<396> Våra iakttagelser av kreditens väsen har hittills gett anledning till följande slutsatser:
I. Utbildning av krediten nödvändig för att förmedla profitkvotens utjämning eller denna utjämnings rörelse, av vilken hela den kapitalistiska produktionen är beroende.
II. Nödvändig för att minska cirkulationskostnaderna.
1) En viktig cirkulationskostnad är penningen själv, i den mån den har egenvärde. Den ekonomiseras på tre olika sätt genom krediten.
A. Genom att den helt bortfaller för en stor del av kreditaktionerna.
B. Genom att omloppsmedlets cirkulation påskyndas. [1] Detta sammanfaller delvis med det som säges under 2). Å ena sidan är nämligen hastighetsökningen av teknisk art; dvs. vid i övrigt konstant storlek och mängd av verkligt konsumtionsförmedlande varuomsättning, så förrättar en mindre mängd pengar eller penningtecken samma tjänst. Detta är en fråga om bankväsendets teknik. A andra sidan påskyndar krediten varuomsättningens hastighet och härigenom penningcirkulationens hastighet.
C. Genom att papper ersätter guld som pengar.
2) Ökad hastighet för de enskilda faserna i cirkulationen eller varuomsättningen genom krediten, som ytterligare påskyndar kapitalets omvandling och därmed reproduktionsprocessen överhuvud. (Å andra sidan tillåter krediten de båda akterna köp och försäljning att hållas skilda från varandra <397> under längre tid och tjänar därför som basis för spekulationen.) Sammandragning av reservfonden, vilket kan betraktas på två sätt: å ena sidan som en minskning av cirkulationsmedlet, å andra sidan som begränsning av den del av kapitalet som alltid måste existera i penningform. [2]
III. För bildande av aktiebolag. Härigenom:
1) Expansion av produktion och företag i en oerhörd skala, som var omöjlig att uppnå för enskilda kapital. Aven sådana företag som tidigare var underställda regeringen blir samhälleliga.
2) Kapitalet, som i och för sig vilar på samhälleligt produktionssätt och förutsätter samhällelig koncentration av produktionsmedel och arbetskraft, får här direkt formen av samhällskapital (kapital hos direkt associerade individer) i motsats till privatkapital, och dess företag uppträda som samhällsföretag i motsats till privatföretag, det är kapitalets upphävande som privategendom inom det kapitalistiska produktionssättets egna gränser.
3) Förvandling av den verkligt fungerande kapitalisten till enbart dirigent, förvaltare av andras kapital och av kapitalägaren till enbart ägare, ren penningkapitalist. Till och med om dividenderna, som de får, innesluter ränta och förtagarvinst, dvs. totalprofiten (för dirigentens arbete är eller ska vara ren arbetslön för ett visst slag av kvalificerat arbete, vars pris regleras på arbetsmarknaden som varje annat arbete), så drages denna totalprofit ändå i form av ränta, dvs. som ren kompensation för kapitalägandet, vilket nu skiljes från funktionen i den verkliga reproduktionsprocessen alldeles som denna funktion i dirigentens person skiljes från kapital-egendomen. Nu framstår hela profiten (inte längre bara räntan, den del som rättfärdigas som långivarens profit) som utvunnet främmande merarbete, som har uppkommit genom att produktionsmedlen förvandlats till kapital, dvs. ur deras främlingskap gentemot den verkliga producenten, ur deras motsättning som främmande egendom gentemot alla i produktionen faktiskt sysselsatta individer från direktören till den siste daglönaren. I aktiebolagen är funktionen skild från kapitalegendomen, alltså arbetet också helt skilt från ägandet av produktionsmedel och merarbete. Detta resultat av den kapitalistiska produktionens högsta utveckling är ett nödvändigt genomgångsstadium för återförvandlingen av kapitalet till producenternas egendom, men inte mer som de enskilda producenternas privategendom, utan som deras gemensamma, direkta samhällsegendom. Detta genomgångsstadium ska också förvandla alla funktioner i reproduktionsprocessen <398> som ännu hör ihop med kapitalägandet till blott och bart funktioner för de förenade producenterna, till samhälleliga funktioner.
Innan vi går vidare, kan ytterligare följande ekonomiskt viktiga fakta noteras: eftersom profiterna i aktiebolagen antar ren ränteform, kan sådana företag som inte avkastar mera än ränta fortsätta att existera, och detta är en av orsakerna till den allmänna profitkvotens fallande tendens, då dessa företag, där det konstanta kapitalet är proportionellt oerhört mycket större än det variabla, inte nödvändigtvis ingår i den allmänna profitkvotens utjämning.
[Sedan Marx skrev ovanstående, har som bekant nya former av industriföretag utvecklats, som representerar aktiebolagens andra och tredje potens. Den dagligen växande hastighet, med vilken produktionen nu kan stegras på storindustrins alla områden, står i motsats till den ständigt tilltagande trögheten i marknadens utvidgning för dessa ökade produkter. Vad de förra framställer på månader kan den senare knappt absorbera på år. Därtill kommer skyddstullpolitiken, genom vilken varje industriland avskärmar sig från de andra och särskilt från England och ytterligare stegrar den inhemska produktionskapaciteten med konstlade medel. Följderna är allmän kronisk överproduktion, pressade priser, fallande och t. o. m. uteblivna profiter; kort sagt, den hävdvunna och lovprisade fria konkurrensen sjunger på sista versen och måste själv demonstrera sin uppenbara, skandalösa bankrutt genom att i varje land de stora industrikapitalisterna i en viss industrigren sammansluter sig till en kartell för att reglera produktionen. En direktion fastställer den kvantitet som varje företag får producera och fördelar i sista instans inkommande order. I enskilda fall har det tidvis uppstått internationella karteller, så mellan de engelska och de tyska järnproducenterna. Men även denna form av produktionens socialisering har varit otillräcklig. De enskilda firmornas intressemotsättningar bröt alltför ofta igenom och återställde konkurrensen. Detta ledde till att man i enskilda grenar, där produktionsskalan tillät detta, koncentrerade affärsgrenens samlade produktion till ett stort aktiebolag med enhetlig ledning. 1 Amerika har detta redan genomförts många gånger, i Europa är det största exemplet hittills United Alkali Trust som överfört hela den brittiska alkaliproduktionen i händerna på den enda firma. De tidigare ägarna av de mer än 30 enskilda företagen har för sina samtliga anläggningar fått det taxerade värdet i aktier, totalt nära 5 miljoner £, som utgör trustens fasta kapital. Den tekniska ledningen förblir i samma händer som tidigare, men affärsledningen är koncentrerad till en direktion. Cirkulationskapitalet (floating capital) till ett belopp att ungefär 1 miljon £ har utbjudits till allmänheten för teckning. Totalkapitalet alltså 6 miljoner £. Så har i denna gren, som bildar grundvalen för hela den kemiska industrin i England konkurrensen ersatts med <399> monopol och den kommande expropriationen genom samhällsgemenskapen, nationen, på ett glädjande sätt förberetts. — FE.]
Detta är ett upphävande av det kapitalistiska produktionssättet inom det kapitalistiska produktionssättet själv och därmed en motsägelse som upphäver sig själv, vilken uppenbarligen representerar ett övergångsskede till en ny produktionsform. Den manifesterar sig då även i sina följdföreteelser som en sådan motsägelse. Inom vissa sfärer åstadkommer den monopol och uppfordrar därigenom till statsingripande. Den reproducerar en ny finansaristokrati, en ny sorts parasiter i form av projektmakare, spekulanter och direktörer utan praktiskt funktion; ett helt system av svindel och bedrägeri med hjälp av företagsetablering, aktieemission och aktiehandel. Det är privat produktion utan kontroll av privategendomen.
IV. Bortsett från aktieväsendet — som ju upphäver den kapitalistiska privatindustrin på det kapitalistiska produktionssättets egen grundval och som förintar privatindustrin i samma utsträckning som det expanderar till nya produktionssfärer — erbjuder krediten den enskilde kapitalisten, eller den som gäller för att vara kapitalist, ett inom vissa gränser absolut förfogande över främmande kapital och främmande egendom och därigenom över andras arbete. [3] Hans rätt att förfoga över samhälleligt, ej eget, kapital ger honom förfoganderätten över samhälleligt arbete. Kapitalet själv, som han varken juridiskt eller enligt den allmänna meningen äger, blir nu grundvalen för kreditöverbyggnaden. Detta gäller särskilt grosshandeln, genom vars händer största delen av den samhälleliga produkten passerar. Varje måttskala, varje inom det kapitalistiska systemet mer eller mindre berättigad förklaringsgrund försvinner här. Vad den spekulerande grosshandlaren riskerar är inte sin utan samhällets egendom. Lika vulgär blir frasen om kapitalets ursprung ur sparandet, för vad han begär är ju att andra ska spara för honom. [Som nyligen hela Frankrike sparade ihop 1 ½ miljard francs för Panamasvindlarna. Hela Panamasvindeln be- <400> skrives här exakt, drygt 20 är innan den inträffade. — FE.] Den andra frasen, som handlar om försakelse, vederlägges av hans lyx, som ju också den blir ett kreditmedel. Föreställningar, som på ett mindre utvecklat stadium av kapitalistisk produktion ännu har en mening, blir här fullständigt meningslösa. Framgång och misslyckande leder båda till kapitalets centralisation och därmed till expropriation i enorm skala. Expropriationen utsträckes från den direkta producenten, nu gäller den t. o. m. de mindre och medelstora kapitalisterna. Den är utgångspunkten för det kapitalistiska produktionssättet; att genomföra expropriation en är dettas mål och då i sista instans expropriation av alla enskilda från produktionsmedlen, som under den samhälleliga produktionens utveckling upphör att vara medel för och produkter av privatproduktion och nu endast kan vara produktionsmedel i händerna på sammanslutna producenter, och därmed deras samhälleliga egendom liksom de är deras samhälleliga produkt. Men själva expropriationen har inom det kapitalistiska systemet en motsägelsefylld form; här tillägnar sig ett fåtal samhällelig egendom och genom krediten får detta fåtal alltmera karaktären av rena spekulanter. Då egendomen existerar i form av aktier blir dess rörelse och överförande enbart ett resultat av spelet på börsen, där de små slukas av de stora och blir börshajarnas byte. I aktieväsendet existerar redan motsatsen till den gamla formen, där samhälleliga produktionsmedel framträder som individuell egendom; men förvandlingen till aktieform är själv ännu fängslad av de kapitalistiska bojorna; i stället för att övervinna motsatsen mellan rikedomens karaktär som samhällelig och som privat varierar den bara denna motsats i en ny gestalt.
Inom den gamla formen är arbetarnas kooperativa fabriker det första utbrytningsförsöket, fastän de naturligtvis överallt i sin organisation reproducera och måste reproducera alla brister i det bestående systemet. Men motsatsen mellan kapitalet och arbete är upphävd inom dem, även om till en början bara i den formen att arbetarna som sammanslutning blir sin egen kapitalist, dvs. använder produktionsmedlen till utnyttjande av sitt eget arbete. De visar, hur på ett visst utvecklingsstadium av de materiella produktivkrafterna och de därmot svarande samhälleliga produktionsformerna ur ett produktionssätt ett nytt produktionssätt helt naturligt utvecklas och utbildas. Utan fabrikssystemet, som uppkom ur det kapitalistiska produktionssättet kunde kooperativfabriken inte utvecklas, och lika litet utan kreditsystemet som härrör ur samma produktionssätt. Likaväl som kreditsystemet bildar den huvudsakliga grundvalen för de kapitalistiska privatföretagens småningom skeende förvandling till kapitalistiska aktiebolag kan det bli ett medel för en småningom skeende utvidgning av kooperativföretag i mer eller mindre nationell skala. De kapitalistiska aktieföretagen likaväl som kooperativföretagen kan betraktas som övergångsformer från det kapi- <401> talistiska produktionssättet till det samhälleliga, med den skillnaden att motsättningen i de förra är negativt, i de senare positivt upphävd.
Hittills har vi behandlat kreditväsendets utveckling — och det latenta upphävande av kapitalegendomen som det innebär — huvudsakligen med avseende på industrikapitalet. I de följande kapitlen behandlar vi krediten med avseende på det räntebärande kapitalet som sådant, såväl dess effekt på detta som den form den därvid antar; ytterligare några mer speciella ekonomiska anmärkningar kommer därvid att göras.
Innan dess tillägger vi detta:
Kreditsystemet framträder som den huvudsakliga hävstången för överproduktion och överspekulation inom handeln, endast emedan reproduktionsprocessen, som till sin natur är elastisk, här forceras till sin yttersta gräns och detta just därför att en stor del av det samhälleliga kapitalet användes av icke-ägare, som behandlar det på ett annat sätt än ägaren, som ängsligt överväger hur han ska använda sitt begränsade privatkapital i sin egenskap av fungerande kapitalist. Detta visar, att exploateringen av kapitalet grundad på det kapitalistiska produktionssättets motsägelsefulla karaktär bara till en viss punkt tillåter en verkligt fri utveckling, alltså för produktionen faktiskt är en inneboende boja och begränsning som kreditsystemet ständigt bryter. [4] Därför påskyndar kreditsystemet produktivkrafternas materiella utveckling och uppkomsten av en världsmarknad. Det är en historisk uppgift för det kapitalistiska produktionssättet att fram till en viss nivå bygga de materiella grundvalarna för den nya produktionsformen. Samtidigt påskyndar krediten de våldsamma utbrotten av denna motsättning, kriserna, och därmed av det gamla produktionssättets upplösande element.
Den i kreditsystemet inneboende dubbelsidiga karaktären: att å ena sidan utveckla drivfjädrarna för den kapitalistiska produktionen, som är berikande genom utplundring av flertalets arbete i det mest utpräglade och kolossala svindelsystem, och begränsning av antalet personer som exploaterar den samhälleliga rikedomen till ett allt mindre fåtal; att å andra sidan bilda övergångsformen till ett nytt produktionssystem — denna tvetydighet är det som ger kreditens främsta talesmän, från Law till Isaac Péreire deras lustiga karaktär av halvt svindlare halvt profet.
[1] ”Den genomsnittliga sedelcirkulationen i Frankrikes bank var år 1812 106.538.000 fr., 1818 101.205.000 fr., medan penningomloppet, totalmängden in- och utbetalningar, var år 1812: 2.837.712.000 fr., 1818: 9.665.030.000 fr. Omloppets aktivitet förhöll sig alltså i Frankrike 1818 till den av 1812 som 3 : 1. Krediten är den stora regulatorn av cirkulationens hastighet... Detta förklarar, varför ett hårt tryck på penningmarknaden vanligen sammanfaller med full cirkulation” (the Currency Theory Reviewed, etc., s. 65). — ”Mellan sept. 1833 och sept. 1843 uppstod i Storbritannien nära 300 banker som gav ut egna sedlar; följden blev en inskränkning i sedelcirkulationen med 2 ½ miljoner; slutet av september 1833 var den 36.035.244 £ och i slutet av september 1843 33.518.544 £” (a. a., s. 53). ”Den skotska sedelcirkulationens utomordentliga effektivitet gör det möjligt att med 100 £ klara samma mängd penningaffärer som i England kräver 420 £” (a. a., s. 55). Detta hänför sig enbart till det tekniska förfarandet i operationen.
[2] ”Före bankernas upprättande var det kapitalbelopp som togs i anspråk för cirkulationsmedlets funktion vid varje tidpunkt större än den verkliga varucirkulationen krävde.” Economist 1845, s. 238.
[3]
Man bör titta på konkurslistorna i Times [69] ett krisår som
1857 och jämföra bankruttörernas egna tillgångar med deras
skuldbelopp. — ”Sannerligen överskrider inte köpkraften
hos dem som besitter kapital och kredit, allt vad den kan föreställa
sig som inte har någon praktisk bekantskap med spekulativa
marknader.” (Tooke, Inquiry into the Currency Principle, s. 79.)
”En person, som har rykte om sig att besitta kapital nog för sitt
reguljära geschäft och som i sin bransch åtnjuter god kredit,
kan, ifall han bar sangviniska åsikter om stigande konjunktur
beträffande den artikel han för och om han gynnas av
omständigheterna från början och under sina forsatta
spekulationer, köpa i en jämfört med hans kapitalinnehav rent av
enorm utsträckning.” (Sammastädes, s. 136.) —
”Fabrikanter, köpmän etc. gör alla affärer
långt utöver sitt kapital . . Kapitalet är nu för tiden
mera grundvalen att bygga en god kredit på än gränsen för
ett kommersiellt företags omsättning.” (Economist 1847, s. 333.)
[4] Th. Chalmers