<48> När Hamburgförfattaren Christian Geissler nere i München hål­ler ett minnestal över den dödade studenten Benno Ohnesorg och därvid citerar ett brev från en kollega i Berlin, som skriver till honom att folket på trottoaren hade skrikit åt poliserna att slå studenterna sönder och samman, att många berlinare under dis­kussionerna hade sagt att man borde gasa ihjäl eller skjuta stu­denterna, och att brevskrivaren minst ett dussin gånger hört folk säga att det var på tiden att Hitler kom tillbaka - då verkar så­dana upplysningar nästan otroliga.

Lika otroliga verkar de uppgifter jag fått av en god vän i Berlin om att man skulle ha stuckit sönder däcken på många bilar, mo­peder och cyklar, därför att deras ägare - huvudsakligen studen­ter - hade anbringat sorgband på sina fordon.

Allt det där verkar ju knappast möjligt. Så kan väl ändå inte en stor del av denna stadsbefolkning, med sitt eviga prat om frihet, bära sig åt mot en minoritet?

Så jag for till Berlin.

Redan första dagen upplevde jag följande:

När jag slår mig ner på trädgårdsrestaurangen Dahlemer Land­heim i närheten av Freie Universität blir jag inte betjänad. Ky­parna och värdshusvärden tror att jag är student.

En stund senare står jag i hörnet av Schlosstrasse och Bis­marckstrasse och studerar Springers BZ inne i dess skyltlåda. Jag läser referatet från rättegången mot kommunarden Fritz Teufel.

Bredvid mig står en herre i pensionsåldern och läser uppmärk­samt samma referat. Flera gånger kastar han en sidoblick på mig. Och plötsligt pekar han på fotot av Teufels medanklagade Lang­hans. “Titta så han ser ut, precis som ett fruntimmer med allt håret och det, han kunde ju lika gärna vara kvinna.” Han har rätt, den långhårige och lockige Langhans ser nästan ut som en flicka på tidningens foto. <49>

“Ja, det stämmer”, säger jag. “Han ser riktigt söt ut.”

Mannen ser förvånat på mig, på min kraglösa skjorta, öppen i halsen, och mina manchesterbyxor. “De där mordbrännarna”, sä­ger han högt. Två förbipasserande stannar till och blir avvaktan­de stående i vår närhet. “Ni hör väl också till de där typerna”, säger han. Rösten blir högre. “Det spelar väl ingen roll”, svarar jag. Därmed anser sig den äldre mannen ha fått sina misstankar bekräftade. “Ni hör också till de där svinen till aktivister!” säger han. “Erkänn det bara rent ut!” Han är upprörd, och intar en allt hotfullare hållning. Ytterligare några förbipasserande stannar till. “Vad är det med den där?” frågar en fyrtioårig man. Han ger mig en föraktfull blick. “Kravallmakare”, ropar någon, “kom hit bara!” skriker en annan. Jag börjar känna mig osäker, eller är det rentav rädsla jag känner? “Jag är ingenjör”, säger jag och tar ett fast borgerligt grepp i handtaget på min portfölj, som jag tidigare haft instucken under armen. De kringståendes miner förändras. Den gamle som först tilltalade mig talar om att han är i samma bransch. “Hos oss, där det gäller att räkna på millimetern ex­akt . . .“ Han vädjar till vår gemensamma yrkesheder. För honom är studenterna ett “arbetsskyggt byke, som vi andra skall behöva försörja.” - “Jag var aldrig någon hitlerist”, understryker han, “men på hans tid var det i alla fall uteslutet att en hög person på statsbesök utsattes för sådana pöbeluppträden på gatan . . . man skäms ju ögonen ur sig . . . de tar allesammans order av de där mördarna på andra sidan.”

 

Dagen därpå påbörjar jag de olika test jag planerat. Jag söker upp olika poliser och visar dem ett foto som togs den 2 juni utan­för operan. Det visar en polis som, med ansiktet förvridet av hat, går lös på en försvarslös demonstrant som redan ligger nedslagen på marken. Jag frågar poliserna om de möjligtvis råkar känna igen sin kamrat på fotot. Det rör sig om en juridisk oklarhet, förklarar jag. Studentaktivisten påstår nämligen att han slagits ner helt utan orsak, bara för att han frågat efter polisens tjänstenummer. Och nu ligger det i båda parters intresse att spåra upp polis­mannen i fråga och få hans egen version av vad som egentligen hände.

Första samtalet kommer vid Stuttgarter Platz, där jag träffar ett par poliser vid en taxistation. Jag visar dem fotot och ställer min <50> fråga. Den yngre av de båda poliserna ser på sin äldre kollega. Denne svarar: “Även om vi kände igen honom, skulle vi ändå ing­enting säga. Det här angår ju inte oss.”

Jag: “Men det borde ju ligga i ert intresse också att få den här historien uppklarad.”

Han: “För övrigt rör det sig ju om en pågående process. Och om risken fanns att någon av era medaktivister råkade illa ut, skulle ni då verkligen vara beredd att avslöja hans namn?”

Jag: “Varför inte - om det förelåg en misstanke om straffbar handling och jag på så sätt kunde sprida klarhet över en oklar si­tuation!”

Han: “Sånt är ju domstolens och kommitténs sak. Det är ju verkliga storpampar som sitter i den där kommittén.”

Jag: “Må så vara, men det är ju inget skäl att . . .”

Han: “Vi får över huvud taget inte ge några upplysningar om händelserna den 2 juni. Vi har fått order om strängaste tystnads­plikt, från högre ort! Och det talar jag om rent privat, men jag skulle aldrig upprepa det offentligt!”

Innsbrucker Platz: polisen här är ung, högst trettio år gammal. “Ni känner inte möjligen igen er kamrat på det här kortet?” frå­gar jag. “Ni tycks tro att jag är tappad bakom en vagn”, svarar han. “Jag skulle aldrig identifiera honom ens om jag kände ho­nom aldrig så väl. Om någon av oss tjallade om en sådan sak skulle han få sparken direkt.”

Krumme Strasse: polisen här är omkring de fyrtiofem och bär portfölj. Han tycks ha ledig dag. Han verkar förvånad när jag vi­sar honom fotot.

“Polismannen på bilden vägrade att uppge sitt tjänstenum­mer”, säger jag.

“För det första känner jag inte igen honom”, svarar han. “Och dessutom förstår jag mycket väl att han inte gav sitt tjänstenummer. Han var ju omgiven av studenter som ville slå ner honom. Och i en sådan situation fattar man ju mer än väl att han inte började leta efter sitt tjänstenummer. Han kan ju tacka sin smala lycka att han slapp undan oskadd.”

Hohenzollerndamm: en ung polis. Han besvarar min fråga med en varning: “Lyd ett gott råd och sluta upp med att fråga om den saken. Risken finns att ni kan råka illa ut. För det första kan man ju aldrig veta hur enskilda poliser tänker om den här saken och <51> hur de kan reagera när ni frågar, och för det andra sitter ju de höga gubbarna och överlägger om det här, samma gubbs som gav order om att vi skulle ingripa. Och man vet ju aldrig om de inte kan ingripa mot oss efteråt.”

 

I närheten av Kurfürstendamm: en ung polis. “Ni har tydligen fortfarande inte fått tillräckligt med smörj. För om ni hade fått det skulle ni inte vara så förtvivlat fräcka att ni började ränna omkring med efterlysningar på oss poliser.”

Efter denna polisenkät övergår jag till att framträda som re­presentant för den av mig själv grundade fiktiva medborgarkommittén Sauberes Berlin, Schutzgemeinschaft Berliner Bürger (“Ett rent Berlin”, berlinarnas medborgarkommitté) . Jag författar en resolution där jag sammanfattar Springerpressens alla fördo­mar, hotelser och hetspropaganda i en enda skrivelse. Och jag går ytterligare ett steg längre. Jag kräver aktioner mot studentmi­noriteten, aktioner som påminner om nazisternas aktioner mot ju­darna. För jag vill undersöka hur det ligger till med påståendena om att Springerpressen, som behärskar över sjuttio procent av tidningsmarknaden i Berlin, skulle ha lyckats hamra in ett rent fa­scistiskt tänkande hos en del av stadens befolkning. Alltså låter jag trycka följande resolution:

 

“Höggradigt oroade över den allt mera tilltagande tyrannisering av våra medborgare som utövas av en studentminoritet, som utifrån ett felaktigt uppfattat frihetsbegrepp och utan hänsyn till syftet med sina delvis med skattemedel finansierade studier genomfört den ena obehöriga protestaktionen efter den andra, finner vi oss nödsakade att, av omtanke om våra medborgares skydd till liv och egendom och önskan att återställa vår stads anseende, kräva skärpta åtgärder mot deltagarna i dessa aktioner, och framför allt då mot ledarna för de olika upploppen.

 

VI KONSTATERAR:

att ledningen över dessa studentaktioner uppenbarligen ligger i händerna på individer som låter sig styras av Lenins och Mao Tse Tungs revolutionsideologi.

Skulden för det offer som krävdes den 2 juni faller på de­monstrationsledarna själva. Demonstranterna demonstrerar <52> mot vad de kallar orättfärdigheter, för att på så sätt söka dölja sina egna orättfärdigheter, de som kommer till uttryck genom morden vid muren och förtrycket mot våra mellantyska lands­män.

De demonstrerande studenterna splittrar vår hederliga och rättskaffens tänkande medborgerliga enighet.

 

VI KRÄVER:

Energiska ingripanden. Utrensning av extremistiska bråkma­kare ur studentkåren.

Vår regerande borgmästare sade i sin förklaring inför senaten den 3 juni bland annat:

 

. . . VI TÄNKER INTE LÄNGRE LÅTA TERRORISERA OSS AV EN MINORITET. DET SOM INTRÄFFADE . . .

HAR INTE DET RINGASTE MED RÄTTEN TILL FRIA OPINIONSYTTRINGAR ATT GÖRA. OCKSÅ BERLI­NARNAS TÅLAMOD KAN TA SLUT! VI MÅSTE KUNNA GARANTERA SÄKERHETEN OCH ORDNINGEN I VÅR STAD.

Vi anknyter till detta krav och begär:

1. Märkning av kravallstudenter som identifieras som upplopps­ledare och vanedemonstranter genom armbindlar eller mär­ken fästade direkt på deras kläder.

2. Indragande av studietillståndet och inplacering i arbetsgrup­per. (Ett produktivt arbete i stället för orosstiftande och kra­valler!) I förekommande fall inkvartering och arbetsinsats un­der uppsikt som: gatuarbetare, kolbärare (billigare kolpriser), vårdbiträden på sjukhusen osv.

3. Avsättning och i förekommande fall undervisningsförbud för de radikala professorerna vid FU. Dessa och andra pådrivare och ledande krafter bör eventuellt utvisas från Berlin, vid fortsatt aktivitet också från Förbundsrepubliken.

4.      Strikt demonstrationsförbud för de kommunistiska studenterna och andra radikaler.

5.      Skärpta polisingripanden vid sådana demonstrationer som ändå genomförs, omedelbar arrestering av så många deltagare som möjligt. (Demonstranter med kommunistiska slagord skic­kas hem till Östberlin.) Snabbdomstolsförfaranden mot de ar­- <53> resterade.

6. Bildandet av en Frivillig borgarskyddskår för Berlin (FBS), som vid fortsatta upplopp och oroligheter, anstiftade av de kommunistiska fridstörarna, bör utrustas med vapen.

Undertecknad stöder ovanstående krav”

 

Mitt första besök gäller civilekonomen dr Wilhelm H. Wedig i Schöneberg. Dr Wedig hade för ett tag sedan en insändare i Die Welt, där han uppmanade “den statliga makten” att “ingripa, om universitetsmyndigheterna visar sig ur stånd att åstadkomma en sådan atmosfär vid FU att lärare och elever blir i stånd att ägna sig åt positivt arbete”. Han skällde ut “den lilla gruppen av marx­istiskt inspirerade oförbätterliga element som går omkring i beat­lesmanar resp. kortkorta kjolar, viftar med röda banderoller och vrålar fram sina väl inövade slagord”. Han krävde: “Omedelbar relegering av de ledande bråkmakarna, om de alls är inskrivna vid universitetet, och indragning av SDS:s förhandlingsrätt.” Och han manade till handling med utropet: “När tänker man äntligen göra något!”

Wilhelm H. Wedig är nyss fyllda trettio. En god vän i samma ålder är just på besök hos honom. “Kravet på att upploppsledare och kravallstudenter skall arresteras förefaller mig helt utmärkt”, säger dr Wedig och ger mig en uppskattande blick. Han berättar om en tio sidor lång rapport, som han har författat för en exklusiv studenttidskrift, “endast för medlemmar av en stor mensurförening”, som också han själv tillhör. “Och där drog jag naturligtvis blankt ordentligt. Vi har cirka fyrahundra medlemmar, spridda över hela Tyskland, allesammans på ledande poster, regeringsråd, departementstjänsteimän och andra.” Han talar om en “upptrappning bland studentanförarna”, som genast måste relegeras. Likaså måste alla SDS- och kommunmedlemmar bort från uni­versitetet. Medlöparna är “ju ofta unga människor, virrhjärnor bara, som ännu inte har lärt sig var haren har sin gång”. Men an­stiftarna och pådrivarna i kulisserna vill “åstadkomma samma till­stånd i Berlin som delvis redan härskar i Kina”. Dr Wedig vill gärna behålla ett exemplar av resolutionen. Han lovar att komma till kommitténs kontor redan följande dag. Han skulle kunna vara oss behjälplig i vårt arbete, säger han. Tyvärr råkar jag emeller­tid göra mig skyldig till en felsägning, som leder till att Wedig <54> och hans gode vän från den duellerande studentföreningen plöts­ligt förlorar en hel del av sitt förtroende för mig. När jag frågar om inte “anstiftarna till studentaktionerna står att söka i DDR”, ser Wedig förvånat på mig. “Ni sade DDR”, säger han. “Hur kommer det sig att ni använder den beteckningen?” Han blir upprörd: “Vem finansierar egentligen er organisation? Nämn någ­ra CDU-medlemmar som är med!” “På kontoret i morgon”, sva­rar jag, lämnar honom och känner en stor lättnad när jag kommit därifrån.

Mitt andra noga planerade sammanträffande med en “proto­typ” för Berlinborgaren går alldeles på sned. Jag ringer upp CDU-ledamoten advokat Manfred Röder i hans bostad. Röder har faktiskt grundat en organisation av samma typ som min fiktiva medborgarkommitté. Jag föreslår Röder samarbete, att vi skall samordna våra respektive organisationers verksamhet. Röder är fullt beredd till detta. Han lovordar mitt initiativ. “Det är verkli­gen glädjande att se hur medborgarandan frodas här i Berlin.”

“Vem har ni bakom er?” undrar Röder.

“Vi klarar oss själva ekonomiskt”, svarar jag.

Röder: “Ja, vi bör verkligen träffas så snart som möjligt; till­sammans bör vi nog kunna åstadkomma en hel del.” Vi avtalar ett möte dagen därpå. Mötesplats: “amerikanska konsulatet, på kantinen där.” Men jag blir varnad av goda vänner. På konsu­latet skulle jag bli tvungen att visa upp mitt pass i receptionen. Och jag har ingen lust att komma i närkontakt med den amen­kanska underrättelsetjänsten. Alltså avstår jag från mötet med ad­vokat Röder.

När jag besöker kanslirådet dr Wapler tar jag för säkerhets skull med mig en följeslagare; Roy Raizen var tidigare skådespe­lare. Hans speciella rollfack: gangsters och poliser. En värdig re­presentant för min kommitté. Men jag hade inte alls behövt vara så försiktig inför mötet med dr Wapler. När jag presenterar mig som representant för “Komitee Sauberes Berlin”, säger han bara:

“Jaha, jag förstår, ni kommer för att tala om renhållningen här.”

“Ja, så kan man ju också uttrycka det”, svarar jag. Sedan förkla­rar jag i stora drag litet om syftet och ändamålet med vårt bor­garvärn. “Det finns ju ingen annan utväg än att så sakteliga ta sa­ken i egna händer, för senaten tycks ju bara prata och prata.”

Wapler läser uppmärksamt igenom uppropet. När han kommer <55> till avsnittet om att “Skulden för det offer som krävdes den 2 juni faller på demonstrationsledarna själva” blir han litet orolig. Och inför fortsättningen, som också den ordagrant har lyfts över från en insändare han haft inne i en tidning i staden, reser han sig häf­tigt. “Det där kunde jag ha skrivit själv!” utbrister han.

Han kallar på sin fru, som befinner sig i rummet bredvid. “Hämta det där tidningsurklippet åt mig.” Fru Wapler ger oss urklippet, snyggt och prydligt uppklistrat på ett vitt pappersark. “Så har ni också något att läsa under tiden. Jag har själv skrivit det och satt ut mitt fullständiga namn”, förklarar Wapler.

“Det var verkligen märkligt”, säger jag, “andemeningen är ju nästan exakt densamma - där ser man vad som ligger i luften här.”

Insändaren har renderat honom två anonyma telefonsamtal, berättar Wapler. Den ene av de två som ringde upp hade bara sagt: “Stropp!” och sedan lagt på luren igen. “Två hotelser i tele­fon, det visar ju tydligt hur alltsammans styrs österifrån”, tillfogar han.

“Energiska ingripanden. Utrensning av extremistiska bråkmakare ur studentkåren”, accepterar dr Wapler utan invändningar. Innan han övergår till baksidan, gör vi honom uppmärksam på att resolutionens text ännu inte är att betrakta som slutgiltig. Vi är faktiskt själva litet rädda för “att vi kan ha uttryckt oss litet för öppet och oförsiktigt” här och var. Så vi vore tacksamma om han kunde hjälpa oss med några smidigare formuleringar, som vi se­dan kan använda i den slutgiltiga resolutionen. Wapler gör sina korrigeringar med kulspetspenna. “Det gäller ju att undvika ris­ken att uttalandet blir brännmärkt som rena nazismen.” Och han tar itu med att dölja de öppet fascistiska kraven bakom något mindre belastande formuleringar.

I stället för “märkning” av kravallstudenter föreslår Wapler “gripande”: “Annars påminner det ju direkt om judarna.” Inte heller gillar han uttrycken “demonstrationer” och “demonstranter”. Han vill ha ordet “kravall-” inplacerat före dem båda. “De är ju där vi har själva skillnaden mellan studerande studenter och demonstrerande studenter”, säger han och fortsätter med er mera exakt definition: “De demonstrerande studenterna försum­mar sina studier och ställer till med upplopp och kravaller i stäl­let.” Ytterligare en spetsfundighet (som skulle göra heder åt vil­- <56> ken undantagslag som helst): “Man bör nog helt avstå från be­greppet snabbdomstolar, för allt som luktar nazism . . . själv skulle jag nog föredra ett ‘snabba rättsliga förfaranden mot dem’.”

Han för in sin egen formulering i stället för den gamla. Sedan betonar han också en förtroendeingivande passus som han absolut vill ha in: “inom den existerande lagstiftningens ram, de lagliga möjligheternas, nej, nu har jag det, inom ramen för undantagslag­stiftningen.” Men sedan ångrar han sig. “Inom ramen för undan­tagslagstiftningen” bör nog ändå inte vara med i tryck, “för de där lagarna är ju fortfarande inte helt genomförda ännu”. Det där Freiwillige Berliner Bürgerschutzgruppe (berlinarnas frivilliga medborgarkår) som jag på sedvanlig ämbetstyska förkortat till FSB, låter redan förtroget och vant för honom. Han skulle bara gärna vilja ha den ansluten till FPR (Freiwillige Polizeireserve, frivilliga polisreserven) . Och det blir säkert inte något problem att få undertecknare, säger han. Hans personal på verket har allesammans de rätta åsikterna, och hans ställföreträdare, som tillhör SPD, är nästan ännu mer upprörd än han själv.

Min följeslagare Raizen kommer med en fråga om hans insän­dare. “Är det tillåtet att fråga varifrån ni har fått alla dessa intressanta uppgifter om Persien?” Wapler svarar att han en gång haft en persisk praktikant, vars far varit på besök. Det är av ho­nom han fått veta att “allting är hur bra som helst i Persien”.

Kanslirådet Wapler skriver under den korrigerade texten med namn och adress. Vi skall höra av oss igen en av de närmaste da­garna. Han skulle kunna hjälpa oss med att skaffa fler adresser. Hela hans bekantskapskrets tänker precis som han, och likaså “nästan hela församlingen här”. Så här skulle vi kunna få underskrifter “hur många som helst”.

Och sedan till det sista provet.

Jag hänger på mig en skylt och går sedan som sandwichman från Kurfürstendamm längs Joachimsthaler Strasse till Zoos tun­nelbanestation. På plakatet står:

Student som blivit uppsagd på grund av deltagande i demon­strationer söker rum och arbete. Alla anbud beaktas.

De förbipasserande vänder ansiktena mot mig och läser texten som man läser en annonstext. En yngre dam stannar. “Jag tror faktiskt att jag kan hjälpa er”, säger hon och skriver upp två adresser till möblerade rum. Hon har nyss fått de där adresserna <57> själv, och har ju ändå bara användning för det ena rummet. Hon är studentska.

Framför tunnelbanestationen stannar jag och blir stående. Här är jag snart omringad av en hundrahövdad folkskara. “Detta är oerhört, det är rent skamligt!” ropar en dam med en proppad bag. Hon pressar fingret mot mitt plakat som om hon ville köra det rätt igenom plakatet: “Ert uppträdande bringar ju hela stu­dentkåren i vanrykte. Ge er iväg till andra sidan, packa er iväg till dem i stället . . .“ Den gamla damens röst tuppar sig och blir gäll, men massan reagerar: “Ge er iväg dit”, “. . . stoppa dem på tåget allesammans”, ropar man åt mig. Någon knuffar till mig bakifrån. “Ni tål helt enkelt inte att Axel Springer skriver san­ningen”, får jag höra. En femtioårig man med en sliten portfölj under armen råkar i gräl med en yngre man i solglasögon. Fem, sex stycken av de kringstående blandar sig i grälet. Diskussionen gäller om Springer har rätt i sin uppfattning om studenterna eller inte. Bortsett från mannen med solglasögonen, som har svårt att hävda sig i skrikandet, är allesammans för Springer. “Arbetsläger”, ropar en herre med paraplykäpp och resväska. En gammal dam börjar rycka och slita i plakatet jag bär på bröstet. Bakom min rygg försöker en fattigt klädd man stryka över texten på plakatet på ryggen med en kulspetspenna. “Du hänger på dig den där skylten bara för att slippa arbeta”, skriker han mig rätt i ansiktet när jag vänder mig om. “Ni har ju själva slagit ihjäl and­ra människor, och nu går du och söker bostad!”

Vid det här laget har det bildats fyra diskuterande grupper. Det är bara enstaka personer, mestadels ungdomar, som försvarar studenterna. Men de överröstas helt. De andra skriker hysteriskt åt dem.

En man i svart kostym tränger sig fram till mig.

“Jag kan kanske hjälpa er”, säger han. “Ring mig i kväll någon gång.” Han lämnar över ett visitkort. “H.-G. K., stadsmissionen”, står det på kortet.

Och sedan kommer replikerna slag i slag. “Man borde slå ihjäl er, utrota er!” skriker en äldre herre med rödmosigt ansikte. Han ser mild och godmodig ut. “Det var alldeles för litet med bara en, ni borde ha gått åt hela byket.” Bredvid mig säger en man i kon­duktörsmössa på sachsisk dialekt: “Polisen var alldeles för släpp­hänt. Om jag hade haft en batong den gången, skulle jag ha <58> bankat på så flisorna rök.” Han säger det lugnt och utan upprörd­het.

En trettiofemåring med glasögon och kal hjässa skriker åt mig:

“De borde ha slagit ihjäl minst tusen av er”, samtidigt som några poliser kommer. “Hörde ni vad han sa?” frågar jag en av poli­serna. “Tänker ni inte göra något?” Polisen flinar åt mig. Han går några steg åt sidan. En god vän, som blandat sig med mängden och står och antecknar vad som ropas, ser samme polis gå in i en telefonkiosk och hör hans samtal med stationen: “Det är en stu­dent som söker arbete här. Stor folksamling. Vi gör ingenting, för han får ändå ordentligt på huden!” En välklädd herre frågar mig:

“Ni påstår alltså att ni söker arbete - varför tar ni då inte arbete vid renhållningen?” “Jag skulle naturligtvis föredra någonting bättre”, svarar jag. “Sopa gatorna vore gott nog åt er”, säger han.

“Du borde få sopa pissoarerna i stället”, säger en man omkring de fyrtio. Han pekar mot en urinoir i närheten. “Slicka rent där­inne!” En liten man med uppkavlade ärmar och svetten rin­nande i ansiktet räcker mycket demonstrativt ut tungan åt mig. Sedan spottar han på plakatet jag har hängande om halsen. <59>