Kapitalet III - Förord

• Förord
• Noter

Copyright: Bo Cavefors Bokförlag/Dietz Verlag GmbH.

Tyska originalets titel: Das Kapital. Dritter Band.

Första upplagan: Oktober 1973.

Tryck VEB Druckhaus Köthen DDR, 1973.

ISBN 91 504 0054 1

Förord

<5> Äntligen har det förunnats mig att offentliggöra denna tredje del av Marx viktigaste verk, avslutningen av den teoretiska delen. När den andra boken gavs ut, 1885, trodde jag att den tredje, med undantag för några mycket viktiga avsnitt endast skulle bereda tekniska svårigheter. Så blev också fallet. Men då hade jag ingen aning om omfattningen av de svårigheter, som just dessa, de viktigaste avsnitten i hela verket, skulle bereda mig. Lika litet anade jag de övriga hinder, vilka så mycket skulle försena färdigställandet av boken.

Först och främst har mitt arbete störts av en envis ögonsvaghet, som i åratal har inskränkt mina möjligheter att skriva till ett minimum, och som fortfarande gör det nästan omöjligt för mig att syssla med skrivarbete i lampljus. Därtill kom andra arbeten som inte kunde avvisas: nya upplagor och översättningar av tidigare arbeten av Marx och mig har inneburit revideringar, företal, kompletteringar, som ofta var omöjliga att genomföra utan nya studier osv. Framför allt har den engelska upplagan av första boken, för vars text jag i sista hand är ansvarig, tagit mycket av min tid. Den som någorlunda följt den snabba tillväxten av den internationella socialistiska litteraturen under de sista tio åren och särskilt antalet översättningar av tidigare arbeten av Marx och mig, ska förstå mig när jag känner mig lättad över att de språk jag behärskar så väl, att jag kan vara översättarna till nytta och därför har förpliktelse att åtaga mig en genomgång av deras arbete inte är så många. Tillväxten av litteraturen var emellertid endast ett symptom på den internationella arbetarrörelsens tillväxt. Och denna gav mig nya förpliktelser. Marx och jag hade redan från början av vår offentliga verksamhet fått på vår lott en stor del av arbetet med att förmedla kontakt mellan socialisternas och arbetarnas nationella rörelser. Detta arbete växte i takt med att hela rörelsen blev starkare. Så länge Marx levde, bar han största delen av bördan också i detta avseende, men efter hans död var jag ensam om arbetet, som hela tiden svällde ut. Med tiden har en direkt förbindelse mellan de enskilda arbetarpartierna blivit vanlig och utvecklar sig lyckligtvis dag för dag. Trots detta tar man ännu min hjälp i anspråk mycket mera än mitt teoretiska arbete egentligen tillåter. Men har man, som jag, i över 50 år varit verksam i denna rörelse, då <6> är allt arbete i dess tjänst en plikt som omedelbart fullgöres. I vår dynamiska tid står liksom på 1500-talet de som enbart är sysselsatta med politisk teori endast på reaktionens sida, och just därför är dessa herrar inte ens verkliga teoretiker utan simpla apologeter för denna reaktion.

Den omständigheten, att jag bor i London, medför att mina förbindelser med partiet vintertid mest upprätthålles per brev men om sommaren mestadels personligen. Detta, tillsammans med nödvändigheten att följa rörelsens utveckling i allt flera länder och i ett allt större antal tidningar, har gjort att det endast under vintern, speciellt årets tre första månader blivit möjligt för mig att färdigställa sådana arbeten som inte tål avbrott. Då man har sin 70-årsdag bakom sig, arbetar de meynertska associationsbanorna i hjärnan med en viss ödesdiger långsamhet; man övervinner inte så lätt och så snabbt som förr längre avbrott i ett svårt teoretiskt arbete. Så kom det sig att en vinters arbete, om det inte hade kunnat avslutas, nästa vinter måste göras om från början, och detta är fallet särskilt med den svåraste, femte avdelningen. Som läsaren kan se av de följande uppgifterna, var redaktionsarbetet väsentligt annorlunda än för andra boken. För den tredje boken förelåg nämligen endast ett första utkast, därtill med många luckor. I regel var början av varje enskilt avsnitt tämligen sorgfälligt utarbetad, också för det mesta stilistiskt. Men ju längre man kom, desto mer fylld av skisser och luckor blev bearbetningen, desto fler utvikningar innehöll den. Sådana som rörde bisaker, som dykt upp under förloppet av undersökningen och för vilka den slutgiltiga placeringen ännu inte var bestämd. Desto längre och mer invecklade blev de perioder i vilka de tankar nedskrivits, vilka ännu befann sig i vardande. Handstil och framställning förrådde på flera ställen blott alltför tydligt mellankomsten och det allmänna framåtskridandet av en av dessa sjukdomsperioder, som hade sin grund i överansträngning. Dessa perioder, som först mer och mer försvårade självständigt arbete för författaren och till slut gjorde det tidvis helt omöjligt. Och detta var förklarligt. Mellan 1863 och 1867 hade Marx inte bara skrivit de båda sista böckerna av Kapitalet i utkast och den första boken i en tryckfärdig handskrift utan också utfört det jättearbete, som grundandet och utbredningen av den internationella arbetarassociationen innebar. Men så inställde sig redan 1864 och 1865 de första tecknen på en sviktande hälsa, som sedan blev orsaken till att Marx inte själv kunde lägga sista handen vid andra och tredje boken.

Mitt arbete började med att jag dikterade hela manuskriptet från originalet, som även av mig ofta med möda kunde dechiffreras, till en läslig kopia. Redan detta tog lång tid. Först sedan kunde det egentliga redigeringsarbetet börja. Jag har begränsat detta till det nödvändigaste och så vitt möjligt bibehållit det första utkastets karaktär överallt där tydligheten <7> medgav detta och underlåtit att stryka åtskilliga upprepningar, där de, som vanligen hos Marx, varje gång betraktar objektet från en annan sida eller i vart fall behandlar det med ett annat uttryckssätt Där mina ändringar eller tillägg inte är av endast redaktionell natur, eller där jag måste bearbeta det av Marx levererade faktamaterialet till egna slutsatser, om också i görligaste mån hållna i Marx' anda, har hela stället satts inom klammer och betecknats med mina initialer. Vid mina noter fattas här och där klammer; men där mina initialer finnas, är jag ansvarig för hela noten.

Som det är naturligt i ett första utkast, finns i manuskriptet talrika hänvisningar till punkter som skulle utvecklas senare, utan att dessa förhandslöften alltid har infriats. Jag har låtit dessa hänvisningar stå kvar, då de förklarar hur författaren tänkt sig det kommande utarbetandet av manuskriptet.

Och nu till enskildheterna.

För den första avdelningen kunde huvudmanuskriptet användas endast med stora inskränkningar. Redan från början infördes hela den matematiska beräkningen av förhållandet mellan mervärdekvot och profitkvot (som här utgör kap. 3), medan de företeelser som studeras i vårt kap. 1 behandlas först senare och i förbigående. Här fick jag hjälp av två ansatser till omarbetning, var och en på 8 foliosidor, men inte heller de är alltigenom sammanhängande utarbetade. Ur dessa har kap. 1 sammanställts. Kap. 2 är ur huvudmanuskriptet. För kap. 3 fanns en hel rad ofullständiga matematiska bearbetningar men också ett helt, nästan färdigt häfte från 70-talet, som i ekvationer framställde mervärdekvotens förhållande till profitkvoten. Min vän Samuel Moore, som också har levererat största delen av den engelska översättningen av första boken, övertog bearbetningen av detta häfte, vartill han som gammal matematiker från Cambridge var vida bättre lämpad. Från hans resumé har jag sedan, emellanåt utnyttjande huvudmanuskriptet, färdigställt kap. 3. - För kap. 4 fanns endast titeln. Då emellertid den företeelse, omslagets inverkan på profitkvoten, som behandlas i detta kapitel, har en avgörande betydelse, har jag själv utarbetat texten. Därför står också hela kapitlet inom klammer. Det visade sig Linder detta arbete att formeln för profitkvoten som uppställts i kap. 3 behövde en modifikation för att bli allmängiltig. Från 5 :te kapitlet är huvudmanuskriptet den enda källan för den återstående delen av första avdelningen, även om många omplaceringar och kompletteringar har varit nödvändiga.

För de följande tre avdelningarna kunde jag nästan genomgående hålla mig till originalmanuskriptet, bortsett från den stilistiska redigeringen. Enskilda ställen, som mestadels behandlar omslagets inverkan, har jag ut- <8> arbetat i överensstämmelse med det av mig inskjutna kap. 4. Även dessa ställen har satts inom klammer och betecknats med mina initialer.

Den största svårigheten beredde mig avdelning 5, som också behandlar det mest invecklade ämnet i hela boken. Och just under utarbetandet av detta kapitel drabbades Marx av ett av sina tidigare nämnda svåra sjukdomsfall. Här föreligger alltså inte ett färdigt utkast, inte ens ett schema, som man kunde fylla ut. Utan bara en skiss till utarbetning, som mer än en gång mynnar ut i en oordnad hop av notiser, anmärkningar och material i form av utdrag. Jag försökte först att göra denna avdelning fullständig på samma sätt som någorlunda lyckats mig med den första, genom att fylla luckor och utarbeta de endast antydda brottstycken som fanns, så att det skulle erbjuda åtminstone något av det som dess författare åsyftat. Jag har tre gånger försökt detta men varje gång misslyckats, och den därigenom förlorade tiden är en av anledningarna till förseningen. Till slut insåg jag, att detta inte var en framkomlig väg. Jag skulle bli tvungen att gå igenom hela den väldiga litteratur som finns på detta område för att till slut frambringa något som ändå inte var Marx' bok. Det återstod ingenting annat än att begränsa arbetet till att på bästa sätt ordna det material som fanns med bara de nödvändigaste kompletteringarna. Och så blev jag, våren 1893 färdig med det viktigaste arbetet för denna avdelning.

Av de enskilda kapiteln var 21-24 i huvudsak utarbetade. För kap. 25 och 26 behövde exempelsamlingen gallras och material som fanns på andra ställen infogas. Kap. 27 och 29 kunde stå nästan helt efter manus. Kap. 28 däremot måste delvis omgrupperas. Med kap. 30 började de verkliga svårigheterna. Därifrån och framåt gällde det inte endast att infoga på sin rätta plats det material, som skulle belägga framställningen, utan också att logiskt ordna tankegången som varje ögonblick avbröts av inskjutna satser och utvikningar och ofta fullföljdes helt i förbigående. Så kom kap. 30 tillstånd genom omplaceringar och uteslutningar. Det uteslutna materialet har kunnat användas på andra ställen. Kap. 31 var i sin tur mera sammanhängande utarbetat. Men nu följde i manuskriptet ett långt avsnitt med överskriften: "Förvirring", bestående av enbart utdrag ur parlamentsrapporter om kriserna år 1848 och 1857. De innehöll uppgifter från 23 affärsmän och författare i ekonomiska frågor särskilt om pengar och kapital, guldutflödet, de våldsamma spekulationerna osv. sammanställda och på sina ställen försedda med korta, humoristiska kommentarer. Vare sig det nu berodde på de frågande eller de svarande, finns faktiskt nästan alla dåtidens gängse åsikter om förhållandet pengar och kapital företrädda. Och den "förvirring" som här kommer i dagen inför frågan om vad som på penningmarknaden är pengar och vad som är kapital ville Marx behandla, kritiskt och satiriskt. Efter flera försök har jag blivit övertygad om att <9> en rekonstruktion av detta kapitel är omöjlig. Materialet, särskilt det som Marx har kommenterat, har använts i sammanhang där det var lämpligt.

Sedan följer i någorlunda ordning det material, som jag sammanfört i kap. 32. Efter detta en ny omgång av utdrag från parlamentsrapporterna om olika ämnen som berörts i detta avsnitt, blandade med längre eller kortare kommentarer av författaren. Mot slutet koncentrerar sig utdrag och marginalanmärkningar på penningmetallernas och växelkurserna rörelse, och avslutas med diverse tillägg. "Om förkapitalismen" (kap. 36) var däremot fullständigt utarbetat.

Ur allt detta material, från och med "förvirringen", och såvida det inte redan inplacerats tidigare, har jag sammanställt kap. 33-35. Detta var naturligtvis omöjligt utan att nya stycken infogades för att återställa sammanhanget. Såvida dessa nya stycken inte endast är av formell natur har jag tydligt betecknat dem som mina. På detta sätt har det äntligen lyckats mig att i texten införa alla till saken hörande utsagor av författaren. Ingenting har försvunnit utom en obetydlig del av utdragen som antingen bara upprepar något som återgivits tidigare eller berörde punkter som manuskriptet inte behandlade närmare.

Avdelningen om jordräntan var mycket fullständigare utarbetad, om också på intet sätt ordnad, vilket framgår redan av att Marx i kap. 43 (i manuskriptet det sista stycket i avdelningen om räntan) finner det nödvändigt att kort rekapitulera planen över hela avsnittet. Detta var så mycket mera önskvärt för utgivningen som manuskripter börjar med kap. 37 på vilket sedan följer kap. 45-47 och först därefter kap. 38-44. Mesta arbetet förorsakade tabellerna angående differentialränta II och upptäckten att i kap. 43 det tredje fallet av denna sorts ränta, som skulle behandlats där, inte alls hade undersökts.

För denna avdelning hade Marx på 70-talet gjort helt nya specialstudier över jordräntan. Han hade i åratal på originalspråket studerat och gjort utdrag ur de efter "reformen" av 1861 i Ryssland ofrånkomliga statistiska undersökningarna och ur andra publikationer angående jordegendom, som hans ryska vänner lyckats skaffa honom i önskad utsträckning. Han hade för avsikt att använda dem vid ny bearbetning av detta avsnitt. På grund av den mångfald olika former av jordägande och exploatering av jordbrukande producenter som fanns i Ryssland, skulle detta land i avsnittet om jordräntan spela samma roll som England i bok I i fråga om det industriella lönearbetet. Tyvärr blev det omöjligt för honom att genomföra denna plan.

Slutligen fanns den sjunde avdelningen fullständigt utskriven men endast ett första utkast, vars ändlöst hopflätade perioder först måste åtskiljas innan det kunde tryckas. Av det sista kapitlet fanns bara början. Här skulle <10> de tre stora revenyformerna: jordränta, profit, arbetslön, som hörde ihop med de tre stora klasserna inom det utvecklade kapitalistiska samhället - jordägare, kapitalister, lönarbetare -, och den med deras existens nödvändigt givna klasskampen, framställas som ett faktiskt föreliggande resultat av den kapitalistiska perioden. Marx brukade spara sådana sammanfattningar till den slutgiltiga utredigeringen omedelbart före tryckningen. Då brukade det senaste historiska händelseförloppet med aldrig svikande regelbundenhet leverera aktuella belägg för hans teoretiska utläggningar.

Citat ock exempel är här liksom redan i bok II betydligt färre än i första boken. För citat ur bok I anges sidonumret i 2:dra och 3:dje upplagan.[1] Där det i manuskriptet hänvisas till tidigare ekonomers uttalanden, är mestadels blott namnet angivet, sidohänvisning el. dyl. skulle anges i den slutliga bearbetningen. Jag har helt naturligt varit tvungen att lämna det så. Endast fyra parlamentsrapporter har använts, ehuru tämligen flitigt. De är:

1) Reports from Committees (Underhusets) Vol. III, Commercial Distress, Vol. II, Part I. 1847-48. Minutes of Evidence. - Citerat som: Commercial Distress 1847-48.

2) Secret Committee of the House of Lords on Commercial Distress 1847. Report printed 1848. Evidence printed 1857 (den ansågs vara alltför komprometterande år 1848). - Citerat som: C. D. 1848-57.

3) Report: Bank-Acts 1857. - Dito 1857. - Dito 1858. - Underhusutskottets betänkande angående verkningarna av banklagarna av 1844 och 1845. Med vittnesmål. - Citerat som: B. A. (Ibland även som B. C.) 1857 resp. 1858.

Den fjärde boken - mervärdesteorins historia - ska jag ta i tu med så snart det på något sätt visar sig möjligt.

I förordet till Kapitalet, andra boken, gjorde jag upp räkningen med de herrar som den gången väsnades, för att de "i Rodbertus funnit den hemliga källan och överlägsna föregångaren till Marx". Jag gav dem tillfälle att visa "vad Rodbertus ekonomiska teori kan prestera". Jag uppfordrade dem att bevisa "hur en lika genomsnittsprofitkvot kan och måste utbildas inte bara utan att bryta värdelagen utan snarare på grundval av denna". Dessa herrar, som den gången på subjektiva eller objektiva, i regel allt annat än vetenskapliga, grunder utbasunerade Rodbertus som en ekonomisk stjärna av första rang, har emellertid utan undantag blivit svaret skyldiga. <11> Däremot har andra funnit det mödan värt att sysselsätta sig med problemet.

I sin kritik av andra bandet (Conrads Jahrbücher [1] XI, 5,1885, sid. 452-65) tar professor V. Lexis upp denna fråga, även om han inte vill ge någon direkt lösning. Han säger:

"Att upplösa motsägelsen" (mellan Ricardos och Marx' värdelag och den lika genomsnittsprofitkvoten) "är omöjligt, när de olika varuslagen betraktas var för sig och deras värde likställs med deras bytesvärde och detta ska vara lika eller proportionellt med deras pris."

Enligt honom är detta endast möjligt om man

"för de enskilda varuslagen avstår från att mäta värdet efter arbetet och bara håller varuproduktionen i sin helhet och fördelningen av densamma mellan hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen för ögonen ... Av den totala produkten erhåller arbetarklassen endast en viss del ... den andra delen, som tillfaller kapitalisterna, bildar i Marx' mening merprodukten och i enlighet med detta också mervärdet. Kapitalistklassens medlemmar fördelar nu detta samlade mervärde mellan sig, inte med det arbetarantal de sysselsätter som måttstock utan i förhållande till storleken av det kapital, som var och en av dem bar. Därvid blir också jorden medräknad som kapitalvärde." De av Marx framställda idealvärdena, som bestäms av de i varorna förkroppsligade arbetsenheterna motsvarat inte priserna men kan "betraktas som utgångspunkt för en förskjutning som för till de verkliga priserna. De senare är betingade av att lika stora kapital kräver lika stora vinster." Därigenom kommer några kapitalister att få högre och andra lägre priser för sina varor än deras idealvärde. "Men då avdrag och tillägg ifråga om mervärdet ömsesidigt balanserar varandra inom kapitalistklassen, så är totalstorleken av mervärdet densamma som om alla priser vore proportionella mot varornas idealvärden."

Man kan se, att frågan här inte på långt när är löst. Men att den är riktigt ställd, även om den behandlats på ett slappt och ytligt sätt. Och detta är verkligen mer än vi vågat vänta oss av en författare, som med en viss stolthet presenterar sig som "vulgärekonom". Det är rent av överraskande, om man jämför med prestationer av andra vulgärekonomer, som vi senare kommer att behandla. Denna författares vulgärekonomi är av en särskild sort. Han säger, att visst kan man förklara kapitalvinsten på det sätt som Marx gör, men att ingenting tvingar till denna uppfattning. Tvärtom. Vulgärekonomin har ett åtminstone mer plausibelt förklaringssätt:

"De kapitalistiska säljarna, råvaruproducenterna, fabrikanterna, grosshandlarna, detaljhandlarna får affärsvinster genom att var ₀ch en säljer dyrare än han köper. Alltså höjer självkostnadspriset för sin vara med en viss procentsats. Endast arbetaren är inte i stånd att genomdriva ett liknande värdepåslag. Till följd av sitt ogynnsamma läge gentemot kapitalisten måste han sälja sitt arbete till självkostnadspris, nämligen för det nödvändiga livsuppehället ... på så sätt behåller dessa prispåslag gentemot arbetaren <12> som köpare sin fulla betydelse och åstadkommer, att en del av totalproduktens värde överföres till kapitalistklassen."

Men i verkligheten är denna teori bara en omskrivning av Marx'. Ty vad är källan till alla dessa pristillägg? Den är arbetarnas "totalprodukt". Just därför att varan arbete, eller som Marx säger, varan arbetskraft, måste säljas under sitt pris. Eftersom det är en gemensam egenskap för alla varor att säljas dyrare än produktionskostnaderna, och arbetet säljes för enbart produktionskostnaderna, så säljes ju detta under det pris som är regel i denna vulgärekonomiska värld. Den extraprofit, som tillfaller kapitalisten resp. kapitalistklassen till följd av detta, består av och kan i sista instans endast uppkomma genom att arbetaren efter reproduktionen av en ersättning för priser på sitt arbete måste producera ännu mer, för vilket han inte betalas - merprodukt, produkt av obetalt arbete, mervärde. Lexis är mycket försiktig i valet av uttryck. Han säger ingenstans rent ut att detta är hans uppfattning. Men, om det nu är så, är det solklart att vi inte har att göra med en vanlig vulgärekonom, om dem säger han själv att varenda en i Marx' ögon "i bästa fall bara är ett hopplöst dumhuvud", utan med en till vulgärekonom förklädd marxist. Om denna förklädnad är medveten eller omedveten är en psykologisk fråga som inte intresserar oss här. Den som vill utröna detta kommer kanske också att undersöka, hur det var möjligt att vid en viss tidpunkt en så skicklig man, som Lexis otvivelaktigt är, kunde försvara en sådan idioti som bimetallismen [3].

Den första som verkligen försökte att besvara frågan var Dr Conrad Schmidt: "Die Durchschnittsprofitrate auf Grundlage des Marx'schen Wertbgesetzes", Stuttgart, Dietz 1889. Schmidt försöker att bringa detaljerna i marknadsprisbildningen i samklang såväl med värdelagen som genomsnittsprofitkvoten. Den industrielle kapitalisten erhåller i sin produkt dels ersättning för sitt investerade kapital dels en merprodukt för vilken han inte bar betalat något. Men för att få denna merprodukt måste han investera kapital i produktionen, dvs. han måste använda ett bestämt kvantum försakligat <13> arbete för att kunna tillgodogöra sig denna merprodukt. För kapitalisten är alltså hans investerade kapital det kvantum försakligat arbete som är samhälleligt nödvändigt för att förskaffa honom denna merprodukt. För varje annan industrikapitalist gäller samma förhållande. Då nu produkterna i enlighet med värdelagen bytas mot varandra i förhållande till det för deras framställning samhälleligt nödvändiga arbetet, och då för kapitalisten det arbete som är nödvändigt för att framställa hans merprodukt just är det i hans kapital samlade tidigare utförda arbetet, så följer, att merprodukterna utbytas i förhållande till de för deras produktion erforderliga kapitalen, men inte efter det verkliga i dem försakligade arbetet. Den andel som faller på varje kapitalenhet är alltså lika med summan av alla producerade mervärden, dividerad med summan av de därpå använda kapitalen. Enligt detta avkastar lika kapital på lika lång tid lika profit, och detta åstadkommes genom att merproduktens sålunda beräknade kostnadspris, dvs. genomsnittsprofiten, slås ut på de betalade produkternas kostnadspris och bäggedera, betald och obetald produkt, försäljas till detta höjda pris. Genomsnittsprofiten har alltså konstruerats fram, trots att som Schmidt menar, de enskilda varornas genomsnittspris bestämmas enligt värdelagen.

Konstruktionen är ytterst snillrik och helt enligt hegelianskt mönster, men likhet med de flesta hegelianska konstruktioner, är den inte riktig. Merprodukt eller betald produkt gör ingen skillnad: ska värdelagen omedelbart gälla också för genomsnittspriset, så måste båda säljas för ett pris som står i proportion till det för deras framställning förbrukade och samhälleligt nödvändiga arbetet. Värdelagen riktar sig från början mot den i kapitalistiska tankekategorier grundade åsikten, att det hopsamlade tidigare arbete av vilket kapitalet består inte bara är en bestämd summa färdiga värden utan även som en faktor i produktionen och profitbildningen också värdeskapande, alltså källa till mera värde än det själv har. Värdelagen fastslår, att denna egenskap endast finns hos det levande arbetet. Att kapitalisterna väntar sig lika profit i förhållande till storleken av sina kapital, alltså räknar sina kapitalinvesteringar som ett slags kostnadspris av sin profit, vet vi. Men när Schmidt använder denna föreställning för att få det enligt genomsnittsprofitkvoten beräknade priset i överensstämmelse med värdelagen, så upphäver han värdelagen själv, eftersom han införlivar en föreställning, som totalt motsäger denna lag, såsom medbestämmande faktor.

Antingen är det hopsamlade tidigare arbetet värdeskapande vid sidan av det levande. Då gäller inte värdelagen.

Eller är det inte värdeskapande. Då är Schmidts bevisföring oförenlig med värdelagen.

Schmidt kom in på detta sidospår, då han redan var mycket nära lös- <14> ningen. Han kände sig tvungen att finna en matematisk formel, som kunde påvisa övensstämmelse med värdelagen i varje enskild varas genomsnittspris. Även om han här gick vilse i närheten av målet, så bevisar det övriga innehållet i hans skrift att han med stor förståelse har dragit ytterligare slutsatser ur de båda första böckerna av Kapitalet. Han har äran av att självständigt ha funnit den riktiga förklaringen på den förut oförklarade sjunkande tendensen hos profitkvoten, som Marx ger i tredje avdelningen av tredje boken. Detta gäller också härledningen av handelsprofiten ur det industriella mervärdet och en hel rad anmärkningar om ränta och jordränta, som föregriper saker som Marx utvecklar i fjärde och femte avdelningarna i tredje boken.

I ett senare arbete (Neue Zeit 1892/93 nr 3 och 4) försöker Schmidt en annan väg till lösning. Den går ut på att det är konkurrensen som åstadkommer genomsnittsprofitkvoten, då den gör att kapital flyttas från produktionsgrenar med underprofit till andra där man gör överprofit. Att konkurrensen är den stora utjämnaren av profiterna är ingenting nytt. Men nu försöker Schmidt bevisa, att denna profitutjämning är identisk med reduceringen av försäljningspriset för de varor, som har producerats i för stor mängd, till det värdemått som samhället enligt värdelagen kan betala för dessa. Varför inte heller detta kunde föra till målet framgår tillfredsställande av de utredningar som Marx gör i denna bok.

Efter Schmidt tog P. Fireman itu med detta problem (Conrads Jahrbücher, Dritte Folge, III, s.793). Jag går inte in på hans anmärkningar om andra sidor av Marx' framställning. De beror på missuppfattningen, att Marx ville definiera där han analyserar och att man hos Marx får söka en gång för alla giltiga och fullt utarbetade definitioner. Det är ju självklart, att när fenomenen och deras ömsesidiga samband inte uppfattas som fasta utan som föränderliga, är också deras tankeavbildningar, begreppen, på liknande sätt underkastade förändring och ombildning. Man kan inte inkapsla dem i stela definitioner utan analyserar dem i deras historiska eller logiska utvecklingsprocess. Detta förklarar varför Marx i början av första boken utgår från den enkla varuproduktionen som sin historiska förutsättning för att med denna som bas gå vidare till kapitalet - varför han just utgår från den enkla varan och inte från en begreppsligt och historiskt senare form. Detta kan visserligen Fireman omöjligt begripa. Dessa och andra mindre saker, som kunde ge anledning till många invändningar, lägger vi hellre åt sidan och övergår genast till kärnfrågan. Medan teorin säger författaren att mervärdet vid given mervärdekvot är proportionell till antalet använda arbetskrafter, visar honom erfarenheten att vid given genomsnittsprofitkvot profiten är proportionell till storleken av det använda totalkapitalet. Detta förklarar Fireman så att profiten endast är en konven- <15> tionell företeelse (det heter hos honom: tillhör en bestämd samhällelig formation, står och faller med den) dess existens är helt förknippad med kapitalet; detta är, om det är starkt nog att tilltvinga sig en profit, genom konkurrensen nödsakat att tilltvinga sig en för alla kapital lika profitkvot. Utan lika profitkvot är nämligen ingen kapitalistisk produktion möjlig. Förutsätter man denna produktionsform, kan vid given profitkvot för varje enskild kapitalist mängden av profit bara vara beroende av storleken av hans kapital. Men profiten består av mervärde, obetalt arbete. Och hur sker här förvandlingen av mervärdet, vars storlek beror på exploateringen av arbetet, till profit, vars storlek rättar sig efter storleken på det erforderliga kapitalet?

"Helt enkelt genom att varorna i alla produktionsgrenar, där förhållandet mellan ... konstant och variabelt kapital är störst, säljes över sitt värde. Detta betyder emellertid också att i de produktionsgrenar, där förhållandet konstant kapital : variabelt kapital = c:v är minst, säljes varorna under sitt värde, och att endast där förhållandet c:v håller en viss medelstorlek blir varorna avyttrade till sitt rätta värde ... Är denna inkongruens mellan enskilda priser och deras respektive värden en vederläggning av värdeprincipen? På intet sätt. Ty genom att priserna på några varor stiger över värdet i samma mån som andra sjunker, blir prisernas totalsumma lika med värdenas totalsumma ... i sista instans försvinner inkongruensen." Denna inkongruens är en "störning". "Men i den exakta 'vetenskapen brukar man inte betrakta en störning, som kan beräknas, såsom en vederläggning av en lag."

Med detta kan man jämföra det motsvarande stället i kap. 9. Man finner då att Fireman här i själva verket har pekat på den avgörande punkten. Men att han skulle behöva många mellanled även efter denna upptäckt för att bli istånd att utarbeta den praktiska lösningen på problemet, bevisas av det oförtjänt kyliga mottagande som hans viktiga artikel har fått. Hur många som än intresserar sig för problemet, så är de alla rädda för att bränna fingrarna. Och förklaringen är inte bara den ofullständiga form i vilken Fireman har överlämnat sin upptäckt, utan också de bristfälligheter som onekligen framträder både i hans uppfattning av Marx' framställning och i hans egen på denna uppfattning grundade kritik av denna framställning.

När det finns en möjlighet att blamera sig i en svår fråga, då saknas aldrig professor Julius Wolf från Zürich. Hela problemet löser sig genom det relativa mervärdet, låter han oss veta (Conrads Jahrbücher, Dritte Folge, II, s.352 o. f.). Produktionen av relativt mervärde är beroende av en ökning av det konstanta kapitalet i förhållande till det variabla.

"En ökning av konstant kapital bar en ökning av arbetarnas produktivkraft som förutsättning. Men då denna ökning av produktivkraft (genom billigare livsmedel) drar med sig en ökning av mervärdet, är det direkta förhållandet mellan växande mervärde <16> och det konstanta kapitalets växande deltagande i totalkapitalet fastställt. Mera konstant kapital förmerar arbetets produktivkrafr i motsvarande mån. Vid oförändrat variabelt och växande konstant kapital måste därför mervärdet stiga i överensstämmelse med Marx. Så var frågan ställd för oss."

Visserligen säger Marx på hundratals ställen i Kapitalet, första boken, precis raka motsatsen. Påståendet, att enligt Marx det relativa mervärdet stiger när andelen variabelt kapital sjunker i förhållande till den konstanta delen, är så till den grad häpnadsväckande, att det verkar som hän. Herr Julius Wolf bevisar med varje stavelse, att han varken relativt eller absolut har förstått någonting i fråga om relativt eller absolut mervärde. Han säger själv:

"här tycks man vid första ögonkast verkliga ha hamnat i en härva av motsägelser".

vilket vi förbigående sagt är de enda sanna orden i hans artikel. Men vad gör det! Herr Julius Wolf är så stolt över sin geniala upptäckt, att han håller ett lovtal till Marx för den och prisar sina egna ytliga dumheter som

"ett nytt bevis på den skärpa och vidsynthet med vilken han (Marx) har konstruerat Sitt system, som kritiserar den kapitalistiska ekonomin".

Men fortsättningen är ännu bättre, herr Wolf säger:

"Ricardo har lika förträffligt påvisat: vid lika kapitalkostnad, samma mervärde (profit), liksom: vid lika arbetskostnad, samma mervärde (till mängden). Och frågan var no: hur rimmar det ena med det andra? Marx har emellertid inre uppställt frågan i denna form. Han har (i tredje bandet) utan tvivel bevisat, att den andra påståendet inte obetingat är en konsekvens av värdelagen, ja att det motsäger värdelagen och alltså ... är direkt förkastligt."

Det vore en förolämpning mot mina läsare att spilla ytterligare tid på detta praktstycke situationskomik. Jag vill endast tillägga: Med samma djärvhet som han den gången förutsade vad "Marx i tredje bandet utan tvivel bevisat" begagnade han tillfället att berätta föregivet professorsskvaller, enligt vilket Conrad Schmidts tidigare nämnda skrift "är direkt inspirerad av Engels". Herr Julius Wolf! I den värld, där Ni lever och verkar, må det vara brukligt, att en man, som offentligt ställer ett problem, i tysthet gör sina privata vänner bekanta med lösningen. Att Ni är kapabel till detta betvivlar jag inte. Att man i den värld, där jag verkar, inte brukar nedlåta sig till sådana miserabla metoder, bevisas av det föreliggande förordet.

Marx hade nyligen avlidit, då herr Achille Loria påpassligt offentlig- <17> gjorde en artikel om honom i Nouva Antologia [4] (april 1883). Först en biografi, som vimlade av felaktiga uppgifter, och sedan en kritisk genomgång av hans offentliga politiska och litterära verksamhet. Marx' materialistiska historieuppfattning förfalskades och förvreds så målmedvetet att avsikten var uppenbar. Och målet har uppnåtts: 1886 offentliggjorde samme Loria en bok: La teoria economica della costituzione politica, i vilken han för sina häpna läsare förkunnar, att Marx' historieteori, som han år 1883 så fullständigt och avsiktligt hade vanställt, var hans egen uppfinning. Visserligen har Marx' teori dragits ned till en tämligen kälkborgerlig nivå, och de historiska beläggen och exemplen vimlar av direkta felaktigheter, som inte skulle tillåtas ens hos en gymnasieelev. Men vad betyder väl detta! Här bevisades upptäckten, att överallt och alltid politiska förhållanden och händelser finner sin förklaring i motsvarande ekonomiska förhållanden, vara gjord av herr Loria år 1886, inte av Marx år 1845. Han har åtminstone lyckats lura sina landsmän och, sedan hans bok kom ut på franska, även några fransmän och kan nu stoltsera i Italien som upphovsman till en ny, epokgörande historieteori. Till dess socialisterna där får tid att avslöja den berömde mannens stöldförsök.

Men detta exempel är bara ett litet prov på herr Lorias manér. Han försäkrar oss, att samtliga teorier hos Marx vilar på en medveten sofism (un consaputo sofisma); att Marx inte tvekade att använda paralogismer, även då han var medveten om dem (sappendoli tali). En hel rad liknande gemena dumheter serveras, så att läsarna ska få anledning att hålla Marx för en streber liknande Loria själv, som uppnår sina små framgångar med samma ynkliga humbugsmetoder som denne paduanske professor. Sedan kan han röja en viktig hemlighet, och därmed återföres vi till profitkvoten.

Herr Loria säger: Enligt Marx ska den mängd metvärde, som ett kapitalistisk företag producerar (herr Loria identifierar detta med profiten), vara avhängigt av det inom företaget använda variabla kapitalet, då det konstanta kapitalet inte avkastar någon profit. Men detta motsäges av verkligheten. Ty i praktiken är profiten inte beroende av det variabla utan av det totala kapitalet. Marx inser själv detta (I, kap. XI.)[2] och medger, att fakta till synes motsäger hans teori. Men hur löser han motsägelsen? Han hänvisar sina läsare till en ännu inte utkommen del av sin bok. Om denna bok har Loria redan tidigare förklarat för sina läsare, att han inte tror, att Marx ens för ett ögonblick verkligen hade avsett att skriva den. Nu utropar han triumferande:

"Jag hade alltså rätt att påstå, att detta andra band med vilket Marx alltid hotade sina motståndare utan att det någonsin kom ut, mycket väl <18> kunde vara endast ett knep, som Marx använde för att komma undan, när han saknade vetenskapliga argument (un ingegnoso spediente ideato dal Marx a sostituzione degli argomenti scientifici)."

Och den som nu inte är övertygad, att Marx var lika framstående när det gällde vetenskapliga svindlerier som den berömde Loria, är ett hopplöst fall.

Så mycket har vi alltså lärt enligt Loria är Marx' mervärdeteori absolut oförenlig med den allmänna lika profitkvotens faktum. Nu utkom andra boken och därmed ställde jag offentligt frågan om just denna punkt. Om herr Loria hade varit en tafatt tysk skulle han väl ha känt sig förlägen. Men han är en djärv sydlänning, han lever i ett varmt klimat och kan göra gällande att hans kallblodighet i viss mån är en naturlig egenskap. Frågan om profitkvoten har ställts offentligt. Herr Loria har offentligt förklarat att den inte kan lösas. Just därför kommer han nu att överträffa sig själv, när han löser den offentligt.

Detta under sker i Conrads Jahrböcher, N. F., band XX, sid. 272 o. f., i en artikel om Conrad Schmidts tidigare behandlade skrift. Av Schmidt har han lärt sig hur handelsprofiten uppstår, och sedan har alltsammans på en gång blivit klart för honom.

"Då nu värdebestämning genom arbetstid är fördelaktigt för de kapitalister, som ger ut en större del av sitt kapital i löner, så kan dessa gynnade kapitalisters improduktiva" (ska vara handels-) "kapital tilltvinga sig en högre ränta" (ska vara profit) "och på så sätt åstadkomma likhet mellan de enskilda industrikapitalisterna. Så t. ex., när industrikapitalisterna A, B, C var och en använder 100 arbetsdagar och respektive 0, 100, 200 konstant kapital i produktionen, erhåller varje kapitalist ett mervärde av 50 arbetsdagar och profitkvoten är 100% för den förste, 33,3% för den andre och 20% för den tredje kapitalisten. Men om en fjärde kapitalist D ackumulerar ett improduktivt kapital på 300, vilket utkräver en ränta" (profit) "av 40 arbetsdagars värde av A och en ränta av 20 arbetsdagar av B, så kommer profitkvoten för kapitalisterna A och B att sjunka till 20%, lika mycket som C:s, och D med ett kapital på 300 får en profit av 60, dvs. en profitkvot av 20% liksom de andra kapitalisterna."

Häpnadsväckande lätt, i en handvändning löser nu Loria detta problem, som han tio år tidigare förklarade för olösligt. Tyvärr har han inte avslöjat varifrån det "improduktiva kapitalet" får makt att inte bara avtvinga industrikapitalisterna den extraprofit, som överskrider genomsnittsprofiten, utan också behålla den för egen räkning, på samma sätt som jordägarna inhöstar arrendatorernas överskottsprofit som jordränta. I själva verket skulle köpmännen enligt detta från industrikapitalisterna upptaga en tribut analog med jordräntan och därigenom åstadkomma genomsnittsprolitkvoten. Visserligen är handelskapitalet en mycket väsentlig faktor i frambringandet av den allmänna profitkvoten, detta är tämligen välkänt. Men bara <19> en litterär äventyrare, som egentligen struntar i hela ekonomin, kan tillåta sig ett påstående som innebär, att detta handelskapital är i besittning av en trollkraft, som råder över den allmänna profitkvoten, och dessutom, innan en sådan har utbildats, kan suga upp överskottsmervärdet och förvandla det till jordränta för sitt eget bruk, och detta utan att äga någon jordegendom. Inte mindre häpnadsväckande är påståendet, att handelskapitalet skulle kunna upptäcka de industrikapital, vars mervärde just täcker genomsnittsprofitkvoten, och sätta en ära i att i någon mån förbättra tillvaron för dessa olyckliga offer för Marx värdelag genom att sälja deras produkter gratis, t. o. m. utan någon provision. Vilken taskspelare den måste vara, som kan inbilla sig, att Marx skulle ha behov av sådana jämmerliga konststycken!

I sin fulla glans framträder vår illustre Loria först vid jämförelse med sina nordiska konkurrenter, t. ex. herr Julius Wolf, som inte heller är född i går. Bredvid italienaren är han en klåpare t. o. m. i sin tjocka bok: "Sozialismus und kapitalistische Gesellschaftsordnung". Hur hjälplös, och jag frestas säga beskedlig, verkar han inte jämfört med den djärve mästare, om kan framställa det som självklart, att just Marx av alla människor var en medveten sofist, paralogist, storskrytare och reklammakare liksom han, hrr Loria själv. - Att Marx, varje gång han råkade i svårigheter förespegde publiken, att han skulle avsluta sin teori i en kommande bok, vilken to var medveten om att han varken kunde eller ville leverera! Obegränsad djärvhet, parad med ett ålhalt slingrande i omöjliga situationer, heroisk okänslighet för sparkar, raska tillgrepp av andras arbetsresultat, reklamtrick och organiserad ryktesspridning genom kamratjuntan - vem kan slå Loria i allt detta?

Italien är klassicismens land. Sedan den stora tiden, då den moderna världen föddes där, frambringade det storartade, klassiskt fulländade karaktärer, från Dante till Garibaldi. Men också från förnedringens och främlingsherraväldets tid lämnades till eftervärlden klassiska karaktärsmasker, däribland två särskilt utmejslade typer: Sganarell och Dulcamara. Den klassiska enheten av dem båda ser vi förkroppsligad i vår illustre Loria.

Till slut besöker vi andra sidan Oceanen. I New York har med. doktor George Stiebling också funnit en lösning av problemet, och den är ytterst enkel. Så enkel, att ingen människa, varken på denna sida Oceanen eller den andra, vill erkänna den. Över detta blev han mycket vred och har besvärat sig bitterligen över denna orättvisa i ett ändlöst antal broschyrer och tidningsartiklar på ömse sidor om havet. I Neue Zeit har man visserligen förklarat för honom, att hela hans lösning berodde på ett räknefel. Men detta störde honom inte. Marx hade också gjort räknefel och har ändå rätt i många sakfrågor. Låt oss alltså pröva Stieblings lösning. <20>

"Jag antar två fabriker, som arbeta samma tid med samma kapital, men med olika förhållande mellan konstant och variabelt kapital. Totalkapitalet (c + v) sätter jag y och betecknar skillnaden i förhållandet mellan det konstanta och det variabla kapitalet med x. I fabriken I är y = c + v, i fabriken II är y = (c - x) + (v + x). Mervärdeskvoten är alltså i fabrik I = m/v - och i fabrik II = m / (v+x). Profit (p) kallar jag totalmervärdet (m), med vilket totalkapitalet y eller c + v förmerar sig under den givna tiden, alltså p = m. Profitkvoten är enligt detta i fabrik i = P/y eller m / (c+v) och i fabrik II likaledes P/y eller m / ((c+x)+(v+x)) dvs. likaledes = m / (v+v). Detta ... problem löser sig alltså på så sätt, att på grundval av värdelagen, vid användning av lika kapital och lika tid men olika mängder levande arbete, ur mervärdekvotens förändring en lika genomsnittsprofit framgår." (C. C. Stiebeling. Das Wertgesetz und die Profitrate, New York, John Heinrich.)

Herr Stiebeling har varken skytt möda eller kostnader utan byggt hela berg av beräkningar på detta räknefel och ställt ut dem till beskådande inför publiken. Jag kan ge honom en lugnande försäkran, att de nästan alla är lika oriktiga, och de få undantagen bevisa något helt annat än det han vill bevisa. Genom att jämföra de amerikanska finansrapporterna för år 1870 och 1880 bevisar han t. ex. faktiskt profitkvotens fall, men hans förklaring är totalt fel och han tror sig behöva genom praxis beriktiga den marxska teorin om en alltid stabil profitkvot. Men nu framgår av tredje avdelningen i den föreliggande tredje boken, att denna marxska "konstanta profitkvot" är ett rent hjärnspöke, och att profitkvotens fallande tendens har orsaker, som är diametralt motsatta de av doktor Stiebeling angivna. Herr doktor Stiebeling menar säkerligen mycket väl, men då man vill sysselsätta sig med vetenskapliga frågor, måste man framför allt lära sig att läsa de <21> skrifter, som man vill använda såsom författaren har skrivit dem och framför allt utan att läsa ut ur dem sådana saker, som inte står där.

Resultatet av hela undersökningen: även när det gäller det här ovan behandlade problemet är det endast den marxska skolan, som har presterat något. Fireman och Conrad Schmidt kan, då de läser denna tredje bok, vara helt nöjda var och en för sin del med sina egna arbeten.

London den 4 oktober 1894.

F. Engels

Noter

[1] Liksom i bok II har i svenska översättningen motsvarande sida i den svenska upplagan angivits. Ö. a.

[2] Loria använder den franska upplagan av Kapitalet I, vars kap. XI motsvaras av nionde kapitlet: Mervärdekvot och mervärdemängd, i den svenska översättningen. - RB.