbrukats för egen räkning - detta såväl i fråga om en personlig insats som när det gäller den färdiga produkten. Om verktyget är ett handens produktionsverktyg eller handen själv, ja t. o. m. huvudet - som ju inte utan andra män- <271> niskors arbetstid hade kunnat erhålla sin särskilda struktur eller prestationsförmåga - det spelar ingen som helst roll för teorins absoluta giltighet. Men herr Marx kan i sina uttalanden om värdet inte frigöra sig från den i bakgrunden spökande föreställningen om en kvalificerad arbetstid. Hans väg till klarhet på denna punkt har spärrats av tankesätt som han övertagit från de lärda klasserna, för vilka det måste te sig som en orimlighet att erkänna grovarbetarens och arkitektens arbetstid som i och för sig ekonomiskt fullständigt likvärdiga.>>
Det ställe hos Marx som föranleder denna >>väldigare vrede>> hos herr Dühring är mycket kort. Marx undersöker hur varornas värde bestämmes och svarar: Genom det i dem ingående mänskliga arbetet. Detta, fortsätter han, >>är förbrukning av enkel arbetskraft, som varje normal människa i genomsnitt har i sin fysiska organism, utan särskild utbildning... Komplicerat arbete bör betraktas blott som enkelt arbete som upphöjts till högre dignitet eller kanske snarare som multiplicerats så att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att denna reduktion ständigt försiggår visar erfarenheten. En vara må vara produkten av det mest komplicerade arbete, dess värde hänför sig dock till produkten av enkelt arbete och representerar därför självt blott ett bestämt kvantum av enkelt arbete. De olika proportioner, i vilka olika slag av arbete reduceras till enkelt arbete som måttenhet, fastställes genom en samhällelig process bakom producenternas rygg och förefaller dem därför givna genom tradition. >> (>>Kapitalet>>, svenska upplagan, första delen, sid. 28.)
Den uppgift som Marx här närmast ställer sig är endast att bestämma värdet av varor, alltså av föremål, som <272> inom ett av privatproducenter bestående samhälle produceras av dessa privatproducenter för privat räkning och utbytes mot varandra. Det är alltså ingalunda fråga om något >>absolut värde>>, var detta nu kan driva sitt spel, utan om det värde som gäller inom en viss bestämd samhällsform. Detta värde, i dess bestämda historiska utformning, visar sig vara skapat och mätbart genom det i de enskilda varorna förkroppsligade mänskliga arbetet, och detta mänskliga arbete visar sig vidare vara en förbrukning av enkel arbetskraft. Nu är emellertid inte varje arbete blott och bart förbrukning av enkel mänsklig arbetskraft. Mångfaldiga slag av arbete innesluter i sig användandet av färdigheter och kunskaper som förvärvats med mer eller mindre möda, tidspillan och penningsinsatser. Skapar dessa slag av sammansatt arbete på samma tid samma varuvärde som det enkla arbetet, som förbrukningen av enkel arbetskraft? Uppenbart inte. Produkten av en timmes sammansatt arbete är en vara med högre värde, två eller tre gånger så stort som produkten av en timmes enkelt arbete. Värdet av det sammansatta arbetets produkter uttryckes vid denna jämförelse i bestämda mängder enkelt arbete. Men denna reduktion av det sammansatta arbetet fullbordas genom en samhällelig process, bakom producenternas rygg, genom ett förfarande, som vi här, vid utvecklingen av värdeteorin, endast behöver fastställa men ännu inte skall förklara.
Det är detta enkla faktum, som dagligen försiggår inför våra ögon i det nutida kapitalistiska samhället, som Marx här konstaterar - ett faktum så obestridligt att själve herr Dühring varken i sitt >>Kompendium>> eller i sin ekonomiska historia vågar bestrida det. Och den marxska <273> framställningen är så enkel och klar att den säkert inte lämnar någon utom herr Dühring >>i fullständig okunnighet>>. I detta sinnestillstånd tappar han bort varuvärdet, som tills vidare bildar det enda objektet för Marx' undersökning, för sina egna >>naturliga självkostnader>>, som bara gör okunnigheten ännu fullständigare, och t. o. m. för det >>absoluta värdet>>, som såvitt vi vet hittills aldrig noteras i den politiska ekonomin. Men var herr Dühring än må förstå med sina naturliga självkostnader och vilket av hans fem slags värden som må ha äran att vara det absoluta, så mycket är säkert, att det hos Marx inte är fråga om allt detta utan bara om varuvärdet, och att det i hela ifrågavarande avsnitt om värdet i >>Kapitalet>> inte finns den ringaste antydan huruvida eller i vilken utsträckning Marx anser att denna teori för varuvärdet är tillämplig även på andra samhällsformer.
Det förhåller sig alltså inte så, fortsätter herr Dühring, >>som herr Marx dimmigt föreställer sig, att en viss persons arbetstid i och för sig är mer värd än andra personers därför att mer genomsnittlig arbetstid så att säga är förtätad däri, utan all arbetstid är utan undantag och i princip... fullständigt likvärdig>> - Det är tur för herr Dühring att ödet inte gjort honom till fabrikant och sålunda räddat honom från att prissätta sina varor efter denna nya regel och därmed ofelbart löpa i armarna på bankrutten. Men vad befalls! Befinner vi oss då ännu i fabrikanternas samhälle? Ingalunda. Med de naturliga självkostnaderna och det absoluta värdet har herr Dühring låtit oss ta ett språng, göra en verklig saltomortal från utsugarnas nuvarande onda värld in i hans eget framtida hushållningskollektiv, in i den himmelska atmosfären av jämlikhet och rättfärdighet, och vi måste så- <274> ledes, även om det är för tidigt, redan här ta en titt på denna nya värld.
Visserligen kan, enligt herr Dührings teori, de ekonomiska tingens värde även i hushållningskollektivet mätas endast med den förbrukade arbetstiden, men vid detta förfarande måste arbetstiden a priori värderas absolut lika för alla, all arbetstid är utan undantag och i princip fullständigt likvärdigt, t. o. m. utan att man först behöver tillgripa ett genomsnitt. Och låt oss nu ställa denna radikala jämlikhetssocialism mot Marx' dimmiga föreställning att en persons arbetstid i och för sig ar mer värd än en annan persons därför att mer genomsnittlig arbetstid är koncentrerad i den, en föreställning som han hamnat i på grund av det från de lärda klasserna övertagna tänkesättet, enligt vilket det måste te sig som en orimlighet att erkänna grovarbetarens och arkitektens arbetstid som ekonomiskt fullständigt likvärdiga!
Tyvärr gör Marx till det ovan anförda stället i >>Kapitalet>> följande lilla anmärkning: >>Läsaren torde uppmärksamma, att här inte är tal om lönen eller det värde som arbetaren erhåller t. ex. för en arbetsdag, utan om det varuvärde, i vilket hans arbetsdag förkroppsligas>>. Marx, som här tycks ha anteciperat sin Dühring, garderar sig sålunda själv mot att man tillämpar ovannämnda yttranden ens på den lön som betalas för sammansatt arbete i det nuvarande samhället. Och när herr Dühring trots detta inte endast gör sa utan till på köpet utger dessa satser för att representera Marx' uppfattning om hur livsmedelsfördelningen bör regleras i det socialistiskt organiserade samhället, så är det en oförskämd förfalskning, vars make man endast kan finna i den rena rövarlitteraturen.
<275> Låt oss emellertid syna likvärdighetsläran en smula i sömmarna. All arbetstid är fullständigt likvärdig, grovarbetarens såväl som arkitektens. Alltså har arbetstiden, och därmed även arbetet självt, ett värde. Nu är emellertid arbetet skaparen av alla värden. Det ensamt ger de förefintliga naturprodukterna ett värde i ekonomisk mening. Värdet självt är ingenting annat än uttrycket för det i ett ting förkroppsligade samhälleligt nödvändiga mänskliga arbetet. Arbetet kan alltså inte ha något värde. Lika litet som vi kan tala om värdet av ett värde eller bestämma vikten inte hos ett tungt föremål utan hos tyngden själv, lika litet kan vi tala om ett arbetets värde och bestämma det. Herr Dühring avfärdar folk som Owen, Saint-Simon och Fourier med beteckningen sociala alkemister. I och med att han filosoferar över arbetstidens värde, d. v. s. arbetets värde, visar han att han står ännu lägre än de riktiga alkemisterna. Och nu må man döma om djärvheten hos herr Dühring när han pådyvlar Marx påståendet att en persons arbetstid i och för sig skulle vara mer värd än en annan persons, som om arbetstiden, d. v. s. arbetet, skulle ha något värde - Marx som är den förste som utvecklat att, och varför, arbetet inte kan ha något värde!
För socialismen, som vill frigöra den mänskliga arbetskraften från dess ställning som vara, är insikten om att arbetet inte har och inte kan ha något värde av stor betydelse. Med denna insikt faller alla försök, som herr Dühring har ärvt från den primitiva arbetarsocialismen, att reglera den framtida fördelningen av existensmedel som ett slags högre form av arbetslön. Därav följer även den längre gående insikten att fördelningen, så långt den behärskas av rent ekonomiska hänsyn, kommer att regle- <276> ras i produktionens intresse och att produktionen mest befrämjas av ett fördelningssätt som tillåter alla samhällsmedlemmar att så allsidigt som möjligt utbilda, upprätthålla och utöva sina färdigheter. För det av herr Dühring från de lärda klasserna övertagna tänkesättet måste det givetvis te sig som en orimlighet att det en gång inte kommer att finnas några professionella grov-arbetare eller arkitekter och att den man som under en halvtimme ger anvisningar i sin egenskap av arkitekt också får skjuta skottkärran en stund tills hans verksamhet som arkitekt åter tas i anspråk. Just en snygg socialism som förevigar den professionelle grovarbetaren!
Om arbetstidens likvärdighet skulle betyda att alla arbetare på samma tid producerar lika värden, utan att man behöver tillgripa ett genomsnitt, så är detta uppenbart oriktigt. För två arbetare, även inom samma näringsgren, kommer alltid värdeprodukten för en arbetstimme att ställa sig olika, alltefter arbetets intensitet och skickligheten. Denna olägenhet, som för övrigt är en olägenhet endast för folk å la Dühring, kan inget hushållningskollektiv, åtminstone inte på vår planet, avhjälpa. Vad återstår under sådana omständigheter av hela likvärdigheten hos allt arbete? En ren fras, som inte har något annat ekonomiskt underlag än herr Dührings oförmåga att skilja mellan värdebestämning genom arbete och värdebestämning genom arbetslön - ingenting annat än ukasen, grundlagen för det nya hushållningskollektivet: Arbetslönen för lika arbetstid skall vara lika! Då hade de gamla franska arbetarkommunisterna och Weitling bra mycket bättre argument till sitt förfogande för sin jämlikhet i lönehänseende.
Hur löses nu hela den viktiga frågan om den högre <277> lönen för sammansatt arbete? I ett samhälle av privatföretagare bekostas den yrkesskicklige arbetarens utbildning av privatpersoner eller deras familjer. Privatpersonerna tillgodogör sig därför också i första hand den utbildade arbetskraftens högre pris. Den skicklige slaven säljes dyrare, den skicklige lönarbetaren avlönas högre. I det socialistiskt organiserade samhället bekostar samhället utbildningen; de av det sammansatta arbetet skapade större värdena tillfaller därför samhället. Arbetaren gör själv inte anspråk på mera. Varav man i förbigående sagt även kan dra den nyttiga slutsatsen, att det omhuldade kravet på arbetarens rätt till >>den fulla arbetsavkastningen>> många gånger har sina sidor.
>>I fråga om kapitalet delar herr Marx till att börja med inte den inom ekonomin allmänt accepterade uppfattningen att kapitalet är producerat produktionsmedel utan försöker tillskriva det en mer speciell, dialektiskt-historisk idé, som är underkastad historiens och begreppens ringdans av metamorfoser. Kapitalet påstås uppstå ur pengarna; det säges bilda en historisk fas, som börjar på 1500-talet, nämligen med de för denna tid förutsatta första ansatserna till en världsmarknad. Uppenbarligen går nu skärpan i den ekonomiska analysen förlorad vid en sådan begreppsutformning. I dylika tomma konceptioner, som skall vara halvt historiska och halvt logiska men i verkligheten bara är bastarder av historiskt och <278> logiskt fantasteri, går förståndets urskillningsförmåga under tillika med all ärlig tillämpning av begreppen>> - och så skroderas det vidare en hel sida... >>med den marxska definitionen av kapitalbegreppet kan endast förvirring anstiftas i den vetenskapliga nationalekonomin... lättfärdigheter som utges för att vara djupa logiska sanningar... fundamentens bräcklighet o. s. v.>>
Enligt Marx skulle alltså kapitalet ha uppstått ur pengarna i början av 1500-talet. Det är detsamma som om man ville säga, att metallpengarna uppstått ur boskapen för drygt tre tusen år sedan, eftersom penningfunktionerna dessförinnan bl. a. representerades av boskap. Endast herr Dühring är mäktig ett så primitivt och skevt uttryckssätt. Hos Marx framställes pengarna som sista fasen vid analysen av de ekonomiska former inom vilka varucirkulationens process rör sig. >>Denna sista produkt av varucirkulationen är kapitalets första uppenbarelseform. Historiskt sett uppträder kapitalet överallt gentemot jordegendomen först i form av pengar, såsom penningförmögenhet, köpmanskapital och ockerkapital. Samma historia utspelas dagligen inför våra ögon. När ett nytt kapital framträder på scenen, d. v. s. på marknaden - varumarknaden, arbetsmarknaden eller penningmarknaden - sker det alltid i första instans i form av pengar, pengar som genom bestämda processer skall förvandlas till kapital (>>Kapitalet>>, första delen, sid. 123). Det är alltså återigen ett faktum som konstateras av Marx. Herr Dühring är ur stånd att bestrida det, men i stället förvränger han det: Kapitalet påstås uppstå ur pengarna!
I fortsättningen undersöker Marx de processer, genom vilka pengarna förvandlas till kapital, och finner till en början att formen för pengarnas cirkulation som kapital <279> är en omvändning av formen för deras cirkulation som varuekvivalenter. Den enkle varuägaren säljer för att köpa; han säljer det som han inte behöver och köper för de erhållna pengarna vad han behöver. Motsvarande kapitalist köper från början det som han inte själv behöver; han köper för att sälja, närmare bestämt för att sälja dyrare, för att få tillbaka det ursprungligen i affären placerade penningvärdet utökat med ett tillskott av pengar, och detta tillskott kallar Marx mervärde.
Varifrån kommer detta mervärde? Det kan varken ha skapats genom att köparen köper varorna till underpris eller genom att säljaren säljer dem till överpris. Ty i båda fallen jämnar vinster och förluster för varje enskild individ ut varandra ömsesidigt, eftersom var och en omväxlande år köpare och säljare. Det kan inte ha tillkommit genom bedrägeri, ty bedrägeri kan visserligen berika den ene på den andres bekostnad, men inte öka summan av båda parternas tillgångar, alltså inte heller summan av cirkulerande värden över huvud. >>Hela kapitalistklassens i ett land kan inte skinna sig själv.>>
Och ändå finner vi att varje lands kapitalistklass som helhet oupphörligt blir allt rikare mitt för ögonen på oss, i det den säljer dyrare än den köpt, i det den tillägnar sig mervärde. Vi har alltså inte hunnit utöver den punkt där vi från början befann oss. Varifrån kommer mervärdet? Detta problem gäller det att lösa, och det på rent ekonomisk väg, utan att tillgripa hypotesen om bedrägeri och utan att blanda in våld av något slag - problemet: Hur är det möjligt att ständigt sälja dyrare än man köpt, även under förutsättning att lika värden ständigt bytes mot lika värden?
Att ha löst detta problem är den mest epokgörande för- <280> tjänsten i Marx' verk. Lösningen sprider klart dagsljus över ekonomiska områden, där tidigare socialister lika väl som borgerliga ekonomer trevat omkring i djupaste mörker. Från denna lösning daterar sig, omkring den grupperar sig den vetenskapliga socialismen.
Lösningen ifråga är följande. Värdeökningen hos de pengar, som skall förvandlas till kapital, kan inte framgå ur dessa pengar eller härstamma från inköpet av varan, eftersom pengarna i detta fall endast uttrycker varans pris och eftersom detta pris, under förutsättning att lika värden utbytes, inte är skilt från varans värde. Men värdeökningen kan av samma orsak inte heller härröra från försäljningen av varan. Det är alltså den försålda varan själv som måste ha förändrats - inte dess värde, eftersom den köpes och säljes till sitt värde, men väl dess bruksvärde, d. v. s. värdeförändringen måste framspringa ur förbrukningen av varan. >>För att kunna få ut värde ur förbrukningen av en vara måste vår penningägare ha tur nog att... på marknaden upptäcka en vara, vars bruksvärde har den märkliga egenskapen att vara källa till värde och vars faktiska förbrukning alltså själv representerar förkroppsligat arbete, d. v. s. värdeskapande. Och penningägaren finner på marknaden en sådan egenartad vara - arbetsförmågan eller arbetskraften.>> (>>Kapitalet>>, första delen, sid. 142.) Arbetet som sådant kan, som vi sett, inte ha något värde, men så är ingalunda fallet med arbetskraften. Denna erhåller ett värde så snart den blir till vara - något som den i våra dagar faktiskt är - och detta värde bestäms >>på samma sätt som varje annan varas värde genom den för produktionen, alltså även reproduktionen, av denna speciella artikel nödvändiga arbetstiden>>, d. v. s. det bestäms genom den arbetstid som <281> erfordras för framställningen av de livsmedel, vilka arbetaren behöver för att hålla sig arbetsduglig och fortplanta släktet. Låt oss anta att dessa livsmedel[21]) representerar en arbetstid om sex timmar per dag. Vår kapitalist, som köper arbetskraft för att kunna driva sitt företag, d. v. s. som lejer en arbetare, betalar sålunda denne arbetare fulla dagsvärdet av hans arbetskraft om han betalar honom en penningsumma som likaledes representerar sex timmars arbetstid. Så snart arbetaren nu arbetat sex timmar åt kapitalisten, har han presterat full ersättning för dennes utlägg, för det erlagda dagsvärdet av arbetskraften. Men därmed har pengarna inte förvandlats till kapital, de har inte skapat något mervärde. Den som köper arbetskraften har därför en helt annan åsikt om karaktären av den av honom avtalade affären. Att arbetaren bara behöver sex timmars arbete för att uppehålla livet under tjugofyra timmar, det hindrar honom ingalunda från att arbeta tolv av de tjugofyra timmarna. Arbetskraftens värde och arbetskraftens utnyttjande i arbetsprocessen är två skilda storheter. Penningägaren har betalt arbetskraften till dess dagsvärde, därför har han också rätt att utnyttja den under dagen, ett dagslångt arbete tillhör honom. Att det värde som arbetskraftens användning under en dag skapar är dubbelt så stort som dess eget dagsvärde är en speciellt lycklig omständighet för köparen, men enligt varuutbytets lagar alls ingen orätt mot säljaren. Arbetaren kostar alltså penningägaren, enligt vårt antagande, dagligen en värdeprodukt av sex arbetstimmar, men han levererar dagligen en värdeprodukt av tolv arbetstimmar. Differensen till förmån <282> för penningägaren blir sex timmars obetalt medarbete, en obetald merprodukt, i vilken sex timmars arbete är förkroppsligat. Konststycket är färdigt. Mervärdet är skapat, pengarna har förvandlats till kapital.
Då Marx på detta sätt påvisade hur mervärdet uppstår och hur det kan uppstå endast under de lagars herravälde, som reglerar varuutbytet, avslöjade han mekanismen i den nutida kapitalistiska produktionsordningen och det därpå grundade sättet att tillägna sig produkten, han avslöjade den kärna, kring vilken hela den nuvarande samhällsordningen utkristalliserats.
Detta frambringande av kapital har emellertid en viktig förutsättning. >>För att kunna förvandla pengar till kapital måste penningägaren på marknaden finna en fri arbetare, fri i den dubbla meningen, att han som fri person förfogar över sin arbetskraft som över en vara, och att han å andra sidan ingen annan vara har att sälja, att han är lös och ledig, fri från allt som behövs för att hans arbetskraft skall kunna bli verklig.>> Men detta förhållande mellan penning- och varuägarna å ena sidan och dem som inte annat äger än sin arbetskraft å andra sidan är ej av naturen givet, inte heller är det ett för alla historiska perioder likartat förhållande. >>Uppenbarligen är det självt ett resultat av den föregående historiska utvecklingen... av en hel serie äldre former för samhällelig produktion som gått under.>> (>>Kapitalet>>, första delen, sid. 144.) Närmare bestämt framträder dessa fria arbetare i större antal först mot slutet av 1400-talet och i början av 1500-talet till följd av det feodala produktionssättets upplösning. Men därmed och med den till samma epok förlagda uppkomsten av världshandeln och världsmarknaden var grundvalen lagd för en ordning där massan av den <283> förhandenhavande rörliga rikedomen alltmer måste förvandlas till kapital och det kapitalistiska, på produktion av mervärde inriktade produktionssättet allt mer måste bli det allenarådande.
Så långt har vi följt de >>tomma konceptionerna>> hos Marx, dessa >>bastarder av historiskt och logiskt fantasten>>, där >>förståndets urskillningsförmåga går under tillika med all ärlig tillämpning av begreppen>>. Låt oss nu mot dessa >>lättfärdigheter>> ställa de >>djupa logiska sanningar>> och den >>mest extrema och stränga vetenskaplighet i de exakta disciplinernas mening>> som herr Dühring bjuder oss.
I fråga om kapitalet delar Marx alltså >>inte den inom ekonomin allmänt accepterade uppfattningen att det är producerat produktionsmedel>>; han säger tvärtom att en summa av värden förvandlas till kapital först då den realiseras, i det den bildar mervärde. Och vad säger herr Dühring? >>Kapitalet är ett komplex av ekonomiska maktmedel för fortsättande av produktionen och för åstadkommande av andelar i frukterna av den allmänna arbetskraften.>> Hur orakelmässigt och hafsigt detta än må vara uttryckt, så mycket är ändå säkert: att komplexet av ekonomiska maktmedel må fortsätta sin produktion i all evighet, det blir enligt herr Dührings egna ord inte kapital så länge det inte åstadkommer >>andelar i frukterna av den allmänna arbetskraften>>, d. v. s. mervärde eller åtminstone merprodukt. Inte nog med att herr Dühring alltså själv begår den synd, som han tillvitar Marx, nämligen att inte dela den inom ekonomin allmänt accepterade uppfattningen om kapitalet, han gör sig även skyldig till ett med högtravande talesätt >>dåligt kamouflerat>> och oskickligt plagiat av Marx.
<284> På sidan 262 utvecklas detta vidare: >>Kapitalet i social mening>> (och ett kapital i icke social mening återstår alltjämt för herr Dühring att upptäcka) >>är nämligen av annan karaktär än det rena produktionsmedlet; ty medan det senare endast är av teknisk natur och under alla omständigheter måste till, utmärker sig det förra genom sin samhälleliga kraft att tillägna sig och bilda andelar. Det sociala kapitalet är visserligen till stor del ingenting annat än det tekniska produktionsmedlet i sin sociala funktion; men det är just denna funktion som... måste försvinna.>> När vi besinnar att det just var Marx, som först av alla framhöll den >>sociala funktion>> som ensam gör en värdesumma till kapital, så måste det visserligen >> strax stå klart för varje uppmärksam iakttagare att man med den marxska definitionen av kapitalbegreppet bara kan anstifta förvirring>> - men inte som herr Dühring menar i den vetenskapliga nationalekonomin utan, som ovanstående visar, endast och allenast i huvud på herr Dühring själv, som i >>Kritisk historia>> redan har glömt hur kraftigt han i sitt >>kompendium>> tärt på nämnda kapitalbegrepp.
Herr Dühring nöjer sig emellertid inte med att om också i >>putsad>> form låna sin definition av kapitalet från Marx. Han måste även följa honom i >>historiens och begreppens ringdans av metamorfoser>>, och detta trots hans egen bättre insikt om att ingenting annat än >>tomma konceptioner>>, >>lättfärdigheter>>, >>fundamentens bräcklighet>> o. s. v. kan bli resultatet. Var kommer denna kapitalets >>sociala funktion>> ifrån, som sätter det i stånd att tillägna sig frukterna av andras arbete och som ensamt skiljer det från det rena produktionsmedlet? Den beror, säger herr Dühring, >>inte på produktionsmedlens natur <285> eller på deras tekniska oumbärlighet>>. Den har alltså uppstått historiskt, och herr Dühring upprepar på sidan 252 bara vad vi redan hört inte en gång utan tio gånger, när han förklarar dess uppkomst med den allbekanta historien om de båda männen, av vilka den ene i historiens början förvandlat sitt produktionsmedel till kapital i det han våldfört sig på den andre. Men inte nöjd med att tillskriva den sociala funktionen, som gör en värdesumma till kapital, en historisk upprinnelse, profeterar herr Dühring även om dess historiska slut. Det är >>just den som måste försvinna>>. En företeelse som uppkommit historiskt och sedan försvinner ur historien brukar man i normalt språkbruk kalla för >>en historisk fas>>. Kapitalet är således en historisk fas inte endast för Marx utan även för herr Dühring, och vi är därför tvungna att dra den slutsatsen att vi här befinner oss hos en jesuit. Om två personer gör samma sak, så är det inte samma sak. När Marx säger att kapitalet är en historisk fas, så är det en tom konception, en bastard av historisk och logiskt fantasteri, där urskillningsförmågan går under tillika med all ärlig tillämpning av begreppen. När herr Dühring likaledes framställer kapitalet som en historisk fas, så är det ett bevis på skärpan i den ekonomiska analysen och på den mest extrema och stränga vetenskaplighet i de exakta disciplinernas mening.
Varigenom skiljer sig nu det dühringska kapitalbegreppet från det marxska?
>>Kapitalet>>, säger Marx, >>har inte uppfunnit merarbetet. Överallt, där en viss del av samhället har monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver det för hans eget uppehälle nödvändiga arbetet tillsätta överskottsarbete, för att producera livsmedel åt produk- <286> tionsmedlens ägare.>> Merarbete, arbete utöver den för det egna uppehället nödvändiga tiden samt merproduktens tillägnade genom andra, utsugning, är alltså gemensamma kännetecken för alla hittillsvarande samhällsformer, försåvitt dessa utvecklat sig i klassmotsättningar. Men först när produkten av detta merarbete antar formen av mervärde, när produktionsmedlens ägare finner den frie arbetaren - fri i betydelsen av fri från sociala bojor och fri från egna ägodelar - som objekt för sin utsugning samt utsuger honom i och för produktion av varor, först då antar produktionsmedlet enligt Marx den specifika karaktären av kapital. Och detta har skett i större omfång först från och med slutet av 1400-talet och början av 1500-talet.
Herr Dühring däremot betraktar som kapital varje summa av produktionsmedel som >>åstadkommer andelar i frukterna av den allmänna arbetskraften>> och alltså frambringar merarbete i någon form. Herr Dühring annekterar med andra ord det av Marx upptäckta merarbetet för att med dess hjälp slå ihjäl det ävenledes av Marx upptäckta mervärdet som för ögonblicket inte passar honom. Enligt herr Dühring är inte endast den lösa och fasta rikedomen hos de slavägande korintiska och atenska borgarna utan även de romerska storgodsägarnas rikedom på kejsartiden lika väl som feodalbaronernas rikedom under medeltiden, så långt den på något sätt tjänar produktionen, undantagslöst kapital.
Herr Dühring hyser alltså själv >>inte den inom ekonomin allmänt accepterade uppfattningen att kapital är producerade produktionsmedel>>, utan tvärtom en rakt motsatt, som t. o. m. innesluter de oproducerade produktionsmedlen, jorden och dess naturliga hjälpkällor. Nu är <287> emellertid den föreställningen att kapital helt enkelt är >>producerade produktionsmedel>> allmänt accepterad endast i vulgärekonomin. Utanför denna för herr Dühring så kära vulgärekonomi blir >>producerade produktionsmedel>> eller en värdesumma över huvud till kapital först därigenom att den åstadkommer profit eller ränta, d. v. s. tillägnar sig merprodukten av obetalt arbete i form av mervärde, närmare bestämt just dessa båda underordnade former av mervärde. Och det spelar i föreliggande fall ingen roll att hela den borgerliga ekonomin samtidigt är fången i den föreställningen att egenskapen att åstadkomma profit eller ränta spontant skulle tillkomma varje värdesumma som under normala betingelser förbrukas i produktionen eller utbytet. Kapital och profit eller kapital och ränta är i den klassiska ekonomin oskiljbara, de står i samma växelförhållande till varandra som orsak och verkan, fader och son, igår och idag. Ordet kapital i dess moderna ekonomiska betydelse uppträder emellertid först vid den tidpunkt, då kapitalet självt gör sin entré, då den mobila rikedomen mer och mer erhåller kapitalets funktion i det den utsuger fria arbetares merarbete för att producera varor. Närmare bestämt sker detta hos den första historiska kapitalistnationen, italienarna, på 1400- och 1500-talen. Marx var den förste som i grund analyserade det för det moderna kapitalet egenartade sättet att tillägna sig merprodukten, den förste som bringade kapitalbegreppet i samklang med de historiska fakta, från vilka det i yttersta hand utgått och som ligger till grund för dess tillvaro. Han befriade därmed detta ekonomiska begrepp från de oklara och skiftande föreställningar som vidlåder det ännu i den klassiska borgerliga ekonomin och hos socialisterna intill denna tid, och <288> det är följaktligen ingen annan än Marx som tillämpar den >>mest extrema och stränga vetenskaplighet>> - en egenskap som herr Dühring ständigt för på läpparna men som vi så smärtsamt saknar hos honom.
I själva verket är händelseförloppet hos herr Dühring ett helt annat. Han nöjer sig inte med att först kalla skildringen av kapitalet som en historisk fas för en >>bastard av historiskt och logiskt fantasteri>> och därefter själv framställa det som en historisk fas. Han betecknar även samtliga ekonomiska maktmedel, samtliga produktionsmedel, som tillägnar sig >>andelar i frukterna av den allmänna arbetstiden>> - alltså även innehavet av jord i alla klassamhällen - som kapital. Detta hindrar honom emellertid inte på något sätt att i fortsättningen, helt i överensstämmelse med den traditionella uppfattningen, skilja jordegendom och jordränta från kapital och profit och att reservera beteckningen kapital för de produktionsmedel som åstadkommer profit eller ränta, såsom utförligt kan ses av sidan 116 och följande i hans >>Kompendium>>. Det är samma förfaringssätt som om herr Dühring först ville inbegripa hästar, oxar, åsnor och hundar i begreppet lokomotiv, eftersom man kan förflytta sig även med sådan fortskaffningsmedel, och förebrå de nutida ingenjörerna att de genom inskränkning av begreppet lokomotiv till de moderna ångfordonen gjorde det till en historisk fas och uppfann tomma konceptioner, bastarder av historiskt och logiskt fantasteri o. s. v., för att slutligen förklara att hästar, åsnor, oxar och hundar trots allt måste uteslutas från beteckningen lokomotiv, vilken bör reserveras för ångfordonen. Och vi måste även här upprepa att det är just den dühringska utformningen av kapitalbegreppet som kommit skärpan i den ekono- <289> miska analysen att gå förlorad och medfört att urskillningsförmågan gått under tillika med all ärlig tillämpning av begreppen, ävensom att de tomma konceptionerna, förvirringen, lättfärdigheterna som utges för djupa logiska sanningar och fundamentens bräcklighet frodas som yppigast just hos herr Dühring.
Men allt detta är ännu inte avgörande. Herr Dühring kan inte desto mindre göra anspråk på äran att ha upptäckt den medelpunkt, kring vilken hela den hittillsvarande ekonomin, all politik och all juridik, med ett ord hela den hittillsvarande historien, rör sig. Här är den:
>>Våld och arbete är de två huvudfaktorer, som kommer i betraktande vid bildandet av sociala relationer. >>
I denna enda sats ligger den grundlag som dirigerat det hittillsvarande ekonomiska livet. Den är ytterst kort och lyder:
Artikel 1: Arbetet producerar.
Artikel 2: Våldet fördelar.
Och därmed är, >>ur mänsklig och tysk synpunkt>>, också herr Dührings ekonomiska visdom slut.
>>Enligt herr Marx' åsikt utgör arbetslönen ersättning endast för den arbetstid, under vilken arbetaren faktiskt är verksam för att möjliggöra sin egen existens. För detta ändamål räcker nu ett mindre antal timmar; hela den övriga delen av den ofta långa arbetsdagen ger ett överskott, i vilket vad vår författare kallar 'mervärdet' <290> eller - med normalt språkbruk - kapitalvinsten ingår. Bortsett från den arbetstid, som på varje särskilt stadium av produktionen ingår i arbetsmedlen och respektive råvaror, är detta överskott av arbetsdagen den kapitalistiske företagarens andel. Förlängningen av arbetsdagen är enligt denna uppfattning rena utsugningsvinsten till förmån för kapitalisten.>>
Enligt herr Dühring är det marxska mervärdet alltså inte något annat än vad man med normalt språkbruk kallar kapitalvinst eller profit. Låt oss höra vad Marx själv säger. På sidan 195 av >>Kapitalet>> (första bandet) förklaras mervärdet med de inom klammer stående orden: >>ränta, profit, avkastning>>. På sidan 210 (svenska upplagan 191) anför Marx ett exempel på hur en total mervärdesumma om 71 shilling fördelas på olika underavdelningar; kommunala och statliga skatter 21 shilling, jordränta 28 shilling, förpaktarens profit och ränta 22 shilling, summa 71 shilling. - På sidan 542 (svenska upplagan 481) förklarar Marx att det var ett grundläggande fel hos Ricardo att han >>inte presenterar mervärdet i ren form, d. v. s. oberoende av dess underordnade former sådana som profit, jordränta o. s. v.>> och att han därför direkt sammanblandar lagarna för mervärdekvoten med lagarna för profitkvoten. Till detta gör Marx följande förhandsmeddelande: >>Jag skall senare i tredje boken visa att samma mervärdekvot kan uttryckas i de mest skilda profitkvoter och att olika mervärdekvoter under vissa förhållanden kan uttryckas i en och samma profitkvot.>> På sidan 587 (svenska upplagan 522-523) heter det: >>Kapitalisten som producerar mervärde, d. v. s. direkt pumpar ut obetalt arbete och låter det ta form i varor, är visserligen den som först tillägnar sig detta <291> mervärde men ingalunda den som definitivt disponerar över det. Han måste sedan dela det med kapitalister som utför andra funktioner inom den samhälleliga produktionen i dess helhet, med jordägaren o. s. v. Mervärdet klyver sig alltså i flera delar. Dess brottstycken tillfaller olika kategorier av personer och erhåller olika, gentemot varandra självständiga former, såsom profit, penningränta, handelsvinst, jordränta o. s. v. Dessa omvandlade former av mervärde kan behandlas först i tredje boken.>> Och likadant på flera andra ställen.
Man kan icke uttrycka sig tydligare. Vid varje tillfälle gör Marx läsaren uppmärksam på att hans mervärde ingalunda är att förväxla med profit eller kapitalvinst, att denna senare snarare är en underordnad form och mycket ofta t. o. m. bara utgör en bråkdel av mervärdet. När herr Dühring trots detta påstår att det marxska mervärdet >>med normalt språkbruk>> är detsamma som kapitalvinst och när man dessutom betänker att Marx' hela bok handlar om mervärdet, så är endast två alternativ möjliga: Antingen begriper han inte bättre, och då är det en skamlöshet utan like att racka ner på en bok, vars huvudinnehåll han inte känner till. Eller också begriper han bättre, och då gör han sig skyldig till en avsiktlig förfalskning.
Vidare: >>Det giftiga hat varmed herr Marx omhuldar denna föreställning om en utpressning är endast alltför lätt att förstå. Men även en väldigare vrede och ett ännu med fullständigt erkännande av utsugningskaraktären i den på lönarbetet grundade hushållningsformen är möjliga, utan att man därefter behöver acceptera den teoretiska formulering som kommer till uttryck i den marxska läran om ett mervärde.>>
<292> Marx' välmenande, men felaktiga formulering för med sig ett giftigt hat mot utpressningen. Den i och för sig moraliska lidelsen får till följd av den falska >>teoretiska formuleringen>> ett omoraliskt uttryck, den träder i dagen som oädelt hat och låg giftighet, under det att herr Dührings extrema och stränga vetenskaplighet yttrar sig i en moralisk lidelse av motsvarande ädla natur, i en vrede, som även till sin form är moralisk och som dessutom är det giftiga hatet även kvantitativt överlägsen, en väldigare vrede. Medan herr Dühring upplever denna glädje över sig själv, skall vi se efter var denna väldigare vrede har sina rötter.
>>Den frågan uppstår nämligen>>, heter det i fortsättningen, >>hur de konkurrerande företagarna är i stånd att i det långa loppet hålla värdet av arbetsprodukten och därmed merprodukten så högt över de naturliga framställningskostnaderna som det berörda överskottet av arbetstimmar tyder på. Något svar på denna fråga kan man inte finna i den marxska doktrinen, och det av den enkla anledningen att denna doktrin inte ens ger rum för frågans ställande. Lyxkaraktären hos den på besoldat arbete grundade produktionen blir över huvud taget inte föremål för någon allvarlig undersökning, och utsugningens ställning i den sociala författningen erkännes inte som yttersta orsak till det vita slaveriet. Tvärtom försöker Marx alltid förklara det politiskt-sociala ur det ekonomiska.>>
Nu har vi av de ovan anförda citaten sett att Marx ingalunda påstår att industrikapitalisten, som först tillägnar sig merprodukten, under alla omständigheter i genomsnitt skulle sälja densamma till dess fulla värde, såsom herr Dühring här förutsätter. Marx säger uttryckligen att även handelsvinsten bildar en del av mervärdet, <293> och detta är under förhandenvarande förutsättningar möjligt endast om fabrikanten säljer sin produkt under dess värde till köpmannen och därmed avstår en del av bytet till denne. Med denna formulering kan det alltså hos Marx förvisso inte finnas rum för frågans ställande. I rationell form lyder den: Hur förvandlas mervärde till sina underordnade former: profit, penningränta, handelsvinst, jordränta o. s. v.? Och denna fråga lovar Marx även att besvara i tredje boken. Men om herr Dühring inte kan ge sig till tåls till dess andra bandet av >>Kapitalet>> utkommit, så borde han under tiden titta litet närmare på första bandet. Han hade då utöver de redan anförda citaten kunnat läsa t. ex. på sidan 323 att den kapitalistiska produktionens inneboende lagbundenhet enligt Marx i kapitalcirkulationen gör sig gällande som tvångslagar för konkurrensen och att den i denna form av den enskilde kapitalisten förnimmes som en psykologisk drivkraft. En vetenskaplig analys av konkurrensen är alltså möjlig först sedan man fattat kapitalets inre natur, precis som himlakropparnas skenbara rörelse endast kan förstås av den som känner deras verkliga men med sinnena ej förnimbara rörelse. Marx påvisar därefter med ett exempel hur en viss bestämd lag, värdelagen, i ett visst bestämt fall framträder inom konkurrensen och utvecklar sin drivande kraft. Herr Dühring borde redan härav ha kunnat förstå att konkurrensen spelar en central roll vid fördelningen av mervärdet, och med lite eftertanke är dessa i första bandet gjorda antydningar i själva verket tillräckliga för att klargöra mervärdets förvandling till sina underordnade former, åtminstone i grova drag.
För herr Dühring är emellertid just konkurrensen det oöverstigliga hindret för begripandet. Han kan inte fatta <294> hur de konkurrerande företagarna i längden kan hålla värdet av arbetsprodukten och därmed merprodukten så högt över de naturliga framställningskostnaderna. Han uttrycker sig även här med sin vanliga >>vetenskaplighet>>, som i själva verket är hafsighet. Merprodukten som så dan har ju enligt Marx inga framställningskostnader, den bildar den del av produkten som inte kostar kapitalisten något. Om de konkurrerande företagarna således skulle realisera merprodukten till dess naturliga framställningskostnader, så vore de tvungna att skänka bort den. Låt oss emellertid inte uppehålla oss vid sådana >>mikrologiska detaljer>>. Håller inte i själva verket de konkurrerande företagarna dagligen arbetsproduktens värde över de naturliga framställningskostnaderna? Enligt herr Dühring består de naturliga framställningskostnaderna >>av arbets- eller kraftutlägget, och detta kan i sin tur ytterst mätas genom näringsförbrukningen>>, det vill i det nuvarande samhället säga genom utläggen för råvaror, arbetsmedel och arbetslön, till skillnad från >>pålagan>>, profiten, det med värjan i hand framtvungna tillägget. Nu är det ett känt faktum att de konkurrerande företagarna i det samhälle, i vilket vi lever, inte håller värdet av sina varor vid de naturliga framställningskostnaderna utan lägger på det omtalade tillägget, profiten, och som regel även erhåller det. Den fråga, som herr Dühring trodde sig bara behöva ställa för att därmed blåsa omkull hela den marxska byggnaden liksom en gång Josua blåste omkull Jerikos murar, denna fråga är sålunda ett problem även för herr Dührings ekonomiska teori. Låt oss se hur han besvarar den.
>>Kapitalegendomen>>, säger han, >>har ingen praktisk betydelse och låter sig inte realiseras om inte tillika det <295> indirekta våldet över människomaterialet är inneslutet i den. Produkten av detta våld är kapitalvinsten, och den senares storlek blir därför beroende av omfånget och intensiteten av detta herraväldes utövande... Kapitalvinsten år en politisk och social institution av mäktigare verkan än konkurrensen. Företagarna handlar i detta avseende som grupp, och varje enskild individ hävdar sin ställning. En kapitalvinst är nödvändig med det ekonomiska system, som vi nu en gång har.>>
Tyvärr får vi inte heller nu veta hur de konkurrerande företagarna blir i stånd att ständigt hålla arbetsproduktens värde över de naturliga framställningskostnaderna. Herr Dühring kan omöjligt ha en så låg tanke om sin publik att han avspisar den med pratet om att kapitalvinsten står över konkurrensen, liksom på sin tid kungen av Preussen över lagen. De konstgrepp, genom vilka kungen av Preussen ernådde sin ställning över lagen, är välbekanta; de konstgrepp, genom vilka kapitalvinsten är i stånd att övervinna konkurrensen, är just det som herr Dühring skulle förklara för oss, men som han hårdnackat vägrar att uttala sig om. Det spelar naturligtvis ingen roll om, som han säger, företagarna i detta avseende handlar som grupp och varje enskild individ därvid hävdar sin ställning. Han vill väl ändå inte att vi skall tro att ett antal människor bara behöver handla som grupp för att varje enskild individ skall kunna hävda sin ställning? Medeltidens skråidkare, de franska adelsmännen 1789 handlade som bekant i högsta grad gruppmedvetet och gick ändå under. Den preussiska armén handlade vid Jena också som grupp, men i stället för att hävda sin ställning måste den fly och t. o. m. delvis kapitulera. Lika litet kan vi nöja oss med en försäkran att en viss kapital- <296> vinst skulle vara nödvändig med det ekonomiska system som vi nu en gång har, ty det gäller just att visa varför det förhåller sig så. Och inte kommer vi ett steg närmare målet genom att herr Dühring meddelar oss: >>Kapitalets herravälde har växt upp i anslutning till herraväldet över jorden. En del av de livegna lantarbetarna har i städerna förvandlats till hantverksarbetare och slutligen till fabriksmaterial. Vid sidan av jordräntan har kapitalvinsten utvecklats till en andra form av egendomsränta.>> Även om vi bortser från det historiskt oriktiga i detta påstående, så är det fortfarande inte något annat än ett påstående och inskränker sig till att på nytt bedyra det som just skulle förklaras och bevisas. Vi kan därför inte komma till någon annan slutsats än att herr Dühring är oförmögen att besvara sin egen fråga hur de konkurrerande företagarna blir i stånd att ständigt hålla arbetsproduktens värde över de naturliga framställningskostnaderna, d. v. s. han är oförmögen att förklara profitens uppkomst. Det återstår honom ingenting annat än att kort och gott dekretera att kapitalvinsten är en produkt av våldet, något som även går bra ihop med artikel 2 i den dühringska samhällsförfattningen: Våldet fördelar. Det är förvisso mycket vackert sagt, men nu >>uppstår frågan>>: Våldet fördelar - vad? Det måste ju ändå finnas något att fördela, annars kan inte ens det mest allsmäktiga våld med bästa vilja i världen fördela någonting. Vinsten som de konkurrerande företagarna stoppar på sig är något mycket påtagligt och konkret. Våldet kan ta den men inte frambringa den. Och om herr Dühring hårdnackat vägrar förklara för oss redan hur våldet tar företagarvinsten, så har han bara dödstystnad som svar på frågan varifrån det tar den. Där ingenting finns att ta har kejsaren, lik- <297> som allt annat våld, förlorat sin rätt. Av intet kommer intet, framför allt inte någon profit. Om kapitalegendomen inte har någon praktisk betydelse och inte låter sig realiseras, om inte tillika det indirekta våldet över människomaterialet är inneslutet i den, så uppstår i sin tur frågan, för det första hur kapitalrikedomen åstadkommit detta våld, en fråga som ingalunda är avklarad med de få historiska påståenden som gjorts här ovan, för det andra hur våldet kan bli till realiserat kapital, till profit, och för det tredje varifrån nämnda profit kommer.
Vi må interpellera den dühringska ekonomin på vilken punkt vi vill, vi kommer ändå inte ett steg längre. För alla misshagliga omständigheter, för profit, jordränta, svältlöner, arbetarförtryck har den bara ett ord till förklaring: våld och åter våld, och herr Dührings >>väldigare vrede>> reduceras även till en vrede över just våldet. Nu har vi emellertid sett att hänvisningen till våldet för det första är en bekväm undanflykt, en hänvisning från det ekonomiska området till det politiska, som inte är i stånd att förklara ett enda ekonomiskt faktum; och för det andra att den lämnar uppkomsten av våldet självt oförklarad. Detta är förvisso klokt nog, eftersom man annars måste komma till det resultatet att all samhällelig makt och allt politiskt våld har sitt ursprung i de ekonomiska förutsättningarna, i det historiskt givna produktions- och utbytessättet inom respektive samhälle.
Låt oss ändå försöka, om vi inte kan avtvinga ekonomins obeveklige >>djupare grundläggare>> ytterligare några upplysningar angående profiten. Kanhända lyckas det oss om vi tar itu med hans behandling av arbetslönen. Det heter där på sidan 158:
>>Arbetslönen är en sold till arbetskraftens underhåll <298> och kommer närmast i betraktande som grundval för jordräntan och kapitalvinsten. För att med bestämdhet klargöra de hår rådande förhållandena bör man tänka sig jordräntan och även kapitalvinsten som från början historiskt givna utan arbetslön, alltså på grundval av slaveri eller livegenskap... Om det är slaven eller den livegne som måste underhållas eller om det är lönarbetaren - detta medför endast en skillnad i sättet att belasta produktionskostnaderna. I varje fall bildar den genom arbetskraftens utnyttjande erhållna nettoavkastningen arbetsgivarens inkomst... Man ser alltså att... särskilt huvudmotsättningen, i kraft av vilken någon form av egendomsränta står på den ena sidan och det egendomslösa soldarbetet på den andra, inte anträffas uteslutande i det ena ledet utan alltid samtidigt i båda.>> Egendomsränta är emellertid, enligt vad vi erfarit på sidan 188, ett gemensamt uttryck för jordränta och kapitalvinst. Vidare heter det på sidan 174: >>Kapitalvinstens natur är att tillägna sig huvuddelen av arbetskraftens avkastning. Utan det korrelat, som det på ett eller annat sätt direkt eller indirekt underkuvade arbetet utgör, låter den sig inte tänkas.>> Och på sidan 174: Arbetslönen >>är under alla omständigheter ingenting annat än en sold, medelst vilken arbetarens uppehälle och fortplantningsmöjlighet måste säkerställas>>. Och slutligen på sidan 195: >>Vad som tillfaller egendomsräntan måste gå förlorat för arbetslönen, och omvänt: vad som från den allmänna prestationsförmågan (!) överföres till arbetet måste tas ifrån egendomsinkomsterna.>>
Herr Dühring för oss från den ena överraskningen till den andra. I värdeteorin och de därpå följande kapitlen till och med läran om konkurrensen, d. v. s. från sidan 1 <299> till 155, uppdelas varupriserna eller värdena för det första i de naturliga framställningskostnaderna eller produktionsvärdet, d. v. s. utläggen för råvaror, arbetsmedel och arbetslön, och för det andra i tillägg eller fördelningsvärde, den med värjan i hand framtvungna beskattningen till förmån för monopolistklassen; ett tillägg, vilket som vi sett i verkligheten inte kunde ändra någonting i rikedomens fördelning, i det att det med ena handen måste ge tillbaka vad det tagit med den andra, och som dessutom, så långt herr Dühring ger oss besked om dess ursprung och innehåll, uppstått ur ingenting och följaktligen inte heller består av någonting. I de båda följande kapitlen, som handlar om olika arter av intäkter, alltså från sidan 156 till 217, är det inte längre tal om något tillägg. I stället uppdelas nu värdet av varje arbetsprodukt, d. v. s. av varje vara, i följande två delar: för det första produktionskostnaderna, vari även den utbetalade arbetslönen är inräknad, och för det andra den >>genom arbetskraftens utnyttjande erhållna nettoavkastningen>>, som bildar arbetsherrns inkomst. Och denna nettoavkastning har en mycket bekant fysionomi, som inte kan döljas genom någon tatuering eller målarkonst. >>För att med bestämdhet klargöra de här rådande förhållandena>> bör läsaren tänka sig de nyss anförda citaten från herr Dühring tryckta vid sidan av de tidigare anförda citaten från Marx om merarbete, merprodukt och mervärde, och han skall snart finna att herr Dühring här på sitt sätt direkt skriver av >>Kapitalet>>.
Merarbetet i en eller annan form, det må vara som slaveri, livegenskap eller lönarbete, erkännes av herr Dühring som källan till alla hittillsvarande härskande klassers inkomster: detta är taget från det flera gånger <300> anförda stället i >>Kapitalet>>, sidan 227 (svenska upplagan 194): kapitalet har inte uppfunnit merarbetet o. s. v.
Och >>nettoavkastningen>>, som bildar arbetsgivarens inkomst, vad är den annat än överskottet på arbetsprodukten utöver arbetslönen, vilken senare ju även enligt herr Dühring, trots att han fullständigt överflödigt förklätt den till sold, i allmänhet måste säkerställa arbetarens uppehälle och fortplantningsmöjlighet? Hur kan det gå till att >>tillägna sig huvuddelen av arbetskraftens avkastning>>, om inte därigenom att kapitalisten, som hos Marx, pressar ut mer arbete ur arbetaren än som är nödvändigt för reproduktion av de av den senare konsumerade livsmedlen, d. v. s. därigenom att kapitalisten låter arbetaren arbeta längre tid än som är erforderligt för att ersätta värdet av den till arbetaren utbetalda arbetslönen? Alltså förlängning av arbetsdagen utöver den för reproduktionen av arbetarens livsmedel nödvändiga tiden, merarbete i Marx' mening - detta och ingenting annat är det som döljer sig bakom herr Dührings >>utnyttjande av arbetskraften>>. Och arbetsherrns >>nettoavkastning>>, vad är den annat än den marxska merprodukten och mervärdet? Och på vad sätt - utom genom den bristande exaktheten i uttrycket - skiljer sig väl den dühringska egendomsräntan från det marxska mervärdet? Termen egendomsränta har herr Dühring för övrigt lånat från Rodbertus, som sammanfattade jordräntan och kapitalräntan eller kapitalvinsten i det gemensamma uttrycket ränta, så att herr Dühring bara hade att sätta dit >>egendoms>>.[22] Och för att det inte skall råda något tvivel om <301> plagiatet, sammanfattar herr Dühring de av Marx i femtonde kapitlet (svenska upplagan sid. 467 och följande) utvecklade lagarna om förhållandet mellan arbetskraftens pris och mervärdet på så sätt att vad som tillfaller egendomsräntan måste gå förlorat för arbetslönen och tvärtom, och reducerar därmed de innehållsrika marxska lagarna till en intetsägande tautologi, ty det är självklart att om vi har en given storhet, som sönderfaller i två delar, så kan inte den ena delen växa utan att den andra avtar. På detta sätt har det lyckats herr Dühring att fullfölja sitt tillägnande av de marxska idéerna därhän att den >>mest extrema och stränga vetenskapligheten i de exakta disciplinernas mening>>, sådan den förvisso återfinnes hos Marx, fullständigt gått förlorad.
Vi kan under sådana omständigheter inte frigöra oss från misstanken, att den larmande indignation som herr Dühring i >>Kritisk historia>> ägnar >>Kapitalet>> och inte minst det damm som han rör upp med den famösa frågan om mervärdet - en fråga som han hade gjort klokast att aldrig ställa, alldenstund han själv inte kan besvara den - att allt detta bara är krigslist, sluga undanflykter för att dölja det grova plagiat av Marx som han begår i sitt >>Kompendium>>. Herr Dühring har verkligen all anledning att varna sina läsare för att ta befattning med den >>härva som herr Marx kallar för kapital>>, för bastarderna av historiskt och logiskt fantasteri, de virriga hegelska dimföreställningarna och fraserna o. s. v. Den Venus, som denne trogne Eckart varnar den tyska ungdomen för, har han själv för eget bruk i tysthet fört i säkerhet utanför den marxska inhägnaden. Vi gratulerar honom till denna genom utnyttjande av den marxska arbetskraften ernådda nettoavkastning och till det egendomliga ljus som hans <302> annektion av det marxska mervärdet under benämningen egendomsränta kastar över motiven till hans hårdnackade - i två upplagor upprepade - falska påstående att Marx med mervärde endast förstår profit eller kapitalvinst.
Och därmed övergår vi till att skildra herr Dührings insatser med herr Dührings egna ord. De lyder: >>Enligt herr>> Dührings >> åsikt utgör arbetslönen ersättning endast för den arbetstid, under vilken arbetaren faktiskt är verksam för att möjliggöra sin egen existens. För detta ändamål räcker nu ett mindre antal timmar; hela den övriga delen av den ofta långa arbetsdagen ger ett överskott, i vilket vad vår författare kallar>> egendomsränta.... >>ingår. Bortsett från den arbetstid, som på varje särskilt stadium av produktionen ingår i arbetsmedlen och respektive råvaror, är detta överskott av arbetsdagen den kapitalistiske företagarens andel. Förlängningen av arbetsdagen är enligt denna uppfattning rena utsugningsvinsten till förmån för kapitalisten. Det giftiga hat varmed herr>> Dühring >>omhuldar denna föreställning om en utpressning är endast alltför lätt att förstå>> ... Svårare att förstå är däremot hur han bär sig åt för att komma till sin >>väldigare vrede>>.
Hittills har vi inte med bästa vilja kunnat upptäcka hur herr Dühring kan uppträda med anspråk att på ekonomins område företräda >>ett nytt system som inte en- <303> dast svarar mot epokens behov utan är tongivande för densamma>>. Men vad vi inte har förmått inse beträffande våldsteorin, värdet och kapitalet blir kanske klarare om vi betraktar de av herr Dühring uppställda >>naturlagarna för folkhushållningen>>. Ty, som han uttrycker sig med sin vanliga originalitet och skärpa, >>den högre vetenskaplighetens triumf består i att från den blotta beskrivningen och inledningen av ett så att säga passivt stoff komma fram till de levande insikter som belyser produktionen. Kunskap om lagarna är därför det fullkomligaste vetandet, ty den visar oss hur den ena händelsen betingas av den andra.>>
Redan den första naturlagen för all hushållning är en speciell upptäckt av herr Dühring. Adam Smith >>har märkvärdigt nog inte endast underlåtit att ge tillräckligt eftertryck åt den viktigaste faktorn i all ekonomisk utveckling utan även helt försummat att formulera den i detalj och på så sätt ofrivilligt undervärderat den makt, som mer än någon annan satt sin stämpel på den moderna europeiska utvecklingen>>. Den >>grundlag som här åsyftas är lagen om den tekniska utrustningen, ja, man kan gott säga beväpningen av människans ekonomiska krafter som fåtts från naturen>>. Den av herr Dühring upptäckta >>fundamentallag>> lyder som följer:
Lag nr 1. >>Produktiviteten hos de ekonomiska medlen, de naturliga hjälpkällorna och den mänskliga kraften, stegras genom uppfinningar och upptäckter.>>
Vi häpnar. Herr Dühring behandlar oss precis som spefågeln hos Molière behandlade den nybakade adelsmannen, vilken hugnades med nyheten att han hade talat prosa i hela sitt liv utan veta om det. Att uppfinningar och upptäckter i många fall stegrar arbetets produktiv- <304> kraft är något som vi länge har vetat. I många fall gör de det visserligen inte, såsom de stora massorna arkivmakulatur hos all världens patentverk nogsamt visar. Men att denna urgamla truism är en fundamentallag för all ekonomi - denna upplysning har vi herr Dühring att tacka för. Om >>den högre vetenskaplighetens triumf>> i ekonomin, liksom i filosofin, bara består i att ge ett välljudande namn åt första bästa plattityd, att utbasunera den som en naturlag eller t. o. m. fundamentallag, så är det faktiskt möjligt för vem som helst, t. o. m. för redaktionen av Volkszeitung i Berlin, att >>djupare grundlägga>> och omvälva vetenskapen. Vi blir i så fall tvungna att på herr Dühring själv >>i all dess stränghet>> tillämpa herr Dührings omdöme om Platon: >>Om detta skall föreställa nationalekonomisk visdom, då har upphovsmannen>> - till den kritiska undersökningen - >>denna visdom gemensam med var och en som över huvud taget haft anledning att reflektera>> - för att inte säga pladdra ->>över sådant som ligger i öppen dag>>. Om vi t. ex. säger: djuren äter, så uttalar vi i vår oskuld tankelöst ett stort ord. Ty vi behöver bara tillfoga att det är en fundamentallag för allt djurliv att äta, så har vi omvälvt hela zoologin.
Lag nr 2. Arbetsdelningen: >>Uppdelning i yrkesgrenar och differentiering av verksamheten höjer arbetets produktivitet. >> I den mån detta är riktigt, är det efter Adam Smiths framträdande likaledes en plattityd. Hur långt det är riktigt, kommer att visa sig i tredje avsnittet av denna bok.
Lag nr 3. >>Avstånd och transport är de huvudorsaker, genom vilka de produktiva krafternas samverkan hämmas eller främjas.>>
<305> Lag nr 4. >>Industristaten har ojämförligt större befolkningskapacitet än jordbruksstaten.>>
Lag nr 5. >>Inom ekonomin sker ingenting utan en materiell drivfjäder.>>
Det är de >>naturlagar>>, på vilka herr Dühring grundar sin nya ekonomi. Han håller troget fast vid den metod, som vi belyst redan i den filosofiska avdelningen. Ett par truismer av den mest tröstlösa banalitet - i många fall till yttermera visso felaktigt formulerade - bildar axiomer som inte behöver bevisas, fundamentalsatser och naturlagar även för den politiska ekonomin. Under förevändning att utveckla innehållet i dessa lagar, som inte har något innehåll alls, utnyttjar han sedan tillfället till ett vidlyftigt ekonomiskt kannstöperi i de mest skilda ämnen, som till namnet beröres i de föregivna lagarna -uppfinningar, arbetsdelning, transportmedel, befolkning, intresse, konkurrens o. s. v. - ett kannstöperi, vars platta alldaglighet kryddas med orakelmässiga vältalighetsprov samt här och var med missvisande infall och grötmyndigt filosoferande över alla slags kasuistiska subtiliteter. Så kommer vi slutligen till jordränta, kapitalvinst och arbetslön; och då vii det föregående har behandlat endast de båda senare tillägnelseformerna, så skall vi här till sist i korthet även granska herr Dührings uppfattning om jordräntan.
Vi bortser därvid från alla punkter där herr Dühring nöjt sig med att skriva av sin föregångare Carey. Vi har här inte med Carey att göra, inte heller är det vår uppgift att försvara Ricardos uppfattning av jordräntan mot Careys förvrängningar och orimligheter. Det är bara herr Dühring som angår oss, och han definierar jord-räntan Som >>den inkomst, vilken ägaren som sådan vin- <306> ner ur jorden>>. I stället för att förklara jordräntans ekonomiska begrepp översätter herr Dühring det kort och gott till juristspråk, och vi är inte klokare än förut. Vår djupare grundläggare måste därför med eller mot sin vilja ge sig in på fortsatta resonemang. Han jämför nu utarrenderandet av en jordegendom till en förpaktare[23]) med utlåningen av kapital till en företagare, men finner snart att denna jämförelse i likhet med många andra haltar. Ty, säger han, >>för att man skulle kunna fullfölja analogin, så borde den vinst, som blir över åt förpaktaren sedan han betalt jordräntan, motsvara den kapital-vinst som efter erläggande av räntorna tillfaller företagaren, vilken driver sin rörelse med kapital. Man är emellertid inte van att betrakta arrendevinsten Som huvudinkomst och jordräntan som en del av densamma... Ett bevis för denna skillnad i uppfattningen är det faktum att man i läran om jordräntan inte särskilt understryker de fall där självhushållning förekommer och inte lägger någon vikt vid den kvantitativa skillnaden mellan ränta i form av arrendeavgift och självalstrad ränta. I varje fall har man inte sett någon anledning att tänka sig den ur självhushållningen framgående räntan uppdelad på så sätt att den ena beståndsdelen så att säga representerar räntan på jorden och den andra företagarens överskottsvinst. Bortsett från det egna kapital, som förpaktaren tar i anspråk, synes man för det mesta anse hans egen vinst som ett slags arbetslön. Man drar sig emellertid för att hävda en sådan uppfattning, då frågan aldrig har er- <307> hållit denna entydiga formulering. Så snart man har att göra med hushållning i större skala inses lätt att man inte kan beteckna den typiska arrendevinsten som arbetslön. Denna vinst har nämligen själv sitt ursprung i motsatsförhållandet till landsbygdens arbetskraft, vars utnyttjande ensamt möjliggör detta slag av inkomster. Den är uppenbarligen en del av räntan, som stannar i förpaktarens händer och genom vilken den totala räntan skulle minskas, som ägaren komme att erhålla, om han själv dreve jordbruket.>>
Teorin om jordräntan är en genuint engelsk beståndsdel av den politiska ekonomin och måste också vara det, eftersom det endast i England existerar ett produktionssätt där jordräntan faktiskt avsöndrat sig från profit och penningränta. I England härskar som bekant stordrift i fråga om jordegendom och agrikultur. De stora jordägarna utarrenderar sina domäner i ofta mycket stora jordbruk till förpaktare, som är försedda med nödigt driftskapital och som till skillnad från våra egna bönder inte själva utför arbete utan i likhet med den kapitalistiske företagaren använder statar- och daglönarbete. Här har vi således de tre klasserna i det borgerliga samhället och de för var och en av dem särpräglade inkomstformerna: jordägaren som får jordränta, kapitalisten som får profit och arbetaren som får arbetslön. Aldrig har det fallit en engelska ekonom in att, som det synes herr Dühring, betrakta förpaktarens vinst som ett slags arbetslön; ännu mindre har han dragit sig för att beteckna förpaktarprofiten för vad den obestridligt, uppenbart och påtagligt är, nämligen kapitalprofit. Det är rent av löjligt när det här påstås att frågan om arrendevinstens natur aldrig har erhållit denna entydiga formulering. I England är <308> det över huvud taget inte nödvändigt att formulera denna fråga. Frågan lika väl som svaret har längesen erhållit sin formulering av förhållandena själva, och det har aldrig rått något tvivel om den saken sedan Adam Smiths dagar.
De fall av självhushållning, som herr Dühring anför - man borde kanske snarare tala om förvaltarens drivande av jordbruket för jordägarens räkning, så som det i verkligheten merendels tillgår i Tyskland - ändrar här ingenting i sak. Om jordägaren levererar kapitalet och låter driva jordbruket för egen räkning, så stoppar han på sig inte bara jordräntan utan också kapitalprofiten, vilket med nuvarande produktionssätt är självklart och inte kan vara annorlunda. Och när herr Dühring påstår, att man hittills inte har sett någon anledning att tänka sig den ur självhushållningen framgående räntan (läs revenyn) uppdelad, så är detta helt enkelt inte sant och bevisar i bästa fall återigen bara hans egen okunnighet. Till exempel:
>>Den inkomst, som härledes ur arbete, kallas arbetslön; den som man härleder ur användningen av kapital kallas profit... den inkomst som uteslutande har sin upprinnelse i jorden kallas ränta och tillhör jordägaren. Om dessa olika slag av inkomster tillfaller olika personer, är de lätta att särskilja; men om de tillfaller en och samma person, så blir de, åtminstone i dagligt tal, ofta sammanblandade med varandra. En jordägare, som själv sköter drifter på en del av sin jord, borde efter avdrag för driftskostnaderna erhålla såväl jordägarens ränta som förpaktarens profit. Men han kommer lätt, åtminstone i dagligt tal, att kalla hela sin vinst för profit och således sammanblanda räntan med profiten. Flertalet av våra nordameri- <309> kanska och västindiska plantageägare befinner sig i detta läge; de förvaltar för det mesta sina besittningar själva och därför hör vi sällan talas om någon ränta på en plantage, men väl om den profit, som den avkastar... En trädgårdsmästare, som själv sköter sin trädgård, är jordägare, förpaktare och arbetare i samma person. Hans produkt borde därför för det första betala honom ränta, för det andra profit och för det tredje lön. Men det hela kallas vanligtvis för arbetsförtjänst; ränta och profit sammanblandas här med arbetslönen.>>
Detta citat är hämtat ur första boken, sjätte kapitlet hos Adam Smith. De fall där självhushållning förekommer undersöktes alltså redan för hundra år sedan, och de betänkligheter och den osäkerhet, som här förorsakar herr Dühring så mycket bekymmer, uppstår uteslutande på grund av hans egen okunnighet.
Till sist räddar han sig ur knipan med ett djärvt grepp: Förpaktarvinsten beror på utsugning av >>landsbygdens arbetskraft>> och är alltså uppenbarligen en >>del av räntan>>, den del varmed >>den totala räntan minskas>>, vilken jordägaren egentligen skulle stoppa på sig. Härigenom får vi veta tvenne saker. För det första att förpaktaren >>minskar>> jordägarens ränta, och att det alltså inte som man hittills föreställt sig är förpaktaren som betalar ränta till jordägaren utan jordägaren som betalar ränta till förpaktaren - en förvisso >>i grunden originell föreställning>>. Och för det andra får vi äntligen reda på vad herr Dühring menar med jordränta: nämligen hela den merprodukt som erhålles vid utsugningen av landsbygdens arbetskraft inom jordbruket. Då denna merprodukt emellertid i den hittillsvarande politiska ekonomin - möjligen med undantag för några vulgärekonomer - sönder- <310> faller i jordränta och kapitalprofit, så måste vi konstatera att herr Dühring även i fråga om jordräntan >>inte delar den allmänt accepterade uppfattningen>>.
Enligt herr Dühring skiljer sig alltså jordräntan från kapitalvinsten endast därigenom att den förra frambringas i jordbruket och den senare i industrin eller handeln. I denna okritiska och förvirrade föreställning måste herr Dühring med nödvändighet hamna. Vi har sett att han utgick från den >>sant historiska uppfattningen>> att herraväldet över jorden har sin orsak i herraväldet över människan. Så snart jorden alltså brukas med hjälp av något slags underlydande uppstår ett överskott för jordägaren, och detta överskott är just räntan, liksom överskottet på arbetsprodukten utöver arbetsvinsten inom industrin är kapitalvinst. >>På så sätt inses lätt att jordräntan alltid och överallt existerar i betydande mått, där jordbruket bedrives tack vare underkuvat arbete i någon form.>> Mot denna framställning av jordräntan såsom varande hela den merprodukt som erhålles i jordbruket reser sig som ett hinder i hans vag a ena sidan arrendevinsten i dess engelska form och å andra sidan den från denna vinst lånade och i hela den klassiska ekonomin praktiserade uppdelningen av merprodukten i jordränta och förpaktarprofit och därmed även den rena exakta formuleringen av räntan. Vad gör under sådana förhållanden herr Dühring? Han låtsas att han inte har den blekaste aning om indelningen av jordbruksmerprodukten i förpaktarprofit och jordränta, d. v. s. om hela den klassiska ekonomins ränteteori - låtsas att frågan om arrendevinstens natur i hela den samlade ekonomin aldrig har erhållit denna entydiga formulering och att det här rör sig om ett fullständigt outforskat område där all före- <311> given kunskap är idel sken och bedrägeri. Och han flyr från det fatala England, där merprodukten i jordbruket utan något slags teoretiskt åtgörande från den ena eller andra skolan är så obarmhärtigt uppdelat i sina beståndsdelar, jordränta och kapitalprofit, till den preussiska landsrättens område, där han känner sig så hemma, där självhushållningen står i full patriarkalisk blom, där >>godsägaren med ränta menar inkomsterna från sina jordegendomar>> och där herrar junkrars åsikt om räntan fortfarande uppträder med anspråk på att vara tongivande för vetenskapen. Där kan herr Dühring ännu hoppas på att slinka igenom med sin begreppsförvirring i fråga om ränta och profit och t. o. m. bli trodd i fråga om sin senaste upptäckt att jorderäntan inte betalas av förpaktaren till jordägaren utan av jordägaren till förpaktaren.
Låt oss slutligen kasta ännu en blick på >>Kritisk historia över nationalekonomin>>, detta herr Dührings >>företag>>, vilket, som han säger, >>helt saknar föregångare>>. Kanhända stöter vi här äntligen på hans ofta utlovade mest extrema och stränga vetenskaplighet.
Herr Dühring gör mycket v: sen kring fyndet, att >> ekonomiläran är en enormt modern företeelse>>. (Sidan 12.)
Faktiskt heter det hos Marx i >>Kapitalet>>: >>Den politiska ekonomin... uppstår som självständig vetenskap först under manufakturperioden>> och i >>Till kritiken av <312> den politiska ekonomin>>, sidan 29[24]) att >>den klassiska politiska ekonomin... börjar i England med Petty, i Frankrike med Boisguillebert och avslutas i England med Ricardo, i Frankrike med Sismondi>>. Herr Dühring följer denna av en annan utstakade bana, men för honom börjar den högre ekonomin först med de jämmerliga missfoster som den borgerliga vetenskapen frambragt efter utgången av sin klassiska period. Däremot har han verkligen full rätt att triumfera i slutet av sin inledning: >> Om detta företag helt saknar föregångare redan i fråga om sin yttre utformning och vad beträffar den senare hälften av dess innehåll, så tillhör det mig med full äganderätt i ännu högre grad beträffande de inre kritiska synpunkterna och den allmänna ståndpunkten>> (sidan 9). Han hade faktiskt kunnat annonsera sitt >>företag; (det industriella uttrycket är inte illa valt) såväl till form som innehåll som en ny version av >>Den ende och hans egendom>>.
Då den politiska ekonomin till sin historiska form i själva verket inte är något annat än den vetenskapliga insikten i den kapitalistiska produktionsperiodens ekonomi, så kan på densamma tillämpliga satser och teorem, t. ex. hos det gamla grekiska samhällets författare, endast förekomma i den mån vissa företeelser, varuproduktion, handel, pengar, räntebärande kapital o. s. v., ar gemensamma för båda samhällena. I den mån grekerna gör tillfälliga strövtåg på detta område, visar de samma genialitet och originalitet som på alla andra områden. Deras åskådningar bildar därför historiskt den teoretiska utgångspunkten för den moderna vetenskapen. Låt oss nu lyssna till den världshistoriske herr Dühring.
>>Enligt denna uppfattning skulle vi egentligen (!) <313> ingenting alls ha att säga av positivt intresse om den vetenskapliga ekonomiläran under forntiden, och den fullständigt ovetenskapliga medeltiden inbjuder ännu mindre därtill (därtill - att ingenting säga!). Då emellertid vanan att kråma sig med skenet av lärdom... vanpryder den moderna vetenskapens rena karaktär, så måste åtminstone några exempel bifogas som åskådningsmaterial.>> Och herr Dühring bifogar så några exempel på en kritik, som i själva verket är fri från >>skenet av lärdom>>.
Aristoteles säger: >>Varje nyttighet har en tvåfaldig användning - den ena tillhör tinget som sådant, den andra gör det inte, såsom t. ex. när en sandal i ena fallet tjänar som sko don och i det andra fallet utbytes; båda sätten innebär ett brukande av sandalen, ty även den som byter ut sandalen mot något som han själv saknar, pengar eller livsmedel, nyttjar sandalen som sandal; men inte på dess naturliga sätt att brukas, ty den är inte till för att utbytas.>> Denna sats är enligt herr Dühring inte endast >>uttalad på ett trivialt och skolmästaraktigt sätt>> utan de som däri finner ett >>särskiljande av bruksvärde och bytesvärde>> gör sig till på köpet >>löjliga>> genom att glömma att >>i den allra nyaste tiden>> och >>inom ramen för det mest framskridna systemet>> - naturligtvis herr Dührings eget - har läran om bruksvärde och bytesvärde spelat ut sin roll.
>>I Platons skrifter om staten har man... också velat finna den moderna teorin om ekonomisk arbetsdelning.>> Detta skall väl syfta på en passus i >>Kapitalet>>, kapitel 12, sidan 369 i tredje upplagan (svenska upplagan, första delen, sidan 326), där emellertid den klassiska forntidens åsikt om arbetsdelning tvärtom bevisas stå >>i skarpaste motsättning>> till den moderna. - En axelryckning <314> är allt vad herr Dühring består Platon för hans för sin tid geniala framställning av arbetsdelningen som naturlig grundval för staden (vilken för grekerna var identisk med staten). Orsaken är närmast den att Platon inte omnämner - det gör däremot greken Xenofon, herr Dühring! - >>den gräns som marknadens omfång vid en given tidpunkt sätter för en fortsatt förgrening av yrkena och för den tekniska uppdelningen av deloperationerna... först genom föreställningen om en sådan gräns kan denna insikt, som annars knappast kan kallas vetenskaplig, bli en ekonomiskt betydande sanning>>.
Den av herr Dühring så djupt föraktade >>professor>> Roscher har faktiskt dragit denna gräns, genom vilken idén om arbetsdelningen först blir >>vetenskaplig>>, och därvid uttryckligen angivit Adam Smith som arbetsdelningens upptäckare. I ett samhälle där varuproduktionen är det förhärskande produktionssättet har >>marknaden>> - för att för en gångs skull tala herr Dührings språk - bland >>affärsmän>> varit en mycket bekant >>gräns>>. Men det behövs mer än >>vetande och rutinens instinkt>> för att inse att marknaden inte skapat den kapitalistiska arbetsdelningen, utan att upplösningen av tidigare sociala sammanhang och den därmed följande arbetsdelningen tvärtom skapat marknaden. (Se >>Kapitalet>>, första delen, tjugofjärde kapitlet: Tillkomsten av en inre marknad för det industriella kapitalet.)
>>Penningens roll har i alla tider varit den främsta sporren till ekonomiska (!) tankar. Men vad visste en Aristoteles om denna roll? Uppenbarligen inte mer än vad som ligger i föreställningen att utbytet genom förmedling av pengar avlöser det ursprungliga naturautbytet.>>
Men när >>någon>> Aristoteles tillåter sig att upptäcka <315> penningens två olika cirkulationsformer, varvid den i det ena fallet framträder som blott cirkulationsmedel, i det andra fallet som penningkapital, så uttrycker han därmed enligt herr Dühring >>endast en moralisk antipati>>. När >>någon>> Aristoteles t. o. m. ar förmäten nog att vilja analysera penningen i dess >>roll>> av värdemätare och faktiskt ställer detta för läran om penningen så avgörande problem på ett riktigt sätt, så tiger >>någon>> Dühring, och det på goda grunder, helst helt och hållet med en så otillåten djärvhet.
Sammanfattning: I det dühringska >>åskådningsmaterialets>> spegelbild har den grekiska forntiden faktiskt >>endast helt vanliga idéer>> (sidan 25), om nu sådant >>nonsens>> (sidan 29) över huvud taget har någonting gemensamt med idéer, vanliga eller ovanliga.
Herr Dührings kapitel om merkantilismen bör man hellre läsa i >>original>>, d. v. s. hos F. List, >>Nationellt system>>, kapitel 29: >>Industrisystemet, av de lärda falskeligen kallat merkantilism>>. Hur sorgfälligt herr Dühring även här förstår att undvika varje >>sken av lärdom>> visar bland annat följande:
List säger i kapitel 28 om >> de italienska nationalekonomerna>>: >>Italien har gått i spetsen för alla moderna nationer såväl i fråga om den politiska ekonomins praxis som beträffande dess teori>>, och nämner så som >>det första arbetet i politisk ekonomi särskilt för Italiens vidkommande en skrift av Antonio Serra från Neapel om medlen att skaffa kungarikena ett överskott av guld och silver (1613)>>. Herr Dühring godtar förtröstansfullt detta och kan i överensstämmelse därmed >>betrakta>> Serras >>Breve trattato>> >>som ett slags inskrift över inkörsporten till den nyare ekonomins förhistoria>>. Till sådana <316> >>poetiska utgjutelser>> inskränker sig faktiskt hans betraktelse över >>Breve trattato>>. Olyckligtvis är det verkliga sammanhanget ett annat, och 1609, alltså fyra år före >>Breve trattato>>, utkom Thomas Muns >>A Discourse of Trade>>. Denna skrifts första upplaga har det speciella syftet att vara riktad mot det ursprungliga, på den tiden i England ännu Som statspraxis försvarade monetarsystemet och är alltså merkantilsystemets egen medvetna skilsmässa från sitt modersystem. Redan i sin första form upplevde skriften flera upplagor och utövade ett omedelbart inflytande på lagstiftningen. Den av författaren fullständigt omarbetade och efter hans död utgivna upplagan av år 1664, >>England's Treasure etc.>>, blev merkantilismens evangelium för ytterligare hundra år framåt. Om man alltså kan tala om ett merkantilismens epokgörande verk vilket står >> som ett slags inskrift över inkörsporten>>, så är det detta, men just därför existerar det över huvud taget inte för herr Dührings >>historia som högst samvetsgrant iakttar rangförhållandena>>.
Om den moderna ekonomins grundläggare, Petty, säger herr Dühring, att denne besatt >>ett tämligen stort mått av lättfärdighet i tänkesättet>> ävensom >>frånvaro av sinne för de inre och finare nyanserna i begreppen>> ... en >>rörlighet som känner till mycket, men lättfotat går över från en sak till en annan utan att djupare slå rot i någon tanke>> ... han >>förfar dessutom mycket primitivt i nationalekonomiskt avseende>> och >>hamnar i naiviteter vilkas kontrast... väl kan vara underhållande även för den mer allvarligare tänkaren>>. Vilken utomordentlig nedlåtenhet alltså av den >>mer allvarlige tänkaren>> herr Dühring att över huvud täckas ta notis om >>en Petty>>! Och hur tar han notis om honom?
<317> De satser hos Petty som >>innehåller vissa ofullgångna ansatser>> till en lära om arbetet och t. o. m. arbetstiden som värdemätare omnämnes över huvud taget inte utom i här citerade ordalag. Ofullgångna ansatser. I sin >>Treatise on Taxes and Contributions>> (första upplagan 1662) ger Petty en fullständigt klar och riktig analys av varornas värdestorlek. Denna åskådliggöres närmast med hjälp av likvärdigheten mellan ädla metaller och spannmål i den mån de innehåller samma kvantitet arbete, och därvid uttalar han det första och sista >>teoretiska>> ordet om de ädla metallernas värde. Men han uttalar även bestämt och allmängiltigt, att varuvärdena mätes med lika arbete (equal labour). Han tillämpar sin upptäckt på lösningen av olika, delvis mycket invecklade problem och drar här och var vid olika tillfällen och i olika skrifter viktiga konsekvenser ur densamma, även om huvudsatsen inte upprepas. Men han säger också redan i sin första skrift:
>>Denna (värderingen genom lika arbete> påstår jag vara grundvalen för värdenas utjämning och avvägning; men jag medger att det finns många skiftningar och mycket invecklat i överbyggnaden och den praktiska tillämpningen av densamma.>> Petty är sålunda lika medveten om vikten av sitt fynd som om svårigheten att i detalj utnyttja det. Han prövar därför även en annan väg för vissa detaljsyften. Det gäller nämligen att finna ett naturligt likhetsförhållande (a natural Par) mellan jord och arbete så att man efter önskan kan uttrycka värdet >>i vart och ett av dem eller ännu hellre i båda>>. Själva misstaget är här genialt.
Till Pettys värdeteori gör herr Dühring den skarpsinniga anmärkningen: >>Om han själv hade tänkt skarpare, <318> så skulle det över huvud taget inte ha varit möjligt att hos honom på andra ställen finna de ansatser till motsatt uppfattning som tidigare nämnts>>; d. v. s. om vilka vi >>tidigare>> ingenting har fått veta utom det att >>ansat-serna>> är >> ofullgångna>>. Detta är en för herr Dühring mycket karaktäristisk metod att >>tidigare>> anspela på någonting med en innehållslös fras för att >>efteråt>> försöka inbilla läsaren att denne redan >>tidigare>> erhållit kännedom om huvudsaken, vilken författaren faktiskt både tidigare och senare slunkit förbi.
Nu förekommer hos Adam Smith inte endast >>ansatser>> till en >>motsatt uppfattning>> av värdebegreppet, utan två, tre och noga räknat t. o. m. fyra totalt motsatta åsikter om värdet, vilka obekymrat löper parallellt eller tvärs över varandra. Men vad som är naturligt hos den politiska ekonomins grundläggare, som nödvändigtvis känner sig för, experimenterar, brottas med ett kaos av idéer, vilka just håller på att ta form, det kan tyckas sällsamt hos en skriftställare, som sovrar och sammanfattar ett och ett halvt århundrade gamla forskningar, sedan deras resultat delvis redan övergått från böckerna i det allmänna medvetandet. Och för att komma från det stora till det lilla: som vi sett ger oss herr Dühring själv fem olika slag av värde för benäget urval och med dem lika många motsatta uppfattningar. >>Om han själv hade tänkt skarpare>>, så skulle han förvisso inte ha behövt göra sig så mycket besvär för att från Pettys fullständigt klara uppfattning av värdet kasta sina läsare in i den värsta förvirring.
Ett helt avrundat, verkligt gediget arbete av Petty är hans >>Quantulumcunque concerning Money>>[25], utgivet <319> 1682, tio år efter hans >>Anatomy of Ireland>> (detta senare arbete utkom >>för första gången>> 1672 och inte 1691 som herr Dühring uppger efter de >>gängse lärobokskompilationerna>>). De obetydliga spår av en merkantilistisk åskådning, som man påträffar i andra skrifter av honom, har här fullständigt försvunnit. Det är ett litet mästerverk till innehåll och form, och just därför förekommer inte ens titeln en enda gång hos herr Dühring. Det är helt i sin ordning att en dryg skolmästaraktig medelmåtta bara tillkännager sitt knorrande missnöje med den mest geniale och originelle av alla ekonomiska forskare, att han bara förargar sig över att de teoretiska infallen inte spatserar fram i raka led som färdiga >>axiom>>, utan snarare i spridd ordning ur djupet av >>primitivt>> praktiskt material, t. ex. skatterna.
På samma sätt som herr Dühring förfar med Pettys egentliga ekonomiska arbeten förfar han även med dennes grundläggande >>politisk arimetik>> (d. v. s. statistik). Med en skadeglad axelryckning avfärdas egenheten i de av Petty använda metoderna! Med tanke på de groteska metoder, som själve Lavoisier ännu hundra år senare använde på detta område, och med hänsyn till att den nutida statistiken ännu inte på långt när kunnat fylla den uppgift som Petty i stora drag skisserade för den, framstår en sådan självbelåten dumdryghet, två hundra år post festum, som oförblommerad inskränkthet.
Pettys mest betydande idéer, av vilka ytterst få är skönjbara i herr Dührings >>företag>>, är enligt den senare endast lösa infall, tillfälliga improvisationer, isolerade yttranden som först i vår tid med hjälp av ur sitt sammanhang lösryckta citat förlänats en betydelse, som de i och för sig aldrig haft, och som följaktligen inte heller <320> spelar någon roll för den politiska ekonomins verkliga historia utan endast i moderna böcker långt under herr Dührings nivå i fråga om rotfast kritik och >>historieskrivning i stor stil>>. Det ser ut som om han med sitt >>företag>> hade inriktat sig på en läsekrets av blint troende, som inte för allt i världen skulle understå sig att kräva bevis för hans påståenden. Vi kommer strax tillbaka till detta drag (i samband med Locke och North), men vi skall först i förbigående betrakta Boisguillebert och Law.
Vad den förstnämnde angår nöjer vi oss med att syna herr Dührings enda fynd i fallet. Han har upptäckt ett sammanhang mellan Boisguillebert och Law, som världen hittills inte sett. Boisguillebert påstår nämligen, att de ädla metallerna vid den normala funktion som penningen fyller i varucirkulationen kan ersättas med kreditpengar (un morceau de papier). Law inbillar sig däremot att en godtycklig >>förmering>> av dessa >>papperslappar>> skulle öka nationalförmögenheten. Därav följer för herr Dühring, att Boisguilleberts >>fas redan innebar en ny fas av merkantilismen>> - med andra ord att den förebådar Law. Detta bevisas enkelt och lättfattligt på följande sätt: >>Det behövdes bara att man anvisade dessa 'enkla papperslappar' samma roll Som de ädla metallerna skulle ha spelat, och merkantilismens metamorfos var i en handvändning färdig.>> Med denna metod kan man i en handvändning förvandla sin farbror till sin faster. Visserligen tillfogar herr Dühring lugnande: >>Emellertid hyste Boisguillebert ingen sådan avsikt.>> Men hur tusan kunde han hysa någon avsikt att ersätta sin egen rationalistiska uppfattning av de ädla metallernas roll i penninghushållningen med den merkantilistiska vidskepelsen, därför att <321> de ädla metallerna enligt hans uppfattning kunde ersättas med papper? - Dock, fortsätter herr Dühring i sin omedvetna komik, >>dock må i alla fall medges, att vår författare här och var lyckats göra en verkligt träffande anmärkning>> (sidan 83).
Beträffande Law lyckas herr Dühring bara göra den >>verkliga träffande anmärkningen>>: >>Naturligtvis kunde inte heller Law helt och hållet utplåna den senare grundvalen (nämligen >>de ädla metallerna som basis>>), men han har drivit sedelutgivningen till sin spets, d. v. s ända till systemets sammanbrott>> (sidan 94). Men enligt Laws mening skulle pappersfjärilarna som symboler för penningen fladdra omkring bland publiken, inte för att >>utplåna>> silver- och guldmyntfoten, utan för att locka de ädla metallerna från allmänhetens fickor och in i de tomma statskassorna.
Vi återvänder till Petty och den intetsägande roll som herr Dühring låter honom spela i ekonomins historia. I detta syfte skall vi först lyssna till vad som meddelas om Pettys närmaste efterföljare, Locke och North. År 1691 utkom samtidigt Lockes >>Considerations on Lowering of Interest and Raising of Money>> och Norths >>Discourse upon Trade>>.
>>Det som han (Locke) skrivit om ränta och mynt går inte utöver ramen för de reflexioner som var vanliga under merkantilismens herravälde i anslutning till händelserna i statslivet>> (sidan 64). - Efter denna >>redogörelse>> bör läsaren utan vidare kunna förstå, varför Lockes >>Lowering of Interest>> under 1700-talets senare hälft ut-övade ett så betydande inflytande på den politiska ekonomin i Frankrike och Italien, och detta i flera olika avseenden.
<322> >>Om räntefotens frihet hade mången affärsman hyst en liknande uppfattning (som Locke) och även utvecklingen av förhållandena medförde en tendens att betrakta räntehämningarna som ineffektiva. Vid en tidpunkt då en Dudley North skrev sin >>Discourses upon Trade>> med frihandelsvänlig tendens, måste mycket så att säga ha legat i luften som gjorde att den teoretiska oppositionen mot ränteinskränkningar inte föreföll att vara något oerhört>> (sidan 64)
Locke hade alltså bara att låna den ene eller andre >>affärsmannens>> uppfattning eller att uppsnappa ett och annat av det som på hans tid låg >>så att säga i luften>> för att teoretisera om räntefriheten och inte säga någonting >>oerhört>>! I själva verket hade emellertid redan Petty i sin >>Treatise on Taxes and Contributions>> 1662 ställt räntan i dess egenskap av penningränta eller ocker (rent of money which we call usury) mot jordräntan (rent of land and houses) och docerat för godsägarna, som på laglig väg ville trycka ner, inte jordräntan men väl penningräntan, om det fåfänga och fruktlösa i att på den positiva civillagstiftningens väg försöka bekämpa naturens lag (the vanity and fruitlessness of making civil positive law against the law of nature). I sin >>Quantulumcunque>> (1682) förklarar han därför en reglering av ränta medels lagstiftning vara lika meningslös som en reglering av exporten av ädla metaller eller växelkursen. I samma skrift säger han det en gång för alla avgörande ordet i fråga om raising of money (försöket att t. ex. förläna en halv shilling värdet av en shilling genom att prägla dubbelt så många shilling utan att öka silvermängden).
I fråga om den senare punkten blir han praktiskt taget <323> bara kopierad av Locke och North. Men beträffande räntan anknyter Locke till Pettys parallell mellan penningränta och jordränta, medan North går längre och ställer räntan som kapitalränta (rent of stock) mot jordräntan och därmed aktieägarlorderna mot godsägarlorderna. Men medan Locke endast med förbehåll godkänner den av Petty fordrade räntefriheten, slukar North den med hull och hår.
Herr Dühring överträffar sig själv, när han, fastän själv alltjämt inbiten merkantilist i >>subtilare>> mening, avfärdar Dudley Norths >>Discourses upon Trade>> med anmärkningen att den har >>frihandelsvänlig tendens>>. Lika väl kunde man säga om Harvey att han skrev med blodomloppsvänlig tendens. Norths skrift är - bortsett från dess övriga förtjänster - ett klassiskt, med hänsynslös skärpa skrivet inlägg för frihandeln, såväl på det utrikespolitiska som på det inrikespolitiska området, vilket år 1691 förvisso var >>någonting oerhört>>.
I övrigt meddelar herr Dühring att North var >>köpman>> och därtill en dålig människa samt att hans skrift >>inte förmådde skörda något bifall>>. Det fattas bara att en sådan skrift vid tiden för skyddstullssystemets slutliga seger i England skulle ha skördat >>bifall>> hos den tongivande pöbeln! Det hindrar emellertid inte att den omedelbart hade en teoretisk effekt, som kan bevisas med en hel rad omedelbart efter North, delvis redan på 1600-talet, i England utgivna ekonomiska skrifter.
Locke och North ger oss ett exempel på hur de första djärva greppen, som Petty gjorde inom nästan alla områden av den politiska ekonomin, i tur och ordning togs upp och bearbetades vidare av hans engelska efterföljare. Spåren av denna process under perioden från 1691 till <324> 1752 tvingar sig på den mest flyktige iakttagare redan därigenom att alla hithörande mer betydande ekonomiska skrifter positivt eller negativt anknyter till Petty. Denna period, som vimlar av originella begåvningar, är därför den mest betydande för utforskningen av den politiska ekonomins successiva tillblivelse. Den >>historieskrivning i stor stil>>, vilken tillvitar Marx som en oförlåtlig synd att han i >>Kapitalet>> gör så mycket väsen av Petty och denna periods skriftställare, stryker dem helt enkelt ur historien. Den hoppar direkt från Locke, North, Boisguillebert och Law över till fysiokraterna och slutligen uppenbarar sig vid ingången till den politiska ekonomins verkliga helgedom - David Hume. Med herr Dührings tillåtelse återställer vi den kronologiska ordningen och behandlar alltså Hume före fysiokraterna.
Humes ekonomiska >>Essays>> utkom 1752. I de sammanhängande artiklarna >>Of Money>>, >>Of the Balance of Trade>>, >>Of Commerse>> följer Hume steg för steg, ofta t. o. m. nar det gäller rena hugskott, Jacob Vanderlints >>Money answers all things>>, London 1734. Hur okänd denne Vanderlint än må vara för herr Dühring, så beaktas han dock i engelska ekonomiska skrifterna ända fram till slutet av 1700-talet, d. v. s. till tiden efter Smith.
Liksom Vanderlint behandlar Hume penningen enbart som värdetecken. I frågan varför handelsbalansen inte beständigt kan vara till fördel eller nackdel för ett land skriver han av Vanderlint nästan ordagrant. (Detta är viktigt, eftersom han hade kunnat hämta värdeteckensläran ur många andra skrifter.) Han lär liksom Vanderlint, att jämvikten i balansen naturligt uppstår i enlighet med de enskilda ländernas olika ekonomiska positioner, han predikar liksom Vanderlint frihandel, bara mindre <325> djärvt och konsekvent, han framhäver liksom Vanderlint, fastän ytligare, behoven som produktionens drivfjäder, han följer Vanderlint i det störande inflytande på varupriserna, som denne tillskriver banksedlarna och samtliga officiella värdepapper, han förkastar liksom Vanderlint kreditpengarna, liksom Vanderlint gör han varupriserna beroende av arbetets pris, alltså av arbetslönen, han kopierar t. o. m. den underliga föreställningen att hopande av rikedomar skulle hålla varupriserna nere o. s. v., o. s. v.
Herr Dühring har redan tidigare orakelmässigt mumlat om att andra missförstått Humes penningteori och särskilt hotfullt hänvisat till Marx, som till yttermera visso i >>Kapitalet>> på ett otillåtet sätt hänvisat till det hemliga sammanhanget mellan Hume och Vanderlint samt J. Massie, som ännu återstår att nämna.
Med missförståndet förhåller det sig på följande sätt. Beträffande Humes penningteori, enligt vilken penningen endast är värdetecken, varför med i övrigt oförändrade förutsättningar varupriserna sjunker[26] i samma mån som den cirkulerande penningmängden ökar och stiger i samma mån som den minskar, kan herr Dühring med den bästa vilja i världen inte åstadkomma något annat än ett plagiat av sina vilseledda föregångare, fastän det naturligtvis sker på hans eget eleganta sätt. Men sedan Hume uppställt nämnda teori, invänder han mot sig själv (detsamma hade redan Montesquieu gjort med utgångspunkt från samma förutsättningar) att efter upptäckten av de amerikanska gruvorna >>industrin otvivelaktigt hade vuxit <326> inom alla Europas nationer, utom hos ägarna till dessa gruvor>>, och att detta >>bland annat hade sin orsak i tillväxten av guld- och silvermängden>>. Han förklarar fenomenet därmed, att >>ehuru varornas höga pris är en nödvändig följd av ökningen i guld- och silvermängden följer det dock inte omedelbart på denna ökning utan det kräves en viss tid, tills pengarna hinner cirkulera i hela staten och gör sin verkan gällande inom alla lager av befolkningen>>. Under denna mellantid påstås de utöva ett välgörande inflytande på industri och handel. I slutet av sin avhandling säger oss Hume också - fastän på ett mycket ensidigare sätt än många av hans föregångare och samtida - varför så förhåller sig: >>Det är lätt att följa penningen på dess marsch genom hela samhället, och därvid finner vi, att den måste sporra vars och ens flit, innan den kan höja arbetets pris.>>
Med andra ord: Hume beskriver här resultatet av en revolution i de ädla metallernas värde, närmare bestämt en depreciering eller, vilket är samma sak, en revolution i de ädla metallernas värde som måttstock. Han konstaterar riktigt att denna depreciering under den endast småningom försiggående utjämningen av varupriserna först i sista instans >>höjer arbetets pris>>, d. v. s. arbetslönen; att den alltså på arbetarnas bekostnad ökar köpmännens och industriidkarnas profit - något som han dock finner vara helt i sin ordning - och på detta sätt >>sporrar fliten>>. Men den egentliga vetenskapliga frågan: om och hur den ökade tillgången på ädla metaller vid oförändrat värde inverkar på varupriserna - denna fråga ställer han inte och han blandar samman varje >>ökning i mängden av ädla metaller>> med en depreciering. Hume gör alltså precis vad Marx (i >>Till kritiken etc.>>, <327> svenska upplagan, sid. 172) låter honom göra. Vi kommer än en gång i förbigående tillbaka till denna punkt, men vänder oss först till Humes essä om >>interest>> (ränta).
Humes uttryckligen mot Locke riktade påpekande att räntan inte regleras genom mängden av tillgängliga pengar utan genom profitkvoten och hans fortsatta utredning av orsaken till att räntefoten är hög eller låg - allt detta finner vi mycket mer exakt och mindre spirituellt uttryckt i en 1750, två år före Humes uppsats, publicerad skrift: >>An Essay on the Governing Causes of the Natural Rate of Interest, wherein the sentiments of Sir W. Petty and Mr Locke, on that head, are considered>>. Dess författare är J. Massie, en på många områden verksam och - som man kan se av den samtida engelska litteraturen - mycket läst skriftställare. Adam Smiths resonemang om räntefoten anknyter snarare till Massie än till Hume. Varken Massie eller Hume vet eller säger något om naturen hos den >>profit>>, varmed de båda laborerar.
>>Över huvud taget>>, predikar herr Dühring, >>har man vid värderingen av Hume för det mesta förfarit mycket fördomsfullt och pådyvlat honom idéer, som han aldrig hyste.>> Och på detta >>förfarande>> ger oss herr Dühring själv mer än ett slående exempel.
Så t. ex. inledes Humes essä om räntan med orden: >>Ingenting anses vara ett mer säkert tecken på ett folks välmåga än en låg räntefot, och det med rätta, ehuru jag tror att orsaken därtill är en annan än man vanligen antar.>> Hume förklarar således i den första meningen att åsikten om den låga räntefoten som det säkraste tecknet på ett folks välmåga är en plattityd som redan på hans tid hunnit bli banal. Och i verkligheten hade denna >>idé>> <328> efter Child haft hundra år på sig att bli allmän egendom. Jämför nu därmed: >>Av Humes åsikter om räntefoten bör framför allt framhållas den idén, att denna är den verkliga barometern för förhållandena (vilka?) och att en låg räntefot är ett nästan ofelbart tecken på ett folks välstånd>> (sidan 130). Vem är den >>fördomsfulle>> och inskränkte >>man>>, som talar Så? Ingen annan än herr Dühring.
I övrigt förorsakar det en naiv förvåning hos vår kritiske historieskrivare att Hume när han har kommit på en viss välfunnen idé >>inte ens nämner sig själv som dess upphovsman>>. Det är något som aldrig skulle ha hänt herr Dühring.
Vi har sett, hur Hume blandar samman varje slags ökning i mängden av ädel metall med den speciella ökning som resulterat i en depreciering, en revolution i metallens eget värde, alltså i varornas värdemätare. Denna förväxling var oundviklig hos Hume därför att han inte hade den allra ringaste insikt i de ädla metallernas funktion som värdemätare. Han kunde inte ha det, eftersom han absolut inte visste någonting om värdet som sådant. Själva ordet skymtar kanske bara en gång i hans uppsatser, närmare bestämt när han >>korrigerar>> Lockes misstag att metallerna >>endast skulle ha ett inbillat värde>> därhän att de >>huvudsakligen har ett fiktivt värde>>.
På denna punkt är han inte endast underlägsen Petty utan även många av sina engelska samtida. Han ådagalägger samma >>efterblivenhet>>, när han fortfarande på traditionellt maner upphöjer >>köpmannen>> till produktionens primus motor, vilket Petty redan långt tidigare kommit ifrån. Vad beträffar herr Dührings försäkran att Hume i sin uppsats skulle ha sysslat med de >>centrala <329> ekonomiska frågorna>>, så behöver man bara jämföra dem med den hos Adam Smith citerade skriften av Cantillon (publicerad samma år som Humes uppsatser, 1752, men många år efter författarens död) för att häpna över den trånga horisonten i Humes ekonomiska verk. Hume är som sagt[27], trots det av herr Dühring för hans räkning utfärdade patentbrevet, värd all aktning även på den politiska ekonomins område, men här är han en allt annat än originell forskare och ännu mindre epokgörande. Den verkan som hans ekonomiska uppsatser utövade på tidens bildade kretsar beror inte bara på deras utomordentliga framställningsform utan i ännu högre grad på deras framstegsvänligt-optimistiska förhärligande av den uppblomstrande industrin och handeln, med andra ord på deras förhärligande av det i England raskt uppåtsträvande kapitalistiska samhället, i vilket de därför måste skörda >>bifall>>. Bara ett exempel. Alla vet hur lidelsefullt det av den beryktade Robert Walpole planmässigt utnyttjade systemet med indirekta skatter till förmån för godsägarna och rika över huvud taget bekämpades av de engelska folkmassorna just på Humes tid. I sin essä om skatterna (>>Of Taxes>>), där Hume utan namns nämnande polemiserar mot sin allestädes närvarande föregångare Vanderlint, som var den häftigaste motståndaren till indirekta skatter och den oförvägnaste förkämpen för jordbeskattningen, säger han: >>De (konsumtionsskatterna> måste i själva verket vara mycket höga och mycket oför- <330> nuftigt upplagda, om arbetaren inte ens med ökad flit och sparsamhet skall vara i stånd att betala dem utan att höja priset på sitt arbete.>> Här tror man sig höra Robert Walpole själv, särskilt om man jämför denna mening med det ställe i essän om >>den offentliga krediten>>, där det i fråga om svårigheten att beskatta statens fordringsägare säges: >>Minskningen av deras inkomster borde inte maskeras under skenet att vara endast en accis eller tullavgift.>>
Humes beundran för det borgerliga näringslivet var ingalunda rent platonisk - något som man inte heller kan vänta av en skotte. Han var från början en fattig sate men uppnådde snart en mycket, mycket tungt vägande årsinkomst på tusen pund, vilket herr Dühring, eftersom det här inte rör sig om Petty, sinnrikt uttrycker på följande sätt: >>Han hade tack vare en god privatekonomi, ernådd med mycket ringa medel, kommit därhän att han inte behövde skriva någon till behag.>> När herr Dühring vidare säger: >>Han gjorde aldrig den minsta eftergift åt partiernas, furstarnas eller universitetens påtryckningar>>, så har man sig visserligen ingenting bekant om att Hume någonsin stod i litterärt kompanjonskap med någon >>Wagener>>[28]), men väl att han var en oförtruten partigängare åt whig-oligarkin[29], höll >>kyrkan och staten>> högt och som lön för dessa förtjänster först utnämndes till legationssekreterare i Paris samt senare erhöll den ojämförligt viktigare och mer inkomstbringande posten som understatssekreterare. >>I politiskt avseende var och förblev Hume konservativt och strängt monar- <331> kistiskt sinnad. Han blev därför aldrig så förkättrad av anhängarna till det bestående prästväldet som Gibbon>>, säger gamle Schlosser. >>Den egoistiske Hume, denne historieförfalskare>> kallar de engelska munkarna för feta parasiter utan hem och familj, >>men själv hade han varken familj eller hustru och var en tjock grobian, i betydande utsträckning gödd med allmänna medel, utan att någonsin ha gjort sig förtjänt därav genom någon verklig gärning för det allmänna>>, säger den >>råbarkade>> plebejiske Corbett. Hume har >>i sin praktiska livsföring många förtjänster i viktiga avseenden framför en Kant>>, säger herr Dühring.
Men vad är anledningen till den överdrivna roll som Hume tilldelas i >>Kritisk historia>>? Helt enkelt den att denne >>allvarlige och subtile tänkare>> har äran att föreställa 1700-talets Dühring. Liksom Hume tjänar som bevis för att >>skapandet av hela denna vetenskapsgren (ekonomin) är ett verk av den upplysta filosofin>>, så ligger i Humes egenskap av föregångare den bästa garantin för att den kommer att få sin närmast skönjbara avslutning med den fenomenale man, som har omskapat den endast >>upplysta>> filosofin till en absolut genomskinlig verklighetsfilosofi, och hos vilken, precis som hos Hume - och detta finns det >>inte tidigare något exempel på i Tyskland>> - >>intresset för filosofin i trängre mening är parad med vetenskaplig omsorg om folkhushållningen>>. Vi finner följaktligen den som ekonom i varje fall aktningsvärde Hume uppblåst till en stjärna av första storleken, vars betydelse hittills endast kunnat förnekas av samma avundsjuka, som hårdnackat tigit ihjäl även herr Dührings >>för epoken tongivande>> prestationer.
<332> Den fysiokratiska skolan har Som bekant i Quesnays >>ekonomiska tablå>> efterlämnat en gåta, som ekonomins hittillsvarande kritiker och historieskrivare förgäves försökt knäcka. Denna tablå, som klart skulle åskådliggöra den fysiokratiska uppfattningen om nationalförmögenhetens produktion och cirkulation inom ett land, har förblivit nog så dunkel för en senare tids ekonomer. Herr Dühring låter emellertid även här det slutgiltiga ljuset gå upp för oss. Vilken >>betydelse denna ekonomiska avbild av förhållandena inom produktion och fördelning har för Quesnay själv>>, säger han, kan endast anges, om man >>dessförinnan noga granskat de för honom säregna ledande begreppen>>. Och detta så mycket mer som dessa hittills har skildrats endast med en >>tveksam oklarhet>> som gör att deras >>väsentliga drag inte kan urskiljas>> ens hos Adam Smith. Denna traditionella >>lättfärdighet i framställningen>> skall nu herr Dühring göra slut på en gång för alla. Och så trakterar han sina läsare med hela fem sidor, på vilka alla slags dumdryga formuleringar, ständiga upprepningar och utstuderad oordning skall dölja det fatala faktum, att herr Dühring knappast har så mycket att meddela om Quesnays >>ledande begrepp>> som de >>gängse lärobokskompilationer>> för vilka han så outtröttligt varnar. Det är >>en av de mest betänkliga sidorna>> i denna inledning, att den endast undantagsvis snuddar vid denna hittills endast till namnet kända tablå och sedan förirrar sig i allehanda >>reflexioner>>, som t. ex. >>skillnaden mellan ansats och resultat>>. Visserligen >>anträffas denna skillnad inte klart utformad i Quesnays framställning>>, däremot kommer vi att få ett lysande exempel på densamma hos herr Dühring, så snart han kommit över från sin långt utdragna >>ansats>> till sitt <333> märkvärdigt torftiga >>resultat>>, d. v. s. sammanfattningen av själva tablån. Låt oss nu återge allt - och detta i ordagrann form - Som han finner för gott att meddela om Quesnays tablå.
I >>ansatsen>> säger herr Dühring: >>För honom (Quesnay) framstod det som självklart, att man borde uppfatta och behandla avkastningen (herr Dühring har nyss talat om nettoprodukten) som ett penningvärde... Han anknöt sina överväganden (!) direkt till penningvärdena som han förutsatte vara försäljningresultatet av samtliga lantbruksprodukter vid deras övergång från förste ägaren. På detta vis (!) opererar han med några miljarder (d. v. s. penningvärden) i sina kolumner.>> Vi har nu tre gånger upplysts om att Quesnay opererar med >>lantbruksprodukternas penningvärden>>, inberäknat >>nettoproduktens>> och >>nettoavkastningens>>, i sin tablå. Vidare i texten: >>Om Quesnay hade slagit in på ett verkligt naturligt betraktelsesätt och frigjort sig inte endast från hänsynen till de ädla metallerna och penningmängden utan också från hänsynen till penningvärdena... Nu räknar han uteslutande med värdesummor och tänkte sig (!) nettoprodukten på förhand som ett penningvärde.>> Alltså för fjärde och femte gången: i tablån finns det bara penningvärden!
>>Han (Quesnay) kom fram till nettoprodukten i det han drog från omkostnaderna och huvudsakligen>> - lättfärdigheten i denna framställning är förvisso inte traditionell - >>tänkte (!) på det värde som skulle tillfalla jordägaren som ränta. >> Vi har fortfarande inte rört oss ur fläcken; men nu kommer det: >>Å andra sidan ingår nu emellertid också>> - detta >>nu emellertid också>> är en pärla! - >>nettoprodukten som naturaföremål i cirkulationen och blir på detta sätt ett element, med vilket den <334> som steril betecknade klassen... måste... underhållas. Här kan man genast (!) märka den förvirring, som uppstår därigenom att tankegången bestämmes i det ena fallet av penningvärdet, i det andra av själva saken.>> (I allmänhet förefaller det ju annars som om all varucirkulation måste lida av den >>förvirringen>>, att varorna samtidigt ingår i den som >>naturaföremål>> och som >>penningvärde>>.) Men vi rör oss fortfarande i ett kretslopp omkring >>penningvärdena>>, ty >>Quesnay vill undvika en dubbel bokföring av den nationalekonomiska avkastningen>>.
Med herr Dührings tillåtelse: I slutet av Quesnays >>analys>> av tablån figurerar de olika produkterna som >>naturaföremål>>, och ovanför, i själva tablån, deras penningvärden. Quesnay har senare genom sin lärjunge, abbé Beaudeau, t. o. m. låtit införa naturaföremålen jämte deras penningvärden direkt i själva tablån.
Efter all denna >>ansats>> följer nu äntligen ett >>resultat>>. Hör och förvånas: >>Dock blir inkonsekvensen>> - med hänsyn till den roll, som Quesnay tillskrivit jordägarna ->>strax klar, så snart man frågar var den nettoprodukt, som gått åt till ränta, tagit vägen i det nationalekonomiska kretsloppet. Här föreligger en till mysticism stegrad oreda och förvirring, som är karaktäristisk för fysiokraternas föreställningssätt och för den ekonomiska tablån.>>
Slutet gott, allting gott. Herr Dühring vet alltså inte, >>var den nettoprodukt, som gått åt till ränta, tagit vägen i det nationalekonomiska kretsloppet>> (som tablån åskådliggör). Tablån är för herr Dühring >>cirkelns kvadratur>>. Han förstår enligt sitt eget vittnesbörd inte fysiokratins ABC. Efter all denna kretsgång kring den heta gröten, allt tomt halmtröskande, alla krumsprång, harlekiniader, episoder, diversioner, upprepningar och sinnesbedövande <335> sammangyttringar, som uteslutande skulle förbereda oss för den väldiga sammanfattningen - >>vilken betydelse tablån har för Quesnay själv>> - efter allt detta kommer till slut herr Dührings skamsna bekännelse, att han inte själv vet det.
Efter att ha befriat sig från denna smärtsamma bekännelse, denna nattsvarta sorg å la Horatius, som suttit på hans nacke under ritten genom det fysiologiska landet, stöter vår >>allvarlige och subtile tänkare>> åter muntert i hornet med följande tirad: >>De linjer, som Quesnay drar kors och tvärs i sin för övrigt rätt enkla (!) tablå>> (allt i allt sex linjer) >>och vilka skall åskådliggöra nettoproduktens cirkulation>>, ger oss anledning att undra om inte något matematiskt fantasteri insmugit sig i >>dessa underligt sammanflätade kolumner>> och erinrar om Quesnays funderingar över cirkelns kvadratur o. s. v. Linjerna är, som herr Dühring själv medger, trots sin enkelhet obegripliga för honom och följaktligen måste han på sitt omhuldade manér misstänkliggöra dem. Och nu kan han tryggt ge den fatala tablån nådestöten: >>I det vi har betraktat nettoprodukten från denna dess mest betänkliga sida>> o. s. v. Den nödtvungna bekännelsen, att han inte förstår ett ord av >>Tableau économique>> och den >>roll>> som den däri figurerande nettoprodukten spelar - det är detta som herr Dühring kallar >>nettoproduktens mest betänkliga sida>>! Vilken galghumor!
Men för att inte våra läsare skall behöva sväva i samma grymma okunnighet om Quesnays tablå som de vilka hämtar sin ekonomiska >>förstahands>>-visdom från herr Dühring, meddelar vii korthet följande:
Fysiokraterna indelar som bekant samhället i tre klasser: 1. Den produktiva klassen, d. v. s. den klass som är <336> direkt verksam i jordbruket, förpaktare och lantarbetare; den kallas den produktiva, emedan dess arbete lämnar ett överskott - räntan. 2. Den klass, som tillägnar sig detta överskott och som omfattar jordägarna och de personer som är avhängiga av dem, fursten och de av staten avlönade ämbetsmännen över huvud taget samt slutligen även kyrkan i dess speciella egenskap av uppbärare av tionde. För korthetens skull betecknar vi i det följande den första klassen helt enkelt som >>förpaktarna>> och den andra som >>jordägarna>>. 3. Den näringsidkande eller sterila (ofruktbara) klassen, steril, emedan den enligt fysiokratisk åsikt endast tillsätter så mycket värde till de från den produktiva klassen levererade råvarorna som den själv konsumerar av livsförnödenheter från samma klass. Quesnays tablå avser nu att åskådliggöra hur den samlade årsprodukten i ett land (i verkligheten Frank-rike) cirkulerar mellan dessa tre klasser och tjänar den årliga reproduktionen.
Den första förutsättningen för tablån är, att förpaktarsystemet och därmed storgodsväldet i den mening de hade på Quesnays tid är allmänt införda, varvid Normandie, Picardie, Ile de France och en del andra franska provinser tjänar honom som förebilder. Förpaktaren framträder således som den verklige ledaren för jordbruket, han representerar i tablån hela den produktiva (jordbruksidkande) klassen och betalar jordägaren en ränta i pengar. Det totala antalet förpaktare tillskrives ett anläggningskapital eller inventarium på tio miljarder livres[30], varav en femtedel eller två miljarder om året representerar driftskapital, som skall ersättas, en uppskattning som <337> gjorts på grundval av erfarenheterna från de bäst skötta arrendegårdarna i de nämnda provinserna.
Andra förutsättningar är: 1. att konstanta priser och enkel reproduktion för enkelhetens skull är rådande; 2. att all cirkulation, som äger rum endast inom en enskild klass, lämnas åt sidan och att man endast tar hänsyn till cirkulationen mellan klasserna; 3. att alla köp resp. försäljningar, som under ett verksamhetsår äger rum mellan klasserna, är sammanfattade i en enda totalsumma. Slutligen bör man erinra sig att böndernas hemindustri i Frankrike, liksom i högre eller lägre grad i hela Europa, på Quesnays tid levererade den absolut övervägande delen av sådana behovsartiklar, som inte räknas till livsmedlen, och därför här förutsättes som självklara tillbehör till jordbruket.
Tablåns utgångspunkt är totalskörden. Denna figurerar därför även överst i tablån som bruttoprodukten av årets jordbruksalster eller som >>den totala reproduktionen>> i vederbörande land, i föreliggande fall Frankrike. Denna bruttoprodukts värdestorlek uppskattas efter de handelsidkande nationernas genomsnittspriser på jordbruksprodukter. Den belöper sig till fem miljarder livres, en summa, som enligt dåtida statistiska beräkningar ungefär motsvarade penningrärdet av bruttoprodukten från Frankrikes jordbruk. Detta och ingenting annat är orsaken till att Quesnay i sin tablå >>opererar med några miljarder>>, nämligen med fem, och inte med fem livres tournois.
Hela bruttoprodukten, till ett värde av fem miljarder, befinner sig således i händerna på den produktiva klassen, närmast förpaktarna, vilka producerat den genom att utge ett årligt driftskapital på två miljarder, motsva- <338> rande ett anläggningskapital på tio miljarder. De jordbruksprodukter, livsmedel, råvaror etc., som fordras för att ersätta driftskapitalet, således även för underhållet av alla i jordbruket direkt sysselsatta personer, avdrages in natura från totalskörden[31] och förbrukas till ny jordbruksproduktion. Då, som sagt, konstanta priser och enkel reproduktion förutsättes för den en gång fastställda måttstocken, är penningvärdet av denna i förväg undantagna del av bruttoprodukten lika med två miljarder livres. Denna del går sålunda inte in i den allmänna cirkulationen. Ty som vi redan anmärkt är cirkulationen, i den mån den äger rum inom ramen för varje särskild klass och inte mellan de olika klasserna, utesluten ur tablån.
När driftkapitalet ersatts av bruttoprodukten återstår ett överskott på tre miljarder, därav två miljarder i livsmedel och en i råvaror. Den ränta som förpaktarna har att betala till jordägarna uppgår emellertid endast till två tredjedelar härav, lika med två miljarder. Varför bara dessa två miljarder figurerar under rubriken >>nettoprodukt>> eller >>nettoinkomst>>, skall snart visa sig.
Utom >>den totala reproduktionen>> inom jordbruket till ett värde av fem miljarder, av vilka tre miljarder går in i den allmänna cirkulationen, befinner sig emellertid före den i tablån framställda rörelsen, ytterligare hela nationens >>pécule>> (sparkapital), 2 miljarder i reda pengar, i förpaktarens händer. Därmed förhåller sig på följande sätt:
Då tablån utgår från totalskörden, bildar utgångspunk- <339> ten på samma gång slutpunkten för ett ekonomiskt räkenskapsår, t. ex. 1758, varefter ett nytt ekonomiskt år tar sin början. Under det nya året 1759 fördelas den för cirkulation bestämda delen av bruttoprodukten medelst ett antal betalningar, köp och försäljningar mellan de två andra klasserna. Dessa på varandra följande och splittrade rörelser, som sträcker sig över ett helt år, sammanfattas emellertid - som tablån under alla omständigheter kräver - till ett fåtal typiska transaktioner, var och en omfattande ett år i taget. På så sätt hade också de pengar strömmat tillbaka till förpaktarklassen vid slutet av år 1758, som den erlagt i ränta till jordägarna under år 1757 (hur det sker, framgår av själva tablån): en summa på två miljarder livres finns alltså tillgänglig för att på nytt kastas in i cirkulationen 1759. Då nu denna summa, såsom Quesnay anmärker, är mycket större än vad som i verkligheten kräves för landets totalcirkulation, där betalningarna sker successivt och i småposter, så utgör de två miljarder som befinner sig i förpaktarnas händer totalsumman av de pengar, som är i omlopp inom nationen.
Jordägarnas klass som inhöstar räntan uppträder - såsom i vissa fall sker än i dag - närmast i rollen av betalningsmottagare. Enligt Quesnays förutsättningar erhåller de egentliga jordägarna blott fyra sjundedelar av räntebeloppet på två miljarder, två sjundedelar går till regeringen och en sjundedel till tiondemottagarna (prästerskapet). På Quesnays tid var kyrkan den största jordägaren i Frankrike och mottog därtill tionde från all annan jordegendom.
Det av den >>sterila>> klassen under ett år förbrukade driftskapitalet (avances annuelles) består av råmaterial <340> till ett värde av en miljard - endast råmaterial, emedan verktyg, maskiner etc. räknas som denna klass' egna produkter. Den mångfaldiga användning som dessa produkter har inom den sterila klassens egna företag angår emellertid inte tablån, lika litet som den uteslutande inom samma krets försiggående varu- och penningcirkulationen. Lönen för det arbete, med vars hjälp den sterila klassen förvandlar råmaterialet till manufakturvaror, är lika med värdet av de livsmedel som den får dels direkt från den produktiva klassen och dels indirekt från jordägarna. Fastän den själv sönderfaller i kapitalister och lönarbetare står den enligt Quesnays grundåskådning som helhet i sold hos den produktiva klassen och jordägarna. Den industriella totalproduktionen och därmed även dess totalcirkulation, som fördelar sig på det år som följer efter skörden, är likaledes sammanfattade till en enda storhet. Det förutsättes därför, att den sterila klassens årliga varuproduktion helt befinner sig i dess egna händer vid början av den i tablån skildrade rörelsen, att hela dess driftskapital, resp. råmaterial, till ett värde av en miljard, sålunda förvandlas till varor värda två miljarder, varav hälften utgor priset på de under tiden konsumerade livsmedlen. Här kunde man framkasta frågan: men den sterila klassen förbrukar ju också industriprodukter för sitt eget behov, var figurerar då dessa, om totalprodukten genom cirkulationen övergår till de andra klasserna? På detta får vi svaret: Den sterila klassen förbrukar inte endast själv en del av sina egna varor, den söker även att förtjäna så mycket som möjligt på dem. Den säljer således sina i cirkulationen inkastade varor över det verkliga värdet och måste göra detta, eftersom vi taxerar dessa varor till totalvärdet av deras produk- <341> tion. Detta ändrar dock ingenting i tablåns bestämningar, ty de båda andra klasserna erhåller nu en gång manufakturvarorna endast till värdet av sin totalproduktion.
Sålunda känner vi nu de tre olika klassernas ekonomiska ställning vid början av den rörelse, som tablån åskådliggör.
Den produktiva klassen förfogar, sedan dess driftskapital ersatts in natura, över tre miljarder av jordbrukets bruttoprodukt samt över två miljarder i pengar. Jordägarnas klass figurerar till en början bara med sitt anspråk på två miljarder i ränta från den produktiva klassen. Den sterila klassen förfogar över manufakturvaror för två miljarder. En cirkulation som försiggår endast mellan två av dessa tre klasser kallas hos fysiokraterna för en ofullständig cirkulation, en mellan alla tre klasserna försiggående cirkulation kallas en fullständig cirkulation.
Och därmed till själva den ekonomiska tablån.
Första, (ofullständiga) cirkulationen: Förpaktarna betalar till jordägarna, utan motprestation, den dem tillkommande räntan på två miljarder i pengar. För en av dessa miljarder köper jordägaren livsmedel av förpaktaren, till vilken således ena hälften av de till betalning av räntan utlagda pengarna flyter tillbaka.
I sin >>Analyse du tableau économique>> talar Quesnay inte vidare om staten, som erhållit två sjundedelar, eller om kyrkan, som erhåller en sjundedel av jordräntan, då deras samhälleliga roll är allmänt bekant. Men med hänsyn till de egentliga jordägarna[32] säger han, att deras <342> utgifter, vari även utgifterna för alla deras tjänstehjon ingår, i varje fall till största delen är ofruktbara utgifter, med undantag för den ringa del som användes för >>underhåll och förbättring av deras gods och höjande av jordbrukets standard>>. Men enligt >>den naturliga rätten>> består deras funktion just i >>omsorgen om den goda förvaltningen och utgifterna till underhållet av deras egendom>> eller - som det senare utlägges - i avances fonciéres, d. v. s. i utgifter för att iordningställa jorden och förse arrendena med alla tillbehör som tillåter förpaktaren att ägna sitt kapital uteslutande åt höjandet av det verkliga jordbruket.
Andra (fullständiga) cirkulationen: Med den andra miljarden, som de fortfarande har i sin ägo, köper jordägarna manufakturvaror från den sterila klassen, medan denna för de sålunda erhållna pengarna köper livsmedel av förpaktarna till samma belopp.
Tredje (ofullständiga) cirkulationen: Förpaktarna köper manufakturvaror av den sterila klassen till samma belopp, en miljard i pengar; en stor del av dessa varor består av jordbruksredskap och andra för jordbruket nödvändiga produktionsmedel. Den sterila klassen låter samma penningbelopp återgå till förpaktarna, i det den köper råmaterial för en miljard för att ersätta sitt driftskapital. Därmed har de utbetalade två miljarderna i pengar till ränta flutit tillbaka till förpaktarna och rörelsen[33] är avslutad. Och därmed är också den stora gåtan löst, nämligen >>var den nettoprodukt, som gått åt till ränta, tagit vägen i det ekonomiska kretsloppet>>.
<343> Ovan, vid processens utgångspunkt, hade vi ett överskott på tre miljarder i den produktiva klassens händer. Därav betalades endast två miljarder som nettoprodukt i form av ränta till jordägarna. Den tredje miljarden av överskottet bildar räntan på förpaktarnas totala anläggningskapital, alltså tio procent på tio miljarder. Denna ränta erhåller de - väl att märka - inte ur cirkulationen; den befinner sig in natura i förpaktarnas händer och de endast realiserar den genom cirkulationen, i det de omsätter den i manufakturvaror till samma värde.
Utan denna ränta skulle förpaktaren, jordbrukets huvudrepresentant, inte förskottera anläggningskapitalet till jordbruket. Redan med hänsyn härtill är enligt fysiokratisk uppfattning det förhållandet att förpaktarna tillägnar sig en del av jordbrukets meravkastning i form av ränta en lika nödvändig betingelse för reproduktionen som förpaktarklassen själv, och man kan därför inte räkna detta element till den nationella >>nettoproduktens>> eller >>nettoinkomstens>> kategori. Den senare karaktäriseras nämligen just därav att den kan förbrukas utan hänsyn till den nationella reproduktionens omedelbara behov. Men denna fond på en miljard användes enligt Quesnay till största delen till reparationer, som blivit nödvändiga under året, och delvis till förnyelse av anläggningskapital, vidare som reservfond vid olycksfall samt slutligen, där detta är möjligt, för att berika anläggnings- och rörelsekapitalet såväl som till förbättring av jorden och utvidgning av odlingen.
Hela förloppet är utan tvivel >>rätt enkelt>>. I cirkulationen kastades in: av förpaktarna två miljarder i pengar som betalning av jordräntan, och produkter för tre miljarder, av vilka två tredjedelar är livsmedel och en tredje- <344> del råvaror; av den sterila klassen manufakturavaror för två miljarder. Av livsmedlen till ett belopp av två miljarder konsumeras ena hälften av jordägarna och deras drabanter, den andra av den sterila klassen som betalning för deras arbete. Råvarorna för en miljard ersätter det rörelsekapital som nämnda klass förbrukat. Av de till ett belopp av två miljarder cirkulerande manufakturvarorna tillfaller ena hälften jordägarna och den andra hälften förpaktarna, för vilka den endast representerar en omvandlad form av den i första hand ur jordbrukets reproduktion utvunna räntan på deras anläggningskapital. Men de pengar, som förpaktaren i och med räntebetalningen kastat in i cirkulationen, strömmar tillbaka till honom genom försäljningen av hans produkter, och så kan kretsloppet genomlöpas på nytt under nästföljande räkenskapsår.
Man har alltså all anledning att beundra herr Dührings >>verkligt kritiska>> skildring, som är den >>traditionella lättfärdigheten i framställningen>> så oändligt överlägsen. Sedan han fem gånger efter varandra med hemlighetsfulla later inskärpt, hur betänkligt Quesnay i sin tablå opererar enbart med penningvärden - vilket till på köpet visade sig vara falskt - kommer han äntligen till det resultatet, att så snart man frågar >>var den nettoprodukt, som gått åt till ränta, tagit vägen i det nationalekonomiska kretsloppet>>, så finner man >>i den ekonomiska tablån en till mysticism stegrad oreda och förvirring>>. Vi har sett att tablån, denna lika enkla som för sin tid geniala framställning av den årliga reproduktionsprocessen och sättet för dess förmedling genom cirkulationen, mycket noggrant svarar på vad det blir av denna nettoprodukt i det nationalekonomiska kretsloppet, och således <345> förblir endast och allenast >>mysticismen>> tillsammans med >>oredan och förvirringen>> för herr Dühring >>den mest betänkliga sidan>> och den enda >>nettoprodukten>> av hans fysiokratiska studier.
Precis lika förtrogen som herr Dühring var med fysiokraternas teori, precis lika förtrogen är han med deras historiska verkan. >>Med Turgot>>, undervisar han oss, >>hade fysiokratin i Frankrike praktiskt och teoretiskt spelat ut sin roll.>> Men att Mirabeau till sin ekonomiska åskådning väsentligen var fysiokrat, att han var den främsta ekonomiska auktoriteten i 1789 års konstituerande församling, att denna församling med sina ekonomiska reformer överförde en stor del av de fysiokratiska lärosatserna från teorin till praktiken och särskilt lade en kraftig skatt på jordräntan, d. v. s. den nettoprodukt, som jordägarna tillägnade sig >>utan motprestation>>, allt detta existerar inte för >>någon>> Dühring.
Vi har redan sett hur herr Dühring med ett vidlyftigt penndrag över åren från 1691 till 1752 röjde alla Humes föregångare ur vägen. På samma sätt röjer han med ett annat penndrag bort den mellan Hume och Adam Smith uppträdande sir James Steuart. Om dennes stora verk, vilket bortsett från dess historiska betydelse på ett bestående sätt har berikat den politiska ekonomins område, finner man inte en stavelse i herr Dührings >>företag>>. I gengäld tillgriper han det smädigaste tillmäle som han har i sitt ordförråd mot Steuart och betecknar honom som >>en professor>> på Adam Smiths tid. Tyvärr är detta misstänkliggörande rena påhittet. Steuart var i verkligheten en skotsk storgodsägare, som påstods ha deltagit i den stuartska sammansvärjningen och därför förvisades från Storbritannien. Han hade genom längre uppehåll och <346> resor på kontinenten gjort sig förtrogen med de ekonomiska förhållandena i olika länder.
Kort och gott: enligt >>Kritisk historia>> är alla tidigare ekonomer endast värda att antingen tjäna som >>ansatser>> till herr Dührings >>tongivande>> djupare grundläggning eller också framstår de tack vare sin oduglighet uteslutande som medel att framhäva densamma. Det finns likväl även inom ekonomin ett fåtal heroer, som inte bara förmedlar >>ansatser>> till den >>djupare grundläggningen>>, utan >>lärosatser>>, ur vilka den, i enlighet med föreskrifterna i naturfilosofin, inte är >>utvecklad>> utan rentav >>komponerad>>: nämligen den >>oförlikneligt framstående>> List, som till fromma för de tyska fabrikanterna blåste upp en Ferriers och andras >>subtilare>> merkantilistiska läror till >>mäktiga>> ord. Vi har vidare Carey, som i följande sats ärligt avslöjar kärnan i sin förkunnelse: >>Ricardos system är ett tvedräktens system... det går ut på att skapa fientlighet mellan klasserna... hans skrift är en handbok för demagoger som eftersträvar makten medels delning av länder, krig och plundring>>, samt slutligen som god sista man, Citys Konfutse, Mac Leod.
Efter detta torde de personer, som för närvarande och i den >>närmast skönjbara>> framtiden vill studera den politiska ekonomins historia, fortfarande vara betydligt mer betjäna av att bekanta sig med de >>gängse lärobokskompilationernas>> >>urvattnade framställning>>, >>plattityder>> och >>magra vattvälling>> än att förlita sig på herr Dührings >>historieskrivning i stor stil>>.
*
<347> Vad är nu resultatet av vår analys av Dührings >>egenhändigt skapade system>> för den politiska ekonomin? Ingenting annat än det faktum, att vi med alla dessa stora ord och ännu väldigare löften blivit lika mycket förda bakom ljuset som i >>filosofin>>. Teorin om värdet, denna >>probersten på gedigenheten i ett ekonomiskt system>>, gick ut på att herr Dühring med värde förstår fem totalt skilda och varandra diametralt motsatta ting, och således i bästa fall själv inte vet vad han vill. De med så stor pompa förkunnade >>naturlagarna för all ekonomi>> visade sig vara idel allbekanta och ofta inte ens riktigt uppfattade truismer av värsta slag. Den enda förklaring på ekonomiska fakta, som det egenhändigt förfärdigade systemet har att ge oss, är att de är ett resultat av >>våld>>, ett talesätt varmed alla nationers filistrar i årtusenden tröstat sig för allt det obehag som vederfarits dem och som inte gör oss klokare än förut. I stället för att undersöka våldet i dess ursprung och dess verkningar anmodar oss herr Dühring att tacksamt nöja oss med blotta ordet som yttersta orsak till och slutgiltig förklaring på alla ekonomiska företeelser. Tvingad att ge närmare besked om den kapitalistiska utsugningen av arbetet, framställer han den först i stort som beroende på uppskörtning och pristillägg, och tillägnar sig här helt och hållet den proudhonska >>förhandsförklaringen>> (prélèvement), för att efteråt försvara den i detalj med hjälp av den marxska teorin om merarbetet, merprodukten och mervärdet. Han åstadkommer således en lycklig förening mellan två diametralt motsatta åskådningssätt genom att skriva av dem båda i samma andedrag. Och liksom han i kapitlet om filosofin inte hade ord nog grova för samme Hegel som han oupphörligt utnyttjar och vulgariserar, <348> så har hans konsekventa bakdanteri av Marx i >>Kritisk historia>> endast till syfte att dölja det faktum att allt något så när rationellt som han i sitt >>Kompendium>> har att säga om kapital och arbete, likaledes är vulgariserade plagiat av Marx. Den okunnighet han visar när han i sitt >>Kompendium>> ställer >>storgodsägaren>> i begynnelsen av kulturfolkens historia utan att förråda någon kännedom om den gemensamma äganderätten till jorden inom stam- och bykommunen, från vilken all historia i verkligheten utgår - denna i våra dagar nästan ofattbara okunnighet överträffas endast av den okunnighet som kommer till uttryck i >>Kritisk historia>> med dess självbelåtet proklamerade >>universella räckvidd i den historiska överblicken>> som vi här endast anfört ett par avskräckande exempel på. Med ett ord: först en kolossal >>ansats>> av självberöm, av skrävlande basunstötar, av varandra överbjudande löften och därpå >>resultatet>> - som är lika med noll.
[16] Romersk medborgare. (Red.)
[17] Här åsyftas de fem miljarder guldfrancs, som Frankrike fick betala i skadestånd till Tyskland efter kriget 1871. (Red.)
[18] Det vet man också mycket väl i preussiska generalstaben. >>grundvalen för krigsväsendet är i första hand folkens gestaltning av det ekonomiska livet över huvud taget>>, säger herr Max Jähns, kapten i generalstaben, i ett vetenskapligt föredrag (Kölnische Zeitung, 20 april 1876, sid. 3). (Anmärkning av Engels.)
[19] Fullkomnandet av storindustrins senaste sjökrigsprodukt, den sig själv framdrivande torpeden, ser ut att förverkliga detta. Den minsta torpedbåt blir överlägsen det väldigaste slagskepp. (Anmärkning av Engels.) Man bör f. ö. erinra sig att ovanstående skrevs 1878. (Red.)
[20] 1800-talet. (Red.)
[21] Här förstås med livsmedel allt som hör till livets nödtorft, alltså inte endast födoämnen. (Red.)
[22] Och inte ens så mycket. Rodbertus säger (Soziale Briefe, 2, Brief, sid. 59): >>Ränta är enligt denna teori alla intäkter, som erhålles utan eget arbete, uteslutande på grund av egendom.>> (Anmärkning av Engels.)
[23] Förpaktare, egentliga arrendator. Da han här uteslutande behandlas som kapitalist, som driver det arrenderade jordbruket med främmande arbetskraft, har vi föredragit att använda det i svenskan mindre vanliga uttrycket förpaktare. (Red.)
[24] Svenska upplagan (Arbetarkulturs förlag) sid. 42-43.
[25] Sammanfattning beträffande pengar. (Red.)
[26] Orden >>sjunker>> och >>stiger>> har här tydligen omkastats. Se vidare Karl Marx: >>Till kritiken av den politiska ekonomin>>, Arbetarkulturs förlag, 1943, sid. 171-178, där Humes penningteori är skildrad. (Red.)
[27] Orden >>som sagt>> hänsyftade ursprungligen på stycket: >>Men vad>> ... >>prestationer>> (se sidan 331, rad 13-31 i föreliggande upplaga), som i första och andra upplagan stod efter >>David Hume>> (se sidan 324, rad 13 i föreliggande upplaga). De står tydligen kvar på grund av ett förbiseende av Engels, när han i tredje upplagan flyttade detta stycke till dess nuvarande plats. (Red.)
[28] Wagener, Hermann, 1815-1889, tysk politiker, Bismarck-anhängare. (Red.)
[29] whig - den engelska handelsaristokratins parti. (Red.)
[30] Gammalt franskt mynt en franc.
[31] Här liksom i nedersta raden å denna sida är detta ord ändrat från >>totalränta>> på grund av Marx' manuskript >>Randnoten zu Dührings Kritische Geschichte der Nationalökonomie>>. (Red.)
[32] Omändrat från >>jordegendom>> på grund av Marx' manuskript >>Randnoten zu Dührings Kritische Geschichte der Nationalökonomie>>. (Red.)
[33] Omändrat från >>beräkningen>> på grund av Marx' manuskript >>Randnoten zu Dührings Kritische Geschichte der Nationalökonomie>>. (Red.)