Kapitalets allmänna formel är G-W-G'; dvs en värdesumma satsas i cirkulationen för att dra ut en större värdesumma ur densamma. Den process, som frambringar denna större värdesumma, är den kapitalistiska produktionen. Den process, som realiserar den, är kapitalets cirkulation. Kapitalisten producerar inte en vara för dess egen skull, för bruksvärdet eller sin personliga konsumtion. I själva verket är kapitalisten inte intresserad av den konkreta produkten utan av värdeöverskottet över värdet av det kapital som konsumerats i produkten. Kapitalisten investerar totalkapitalet utan att fästa avseende vid de olika roller som dess beståndsdelar spelar i produktionen av mervärdet. Han satsar alla beståndsdelar för att hans investerade kapital inte bara ska reproduceras utan producera ett värdeöverskott. Enda sättet för honom att förvandla det investerade variabla kapitalets värde till ett högre värde är att utbyta det mot levande arbete och att exploatera levande arbete. Men han kan exploatera arbetet endast om han samtidigt satsar arbetsmedel och material, maskiner och råämnen, dvs. förvandlar en värdesumma som han förfogar över, till en form av produktionsbetingelser. Han är överhuvud taget kapitalist och kan genomföra denna process av arbetsexploatering just därför att han är ägare till arbetsbetingelserna och möter arbetare som endast äger sin arbetskraft. Redan i första boken visade det sig, att det är just detta icke-arbetarnas innehav av produktionsmedlen, som förvandlar arbetarna till lönarbetare och icke-arbetarna till kapitalister.
För kapitalisten har det ingen betydelse om saken betraktas så, att han investerar det konstanta kapitalet för att ta ut en vinst ur det variabla, eller så att han investerar det variabla kapitalet för att öka värdet av det konstanta; dvs. att han lägger ut pengar i arbetslön för att ge maskiner och råmaterial högre värde eller investerar pengar i maskiner och råmaterial för att kunna exploatera arbetet. Även om bara den variabla delen av kapitalet skapar mervärde, så sker ju detta endast när också de andra delarna, arbetets produktionsbetingelser, har investerats. Då kapitalisten kan exploatera arbetet bara genom att satsa konstant kapital och då han kan värdeöka det konstanta kapitalet bara genom att satsa variabelt, så blir de likvärdiga och sammanfaller i hans föreställning, och detta så mycket mer som den verkliga vinstgraden inte bestämmes av förhållandet till det variabla kapitalet utan till totalkapitalet, inte genom mervärdekvoten utan genom profitkvoten, vilken, som vi ska se, kan förbli densamma och ändå uttrycka olika mervärdekvoter.
Till produktens kostnad hör alla dess värdebeståndsdelar som kapitalisten betalat eller för vilka han satsat motsvarande värde i produktionen. Dessa kostnader måste ersättas för att kapitalet helt enkelt ska bevaras eller reproduceras till sin ursprungliga storlek.
Det värde, som varan innehåller, är lika med arbetstiden som dess framställning kostat, och i denna summa ingår betalt och obetalt arbete. För kapitalisten däremot består varans kostnader bara av den del av det materialiserade arbetet som han har betalt. Merarbetet, som varan innehåller, kostar honom inte någonting men kostar arbetaren arbete likvärdigt med det betalda. Det skapar värde precis som detta och ingår såsom värdebildande element i varan. Kapitalistens profit kommer av att han har något att sälja, som han inte har betalat. Mervärdet resp. profiten består just i varavärdets överskott över sitt kostnadspris, dvs. totalsumman arbete, som varan innehåller, ger ett överskott över dess summa betalt arbete. Mervärdet, varifrån det än må härstamma, är följaktligen ett överskott över det investerade totalkapitalet. Detta överskott står alltså i ett förhållande till totalkapitalet som uttryckes i bråket m / C där C betyder totalkapitalet. Så erhåller vi profitkvoten m/C = m / (c + v) till skillnad från mervärdekvoten m/v.
Mervärdets kvot mätt i variabelt kapital är detsamma som mervärdekvot; mervärdets kvot mätt i totalkapitalet är detsamma som profitkvot. Det är två olika uppmätningar av samma storhet, som beroende på måttstockarnas olikhet ger uttryck för olikartade förhållanden eller relationer till samma storhet.
Mervärdets förvandling i profit måste man sluta sig till ur mervärdekvotens förvandling till profitkvot, inte tvärtom. Och i själva verket är profitkvoten den historiska utgångspunkten. Mervärde och mervärdekvot är det relativt osynliga men väsentliga som måste utforskas, medan profitkvot och därmed mervärdets form som profit är ytfenomenen.
När det gäller den enskilde kapitalisten står det klart, att det enda som intresserar honom är värdeöverskottet vid försäljningen eller mervärdets förhållande till det för varans produktion investerade totalkapitalet. De speciella förhållanden till kapitalets särskilda beståndsdelar och inre sammanhang därmed, som utmärker detta överskott, intresserar honom inte. Det ligger tvärtom i hans intresse, att dessa speciella förhållanden och dessa inre sammanhang beslöjas.
Fastän varuvärdets överskott över dess kostnadspris uppstår under produktionsprocessen, realiseras det först i cirkulationsprocessen och får så mycket lättare ett sken av att uppstå först i denna genom att det på den verkliga marknaden inom de ramar som konkurrensen medger är beroende av marknadsförhållanden, som avgör om och till vilken grad överskottet blir realiserat. Här behöver inte närmare förklaras, att om en vara säljes över eller under sitt värde endast en annan fördelning av mervärdet äger rum, och att denna förändrade fördelning och de annorlunda förhållanden vari olika personer delar mervärdet varken förändrar dess storlek eller dess natur. I den faktiska cirkulationsprocessen försiggår inte bara de förvandlingar, som vi har beskrivit i Bok II, utan de sammanfaller med den verkliga konkurrensen, med köp och försäljning av varorna över eller under deras värde så att för den enskilde kapitalisten det mervärde, som han själv realiserar, lika mycket beror på egna och andras affärsknep som på den direkta exploateringen av arbetet.
I cirkulationsprocessen har vid sidan om arbetstiden också cirkulationstiden ett inflytande, som begränsar mängden av det mervärde som kan realiseras under en viss tidrymd. Även andra moment, som ingår i cirkulationen, ingriper bestämmande i produktionsprocessens förlopp. Båda, den omedelbara produktionsprocessen och cirkulationsprocessen, löper ständigt in i och genomtränger varandra och förvränger därigenom ständigt sina karakteristiska skiljemärken. Det har redan tidigare visat sig, att produktionen av mervärdet liksom av värdet i sin helhet får nya bestämningar produktionsprocessen. Kapitalet genomlöper kretsen av sina förvandlingar; det träder så att säga slutligen ut ur sitt inre organiska liv in i yttre levnadsförhållanden. Där är det inte kapital och arbete som står mot varandra utan å ena sidan kapital mot kapital, å andra sidan också individer helt enkelt som köpare och säljare. Cirkulationstidens och arbetstidens banor genomkorsar varandra och därför ser det ut som om de i samma mån bestämma mervärdet. Den ursprungliga form i vilken kapital och arbete står mot varandra maskeras genom inblandning av skenbart oberoende förhållanden. Mervärdet framträder inte som ett resultat av att kapitalisten tillägnar sig obetald arbetstid utan som ett överskott av varornas försäljningspris utöver deras kostnadspris. Därför framstår kostnadspriset lätt som deras egentliga värde (valeur intrinsèque), och profiten som ett överskott av varornas försäljningspris över deras inneboende värde.
Visserligen får kapitalisten under produktionsprocessen oupphörligt i praktiken kännedom om mervärdets natur, vilket hans girighet efter andras arbetskraft osv. visade, vid vår undersökning av mervärdet. Men: 1. Själva produktionsprocessen är bara ett tillfälligt moment, som ständigt övergår i cirkulationsprocessen och denna åter i den förra, så att i produktionsprocessen den mer eller mindre klart gryende aningen om källan till vinsten, dvs. om mervärdets natur, på sin höjd framstår som en faktor av samma betydelse som föreställningen, att det realiserade överskottet uppkommer i en rörelse som är oberoende av produktionsprocessen, att det uppkommer i cirkulationen och att det tillhör kapitalet oberoende av dess förhållande till arbetet. Även sådana moderna ekonomer som Ramsay, Malthus, Senior, Torrens osv. anför dessa cirkulationsfenomen som bevis för att kapitalet i sin enbart sakliga existens, där det just är kapital oberoende av det samhälleliga förhållandet till arbetet, är en självständig källa till mervärde vid sidan av arbetet och oberoende av detta. - 2. Under rubriken kostnader, där arbetslönen såväl som priset på råvaror, förslitning av maskiner osv. sammanföres, framträder utpressningen av obetalt arbet endast som en besparing i betalningen för en av de artiklar som ingår i kostnaderna, bara som en lägre betalning för ett visst kvantum arbete. Alldeles som de besparingar som man gör om råvarorna köpes billigare eller maskinslitningen blir mindre. På detta sätt förlorar utpressningen av merarbetet sin specifika karaktär, dess särskilda förhållande till mervärdet fördöljes. Som Bok I, avd. 5 visar, befrämjas och underlättas detta i hög grad genom att man framställer arbetskraftens värde i formen av arbetslön.
Då varje del av kapitalet framstår som likvärdig källa till det överskjutande värdet (profiten) mystifieras kapitalförhållandet.
Subjekt och objekt kastas om under produktionsprocessen. Det sätt, på vilket mervärdet förvandlas till profit medelst övergången via profitkvoten, är endast en vidareutveckling av detta. Redan här har vi sett att samtliga subjektiva produktivkrafter i arbetet framstår som kapitalets produktivkrafter. Å ena sidan blir värdet, det förflutna arbetet, som behärskar det levande, personifierat i kapitalisten. Å andra sidan framstår arbetaren som enbart försakligad arbetskraft, som vara. Ur detta upp och nedvända förhållande uppkommer helt naturligt redan i det enkla produktionsförhållandet den motsvarande upp och nedvända föreställningen, ett omkastat medvetande som vidareutvecklas genom den egentliga cirkulationsprocessens förvandlingar och modifikationer.
Som man kan konstatera hos Ricardos anhängare, är det ett alldeles misslyckat försök att framställa profitkvotens lagar som omedelbara lagar för mervärdekvoten eller tvärtom. I kapitalistens medvetande finns naturligtvis inget som särskiljer dem. I uttrycket m/C mätes mervärdet med totalkapitalets värde, som satsats för dess produktion, av vilket en del helt konsumerats och en annan del endast delvis förbrukats; I själva verket uttrycker förhållandet m/C hela det investerade totalkapitalets värdeökningsgrad, dvs. det visar, taget i överensstämmelse med det begreppsmässiga inre sammanhanget och mervärdets natur, hur storleken av det variabla kapitalets variation förhåller sig till det investerade totalkapitalets storlek.
I och för sig står totalkapitalets värdestorlek inte i något inre förhållande till mervärdets storlek, åtminstone inte omedelbart. Totalkapitalet minus det variabla kapitalet, alltså det konstanta kapitalet, består konkret av arbetsmedel och arbetsmaterial, betingelser för att utföra arbete. För att ett bestämt kvantum arbete ska förverkligas i varor och därmed bilda värde, behövs ett bestämt kvantum arbetsmedel och arbetsmaterial. Det föreligger en bestämd teknisk relation, beroende på det tillförda arbetets karaktär, mellan kvantiteten arbete och kvantiteten produktionsmedel, som ska tillföras detta levande arbete. Såtillvida finns det också ett bestämt förhållande mellan kvantiteten mervärde eller merarbete och kvantiteten produktionsmedel. Om exempelvis det nödvändiga arbetet för produktion av arbetslönen dagligen utgör 6 timmar, måste arbetaren arbeta 12 timmar för att åstadkomma 6 timmars merarbete, för att frambringa ett mervärde på 100%. På dessa 12 timmar förbrukar han dubbelt så mycket produktionsmedel som på de 6. Men det mervärde, som han frambringar på 6 timmar, står därför inte alls i något omedelbart förhållande till värdet av de under denna tid, varken 6 eller 12 timmar, utnyttjade produktionsmedlen. Detta värde är här utan betydelse; det är den tekniskt nödvändiga kvantiteten som har betydelse. Om råvaran eller arbetsmedlen är billiga eller dyra är alldeles likgiltigt. De behöver bara ha det erfordrade bruksvärdet och finnas tillgängliga i tekniskt föreskrivna proportioner anpassade till det levande arbete, som de ska införlivas med. Men om jag vet, att x pund bomull kan spinnas på en timme och kostar a sh, så vet jag naturligtvis också att 12 x pund bomull = 12 a sh kan spinnas på 12 timmar, och jag kan då beräkna förhållandet mellan mervärde och värde för dessa 12 lika bra som för 6 timmar. Men det levande arbetets förhållande till produktionsmedlens värde kommer in här endast om a sh är en benämning för x pund bomull, eftersom en bestämd mängd bomull har ett bestämt pris och därmed också omvänt ett bestämt pris kan tjäna som index för en bestämd mängd bomull, så länge bomullspriset är oförändrat. Om jag vet, att jag för att tillägna mig 6 timmars merarbete måste låta arbetet pågå 12 timmar, alltså måste ha bomull för 12 timmar i lager, och priset är bestämt, så existerar ett indirekt förhållande mellan priset på bomull (som index på den nödvändiga mängden) och mervärdet. Omvänt kan jag emellertid aldrig ur priset på råvaran sluta mig till mängden av råvara, som kan spinnas på t. ex. 1 timme och inte på 6. Det finns alltså inte något inre nödvändigt förhållande mellan värdet på det konstanta kapitalet, alltså inte heller värdet på totalkapitalet (= c + v) och mervärdet.
Om mervärdets kvot är känd och dess storlek given, uttrycker profitkvoten ingenting annat än vad den i verkligheten är; en annan uppmätning av mervärdet. Då mätes mervärdet i totalkapitalets värde i stället för i värdet på den variabla kapitaldelen i vilken det direkt frambringas genom att den utbytes mot arbete. Men i verkligheten (i företeelsernas värld) är förhållandet omvänt. Mervärdet är givet, men här som överskott på varans försäljningspris över dess kostnadspris. Det förblir ett mysterium varifrån detta överskott härstammar; ur arbetets exploatering i produktionsprocessen, ur överbetalning från köparnas sida i cirkulationsprocessen eller ur bådadera. Vidare är förhållandet mellan detta överskott och totalkapitalets värde, dvs. profitkvoten, givet. Beräkningen av detta försäljningsprisets överskott över kostnadspriset i förhållande till det investerade totalkapitalets värde är mycket viktig och naturlig, då man här finner det proportionstal vari totalkapitalet har värdeökats, dess värdeökningsgrad. Om man utgår från denna profitkvot, så kan man däremot inte dra någon slutsats beträffande det särskilda förhållandet mellan överskottet och den i arbetslön utlagda delen av kapitalet. Vi ska i ett senare kapitel se, vilka dåraktiga krumsprång Malthus gör, då han på denna väg försöker tränga in i mervärdets hemlighet och dess särskilda förhållande till den variabla delen av kapitalet. Vad profitkvoten som sådan visar, är i stället att överskottet står i samma förhållande till varje lika stor del av kapitalet, som från denna synpunkt överhuvud inte visar några inre skillnader utom den mellan fast och cirkulerande kapital. Och inte ens denna skillnad, om överskottet beräknas på två sätt. Nämligen för det första som enkel storhet: överskott över kostnadspriset. I denna första form ingår i kostnadspriset hela det cirkulerande kapitalet, men av det fasta kapitalet endast förslitningen. För det andra: förhållandet mellan detta värdeöverskott och det investerade kapitalets värde. Här ingår såväl hela det fasta som det cirkulerande kapitalets värde i beräkningen. Det cirkulerande kapitalet ingår alltså båda gångerna på samma sätt i beräkningen, medan det fasta första gången beräknas på ett annat sätt. Endast här blir skillnaden mellan cirkulerande och fast kapital synbar.
Om, som Hegel skulle säga, överskottet är en återreflex av profitkvoten i sig, eller annorlunda uttryckt, överskottet närmare karaktäriserat genom profitkvoten ter sig som ett överskott vilket kapitalet årligen eller i en bestämd cirkulationsperiod frambringar utöver sitt eget värde.
Fastän profitkvoten därför numeriskt skiljer sig från mervärdekvoten, medan mervärde och profit i själva verket är detsamma och även numeriskt är lika, så är ändå profiten en förvandlad form av mervärde, en form som beslöjar och utraderar dess ursprung och hemligheten med dess existens. I verkligheten är profiten mervärdets företeelseform och först genom en analys kan man skala fram mervärdet ur denna.
I mervärdet är förhållandet mellan kapital och arbete naket. I förhållandet mellan kapital och mervärde, som å ena sidan är ett i cirkulationsprocessen realiserat överskott över varans kostnadspris, å andra sidan ett genom dess förhållande till totalkapitalet bestämt överskott, framträder kapitalet som ett förhållande till sig själv, där det som ursprunglig värdesumma skiljer sig från ett nyvärde, som det själv avsätter. Att det frambringar detta nyvärde under sin rörelse genom produktionsprocessen och cirkulationsprocessen är medvetet uppfattat. Men hur detta sker är mystifierat. Dess källa synes vara kapitalets egna förborgade egenskaper. Ju längre vi följer kapitalets värdeförmeringsprocess, desto mer mystifierat kommer kapitalförhållandet att vara, desto mindre dess inre organism att vilja avslöja sina hemligheter.
I denna avdelning är profitkvoten numeriskt olik mervärdekvoten; däremot är profit och mervärde behandlade som samma numeriska storheter endast i olika former. I följande avdelning ska vi se hur de ytterligare avlägsnar sig och profiten även numeriskt framstår som en från mervärdet skild storhet.