I första boken undersöktes de företeelser, som den kapitalistiska produktionsprocessen ger upphov till som speciell och omedelbar produktions process med bortseende från alla sekundära inverkningar av främmande omständigheter. Men denna omedelbara produktionsprocess är inte kapitalets hela levnadslopp. I verklighetens värld kompletteras det av cirkulationsprocessen, och denna är föremålet för undersökningarna i andra boken. Det visade sig, framför allt i tredje avdelningen, där cirkulationsprocessen som förmedling av den samhälleliga reproduktionsprocessen behandlas, att den kapitalistiska produktionsprocessen, när den betraktas som helhet, utgör en enhet av produktions- och cirkulationsprocess. Denna tredje bok kan inte syssla med allmänna reflektioner över denna enhet. Det gäller snarare att upptäcka och påvisa de konkreta former, som växer fram under kapitalets rörelseprocess betraktad som helhet. I sina verkliga rörelser mötas de olika kapitalen i sådana konkreta former, inom vilka kapitalets väsen i den omedelbara produktionsprocessen och i cirkulationsprocessen bara framträder som speciella moment. Kapitalets olika företeelseformer, sådana som vi utreder dem i denna bok, närmar sig alltså steg för steg den form som är synbar på samhällets yta, i de olika kapitalens ömsesidiga påverkan, konkurrensen, och i det vanliga medvetandet hos dem som själva agerar i produktionsprocessen.
Värdet av varje kapitalistiskt producerad vara W uttrycks i formeln W = c + v + m. Avräknar vi mervärdet W från detta produktvärde, så återstår en ren ekvivalent eller ett ersättningsvärde i varan för det kapitalvärde c + v, som utgivits i produktionselement.
Förorsakar t. ex. framställningen av en viss artikel en kapitalutgift av 500 [sterling]: 20 [sterling] för förslitning av arbetsmedel, 380 [sterling] för produktionsmaterial, 100 [sterling] för arbetskraft, och utgör mervärdets kvot 100%, så är produktens värde = 400 c + l00 v + 100 m = 600[sterling].
Efter avdrag av mervärdets 100 [sterling] återstår ett varuvärde av 500 [sterling], och detta ersätter bara det utgivna kapitalet på 500 [sterling]. Denna värdedel av varan, som ersätter de förbrukade produktionsmedlens och den använda arbetskraftens pris, motsvarar endast vad varan kostat kapitalisten själv och är därför för honom varans kostnadspris.
Vad varan kostar kapitalisten och vad produktionen av själva varan kostar är visserligen två helt olika storheter. Den del av varuvärdet, som består av mervärde, kostar inte kapitalisten någonting just för att den kostar arbetaren hans obetalda arbete. Men när arbetaren inträtt i den kapitalistiska produktionsprocessen, är han själv endast en beståndsdel av det produktiva kapitalet i funktion. Då detta tillhör kapitalisten, är denne alltså den verklige varuproducenten. För honom framstår helt naturligt varans kostnadspris som den verkliga kostnaden för varan. Kallar vi kostnadspriset k, så förvandlar sig formeln W = c + v + m till formeln W = k + m eller varuvärde kostnadspris + mervärde.
Sammanfattningen under kategorin pris av de skilda delar av varans värde som ersätter det kapitalvärde som satsats för dess produktion uttrycker å ena sidan den kapitalistiska produktionens specifika karaktär. Varans kapitalistiska kostnader mätes medels det utgivna kapitalet, varans verkliga kostnader mätes medels det utgivna arbetet. Varans kapitalistiska kostnadspris är därför kvantitativt olika dess värde eller dess verkliga kostnadspris; det är mindre än varuvärdet, ty då W = k + m är k = W - m. A andra sidan existerar varans kostnadspris ingalunda bara som en rubrik i den kapitalistiska bokföringen. Denna del av värdet spelar en fortlöpande praktisk roll i varans verkliga produktion, då den genom cirkulationsprocessen ständigt återförvandlas från sin form av vara till produktivt kapital. Varans kostnadspris måste alltså ständigt återköpa de produktionselement som förbrukats i dess produktion.
Däremot har kostnadsprisets kategori inget att göra med varans värdebildning eller med kapitalets värdeökningsprocess. Om jag vet, att 5/6 av varuvärdet, 500 [sterling] av 600 [sterling], bara utgör en ekvivalent, ett ersättningsvärde för det förbrukade kapitalet 500 [sterling] och därför endast räcker till att återköpa detta kapitals konkreta beståndsdelar, så vet jag därmed varken hur dessa 5/6 av varans värde, som bildar dess kostnadspris, eller den sista sjättedelen, som bildar dess mervärde, har producerats. Undersökningen kommer att visa, att i det kapitalistiska systemet har begreppet kostnadspris fått ett falskt sken av att vara en värdeproduktionens kategori.
Vi återvänder till vårt exempel. Antag, att det värde som en arbetare producerar under en genomsnittlig samhällelig arbetsdag i pengar beräknas till 6 sh = 6 mark. Det satsade kapitalet 500 [sterling] = 400 c + 100 v är då en värdeprodukt av 1.666 2/3 tiotimmars dagar av vilka l.333 1/3 arbetsdagar är kristalliserat i värdet av produktionsmedel = 400 c, 333 1/3 i värdet av arbetskraften = 100 v. Vid den antagna mervärdekvoten 100% kostar alltså produktionen av den nya varan en utgift av arbetskraft = 100 v + 100 m = 666 2/3 tiotimmars arbetsdagar.
Vi vet (se bok I kap. 7 sid. 182-197) att värdet av den nybildade produkten på 600 [sterling] är sammansatt av: 1) värdet av det i produktionsmedel satsade konstanta kapitalet av 400 [sterling] som återuppträder och 2) ett nyproducerat värde av 200 [sterling]. Varans kostnadspris = 500 [sterling] innefattar de 400 c och hälften av det nyproducerade värdet 200 [sterling] (=100 v), alltså två med avseende på uppkomsten helt och hållet olika beståndsdelar av varuvärdet.
Genom den ändamålsenliga karaktären av det arbete som har utgivits under 666 2/3 tiotimmarsarbetsdagar blir värdet av de förbrukade produktionsmedlen, ett belopp av 400 [sterling], överfört från dessa produktionsmedel till produkten. Detta gamla värde framträder åter som beståndsdel av produktvärdet, men det uppstår inte i denna varas produktionsprocess. Det existerar bara som beståndsdel av varuvärdet därför att det tidigare existerade som en beståndsdel av det investerade kapitalet. Det förbrukade konstanta kapitalet ersättes alltså genom den del av varuvärdet som det själv har tillfört. Denna beståndsdel av kostnadspriset kan alltså tydas på två sätt: den ingår i varans kostnadspris därför att den är en beståndsdel av varuvärdet som ersätter förbrukat kapital; å andra sidan bildar det en del av varuvärdet endast därför att det är värdet av förbrukat kapital eller därför att produktionsmedlen kostar så och så mycket. Det motsatta är förhållandet med den andra beståndsdelen av kostnadspriset. De 666 2/3 arbetsdagar, som förbrukas under produktionen av varan, bildar ett nytt värde på 200 [sterling]. En del av detta nya värde ersätter det satsade variabla kapitalet på 100 [sterling] eller priset på den använda arbetskraften. Men denna del av det investerade kapitalvärdet ingår på intet sätt i nybildningen av värdet. När kapital investeras räknas arbetskraften som värde men i produktionsprocessen fungerar den som värdeskapare. I stället för det arbetskraftsvärde, som betalas med det investerade kapitalet, inträder i det verkligt fungerande produktiva kapitalet den levande, värdeskapande arbetskraften själv.
Skillnaden mellan dessa olika beståndsdelar i varuvärdet, som tillsammans bildar kostnadspriset uppenbaras så snart värdet av antingen det förbrukade konstanta eller det förbrukade variabla kapitalet förändras. Stiger priset för samma produktionsmedel, dvs. den konstanta kapitaldelen, från 400 [sterling] till 600 [sterling] så stiger inte bara varans kostnadspris från 500 [sterling] till 600 c + 100 v = 700 [sterling] utan själva varuvärdet stiger från 600 [sterling] till 600 c + 100 v + 100 m = 800 [sterling]. Om priset för samma produktionsmedel i stället sjunker från 400 [sterling] till 200 [sterling] så sjunker inte bara kostnadspriset från 500 [sterling] till 200 c + 100 v = 300 [sterling] utan själva varuvärdet sjunker från 600 [sterling] till 200 c + 100 v + 100 W = 400 [sterling]. Emedan det förbrukade konstanta kapitalet överför sitt eget värde på produkten stiger eller faller produktvärdet vid f. ö. konstanta förhållanden med den absoluta storleken av detta kapitalvärde. Om i stället vid för övrigt lika förhållanden priset på samma mängd arbetskraft stiger från 100 [sterling] till 150 [sterling] så stiger visserligen kostnadspriset från 500 [sterling] till 400 c + 150 v = 550 [sterling] och om priset sjunker till 50 [sterling] faller kostnadspriset från 500 [sterling] till 400 c + 50 v = 450 [sterling], men i båda fallen blir varuvärdet oförändrat = 600 [sterling]; ena gången = 400 c + 150 v + 50 m, andra gången = 400 c + 50 v + 150 W. Det investerade variabla kapitalet tillsätter inte produkten sitt eget värde. I stället inträder ett av arbetet skapat nyvärde. En förändring i det variabla kapitalets absoluta värdestorlek åstadkommer därför ingen förändring av varuvärdets absoluta storlek, såvida den bara beror på en förändring av arbetskraftens pris, eftersom detta inte förändrar den absoluta storleken av det nyvärde, som skapas av den levande arbetskraften. En sådan förändring påverkar endast storleksförhållandet mellan nyvärdets båda beståndsdelar av vilka den ena bildar mervärde och den andra ersätter det variabla kapitalet och därför ingår i varans kostnadspris.
Kostnadsprisets båda delar, i vårt exempel 400 c + 100 v, har endast det gemensamt att de är delar av varuvärdet som ersätter investerat kapital.
Från den kapitalistiska produktionens ståndpunkt framträder detta faktiska förhållande med nödvändighet på ett förvrängt sätt.
Det kapitalistiska produktionssättet skiljer sig från det produktionssätt som grundades på slaveriet bland annat genom att värdet, resp. priset, på arbetskraft framstår som värde, resp. pris, på själva arbetet eller som arbetslön. (Bok I, Kap. 17.) Den variabla värdedelen av kapitalinvesteringen framstår då som kapital som utgivits i arbetslön; som ett kapitalvärde som betalar värdet, resp. pris, för allt arbete som utförts inom produktionen. Antar vi t. ex. att en genomsnittlig samhällelig arbetsdag på 10 timmar konkret motsvarar penningsumman 6 sh, så är 100 [sterling] investerat vatiabelt kapital penninguttrycket för ett värde som producerats under 333 1/3 tiotimmars arbetsdagar. Detta värde på den inköpta arbetskraften, som figurerar som kapitalinvestering, bildar ingen del av det verkligt fungerande kapitalet. Den levande arbetskraften inträder i dess ställe i själva produktionsprocessen. Om, som i vårt exempel, exploateringsgraden för denna utgör 100%, så blir den utnyttjad under 666 2/3 tiotimmars arbetsdagar och tillsätter produkten ett nyvärde av 200 [sterling]. Men i kapitalinvesteringen figurerar 100 [sterling] variabelt kapital som ett kapitalutlägg för arbetslön eller som priset för arbete som utförts under 666 2/3 tiotimmars arbetdagar. 100 [sterling] dividerat med 666 2/3 ger oss som pris för tiotimmatsdagen 3 sh, värdeprodukten av fem timmars arbete.
Jämför vi nu å ena sidan kapitalinvesteringen och å andra varuvärdet, så har vi:
I. Kapitalinvestering om 500 [sterling] = 400 [sterling] i produktionsmedel utgivet kapital (produktionsmedlens pris) + 100 [sterling] för arbete utbetalt kapital (pris för 666 2/3 arbetsdagar eller arbetslön för dessa).
II. Varuvärde på 600 [sterling] = kostnadspris på 500 [sterling] (400 [sterling] priset för de använda produktionsmedlen + 100 [sterling] priset för de utgivna 666 2/3 arbetsdagar) + 100 [sterling] mervärde.
I denna formel skiljer sig den för arbete utgivna kapitaldelen från den som använts för produktionsmedel, t. ex. bomull eller kol, endast så att den tjänar som betalning för ett produktionselement av annat material men inte alls så att den har en annan funktionell roll i värdebildningsprocessen. I varans kostnadspris kommer produktionsmedlens pris tillbaka i samma förhållande som de figurerat redan i kapitalinvesteringen och detta just därför att dessa produktionsmedel har blivit ändamålsenligt förbrukade På samma sätt återkommer i varans kostnadspris priset eller lönen for de 666 2/3 arbetsdagar som förbrukats for dess framställning, i samma förhållande som det redan figurerade i kapitalinvesteringen också detta därför att denna arbetsmängd utgivits i ändamålsenlig form Nu ser vi färdigt användbart värde - det investerade kapitalets värdedel - men ingen beståndsdel som skapar nyvärde. Skillnaden mellan konstant och variabelt kapital har försvunnit. Hela kostnadspriset 500 [sterling] får nu en dubbel betydelse; att för det första ersätta det kapital på 500 [sterling] som investerats i produktionen av varan och för det andra existera som en värdebeståndsdel av varan själv endast därför att det tidigare existerade som kostnad för de använda produktionselementen, produktionsmedel och arbete, dvs. existerade som kapitalinvestering. Kapitalvärdet återkommer som varans kostnadspris därför att det förbrukats i form av kapitalvärde och endast under denna förutsättning.
Den omständigheten att det investerade kapitalets värdebeståndsdelar har utlagts för produktionselement som är materiellt olikartade, som arbetsmedel, råmaterial, hjälpämnen och arbete, innebär endast att varans kostnadspris måste återköpa dessa olikartade produktionselement. När kostnadspriset bildas gör sig endast en skillnad gällande, skillnaden mellan fast och cirkulerande kapital. I vårt exempel var 20 [sterling] beräknade för förslitning av arbetsmedel (400 c = 20 [sterling] för förslitning av arbetsmedel + 380 [sterling] för produktionsmaterial). Innan varan producerades var värdet av dessa arbetsmedel = 1.200 [sterling], efteråt existerar detta värde i två former: 20 [sterling] som en del av varuvärdet, 1.200 - 20 eller 1.180 [sterling] som restvärde av de arbetsmedel, som kapitalisten fortfarande äger, och som inte är delar av hans varukapital utan av hans produktiva kapital. I motsats till arbetsmedlen utges produktionsmaterial och arbetslön helt och hållet i varans produktion, därför ingår också hela deras värde i den producerade varans värde. Vi har tidigare sett, hur dessa olika beståndsdelar av det investerade kapitalet med hänsyn till omslaget får formen av fast eller cirkulerande kapital.
Kapitalinvesteringen är alltså = 1.680 [sterling]: fast kapital = 1.200 [sterling] plus cirkulerande kapital = 480 [sterling] (=380 [sterling] i produktionsmedel plus 100 [sterling] i arbetslön).
Varans kostnadspris är däremot endast = 500 [sterling] (20 [sterling] för förslitning av det fasta kapitalet, 480 [sterling] för cirkulerande kapital).
Denna differens mellan varans kostnadspris och kapitalinvesteringen bekräftar dock endast, att varans kostnadspris uteslutande bildas av det kapital, som verkligen utgivits för dess produktion.
I varans produktion användas arbetsmedel till ett värde av 1.200 [sterling], men av detta investerade kapitalvärde går endast 20 [sterling] förlorat i produktionen. Då det fasta kapitalet bara delvis utges i varans produktion ingår det bara delvis i varans kostnadspris. Det använda cirkulerande kapitalet ingår helt i varans kostnadspris, emedan det helt och hållet utges i dess produktion. Men vad bevisar detta annat än att de förbrukade fasta och cirkulerande kapitaldelarna i förhållande till sin värdestorlek i lika mån ingår i varans kostnadspris, och att denna beståndsdel av varans värde överhuvudtaget endast härleder sig från det kapital som satsats för dess produktion? Om det inte vore så, skulle det vara oförklarligt varför det investerade fasta kapitalet på 1.200 [sterling] utom dessa 20 [sterling] inte tillsätter produktvärdet också de 1.180 [sterling], som det inte förlorar i produktionsprocessen.
Denna differens mellan fast och cirkulerande kapital, när det gäller beräkningen av kostnadspriset, bekräftar alltså endast den skenbara uppkomsten av kostnadspriset ur det satsade kapitalvärdet eller det pris som de utgivna produktionselementen, arbetet inbegripet, har kostat kapitalisten själv. Å andra sidan blir den del av kapitalet, som utbetalats för arbetskraft och här rubricerats som variabelt kapital när det gäller värdebildningen, uttryckligen identifierat med konstant kapital under rubriken cirkulerande (den kapitaldel, som består av produktionsmaterial) och så är mystifikationen av kapitalets värdeökningsprocess fullbordad.[1]
Hittills har vi bara betraktat ett element av varuvärdet, kostnadspriset. Vi ska nu studera den andra beståndsdelen av varuvärdet, överskottet utöver kostnadspriset eller mervärdet. Närmast är mervärdet alltså ett överskott av varans värde utöver dess kostnadspris. Men då kostnadspriset är lika med det utgivna kapitalets värde och ständigt åter förvandlas till nya materiella beståndsdelar av detta, så är detta värdeöverskott en värdeökning av det kapital som utgivits i varans produktion och återvänder ur dess cirkulation.
Vi såg redan tidigare, att mervärdet m, trots att det uppkommer genom en värdeförändring enbart av det variabla kapitalet v och därför ursprungligen är ett inkrement av detta, ändå efter avslutad produktionsprocess lika mycket utgör en värdetillväxt av det utgivna totalkapitalet, c + v. Formeln c + (v + m), som antyder att m produceras genom att det i arbetskraft satsade kapitalvärdet v förvandlas till en flytande storhet, alltså en konstant storhet till en variabel, framstår också som (c + v) + m. Före produktionen hade vi ett kapital om 500 [sterling]. Efter produktionen har vi kapitalet 500 [sterling] plus en värdetillväxt om 100 [sterling].[2]
Mervärdet bildar inte bara tillväxt av den del av det investerade kapitalet som ingår i värdeökningsprocessen utan också av den del som inte ingår i denna; värdetillväxten omfattar alltså inte bara det satsade kapital, som blir ersatt ur varans kostnadspris, utan allt kapital som använts i produktionen. Före produktionsprocessen hade vi ett kapitalvärde på 1.680 [sterling]: 1.200 [sterling] i arbetsmedel utlagt fast kapital från vilket endast 20 [sterling] för förslitning ingår i varans värde, plus 480 [sterling] cirkulerande kapital i produktionsmaterial och arbetslön. Efter produktionsprocessen har vi 1.180 [sterling] som det produktiva kapitalets värdebeståndsdel plus ett varukapital på 600 [sterling]. Sammanräknas dessa summor, så har kapitalisten ett värde om 1.780 [sterling]. Drar han ifrån det satsade totalkapitalet 1.680 [sterling], så kvarstår en värdetillväxt om 100 [sterling]. Dessa 100 [sterling] är alltså i samma mån ett värdetillskott till hela det satsade kapitalet 1.680 [sterling], som till den mindre del därav, 500 [sterling], som förbrukades under produktionen.
För kapitalisten står det nu klart, att denna värdetillväxt härleder sig från de produktiva processer, som han låtit kapitalet genomgå, att den alltså härleder sig från själva kapitalet. Efter produktionsprocessen finns den där, men före denna fanns den inte. När det gäller det kapital som utgivits i produktionen tycks mervärdet härleda sig i samma mån från dess båda värdeelement, produktionsmedel och arbete. Båda ingår ju på samma sätt i bildandet av kostnadspriset. De tillsätter i lika mån produktvärdet sitt värde som kapitalinvestering och skiljer sig inte som konstanta och variabla värdestorheter. Detta blir påtagligt, om vi ett ögonblick föreställer oss att allt utgivet kapital uteslutande består av antingen arbetslön eller produktionsmedlens värde. I stället för varuvärdet 400 c + 100 v + 100 m hade vi då i första fallet varuvärdet 500 v + 100 m. Det kapital om 550 m som utbetalats i arbetslön är värdet av allt arbete som använts för produktion av varuvärdet 600 [sterling] och bildar just därför produktens kostnadspris. Men bildandet av detta kostnadspris, varigenom värdet av det utgivna kapitalet åter uppträder som värdebeståndsdel i produkten, är den enda process i varuvärdets uppkomst, som vi känner. Hur dess mervärdebeståndsdel om 100 [sterling] uppkommer, vet vi inte. Detta gäller också det andra fallet, om varuvärdet vore = 500 c + 100 m. Vi vet i båda fallen, att mervärdet härrör ur ett givet värde, därför att detta värde satsats i form av produktivt kapital likgiltigt om i form av arbete eller produktionsmedel. Men att det satsade kapitalvärdet har förbrukats och därefter bildar varans kostnadspris kan å andra sidan inte vara orsak till mervärdebildning. Ty såvida kapital värdet bildar varans kostnadspris, bildar det inget mervärde, utan bara en ekvivalent, en ersättning för det förbrukade kapitalet. Såvida det bildar mervärde, är det alltså inte i den speciella egenskapen av utgivet kapital, utan i egenskap av investerat och därigenom nyitjat kapital överhuvudtaget. Mervärdet härrör därför lika mycket ur den del av det investerade kapitalet som ingår i varans kostnadspris som ur den övriga delen. Kort sagt: i samma mån ur den fasta och den cirkulerande beståndsdelen av det nyttjade kapitalet. Totalkapitalet tjänar materiellt som produktbildare genom arbetsmedlen såväl som produktionsmaterial och arbete. Totalkapitalet ingår materiellt i den verkliga arbetsprocessen, även om endast en del av det ingår i värdeökningsprocessen. Just detta är kanske grunden till att det endast delvis bidrager till kostnadspriset men helt och hållet till bildandet av mervärdet. Hur det än må förhålla sig med detta blir resultatet, att mervärdet i lika mån härrör från alla delar av det nyttjade kapitalet. Deduktionen kan göras ännu kortare, om man med Malthus lika kärnfullt som enkelt säger:
"Kapitalisten förväntar samma fördel från alla delar av det kapital, som han satsar."[3]
Som sådan synbarlig avkomling av det satsade totalkapitalet erhåller mervärdet en förvandlad form, det blir profit. En värdesumma är alltså kapital, om den användes för att åstadkomma profit,[4] eller profiten uppkommer emedan en värdesumma användes som kapital. Kallar vi profiten p, så förvandlas formeln W = c + v + m = k + m till formeln W = k + p eller varuvärde = kostnadspris + profit.
Profiten, som vi nu närmast betraktar den, är alltså detsamma som mervärdet i en mystifierad form, som med nödvändighet växer fram ur det kapitalistiska produktionssättet. Då någon skillnad mellan konstant och variabelt kapital inte kan iakttagas, när det synbara kostnadspriset bildas, måste ursprunget till den värdeförändring, som äger rum under produktionsprocessen, förläggas till totalkapitalet, inte till den variabla kapitaldelen. Emedan arbetskraftens pris vid den ena polen framträder som arbetslön, framträder vid dess motpol mervärdet som profit.
Som vi har sett, är varans kostnadspris mindre än dess värde. Då W = k + m, är k = W - m. Formeln W = k + m reduceras till W = k (varuvärdet lika med varans kostnadspris) om m = 0, men detta händer aldrig i en produktion på kapitalistisk bas, trots att en varas försäljningspris under speciella marknadskonjunkturer kan sjunka till dess kostnadspris eller t. o. m. ännu lägre.
Säljes varan till sitt värde, så realiseras en profit, som är lika stor som värdet är större än kostnadspriset, alltså lika med hela det i varuvärdet gömda mervärdet. Men kapitalisten kan sälja varan med profit även om han säljer den under dess värde. Så länge försäljningspriset är högre än kostnadspriset, även om det är lägre än värdet, realiseras en del av det mervärde som varan innehåller, alltså göres profit. I vårt exempel är varuvärdet = 600 [sterling], kostnadspriset = 500 [sterling]. Säljes varan för 510, 520, 530, 560, 590 [sterling] så säljes den 90, 80, 70, 40, 10 [sterling] under sitt värde, ändå har en profit uttagits ur dess försäljning på resp. 10, 20, 30, 60, 90 [sterling]. Mellan varans värde och dess kostnadspris är uppenbarligen en obestämd rad av försäljningspriser möjlig. Ju större del av varuvärdet, som består av mervärde, desto större blir det faktiska spelrummet för dessa mellanpriser.
Detta förhållande förklarar inte bara alldagliga företeelser i konkurrensen, som t. ex. vissa fall av försäljning till underpris (underselling) och abnormt låg nivå för varupriser i vissa industrigrenar.[5] Denna grundlag för den kapitalistiska konkurrensen, som den politiska ekonomin hittills inre har förstått, den lag som reglerar den allmänna profitkvoten och de genom den bestämda s. k. produktionspriserna, beror, som vi senare kommer att se, på denna differens mellan varans värde och kostnadspris och den möjlighet som härigenom uppstår, att sälja varan under dess värde med profit.
Minimigränsen för varans försäljningspris är given genom dess kostnadspris. Säljes den under sitt kostnadspris, så kan de förbrukade beståndsdelarna av det produktiva kapitalet inte tillfullo ersättas ur försäljningspriset. Pågår denna process en längre tid, försvinner det investerade kapitalvärdet. Redan denna synpunkt gör kapitalisten benägen att hålla kostnadspriset för varans egentliga inre värde, eftersom det är det nödvändiga priset för att bibehålla hans kapital. Men dessutom är ju varans kostnadspris det pris som kapitalisten betalat för dess produktion, alltså det genom själva produktionen bestämda inköpspriset. För kapitalisten framträder därför värde-överskottet eller mervärdet, som realiseras vid varans försäljning, såsom försäljningsprisets överskott över varans värde i stället för som ett överskott av värdet över kostnadspriset. Det i varan gömda mervärdet har då inte realiserats vid försäljningen utan uppkommit genom själva försäljningen. Vi har redan närmare belyst denna illusion i bok I, kap. 4,2 (Motsägelser i den allmänna formeln) men återvänder här ett ögonblick till den form, som Torrens och andra gav den, då den på nytt framfördes som ett framsteg i den politiska ekonomin, vilket sträckte sig utöver Ricardos teori.
"Det naturliga priset, som består av produktionskostnaden, eller med andra ord av kapitalutlägget i produktionen eller fabrikationen av varan, kan omöjligen innesluta profiten ... Om en arrendator för odling av sina fält använder 100 quarters spannmål och får igen 120 quarters, bilda de 20 quarters hans profit såsom produktens överskott över utlägger; men det vore absurt att kalla detta överskott eller denna profit en del av hans utlägg ... Fabrikanten ger ut en viss kvantitet råvaror, verktyg och existensmedel för arbete och får för detta en kvantitet färdig vara. Denna färdiga vara måste besitta ett högre bytesvärde än råvarorna, verktygen oth existensmedlen, som satsades för att förvärva den."Torrens drar slutsatsen, att försäljningsprisets överskott över kostnadspriset eller profiten uppstår därav att konsumenterna
"genom omedelbart eller förmedlat (circuitous) utbyte ger en viss större portion av kapitalets alla ingredienser än deras produktion kostat".[6]I själva verket kan inte överskottet över en given storhet bilda en del av denna storhet, alltså kan inte heller profiten, varuvärdets överskott över kapitalistens utlägg, bilda någon del av dessa utlägg. Om alltså ingen annan beståndsdel ingår i varans värdebildning än det värde som kapitalisten satsat, så finns ingen förklaring till hur det kan komma mer värde ut ur produktionen än det kommit in, då har något skapats av intet. Denna skapelse ur intet har Torren undvikit genom att förflytta den från varuproduktionens sfär till varucirkulationens. Profiten kan inte uppkomma i produktionen, säger Torrens, ty då skulle den ingå i produktionens kostnader, alltså inte vara ett överskott. Profit kan inte uppkomma i varuutbytet, svarar honom Ramsay [7], om den inte fanns redan före detta. Uppenbarligen förändras inte produkternas värdesumma genom att dessa produkter bytas mot varandra. Den förblir densamma efter utbytet som före. Lägg här märke till att Malthus uttryckligen åberopar Torrens som auktoritet,[7] fastän han själv förklarar varornas försäljning över deras värde på annat sätt eller rättare sagt inte ger någon förklaring alls, då alla argument av detta slag enligt sakens natur ofelbart måste förflyktigas på samma sätt som den på sin tid berömda negativa vikten av flogiston [8].
I ett samhällstillstånd där den kapitalistiska produktionen härskar är också den icke-kapitalistiska producenten behärskad av de kapitalistiska föreställningarna. Balsac, som överhuvud utmärker sig för en djuplodande uppfattning av verkliga förhållanden, beskriver träffande i sin sista roman, "Bönderna," hur småbonden gratis utför olika slags arbete åt sin ockrare, för att stämma honom välvillig, utan att själv fatta, att han skänker bort något, eftersom hans eget arbete inte kostar honom kontanta utlägg. Ockraren å sin sida slår två flugor i en smäll. Han sparar in kontanta utlägg för arbetslön och snärjer bonden, som alltmer ruineras genom förlusten av arbetstid för sina egna åkrar, mer och mer i ockerspindelns fångstnät.
Den förvirrade föreställningen, att varans kostnadspris utgör dess verkliga värde men att mervärdet uppkommer när varan säljes över sitt värde, och att varorna alltså säljas till sina värden om deras försäljningspris är lika med deras kostnadspris, dvs. lika med priset för de i dem förbrukade produktionsmedlen plus arbetslön, bar med sedvanligt överflödande vetenskapligt charlataneri av Proudhon utbasunerats som socialismens nyupptäckta hemlighet. Denna reduktion av varans värde till dess kostnadspris bildar faktiskt den teoretiska grundvalen för hans folkbank [9]. Tidigare har utvecklats, att produktens olika värdebeståndsdelar kan framställas som proportionella delar av själva produkten. Utgör t. ex. (Bok I, kap .7, sid. 189) värdet av 20 pund garn 30 sh - nämligen 24 sh produktionsmedel, 3 sh arbetskraft och 3 sh mervärde - så kan detta mervärde anges som 1/10 av produkten = 2 pund garn Säljas nu dessa 20 pund garn till sitt kostnadspris, 27 sh, så får köparen 2 pund garn gratis, eller varan har sålts 1/10 under sitt värde; men arbetaren har presterat samma merarbete oberoende av försäljningen, nu för garnets köpare i stället för den kapitalistiska garnproducenten.
Det vore alltigenom falskt att förutsätta, att om alla varor såldes för sitt kostnadspris resultatet skulle bli detsamma som om de såldes över sina kostnadspris men till sina värden. Ty även om arbetskraftens värde, arbetsdagens längd och arbetets exploateringsgrad överallt förutsättes lika, så är ändå mängden mervärde, som de olika varuslagens värden var för sig innehåller, genomgående olika med hänsyn till den organiska sammansättningen hos de för deras produktion satsade kapitalen.[8]
[2] Vi vet i själva verket redan, att mervärdet endast är en följd av den värdeförändring, som försiggår med v, den kapitaldel, som omsatts i arbetskraft, att alltså v + m =v + Äv (v + ett inkrement av v). Men värdets verkliga och relativa förändring fördunklas därigenom, att det variabla kapitalets tillväxt även medför en ökning av totalkapitalet. Det var från början 500 och har växt till 590. (Bok I, kap. 7, sid. 183.)
[3] Malthus, "Principles of Pol. Econ.", 2nd ed. London 1836, sid. 268.
[4] "Capital: that which is expended with a view to profit." Malthus, "Definitions in Pol. Econ.", London 1827, sid. 86.
[5] Jämför bok I, kap. 17.
[6]R. Torrens, An Essay on the Production of Wealth. London 1821, s. 51-53, s. 70 och 71.
[7] Malthus, Definitions in Pol. Econ., London 1853, s.70, 71.
[8] "Vid givet värde och lika exploateringsgrad av arbetskraften förhåller sig de av olika kapital producerade mängderna värde och mervärde direkt som storleken av dessa kapitals variabla beståndsdelar, dvs. deras i levande arbetskraft omsatta delar." (Bok I, kap. 9, sid. 265.)