Bäste herr Annenkow!
Jag skulle för längesedan ha besvarat Ert brev från den 1 november, om det inte varit så att min bokhandlare först i förra veckan skickade mig M. Proudhons bok "Philosophie de la misere"[1]. För att genast kunna meddela Er min mening om den har jag i all hast läst igenom den på två dagar. Eftersom jag gått igenom den så snabbt kan jag inte här gå in på detaljer utan skall endast redogöra för det allmänna intryck jag fått av den. Om Ni så önskar, kan jag ta upp detaljerna i ett senare brev.
Jag måste ärligt bekänna att jag anser boken på det hela taget vara svag, ja till och med mycket usel. Ni uttrycker själv i Ert brev en viss munterhet över "den släng av tysk filosofi" som M. Proudhon stoltserar med i sitt klumpiga och pretentiösa arbete, men Ni tycks anse att hans ekonomiska analys ingalunda präglas av detta tvivelaktiga drag. Även för mig är det i hög grad främmande att ge Proudhons filosofi skulden för denna analys' bristfälligheter. M. Proudhons felaktiga skildring av den politiska ekonomin beror förvisso inte på hans löjeväckande filosofi - tvärtom är det denna filosofiska lära som är en följd av hans oförmåga att se de nu rådande sociala omständigheterna i deras verkliga engrenement - för att använda ett av de många uttryck som Proudhon hämtat från Fourier.
Varför talar M. Proudhon om världsförnuftet och om det mänsklighetens allmänna förnuft som aldrig kan fela, som genom alla tidsåldrar varit detsamma och om vilket man endast behöver vara verkligt medveten för att lära känna sanningen? Varför använder han en så tam hegeliansk jargong, när han vill framstå som en fri tänkare?
Han lämnar själv en förklaring till detta mysterium. Han ser i historien en serie av sociala framsteg och anser att en positiv utvecklingsgång realiserats i det historiska skeendet: slutligen tycker han sig finna att människorna, tagna som individer, inte vetat vad de sysslat med eller vart deras egna strävanden skulle föra dem - med andra ord skulle deras sociala utveckling vid första ögonkastet te sig som självständig och fristående från den individuella utvecklingen. Detta blir svårt för honom att förklara på ett nöjaktigt sätt, och då uppenbarar sig som på beställning hypotesen att ett världsförnuft här avspeglar sig i skeendet. Ingenting är enklare än att ta sin tillflykt till en mystisk terminologi, med andra ord till fraser som inte behöver ha något förnuftigt innehåll.
Men när M. Proudhon erkänner att han ingenting begriper av mänsklighetens historiska utveckling - det erkännandet gör han genom att använda sig av denna högtravande retorik, med ord som Gud, världsförnuftet etc. - måste då inte som en självklar konsekvens därav följa, att han också är inkapabel att bedöma den ekonomiska utvecklingen ?
Vad är nu ett samhälle, i vilken form det än må uppträda? Ett resultat av människors ömsesidiga insatser. Har människorna sin frihet att välja den ena eller den andra samhällsformen? Förvisso inte. Ett bestämt utvecklingsstadium beträffande människornas produktivkrafter ger en mot detta stadium svarande form av handel och konsumtion. Bestämda utvecklingsstadier för produktion, handel och konsumtion ger en mot dessa stadier svarande social konstitution, familjeuppbyggnad och stånds- och klassbildning - med andra ord ett därmed överensstämmande samhällssystem. Detta kommer sedan att prägla det politiska tillståndet i samhället, eftersom det politiska tillståndet inte är någonting annat än samhällssystemets officiella uttryck. M. Proudhon kan aldrig begripa detta; han tror sig i stället ha kommit på något stort, när han från staten vänder sig till samhället, med andra ord från den officiella sammanfattningen av samhället till det officiella samhället.
Man behöver knappast tillägga att människorna ingalunda har någon möjlighet att fritt förfoga över sina produktivkrafter - vilka bildar grundvalen för hela deras historia; varje produktivkraft är nämligen en förvärvad kraft, resultatet av en tidigare aktivitet. Produktivkrafterna blir sålunda resultatet av en brukad mänsklig energi, men denna energi är själv beroende av de omständigheter människorna försatts i på grund av de redan erhållna produktivkrafterna - på grund av den samhällsform som inte är deras eget verk utan har byggts upp av en tidigare generation. Det enkla faktum att varje generation har att disponera över de av den föregående generationen framställda produktivkrafterna, vilka far tjäna som råmaterial för den nya produktionen - detta enkla faktum skapar ett sammanhang i människornas historia, skapar en mänsklighetens historia som kunnat förverkligas i allt högre grad genom att människornas produktivkrafter - och, som en följd härav, även deras sociala relationer - vidareutvecklats. En nödvändig konsekvens av detta blir att människornas sociala historia aldrig kan vara någonting annat än deras individuella utvecklings historia, vare sig de själva inser det eller inte. Grunden för deras levnadsvillkor utgörs av deras materiella förhållanden. Dessa materiella förhållanden är ingenting annat än de nödvändiga former i vilka deras materiella och individuella aktivitet realiseras.
M. Proudhon förväxlar idéer och fakta. Människorna avstår aldrig från vad de har vunnit, men detta betyder inte att de aldrig kan överge den samhällsform inom vilken de erhållit vissa produktivkrafter. Tvärtom: för att inte berövas de resultat de uppnått och gå miste om civilisationens frukter tvingas människorna att ändra alla sina tidigare samhällsformer, så snart deras handel inte längre i sin utformning motsvarar de produktivkrafter man lyckats förvärva. Ordet handel använder jag här i den vidsträckta betydelse som tyskans Verkehr äger. Sålunda var de bestämda privilegierna, gille- och skråväsendet, ja hela den medeltida yrkesordningen ett utmärkt exempel på hur de sociala relationerna helt bestämdes av de erhållna produktivkrafterna och det samhällssystem dessa frambragts ur. Under det strängt lagbundna skråväldets beskydd hade man kunnat samla kapital, utveckla handelsflottorna och upprätta kolonier - men allt detta skulle snart ha gått förlorat, om människorna envisats med att aldrig ändra de sociala förhållanden som gjort dessa resultat möjliga. Det blev också uppenbart genom två hotfulla utbrott: revolutionerna 1640 och 1688. Alla de gamla ekonomiska formerna och alla de sociala förhållanden som dessa resulterat i slogs då sönder i England, och hela det politiska system som utgjort det gamla samhällsskickets officiella yttring föll samman. De ekonomiska formerna för människornas produktion, konsumtion och varuutbyte är alltså föränderliga och beroende av historiens gång. I och med att människorna kommer i besittning av nya produktivkrafter ändrar de sina produktionsmetoder, och följden av detta blir en förändring även beträffande alla ekonomiska förhållanden, som endast tjänat till att möjliggöra dessa speciella produktionsmetoder.
Detta har M. Proudhon inte förmått klargöra, eftersom han inte ens begripit det själv. M. Proudhon är inte kompetent att urskilja historiens verkliga utvecklingsgång; därför presterar han endast en fantasmagori, som skall gälla för att vara av dialektisk art. Han tycker inte att det är nödvändigt att tala om bestämda århundraden, ty för honom utspelar sig hela historien inom inbillningens dimhöljda domäner och svävar fritt över tid och rum. Kort sagt: detta är inte historia utan endast gammal hegeliansk jargong, det är inte någon profan historia - människohistoria - utan en helig historia - en idéhistoria. För Proudhon ter sig människan endast som ett redskap, som en idé eller en odödlig tanke begagnar sig av för sin egen utvecklings skull. Han talar om evolutioner som tydligen förmodas komma till inom den absoluta idens hemlighetsfulla sköte. Sliter man undan de slöjor som dessa mystiska uttryck skapar, blir andemeningen att M. Proudhon vill visa oss den ordning enligt vilken de ekonomiska kategorierna grupperar sig i hans eget huvuds innandöme. Jag kommer inte att behöva anstränga mig så värst mycket för att göra klart för Er att det står mycket illa till med ordningen i detta huvud.
M. Proudhon inleder sin bok med en utläggning rörande värdet, hans främsta käpphäst. Jag tänker här inte bry mig om att närmare analysera dessa virriga tankegångar.
Det eviga förnuftets ekonomiska evolutioner utgör hos honom en lång rad, vars första exempel är arbetsfördelningen. Men bjöd inte också kastväldet på en form av arbetsfördelning, och fanns inte en annan form av detta begrepp inom skråväsendet? Och var inte arbetsfördelningen inom manufaktursystemet, som i England började vid mitten av sextonhundratalet och nådde sin avslutning under den senare delen av sjuttonhundratalet, någonting helt väsensskilt från arbetsfördelningen inom storindustrin, den moderna industrin?
M. Proudhon har avlägsnat sig så långt bort från de reella sammanhangen att han uraktlåter sådant som till och med de profana ekonomerna beflitar sig om. När han talar om arbetsfördelning tycker han inte att det är nödvändigt att säga ett ord om världs marknaden. Men under tretton- och fjortonhundratalet, då det ännu inte fanns några kolonier, då Amerika ännu inte existerade för européerna och då Östasien endast kunde nås via Konstantinopel, måste väl ändå arbetsfördelningen ha tett sig helt annorlunda än under sextonhundratalet, då man redan hade ett utvecklat kolonisystem?
Men inte nog med det. Alla nationers inre organisation, och alla internationella förbindelser folken emellan, utgör väl yttringar just av ett slags arbetsfördelning? Och måste inte de påverkas av att denna fördelning förändras?
M. Proudhon har begripit så litet av denna fråga, att han inte ens nämner stadens avskiljande från landsbygden, en process som exempelvis i Tyskland ägde rum mellan åtta- och elvahundratalet. Detta avskiljande måste uppenbarligen för Proudhon framstå som en tidlös lag, eftersom han varken kan redogöra för dess ursprung eller dess utveckling. Därför uttrycker han sig i sin bok hela tiden som om detta resultat av ett speciellt produktionsschema nödvändigtvis måste leva vidare så länge världen består. Allt som M. Proudhon säger om arbetsfördelningen utgör endast en resumé av vad Adam Smith och en mängd andra tidigare sagt, och det rör sig till på köpet om en synnerligen ytlig och ofullständig resumé.
Maskinerna bjuder på evolution nummer två. Sambandet mellan den och arbetsfördelningen är hos M. Proudhon helt insvept i mystik. Varje form av arbetsfördelning har haft sina särskilda produktionsinstrument. Man kan ju inte påstå att människorna under tiden mellan sextonhundratalets och sjuttonhundratalets mitt utförde allt arbete med händerna. De förfogade över många hjälpmedel, och åtskilliga av dessa var högst avancerade ting, exempelvis hävstänger, båtar och vävstolar.
Det är sålunda ytterst löjeväckande att rycka ut maskinerna ur deras sammanhang och inte se dem som ett led i den allmänna arbetsfördelningens utveckling.
Jag kan för övrigt påpeka, att fast M. Proudhon inte vet mycket om maskinsystemets historiska ursprung, så har han fattat ännu mindre när det gäller detta systems utveckling. Fram till år 1825 - tiden för den första allmänna krisen - kan konsumtionsbehoven sägas i allmänhet ha vuxit i snabbare takt än produktionen, och utvecklingen på det maskinella området blev en nödvändig konsekvens av marknadens behov. Under den tid som sedan förflutit har uppfinnandet och användandet av maskiner endast varit en följd av kriget mellan arbetsgivare och arbetare. Detta gäller emellertid endast för Englands del. Andra europeiska nationer har varit tvungna att börja med maskinell tillverkning för att kunna hävda sig i den konkurrens engelsmännen skapat, såväl på världsmarknaden som på dessa länders inhemska marknader. Vad slutligen Nordamerika anbelangar, var övergången till maskinell tillverkning där en följd av såväl den internationella konkurrensen som den egna bristen på arbetskraft, med andra ord den dåliga samstämmigheten mellan invånarantalet och landets industriella behov. Dessa fakta kan ge Er en bild av vilket skarpsinne M. Proudhon ger prov på, när han frambesvärjer konkurrensens spöke som den tredje evolutionen, maskinsystemets antites!
Slutligen är det i sanning en alltigenom absurd tanke att maskinerna skulle utgöra en ekonomisk kategori vid sidan av arbetsfördelningen, konkurrensen, krediten etc.
Maskinerna kan inte uppfattas som någon ekonomisk kategori - dragdjuren framför en plog skulle ha lika stor rätt att karakteriseras på det sättet. Dagens utnyttjande av maskinella hjälpmedel är en sak som hör samman med det nuvarande ekonomiska systemet, men maskinerna som sådana förändras ju på intet sätt av användningsmetoden. Krut är alltid krut, vare sig det används till att såra en människa eller till att läka hans sår . M. Proudhon överträffar sig själv, när han låter begreppen konkurrens, monopol, skatter, handelsbalans, kredit och egendom - tagna i samma ordning som vid denna uppräkning - vidareutveckla sig inne i hans eget huvud. I England var nästan hela kreditväsendet färdigutvecklat vid sjuttonhundratalets början, innan man uppfunnit några maskiner. Statskrediten var endast ett nytt grepp för att öka skatteintäkterna och tillfredsställa de nya krav som skapats av bourgeoisiens makttillträde. Egendom är slutligen det ord som får prägla den sista av det proudhonska systemets kategorier. I realiteternas värld är det däremot arbetsfördelningen och alla M. Proudhons övriga kategorier som i egenskap av sociala förhållanden tillsammans bildar vad man i dag kallar egendom; endast inom ramen för dessa förhållanden kan det borgerliga ägandet bli någonting annat än en metafysisk eller juridisk illusion. Egendomsbegreppet från en tidigare epok - feodaltiden - har utvecklats genom en rad av helt annorlunda sociala förhållanden. När M. Proudhon gör egendom till en självständigt faktor begår han inte endast ett fel beträffande metoden; han visar dessutom med all önskvärd tydlighet att han inte på något sätt urskiljt vilka band som håller samman alla former av borgerlig produktion, samt att han likaledes inte förmån fatta att en avgränsad epoks produktionsformer är av historisk och föränderlig karaktär. M. Proudhon betraktar inte våra samhälleliga institutioner som historiska produkter och kan därför inte någonting om vare sig deras tillblivelse eller deras utveckling; därför förmår han inte leverera något annat än en dogmatisk kritik.
När han skall förklara utvecklingen blir han följaktligen tvungen att ta sin tillflykt till en fiktion. Han föreställer sig att allt han här talar om - arbetsfördelningen, krediten, maskinerna etc. - kommit till enbart för att gagna hans egen fixa idé, jämlikheten. Detta förklarar han med en obetalbar naivitet. Alla dessa ting har uppfunnits för att tjäna jämlikhetens sak, men dessvärre har det blivit så att de i stället kommit att motverka den. Så Iyder hela hans argumentering. Han utgår med andra ord från en fritt uppfunnen förutsättning, och när den verkliga utvecklingen på varje punkt motsäger hans antaganden, blir hans slutsats att bilden i sig själv är motsägelsefull. Han underlåter visserligen att påpeka att det endast är verkligheten och hans egen fixa idé som motsäger varandra.
M. Proudhon har sålunda, huvudsakligen på grund av bristande kunskaper i historia, underlåtit att uppfatta att människorna när de utvecklar sina produktivkrafter - med andra ord: när de lever - även utvecklar sina inbördes relationer. Han förstår då inte att dessa relationer till sin natur måste förändras, i och med att produktivkrafterna växer och antar en ny gestalt. Han har inte insett, att de ekonomiska kategorierna bara är abstraktioner av dessa verkliga förhållanden och att de behåller sin realitet bara så länge dessa förhållanden består. Han faller i samma fälla som de borgerliga ekonomerna: han ser i dessa ekonomiska kategorier eviga lagar i stället för historiska regler, vilka gäller blott och bart för ett begränsat historiskt skede och en särskild form för utvecklande av produktivkrafter. I stället för att uppfatta de politisk-ekonomiska kategorierna som abstraktioner av de verkliga, historiskt föränderliga förhållandena, vill M. Proudhon i sin mystiskt förvända uppfattning se de verkliga förhållandena som ett förkroppsligande av dessa abstraktioner, vilka i sig själva utgör formler, som legat förborgade i Skaparens väsen alltsedan världen kom till.
Här får den gode M. Proudhon emellertid ett svårt anfall av andliga konvulsioner. Om alla dessa ekonomiska kategorier tillkommit genom en gudoms utstrålning och egentligen - låt vara på ett sätt som varit fördolt för våra ögon - är ett med människans eviga liv, hur kan det då för det första komma sig att man överhuvud taget kan tala om någon utveckling? Och för det andra: hur kommer det sig i så fall att M. Proudhon inte är konservativ? Denna uppenbara inkonsekvens söker han förklara med hjälp av ett helt motsättningssystem.
Låt oss ta ett exempel för att erhålla någon klar bild av detta system.
Monopol är en bra sak, eftersom det utgör en ekonomisk kategori, med andra ord en utstrålning av Guds väsen. Samma sak gäller om konkurrensen. Monopolets och konkurrensens realitet är däremot inte alls bra, och ännu tråkigare är det faktum att monopol och konkurrens har en tendens att förtära varandra. Vad gör man då? Jo, eftersom dessa två eviga gudomliga idéer motsäger varandra, blir slutsatsen att det i Guds väsen måste bo en syntes av dessa båda tankar, i vilken monopolets olägenheter neutraliseras av konkurrensen - och vice versa. Till sist kommer kampen mellan dessa båda idéer att resultera i att enbart deras goda sidor framträder. Allt kommer att ordna sig, om man bara förmår lura av Gud denna hemlighet och därefter använda sina kunskaper på rätt sätt. Det gäller att i ljuset lyfta upp den formel som ligger fördold i det alImänskliga förnuftet. M. Proudhon tycks inte för ett ögonblick betvivla att han själv är den rätte för denna uppgift.
Men låt oss för en ögonblick betrakta det verkliga livet. I det nutida ekonomiska livet återfinner man inte endast konkurrens och monopol utan också en syntes av dem - inte någon formel, men väl en rörelse. Monopol skapar konkurrens, och konkurrensen skapar monopol. Denna ekvation undanröjer dock på intet sätt det nuvarande lägets nackdelar - trots att de borgerliga ekonomerna inbillar sig det - tvärtom föder den en ännu värre och mer svårtyglad situation. Om man förändrar den bas på vilken de nuvarande ekonomiska förhållandena vilar och förstör det nuvarande produktionssättet, förgriper man sig därför inte enbart på konkurrensen och monopolet samt motsättningen dem emellan, utan även på deras förening, deras syntes - den rörelse som utgör den verkliga förlikningen mellan konkurrens och monopol.
Jag ska nu ge Er ett exempel på M. Proudhons dialektik.
Frihet och slaveri står i motsättning till varandra. Jag behöver här inte orda om frihetens fördelar och nackdelar; inte heller behöver jag gå närmare in på slaveriets dåliga sidor. Det enda som behöver förklaras närmare är slaveriets goda sidor. Det rör sig ingalunda om det indirekta slaveriet, proletariatets slaveri; vad frågan gäller är det direkta slaveriet, de svartas slaveri i områden som Brasilien och Nordamerikas sydstater.
Det direkta slaveriet är för den moderna industrialismen en lika viktig kärnpunkt som maskinsystemet, kredition etc. Utan slaveri ingen bomull; utan bomull ingen modern industri. Det är slaveriet som har givit kolonierna deras värde, kolonierna har skapat världshandeln, och världshandeln är den nödvändiga förutsättningen för en maskinell storindustri. Innan frakten av slavar kom igång erhöll Europa inte många slag av produkter från kolonierna, som inte heller förmådde förändra världsbilden i någon märkbar utsträckning. Slaveriet framstår därför som en ekonomisk kategori av utomordentligt stor betydelse. Om inte slaveriet funnes skulle Nordamerika, världens mest progressiva land, stelna i ett patriarkaliskt samhällsskick. Suddar man bort Nordamerika från den politiska kartan, får man en bild som präglas av anarki och av kommersiellt och kulturellt förfall. Men avskaffar man slaveriet, kommer Nordamerika otvivelaktigt att försvinna ur bilden på just detta drastiska sätt. Eftersom slaveriet utgör en ekonomisk kategori, har det sålunda alltsedan världens begynnelse varit en välbekant företeelse för alla folk. De moderna nationerna har bara infört det i den Nya Världen. Hur skall nu den gode M. Proudhon brodera vidare på dessa reflexioner över slaveriet? Han söker även här efter en syntes, en gyllene medelväg - med andra ord ett jämviktsförhållande mellan frihet och slaveri.
M. Proudhon har på ett föredömligt sätt fattat att människorna tillverkar kläde, silke och linne, och det är förvisso en förtjänst hos honom att åtminstone ha begripit så pass mycket! Vad han däremot inte fattat är att människorna, efter de produktivkrafter som står dem till buds, också skapar de sociala förhållanden som präglar produktionsapparaten. Åns mer fjärran blir för honom då det faktum att människorna, samtidigt som de skapar sociala relationer i enlighet med sina produktionsmetoder, dessutom skapar idéer, kategorier - alltså helt enkelt abstrakt teoretiska uttryck för dessa sociala konstruktioner. Kategorierna kan därför ingalunda aga något evigt liv; de kan inte bli av varaktigare slag än de förhållanden som de utgör resultat av. De är företeelser av historisk, övergående natur. För M. Proudhon ter de sig på ett rakt motsatt sätt; han ser dem inte som produkter utan tvärtom som ett skapande ursprung. Enligt honom är det de och inte människorna som skapar historia. Abstraktionen, kategorin tagen som sådan, med andra ord avskild från människorna och deras materiella verksamhet, den är naturligtvis odödlig, oföränderlig, opåverkbar; den är endast en form av det rena tänkandets ande - vilket bara är ett annat sätt att säga att abstraktionen i sig är abstrakt. I sanning en praktfull tautologi!
Sedda i denna kategoriindelnings perspektiv blir de ekonomiska förhållandena sålunda för M. Proudhon eviga formler, som varken har något ursprung eller några utvecklingsmöjligheter.
Låt oss uttrycka det på ett annat sätt: M. Proudhon vill inte direkt hävda att det borgerliga livet för honom ter sig som en av de eviga sanningarna. Men indirekt är det just detta han säger genom att gudomligförklara de kategorier som bildar ett tankemässigt uttryck för de borgerliga förhållandena. Det borgerliga samhällets produkter är för honom eviga väsenden, som kommit till av sig själva och som har ett eget liv genom att utforma sig som kategorier. Därför kan han inte se över den borgerliga horisonten. När han arbetar med borgerliga tankegångar, som han uppfattar som eviga sanningar, söker han efter en syntes, ett jämviktsförhållande mellan dessa idéer - han inser inte att deras nuvarande sätt att uppnå jämvikt är det enda som står dem till buds.
Han beter sig precis likadant som alla sant borgerliga tänkare. De brukar alltid förklara att konkurrens, monopol etc. i princip - det vill säga som abstrakta idéer - utgör livets enda sanna grundval; tyvärr lämnar dock dessa ting i praktiken åtskilligt övrigt att önska. De vill alla ha en konkurrens som befriats från de fördärvliga följder som konkurrensen för med sig. De begär det omöjliga: borgerliga levnadsvillkor som avskiljts från sina nödvändiga konsekvenser. Vad ingen av dem kan fatta är att den borgerliga produktionsformen är av precis lika historisk och övergående natur som den feodala formen var. Denna blindhet beror på att allt samhällsbyggande för dem måste vila på den borgerliga människan; de kan inte tänka sig någon form av samhällsskick där människan upphör att vara borgerlig.
M. Proudhons stil måste därför hela tiden bli doktrinär. Den historiska utveckling som håller på att omstörta hela vår nuvarande tillvaro har för honom sitt ursprung i problemet hur man på rätt sätt ska kunna erhålla en syntes, ett jämviktsförhållande mellan två borgerliga idéer. Och så upptäcker den klipske herrn med hjälp av de fiffigaste funderingar den tidigare fördolda gudomliga visdom som består i en förening av två isolerade idéer - vilkas isolering uteslutande beror på att M. Proudhon velat särskilja dem från det praktiska livet, från dagens produktionssystem, som utgör en kombination av dessa idéers motsvarighet i verkligheten. I stället för den stora historiska utveckling som orsakats av motsättningen mellan de produktivkrafter människorna hunnit förvärva och de sociala förhållanden som inte anpassats till dessa produktivkrafter; i stället för de fruktansvärda strider som förbereds mellan nationerna och samhällsklasserna; i stället för den praktiska och kraftfulla folkliga insats som ensam kan bringa dessa konflikter till ett avgörande - i stället för denna omfattande, fortgående och komplicerade utveckling bjuder M. Proudhon endast den aningen mindre intressanta utveckling som hans eget huvud presterat. Historien skapas alltså av de lärde, av de visa personer som förstår sig på hur man lurar ut Guds innersta tankar. De vanliga dödliga behöver sedan bara låta sig vägledas av dessa uppenbarelser. Nu kan Ni förstå varför M. Proudhon är så fientligt inställd till alla politiska rörelser. Dagens problem kan enligt hans synsätt inte lösas genom något politiskt handlande utan endast genom de dialektiska formler som snor runt i hans eget arma huvud. Eftersom kategorierna för honom ter sig som de egentliga drivkrafterna, måste man inte förändra det praktiska livet för att kunna förändra dem. Tvärtom: det är kategorierna som först måste förändras; detta får då det existerande samhällets förändring som en direkt följd.
I sin iver att åstadkomma en förlikning mellan sitt resonemangs motsägelser bryr sig M. Proudhon inte ens om att ifrågasätta om inte själva grundvalen för dessa motsägelser borde omstörtas. Här påminner han direkt om en doktrinbunden politiker, som uppfattar kungamakten, överhuset och underhuset som nödvändiga samhällsfaktorer, tillhörande de eviga kategorierna. Han söker endast en ny formel för den rätta jämvikten mellan olika samhällsgrupper, vilkas jämviktsförhållande för närvarande endast består i att den ena härskar och den andra är förslavad. En mängd ambitiöst funderande medelmåttor grubblade under sjuttonhundratalet på samma sätt över hur adeln, kungen, parlamentet etc. skulle kunna bringas i ett riktigt jämviktsförhållande, och de fick en morgon till sin häpnad konstatera att alla dessa faktorer - kungen, parlamentet och adeln - plötsligt försvunnit ur bilden. Det rätta sättet att här uppnå jämvikt var att omstörta den samhällsordning som stödde dessa feodala kvarlevor och närde motsättningarna mellan dem.
Eftersom M. Proudhon på den ena sidan uppställer de eviga kategorierna, det rena förnuftets idéer, och på den andra sidan placerar människorna och deras praktiska liv, som enligt honom skall utgöra en tillämpning av dessa kategorier, kan man genast hos honom urskilja en dualism - mellan kropp och själ, mellan liv och idéer - och denna dualism återkommer sedan i många olika former. Ni märker här att denna motsättning inte beror på någonting annat än M. Proudhons oförmåga att inse de av honom gudomligförklarade kategoriernas jordiska ursprung och profana historia.
Mitt brev har redan blivit alltför långt för att jag skulle kunna gå närmare in på M. Proudhons löjliga angrepp på kommunismen. Men Ni bör kunna hålla med mig om att den som inte begriper sig på det nuvarande samhällssystemet knappast heller kan vara den rätte att bedöma den rörelse som försöker omstörta detta system; lika litet kan han vara ägnad att granska denna rörelses teoretiska skrifter.
Endast på en punkt kan jag helhjärtat instämma med M. Proudhon: jag delar tillfullo hans motvilja inför socialistiskt dagdrömmande i den sentimentala stilen. Jag har själv redan tidigare skaffat mig många fiender genom att förlöjliga denna känslosamma, utopiska och fårskalliga form av socialism. Men råkar inte M. Proudhon ut för ett egendomligt självbedrägeri när han mot den socialistiska sentimentaliteten ställer sin egen småborgerliga sentimentalitet - jag syftar här på hans banala lovsjungande av hemmet, äktenskapet etc. - som även den återfinns hos Fourier, låt vara att den där tar sig uttryck som står på en annan nivå än den gode M. Proudhons plattityder? Han är själv så medveten om sin argumentnöd och sin oförmåga att överhuvud taget tala om dessa ting, att han måste ta sin tillflykt till våldsamma vredesutbrott, svordomar med fradga kring läpparna, slag för bröstet, rytanden om mord och skändligheter, och bedyranden inför Gud och människor att han på intet sätt påverkats av de socialistiska vidrigheterna! Vad han kritiserar är egentligen inte alls sådant som han med rätt eller orätt betraktar som sentimentalt socialistiska utgjutelser. Liksom ett helgon, en påve, vill han bannlysa de arma syndarna och sjunga lovsånger över småborgerligheten och det egna tjällets fattiga illusioner. Och detta är långt ifrån någon tillfällighet. M. Proudhon är nämligen från topp till tå en småborgerlighetens filosof och ekonom. I ett mer utvecklat samhälle är småborgaren på grund av sin situation förutbestämd att påverkas av såväl socialismen som kapitalismen; han blir nämligen bländad av storfinansen i all dess prakt, samtidigt som han inte kan komma if rån sin medkänsla för folkets lidanden. Han tillhör både borgarklassen och folket. Djupt inom sig har han en stolt förnimmelse av att vara opartisk och att ha utforskat den sanna jämvikten - ett begrepp som skall gälla för att vara någonting helt annat än den gyllene medelvägen. För en småborgare av detta slag är motsägelser en begrepp av mystisk magi, helt enkelt därför att hans eget väsen är uppbyggt på en grundval av motsägelser. Han är i sig själv ingenting annat än en levande social motsägelse. Han måste i teorin rättfärdiggöra sin roll i praktiken, och M. Proudhon har den förtjänsten att han i vetenskapliga termer tolkar den franska småborgarklassens inställning - detta är en sak av verklig betydelse, eftersom de småborgerliga grupperna kommer att spela en viss roll i de sociala revolutioner som nu förbereds.
Jämte detta brev hade jag gärna velat skicka Er min analys av den politiska ekonomin[2], men hittills har det inte Lyckats mig att hitta en förläggare för vare sig denna bok eller det arbete jag talade med Er om i Bryssel, den studie som innehåller min kritik av tyska filosofer och socialister[3]. Ni kan inte föreställa Er hur svårt det är att få sådana verk tryckta i Tyskland - motståndet kommer från såväl polisen som bokhandlarna, som själva är aktivt engagerade i alla de företeelser som jag angriper. Och vad vårt eget parti beträffar, så är det inte bara det att det är så fattigt - en stark falang inom det tyska kommunistpartiet är dessutom uppretad över att jag kritiserat dess utopier och patetiska utgjutelser.
Er tillgivne
Karl Marx
P.S. Ni undrar nog varför jag valt att skriva detta brev på dålig franska i stället för på god tyska. Jo, det beror helt enkelt på att det är en fransk författare jag skriver om.
Det vore mycket vänligt om Ni ville svara rätt så snart, så att jag kan få reda på om Ni kunnat förstå de tankar jag försökt uttrycka på min barbariska franska.
Käre Weywy!
Jag fruktar att jag ställt till en hel del trassel; eftersom jag missförstod Ditt senaste brev skickade jag nämligen de nya försändelserna till följande adress: "Revolutionsrådet, Chamberstreet 7, Box 1817''.
Det var detta fördömda "Box 1817" som trasslade till det hela, eftersom Du skrev att "den gamla adressen" skulle ha detta tillägg - följden blev att den nya adressen aldrig kom att särskiljas från den tidigare. Jag hoppas emellertid att saken hunnit klaras upp innan det här brevet kommit fram, särskilt som det brev jag skickade i fredags innehåller det synnerligen utförliga femte avsnittet av min studie. Jag fick inte tillfälle att färdigställa det sjätte och sista avsnittet under denna vecka. Om Din tidning hunnit komma ut igen kan detta inte ha vållat några hinder att tala om, eftersom Du har gott om material.
Din artikel om Heinzen skickade Engels tyvärr inte till mig förrän det var för sent. Artikeln är alldeles utmärkt, grov och elegant på en gång - det är också en kombination som bör finnas i varje polemik värd namnet. Jag har visat stycket för Ernest Jones, och i detta brev bifogas några rader, avsedda för publicering, som han skrivit till Dig. Eftersom Jones skriver mycket otydligt - med en mängd förkortningar - och eftersom jag förmodar att Du ännu inte är fullfjädrad som kännare av det engelska språket - sänder jag även en av min hustru utskriven kopia. Dessutom skickar jag med den tyska översättningen, eftersom Du måste låta trycka originalet och översättningen bredvid varandra. Som kommentar till Jones brev kan Du framhålla följande: "Vad George Julian Harney, en annan av hr Heinzens profeter, anbelangar, har han i sin tidskrift "Red Republican" publicerat det Kommunistiska Manifestet på engelska; i en kommentar förklarar han att det är "det mest revolutionära aktstycke världen någonsin skådat", och i ''Democratic Review" har han översatt de av Heinzen "avrättade" artiklar jag i "Neue Rheinische Zeitung" ägnade den franska revolutionen - han kallar dem "en korrekt analys" av det franska dramat. I England behöver man för övrigt inte enbart stödja sig på "extremister". Om en parlamentsledamot i England blir minister, måste han låta sig väljas på nytt. I en skrivelse av den 6 mars riktar därför Disraeli följande ord till sina väljare:
"Vi kommer att bemöda oss om att få slut på den klasskamp, som under de senaste åren på en så hotfullt sätt äventyrat detta konungarikes välfärd. "
Den 2 mars kommenterades detta i "Times'':
''Om någonting i detta land skulle kunna skapa en sådan fientlighet mellan klasserna att ingen försoning längre blev möjlig, skulle det vara en skatt på utländskt spannmål.''
Och om en okunnig herre som Heinzen inbillar sig att aristokratin är för spannmålslagarna och bourgeoisien emot dem av den anledningen att adelsmännen vill ha "monopol" och borgarna "frihet" - denne aktningsvärde gentleman kan endast uppfatta motsättningen i denna ideologiska form - bör det påpekas att de engelska aristokraterna under sjuttonhundratalet ivrade för "frihandel" och borgarklassen för ''monopol". I Preussen är rollfördelningen för närvarande exakt densamma i dessa båda klassers attityder gentemot spannmålslagar. "Neue Preussische Zeitung" är den mest aggressiva förespråkaren för frihandel.
Slutligen skulle jag i Ditt ställe ge de demokratiska herrarna det allmänna rådet att själva studera den borgerliga litteraturen en smula innan de vill angripa dess motståndare. Man kan exempelvis rekommendera dem att ta sig en titt på Thierrys, Guizots, John Wades och en del andra skribenters historiska arbeten, där de kan lära sig en del om förhållandet mellan klasserna i gångna tider. Innan de ger sig på den politiska ekonomins kritiker bör de bekanta sig med dess grundläggande fakta. Man behöver bara öppna Ricardos stora verk för att finna följande inledningsrader i förordet:
"Vad jorden producerar - allt som från dess yta kan utvinnas med hjälp av arbete, maskiner och kapital i förening - delas mellan tre klasser inom samhället, nämligen jordägarna, ägarna av det kapital som är nödvändigt för att tillgångarna skall kunna utvinnas samt arbetarna som genom sin verksamhet ombesörjer detta."
Hur mycket som i Förenta staterna ännu återstår för att man inom det borgerliga samhället skall kunna få ett klart begrepp om klasskampen framgår av tongångarna hos C. H. Carey (från Philadelphia) den ende amerikanske ekonomen av betydelse. Han angriper Ricardo - borgerlighetens klassiske representant och proletariatets konsekvente motståndare - för att hans arbeten inspirerat socialister, anarkister och annat tvivelaktigt folk till angrepp på den borgerliga samhällsordningen. Även Malthus, Mill, Say, Torrens, Wakefield, McCulloch, Senior, Whately, R. Jones m. fl. - Europas främsta ekonomiska tänkare - anklagas för att utsa split och förbereda inbördeskrig; och anledningen är helt enkelt den att de visat hur de olika klassernas ekonomiska villkor måste skapa en tilltagande antagonism. Han försöker vederlägga dem, visserligen inte genom att använda Heinzens enfaldiga metod och blanda ihop klassernas villkor med monopol och politiska privilegier, men genom att framställa de ekonomiska villkoren som yttringar av ett harmoniskt samarbete snarare än uttryck för en fientlig kamp. Bevisföringen bygger naturligtvis enbart på att den ännu "outvecklade'' situationen i Förenta staterna betraktas som representativ för ''normala förhållanden".
Själv kan jag på intet sätt räkna mig till förtjänst att ha upptäckt det moderna samhällets klassbildning eller kampen mellan dessa klasser. Långt före min tid har klasskampens utveckling beskrivits av borgerliga historiker och klassernas ekonomiska anatomi av borgerliga ekonomer. Det nya som jag framlade var bevisen för 1) att klassernas existens endast hänger samman med vissa historiska faser i produktionsutvecklingen, 2) att klasskampen nödvändigt måste leda fram till en proletariatets diktatur, 3) att denna diktatur endast präglar det övergångsstadium där alla klasser avskaffas och det klasslösa samhället skapas. Okunniga tolpar som Heinzen, som förnekar såväl klasskampens som själva klassernas existens, visar bara att de trots allt sitt humanitära svammel betraktar det borgerliga samhällets förhållanden som tecken på ett idealtillstånd: den historiska utvecklingens absoluta höjdpunkt. Dessa tölpar fungerar som lakejer åt bourgeoisien, och deras kryperi blir så mycket mera motbjudande eftersom de ofta inte ens har ett hum om det borgerliga systemets tillfälliga nödvändighet.
Du far själv avgöra vilka delar av den ovanstående utläggningen som kan vara lämpliga att citera. Heinzen har nu redan övertagit flera av våra uttryck. När våra synpunkter på klasserna hunnit bli självklarheter och plattityder, kommer han med mycket buller och bång att framställa dem som produkter av hans egna reflexioner och hävda att frågan därefter inte behöver utredas vidare. På samma sätt skällde han på hegelianismen, så länge den innehöll progressiva drag. Nu försöker han tillgodogöra sig de fadda smulor av den som Ruge inte förmått smälta.
Härmed erhåller Du slutet på den ungerska korrespondensen. Du måste försöka utnyttja någonting därur - om Din tidning alltjämt existerar - särskilt som Szemere, Ungerns förre premiärminister, under sin vistelse i Paris gav mig ett löfte om att han skulle låta Dig få en signerad artikel.
Om Du Lyckats få ut tidningen bör Du skicka över flera exemplar, så att innehållet lättare kan spridas
Din
Karl Marx
I frånvaron av jordegendom ligger förvisso nyckeln till kännedom om hela Orienten. Den förklarar det mesta av dess politiska och religiösa historia. Men hur kommer det sig då egentligen, att man i östern aldrig introducerat något jordegendomssystem ens av det feodala slaget? Jag skulle tro att det huvudsakligen beror på klimatet, och en bidragande orsak är nog jordens beskaffenhet; jag tänker särskilt på de vidsträckta ökenområden som från Sahara går tvärs igenom Arabien, Persien, Indien och Tatariet ända upp till krönet av den asiatiska höjdplatån. Den första förutsättningen för ett verkligt jordbruk är här en konstbevattning, som måste ske antingen i kommunens, provinsens eller centralregeringens regi. Men Orientens regeringar har aldrig sysslat med mer än tre verksamhetsområden, nämligen finanspolitik (inhemsk utsugning), krig (rövartåg såväl inom som utanför det egna landets gränser) samt offentliga arbeten. I Indien har den engelska administrationen på sitt vanliga torra och fantasilösa sätt beskurit rörelsefriheten inom de båda förstnämnda verksamhetsområdena och helt negligerat det tredje, så att det indiska jordbrukets möjligheter förstörts. Där har den fria konkurrensen helt avslöjat sig. Konstbevattningen, som omöjliggjordes så snart vattenledningssystemet förföll, förklarar det för den oinvigde egendomliga förhållandet att stora, en gång blomstrande områden nu ligger kala och ödelagda (Palmyra, Petra, ruinerna i Jemen, delar av Persien, Egypten och Hindustan) - här har vi förklaringen till att ett enda ödeläggande krig kunde beröva ett land hela dess civilisation och avfolka det för århundraden framåt i tiden. Den förmuhammedanska handelns förstörelse har nog också spelat in här. Du har säkert rätt i att den varit en av huvudorsakerna till muhammedanernas revolution. Jag vet inte tillräckligt mycket om handelns utveckling under de första sex århundradena efter Kristus för att kunna bedöma i hur stor utsträckning allmänna praktiska villkor ledde till att man, i stället för att färdas över Röda havet, kom att föredra handelsvägen genom Persien till Svarta havet och över Persiska viken fram till Syrien och Mindre Asien. Men i alla händelser måste karavanvägarnas relativa säkerhet i sassanidernas av en viss ordning präglade persiska rike ha betytt en hel del - mellan 200- och 600-talet fick Jemen utstå en nära nog oavbruten period av invasion, plundring och förtryck från Abessiniens sida. De sydarabiska städerna, som ännu under romartiden befunnit sig i en blomstrande livaktighet, hade på sexhundratalet förvandlats till ofruktbara ruinområden; beduinerna i deras grannområden hade under de gångna fem seklerna hunnit skapa mystiska fantasilegender om deras ursprung (se Koranen och den arabiske historieskrivaren Novairi), och man kunde knappt längre tyda de inskriptioner som fanns där, trots att man ingalunda skapat något nytt alfabet - till och med skrivkonsten var sålunda praktiskt taget bortglömd. Det förfall som de allmänna handelsförhållandena förorsakat kan endast delvis förklara sådana ting; de måste också ha föregåtts av en våldsam och direkt drabbande förstörelse, som måste ha ägt rum under den abessinska invasionen. Utdrivandet av abessinierna ägde rum ungefär 40 år före Muhammed och var uppenbarligen det första tecknet på den nyväckta arabiska nationalkänslan, som också utgjorde ett svar på de persiska angreppen, där de från norr intågande trupperna nästan nått ända in till Mekka. Nu tänker jag ägna den närmaste tiden åt att studera Muhammeds egen epok; den har hittills gett mig ett intryck av att ha fått sin prägel främst på grund av beduinernas sätt att reagera mot den bofasta men också rätt sa förfallna stadsbefolkningen, vars religion vid denna tid hunnit utvecklas till en dekadent blandning av judendom, kristendom och primitiv naturkult.
Den gamle Berniers arbeten är verkligen utomordentligt fina. Det är en sann glädje att ännu en gång få lyssna till denne nyktre och klartänkte gamle fransman, som gång på gång träffar huvudet på spiken med en sådan lätthet att han själv inte tycks lägga märke till det . . .
. . . Den amerikanske ekonomen Carey har gett ut en ny bok, "Slavery at home and abroad". Under beteckningen "slavery" har han även tagit med de nyare formerna av träldom - Iöneslaveri etc. Han har skickat mig boken, där han på åtskilliga ställen citerat mina artiklar i "New York Tribune''; ibland kallas jag "en ny engelsk skribent" och ibland omnämns jag som ''en av New York Tribunes korrespondenter". Som jag förut berättat, har han i sina tidigare verk lovordat det borgerliga systemets ekonomiska "harmoni" och skyllt alla olägenheter på en alltför stor inblandning från statens sida. Nu har han emellertid ändrat tonen: det är den moderna industrins centraliseringstendenser som är upphovet till allt ont. Men felet är i hög grad Englands, eftersom detta land förvandlat sig självt till en verkstad för hela världen, så att alla andra stater avskiljs från verklig manufaktur och tvingas att återgå till primitiva jordbruksformer. Dessa Englands försyndelser beror i sin tur på Ricardos och Malthus' idéer; möjligen ligger den allra största skulden hos Ricardos jordränteteori. Denna teori leder i likhet med den industriella centraliseringen in på en väg som inte kan undgå att tvinga in samhället i kommunismen. För att undvika sådana hemskheter och i stället bli i stånd att skapa en över hela landet utsträckt fabrikskedja rekommenderas slutligen våra frihandelsfanatiker att - sätta upp skyddstullar. För att komma ifrån det borgerliga samhällets skadeverkningar, för vilka han gör England ansvarigt, föreslår han på äkta yankee-manér att samma utveckling skall påskyndas i hans eget land med hjälp av konstlade medel. För att ytterligare vädra sin aversion mot England börjar han också lovprisa de småborgerliga skikten i Schweiz, Tyskland, Kina etc. - detta är alltså samma karl som brukade håna Frankrike för att det påminde om Kina! Det enda i boken som har något värde är jämförelsen mellan slaveriet i Amerika och engelsmännens tidigare system med negerslavar i en del kolonier. Han påpekar att majoriteten av negerslavarna exempelvis på Jamaica alltid bestod av nyligen ditförda vildar, eftersom engelsmännens behandling gjorde att två tredjedelar av de importerade slavarna dog efter ett ars fångenskap och måste ersättas med nya. De amerikanska negrerna blir däremot i allt högre grad anpassade till det nya landet - t ex i fråga om språk och seder - så att de har vida större möjligheter att nå en frigörelse.
I ' Tribune" slår man självfallet på stora trumman för Careys bok. Carey och denna tidning har ju också ett viktigt drag gemensamt: båda använder en filantropisk-socialistisk jargong, som riktar sig mot industrialismen, men ändå förmår de inte dölja att de egentligen representerar Amerikas protektionistiska borgerskap - med andra ord industrimännen. Detta är också förklaringen till att "Tribune" kan hålla sin ställning som Förenta staternas "ledande pressorgan", trots alla "ismer" och all den socialistiska humbug den utvecklar.
Din artikel om Schweiz innebar naturligtvis ett verkningsfullt angrepp på "Tribunes" ledare och den Carey-tolkning som de presterar. Denna kamouflerade krigföring har jag själv anslutit mig till i en Indien-artikel, där engelsmannens spolierande av den inhemska industrin karakteriseras som revolutionärt. Det är en beskrivning som bör chockera dem ordentligt. Hela den brittiska förvaltningen därborta är och förblir för övrigt ett rent svineri .
Detta asiatiska områdes stationära karaktär - trots all meningslös aktivitet på den politiska ytan - har sin uppenbara förklaring i två samverkande omständigheter: I) alla offentliga arbeten har varit centralregeringens sak; 2) dessutom har hela landet, frånsett de fåtaliga större städerna, varit uppdelat i byar, av vilka var och en utgjort en liten värld för sig och haft sin egen självständiga sociala uppbyggnad. I en parlamentsrapport beskrivs dessa byar på följande sätt:
''Geografiskt uttryckt består en indisk by vanligen av några hundra tunnland delvis uppodlad mark. Politiskt är den uppbyggd ungefär som ytterst självständiga städer: varje by utgör i realiteten en liten republik för sig, och så tycks det alltid ha varit. Förtroendemän: I) Byns Potail (i vissa dialekter används andra benämningar, exempelvis Goud eller Mundil) representerar överheten; han har oftast den högsta bestämmanderätten över byns affärer. Det är han som svarar för ordningen, löser bybornas tvister och ser till att skatterna blir betalda . . . 2) En Curnum (eller Shanboag, eller Putwaree) fungerar som uppbordsmyndighet. 3) Taliary (eller Sthulwar) och 4) Totie är benämningar på män som utsetts att vaka över byn och dess odlingar. 5) Neerguntee kallas den som ser till att den primitiva konstbevattningen fungerar nöjaktigt. 6) Joshee är namnet på byns astrolog, som meddelar när tiden är inne för sådd och skörd och varnar folket för de av stjärnorna bestämda olycksdagarna. 7) Smeden tillverkar de primitiva jordbruksredskapen, och 8) timmermannen snickrar till de likaledes ytterst primitiva bostäderna. 9) Krukmakaren tillverkar husgeråden, och till 10) tvättgubben går man för att få sin blygsamma uppsättning kläder rensköljd . . . Vidare finns det 11) en barberare och 12) en silversmed, som ofta även är byns skollärare och diktare. Brahminen är ortens prästman. Denna enkla form av bystyre har landets folk praktiserat från urminnes tider. Flertalet byar har ytterst sällan fått sina gränser flyttade, och trots att de stundom på ett ohyggligt sätt härjats av hungersnöd, sjukdomar eller ödeläggande strider har samma namn, samma gränser, samma sysselsättningar och samma släkter fortsatt att prägla dem under seklernas gång. Så länge en by får behålla denna prägel bryr sig dess invånare inte om de politiska motsättningarna utanför den: dess inre ekonomi förblir oförändrad, och då spelar det inte någon roll vilket rike den tillhör eller vad regenten heter."
Potail-värdigheten går vanligen i arv. I en del av dessa samhällen har man organiserat kollektivjordbruk, men det vanligaste är att varje bybo brukar sin egen åkerlapp. Kastsystemet och slaveriet hör till bilden. De jordområden som inte odlats upp används som allmänna betesmarker. Kvinnorna väver och spinner till husbehov. Dessa idylliska republiker, där iver och misstänksamhet endast präglar strävandena att bevara byns gränser mot grannbyarna, förekommer alltjämt i nästan helt oförändrad form i de nordvästra delarna av Indien, som först relativt nyligen anslutits till samväldet. Jag tror knappast att man kan föreställa sig en mer solid grundval för den framstegsfientliga despotismen i Asien. Och en frigörelse från dessa stelnade gamla former var ett absolut villkor för att en europeisering skulle kunna komma till stånd - sedan må engelsmännen ha bemödat sig aldrig så mycket om att uppnå sina tvivelaktiga syften. Skatteindrivaren kunde aldrig ensam åstadkomma en sådan sak. För att beröva byarna deras förmåga att själva tillgodose sina behov måste man först förstöra deras uråldriga industri.
På Bali, en ö utanför Javas östra kust, finns denna hinduiska organisation, liksom även den hinduiska religionen, kvar i helt orörd form - och spår av den, liksom av indiskt inflytande överhuvud taget, kan man finna över hela Java. Egendomsfrågan utgör ett stort tvisteämne för de engelska skribenter som yttrat sig om Indien. I de kuperade bergstrakterna söder om Krishna tycks jordegendomen ha varit ett okänt begrepp. På Java tycks läget ha varit ett annat; sir Stamford Raffles, som varit engelsk guvernör där, framhåller i sitt verk "History of Java" att all mark ägdes av fursten, som" såg till att han fick sin tribut indriven överallt där den kunde erläggas." Det förefaller i alla händelser som om systemet utan jordegendom vunnit spridning i Asien genom muhammedanernas försorg.
Tilläggas bör också att det slag av byar som beskrivits ovan omtalas redan i Manu[4], där organisationen skildras sålunda: tio byar under en skatteindrivare, sedan hundra och därefter tusen.
Skriv snart!
Din
K.M
En bok som intresserat mig mycket är Thierrys ''Histoire de la formation et du progres du tiers-etat, 1853"[5]. Det är lustigt att se hur denne värde herre - som introducerat ''klasskampen'' bland franska hävdatecknare - i sitt förord ondgör sig över att de 'nya" teoretikerna nu talar om en motsättning mellan borgare och proletärer och till och med tror sig kunna spåra denna så långt tillbaka i tiden som till det tredje ståndets historia före 1789. Han ägnar verkligen mycken möda åt sina försök att bevisa att det tredje ståndet representerat alla samhällsgrupper utom adeln och prästerskapet, och enligt honom har bourgeoisien tjänat som språkrör för alla dessa grupper. Han citerar t. ex. den venezianske ambassadörens rapporter: "Vad man brukar kalla rikets 'stånd' är tre olika folkgrupper, nämligen prästerskapet, adeln samt den återstående delen av landets innevånare, som man kan sammanfatta under benämningen folket." Om M. Thierry behagat läsa våra studier, skulle han ha haft klart för sig att en verkligt skarp motsättning mellan bourgeoisien och folket självfallet aldrig blir skönjbar, förrän borgarna uraktlåter att markera det tredje ståndets oppositionsställning gentemot adeln och prästerskapet. Vill han söka efter de "historiska rötterna" till en sådan "modern antagonism" behöver han bara titta i sin egen bok; där finns en mängd klara belägg för att denna antagonism är lika gammal som det tredje ståndet självt. Det vore helt stilenligt om denne tänkare - som annars är en begåvad man i den genre han valt - skulle uppfatta uttrycket "senatus populusque romanus"[6] som ett bevis för att det i Rom aldrig funnits några andra sociala motsättningar än den mellan senaten och folket. Vad som särskilt intresserat mig i de dokument han citerar är att ordet "catalla", "capitalia" - kapital - först uppenbarar sig vid tiden för kommunernas uppkomst. Vidare har han - helt ofrivilligt - klargjort att ingenting gjorde mer för att hindra det franska borgerskapet från att fullborda sin seger än det faktum att man inte förrän 1789 kunde bestämma sig för att göra gemensam sak med bönderna. För följande punkter redogör han på ett utmärkt sätt - även om han undviker att belysa det inre sammanhanget:
I) Han påpekar att den franska bourgeoisien från första början - eller åtminstone ända sedan städerna kom in i bilden - fått ett överdrivet stort inflytande genom att dominera institutioner som parlamentet och byråkratin; till skillnad från i England har borgarna inte nöjt sig med den maktställning de erhållit genom handeln och industrin. Detta år ett faktum som ännu i dag präglar situationen i Frankrike.
2) I hans framställning visas på ett briljant sätt hur klassen återuppstår, i det att förgängelsen slukar de olika former där dess tyngdpunkt under olika perioder legat - och de olika fraktioner som nått inflytande genom dessa former. Det material som här presenteras belyser enligt min mening med en tidigare aldrig uppnådd klarhet den serie av metamorfoser som skapar klassherraväldet. När han talar om skrånas förtroendeuppdrag och liknande ting - kort sagt: om alla de yttre formerna för den industriella borgarklassens utveckling - använder han tyvärr dock sällan annat än banala och alltför välbekanta uttryck, trots att han även här studerat ett material som är okänt för andra. På ett mycket övertygande sätt betonar han däremot de revolutionära och konspirationsmättade tendenserna i de under elvahundratalet allt viktigare städerna. Kejsare som Fredrik I och Fredrik 2 utfärdade förbud mot "hemliga sammanslutningar" och uttryckte sig här i ungefär samma ordalag som nutidens tyska styresmän använder. Fredrik 2 frånkände sålunda i ett dekret av år 1226 de kommunala myndigheterna i Provence all rätt att uppträda som beslutande överhet:
"Då det nyligen kommit till Vår kännedom, att skrån och gillen i vissa städer och på vissa marknadsplatser och andra orter tagit sig före att själva upprätta domstolar, kanslier och andra styresmyndigheter vilka redan missbrukats på ett sätt som kommit stor skada stad, förklara Vi härmed som Vår kejserliga befallning att dessa myndigheter skola upplösas och att deras beslut för intet skola gälla."
Vidare: "Vi förbjuda likaså varje form av edsförbund inom eller emellan städerna, såväl mellan städer som mellan borgare eller mellan borgare och stad." (Ur Fredrik l:s fredslag.)
"Inga städer eller marknadsplatser äga rättighet att upprätta kommuner, förbund, sammanslutningar eller edssamfund av något slag, vad dessa än sig själva månde kalla; ej heller kunna eller böra Vi giva vårt kejsardömes städer och marknadsplatser rätt att utan sin närmaste överhets samtycke upprätta kommuner, förbund, sammanslutningar eller edssamfund, vad än dessa sig själva månde kalla." (Dekret utfärdat av Henrik VII.)
Här kan man väl känna igen den knastertorra stil som litet längre fram i tiden fått prägla den "centrala förbundskommissionens" skrivelser? På tysk botten nådde dessa "edssamfund" aldrig längre än till Trier, där Fredrik I såg till att de grundligt kvävdes år 1161: "De sammanslutningar eller edssamfund, som Vi låtit upplösa i staden Trier men som likväl enligt vad Vi hava inhämtat ånyo kommit till stånd, vare härmed förbjudna, och vad där bestämts skall hädanefter för intet gälla . . . "
Denna kejserliga politik gjorde att de franska kungarna i hemlighet stödde dessa "edsförbund" och "kommuner" i Elsass, Lothringen, Franche-Comté etc. - i syfte att avskilja dessa områden från kejsardömet: ''Av underrättelser Vi låtit inhämta hava Vi funnit att konungen av Frankrike sökt locka eder att ej längre rätt beflita eder om sann undersåtlig trohet ' (ur ett brev från Rudolf I till invånarna i Besancon). Precis samma metoder använde man för att försöka uppvigla befolkningen i de italienska städerna.
Det är ofta lustigt att se hur man kunde använda ordet "communio" som ett skällsord, med samma tonfall som när man i dag talar om kommunismen. Gudsmannen Guilbert av Noyon skriver sålunda att ''communio är ett nytt ord av ytterligt dålig klang."
Inte sällan ligger det någonting patetiskt i de ord som elvahundratalets borgare använde för att uppmana bönderna att fly till städerna och söka skydd hos edsförbunden. I Saint-Quentins stadsförfattning läser man sålunda:
''Vi har alla svurit att stödja varandra, rådslå med varandra och gemensamt värna om och ansvara för vårt samhälle. Gemensamt har vi beslutat att var och en som vill inträda i vår kommun och ge oss sitt stöd skall hälsas välkommen, ty våra portar står öppna för alla, även dem som är stadda på flykt eller av fruktan för mäktiga fiender söker vårt skydd; och om de behandlats skändligt av sina herrar skall vi tillse att rättvisa blir skipad. "
Din
K. Marx
. . . I förrgår höll man en liten bankett för att fira ''People's Paper''s[7] fyraårsdag. Den här gången tackade jag ja, eftersom läget nu år sådant att det kunde te sig lämpligt och eftersom jag var den ende av flyktingarna som blivit inbjuden (vilket påpekades i tidningen). Det blev alltså min sak att hålla det första skåltalet, där jag skulle höja mitt glas för proletariatets suveränitet i alla länder. Jag höll därför ett kortare tal - på engelska - som jag emellertid inte tänker vidarebefordra till trycket. Jag uppnådde det mål jag hade i kikaren. M. Talandier, som måst köpa sig en biljett för två och en halv shilling, blev i likhet med hela det övriga emigrantgänget övertygad om att vi är chartisternas enda "intima" bundsförvanter, som när som helst på nytt kan uppträda i den position historien redan gett oss, trots att vi avstår från offentliga demonstrationer och överlåter åt fransmännen att kokettera med sina förbindelser med chartismen. Det var nödvändigt att söka markera detta; på mötet den 25 februari, då Pyat satt som ordförande, uppträdde nämligen den gamle tyske lurken Scherzermed rätt så gräsliga utgjutelser om att "de lärde" i Tyskland, "de intellektuella arbetarna" lämnat dem (lurkarna) i sticket och inte gjort någonting för att hindra dem från att blamera sig inför andra nationer. Scherzer är ju en figur Du känner från Paris-tiden. Jag har haft ännu ett par sammanträffanden med vännen Schapper, som visat sig vara en synnerligen ångerfull syndare. Det tycks snarast ha varit nyttigt för hans förståndsgåvor att han under de senaste två åren hållit sig undan i stor avskildhet. För alla eventualiteter kan det, som Du säkert förstår, vara bra att ha karlen under kontroll, och ännu bättre är det att klara honom undan Willichs inflytande. Schapper är nu ursinnig på de okunniga figurerna vid Windmill Street[8].
Jag skall ordna med Ditt brev till Steffen. Levys brev skulle Du ha behållit. Gör så med all post som jag inte särskilt ber Dig att skicka tillbaka hit ! Det är bäst att breven skickas kring så litet som möjligt . Din uppfattning om Rhen-provinsen delar jag i alla avseenden. En tråkig sak för oss är att jag i framtiden tycker mig skymta någonting som luktar ''landsförräderi''. Det kommer att bero på utvecklingen i Berlin om vi skall klara oss eller om vi kommer att tvingas in i en ställning liknande den klubbfolket i Mainz intog i den gamla revolutionen[9]. Det vore hårt. Vi som gladde oss så över vara förtjänstfulla bröder på andra sidan Rhen! I Tyskland blir hela programmet beroende av vilka möjligheter man har att understödja proletärernas revolution genom ett bondekrig i någon sorts modern upplaga. Om det Iyckas, kommer hela saken att gå alldeles utmärkt . . .
Käre Marx!
På vår irländska resa for vi först från Dublin till Galway vid västkusten, därifrån fortsatte vi 20 mil inåt landet i nordlig riktning, så kom vi till Limerick, och sedan följde vi Shannon ner mot Tarbert, Tralee och Killarney och kom därefter tillbaka till Dublin - sammanlagt blir det mellan 450 och 500 engelska mils färd inom landet, vilket innebär att vi sett ungefär två tredjedelar av hela Irland. Frånsett Dublin, vars förhållande visavi London är ungefär detsamma som Düsseldorfs gentemot Berlin och som ser ut precis som man föreställer sig en liten forntida huvudstad (med idel engelskbyggda hus), ger hela landet och allra främst städerna närmast ett intryck av att man lika gärna kunde befinna sig i Frankrike eller Norditalien. Massor av gendarmer, byråkrater, präster, advokater och godsägare men ingen som helst industri, så det vore svårt att fatta hur alla dessa parasiterande plantor klarar livhanken, om inte böndernas fattigdom kompletterade bilden på ett så tydligt sätt. Överallt finner man synliga bevis på regeringens så kallade ''omfattande åtgärder"; den lägger sig i allting, och av den omskrutna självstyrelsen hittar man inte ett spår. Irland kan betraktas som den första engelska kolonin; på grund av sitt geografiska läge kan den dessutom styras enligt de gamla metoderna,
och redan här kan man observera att det engelska folkets "frihet" möjliggörs av förtrycket inom kolonierna. Jag har aldrig sett så många gendarmer i något annat land, och de törstiga preussiska konstaplarnas laddade apparition har vidareutvecklats till fullkomning av de med karbiner, bajonetter och handklovar beväpnade poliserna här.
Ett karakteristiskt drag här är ruinerna - de äldsta är ifrån 400- och 500-talen och de nyaste har kommit till under vårt eget sekel; exempel finns sedan även från alla perioderna däremellan. De allra äldsta är kyrkor; bland de ruiner som inte är äldre än drygt fyrahundra år finns också en del slott - och så finns det även åtskilliga ruiner från detta sekel; de har alla . varit bostäder åt bönder. Västerut, särskilt i Galwaytrakten, vimlar det av , förfallna bondgårdar, de flesta inte övergivna förrän efter 1846. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att hungersnöden skulle kunna ha en sådan verkan. Hela byar ligger ödelagda, och mellan dem hittar man präktiga parkområden, tillhöriga en av de få grupper som alltjämt bor här, de mindre godsägarna, mestadels advokater. Situationen har skapats av . hungersnöd, emigration och hårda pålagor i förening. Man ser inte ens . någon boskap ute på fälten. Allt är en enda steril öken, som ingen vill ha. I grevskapet Clare, söder om Galway, är läget något bättre. Där finns det åtminstone boskap, och kullarna ner emot Limerick är väl uppodlade - på de flesta områdena av bönder som kommit från Skottland. Ruinerna har . städats undan, och trakten ser borgerligt välmående ut. Åt sydväst finns det gott om berg och sumpmarker men också underbara skogsområden; på andra sidan om dem finner man återigen ypperliga betesmarker, särskilt i Tipperary; och fram emot Dublin hittar man sedan stora jordområden som stegvis överförs i storgodsägarnas händer.
Landet blev fullständigt utarmat under de engelska erövringskrigen mellan 1100 och 1850 (ty i realiteten rådde antingen krig eller belägringstillstånd under hela denna period). Man har funnit att de flesta . ruinerna är ett resultat av krigets härjningar. Även befolkningen har fått . sina karakteristiska drag av detta, och trots sin nationella fanatism har folk här en känsla av att inte längre höra hemma i detta land - deras eget land. Irland åt engelsmännen! Det är denna paroll som håller på att förverkligas. Irländaren vet att han inte kan tävla med engelsmannen, som kommer hit l gynnad av så många förmåner, och emigrationen kommer inte att avta . förrän den alltmer dominerande keltiska folkgruppen far dit pepparn växer. Alla de initiativ irländarna själva tagit har krossats både politiskt och ekonomiskt. Genom ett ständigt förtryck har de förvandlats till en totalt utarmad nation, och som alla vet har deras uppgift nu blivit att förse
England, Amerika, Australien och andra stater med horor, svindlare, hallickar, ficktjuvar, tiggare etc. Till och med aristokratin är utarmad. Godsägarna, som på alla andra håll förborgerligats, lever här i en sällsam fattigdom. Kring sina boningshus har de vanligen jättelika, häpnadsväckande vackra parker, men all övrig mark är vanskött, och varifrån det skulle kunna utvinnas några pengar är svårt att se. Man skulle kunna skratta ihjäl sig åt dessa figurer. Oftast är de långa, starka, ståtliga karlar av blandat ursprung; alla bär jättelika mustascher under enorma romerska näsor och uppträder i en militär stil å la pensionerade överstar. Oftast flackar de land och rike kring på jakt efter alla slags nöjen, och om man hör sig för får man veta att de inte har ett nickel, är skuldsatta upp över öronen och lever i ständig fruktan för sina fordringsägare.
De metoder och medel England använder för att styra detta land - förtryck och korruption heter de viktigaste; de är ting som man klarat med stor framgång redan långt innan Bonaparte försökte sig på sådant - skall jag snart skriva mer om, såvida Du inte snart kommer över. Vad har Du för planer?
Din
F.E
. . . Din artikel "Army"[10]är alldeles utmärkt; dess omfång fick mig emellertid att känna mig som om jag fått ett slag i huvudet, för det kan aldrig ha varit nyttigt för Dig att ha behövt arbeta så hårt. Om jag vetat att Du skulle bli tvungen att arbeta till långt in på natten, hade jag betydligt hellre sett att Du låtit hela saken flyga och fara.
Armébegreppets historia bekräftar på ett ovanligt klart sätt vår uppfattning om sambandet mellan produktivkrafterna och de sociala förhållandena. Krigsmakten har haft stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Det var sålunda inom hären som de gamle först introducerade ett verkligt utvecklat lönesystem. Hos romarna blev på samma sätt uttrycket peculium castrense[11] den första juridiska bekräftelsen på att även andra än familjefäder ägde rätt att inneha lösöre. Hantverkarna inom armen bildade förbund av skråkaraktär. Det var också på det militära området som man började använda sig av maskinella hjälpmedel i större skala. Till och med den särskilda värdesättningen av metaller - och användningen av dessa som pengar - tycks ha sammanhängt med den militära betydelse dessa erhöll, så snart man passerat Grimms stenålder. Även arbetsfördelningen inom ett fack genomfördes först inom krigshärarna. Här kan man få en träffande resumé av de borgerliga samhällsformernas hela utvecklingshistoria. Om Du någon gång kan få litet tid över, måste Du skriva om hur hela systemet ter sig betraktat i detta perspektiv.
De enda punkter som Din framställning enligt min mening borde ha kompletterats med är följande: 1. Det första i stor skala färdigbildade legosoldatsystemet, hos kartagerna (för vårt privata bruk ska jag studera den kartagiska härens förhållanden i en tysk bok jag på sistone fått kännedom om); 2. Krigshärarnas utveckling i Italien under fjortonhundratalet och början av femtonhundratalet. I alla händelser tog en hel del taktiska knep form där. I Machiavellis verk om Florens' historia finns det en utomordentligt roande redogörelse för kondottiärernas stridsmetoder sinsemellan. (Jag skall se till att Du får ett utdrag.) (Nej förresten, det är bättre att jag tar med mig Machiavellis mästerliga florentiska historia nästa gång jag far för att hälsa på Dig i Brighton - när det nu blir.) Slutligen borde Du ha tagit med 3. det asiatiska militärsystemet, sådant som det först dök upp hos perserna och sedan återkom, låt vara i en på många sätt förändrad form, hos mongolerna, turkarna etc....
. . . För övrigt är det åtskilligt som artar sig bra. Sålunda har jag till exempel Lyckats kasta undan hela den profituppfattning som hittills godtagits. Vid valet av rätt metod för behandling av den frågan har jag haft stor nytta av att jag på nytt kunnat bläddra igenom Hegels Logik - av en ren tillfällighet föll det sig så att Freiligrath hittade några gamla Hegel-volymer, som ursprungligen tillhört Bakunin, och dem skickade han mig som gåva. Man borde på ett för vanliga människor begripligt sätt klargöra det rationella i den metod Hegel upptäckt men även insvept i en rad mystiska fraser . . . Om jag någonsin på nytt far tid över till detta slags arbete, skulle jag bra gärna vilja ägna två eller tre tryckark åt den uppgiften
. . . Skicka mig förresten ändå den utlovade hegelska naturfilosofin! Just nu sysslar jag en smula med fysiologi och tänker i samma veva läsa litet om jämförande anatomi. Där kan man nu hitta en del högst spekulativa ting, som emellertid inte upptäckts förrän på senare tid; jag skulle gärna vilja se efter om inte gubben anat något av allt detta. Så mycket är i alla fall säkert: om han i dag haft att skriva en naturfilosofi, hade allt detta material av sig självt uppenbarat sig för honom från alla håll. Folk har för övrigt inget som helst begrepp om vilka framsteg som gjorts inom naturvetenskapen under de senaste trettio aren. Vad som varit avgörande för fysiologin är främst den organiska kemins oerhörda utveckling och därnäst mikroskopet, vars möjligheter man inte på rätt sätt förmått utnyttja förrän under de två senaste decennierna. Användningen av mikroskopet har lett till ännu viktigare upptäckter än framstegen inom kemin. Den viktigaste som revolutionerat hela fysiologin och skapat de nödvändiga förutsättningarna för den jämförande fysiologin, är upptäckten av cellerna - hos växter upptäcktes de av Schleiden och hos djur av Schwann (omkring 1836). Allting är celler. Cellen är Hegels "varat i sig'', och i sin utveckling genomgår den exakt den hegelska processen, för att slutligen resultera i "iden": den fullbordade organismen.
Ett annat rön som skulle ha glatt gamle Hegel är, inom fysiken, det som gäller krafternas korrelation[12], eller lagen om hur under givna förutsättningar mekanisk rörelse - alltså mekanisk kraft - omvandlas till värme (exempelvis genom friktion); värme omvandlas till ljus, ljus till elektricitet (genom kemiska fenomen av typen Voltas stapel) och elektricitet till magnetism. Dessa omvandlingar kan också äga rum på annat sätt och gå i motsatt riktning. En engelsman, vars namn jag inte kommer ihåg just nu[13], har bevisat att dessa krafter övergår i varandra enligt klart markerade regler vad kvantiteten angår, så att ett visst kvantum av exempelvis elektricitet motsvarar en viss mängd av någon av de andra krafterna, t. ex. magnetism, ljus, värme eller rörelse. Därigenom har det blivit omöjligt att i fortsättningen föra fram den förflugna teorin om latent värme. Men är inte detta en utomordentligt fin materiell motsvarighet till hur reflexionsbetingelser kan upplösas i varandra?
En sak är säker: Genom att studera den jämförande fysiologin får man ett rejält förakt för alla försök att idealisera människan och upphöja henne på andra djurs bekostnad. I varje detalj slås man av hur strukturen överensstämmer med andra däggdjurs, och själva grunddragen kan man återfinna även hos ryggradsdjuren, ja till och med - låt vara mindre tydligt - hos kräftdjur, insekter, binnikemaskar etc. Hegels tankar om kvalitetens relationer till kvantiteten passar också in alldeles utmärkt här. Hos de lägsta infusionsdjuren finner man slutligen den ursprungliga formen, den enkla, självständigt levande cellen, som i sin tur inte på något märkbart sätt skiljer sig från de lägst stående växterna (encelliga svampar av den typ som kan angripa vin, potatis etc.) eller från högre utvecklade bakterier eller människornas ägg och spermier; allt detta påminner också i hög grad om den levande kroppens självständiga celler (blodkroppar, hudceller och celler i slemhinnor, körtlar, njurar etc.) . . .
. . . Med den fördelaktiga vändning världshandeln nu tagit (trots att den oerhörda kapitaltillväxten på bankkonton i London, Paris och New York ger klart besked om att situationen ännu är långt if rån tillfredsställande) är det i alla fall trösterikt att erfara att revolutionen inletts i Ryssland - ty sammankallandet av "notabiliteter" i Petersburg är enligt min mening ett säkert tecken på detta[14]. Även i Preussen är läget värre än det var 1847, och de löjeväckande förhoppningar som knutits till den preussiske prinsens sympatier för medelklassen kommer att upplösas och förbytas i en dovt ursinne. Det kan inte skada fransmännen att få erfara att världsutvecklingen ingalunda är absolut beroende av dem. Samtidigt pågår bland slaverna, särskilt i Böhmen, en ytterst livlig politisk aktivitet som är avsedd att få en kontrarevolutionär verkan men som kommer att göra den sociala situationen mer jäsande än någonsin. Det ryska kriget 185~55 har uppenbarligen påskyndat den nu aktuella utvecklingen i Ryssland, hur ynkligt det än var och hur litet skada det än må ha vållat ryssarna (det enda land som skadades nämnvärt var väl snarast Turkiet). Att de tyska revolutionärerna i alla avseenden blev så påverkade av fransmännen berodde enbart på Rysslands hållning. Den inre aktiviteten i Ryssland innebär att detta dåliga skämt försvinner ur bilden. Så snart utvecklingen där börjar avteckna sig en aning tydligare skall vi få se i hur hög grad det duktiga regeringsrådet Haxthausen låtit sig luras av "myndigheterna" och de av dessa myndigheter dresserade bönderna.
Vi kan inte förneka att det borgerliga samhället fått uppleva ett nytt 1 500-tal, och jag hoppas att detta nya
1 500-tal skall markera dess utslocknande, precis som det första fick bevittna dess födelse. Det borgerliga samhällets egentliga uppgift är att upprätta en världsmarknad - eller åtminstone dra upp huvudlinjerna för en sådan - och skapa en produktion som anpassats till denna. Eftersom jorden är rund, tycks det som om man uppnått detta genom att kolonisera Kalifornien och Australien och tvinga sig in i Kina och Japan. För oss är den svåra frågan denna: På kontinenten är revolutionen nära förestående, och den kommer genast att få en socialistisk utformning. Men kommer den inte ganska säkert att slås ner i den här lilla avkroken, vars borgerliga system alltjämt vidareutvecklas inom så mycket större områden?
Vad särskilt Kina beträffar har jag genom en noggrann analys av handelsutvecklingen sedan 1836 fått klart för mig att för det första avslöjades 1847 att den engelska och amerikanska exportökningen 1811 16 varit ett rent bedrägeri; inte heller under de följande tio åren ändrades siffrorna nämnvärt, medan däremot importstatistiken, för varor som från Kina sändes till England och Amerika, sköt i höjden - och för det andra resulterade intagandet av Hongkong och öppnandet av de fem hamnarna endast i att handeln gick över från Kanton till Shanghai. De övriga handelsstäderna fick knappast någon betydelse alls. Den avgörande orsaken till att denna marknad blev mindre givande tycks ha varit opiehandeln till vilken i realiteten all tänkbar ökning av exporten till Kina är och förblir begränsad; men till de faktorer som bidragit hör också landets inre ekonomiska uppbyggnad, dess efterblivna jordbruk etc. - ting som behöver lång tid på sig för att kunna förändras. Englands nuvarande avtal med Kina - en avtal som enligt min mening utformats av Palmerston i samråd med den ryska regeringen och medförts av lord Elgin på dennes resa - ger i hela sin utformning ett intryck av öppet hån . . .
. . . Vad det historiska materialet beträffar[15], tycker jag att Ni med stor åskådlighet och ett korrekt hänvisande till den senare utvecklingen skildrat de båda företeelser i tidsbilden som främst fångat Ert intresse: adelns nationella strävanden, representerade av Sickingen, och den teoretiska rörelsen med dess vidareutveckling på det teologiska och kyrkliga fältet, reformationen. Till det som tilltalar mig mest hör scenerna mellan Sickingen och kejsaren och mellan legaten och Triers ärkebiskop: (Här har Ni verkligen skapat ett stycke briljant karaktärsteckning: den estetiskt och klassiskt skolade och politiskt-teoretiskt klarsynte legaten, världsmannen, gentemot den inskränkte tyske kyrkofursten - och samtidigt åskådliggörs tydligt de väsensskilda makter som de båda figurerna representerar. Även i dialogen mellan Sickingen och Karl är personteckningen mycket skickligt gjord.) Huttens självbiografiska berättelse, vars innehåll Ni med rätta funnit vara av betydelse, förs också på ett mycket dramatiskt sätt in i sammanhanget. Ett annat viktigt parti är den femte aktens dialog mellan Balthasar och Franz, där den förstnämnde för sin herre klargör den verkligt revolutionära politik som denne borde ha fört. Det är här det sant tragiska momentet kommer i dagen, och eftersom detta betyder så mycket för hela dramat förefaller det mig som om det kunde ha betonats med aningen större tydlighet redan i den tredje akten, där flera scener skulle ha lämpat sig utmärkt för detta. Men här förlorar jag mig återigen i detaljer.
Städernas och furstarnas betydelse under denna epok klargörs också med stor tydlighet vid flera tillfällen, och det politiska skeendets officiella element har sålunda skildrats med all den grundlighet någon kan begära. Men det förefaller mig som om Ni inte i tillräckligt hög grad uppmärksammat dess inofficiella element - böndernas och proletärernas ställningstaganden och dessas sätt att påverka de teoretiska resonemangen. Böndernas opposition mot furstarna var lika starkt markerad och lika nationell till sin inriktning som adelns, och den oerhörda kamp som krävdes för att kväsa den kontrasterar starkt mot det lättsinne med vilket adeln lät sig förmås att lämna Sickingen i sticket och återgå till sin vanliga lakejroll. Därför tycks det mig som om Ni presenterat en alltför ytlig bild av böndernas resning i Er dramatiska gestaltning, som jag sålunda uppfattar som alltför abstrakt och alltför litet realistisk. Scenen med ' bondeuppviglaren" Joss Fritz gör visserligen ett övertygande intryck, och denne gestalt är nog i och för sig korrekt tecknad, men scenen visar inte med tillräcklig kraft hur upprorsstämningen hos bönderna, till skillnad från den som kom till uttryck inom adeln, redan började te sig som en frigjord naturkraft. Enligt min uppfattning bör en dramatiker inte ta så stora intryck av Schiller att han glömmer bort Shakespeare - idealismen får inte helt tränga undan realismen. Det skulle ha funnits många möjligheter att få in mer liv i scenerna, om de lägre samhällsgrupperna i sin vid denna tid underbart brokiga sammansättning fått spela en större roll; på så sätt skulle adelns nationella strömningar ha erhållit en utomordentligt verkningsfull bakgrund, mot vilken de skulle ha avtecknat sig på ett riktigare sätt. Under detta skede, då det feodala systemet börjat knaka i fogarna, fanns det förvisso ett underbart typgalleri av fascinerande gestalter - kringflackande tiggarkungar, utfattiga knektar och äventyrare av alla sorter - vilka kunde skapa en Falstaff-miljö, som i ett historiskt drama av detta slag kunnat bli ännu mer effektfull än den är hos Shakespeare! Men även om man bortser från detta, tycks det mig som om just detta underlåtande att betona böndernas roll blir en av orsakerna till att också adelns nationalistiska opposition i viss mån framställts på ett oriktigt sätt, så att det verkligt tragiska i Sickingens öde inte kan urskiljas tillräckligt tydligt. Jag har svårt att tro att majoriteten av adeln vid denna tid kan ha haft några planer på att sluta förbund med bönderna; genom att förtrycka bondeklassen erhöll adelsmännen ju en högst avsevärd del av sina inkomster. En allians med städerna hade varit rimligare, men en sådan kom aldrig till stånd - åtminstone inte i någon betydande utsträckning. Adeln skulle emellertid aldrig ha kunnat få igång någon nationell revolution på annat sätt än genom att gå samman med stadsfolket och - framför allt - med bönderna. Enligt min mening ligger hela tragiken just i detta faktum att den viktigaste förutsättningen för en revolution, ett samarbete med bönderna, var omöjlig att få till stånd; därför kom adelns politik endast att gillas av ett fåtal, och vid det tillfälle då adelsmännen ville gå i spetsen för ett nationellt omvälvningsförsök fick de sålunda folkmajoriteten emot sig och blev tvungna att ge upp. Jag kan inte bedöma om Ert antagande att Sickingen haft vissa kontakter med bönderna verkligen är historiskt korrekt, och den frågan är ju inte heller av någon större betydelse. Om Hutten någonstans i sin skildring nämner bönderna, går han knappast någonstans närmare in på den känsliga frågan om deras hållning gentemot adeln; jag vill minnas att han ger prästerna skulden för lantbefolkningens vrede. Jag tänker ingalunda ifrågasätta Er rättighet att förmoda att Sickingen och Hutten önskade verka för bondeklassens frigörelse, men här ställs Ni direkt inför deras tragiska dilemma: deras ställningstagande placerar dem i så fall mellan adeln, som avgjort var emot en sådan frigörelse, och bönderna själva. I detta ligger enligt min åsikt den tragiska motsättningen mellan en historisk nödvändighet och det omöjliga i dess genomförande. Genom att Ni inte dröjer tillräckligt vid denna aspekt får hela tragedin genast mer obetydliga dimensioner: i stället för att genast ge sig på kejsaren och hela kejsardömet nöjer sig Sickingen med att angripa en underordnad furste (här har Ni dock låtit även bönderna spela en viss roll), och misslyckandet blir enbart en följd av den övriga adelns likgiltighet och feghet. Denna räddhåga skulle emellertid ha kunnat förklaras på ett helt annat sätt, om Ni tidigare med större tydlighet skildrat de laddade stämningarna inom bondeklassen och den alltmer konservativa attityd adelsmännen börjat markera av fruktan för nya förbund av typen "Bundschuh"och "Armer Konrad"[16]. Detta är ett av de sätt Ni kunde ha använt Er av för att fora in de lägre samhällslagren i upprorsbilden, men man skulle mycket väl kunna hitta på ett tiotal andra som kunde vara minst lika lämpliga . .
. . . För övrigt arbetar jag med stor frenesi, och egendomligt nog fungerar skallen bättre än på åratal, trots allt elände runt omkring mig. Den här volymen gör jag extra tjock, eftersom de tyska fähundarna gärna värderar en bok efter kubikinnehållet. Nu har jag förresten blivit klar med den förbaskade jordräntan (som jag i den här delen inte tänker så mycket som ens knysta om). Jag har länge betvivlat att Ricardos teorier är helt korrekta, och nu har jag till sist Lyckats fastställa i vilket avseende hart bluffar. Dessutom har jag kommit på en del andra intressanta och häpnadsväckande ting sedan vi sågs senast, och dem tänker jag ta med redan i detta band.
Det är lustigt att se hur Darwin, som jag tagit mig en ny titt på, påstår sig tillämpa Malthus' idéer även på djur- och växtriket, trots Malthus' uttryckliga påpekanden att han endast avsett människorna, vilkas villkor hela hans framställning går ut på att skildra som stående i en diametralt motsatsförhållande till djurens och växternas. Det är märkvärdigt hur län det är för Darwin att bland växter och djur känna igen det engelska samhällets förhållanden när det gäller arbetsfördelning, konkurrens, presentation av nya marknader, "uppfinningar" och "kamp för tillvaron" á la Malthus. Här möter man Hobbes' bellum omnia contra omnes[17], och det hela för tankarna till]l Hegels fenomenlära, där det borgerliga samhället skildras som ett "andligt djurrike" - hos Darwin är det i stället djurriket, som får uppträda med det borgerliga samhällets grunddrag . . .
Käre Frederick!
Hjärtligt tack för Dina tio pund.
Jag är mycket ledsen över att Du för min skull fått Dina ekonomiska angelägenheter tilltrasslade, men vad kan man egentligen göra åt den saken? Inför en kris som den amerikanska står man rätt hjälplös. Därtill kommer min extra vidriga otur att behöva ha någonting att skaffa med en sådan blaska som ''Presse" i Wien. Annars skulle man nog åtminstone i viss utsträckning kunna ordna ersättning för "Tribune"-historien. Tror Du att det möjligen nu kunde vara rätta ögonblicket att erbjuda sina tjänster som korrespondent åt exempelvis "Evening Post'' (antislaverigruppernas tidning i New York)?
Det är förvisso ett underverk att jag haft möjlighet att föra de teoretiska utredningarna så långt som de nu kommit. Nu tänker jag emellertid redogöra för ränteteorin redan i denna volym - i en tillägg, som får "illustrera" en tidigare formulerad princip. Jag skall i några få ord förklara denna rätt utdragna och tillkrånglade utredning för Dig, så att Du sedan kan säga mig vad Du tycker.
Som Du vet räknar jag med två slag av kapital: konstant kapital (råmaterial, hjälpmedel, maskiner etc.) vars värde helt enkelt återkommer i produktens värde, och variabelt kapital, med vilket jag menar det kapital som används till' löner, vilka representerar ett lägre inlagt arbetsvärde än vad den avlönade arbetaren erlagt. Tjänstgör arbetaren t. ex. i tolv timmar för en lön som endast motsvarar tio arbetstimmars värde - då ger han i utbyte mot sin lön det variabla kapitalet plus en femtedel (två timmar). Detta sistnämnda tillägg kallar jag mervärde (surplus value).
Antag att mervärdekvoten (omfattningen av arbetsdagen och det överskottsarbete som arbetaren åstadkommer utöver det som är nödvändigt för att svara mot hans lön) är given och motsvarar 50 procent. Om i en sådant fall arbetsdagen är 12 timmar, arbetar den avlönade arbetaren i 8 timmar åt sig själv och i 4 timmar (8/2) åt arbetsgivaren. Antag sedan att detta gäller för alla branscher, så att alla skillnader beträffande den genomsnittliga arbetstiden endast beror på arbetets större eller mindre svårighetsgrad etc.
Under sådana omständigheter, med ett likadant utformat exploaterande av arbetaren inom olika branscher, kommer inom olika produktionsområden olika kapital av samma storlek att resultera i mycket varierande mervärdebelopp och därför också att erhålla högst olika siffror som profitkvot, eftersom profiten endast avgörs av mervärdets relation till det satsade totalkapitalet. Detta beror då på kapitalets organiska uppbyggnad - det vill säga dess uppdelning i konstant och variabelt kapital.
Vi antar att merarbetet, liksom ovan, är lika med 50 procent. Om då vi exempelvis säger att 1 pund = 1 arbetsdag (det har ingen betydelse om man tänker sig att denna motsvarar en vecka, etc), arbetsdagen = 12 timmar och det nödvändiga arbetet (det som motsvarar betalningen) = 8 timmar; då blir lönerna för 30 arbetare (eller arbetsdagar) = 20 pund och värdet av deras arbete = 30 pund, det variabla kapitalet för en arbetare = två tredjedels pund och det värde han producerat = I pund. Vad det mervärde som produceras av en kapital på 100 pund då kommer att belöpa sig till varierar i hög grad inom olika industriformer - alltefter hur proportionerna ter sig när det gäller den nämnda summans uppdelning i konstant och variabelt kapital. Vi kan kalla det konstanta kapitalet k och det variabla v. Om exempelvis inom bomullsindustrin fördelningen skulle vara 80 för k och 20 för v, då blev produktens värde = 110 (efter att ha erhållit 50 procent i mervärde eller merarbete). Mervärdet belöper sig till 10 och profitkvoten = 10 procent, eftersom profiten motsvarar 10 (mervärdet) i relation till 100 (det satsade kapitalets totala värde). Om man utgår ifrån att fördelningen mellan det konstanta och det variabla kapitalet inom konfektionen är 50 - 50, då blir produkten = 125, mervärdet (om kvoten som ovan är 50 procent) = 25 och profitkvoten = 25 procent. Tag en annan industri, där fördelningen är 70 för k och 30 för v; då blir produkten = 115 och profitkvoten = 15 procent. Och i en industri, där proportionerna är 90 för k och 10 för v, blir - slutligen - produkten = 105 och profitkvoten = S procent.
Här har vi, vid samma grad av arbetsexploatering, mycket varierande mervärdebelopp för lika stora kapitalsummor som investerats i olika industrigrenar och som med anledning härav haft att göra med mycket olika profitkvotsiffror.
Men sammanför vi de ovan nämnda fyra kapitalen erhåller vi:
Produktens
värde
1. k 80, v 20 110 Profitkvot = 10 %
2. k 50, v 50 125 Profitkvot= 25 % Mervärdekvoten
3. k 70, v 30 115 " = 15 % i alla de 4
4. k 90, v 10 105 " = 5 % fallen = 50 %
Kapital = 400 Profit = 55%
På 100 blir detta en profitkvot av tretton och tre fjärdedels procent.
Med hänsyn till klassens totala kapital (400) skulle profitkvoten motsvara 13 3/4 procent. Och kapitalisterna är bröder. Konkurrens (överförande av kapital eller bortdragande av kapital från en industrigren till en annan) åstadkommer att lika stora kapital inom olika industrigrenar lämnar samma genomsnittliga profitkvot - trots summornas olika organiska uppbyggnadstyper. Med andra ord: den genomsnittsprofit som ett kapital på exempelvis 100 pund uppnår inom en speciell produktionsgren, utvinner det inte som detta speciellt satsade kapital (och följaktligen inte heller i proportion till det mervärde det producerar) utan som en motsvarande del av kapitalistklassens sammanlagda kapital. Det är en aktie, på vilken utdelning - i förhållande till dess storlek - utbetalas ; från den summa som mervärdet av hela denna samhällsgrupps variabla kapital (utlagt i löner) producerar.
För att nu 1, 2, 3 och 4 på den ovanstående bilden skall erhålla samma genomsnittsprofit fordras att alla måste sälja sina varor för 113 3/4 pund. I fallen I och 4 måste varorna säljas över värdet - och i de båda andra fallen under värdet.
Pris som regleras på detta sätt = kapitalkostnaderna + genomsnittsprofiten - exempelvis 10 % - är vad Smith kallar naturligt pris, kostnadspris, etc. Det är till detta genomsnittspris som tävlandet mellan olika industriavdelningar kan reducera de olika industriernas priser (genom att tillföra eller dra bort kapital). Konkurrensen åstadkommer inte att varorna säljs efter sin värde utan bara att de säljs till kostnadspriset, som kan överensstämma med det rätta värdet men också kan ligga under eller över detta, alltefter kapitalens organiska sammansättning.
Ricardo förväxlar värdet med kostnadspriset. Han tror att om det existerade en absolut ränta (en ränta som var oberoende av de olika marktypernas olika grad av bördighet), skulle jordbruksprodukter etc. alltid betalas över värdet, därför att de skulle betalas över kostnadspriset (det satsade kapitalet + genomsnittsprofiten). Det skulle kasta den fundamentala lagen överända. Han förnekar alltså den absoluta räntans existens och räknar bara med differentialräntan.
Hans benägenhet för att sätta likhetstecken mellan varornas värde och deras kostnadspris bygger emellertid på en helt galen föreställning, som han övertagit från Adam Smith.
I verkligheten ligger det till så här:
Antag att allt kapital utom jordbrukskapitalet i genomsnitt är uppbyggt enligt fördelningen 80 för k och 20 för v, så att produkten (vid en mervärdekvot av 50 procent) = 110 och profitkvoten = 10 procent.
Antag vidare att genomsnittsfördelningen inom jordbrukskapitalet = 60 för k och 40 för v. (Dessa siffror stämmer statistiskt ganska bra med förhållandena i England; betesräntorna etc. påverkar inte dessa ting, eftersom de själva avgörs av spannmålsräntan.) Då blir produkten, med den ovan skisserade exploateringen av arbetet, = 120 och profitkvoten = 20 procent. Om därför bonden vill sälja sina varor till deras värde, säljer han dem för 120 - och inte för 110, som är kostnadspriset. Men jordägandet gör att bonden inte kan utjämna värdet med kostnadspriset, som hans kapitalistkollegor gör. Kapitalkonkurrensen kan här inte åstadkomma detta. Jordägaren kommer emellan och snappar åt sig skillnaden mellan värdet och kostnadspriset. Att det konstanta kapitalets andel i förhållande till det variabla är jämförelsevis liten utgör vanligen en tecken på att arbetets produktivkraft inom en viss produktionssfär är relativt lågt utvecklad. Om därför genomsnittsuppdelningen av jordbrukskapitalet är exempelvis 60 för k och 40 för v, medan fördelningen inom övrigt kapital genomsnittligt är 80 för k och 20 för v - då bevisar detta att jordbruket ännu inte nån ett lika högt utvecklingsstadium som industrin. (Förklarligt nog, eftersom industrin bygger på den länge utvecklade mekaniken, medan jordbruket bygger på de helt nya vetenskaperna kemi, geologi och fysiologi.) Om proportionerna inom jordbruket blir 80 för k och 20 för v (med den ovan angivna förutsättningen), bortfaller den absoluta räntan. Kvar blir endast differentialräntan, vilken emellertid kan utvecklas på en sätt som gör att Ricardos idéer om jordbrukets fortlöpande förfall ter sig godtyckliga och löjliga.
I det ovanstående klargörandet av kostnadspriset som en annat begrepp än värdet måste hänsyn också tas till att distinktionen mellan konstant och variabelt kapital, vilken uppstått ur kapitalets direkta produktionsprocess, måste kompletteras med en distinktion mellan fixerat och rörligt kapital - den uppstår i sin tur ur kapitalets cirkulationsprocess. Men formeln hade blivit alltför invecklad, om jag här låtit även denna faktor komma in i bilden.
Här har Du - i grova drag, ty det hela är rätt komplicerat - min kritik av Ricardos teori. Du måste åtminstone hålla med mig om att en uppmärksammande av kapitalets organiska uppbyggnad löser åtskilliga tidigare problem och förklarar många skenbara motsägelser.
Av vissa skäl, som jag skall berätta om i nästa brev, skulle jag förresten gärna vilja att Du från militära utgångspunkter (de politiska kan jag klara av själv) ger mig en detaljerad kritik av Lassalles och Rüstows frigörelsefantasier.
Din
K.M
Ber om min hälsning till damerna.
Imandt har aviserat sin ankomst. Lassalle far på måndag.
Enligt min bild av den "absoluta räntan" kommer - som Du nog skall märka - jordägandet att höja priserna på råvaror (under vissa historiska omständigheter). Detta kan bli mycket användbart som kommunistiskt argument.
Om man utgår ifrån att min framställning är korrekt, är det på intet sätt nödvändigt att den absoluta räntan måste erläggas under alla omständigheter eller för varje slag av mark (inte ens vid den här förutsatta sammansättningen av jordbrukskapitalet). Den betalas inte, när det varken juridiskt eller reellt existerar någon jordegendom. I sådana fall uppställer jordbruket inte några särskilda hinder för användandet av kapitalet. Det kan då inpassas lika lätt inom detta område som inom något annat, och jordbruksprodukterna kan - i likhet med en mängd industriprodukter - säljas under sin värde, till kostnadspris. Jordägandet kan också i praktiken försvinna ur bilden när kapitalisten och jordägaren är en och samma person.
Det är emellertid överflödigt att här gå närmare in på detaljer.
Själva differentialräntan - som inte kommer av det faktum att man investerat kapital i en jordområde i stället för att placera det på annat sätt - erbjuder teoretiskt inga svårigheter. Den utgör endast en extraprofit, som även inom de industriella produktionssfärerna bereddes allt kapital som arbetar under mer gynnsamma omständigheter än genomsnittligt Den enda skillnaden är att den inom jordbruket får en mer fixerad karaktär, eftersom grunden där utgörs av någonting så relativt fast som de skilda jordarternas olika grad av naturlig bördighet.
. . . Vad ränteteorin beträffar måste jag självfallet först vänta på Din brev. För att förenkla "debatten", som Heinrich Bürgers skulle ha uttryckt det, vill jag dock påpeka följande:
I . Det enda som jag teoretiskt måste bevisa är möjligheten av en absolut ränta - utan att glömma bort värdelagen. Det är kring denna punkt hela den teoretiska diskussionen rasat ända sedan fysiokraternas dagar. Jag tror på denna möjlighet - Ricardo förnekar den. Jag hävdar samtidigt att hans resonemang bygger på en från Adam Smith hämtad, teoretiskt felaktig dogm - den förmodade identiteten mellan kostnad och värde. När Ricardo använder sig av exempel för att illustrera sin tes förutsätter han dessutom alltid förhållanden där såväl markägandet (med eller utan lagligt stöd) som den kapitalistiska produktionen är obekanta ting. Men det gäller ju att undersöka hur de ekonomiska lagarna blir när dessa företeelser kommer med i bilden.
2. Den absoluta jordräntans existens är en fråga som inte kan lösas utan statistiska undersökningar i varje land. Men vikten av en rent teoretisk lösning framgår av det faktum att statistiker och andra praktiskt arbetande forskare under de senaste 35 åren tron på den absoluta jordräntan, medan teoretiker av Ricardos skola försökt klargöra dess omöjlighet med hjälp av godtyckliga, abstrakta och teoretiskt klena resonemang. Jag har hitills alltid funnit att det är teoretikerna som gör det svagaste intrycket i sådana dispyter.
3. Inte ens om man antar att det existerar en absolut jordränta kan detta innebära att också torftigt uppodlade områden eller riktigt dåliga gruvor under alla omständigheter måste ge en viss avkastning; tvärtom kan man förmoda att deras varor måste säljas till en pris som bestäms av marknadsvärdet och ligger under deras individuella värde. När Ricardo försöker bevisa motsatsen utgår han alltid från den teoretiskt galna förutsättningen att marknadsvärdet alltid - hurdana förhållandena på marknaden än må vara - bestäms av de varor som framställts under de mest ogynnsamma omständigheterna. Den saken har Du själv redan tillrättalagt i "Deutsch-Französische Jahrbücher"[18].
Detta är vad jag ville tillägga apropå räntan . . .
Bäste redaktör Schweitzer!
Jag mottog i går en brev där Ni bad mig att i detalj redogöra för min uppfattning om Proudhon Tyvärr har jag inte tid att göra detta; en annat hinder är att jag för närvarande inte har tillgång till någon av hans böcker. För att visa att det inte är vilja som fanas kan jag emellertid i all hast ge Er en snabbteckning, som Ni sedan kan beskära eller bättra på, vilketdera Ni nu finner önskvärt - Ni får kort sagt göra vad Ni vill med den.
Vad Proudhons tidigaste försök handlade om har jag glömt. Hans skolarbete om språk är ett gott exempel på hur frejdigt han kunde angripa problem som han strängt taget knappast visste någonting om.
Hans första arbete, "Vad är egendom?" är otvivelaktigt hans bästa. Det måste betraktas som epokgörande - om inte precis därför att det säger så mycket nytt, så åtminstone därför att det presenterar sin gamla material på ett så nytt och fyndigt sätt. Hos de franska socialister vilkas verk han studerat blev begreppet "egendom" naturligtvis inte endast kritiserat på en mängd olika sätt; det "avfärdades" också i utläggningar av närmast utopiskt slag. Proudhon har i denna bok ungefär samma inställning till Saint-Simon och Fourier som Feuerbach hade till Hegel. I jämförelse med Hegel ter sig Feuerbach ytterst torftig. Icke desto mindre blev han epokgörande efter Hegel, eftersom han betonade vissa saker som Hegel lämnat i mystiskt halvdunkel - de var nämligen obehagliga för ett kristligt betraktelsesätt men viktiga för kritikens vidareutveckling.
Denna bok präglas av den starka, muskulösa stil - om jag får använda det urrycket - som enligt min mening utgör Proudhons främsta förtjänst. Till och med när han endast återger gammalt material, märker man att det som han talar om varit okänt för honom och därför också är att betrakta som nytt. Den provokativa oräddheten i hans sätt att behandla ekonomins "heliga kor", de briljanta paradoxer han använde för att driva med det borgerliga slentriantänkandet, hans skoningslösa kritik och bittra ironi, bakom vilka man då och då kunde skymta en djup och ärlig indignation över det rådande systemets orättvisor - allt detta gjorde, i förening med den uppriktigt revolutionära andan, att läsarna hänfördes och att skriften väckte stort uppseende då den först kom ut. I en rent
vetenskaplig historik över den politiska ekonomins utveckling skulle den knappast alls behöva nämnas. Sensationsbetonade verk av detta slag spelar emellertid en lika stor roll inom vetenskapen som inom skönlitteraturen. Tänk till exempel på Malthus' bok om befolkningsfrågan! I sin första upplaga var den ingenting annat än en " sensationell pamflett"
dessutom plagiat från början till slut. Men hur mycken förargelse Lyckades man inte ändå skapa genom denna smädeskrift mot mänskligheten!
Om jag haft Proudhons bok till hands skulle jag med lätthet ha kunnat ge några exempel på den stil han vid denna tid skrev i. I de avsnitt han själv betraktade som de mest betydelsefulla efterbildar han Kants sätt att behandla antinomierna - Kant, vars verk han läst i fransk översättning, var vid denna tid den ende tyske filosof han kände till - och man får efter läsningen ett starkt intryck av att han i likhet med Kant uppfattade lösningen på dessa problem som någonting "bortom" det mänskliga tänkandets räckvidd - med andra ord: någonting han själv inte hade några klara tankar om.
Men trots alla dessa skenbart himlastormande drag finner man redan i denna bok den motsägelsen att författaren dels kritiserar samhället sådant som det ter sig sett i småböndernas (senare småborgarnas) perspektiv och dels söker bedöma det enligt socialistiska värderingsnormer.
Bokens brister avspeglar sig redan i själva titeln. "Vad är egendom?" - frågan är så felaktigt formulerad att det inte går att besvara den på ett tillfredsställande sätt. Antikens "egendomsförhållanden" uppslukades av de feodala egendomsförhållandena, som därefter försvann i de borgerliga. På detta sätt har historien själv dömt forntida egendomsförhållanden. Vad Proudhon i själva verket tog upp till behandling var den borgerliga egendomsformen av i dag. Frågar man vad den egentligen är för någonting, kan svaret bara ges genom att man analyserar den politiska ekonomin och skildrar egendomsförhållandena i deras helhet - inte i deras juridiska uttryck, som viljeyttringar, utan i deras verkliga gestaltning, som produktionsförhållanden. Men när han sammanfattat alla dessa ekonomiska förhållanden i den juridiska benämningen "egendom'', då kunde han inte ge så många upplysningar utöver vad Brissot redan före 1789 förklarat i ett liknande verk: "Egendom är stöld".
Av detta kan man på sin höjd få ut så mycket som att den borgerliga juridikens definition av begreppet "stöld" även kan passa in på borgarnas egna "hederliga" vinster. Men å andra sidan är ju stöld ett sätt att tillskansa sig andras egendom; alltså förutsätter man, när man talar om stöld, att det redan existerar någon form av egendom. Den saken har fått Proudhon att börja grubbla över den sant borgerliga egendomens väsen - i funderingar som är så dunkla att han inte ens begriper dem själv.
Under min vistelse i Paris 1844 kom jag i personlig kontakt med Proudhon. Jag nämner detta därför att jag i viss mån kan betrakta mig som medskyldig till att han på ett så olyckligt sätt kom att tillgodogöra sig nya lärdomar. Under våra långa debatter, som ofta kunde hålla på hela nätter i sträck, lät jag honom beklagligt nog stifta bekantskap med Hegels idéer, som han på grund av sina bristfälliga kunskaper i tyska inte var i stånd att studera ordentligt. Efter det att jag blivit utvisad ur staden fortsatte hr Karl Grün den undervisning jag hade inlett. På sätt och vis var han en bättre lärare än jag när det gällde tysk filosofi - han förstod nämligen själv ingenting av den.
Strax innan Proudhon gav ut sitt andra stora verk, "Fattigdomens filosofi", redogjorde han för dess innehåll i ett långt brev till mig, där han bland annat förklarade att han väntade sig ett kritiskt angrepp från min sida. Det kom mycket riktigt i min skrift "Filosofins fattigdom" som definitivt tog kål på vår vänskap.
Av det som sagts ovan framgår att det var först i denna nya bok som Proudhon verkligen levererade sin svar på det tidigare verkets fråga "Vad är egendom?" I själva verket hade han inte börjat studera ekonomi förrän efter det att det sistnämnda verket kommit ut; han hade då insett att de frågor han ställt inte kunde besvaras genom invektiv utan endast genom att man analyserar den moderna "politiska ekonomin". Samtidigt försökte han ge de ekonomiska kategoriernas system en dialektisk framställning. I stället för Kants olösliga antinomier skulle nu den hegelska "motsägelsen" föras fram som utvecklingsmedel.
Vill Ni ha ett helhetsomdöme om detta tjocka tvåbandsverk, får jag hänvisa till min ovan nämnda skrift. Där visade jag bland annat hur litet insatt han var i den vetenskapliga dialektikens hemligheter och hur han å andra sidan påverkats av den spekulativa filosofins illusioner i sitt sätt att behandla de ekonomiska kategorierna; i stället för att uppfatta dem som teoretiska uttryck för historiska produktionsförhållanden, som svarar mot ett bestämt utvecklingsstadium inom den materiella produktionen, försökte han omforma dem till eviga idéer - och på så sätt återkom hela framställningen till den borgerliga ekonomins perspektiv.
Jag klargjorde också hur bristfälligt underbyggda - och ibland direkt puerila - hans kritiska synpunkter på den politiska ekonomin var. I likhet med andra i utopier fångna tänkare var han ute på jakt efter en så kallad "vetenskap" genom vilken man skulle kunna hitta en tankeformel för den
sociala frågans lösning - i stället för att kritiskt studera den historiska utvecklingen, ur vilken ändå frigörelsens materiella förutsättningar måste skapas. Men främst av allt påpekade jag vilka felaktiga och förvirrade begrepp Proudhon hade om bytesvärdet, grundvalen för alltsammans, så att han till och med betraktade den utopiska utläggningen av Ricardos värdeteori som inledningen till en ny vetenskap. Om hans uppfattning i allmänhet gav jag detta sammanfattande omdöme:
"Alla ekonomiska förhållanden har sina goda och sina dåliga sidor; det är den enda punkt på vilken M. Proudhon inte motsäger sig själv. Han ser de goda sidorna framhållas av ekonomerna och de dåliga utmålas av socialisterna. Från ekonomerna lånar han nödvändigheten av eviga förhållanden och från socialisterna illusionen att fattigdom endast är att konstatera (i stället för att uppfatta dess revolutionära aspekt, den inneboende kraft som kommer att störta det gamla samhället överända). Med båda grupperna delar han böjelsen för att söka stöd hos vetenskapen, som för honom endast bestar av ett litet antal formler. Därför smickrar han sig med att han kunnat ge intressanta synpunkter på såväl kommunismen som den politiska ekonomin. Men i själva verket behärskar han inte någondera. Som filosof med en magisk formel inom räckhåll tror han att han kan hoppa över besvärliga ekonomiska detaljer, och han har varken mod eller klarsyn nog för att höja sig över den borgerliga horisonten och försöka sätta sig in i socialistiskt tänkande . . . Han vill framstå som en vetenskapsman som står över bourgeoisiens och proletariatets strider, men i verkligheten är han blott och bart en småborgare som hela tiden kastas mellan kapitalism och kommunism, mellan arbetare och kapitalister."
Jag är tvungen att säga att hela detta stränga omdöme i dag tycks mig vara lika berättigat som någonsin. Samtidigt bör man dock minnas att Proudhon av socialisterna och de politiska ekonomerna alltjämt betraktades som en extrem ärkerevolutionär, när jag påvisade att hans bok bara var ett kvasisocialistiskt verk i småborgerlig tappning. Jag hörde aldrig till den grupp som senare förfasade sig över hans ''svek" mot revolutionen. Det var inte hans fel att han - efter att ha blivit missförstådd såväl av sig själv som av alla andra - inte förmådde uppfylla de oberättigade förväntningarna.
I "Fattigdomens filosofi" är den proudhonska stilens brister vida mer iögonenfallande än i "Vad är egendom?". Tonen blir ofta synnerligen bombastisk. En högtravande spekulativ jargong, som tydligen är avsedd att erinra om de tyska filosofernas stil, får regelbundet komma till undsättning så snart den galliska tankeskärpan inte fungerar. Hela tiden störs man av ett skränande, skrytsamt och självbelåtet tonfall - särskilt i de skenvetenskapliga utläggningarna. I hans tidigare författarskap finner man ofta en verklig värme - den har här ersatts med en uppblossande, retoriskt konstlad hetta. Därtill kommer de rätt motbjudande lärdomslaterna hos denne självlärde tänkare, som redan förlorat så mycket av entusiasmen över sina egna idéer att han måste överskyla sin vetenskapliga uppkomlingsroll genom att framhäva andra ting. Och med en svåruthärdligt småborgerlig mentalitet riktar han ett otillständigt brutalt angrepp mot en man som Cabet, som dock är värd en viss respekt för sin attityd gentemot det franska proletariatet (och som i detta angrepp varken karakteriseras träffande eller ens riktigt i sak), medan han har smickrande omdömen att servera om en sådan herre som Dunoyer - vilkens hela betydelse ligger i det komiska allvar med vilket han i tre digra och outhärdligt tråkiga volymer predikade den stränga förkunnelse som Helvetius karakteriserade sålunda: "Vad som krävs är att de olyckligt lottade skall vara utan fel.''
Februarirevolutionen kom förvisso ytterst olägligt för Proudhon, som bara några veckor dessförinnan Lyckats bevisa att "revolutionernas tidsålder" för alltid var förbi. Hans framträdande i nationalförsamlingen förtjänade allt beröm, trots att det gav prov på en förvånande bristfällig insikt om de rådande förhållandena. Efter juniupproret var attityden ett bevis på stort mod. Dessutom fick det den lyckliga följden att M. Thiers i sitt senare publicerade svar på Proudhons förslag avslöjade vilken intellektuell nivå den franska bourgeoisiens politiska funderingar stod på. Jämförd med Thiers framstod Proudhon verkligen som en jättegestalt av förhistoriska mått.
Proudhons upptäckt av "folkbanken", och den "fria kredit" som utgjorde dess grundval, var hans sista ekonomiska "stordåd". I den första delen av mitt arbete "Ett bidrag till kritiken av den politiska ekonomin", Berlin 1859 (sid. 59 - 64) ges klara bevis på att tanken ursprungligen fötts ur ett missförstånd när det gäller den borgerliga "politiska ekonomins" första element, nämligen förhållandet mellan varor och pengar - och förslagets praktiska utformning är bara en efterbildning av mycket äldre och vida mer utvecklade system.
En sak som är självklar - helt obestridlig - är att kreditsystemet under vissa ekonomiska och politiska förhållanden kan påskynda arbetarklassens frigörelse - under de perioder som i England inledde 1700-talet och 1 800-talet var det ju på detta sätt ett av de hjälpmedel med vilket välståndet kunde gå från en klass till en annan. Men att betrakta det räntebärande kapitalet som kapitalets huvudform, samtidigt som man ändå vill använda en särskild form av kredit, vilken går ut på att räntan avskaffas, som det viktigaste medlet för samhällets omvandling - det kan aldrig bli logiskt annat än i kälkborgerliga fantasier. Redan på 1600-talet var de ekonomiska talesmännen för Englands småborgare rätt långt inne på denna tankegång. I polemiken mot Bastiat (1850) angående räntebärande kapital har Proudhon tvingats att hålla sig på en ännu lägre nivå än i "Fattigdomens filosofi". Här Iyckas han till och med bli besegrad av Bastiat, som under det att hans egna slag går hem får sin motståndare att häva ur sig groteska dumheter.
Några år senare var det visst Lausarme-regimen som inspirerade Proudhon till en prisbelönad skrift om "Skatter". Här har varje spar av genialitet försvunnit ur bilden. Kvar finns bara den rena och skära småborgerligheten.
Alla hans politiska och filosofiska skriverier ger prov på samma motsägelsefulla, dualistiska drag som hans ekonomiska arbeten präglas av. De flesta av hans påpekanden kan bara tillämpas på franska förhållanden. Icke desto mindre var hans angrepp på kyrkan, religionen etc. mycket välgörande vid den tid då de franska socialisterna ville föra fram sin religiositet som ett tecken på hur överlägsna de måste vara i förhållande till radikala grupper i andra länder och under tidigare epoker. Om Peter den store med hjälp av barbariska metoder besegrade det ryska barbariet, kan man på ett liknande sätt hävda att Proudhon efter bästa förmåga sökte använda sin egen fraseologi till att bekämpa den förljugna frasrikedomen hos andra franska tänkare. Hans arbete om statskuppen, där han kurtiserar Louis Bonaparte och faktiskt försöker få denne att te sig acceptabel för den franska arbetarklassen, och hans sista verk om Polen, där han för att förhärliga tsaren tillåter sig en sannskyldigt idiotisk cynism, måste båda karakteriseras som inte bara usla utan också fruktansvärt tarvliga produkter - denna tarvlighet överensstämmer dock väl med hela den franska småborgerlighetens attityd.
Proudhon har ofta jämförts med Rousseau. Ingenting kan vara mer missvisande. Betydligt mer påminner han om Nicolas Linguet, vars "Lagteori'' för övrigt är en alldeles lysande bok.
Proudhon hade en naturlig dragning till dialektiken, men eftersom han aldrig fick något riktigt begrepp om vetenskaplig dialektik kom han aldrig längre än till ytliga och sofistiska spekulationer. Även detta berodde i hög grad på hans småborgerliga inställning. Småborgaren är skapt på samma sätt som historikern Raumer: hela tiden kommer ett "å ena sidan" och ett 'a andra sidan'' in i bilden när han skall skapa sig en uppfattning - det må sedan gälla ekonomiska, politiska, vetenskapliga, religiösa, konstnärliga eller moraliska frågor. Småborgaren består helt enkelt av idel motsägelser. Om han därtill är en begåvad person som Proudhon, dröjer det inte länge förrän han lärt sig att med dessa motsägelsers hjälp leka fram uppseendeväckande paradoxer av de mest skiftande slag. En sådan attityd hör vanligen samman med anpasslighet i politiken och charlatanfasoner inom vetenskapen. Den styrande bevekelsegrunden är fåfängan, och det främsta syftet blir därför att dra stundens uppmärksamhet till sig och skörda framgångar i den aktuella situationen. Därför försvinner snart den moraliska instinkt som alltid Lyckades avhålla exempelvis Rousseau från att gå med på någon som helst kompromiss med tidens makter.
Kanhända kommer framtida generationer att sammanfatta den senaste franska utvecklingsfasen genom att kalla Louis Bonaparte dess Napoleon och Proudhon dess Rousseau-Voltaire.
Och nu får Ni till slut ta på Er allt ansvar för att jag så snart efter denne mans död måst uppträda i rollen som hans domare.
Med utmärkt högaktning
Karl Marx
Högt ärade vän.
Jag fick Ert brev i går. Det intresserade mig mycket, och jag skall här kommentera de olika frågor Ni tog upp.
Först några ord om mina relationer till Lassalle. Hans agitationskampanjer gjorde att vara kontakter avbröts - det berodde på 1) hans ohämmade självberöm och ogenerade sätt att plagiera mina och andras verk; 2) min avsky för hans politiska taktik; 3) mitt redan före kampanjen utförligt för honom under Londontiden framlagda och "bevisade" klarläggande av att ett direkt socialistiskt ingripande av "en preussisk stat" var att betrakta som nonsens. I sina brev till mig (från 1848 till 1863) förklarade han, liksom vid alla de tillfällen då vi råkades, att han sympatiserade med det parti jag representerade. Så snart som han i London (vid slutet av 1862) fått absolut klarläggande besked om att han inte kunde räkna med mitt stöd vid sina utspel, beslöt han sig för att rikta sig mot mig och det gamla partiet, när han försökte lansera sig själv som "arbetardiktator". Trots allt ville jag dock aldrig förneka hans förtjänster som agitator, även om hans talangfulla agitation tycktes mig erhålla allt fler tvetydiga drag under den sista delen av hans korta verksamhetsperiod. Hans plötsliga död, vår gamla vänskap, grevinnan Hatzfeldts jeremiader och min indignation över den borgerliga pressens fega och tarvliga skriverier om den under sin livstid så fruktade mannen - allt detta gjorde att jag lät publicera ett kortfattat uttalande, där jag tog den förstockade hopen i upptuktelse men undvek att nämna något om Lassalles ideologi (denna förklaring blev av grevinnan H. vidarebefordrad till "Nordstern"). Av samma skäl - och i förhoppning om att jag därigenom skulle kunna oskadliggöra vissa enligt min mening farliga element - gick jag i likhet med Engels med på att lämna bidrag till ''Der Social-Demokrat" (som infört en översättning av vår "adress", och for vars räkning jag skrivit en nekrolog över Proudhon); vi gick också med på att officiellt nämnas som medarbetare, så snart Schweitzer skickat oss ett tillfredsställande redaktionellt program. Att W. Liebknecht fungerade som inofficiell redaktionsmedlem var ytterligare en garanti för att tidningen skulle agera med omdöme. Vi erhöll emellertid snart nog klara bevis på att Lassalle i realiteten svikit partiet. Han hade slutit ett formligt fördrag med Bismarck (där han själv naturligtvis inte kunde erhålla några som helst garantier). Meningen var att han i slutet av september 1864 skulle fara till Hamburg, där han (tillsammans med galenpannan Schramm och den preussiske polisspionen Marr) skulle "tvinga'' Bismarck att inkorporera Schleswig-Holstein med det preussiska väldet - det skulle nämligen heta att införlivandet skedde för arbetarnas skull, och tanken var att Bismarck i gengäld skulle utlova allmän rösträtt och en del skensocialistiska humbugaktioner. Man måste beklaga att Lassalle aldrig fick tillfälle att spela denna komedi till slut. Den skulle ha ställt honom i en alldeles förbannat löjlig dager, och nya försök i denna stil skulle därefter ha tett sig helt omöjliga att genomföra.
Lassalles misstag berodde på att han uppträdde som en "realpolitiker" i Miquels stil; låt vara att han var av ett helt annat format och siktade högre. (Redan för längesedan begrep jag för övrigt tillräckligt mycket av Miquels mentalitet för att inse vad hans uttalanden oftast gick ut på: nationalunionen gav ju fina möjligheter för en liten Hannover-advokat att försöka göra sin stämma hörd över hela Tyskland, och den skulle också kunna skänka en retroaktiv glans åt hans uppträdande i sin hembygd, där han kunde framstå som en av preussarna omhuldad Mirabeau-figur.) På samma sätt som Miquel och hans anhängare ville hälsa den av den preussiske fursten inledda "nya eran" för att smida sin egen lycka under preussiskt beskydd, ville Lassalle samarbeta med det preussiska kungadömet (med Bismarck som kopplare) för att främja proletariatets intressen. Lassalle hade alltså sina föregångare, men dessas syfte var att frambesvärja en preussisk "reaktion" till medelklassens fromma, medan Lassalle däremot trodde sig tjäna proletariatets sak genom att räcka Bismarck handen. Deras ställningstagande var rimligare än hans, eftersom borgerligheten har för vana att karakterisera sina allra mest närliggande intressen som "realiteter" och därför inte drar sig för att kompromissa ens med direkt feodala tendenser, medan arbetarklassen däremot med naturnödvändighet måste ha en verkligt "revolutionär" inställning.
För en teatraliskt fåfäng natur som Lassalle (som man ingalunda kunde muta genom att erbjuda honom något ämbete av mindre betydelse) måste detta ha varit en mycket frestande tanke: ett ställningstagande som F. Lassalle fått markera å proletariatets vägnar! I realiteten visste han alldeles för litet om de ekonomiska förutsättningarna för en sådan sak för att kunna prestera någon självkritik att tala om. Den tyska arbetarklassen var å sin sida så demoraliserad på grund av borgarnas föraktliga defaitism inför reaktionens framgångar 1849 - 59, då man utan protester bevittnade den stora folkfördumningskampanjen, att en mängd arbetare genast var redo att sluta upp omkring denne självutnämnde frälsare, som förkunnade att man genast skulle kunna ta ett hopp in i det förlovade landet.
Nå, låt oss återgå till det vi talade om innan jag tappade tråden! "Der Social-Demokrat'' hade knappast hunnit grundas, förrän det blev uppenbart att gumman Hatzfeldt i alla händelser ville genomföra Lassalles "sista vilja". Genom Wagener (redaktören för "Kreuzzeitung") tog hon kontakt med Bismarck. Såväl "Der Social-Demokrat" som det "Allmänna tyska arbetarförbundet" ville hon ställa till dennes förfogande. Annekterandet av Schleswig-Holstein skulle proklameras i tidningen, och Bismarck skulle utmålas som rörelsens beskyddare. Denna nätta lilla plan gick om intet, eftersom vi dessbättre hade Liebknecht i Berlin - han tillhörde ju redaktionsledningen. Engels och jag var visserligen inte särskilt nöjda med denna tidnings allmänna hållning - vi ogillade starkt den servila attityden mot Lassalle och de ibland förekommande försöken att kurtisera Bismarck - men i den rådande situationen var det naturligtvis viktigt att redaktionen fick stöd i sitt motstånd mot gumman Hatzfeldts intriger, så att dessa inte ledde till att Arbetarpartiet helt komprometterades. Därför höll vi god min i elakt spel, men privat underströk vi regelbundet för tidningen vikten av att man i lika hög grad tog avstånd från Bismarcks politik. Vi brydde oss inte ens om att protestera mot att den uppblåste narren Bernhard Becker, som på fullt allvar anammat vad Lassalles testamente har att säga om hans egen betydelse, intrigerade mot det Internationella Arbetarförbundet.
Under tiden blev Schweitzers "Social-Demokrat"-artiklar alltmer bismarckorienterade till sitt innehåll. Jag hade tidigare skrivit till honom att man kanske kunde använda föreningsrättsfrågon för att skrämma vissa grupper; men jag underströk att den preussiska regeringen inte under några som helst omständigheter kunde tänkas gå med på att helt avskaffa lagarna mot föreningar, eftersom en sådan åtgärd skulle innebära att man trotsade byråkratin, myndighetsförklarade arbetarna, gjorde slut på den av legostadgan sanktionerade fysiska misshandeln av tjänstefolk etc., etc. - sådana förändringar skulle Bismarck aldrig kunna tillåta. De vore oförenliga med hela den preussiska samhällstypen. Jag tillade att regeringen, om riksdagen förkastade dessa lagar, säkerligen skulle kunna hitta på förevändningar för att behålla dem - man kunde exempelvis svamla någonting om att den sociala frågan krävde en "mer genomgripande'' insats från myndigheternas sida. Det visade sig att jag spått alldeles rätt. Och vad gjorde hr von Schweitzer då? Jo, han bestämde sig för att i en artikel stödja Bismarck! Ställningstaganden av ett mera hjältemodigt slag kan han endast prestera gentemot lilleputtfigurer som Schulze eller Faucher.
Schweitzer och hans meningsfränder menar nog väl, men de vilseleds av sin iver att vara ''realpolitiker''. De vill bygga på de bestående förhållandena - denna form av realpolitik vill de inte låta hrr Miquel & Co få ensamrätt på. (De sistnämnda figurerna tycks verkligen anse att endast de har någon rättighet att beblanda sig med de preussiska styresmännen.) De vet att såväl arbetarrörelsen som dess tidningspress är helt beroende av polisens nådiga välvilja. Därför vill de anpassa sig till denna situation och undvika att irritera regeringen (jämför våra ''republikanska" realpolitikers inställning till en kejsare av huset Hohenzollern). Eftersom jag dock inte anser mig själv vara någon '-realpolitiker'' av denna typ, har jag i likhet med Engels funnit det nödvåndigt att i ett offentligt uttalande (som Ni nog snart kommer att få se tryckt i något blad) meddela min avsikt att bryta med dem.
Där kommer Ni också att finna förklaringen till att jag för närvarande inte har någon möjlighet att uträtta någonting i Preussen. Dess regering har i klara ordalag meddelat att jag inte kan återfå mitt preussiska medborgarskap. Jag skulle där endast tillåtas att ägna mig åt agitation - under för herr von Bismarck acceptabla former.
Hundra gånger hellre stannar jag här och fortsätter min agitation via Internationalen. Den har ett omedelbart och ytterst betydelsefullt inflytande över det engelska proletariatet. För närvarande ägnar vi oss här åt frågan om allmän rösträtt, självfallet en faktor av helt annan betydelse här än i Preussen.
På det hela taget utvecklas detta förbund över all förväntan här, i Paris, i Belgien, Schweiz och Italien. Endast i Tyskland möter vi ett besvärligt motstånd: det kommer självfallet från lassalleanerna, som 1) på det enfaldigaste sätt fruktar att förlora sin egen betydelse; 2) känner till att jag uttalat mig emot sådant som i Tyskland kallas "realpolitik". (Det är detta slag av ''realism" som är anledningen till att Tyskland utvecklats så mycket långsammare än andra civiliserade länder.)
Vem som helst som betalar en shilling för ett kort kan ju bli medlem av Förbundet, och fransmännen har valt denna form av individuellt medlemskap (liksom även belgierna), därför att deras lagar hindrar dem från att ansluta sig till oss som "förbund". I Tyskland råder ju en liknande situation; därför har jag nu bestämt mig för att be mina vänner här och i Tyskland att bilda små sällskap - hur stort antalet medlemmar blir på de olika orterna spelar ingen roll - där varje medlem skaffar sig ett engelskt medlemskort. Eftersom det engelska sällskapet inte på något sätt är hemligt, kan ett sådant förfarande inte möta några hinder - inte ens i Frankrike. Det skulle glädja mig om Ni och Era närmaste meningsfränder skulle kunna komma i kontakt med London på detta sätt.
Tack för Ert recept. Det nådde mig vid en mycket läglig tidpunkt, eftersom jag egendomligt nog bara några dagar dessförinnan börjat känna av de vidriga gamla symptomen igen.
Jag sänder Er snart ytterligare 24 adresser. På grund av en god väns besök fick jag nyss lov att lägga detta brev åt sidan innan det var färdigt. Eftersom jag nu gärna vill se till att jag får det avsänt, uppskjuter jag besvarandet av Era övriga frågor till nästa gång.
Er
K. M.
Bäste herr Lange!
Jag måste å det enträgnaste be Er ha överseende med min uraktlåtenhet att svara tidigare på det vänliga brev Ni sände mig i början av denna månad. Men jag hoppas också att Ni vill lyssna till vad jag har att anföra till mitt försvar. Först var jag synnerligen upptagen, dels på grund av en del brådskande uppgifter som hopat sig och dels därför att jag måst klara av hela den lika brådskande korrespondens som alltid blir aktuell när man åter stiger in i offentlighetens rampljus efter att ha åtnjutit en tids vila - med eller utan värdighet - och måste ta itu med sådana ting som vårt "Social-Demokrat"-bråk. På grund av att jag nyligen flyttat har mina papper dessutom kommit i oordning, så att Ert brev ett tag tycktes ha försvunnit; inte förrän i förrgår Lyckades jag leta rätt på det. Nu skall jag se till att Ni genast erhåller ett svar.
Jag är mycket tacksam för Ert vänliga erbjudande att skicka exemplar av "Sphinx" och andra publikationer till Marx och mig. Ni kan sända mig allt sådant genom mr Franz Thmmm i Manchester, hos vilken jag här brukar beställa mina böcker. Sändningar som går genom bokhandeln brukar emellertid behöva ungefär en månad på sig; därför vore det roligt om jag kunde få åtminstone de första numren direkt per post (det behöver inte kosta mycket, om man skickar dem som öppna försändelser); jag skulle då bli Er ytterst tacksam och med glädje ersätta Er för utgifterna. Även post till Marx kan sändas till min adress; så snart den kommit hit ser jag till att han får den inom tolv timmar. Som Ni själv mycket riktigt påpekat är det för mig knappast möjligt att nu ge några löften om samarbete i framtiden. Den saken får tills vidare förbli en öppen fråga, även om vi i ett sådant sammanhang i alla händelser inte skulle kunna misstänkas för att från England försöka dirigera någon del av det tyska proletariatet.
Under den tid då jag mot min vilja måst uppskjuta nedtecknandet av detta svarsbrev har jag kommit över Er bok om arbetarfrågan[19], och jag har studerat den med stort intresse. Även jag fann, redan när jag för första gången tog del av Darwins tankar, att hans framställning av djurens och Växternas liv på ett slående sätt erinrar om Malthus' idéer. Av dessa iakttagelser drog jag dock andra slutsatser än Ni: jag fann den främsta bekräftelsen på den moderna borgerliga utvecklingens otillräcklighet vara det faktum att djurrikets lagar alltjämt är avgörande för vår ekonomi. Vad vi kallar "ekonomiska lagar'' är ingalunda några eviga naturlagar. De är historiska företeelser med begränsad livslängd, och den moderna politiska ekonomins betingelser utgör - i den mån de upptecknats genom objektivt forskningsarbete - endast en lista över de förutsättningar som krävs för att just det moderna borgerliga samhället skall kunna fungera - det är helt enkelt villkoren för denna samhällsforms produktion och handel som där fått en abstrakt formulerad sammanfattning. Därför kan vi inte erkänna någon av dessa lagar som äldre än det moderna borgerliga samhället, så länge de inte behandlar annat än rent borgerliga förhållanden; de som hitills varit mer eller mindre allenarådande under seklernas gång bygger enbart på förhållandena inom samhällen som präglats av klassherravälde och klassförtryck. Till de olika varianterna på detta område hör såväl Ricardos så kallade lag - helt omöjlig att tillämpa på livegenskap och forntida slaveri - som de rimliga delarna av Malthus' förkunnelse.
Fader Malthus har knyckt sin så kallade teori - liksom alla sina övriga idéer - från tidigare auktoriteter; det enda nya han fört fram är de båda progressionernas helt godtyckliga tillämpning. I England har ekonomerna sedan länge brukat koncentrera själva teorin till en rationell tillämpning: befolkningsutvecklingens tryck påverkar inte existensmedlen utan endast tillgången på sysselsättning; mänskligheten kan komma att växa i snabbare takt än vad som ligger i det moderna borgerliga samhällets intresse. Detta är ytterligare en anledning till att detta samhälle måste betraktas som en utvecklingshämmande faktor, som bör undanröjas.
Ni ställer själv frågan hur man skall kunna skapa en jämvikt mellan befolkningstillväxten och framställningen av nya existensmedel, men jag kan inte upptäcka att Ni någonstans - utom i en enstaka formulering i förordet - gör något försök att lösa denna fråga. Vi utgår från den förutsättningen att de krafter som skapat det moderna borgerliga samhället - ångmaskinen, framstegen inom mekaniken, kolonialväldenas jättelika utbyggnad, järnvägarna, ångbåtarna, världshandeln - och som nu, på grund av de ständiga handelskriserna, redan är på väg att leda till dess söndervittrande och slutliga förstöring - att dessa produktions- och handelsmedel på kort tid kan förändra hela situationen, så att varje individ kan få möjligheter att producera mer än vad fem kan konsumera; så att industrin i städerna förmår dela med sig av sin arbetskraft till ett effektivare jordbruksarbete, där vetenskapen kan leda till lika stora framsteg som inom industrin; så att man på ett tidigare aldrig anat sätt kan utnyttja de oerhörda tillgångar som finns i Amerikas och Sydösteuropas rikaste områden. Inte förrän dessa möjligheter tagits i bruk finns det verkligt skäl att slå larm, om tillgångarna ändå inte räcker till.
Man producerar för litet - det är problemet. Men varför produceras det för litet? Inte för att produktionsmedlen - ens sådana de ter sig i dagens läge - inte skulle räcka till. Nej, det beror på att gränserna för produktionen bestäms av antalet börsar som kan betala - inte av antalet människor som hungrar. Det borgerliga samhället önskar inte producera mera - kan inte önska det. Svältande människor utan pengar, arbetare som inte kan erhålla vinstgivande sysselsättning och därför saknar betalningsmedel - deras uppgift blir att berika dödlighetsstatistiken. Om ett plötsligt industriellt uppsving - av den sort som då och då brukar komma - skulle ge vinstgivande sysselsättningsmöjligheter för dessa arbetare, så att de kunde förtjäna pengar, då skulle också existensmedlen räcka till; än så länge har de aldrig sinat. Här har vi det moderna ekonomiska systemets onda cirkel: genom att förutsätta borgerliga förhållanden över hela linjen bevisar man att varje enskild del av systemet är nödvändig - och följaktligen måste uppfattas som en evig lag.
Jag hade mycket roligt åt Er beskrivning av de kooperativa experimenten i Schulzes anda[20]. Allt sådant har väl även här spelat sin lilla roll men hör numera till ett nära nog passerat stadium. Proletär klassstolthet är ett begrepp som ännu inte slagit igenom i Tyskland.
Jag kan inte låta bli att opponera mig emot Era ord om att gamle Hegel inte skulle ha haft några mer ingående kunskaper i matematiska och naturvetenskapliga frågor. Hegel visste så mycket om matematik att ingen av hans lärjungar vågade sig på att redigera de många manuskript i detta ämne som han lämnade efter sig. Själv känner jag endast till en man som vet tillräckligt mycket om matematik och filosofi för att kunna klara av den saken - jag syftar förstås på Marx. Självfallet håller jag gärna med om att det finns många tokigheter i Hegels naturfilosofi, men i den andra delen av hans Logik hittar man hans egentliga naturfilosofi; den ingår i Väsensläran och utgör den verkliga kärnpunkten i hela hans doktrin. Den moderna naturvetenskapliga läran om naturkrafternas växelverkan (se Groves ''Correlation of Forces", som första gången dök upp år 1838, om jag inte missminner mig) är emellertid endast ett nytt uttryck, eller om man så vill ett positivt bevis, för det hegelska utvecklandet av begrepp som orsak, verkan, växelverkan, kraft etc. Själv är jag naturligtvis inte längre någon hegelian, men jag känner fortfarande mycken vördnad och tillgivenhet inför denne ytterst imponerande gubbe. Med utmärkt högaktning
Friedrich Engels
Käre morian!
Jag hoppas att Du nu äntligen fått noterna. Tankspritt nog tycks jag i deras ställe ha bifogat den papperslapp som jag skrivit upp numren på. Själva noterna hade jag tydligen skjutit in under skrivunderlägget. Där hittade jag dem också, mycket riktigt, så snart jag hämtat mig från den bestörtning jag först erfor då jag fick Ditt telegram. Hoppas att de trots allt kom fram i tid.
I Tyskland är väl situationen just nu ganska uppenbar. Efter Bismarcks oerhörda framgångar med den preussiska armens hjälp har utvecklingen i Tyskland hela tiden gått i riktning mot de borgerliga kejsardömesidéerna på ett så markerat sätt, att vi i likhet med alla andra måste acceptera faktum, vare sig vi vill eller inte. Vad sakens nationella sida beträffar, kommer Bismarck i alla händelser att ge kejsardömet de gränser borgerligheten tänkt sig - det kommer följaktligen att även omfatta de sydvästra delarna av Tyskland, för talet om en gränslinje vid Main och en oberoende sydtysk konfederation är säkerligen endast avsett att sysselsätta fransmännens tankar, medan tyskarna marscherar mot Stuttgart. Dessutom kommer säkert även Österrikes tyska provinser att inom kort ingå i den nya staten, eftersom Österrike nu kommer att domineras av ungrarna, medan tyskarna får nöja sig med tredjeplatsen och till och med måste låta slaverna komma före.
Politiskt blir Bismarck tvungen att stödja sig på borgarna, som han måste ha på sin sida för att kunna hålla furstarna i schack. Den saken kanske inte är så aktuell just nu, när armen och hans egen prestige räcker till för att trygga hans ställning. Men han måste snart nog vädja till borgarna, om det så bara gäller att få parlamentet att acceptera centralregeringen, och den naturliga utvecklingen blir sedan att han eller hans efterträdare får söka sitt stöd hos dem även i andra frågor; på så sätt kommer han själv att i allt högre grad höra hemma i det borgerliga lägret, även om han nu - vilket år mycket möjligt - inte söker sig dit annat än när situationen tvingar honom till det.
En fördel med detta är att läget förenklas: genom att de många små huvudstädernas roll blir en annan, förstärks möjligheterna ett genomföra en revolution; i alla händelser kommer utvecklingen att gå snabbare. Ett tyskt parlament är ju också någonting helt annat än en preussisk kammare. Småstaternas maktapparater kommer att sopas undan, åtskilligt lokalt maktmissbruk kommer då att försvinna, och äntligen blir våra partier verkligt nationella.
Den värsta nackdelen är den lika olyckliga som oundvikliga konsekvensen att den preussiska mentaliteten sprider sig över hela Tyskland. En annan beklaglig sak är de österrikiska söndringstendenserna, som kommer att leda till att de slaviska elementen gör en hastig frammarsch i Böhmen, Mähren och Kärnten. Detta är tyvärr saker som man inte kan göra någonting åt.
Enligt min åsikt bor vi därför helt enkelt acceptera vad som har skett - utan att därför påstå att vi gillar det - och i största möjliga utsträckning begagna oss av de ökade möjligheter vi fått att bygga upp vår nationella organisation och ena det tyska proletariatet.
Stumpf hade inte behövt berätta för mig att broder Liebknecht skulle krångla till det riktigt ordentligt för sig på grund av sitt fanatiska prat om Österrike. Det var alldeles självklart att det måste bli så. Dessutom var det ju lätt att känna igen hans stil i de vredgade rapporter från Leipzig som han lät publicera i ''Neue Frankfurter Zeitung". Denna annars föga fursteälskande tidning gick så långt som till att klandra preussarna för deras otillständiga uppträdande mot "den ärevördige kurfursten av Hessen" och i högstämda ordalag prisa den stackars Georg V av Hannover!
I ''Guardian'' har jag inte skrivit någonting nytt.
Din
F. E.
Käre vän.
Ni måste ha mycket låga tankar om mig, och kanske blir detta inte bättre av att jag försäkrar Er att Era brev inte bara berett mig stor glädje utan även skänkt mig verklig tröst under den svåra tid då de nådde mig. Att en dugande och redbar man som Ni vunnits för vår sak är en framgång som uppväger en rad vidrigheter. Dessutom uttryckte Era brev den största vänlighet och vänskap för mig personligen - Ni förstår nog att jag, som utkämpar en bitter kamp mot hela den officiella världen, är den sista att underskatta en sådan tillgång.
Varför har jag då inte skickat Er något svar? Därför att jag hela tiden befunnit mig vid gravens rand. Varje ögonblick då jag varit i stånd att arbeta har jag måst använda för att försöka färdigställa min verk, för vilket jag offrat hälsa, livslycka och familj. Jag hoppas att den förklaringen inte behöver något tillägg. Jag skrattar åt den så kallade förståndighet som "praktiskt" folk tillämpar. Ville man bete sig som en kossa, kunde man naturligtvis vända ryggen åt mänsklighetens lidanden och bara bekymra sig om sig själv. Men jag anser verkligen att det vore högst opraktiskt av mig att inte bry mig om att få min bok färdig, åtminstone i manuskript, innan jag kolar av.
Verkets första del utkommer om några veckor hos Otto Meissner i Hamburg. Bokens titel är: "Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. " Jag for över till Tyskland för att lämna upp manuskriptet, och innan jag reser tillbaka till England stannar jag nu några dagar hos en god vän i Hannover.
Det första bandet behandlar "Kapitalets produktionsprocess". Vid sidan av den allmänna vetenskapliga utvecklingen presenteras där i en ytterst detaljerad skildring, där jag använt hittills icke uppmärksammade officiella källor, industri- och jordbruksproletariatets förhållanden i England och på Irland under de senaste 20 åren. Ni inser naturligtvis att jag använder allt detta enbart som "argumentum ad hominem"[21].
Jag hoppas att hela verket skall ha hunnit komma ut vid början av maj nästa år. Den andra volymen skall innehålla en vidareutveckling och sammanfattning av teorierna, och i den tredje volymen tänker jag skildra den politiska ekonomins historia under de senaste tvåhundra åren.[22]
Om det "Internationella arbetarförbundet'' kan jag meddela att det blivit en verklig makt i England, Frankrike, Schweiz och Belgien. Försök att skaffa det så många förgreningar som möjligt i Amerika! Varje medlem bidrar med en penny (ungefär lika mycket som en silvergroschen) om året. Regeln är dock att varje kommun ger så mycket den förmår. Den 3 september i år hålls en kongress i Lausanne. Varje kommun har rätt att skicka dit en representant. Skriv till mig vad Ni anser om dessa ting! Berätta också om hur Ni har det i Amerika och hur det allmänna läget ter sig där. Hör jag inte någonting if rån Er, får jag väl tolka det som att Ni inte velat ge mig absolution.
Med de hjärtligaste hälsningar
Er
Karl Marx
Käre morian!
Jag har under drygt en vecka varit så omtumlad av en massa bråk med Monsieur Gottfried, och andra distraherande historier av liknande slag, att jag inte så ofta har haft nog sinnesfrid för studier av värdeformen. Annars skulle Du ha fått tillbaka korrekturet för längesedan. Särskilt i det andra arket märker man att Dina karbunklar inverkat rätt mycket på stilen, men det är för sent att ändra på den saken nu, och jag tror knappast att Du skall behöva kommentera dessa drag i något tillägg - brackorna bland publiken är ju inte så värst förtrogna med detta slag av abstrakt tänkande och kommer säkerligen inte att bry sina hjärnor för värdeformens skull. Man skulle på sin höjd kunna föreslå att Du i något större utsträckning ställer Dina dialektiskt påvisade fakta i en historisk belysning, trots att det allra nödvändigaste på den punkten redan blivit sagt. Du har så gott om material i detta ämne, att det säkert skulle kunna räcka till en extra utvikning, där Du så att säga låter historien bevisa Dina satser - då skulle den okunnige läsaren få erfara hur det historiska skeendet bekräftar nödvändigheten av en penningutveckling och dess konsekvenser.
En stor brist i dessa mer abstrakta utläggningar är att Du inte gjort Dina tankegångar mer lättillgängliga genom att dela upp texten i fler underavdelningar med särskilda överskrifter. Har borde Du ha gjort en uppläggning av det slag man finner i Hegels encyklopedi: korta avdelningar, där varje dialektisk övergång förses med egen överskrift och där alla parentetiska resonemang trycks med särskild stil. Det hela skulle då visserligen få ett något läroboksaktigt drag, men i gengäld skulle det för en stor grupp läsare bli betydligt lättare att begripa resonemangen. Varken vanliga läsare eller mer beläst folk är nuförtiden så vana vid detta slag av tänkande att man kan kosta på sig att försumma sådana ändringar som kan göra budskapet mer lättillgängligt.
Jämför man med den tidigare framställningen kan man notera utomordentliga framsteg när det gäller den dialektiska skärpan, men mycket av själva framställningen tycks mig vara bättre i den första versionen. Det är verkligen synd att detta är fallet just med det viktiga andra arket, där Dina karbunklar satt sina spår. Men det kan vi nu inte längre göra något åt, och alla som begriper sig på dialektiskt tänkande kan ändå fatta vad Du menar. De övriga arken är alldeles utmärkta och har väckt min stora förtjusning . . .
Hofmann[23] har jag läst. Den nya kemiska teorin är trots sina många brister vida överlägsen den tidigare atomteorin. Molekylen som den minsta materiedelen med förutsättning för en självständig existens utgör en helt rationell kategori - en "knut", för att tala med Hegel - i den oändliga raden av delningar, där den inte innebär någon avslutning men väl en kvalitativ skillnad. Atomen, som tidigare uppfattats som delbarhetens yttersta gränspunkt, blir nu även den karakteriserad som en sammansättning, trots att Monsieur Hofmann själv ideligen återfaller till tankegångar som förutsätter den gamla föreställningen om verkligt odelbara atomer. De i boken skildrade framstegen inom kemin är för övrigt helt överväldigande, och Schorlemmer säger att denna omvälvning alltjämt pågår, så att man när som helst kan vänta sig att få ta del av nya revolutionerande rön.
De bästa hälsningar till Din familj och till Hartmann.
Din F.E
Skickar idag tillbaka fem ark.
. . . Jag hoppas att de här fyra arken vinner Ditt gillande. Att Du hittills varit belåten betyder för mig mer än vad någon annan kan komma att säga om mitt arbete. Jag vill i alla händelser hoppas att borgarna skall ha mina karbunklar i gott minne för resten av livet. Här har vi nya bevis på vilka fähundar det finns! Kommissionen för kontroll av barnarbetet - Children Employment Commission - har, som Du vet, nu fungerat i fem år. En följd av dess första rapport, som publicerades 1863, blev att en del "åtgärder" genast vidtogs mot verksamheten inom de utpekade branscherna. Vid inledningen av denna session hade toryregeringen genom den sentimentala snyftfiguren Walpole lagt fram ett lagförslag, där alla denna kommissions framställningar skulle bifallas, låt vara i ytterst begränsad omfattning. De berörda industriherrarna, bland dem de stora metallfabrikanterna och framför allt ''hemarbetets" blodsugare, blev illa åtgångna men hade vett att hålla käft. Nu framlägger de emellertid en petition för parlamentet, i vilken de begär - en ny undersökning! Den gamla påstås ha varit partisk!
De räknar med att reformbillen skall dra all offentlig uppmärksamhet till sig, så att den här saken kan fifflas igenom i smyg och i all gemytlighet, samtidigt som fackföreningarna seglar i motvind. Det värsta i rapporterna är dessa figurers egna uttalanden. De vet mycket väl att den enda förändring en ny undersökning kan leda till är - en femårsperiod av förnyad exploatering, men det är just precis "vad vi borgare önskar"! Lyckligtvis gör min ställning inom Internationalen att jag kan sabotera dessa fina jyckars finurliga uträkningar. Saken är utomordentligt viktig. Det är fråga om avskaffandet av tortyren för en och en halv million människor - de vuxna manliga arbetarna inte inräknade!
När det gäller utvecklingen av värdeformen har jag både följt och inte följt Ditt råd; även här ville jag nämligen handla dialektiskt. Det betyder a<< jag I ) skrivit ett tillägg, där jag skildrar samma sak så enkelt som möjligt och så skolmästaraktigt som möjligt, och 2) i enlighet med Ditt råd delat upp de olika utvecklingsfaserna med hjälp av paragraftecken etc. samt försett dem med egna överskrifter. I förordet säger jag sedan att den " icke-dialektiske " läsaren kan hoppa över sid. x - y och i stället läsa detta tillägg. Jag syftar då inte endast på filistrar utan även på vetgiriga ungdomar etc. Saken är alltför avgörande för att kunna förbigås. Herrar ekonomer har hittills förbisett det enkla faktum att formen 20 alnar linneväv = en rock endast utgör en outvecklad bas för formen 20 alnar linneväv = 2 pund sterling, med andra ord att den enklaste varuformen, där värdet ännu inte anges i förhållande till andra varor utan endast till den egna varans naturaform, innehåller penningformens hela hemlighet och därigenom också - innerst inne - alla borgerliga former av arbetsprodukten. I den första framställningen har jag undvikit utvecklingens svårighet genom att presentera värdeuttryckets egentliga uppbyggnad först när det uppträder i utvecklad form, som penninguttryck.
När det gäller Hoffmann har Du alldeles rätt. I slutet av det tredje kapitlet av min bok skall Du för övrigt märka att när jag berör forna tiders ''mästers" förvandling till kapitalist - ett resultat av enbart kvantitativt ändrade förhållanden - då anför jag Hegels upptäckt av lagen om den enbart kvantitativa förändringens förvandling till kvalitativ förändring och hävdar att den gäller såväl för historien som för naturvetenskapen. I en not till texten (vid den tiden hade jag just tagit del av Hoffmanns synpunkter) nämner jag molekylarteorin, men däremot inte Hoffmann, som ju inte kommit på den utan endast gett den en klarare utformning; i stället nämner jag Laurent, Gerhardt och Wurtz, av vilka den sistnämnde är den egentlige upphovsmannen. Efter att ha läst Ditt brev kom jag att dunkelt erinra mig hur det låg till, och för säkerhets skull kontrollerade jag saken i mitt manuskript . . .
. . Det tjugonde arket är det sista som jag mottagit. I sin helhet bör verket omfatta gott och väl 4(} 42 ark. Ännu har inga som helst rättade avdrag nått mig efter de prov som skickats till Dig. Dem kan Du skicka tillbaka när Du far.
Beträffande de invändningar som Du helt riktigt påpekar att vi säkert kommer att få höra från brackorna och vulgärekonomerna[24] (som naturligtvis glömmer bort att om de i sina beräkningar kallar betalt arbete arbetslön får obetalt arbete räknas som vinst, etc.) rör sig hela saken, vetenskapligt uttryckt, kring följande fråga:
Hur kan en varas värde förvandlas till dess produktionspris, i vilket
1) hela arbetet förefaller att betalas i form av arbetslön;
2) merarbetet, eller mervärdet, däremot antar formen av ett pristillägg - kallat ränta, profit etc. - utöver konstnadspriset (den konstanta kapitaldelens pris + arbetslönen).
Besvarandet av denna fråga förutsätter:
I) att förvandlingen av t. ex. arbetskraftens dagsvärde till lön - eller dagsarbetets pris - klarläggs. Det sker i detta bands femte kapitel.
2) att man klargjort förvandlingen av mervärdet till vinst och dennas förvandling till genomsnittsvinst etc. Detta förutsätter att kapitalets cirkulationsprocess redan framställts, eftersom kapitalets förändringar m.m. spelar in här. Därför kan jag inte redogöra för den saken förrän i bok 3 (det andra bandet skall innehålla bok 2 och 3). Här kommer det a<< visa sig hur brackornas och vulgärekonomernas föreställningar uppkommit - vad de kan få in i sina skallar är nämligen aldrig sakernas inre sammanhang utan endast deras yttre företeelseform. Och om det inte förhöll sig så, skulle ju vetenskapen för resten bli helt obehövlig.
Om jag nu i förväg skulle avfärda alla betänkligheter av detta slag, skulle jag fördärva hela den dialektiska utvecklingsmetoden. Omvänt: denna metod har den fördelen att den hela tiden gillrar fällor för dessa figurer, så att de provoceras till att ge ytterst fatala prov på sin fårskallighet .
Direkt efter den paragraf som Du nu äntligen fått i Din hand (den tredje, "Mervärdeskvoten'') följer en paragraf kallad ''Arbetsdagen'' (kampen om arbetstidens längd), vars behandling på ett åskådligt sätt visar hur
mycket herr Bourgeois i praktiken Lyckats få reda på om sin profits ursprung och beskaffenhet. Detta framgår också i fallet Senior, där borgaren försåkrar att hela hans vinst och ränta beror på den sista obetalda arbetstimmen .
Många hälsningar till fru Lizzy.
Din K.M
Käre Fred!
Har just avslutat korrekturläsningen av bokens sista (fyrtionionde) ark. Tillägget - Värdeformen - upptar ett och ett kvarts ark, trots att det tryckts med fin stil. Även förordet har jag rättat, och i går skickade jag tillbaka korrekturet.
Nu är detta band alltså klart. Du och ingen annan har äran av att vi har kunnat få det färdigt. Utan Ditt självuppoffrande stöd hade jag aldrig förmått genomföra det oerhörda förarbete de tre volymerna krävt. Full av tacksamhet vill jag omfamna Dig!
Hjärtligt tack för de 15 pund Du skickat.
Många hälsningar, min käre, avhållne vän!
Din K.M
De rättade arken behöver jag inte få tillbaka förrän hela boken är färdigtryckt.
Det bästa i min bok är: 1) det första kapitlets klargörande av arbetets dubbelnatur - olikheten mellan dess uttryck i värde och i bytesvärde (den skillnaden måste man känna till, om man skall kunna fatta någonting om fakta i denna sak); 2) behandlingen av mervärdet som fristående från sina speciella yttringar som vinst, ränta, jordränta etc. Särskilt i band 2 kommer den saken att framstå klart. I den klassiska ekonomin blandas dessa olika former alltid samman i en enda röra.
Det vore bra om Du ville anteckna Dina önskemål, invändningar och frågor, när Du läser igenom de rättade korrekturen. Det skulle jag kunna ha stor nytta av, eftersom jag räknar med att det förr eller senare skall komma ut en ny upplaga. Vad det fjärde kapitlet anbelangar har det kostat mig mycken möda att få ett grepp om själva sakunderlaget, det vill säga dess inre sammanhang. När jag sedan hunnit klara av den saken, utkom den ena blå boken efter den andra medan jag var sysselsatt med att ge kapitlet dess slutliga utformning, och det väckte min förtjusning att märka hur väl dessa offentliggöranden överensstämde med mina teorier. Så fick jag äntligen detta skrivet, trots ihärdiga anfall av karbunklar och fordringsägare!
I avslutningen på den andra boken (Cirkulationsprocessen) som jag för närvarande håller på att färdigställa. kommer jag in på en sak som jag måste rådfråga Dig om - precis som jag gjorde för många år sedan.
Fast kapital behöver inte ersättas i naturaform förrän efter låt oss säga 10 år. Under mellantiden återskapas dess värde gradvis i takt med att man säljer de varor det producerat. Denna gradvisa återbetalning tjänar inte till att återställa det fasta kapitalet, förrän detta upphört att existera i sin materiella form, t. ex. som en maskin (reparationer och liknande ting räknar jag inte med i detta sammanhang). Under mellanperioden förfogar kapitalisten fritt över de medel som gradvis betalas tillbaka.
För många år sedan skrev jag till Dig att det föreföll mig som om det därigenom bildas en ackumulationsfond, eftersom de återkommande pengarna ju används av kapitalisten under den period som råder innan de skall ersätta det fasta kapitalet. I ett svarsbrev gjorde Du några rätt ytliga invändningar mot detta resonemang. Senare märkte jag att McCulloch framställer denna amorteringsfond som just en ackumulationsfond. Eftersom jag knappast ansåg att McCulloch kunde förmodas ha rätt på någon punkt brydde jag mig inte om att studera saken närmare. Han använder resonemanget till en form av rättfärdiggörande, som vederlagts av malthusianerna, vilka dock inte heller de kan förneka fakta i denna sak.
I egenskap av fabrikant måste Du ha kännedom om vad som sker med återbetalningen av det fasta kapitalet, innan detta skall ersättas in natura. Och på den punkten måste Du också kunna ge mig ett svar (rent praktiskt, utan teoretiska utvikningar).
Hälsningar
Din K. M.
(Hälsa också fru Lizzy!)
. . . Om Du studerat pressen har Du säkert observerat 1) att det Internationella Rådets utlåtande rörande Fenian-gruppen[25] skickats till Hardy samt 2) att debatten apropå denna organisation var offentlig (den hölls för litet över en vecka sedan, på tisdagen) och refererades i Times. Bland de närvarande fanns journalister från Dublin-tidningarna Irishman och Nation. Jag kunde inte komma förrän rätt sent (känner mig alltjämt klen efter att ha varit sjuk i två veckors tid; först för ett par dagar sedan blev jag kvitt febern) och tänkte egentligen inte bry mig om att yttra mig - dels kände jag mig som sagt inte riktigt frisk, och dels var situationen ju aningen brydsam. Weston, som satt som ordförande, envisades dock med att försöka få mig att säga något; för att klara mig undan fick jag lov att föreslå ajournering. Vid det möte som ägde rum i tisdags var jag därför tvungen att ta till orda; jag hade också förberett mig en smula - låt vara att jag inte bryn mig om att författa något större tal. Men de irländska journalisterna kom inte, och när vi tröttnade på att vänta på dem hade klockan hunnit bli nio (lokalen stod inte till vårt förfogande längre än till halv elva). Fox hade förberett ett längre anförande. Efter mötets öppnande förklarade jag därför, att jag på grund av förseningen gärna avstod från att yttra mig, för att vi i stället skulle få tillfälle att lyssna på honom. De redan verkställda avrättningarna i Manchester betydde ju att vårt ämne blivit förknippat med starka lidelser, och jag hade - i motsats till den mer abstrakte Fox - knappast kunnat undvika att i stället för den planerade sakliga analysen leverera ett dundrande revolutionärt anförande. De irländska journalisterna gjorde mig därför en stor tjänst genom att lysa med sin frånvaro och därmed försena diskussionen. Jag tycker inte om att beblanda mig med figurer som Roberts, Stephens och de andra.
Fox' tal var bra, dels därför att det hölls av en engelsman och dels därför att det endast rörde vid de politiska och internationella aspekterna. Just därför måste han nöja sig med att ge en mer ytlig analys. Den resolution han föreslog var menlös och intetsägande. Jag opponerade mig emot den och såg till att den blev remitterad till den prövande kommittén.
Vad engelsmännen ännu är okunniga om är att det brittiska väldet på Irland i sin ekonomiska struktur, och därigenom också i sin politiska rnålsättning sedan 1846 befinner sig i en helt ny fas; inte heller har man fattat att Fenianismen just därför karakteriseras av en socialistisk tendens (i den negativa bemärkelsen att den riktar sig mot sättet att tillskansa sig andras mark) och framstår som en organisation för de lägre klasserna. Det år utomordentligt löjligt, att folk ännu kan förväxla Elisabeths eller Cromwells barbariska försök att med hjälp av engelska kolonister tränga undan den irländska befolkningen, med dagens system, som syftar till att låta irländarna ersättas av svin, får och oxar! Under den första hälften av 1800-talet härskade länge ett system med mellanhänder och utsugararrenden - det bröt samman 1846. (Att jordbrukare drevs bort var under denna period mindre vanligt; det skedde huvudsakligen i Leinster, där landskapet är ovanligt väl lämpat för boskapsskötsel). Avskaffandet av spannmålstullarna - delvis förorsakat och i alla händelser påskyndat av den irländska hungersnöden - berövade Irland dess monopol på att under normala tider förse England med spannmål. Ull och fläsk blev de nya lösenorden; jordbruket fick alltså ge vika för boskapsskötsel. I enlighet med de nya idéerna började man därefter också systematiskt genomföra sammanslagningar av gårdar. Utvecklingen underlättades ytterligare genom de nya inteckningslagarna, som gjorde att många, som tidigare tjänat stora pengar som mellanhänder, plötsligt förvandlades till storgodsägare. Britternas irländska välde syftar nu enbart till att fä bort Irlands bönder. Den enfaldiga Londonregeringen har naturligtvis inte själv uppfattat vilken oerhörd förändring som ägt rum sedan 1846. Men irländarna har märkt den, och de har låtit sin uppfattning om den komma till en rad klara och kraftfulla uttryck, från Meaghers proklamation (1848) till Hennesys valparoller (1866).
Frågan är nu vilket råd vi skall ge de engelska arbetarna. Enligt min mening måste de i sin eget politiska program kräva att unionen upphävs (helt enkelt en återgång till 1783 års modell, demokratiserad och anpassad till moderna förhållanden). Det är den enda legala och därför också den enda möjliga formen för irländsk frigörelse som kan antas av en engelskt parti. Sedan måste det komma att visa sig om man kan behålla en ren personalunion mellan de båda länderna. Jag tror nästan att detta är möjligt, om man bara kommer sig för att handla i rätt tid.
Vad irländarna behöver är:
1) Självständighet och oberoende gentemot England.
2) En agrar-revolution. Inte ens med den bästa vilja i världen kan engelsmännen ordna den saken åt dem, men man kan ge dem de legala medlen att själva genomföra den.
3) Skyddstullar gentemot England. Under perioden 1783 - 1801 blomstrade alla grenar av den irländska industrin. Unionen, som innebar att de av det irländska parlamentet beslutade skyddstullarna avskaffades, odelade nästan all vital industri på Irland. Den blygsamma linneindustrin innebär på intet sätt någon kompensation. 1801 års union fick precis samma verkan som de en gång av drottning Anna, Georg Il m. fl. vidtagna åtgärderna för att kväsa den irländska ylleindustrin. Så snart irländarna erhåller sitt oberoende kommer de i likhet med Kanada, Australien och många andra stater att inse protektionismens nödvändighet. Innan jag inför Centralrådet redogör för min uppfattning (det sker nästa tisdag - denna gång dessbättre utan att några journalister är närvarande) vore det bra om Du ville sända mig några rader om vad Du anser.
Hälsningar !
Din K. M.
Käre Fred.
I går hade jag tänkt skriva till Dig från museet, men plötsligt kände jag mig så dålig att jag blev tvungen att slå igen den högst intressanta bok jag var sysselsatt med att studera. Först var det som en svart dimma för ögonen, och därefter fick jag känna på en fruktansvärd huvudvärk och smärtor i bröstet. Det blev att släpa sig hem. Ljuset och luften gjorde mig gott, och hemma kunde jag sova ett tag. Mitt tillstånd är väl sådant att jag egentligen borde avstå från varje form av arbete och tankemöda för en tid framåt, men det skulle jag nog inte kunna förmå mig till - inte ens om jag hade råd att ligga på latsidan.
Om Maurer har jag den uppfattningen att hans författarskap är av utomordentligt stor betydelse. Han har på ett helt nytt sätt Lyckats gestalta väldiga historiska sammanhang: inte endast de allra tidigaste epokerna utan också hela den senare utvecklingen i fråga om de fria riksstäderna, de privilegierade storgodsägarna och de offentliga myndigheterna har han ställt i ny belysning, liksom även böndernas kamp på gränsen mellan frihet och livegenskap.
Historieforskningen påminner en hel del om paleontologin. Till och med de allra mest framstående vetenskapsmännen kan ofta på grund av förutfattade meningar bli blinda för fakta som de har mitt framför näsan på sig. När sedan det rätta ögonblicket för en upptäckt äntligen kommit, förvånar sig forskarna över att överallt hitta bekräftelser på vad man under så lång tid inte velat inse. Den första reaktionen mot den franska revolutionen och upplysningsläran blev självfallet en böjelse för att uppfatta allting i ett medeltidsmässigt romantiskt sken - inte ens folk som Grimm har helt Lyckats motstå den frestelsen. Den andra reaktionen är att vända blicken från medeltiden och skåda vidare tillbaka in mot varje folks tidigaste historia - och detta överensstämmer med den socialistiska inställningen, fastän de lärde inte tycks ha en aning om detta samband. Men till sin häpnad återfinner de sina allra nyaste rön i de allra äldsta sammanhangen - och detta i en utsträckning som skulle ha gjort den gode Proudhon förskräckt.
Vi har alla svårt att undvika denna speciella form av blindhet. I närheten av mina egna trakter har det gammaltyska systemet levat kvar ända tills helt nyligen - jag minns nu själv hur min far som advokat skildrat det för mig ! Ett annat exempel: precis som geologerna, till och med när de varit så framstående som Cuvier, ofta på ett helt galet sätt presenterat sina upptäckter - på samma sätt kan så kvalificerade filologer som Grimm felöversätta de enklaste latinska sentenser; det är inflytandet från Mösers och med honom likställda tänkares skriverier som här spelar in. Tacitus' bekanta ord "arva per annos mutant et superest ager" som betyder att "de fördelar åkrarna mellan sig (genom lottning, i enlighet med alla mer utvecklade lagtexter som barbarfolken ägt) och de landområden som blir kvar blir till allmänningar", vill Grimm et consortes sålunda översätta på följande sätt: ''de uppodlar nya områden varje år, och det blir alltid orörd mark kvar!''
På samma sätt inbillar man sig att ''colunt discreti ac dilversi"[26] betyder att germanerna alltifrån urminnes tider idkat jordbruk inom enskilda gårdar i de westfaliska junkrarnas stil. I fortsättningen på samma stycke står det emellertid så här: ''-vicos locant non i nostrum morem connexis et cohaerentibus aedificiis: suum quisque locum spatio circumdar"[27] - och primitiva germanska byar av den typ som beskrivs här finns ärtnu på en del platser i Danmark. Skandinavien måste naturligtvis bli lika betydelsefullt för den tyska rättsvetenskapen som för den tyska mytologin. Och vi bör utgå därifrån, om vi skall ha någon möjlighet att åter dechiffrera vårt förflutna. Dessutom kan till och med Grimm et consortes läsa i Caesars verk att germanerna alltid bodde samman släktvis i stället för att individuellt söka sig boplatser: "gentibus cognationibusque, qui uno coierant "[28].
Men jag undrar vad den gamle Hegel skulle säga i sin himmel, om han fick höra att man med ett uttryck som "det allmänna" i detta forngermanska sammanhang helt enkelt menar allmänningar - och att "det särskilda" endast betyder enskilda, från en allmänning avstyckade områden! Lik förbaskat finns det alltså ett samband mellan de logiska kategorierna och vara "samhälleliga förbindelser".
Fraas' arbete "Klima und Pflanzenwelt in der Zeit, eine Geschichte beider"[29] är mycket intressant, särskilt när författaren klargör hur klimatet och floran förändrats i historisk tid. Han uttrycker sig som en darwinist före Darwin och försöker skildra hur till och med arterna kommit till i historisk tid. Men han är också agronom. Han hävdar att odling, särskilt i större skala, gör att jorden mister den av bönderna så högt skattade ''fuktigheten'' (en följd härav blir växternas gradvisa vandring från söder mot norr) och marken blir sakta alltmer ofruktbar. Uppodlingen kan till en början vara nyttig för jorden, men till slut får skogsavverkningen och liknande åtgärder till resultat att marken förvandlas till ökenområden. Denne man är en högst kompetent bedömare, både som filolog (han har skrivit böcker på grekiska) och som kemist, agronom etc. Slutsatsen måste bli att åkerbruk skapar öknar, om inte dess utveckling begränsas och utsätts för en regelbunden kontroll(eftersom han själv är borgerlig, drar han dock inte denna oundvikliga konsekvens av sitt resonemang) - som exempel nämns Persien, Mesopotamien, Grekland med flera liknande länder. Även här möter man alltså en omedvetet socialistisk förkunnelse! . . .
. . . Här är det för närvarande Irlands-frågan som dominerar. Gladstone et consortes har naturligtvis endast velat utnyttja den för att kunna komma tillbaka till makten, och - allra främst - för att av den skapa en bra partiparoll vid nästa, på household suffrage-principen baserade val. I dagens situation blir denna utveckling skadlig för arbetarpartiet. Intrigörerna inom arbetarnas led, sådana som Odger, Potter med flera, som hoppas på att snart bli parlamentsmedlemmar, har nu fått en ny förevändning för att ansluta sig till de borgerliga liberalerna.
Detta är emellertid endast Englands straff för de stora förbrytelser man under många århundraden begått mot Irland, och detta straff måste då självfallet även drabba den engelska arbetarklassen. På lång sikt blir denna utveckling dock till gagn för arbetarna. Den engelska statskyrkan på Irland - eller, för att använda engelsmännens uttryck, den irländska kyrkan - tjänstgör nämligen som ett religiöst bålverk för det engelska markägarväldet på Irland, och samtidigt utgör den en förpost som bevakar kyrkans egna jordägarintressen. Störtas kyrkan från sin maktställning på Irland kommer den snart att röna samma öde i England, och sedan kommer också det nuvarande jordägarväldet att försvinna - först på Irland och därefter även i England. Sedan länge är jag emellertid övertygad om att den verkligt djupgående sociala revolutionen måste börja nerifrån, från marken - innan vi lägger grunden måste vi ha löst markägarfrågan.
Frånsett detta kommer denna utveckling dock att få en synnerligen positiv konsekvens: så snart den irländska kyrkan faller samman, kommer de protestantiska arrendatorerna i provinsen Ulster att göra gemensam sak med sina kollegor i de tre katolska provinserna, och då kan jordägarna inte längre dra någon nytta av de religiösa motsättningarna . . .
Det kan emellertid vara på sin plats att Du får kännedom om hur vinstkvoten utvecklas. Därför skall jag förklara de viktigaste dragen i utvecklingsförloppet. I bok 2 beskrivs, som Du vet, kapitalets cirkulationsprocess med utgångspunkt från de förutsättningar som utvecklats i den första boken; i detta sammanhang har det alltså uppstått en del nya formbestämningar, som fast och rörligt kapital, kapitalets omslag etc. I bok I nöjer vi oss slutligen med att anta, att om värdeökningsprocessen förvandlar 100 pund till 110 pund, då existerar redan inom marknaden de faktorer som på nytt kommer att förändra det erhållna beloppet. Här skall vi emellertid studera villkoren för detta förhållande, med andra ord den samhälleliga hopflätningen av kapital, kapitaldelar och vinst (=M).
I bok 3 kommer vi sedan till mervärdets omvandling till sina olika former och från varandra skilda beståndsdelar.
1. Vinst är för oss huvudsakligen endast ett annat namn - eller en annan kategori - för mervärde. Då genom arbetslönens form hela arbetet framträder som betalt, blir en oundviklig följd att den obetalda delen inte tycks skapad av arbetet utan av kapitalet - totalkapitalet, inte någon variabel kapitaldel. På detta sätt erhåller mervärdet formen av vinst, utan att det existerar någon kvantitativ skillnad mellan de båda begreppen. Vinsten blir endast mervärdets illusoriska företeelseform.
Vidare framträder nu den i varuproduktionen konsumerade kapitaldelen (det för denna produktion tillskjutna kapitalet, såväl konstant som variabelt, minus den visserligen använda men ej konsumerade delen av det fasta kapitalet) som varans kostnadspris, eftersom detta från kapitalistens synpunkt sett endast utgöres av den del av varuvärdet som han får betala och inte innefattar det obetalda arbete som också ingår i varan. Mervärdet = vinsten blir enligt detta synsätt detsamma som skillnaden mellan varans försäljningspris och dess kostnadspris. Om vi kallar varans värde "V" och kostnadspriset "K", blir sålunda V = K + m; V är alltså större än K, eftersom V - m = K. Kostnadspriset som ny kategori spelar en ytterst viktig roll i den senare utvecklingens enskildheter. Här framgår genast att kapitalisten kan göra sig en förtjänst på att sälja en vara under dess värde (bara priset är högre än konstnadspriset), och detta faktum måste man ha klart för sig om man skall kunna erhålla något begrepp om den genom konkurrensen skapade utjämningen.
Om profiten alltså främst endast formellt skiljer sig från mervärdet, skiljer sig däremot profitkvoten reellt från mervärdekvoten: i det ena fallet är formeln m och i det andra m då måste profitkvoten vara
v c+v
mindre än mervärdekvoten, såvida inte c = O.
Tar man hänsyn till vad som utvecklas i bok 2 följer emellertid, att vi inte kan beräkna profitkvoten på en godtyckligt vald varuprodukt, t.ex. en veckas produktion - m måste här åsyfta det under ett år producerade
c+v
mervärdet i förhållande till det under aret ursprungligen satsade kapitalet. Det är alltså den årliga profitkvoten som här uttrycks i denna formel.
Därefter undersöker vi först och främst hur olika former av kapitalomslag (dels beroende på förhållandet mellan rörliga och fasta kapitaldelar och dels beroende på hur stort antal omslag det rörliga kapitalet hinner genomgå under ett år - etc. etc.) modifierar profitkvoten vid oförändrad mervärdekvot.
Om vi utgår från en given omslagsperiod och räknar med m som
c+v
årlig profitkvot, kan vi emellertid undersöka hur denna kan ändras, oberoende av förändringar som gäller mervärdet eller mervärdekvoten.
Eftersom m, mervärdets mängd, är lika med mervärdekvoten multiplicerad med det variabla kapitalet, blir profitkvoten, här kallad p', lika med K x V (med k avses här mervärdekvoten). Här har vi nu fyra
c+v
storheter, p',k,v,c, av vilka vi alltid kan arbeta med tre för att söka den återstående som obekant. Detta täcker alla tänkbara fall av svängningar i fråga om profitkvoten, när dessa skiljer sig från förändringar i mervärdekvoten och, i viss utsträckning, till och med från mervärdets mängd. Detta har självfallet hittills tett sig oförklarligt för alla.
De på detta sätt upptäckta lagarna, som är mycket viktiga för att man skall kunna förstå exempelvis hur råvarupriset påverkar profitkvoten, behåller sin giltighet helt oberoende av hur än mervärdet därefter må fördelas mellan producenten och andra. Sådant kan endast förändra
företeelseformen. De blir vidare direkt användbara, om formeln m
c + v
får uttrycka förhållandet mellan det samhälleligt producerade mervärdet och det samhälleliga kapitalet.
2. Vad som i avdelning I behandlas som rörelser, det må vara kapitalets inom en särskild produktionsgren eller hela det samhälleliga kapitalets -rörelser som leder till att kapitalets sammansättning m. m. förändras - blir nu uppfattat som skillnader i den i de olika produktionsgrenarna investerade kapitalmängden.
En följd av detta blir - förutsatt att mervärdekvoten (det vill säga exploateringen av arbetet) är densamma - att värdeproduktionen, och därmed produktionen av mervärde och därmed också profitkvoten, är olika i olika produktionsgrenar. Av dessa olika profitkvoter skapar konkurrensen emellertid en genomsnittlig eller allmän profitkvot. Om denna reduceras till sitt absoluta uttryck, kan den inte vara någonting annat än det av kapitalisterna varje år producerade mervärdet, sett i relation till det satsade kapitalet i hela dess samhälleliga utbredning. Om t. ex. det samhälleliga kapitalet = 400 c + 100 v och det därav årligen producerade mervärdet = 100 m, blir det samhälleliga kapitalets sammansättning = 80 c + 20 v och produktens sammansättning (procentuellt) = 80 c + 20 v + 20 m = 20 procents profitkvot. Detta är den allmänna profitkvoten.
Vad konkurrensen mellan de inom de olika produktionssfärerna befintliga och på olika sätt sammansatta kapitalmängderna eftersträvar är den kapitalistiska kommunismen, vars kännetecken är att den kapitalmängd, som tillhör varje produktionsområde i samma grad som den utgör en del av det samhälleliga totalkapitalet, fångar upp en alikvot del av det totala mervärdet.
För att detta skall kunna uppnås måste inom varje produktionsområde (under den ovan givna förutsättningen att totalkapitalet = 80 c + 20 v och att den samhälleliga profitkvoten = 20 m )den årliga varuprodukten
80c+20v
säljas till kostnadspriset + 20 procent vinst på det satsade kapitalvärdet (oavsett hur stor del av det satsade fasta kapitalet som ingår i det årliga kostnadspriset). Dessutom måste emellertid varornas prissättning avvika från deras värde. Endast i de produktionsgrenar där kapitalets procentuella sammansättning är 80 c + 20 v sammanfaller kostnadspriset + 20 % av det satsade kapitalet med dess värde. När sammansättningen är högre (exempelvis 90 c + 10 v) ligger detta pris över värdet, men när den är lägre (exempelvis 70 c + 30 v) ligger det under värdet.
Det på så sätt utjämnade priset, som fördelar det samhälleliga mervärdet lika bland kapitalmängderna i förhållande till deras storlek, är varornas produktionspris, den faktor som utgör centralpunkten för marknadsprisernas svängningar.
Produktionsgrenar där det finns ett naturligt monopol är - även om deras profitkvot är högre än den samhälleliga - undantagna från denna utjämningsprocess. Detta blir senare viktigt för jordräntans utveckling.
I detta kapitel måste man också klargöra de olika orsakerna till utjämning mellan de olika kapitalinvesteringarna, vilka för vulgärekonomen framstår som källor till profit.
Vidare: den förändrade uppenbarelseform, som de ännu gällande och tidigare utvecklade lagarna om värde och mervärde nu - efter värdenas förvandling till produktionspriser - antar.
3. Profitkvotens tendens att falla då samhället vidareutvecklas. Den är uppenbar redan genom framställningen i bok 1 av förändringen i kapitalets sammansättning i samband med utvecklandet av den samhälleliga produktivkraften. Här har vi en av de största triumferna över den åsnebrygga som hitills varit oumbärlig inom allt ekonomiskt tänkande.
4. Tidigare har det endast varit fråga om produktivt kapital. Nu inträder en viss förändring genom köpmanskapitalet. Enligt den förutsättning vi hitills arbetat med är samhällets produktiva kapital = 500 (millioner eller miljarder, vilketdera spelar ingen roll). Formeln blir där: 400 c + 100 v + 100 m. p', den allmänna profitkvoten, = 2 %. Antag nu att köpmanskapitalet = 100. Sålunda skall de 100 m beräknas på 600 i stället för på 500. Den allmänna profitkvoten reduceras då från 20 % till 16 2/3 %.
Produktionspriset är nu (för enkelhetens skull antar vi här att 400 c, alltså även hela det fasta kapitalet, ingår i kostnadspriset för hela den producerade varumängden) = 5831/3. Köpmannen säljer för 600, och om man bortser från den fasta beståndsdelen av hans kapital realiserar har därvid på sina 100 16 2/3 %, lika mycket som de produktiva kapitalisterna - med andra ord: han tillägnar sig 1/6 av det samhälleliga mervärdet Varorna har - i sin helhet och i samhällelig skala - sålts till sitt värde Sina 100 pund kan han här (bortsett från den fasta beståndsdelen) endast använda som cirkulerande penningmedel. Vad köpmannen vidare håvar in antingen genom enkelt skoj eller genom att spekulera i varuprisernas växlingar; eller (när det gäller den egentlige detaljisten) som arbetslön - trots att det varit fråga om uselt och improduktivt arbete - får formen av profit.
5. Nu har vi reducerat profiten till den form där den framträder som praktiskt given, enligt våra förutsättningar 16 %. Nu gäller det uppdelningen av denna profit i företagsvinst och ränta. Det räntebärande kapitalet. Kreditväsendet.
6. Omvandlandet av överskottsprofiten till jordränta.
7. Så har vi till sist kommit fram till de företeelseformer som vulgärekonomerna använder som utgångspunkt: jordränta från jorden, profit (ränta) från kapitalet, arbetslön från arbetet. I vårt perspektiv ter sig det hela emellertid helt annorlunda. Den skenbara rörelsen förklaras. Dessutom kullkastas stöttepelaren för allt tidigare ekonomiskt resonemang: Adam Smiths förflugna åsikt att varupriset endast består av variabelt kapital (arbetslön) och mervärde (jordränta, profit, ränta). Hela rörelsen avtecknar sig i denna synbara form. Mot slutet ser vi dessa 3 inkomstkällor (arbetslön, jordränta, profit) för de 3 klasserna, markägare, kapitalister och lönearbetare - och avslutningen blir klasskampen, där vi kan studera rörelsen och hela eländets upplösning . . .
Käre vän.
Barnen håller nu på att tillfriskna, men de är alltjämt ganska svaga. Hjärtligt tack för de paket Ni sänt. Skriv inte till Faucher - vi får inte låta denne Mannequin piss gripas av storhetsvansinne. Det enda han åstadkommit är att jag i nästa upplaga[30] kommer att ge Bastiat ett par välförtjänta snärtar i de partier där värdestorleken kommer på tal. I den första upplagan brydde jag mig inte om det, eftersom band 3 kommer att innehålla ett särskilt och utförligt kapitel om herrar vulgärekonomer. För övrigt kommer Ni att finna det helt naturligt att Faucher et consortes i sitt svamliga resonemang härleder "bytesvärdet" ur "inbesparat arbete", alltså inte ur mängden av förbrukad arbetskraft utan i stället ur frånvaron av sådan förbrukning. Och den värde Bastiat har inte ens själv gjort denna för honom och hans meningsfränder så välkomna "upptäckt" utan endast "skrivit av" långt tidigare författare, precis som han alltid brukat göra. Hans källor är självfallet okända för Faucher et consortes.
Vad "Centralbladet" anbelangar, gör karlen det största medgivande man kan tänka sig genom att erkänna att den som överhuvud taget föreställer sig något om värdet måste godkänna mina slutledningar. Den stackars karlen inser inte att även om det inte i min bok finns något särskilt kapitel om ''värdet'', så innehåller min analys av de verkliga förhållandena påpekanden och bevis som också ger en bild av de sanna värdeförhållandena. Allt hans prat om att det är nödvändigt att bevisa värdebegreppet beror enbart på att han inte har det ringaste hum vare sig om ämnet eller om vetenskaplig metodik. Minsta barn kan fatta att en nation är dömd att gå under om den inställer arbetet, man behöver inte säga för ett år; det räcker med ett par veckor. På samma sätt inser alla att den mängd av produkter som motsvarar de olika behoven kräver olika, kvantitativt bestämda mängder av arbetsinsatserna inom samhället. Det säger sig självt att denna nödvändiga fördelning av det samhälleliga arbetet inte kan undvikas genom någon särskild form av samhällsarbete: det är endast dess yttre drag som påverkas av sådant. Naturlagar kan man aldrig upphäva. Vad man under olika historiska förhållanden kan ändra är endast den form i vilken dessa lagar gör sig gällande. Och i ett samhällssystem där det samhälleliga arbetets sammanhang tar sig uttryck i ett privatutbyte av de individuella arbetsprodukterna, där präglas formen för denna proportionella arbetsfördelning just av dessa produkters bytesvärde.
Vetenskapens uppgift är just att utveckla hur värdelagen slår igenom. Om man ville börja med att "förklara" alla de fenomen som skenbart strider mot lagen, skulle man alltså bli hänvisad till en vetenskap före vetenskapen. Felet med Ricardo är just att han i sitt första kapitel om värdet vill påvisa överensstämmelser mellan värdelagen och alla möjliga kategorier, som först borde ha utvecklats men som han förutsätter som givna.
Som Ni påpekat visar å andra sidan teorins historia förvisso att uppfattningen om värdeförhållandet alltid varit densamma - endast klarheten i utformningen och den vetenskapliga verklighetsförankringen har varierat. Eftersom även tankeprocessen växer fram ur förhållandena och själv är en naturprocess, förblir det verkligt förstående tänkandet alltid detsamma och kan särskiljas endast gradvis efter utvecklingens mognad, som också innefattar tankeorganets mognad. Allt annat är nonsens.
Vulgärekonomen har inte den ringaste aning om att de verkliga, dagliga utbytesförhållandena aldrig är något begrepp som kan uppfattas som direkt identiskt med värdestorleken. Hela vitsen med det borgerliga samhället består ju i att man inte har någon i förväg utarbetad samhällelig reglering av produktionen. Det rationella och naturnödvändiga gör sig gällande endast som ett blint verkande genomsnitt. Vulgärtänkaren tror sig sedan ha gjort en stor upptäckt, när han gentemot avslöjandet av det inre
sammanhanget envist hävdar att sakerna ter sig annorlunda i sin yttre gestaltning. Det innebär i realiteten att han envisas med att dröja kvar vid det yttre skenet och uppfatta det som sanningen. Vad skall då vetenskapen överhuvud taget tjäna till?
Här finns emellertid också en annan bakgrund. För den som får insikt i sammanhangen måste all teoretisk tro på de bestående förhållandenas permanenta nödvändighet rasa ihop före det praktiska sammanbrottet. Har ligger det alltså i de härskande klassernas absoluta intresse att föreviga den tanklösa förvirringen. Och varför skulle man annars betala dessa förrädiska pratmakare, som inte kan spela ut något annat vetenskapligt trumfkort än den åsikten att man inom den politiska ekonomin inte bör tänka någonting alls'?
Men nog och mer än nog om den saken. Det märks i alla fall hur det gått utför med dessa borgerliga profeter, när arbetare och till och med fabrikanter och köpman förstått min bok och kulmat orientera sig i den, medan dessa skriftlärde beklagar sig över att jag ställer alldeles för hårda krav på deras fattningsgåvor.
Jag skulle inte råda Er att trycka av Schweitzers artikel, även om Schweitzer skaffat bra material åt sin tidning.
Det vore vänligt om Ni ville skicka mig några exemplar av " Staatsanzeiger " .
Schnakes adress bör "Elberfelder Zeitung" kunna ge besked om.
De bästa hälsningar till Er maka och till Fränzchen.
Er K.M
Jag kan förresten passa på att meddela att jag av Dietzgen fått en artikel om min bok. Jag skickar uppsatsen till Liebknecht.
. . . För att försöka ursäkta min långa och i en del avseenden närmast brottsliga tystnad får jag påminna dels om de dryga arbetsuppgifter jag haft att klara av (inte bara mina vetenskapliga studier utan också en hel del arbete för Internationalen), dels om att jag måst plugga ryska med anledning av att man från Petersburg skickat mig en bok om arbetarklassens (och naturligtvis även böndernas) förhållanden i Ryssland - slutligen måste jag erkänna att min hälsotillstånd är allt annat än tillfredsställande .
I "Volksstaat" har Du troligen läst om de fördömanden jag föreslagit att man skulle rikta mot Gladstones agerande i den irländska frågan. Precis som jag tidigare angripit Palmerston har jag denna gång angripit Gladstone, och det har väckt ett visst uppseende här. De landsflyktiga demagogerna här föredrar att från ett betryggande avstånd rikta sina salvor mot kontinentens despoter. Sådant tilltalar mig endast när det sker vultu instantis tyranni.[31]
Såväl min ställningstagande i den här irländska amnestifrågan som min tidigare förslag att centralrådet skulle ta upp frågan om den engelska arbetarklassens inställning till Irland (och göra den till föremål för klara resolutioner) har självfallet dock även andra syften än att högt och tydligt tala för de förtryckta irländarnas rättigheter gentemot sina förtryckare.
Jag har blivit alltmer övertygad - det gäller bara att få den engelska arbetarklassen att dela denna övertygelse - om att arbetarrörelsen aldrig kommer att kunna åstadkomma några avgörande resultat här i England förrän den å det bestämdaste tar avstånd från de härskande klassernas Irlands-politik. Man måste inte endast göra gemensam sak med irländarna utan även ta initiativet för att upplösa den union som kom till 1801 och i dess ställe skapa en förbund mellan verkligt självständiga stater. Inte bara solidariteten med Irlands folk utan även det engelska proletariatets egen sak gör detta nödvändigt. Om det inte sker, kommer Englands folk att förbli tvunget att gå i de styrande klassernas ledband, eftersom arbetarna då måste ställa upp på härskarnas sida i konflikten med Irland. Alla folkliga frigörelsesträvanden i England förlamas av motsättningen gentemot irländarna, som ju också utgör en betydande del av den engelska arbetarklassen. Det främsta villkoret för att man skall kunna åstadkomma en frigörelse här - störtandet av den engelska markoligarkin - förblir en omöjlighet, så länge man inte vågar angripa denna oligarkis starka förskansningar på Irland. Där ligger det helt annorlunda till: så snart det irländska folket erhållit självständighet och suveränitet, kommer man där att med mycket större lätthet kunna oskadliggöra markägararistokratin (som till stor del består av våra egna jorddrottar) - på Irland är detta nämligen inte endast ett ekonomiskt problem utan även en nationell fråga. I England har jordägarna sedan gammalt spelat rollen av ledare och folkrepresentanter, men på Irland framstår de enbart som hatade dödsfiender till de nationella frihetssträvandena. Och det är inte bara den inre samhällsutvecklingen i England som hämmas på grund av den nuvarande politiken gentemot Irland - även utrikespolitiken blir lidande, särskilt i fråga om relationerna med Ryssland och Förenta staterna.
Eftersom den engelska arbetarklassen emellertid äger den avgörande tyngd som krävs för att kasta det allmänna samhällstvånget överända, gäller det att anbringa hävstången här. Den engelska revolutionen under Cromwell led faktiskt nederlag just på - Irland. Non bis in idem![32] Irländarna har spelat den engelska regeringen att dråpligt spratt genom att välja "Straffången" O'Donovan Rossa till parlamentsledamot. Regeringens språkrör hotar redan med ett nytt terrorsystem, där man återigen skulle upphäva sin "Habeas Corpus Act"[33]. I själva verket har England aldrig styrt Irland på annat sätt än genom de mest avskyvärda terrormetoder och den mest genomruttna korruption, och så länge de nuvarande förhållandena råder kan dess förvaltning helt enkelt inte fungera på annat sätt . . .
. . . I övermorgon (den 11 april) skall jag skicka Er allt jag har av handlingar rörande Internationalen. (I dag är det för sent att posta dem.) Jag skickar också litet mer material om kongressen i Basel.
Bland det material Ni får skickat till Er kommer Ni också att finna några av Generalrådets resolutioner av den 30 november angående den irländska amnestin (Ni känner redan till dessa av mig författade aktstycken). Sändningen innehåller också en irländsk pamflett om de fångna medlemmarna av Fenian-rörelsen.
Min avsikt var att komplettera detta med några resolutioner om nödvändigheten av att den nuvarande unionen (med andra ord: förslavandet av Irland) omvandlas till en på frihet och jämställdhet baserad federation med Storbritannien. Det faktum att jag inte haft möjlighet att närvara vid Generalrådets sammanträden har gjort att framställandet av dessa allmänna resolutioner tillsvidare måst uppskjutas. Ingen av Rådets övriga medlemmar har den kunskap om de irländska frågorna eller det anseende bland de engelska medlemmarna som krävs av den som skulle kunna ersätta mig här.
Jag har dock inte låtit tiden gå tillspillo utan vill nu be Er med särskild uppmärksamhet ta del av följande:
Efter att i många års tid ha studerat det irländska problemet har jag kommit till den slutsatsen att det avgörande slaget mot de engelska härskande klasserna (en politisk handling som kommer att få en oerhörd betydelse för arbetarrörelsen i alla världens länder) inte kan utdelas på engelsk mark utan måste riktas mot dessa klassers ställning på Irland.
Den I januari 1870 utsände Generalrådet en hemligt, av mig författat cirkulärbrev, skrivet på franska (för en önskvärd återverkan i England är detta språk lämpligare än det tyska). Skrivelsen behandlade sambandet mellan de irländska nationalisternas kamp och arbetarklassens frigörelse och hade därför en del att säga om vilken attityd Internationalen bör inta i Irlands-frågan.
Här kan jag endast i korthet redogöra för de viktigaste punkterna.
Irland fungerar som en högborg för den engelska jordägararistokratin. Exploaterandet av Irland är inte bara en av de viktigaste källorna till denna aristokratis materiella välstånd. Det utgör också den starkaste grundpelaren
för dess moraliska maktställning - genom att bekräfta Englands herravälde över Irland. Därför tjänar Irland som ett av de främsta medlen för den engelska aristokratins sätt att hävda sin maktställning även i hemlandet England.
Om man i morgon kallade hem den engelska polisen och militären från Irland, skulle bondbefolkningen där omedelbart göra uppror. Störtas den engelska aristokratin från sin maktställning på Irland, följer som en oundviklig konsekvens att den också mister sitt herravälde över det engelska folket, och detta skulle i England skapa ett lämpligt utgångsläge för en arbetarrevolution. Att besegra den engelska jordägararistokratin är på Irland ett oändligt mycket lättare företag än i England, eftersom den sociala frågan bland irländarna hittills endast kommit till uttryck i landfrågan, som för den irländska folkmajoriteten är av så utomordentligt stor vikt - den gäller liv och död - samtidigt som den på ett oupplösligt sätt hänger samman med den nationella frågan - alldeles bortsett från att irländarna dessutom har ett mer eldfängt och revolutionärt Iynne än engelsmännen.
Vad den engelska bourgeoisien anbelangar, har den först och främst samma intresse som aristokratin av att Irland förvandlas till ett enda stort betesområde, från vilket den engelska marknaden kan erhålla kött och ull till lägsta tänkbara priser. På samma sätt sammanfaller de båda gruppernas intressen när det gäller att genom vräkning och framtvingad emigration hålla den irländska befolkningen nere i ett så lågt antal att engelskt kapital (arrendekapital) kan fungera där "mot erforderlig säkerhet". Man ser lika gärna bondbefolkningen bortsopad från Irland som från de engelska och de skotska jordbruksområdena. Man får inte heller glömma bort de jättesummor som årligen skickas från Irland till i London bosatta storgodsägare.
Men den engelska bourgeoisien har även andra - och vida viktigare, intressen av att Irlands ekonomi bevaras i sitt nuvarande skick.
På grund av sina hela tiden tilltagande koncentrationssträvanden inom jordbruket måste Irland regelbundet skicka sin överskott av arbetskraft till den engelska marknaden, och därigenom kan lönerna hållas nere, samtidigt som den engelska arbetarklassen demoraliseras och tvingas att ytterligare sänka sina materiella anspråk.
Och viktigast av allt: varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot "niggrerna" i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.
Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen - trots sin rätt långt hunna organisation - alltjämt står så maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen mycket väl medveten om.
Det är emellertid inte nog med det. Detta elände sträcker sig också tvärs över världshavet. Antagonismen mellan irländare och engelsmän är den dolda bakgrunden till konflikten mellan Amerika och England. Den gör att de båda ländernas arbetarorganisationer aldrig på allvar kan samarbeta med varann - och att deras regeringar, närhelst de så finner lämpligt, kan neutralisera inre konflikter genom att underblåsa denna nationella aggression, som i nödfall även kan förvandlas till ett öppet krig.
England, kapitalismens centralmakt, som hitills behärskat världsmarknaden, är i dagens läge det mest intressanta landet för de grupper som förbereder den proletära revolutionen; dessutom är det hitills det enda landet där de materiella förutsättningarna för en sådan revolution nån en tillräcklig mognadsgrad. Det Internationella Arbetarförbundets viktigaste uppgift är därför att påskynda en samhällsomvälvning i detta land, och det kan endast ske genom att man gör Irland självständigt.
Sålunda är det lnternationalens plikt att i alla sammanhang ställa konflikten mellan England och Irland i förgrunden - och samtidigt öppet ta ställning för Irland. Och Centralrådet i London måste se som sin speciella uppgift att få de engelska arbetarna att inse att Irlands nationella frigörelse är den viktigaste förutsättningen för att de själva skall kunna uppnå en social frigörelse - att sluta upp på irländarnas sida blir således ingalunda någon sentimental hjälpaktion; det ligger lika mycket i engelsmännens eget intresse.
Detta är i korthet vad som framhölls i cirkulärbrevet, där jag samtidigt redogjorde för motiven bakom Centralrådets resolutioner apropå den irländska amnestin. Strax därefter sände jag "Internationale" (organ för vår belgiska centralkommitté i Bryssel) en anonym artikel, där jag smädade Gladstone och i pepprade ordalag tog upp engelsmännens sätt att behandla fenianerna. I denna artikel klagade jag också över att de franska republikanerna (i ''Marseillaise'' hade den bedrövliga olyckan Talandier skrivit en stollig uppsats om Irland) i sin nationella egoism sparade all sin vrede för inrikes bruk.
Det tog skruv. Min dotter Jenny skrev en artikelserie för den nämnda tidningen; artiklarna var signerade J. Williams (i sitt privata brev till redaktionen hade hon kallat sig Jenny Williams) och innehöll, bland mycket annat, ett återgivande av O'Donovan Rossas brev. Resultatet blev ett fruktansvärt rabalder.
Gladstone blev nu också tvungen att gå med på en parlamentarisk undersökning rörande behandlingen av de irländska fångarna - efter att i åratal cyniskt ha avvisat alla sådana förslag. Jenny återkommer nu regelbundet som den franska tidningens korrespondent i irländska frågor. (Detta bör självfallet förbli en hemlighet oss emellan.) Både regeringen och pressen här är ursinniga över att Irlands-problemet nu tagits upp på allvar även i Frankrike, så att skurkstrecken mot Irland via Paris blir bevakade och uppenbarade för hela kontinenten.
Till råga på allt slog vi här två flugor i en smäll: vi har nämligen fått de irländska ledarna, journalisterna etc. i, Dublin att ta kontakt med oss - någonting som inte ens Generalrådet Lyckats uppnå tidigare!
I Amerika har Ni nu ett jättelikt arbetsfält att bearbeta enligt samma riktlinjer. Skapandet av en koalition mellan de tyska och de irländska arbetarna (där självfallet även de engelska och amerikanska arbetare som så önskade skulle få vara med) är i dagens läge något av det allra bästa Ni kunde försöka Er på. En sådan sak måste i så fall genomföras i Internationalens namn. Man måste klarlägga den irländska frågans sociala aspekter.
Nästa gång kan vi gå närmare in på de engelska arbetarnas ställning.
Med broderliga hälsningar
Karl Marx
Eders kejserliga höghet.
Jag återkom för några dagar sedan från ett månadslångt besök i Manchester och fann vid hemkomsten Ditt brev ligga och vänta på mig.
Tyvärr kan jag inte besvara Din fråga om vilken dag jag reser - kan inte ens svara på en annan fråga, som Du visserligen inte ställer, nämligen om jag överhuvud taget kommer att ge mig iväg.
I fjol trodde jag mig kunna räkna med att min bok efter påsk skulle tryckas i en ny upplaga, och därför hade jag gott hopp om att snart erhålla mina pengar för den första upplagan. Men i dag har Meissner meddelat mig att jag blir tvungen att vänta en bra tag till. (Jag bifogar här hans brev, som Du kanske sedan vill ha vänligheten att skicka tillbaka.)
I Tyskland har herrar professorer nu på sistone i en del sammanhang funnit sig ha anledning att ta notis om mig - låt vara att detta tagit sig rätt enfaldiga uttryck; se t. ex. A. Wagners broschyr om markegendom eller Bonn-professorn Helds om kreditsystemet för Rhen-områdets jordbrukare.
Herr Lange ger mig svassande komplimanger i den andra upplagan av sin bok om arbetarfrågan, men detta sker huvudsakligen för att han själv skall få tillfälle att göra sig viktig. Den gode hr Lange har nämligen gjort en mycket intressant upptäckt. Hela världshistorien kan sammanfattas inom en enda stor naturlags ram. Denna naturlag är helt enkelt frasen (i detta sammanhang blir Darwins uttryck sannerligen ingenting annat än en fras) om "the struggle for life'' - kampen för tillvaron - och denna fras står här för Malthus' teorier i befolkningsfrågan. eller rättare sagt överbefolkningsfrågan. I stället för att analysera denna "kamp för tillvaron", sådan som den historiskt gestaltat sig inom olika bestämda samhällsformer, behöver man alltså bara inordna varje konkret motsättning under begreppet "kampen för tillvaron", som i sin tur skall anpassas till Malthus' "befolkningsfantasi". Man måste erkänna att allt detta är mycket imponerande - som exempel på kvasivetenskaplig åbäkighet, intellektuell lättja och bombastisk okunnighet.
Vad samme Lange har att säga om den hegelska metoden och mitt sätt att tillämpa den är verkligen barnsligt. För det första har han inte förstått någonting av Hegels metod, och för det andra fattar han ännu mindre när
han kommer in på min kritiska tillämpning av den - det blir ju också den naturliga följden av ett sådant utgångsläge. I ett avseende kan han påminna om Moses Mendelssohn. Detta praktexemplar av den värsta pratmakartypen skrev ju på sin tid ett brev till Lessing, där han undrade hur denne kunde ta en död storhet som Spinoza på allvar. På samma sätt frågar sig nu herr Lange hur det kan falla Engels, mig et consortes in att ta en död storhet som Hegel på allvar, trots att Büchner, Lange, dr Dühring, Fechner med flera sedan länge varit överens om att de själva redan ombesörjt den stackars gamle herrns jordfästning. Lange har den utomordentliga naiviteten att påstå att jag ''rör mig med en sällan skådad frihet'' när det gäller empiriska begrepp. Det har tydligen aldrig på minsta sätt gått upp för honom att detta ''fria sätt att handskas med materialet" endast beror på det vetenskapliga grepp jag valt, min dialektiska metod. . .
Meissner får nog försöka dämpa sin längtan efter volym 2. Vad som fördröjt mitt arbete är inte bara min under hela vintern envist krånglande hälsotillstånd; jag har nämligen också funnit det nödvändigt att slå i mig en hel del ryska, eftersom man vid studiet av de ryska jordäganderättsförhållandena bör kunna granska även de ursprungliga källorna. Med anledning av den irländska markfrågan har Englands regering till råga på allt publicerat en serie "blå böcker" (snart avslutad) om jordbruksförhållandena i olika länder. Oss emellan vill jag slutligen också erkänna att jag allra helst såg att den första volymen först fick komma ut i en ny upplaga. Om detta skedde medan jag var sysselsatt med att finputsa volym 2, skulle det bara störa mig i mitt arbete.
Jenny och jag ber om våra vördsammaste hälsningar till hela Din familj.
Din K. M.
Käre morian.
När man som jag under tre dagar plågats av häftiga magbesvär med ett par lätta feberslängar - då är det inte något större nöje, trots att jag nu känner mig bättre, att behöva uppehålla sig vid Wilhelms politik. Men eftersom jag inte kan vänta med svaret, får jag väl säga Dig min mening om eländet.
Jag vet inte i hur stor utsträckning Bracke - som ingalunda är något ljushuvud - själv låtit sig ryckas med av den nationella hänförelsen, och eftersom jag inte erhåller något nummer av "Volksstaat" oftare än på sin höjd en gång var fjortonde dag kan jag inte heller bedöma kommitténs ställningstagande i denna sak; det enda jag kan yttra mig närmare om är Bonhorsts brev till Wilhelm - det är hållet i en sansad ton men röjer en viss osäkerhet i det rent teoretiska. Mot sådana deklarationer kontrasterar Liebknechts drygt dogmatiska självsäkerhet som vanligt på en fördelaktigt sätt; det bör förvisso erkännas.
Enligt min mening är situationen denna: Badinguet[34] har tvingat Tyskland att slåss för sin nationella existens. Segrar Badinguet, kommer bonapartismen att få sin position förstärkt för många år framåt, och Tyskland kommer att ligga krossat under många år - kanske under åtskilliga decennier. I så fall kan det inte heller bli tal om någon självständig tysk arbetarrörelse - kampen för att återupprätta Tyskland som nation kommer att absorbera alla krafter, och de tyska arbetarna kommer på sin höjd att kunna följa de franska i spåren. Om Tyskland segrar, rasar i alla händelser den franska bonapartismens välde, och genom att man äntligen får slut på det evinnerliga bråket om upprättandet av en nationell enighet kommer de tyska arbetarna att på ett helt annat sätt än tidigare kunna organisera sig på bred front; dessutom kommer arbetarna i Frankrike - oavsett vilken typ av regering som där träder till - säkerligen att erhålla större handlingsfrihet än de haft under Bonaparte-tiden.
Majoriteten av tyskar inom alla samhällsklasser har insett att det nu först och främst gäller att rädda nationens existens, och det är därför man utan att tveka har kastat sig in i striden. Under sådana omständigheter förefaller det mig alldeles orimligt, att ett politiskt parti i Tyskland skulle kunna fästa så stort avseende vid betänkligheter av sekundär betydelse, att man förespråkar en total obstruktion enligt Wilhelms recept.
Dessutom måste man besinna att Badinguet aldrig skulle ha kunnat satta igång detta krig utan det stod han haft av chauvinismen hos det franska folkflertalet: bourgeoisien, småborgarna, bönderna och det från landsbygden hämtade byggnadsarbetarproletariat som Bonaparteregimen skapat i de stora städerna. Verklig fred mellan Tyskland och Frankrike kan knappast bli möjlig, förrän man på ratt satt kvast denna chauvinism. Förut kunde man tro att fransmännen själva skulle kunna sköta om den saken genom att genomfora en proletär revolution, men eftersom kriget redan är ett faktum, blir istället tyskarna så tvungna att åtaga sig denna uppgift.
Nu några ord om de sekundära betänkligheterna. Detta krig sköts av Lehmann~, Bismarck och kompani, och den tyska bourgeoisiens eländiga tillstånd gör att dessa herrar kommer att för någon tid bli mäkta populära, om Tyskland segrar i kampen. Det finns knappast något vi kan göra åt den saken, hur obehaglig den än kan te sig. Men det vore meningslöst att göra antibismarcksträvandena till vår enda ledstjärna. För det första är Bismarck nu, liksom 1866, i färd med att klara av en del av vårt eget arbete - det sker enligt hans egna metoder och utan att han avsett att göra oss den tjänsten, men vi kommer ändå att få stor nytta av vad han uträttat. Han städar upp på scenen åt oss. Folket i Sydtyskland måste nu bli representerade i riksdagen, och härigenom skapas en bättre motvikt till preussermentaliteten. Därtill kommer de nationella plikterna, vilka genast, som Du själv påpekat, förbjuder honom att knyta att till en rysk allians. Det kan överhuvud taget aldrig vara vettigt att som Liebknecht försöka vrida klockan tillbaka och vilja sudda ut hela den historiska utvecklingen efter 1866 - bara för att denna inte rakar falla en själv i smaken. Men vi känner ju väl till dessa fanatiska sydtyska stollar; dem kan man inte göra någonting åt.
Enligt min mening kan vårt folk göra följande:
1. ansluta sig till den nationella rörelsen - av Kugelmanns brev kan Du märka hur stark denna är - så länge dess strävanden endast gäller Tysklands försvar (en sådan inriktning utesluter inte att man under vissa omständigheter kan bli tvungen att gå offensivt tillväga, innan ett fredsslut kan uppnås);
2. samtidigt klart betona skillnaden mellan det tyska folkets och den preussiska dynastins intressen.
3. motsätta sig varje försök att annektera Elsass-Lothringen till Bayern och Baden - Bismarck har inte kunnat dölja att han hyser planer i den riktningen;
4. verka för en ärofull fredsuppgörelse med fransmännen, så snart deras chauvinistiska regim avlösts av republikanska krafter;
5. hela tiden framhålla hur de tyska och de franska arbetarnas intressen sammanfaller: dessa folkgrupper har aldrig förklarat varandra krig och inte heller någonsin accepterat kriget;
6. beträffande Ryssland förhålla sig i enlighet med Internationalens adress .
Man kan bli full i skratt när man tar del av Wilhelms uttalande om att det enda korrekta är att förhålla sig neutral, eftersom Bismarck tidigare uppträtt i samförstånd med Badinguet. Om majoriteten av det tyska folket tyckte som han skulle vi snart få tillbaka det gamla Rhen-förbundet, och sedan kunde ju den förträfflige Wilhelm få se vilken roll han där skulle få spela och vart arbetarrörelsens målsättning skulle ta vägen. Ett folk som hela tiden bara erhåller hugg och slag är verkligen ägnat att snabbt genomföra en social revolution, och detta till på köpet i det oräkneliga antal småstater som ligger Wilhelm så varmt om hjärtat!
Det är roligt att se hur den arme karlen nu också försöker ställa mig till svars för någonting som "skall ha stått i Elberfelder Zeitung!" Stackars tokfan!
Nederlaget i Frankrike tycks vara ohyggligt. Allting har blivit bortplottrat, förskingrat och förrått. Chassepot-gevären är illa gjorda och duger inte i striden, så folk har blivit tvungna att leta fram de gamla flintlåsmuskedundren igen. Men situationen är långt ifrån hopplös, bara man snabbt förmår upprätta en revolutionär regering. Då måste man emellertid lämna Paris åt sitt öde och fortsätta kampen söderifrån. I så fall år det möjligt, att man kan hålla ut under den tid som behövs för att man skall hinna skaffa fram vapen och soldater och organisera den nya arme, med vilken man steg för steg kan driva fienden tillbaka mot gränsen. Det vore ju verkligen ett riktigt slut på kriget, om båda länderna kunde ge klara bevis på att de inte låter sig besegras. Men om man inte förmår handla snabbt är spelet förlorat. Moltkes operationer är överlägsna uppvisningar - kejsaren tycks ha gett honom helt fria händer - och armen har erhållit förstärkningar innan fransmännen hunnit sätta in några nya bataljoner.
Om Badinguet alltjämt är kvar i Metz, kan det nog gå galet för honom.
Salta bad är inte nyttigt för reumatiker. Gumpert, som är i Wales och skall tillbringa någon månad där, anser dock att havsluften är synnerligen nyttig i sådana här fall. Jag hoppas att Du snart skall bli kvitt Dina otäcka besvär. Dessa har i alla händelser dock varit mer obehagliga än farliga, och det utan jämförelse viktigaste är nu att Ditt allmänna hälsotillstånd förbättras .
Med många hälsningar
Din F.E
Käre Fred!
Ett hjärtligt tack för de bemödanden Du kunnat göra trots alla dessa besvärliga omständigheter (min fru ber också att få tacka för det brev Du sänt henne). Dina idéer överensstämmer helt med det förslag till svar som jag redan gjort upp i huvudet. Innan jag skred till handling ville jag emellertid för säkerhets skull fråga Dig till råds, eftersom det rör sig om en så viktig sak - här gäller det ingalunda Wilhelm[35], utan det gäller att informera de tyska arbetarna om vilken attityd de bör inta.
När Wilhelm instämmer med mig stöder han sig på följande grunder:
I . Internationalens adress, som han självfallet först översatt till sitt eget wilhelmska språk;
2. Det faktum att jag gillade hans och Bebels ställningstagande i riksdagen[36]. Men att de den gången svarade för en så modig demonstration betyder inte att deras principrytteri alltjämt ter sig lika sublimt; inte heller kan det innebära att Wilhelms antipati gentemot preussarna tolkar det tyska proletariatets inställning till ett krig som blivit nationellt. Då skulle vi lika gärna kunna demonstrera mot den relativa oavhängighet Italien nu erhållit, eftersom vi tidigare protesterat mot det "bonapartistiska" sättet att befria detta land.
Inom den preussiska kamarillan och bland de törstiga patrioterna i Sydtyskland tycks det ha vuxit fram en stark lust att lägga beslag på Elsass-Lothringen. Det vore den största olycka som kunde drabba Europa, och särskilt ödesdiger skulle den bli för Tyskland. De ryska tidningarna talar ju redan om nödvändigheten av en diplomatisk intervention för att bevara maktbalansen i Europa.
Kugelmann uppfattar inte skillnaden mellan ett defensivt krig och defensiva militära operationer. Om en karl hoppar på mig på gatan, får jag alltså endast parera hans slag; däremot får jag inte slå ner honom, för det skulle genast förvandla mig till en angripare! I allt dessa människor kläcker ur sig märker man hur vilse de gått i dialektikens irrgångar.
Jag har inte fått en blund på fyra nätter på grund av reumatismen, och under de sömnlösa timmarna har jag fantiserat för fullt om Paris etc. I kväll skall jag låta reda till ett sömnmedel enligt Gumperts recept.
Nu ligger det andra kejsardömet i själatåget och kommer att sluta på samma sätt som det började: som en parodi[37]. Det blev i alla fall som jag tänkt mig i fråga om fallet Bonaparte! Kan man tänka sig en mer utsökt parodi på Napoleons fälttåg 1814? Jag tror nästan att vi två är de enda som tillfullo insett vilken medioker figur den nye Napoleon varit från första början; vi har varit rätt ensamma om att aldrig låta oss vilseledas av hans tillfälliga framgångar; hela tiden har vi i stället betraktat honom enbart som en skådespelare.
Vidare kan jag meddela att det borgerliga Fredsförbundet skänkt Internationalens Centralråd 20 pund för att manifestet skall kunna tryckas på franska och tyska.
Hälsningar !
Din K. M.
Käre Kugelmann!
Min långa tystnad beror den här gången på att jag under detta krig, som gjort att de flesta av centralrådets utrikeskorrespondenter hamnat i Frankrike, blivit tvungen att sköta nästan hela den internationella korrespondensen - och det är förvisso inte småsaker. Det sätt posten för närvarande fungerar på i Tyskland, särskilt i Nordtyskland och allra främst i Hannover, gör det dessutom riskabelt - visserligen inte för mig men i så mycket högre grad för mina korrespondenter - att jag redogör för mina åsikter om kriget, och vad skulle jag i dagens läge annars kunna skriva om?
Du ville exempelvis ta del av vår första adress rörande kriget. Jag har sänt Dig den för längesedan. Censuren har tydligen lagt beslag på den. I detta brev bifogar jag en pamflett som innehåller båda adresserna; vidare skickar jag med professor Beeslys artikel i "Fortnightly Review" samt ett exemplar av ''Daily News" för idag. Eftersom det är en preussiskt färgad tidning, bör paketet kunna komma fram. Professor Beesly är anhängare till Comte[38] och blir följaktligen ibland tvungen att hävda en del stolligheter, men för övrigt är han en synnerligen orädd och duktig karl. Han är professor i historia vid Londons universitet.
Det verkar som om Tyskland inte ville låta sig nöja med att ha fångat in Bonaparte och hans generaler och hela den franska armen; nu vill man tydligen också införliva hela den imperialistiska förkunnelsen med det tyska riket.
Att erövringslustan stigit de tyska borgarna åt huvudet förvånar mig på intet sätt. För det första lever all bourgeoisie under rofferiets ledstjärna, och att erövra främmande provinser kan också betraktas som en inbringande sysselsättning. Vidare har den tyske borgaren själv fått ta emot så många sparkar från sin överhet, särskilt från härskarna av huset Hohenzollern, att det måste vara ett sant nöje för honom att se hur dessa sparkar nu för omväxlings skull riktas mot utlandet.
Genom detta krig har vi i alla händelser blivit kvitt "de borgerliga republikanerna". Den gruppens verksamhet har tagit en ände med förskräckelse, och det är förvisso ett viktigt resultat. Våra professorer har fått ypperliga tillfällen att för hela världens blickar avslöja sig som pedantiska lakejer. Den situation som härigenom uppstått skapar en utmärkt jordmån för var förkunnelse.
Vid krigets början var den allmänna opinionen här i England starkt tyskvänlig, men nu har sympatierna helt slagit om. Det har till exempel förekommit att tyska sångare på kaféerna blivit utvisslade när de stämt upp sin Wi-Wa-Wacht am Rhein; i stället kan hela publiken i en lokal stämma in, när fransmän tar upp Marseljäsen. Inte blott de breda lagrens avgjorda sympati för republiken, den nu helt uppenbart otillständiga alliansen mellan Preussen och Ryssland samt den oförskämda ton de militära framgångarna inspirerat den preussiska diplomatin att yttra sig i - inte endast dessa faktorer utan också den form av krigföring man valt - det hänsynslösa utkrävandet av förnödenheter, nedbrännandet av byar, arkebuseringarna av motståndsmän och utnyttjandet av fångar som gisslan - har väckt en allmän avsky här; man har tyckt sig bevittna skändligheter värdiga det Trettioåriga kriget. Engelsmännen har ju visserligen begått liknande ting på Jamaica och i Indien och på många andra håll, men fransmännen är varken hinduer, kineser eller negrer; och det som är tillåtet för engelsmän är naturligtvis inte tillåtet för tyskar! Det är förvisso en tanke värdig huset Hohenzollern att ett folk beter sig brottsligt, om det fortsätter att försvara sig när dess egentliga krigshär blivit besegrad. Den gamle hederlige Fredrik Wilhelm den tredje blev faktiskt på sin tid riktigt indignerad över det preussiska folkets kamp mot Napoleon. Det kan man läsa i professor Pertz' redogörelse för hur Gneisenau med sin Landsturm visade hur stridandet med icke reguljära soldater kunde sättas i system. Fredrik Wilhelm hade mycket svårt att smälta det faktum att folk kunde slåss på eget initiativ och utan att vara beroende av order från något högkvarter.
Men ännu har vi inte sett slutet på den här saken. Kriget i Frankrike kan alltjämt ta en ytterst "obehaglig" vändning. Det motstånd Loire-armen förmådde bjuda var någonting man knappast väntat sig, och de preussiska truppernas nu pågående attacker åt olika håll är endast avsedda att injaga skräck bland befolkningen; i realiteten kommer de emellertid att förslösa offensivens krafter och i stället väcka nya försvarsansträngningar till liv överallt. Hotet att man skulle bomba Paris är bara ett trick. Det är ytterst osannolikt att det skulle kunna få någon verklig betydelse för situationen i huvudstaden. Även om man på så sätt skulle kunna åstadkomma en bräsch - vad skulle man ha för glädje av det, när de belägrade är så många fler än beIägrarna? Och om de belägrade kunnat slåss så bra i de utfall man gjort, då fienden värjt sig bakom förskansningar, hur mycket större utsikter bör de då inte ha att hävda sig om rollerna blir ombytta?
Den enda realistiska metoden är att svälta ut parisarna. Om detta tar sa lång tid att man hinner skapa fram nya härar och utveckla ett folkmotstånd ute på landsbygden kommer det emellertid inte att innebära någonting annat än att den militära tyngdpunkten förskjuts något Om Paris skulle bli tvunget att kapitulera skulle dessutom en stor del av ockupationstrupperna tvingas gå overksamma i dess närhet, eftersom huvudstaden ju inte kan kontrolleras enbart av en liten minoritet.
Hur kriget än må sluta, har det i alla fall gett det franska proletariatet en stridserfarenhet som lovar gott för framtiden.
Käre Kugelmann!
I Ditt senaste brev meddelade Du att Du återigen blivit sämre; det var mycket tråkigt. Min egen halsa har under höst- och vintermånaderna varit någorlunda skaplig, men jag har alltjämt besvär av den hosta jag fick som ett minne av mitt senaste besök i Hannover.
Jag skickade Dig det nummer av "Daily News" som innehöll min öppna brev. Det har tydligen fastnat i censuren, precis som de skrifter jag tidigare sänt Dig. I dagens brev bifogar jag klippet samt Centralrådets första adress. Det öppna brevet innehåller egentligen ingenting annat än kalla fakta, men just därför har det haft en viss verkan.
Du vet vad jag anser om medelklasshjältarna. M. Jules Favre (herostratiskt ryktbar för sina insatser under Cavaignacs och den provisoriska regeringens tid) och hans anhang har dock överträffat mina värsta förväntningar. Först lät de "den renläriga sabeln", "den militära idioten", för att citera Blanquis träffande karakteristik av Trochu, sätta sin ''plan'' i verket. Denna plan bestod helt enkelt i man skulle låta Paris' befolkning fortsatta sitt ''passiva motstånd'' till det yttersta, med andra ord till svältgränsen, medan offensiven inskränktes till meningslösa manövrer och skenutfall. Jag vet vad jag talar om. Jag har fått ta del av innehållet i ett brev, som Jules Favre själv skrivit till Gambetta, där det klagas över att Favre och andra medlemmar av den regeringsgrupp som gömt sig i Paris inte Lyckats övertala Trochu att på allvar vidta några verkligt offensiva åtgärder. Trochu svarade alltid att man då skulle ge ''de parisiska demagogerna'' vind i seglen. "Det är er själv ni dömt med de orden'', svarade Gambetta. Att besegra preussarna var för Trochu inte på långt når så viktigt som att hålla de röda i Paris i schack med hjälp av det bretagniska livgardet, som han anförtrodde samma uppgifter som korsikanerna fått sköta åt Louis Bonaparte. Detta är den verkliga förklaringen till nederlagen, inte endast i Paris utan även på en mängd andra håll i Frankrike, där bourgeoisien, oftast helt i samråd med de lokala myndigheterna, handlat efter samma riktlinjer.
Så snart Trochus plan följts fram till sin höjdpunkt - den situation som tvingade parisarna att antingen ge upp eller också försmäkta av svält - behövde Jules Favre & Co endast göra som fästningskommendanten i Toul. Han kapitulerade inte, utan förklarade endast för preussarna, att han på grund av livsmedelsbrist tvingades att öppna portarna och ge upp motståndet. Nu kunde tyskarna alltså göra som de behagade.
Men Jules Favre har inte låtit sig nöja med att underteckna en otvetydig kapitulation. Efter det att han förklarat sig själv, sina regeringskollegor och hela sin huvudstad vara den preussiske kungens krigsfångar, har han dessutom mage att säga sig handla i hela Frankrikes namn. Vad visste han om situationen på den franska landsbygden? Absolut ingenting, så när som på det som Bismarck haft den stora älskvärdheten att meddela honom.
Och inte nog med det. Dessa herrar krigsfångar går ännu längre och förklarar att den del av Frankrikes regering som ännu befinner sig i frihet i Bordeaux inte äger någon fullmakt att handla annat än i samförstånd med dem själva - alltså med den preussiske kungens krigsfångar. Eftersom krigsfångar knappast kan handla mot sin besegrares vilja, innebär detta i realiteten att Preussens kung erkänns som Frankrikes statsöverhuvud.
En sådan oblyghet visade inte ens Louis Bonaparte, när han kapitulerat och tillfångatagits vid Sedan. Bismarcks förslag bemöttes av honom med förklaringen att han i egenskap av preussisk fånge inte kunde göra några som helst anspråk på att få förhandla a Frankrikes vägnar.
Jules Favre kunde på sin höjd ha gått med på ett villkorligt
vapenstillestånd för hela Frankrike - under den förutsättningen att detta var acceptabelt för regeringen i Bordeaux, som endast den kunde ha något bemyndigande att förhandla med preussarna om vilka former detta stillestånd skulle erhålla. Då skulle preussarna i alla händelser aldrig tillåtits att göra ett undantag för den östra delen av krigsscenen. Man skulle aldrig ha kunnat gå med på att låta ockupationsmakten förstärka sina positioner i så stor utsträckning.
Den förhävelse de tyska krigsfångarna gett prov på - genom att alltjämt vilja erkännas som Frankrikes regering - har också fått Bismarck att fräckna till, så att han helt skamlöst börjat blanda sig i inre franska angelägenheter. Han protesterar i högstämda ordalag mot Gambettas dekret angående de allmänna valen, för dessa måste vara helt fria, säger han. Jojo! Gambetta borde svara med en protest mot det tyska belägringstillståndet och andra påfund som i Tyskland gör verkligt fria riksdagsval omöjliga.
Jag hoppas att Bismarck håller fast vid sina fredsvillkor! 400 millioner pund sterling i krigsskadestånd - halva den engelska statsskulden! Inte ens de franska borgarna kan undgå att bli betänksamma; kanske kommer de äntligen att inse att de endast kan vinna på att fortsätta motståndet.
Pöbeln, fattiga som rika, dömer efter skenet, fasaden, det kortsiktiga resultatet. Under de senaste tjugo aren har den över hela världen sjungit Louis Bonapartes lov. Själv har jag alltid, även under hans glansdagar, påpekat att han aldrig varit någonting annat än en skurkaktig medelmåtta. Det är också min åsikt om den karske herr Bismarck . . .
Käre Liebknecht!
Centralrådet här hälsade med stort jubel beskedet om att Du, Bebel och Braunschweig-folket blivit frigivna.
Det tycks som om parisarna håller på alt duka under - deras öde kan uppfattas som självförvållat, men beror i så fall endast på att de inte förmått visa en tillräckligt stor skrupelfrihet. Centralkommittén. och därefter även Kommunen, gav det olycksaliga missfostret Thiers tid att samla fiendens styrkor - 1 . därför att man i sin dåraktighet var rädd för att sätta igång ett inbördeskrig, som om inte Thiers redan gjort detta genom sitt försök att med våld avväpna huvudstaden och som om inte nationalförsamlingen, sammankallad för att avgöra frågan om krig eller fred gentemot preussarna, genas: beslutat sig för att förklara republiken krig! - 2. därför att man var rädd för att bli beskylld för att på ett rättsvidrigt sätt ha tillskansat sig makten. Av denna anledning förslösade man värdefull tid på valet och organiserandet av Kommunen, i stället för att rycka fram mot Versailles omedelbart efter det att man besegrat de reaktionära krafterna vid Place Vendome.[39]
Du skall inte tro ett enda ord av alla de dumheter som pressen serverar om utvecklingen i Paris. Det är lögn och förbannad dikt alltihop. Den borgerliga journalistikens tarvlighet har kommit till sin rätt som aldrig förr. Det är högst karakteristiskt för situationen att det enade tyska rikets samhällsordning, kejsare och parlament knappast tycks existera för iakttagare i andra länder. Varje vindfläkt i Paris verkar nu vara av större intresse . .
Käre Kugelmann!
Dina "medicinska" råd föll i god jord såtillvida som att jag nu konsulterat min läkare, dr. Matheson, och för tillfället anförtrott mig i hans vård. Han menar emellertid att det inte är något fel på mina lungor. Hostan tror han beror på bronchitis etc., som även kan tänkas påverka levern.
I går nådde oss den allt annat än lugnande nyheten att Lafargue (inte Laura) för ögonblicket befinner sig i Paris.
Om Du tinar på det sista kapitlet i mitt verk om Den artonde Brumaire, kan Du se hur jag där hävdar att nästa franska revolutionsförsök inte, som de tidigare, kommer att nöja sig med att anförtro styrandet av den byråkratiska och militära maktapparaten åt nya ledare - i stället kommer man att syfta till att slå sönder hela detta system, och det är den linje varje sant folklig revolution på kontinenten måste gå efter. Det är också vad våra heroiska partikamrater i Paris försöker göra. Vilken smidig kraft, vilken historisk initiativförmåga och vilken offervilja dessa parisare gett prov på! Efter sex månaders tid av hunger och elände - förorsakade av de egna ledarnas svek i ännu högre grad än av de yttre fienderna - förmår de resa sig, trots de preussiska bajonetternas hot, som om det aldrig utkämpats något krig mellan Frankrike och Tyskland och som om inte fienden fortfarande befann sig strax utanför Paris! Historien känner ingen motsvarighet till en så storslagen aktion! Om de ändå blir besegrade, beror detta enbart på deras alltför stora beskedlighet. De skulle genast ha marscherat mot Versailles, så snart de fått först Vinoy och sedan hela den reaktionära delen av det parisiska nationalgardet att slå till reträtt. På grund av samvetsbetänkligheter lät de tillfället gå dem ut händerna. De drog sig för att sätta i gång ett inbördeskrig, som om inte det där jämmerliga missfostret Thiers genom sin försök att avväpna parisarna redan gjort inbördeskriget till ett faktum! Misstag nummer två: Centralkommittén lämnade alltför tidigt ifrån sig makten, för att bereda plats för Kommunen. Även här blev det en "hederssak" att inte synas uppträda skrupelfritt! Vad detta än kan komma att leda till, är den nuvarande resningen i Paris - även om den skulle krossas av det gamla samhällets vilddjur, svin och fähundar - vårt partis mest ärorika företag sedan juniupproret. Jämför dessa himlastormande parisiska kämpar med deras tyska bröder, förslavade under det heliga tysk-preussiska väldets himmel och maktlöst beskådande de ledandes upptåg i runna maskeraddräkter, stinkande av kasernodörer, kyrklig rökelse och kälkborgerlig atmosfär.
I den offentligt publicerade listan över personer som mottagit subsidier direkt från L. Bonapartes kassa har jag förresten hittat en notis om att Vogt i augusti 1859 erhöll 40 000 francs! Jag har vidarebefordrat denna uppgift till Liebknecht, som bör kunna finna användning för den.
''Haxthausen" kan Du vid tillfälle sända mig, eftersom jag på senare tid kunnat motta helt oskadade exemplar av diverse broschyrer inte bara från Tyskland utan till och med från Petersburg.
Tack för de olika tidningar Du skickat (vill gärna ha ännu fler, eftersom jag tänker skriva en del om Tyskland - riksdagen etc.).
Men de bästa hälsningar till fru grevinnan och till Käuzchen.
Din K. M.
Käre Kugelmann!
Ditt brev har kommit lyckligt fram. För ögonblicket har jag fullt upp att göra; därför får jag nöja mig med att svara helt kort. Det är för mig helt omöjligt att fatta hur Du kan finna några likheter mellan den nu pågående kampen i Paris och småborgerliga demonstrationer av den typ som ägde rum den 13 juni 1849[40].
Det vore sannerligen inte någon konst att göra världshistoria, om kampen aldrig skulle tas upp annat än när de yttre omständigheterna tedde sig odelat gynnsamma. Historiens gång skulle å andra sidan te sig synnerligen gåtfull, om den kunde förmodas vara helt oberoende av "tillfälligheter". Sådana tillfälligheter ingår självfallet som en del i den allmänna utvecklingsgången, där de ofta ersätter och uppväger varandra. Utvecklingstakten blir i hög grad beroende av sådana "tillfälligheter" och präglas sålunda också av vad det är för slags folk som "tillfälligtvis" blir de första ledarna för en ny rörelse.
Den ''tillfälliga" omständighet som denna gång gör läget så ogynnsamt har ingenting att göra med Frankrikes inrikespolitiska förhållanden utan består enbart i det faktum att preussarna befinner sig strax utanför Paris. Det var parisarna väl medvetna om. Men även de borgerliga skojarna i Versailles förstod situationen. Därför ställde de parisarna inför valet att antingen ställa upp i kampen eller ge sig utan motstånd. Det senare alternativet skulle ha demoraliserat arbetarklassen på ett sätt som varit vida olyckligare att ett antal "ledares" nederlag. Genom kampen i Paris har kraftmätningen mellan arbetarklassen och det kapitalistiska samhällssystemet gått in i ett nytt skede. Hur det hela än må avlöpa på kort sikt har vi i alla händelser erhållit en ny utgångspunkt av världsomfattande betydelse.
Farväl !
K. M.
Bäste mr Beesly!
Familjen Lafargue bor nu tillsammans med mina döttrar vid Pyrenéerna, än så länge dock på den franska sidan om gränsen. Eftersom Lafargue är född på Kuba har han kunnat skaffa sig ett spanskt pass. Själv tycker jag dock att det vore lugnast om han definitivt slog sig ner på den spanska sidan - han spelade ju en ledande roll i Bordeaux.
Er artikel i ''Beehive'' finner jag beundransvärd - tillåt mig att i detta sammanhang framhålla att jag som partiman är alltigenom fientligt inställd till Comtes idéer och att jag som vetenskapsman har allt annat än höga tankar om denne förkunnare; dock anser jag Er vara den ende av hans lärjungar, såväl i England som i Frankrike, som betraktar historiska vändpunkter på ett icke-sekteristiskt sätt, så som en historiker i ordets bästa bemärkelse bör göra - men ändå tycker jag att det är en smula tråkigt att hitta Ert namn i denna tidning. "Beehive" vill gälla för att vara ett arbetarblad men är i själva verket ett språkrör för renegater, som sålt sig till Sam. Morley & Co. Under det senaste preussisk-franska kriget blev Internationalens Centralråd tvunget att avbryta alla kontakter med detta blad och öppet förklara att det endast till namnet var en arbetartidning. De stora Londontidningarna brydde sig emellertid inte om att trycka detta uttalande; det enda undantaget var "Eastern Post". Att Ni samarbetar med ''Beehive" får under sådana omständigheter betraktas som en uppoffring för en god saks skull.
En väninna till mig reser till Paris om några dagar. Jag kommer att ge henne regelrätta pass att ta med sig till en del medlemmar av Kommunen, som alltjämt håller sig gömda i Paris. Jag ber Er att meddela oss om Ni eller någon av Era vänner vill ha något ärende uträttat där.
Varje dag sänder man mig från Paris nya prov på de dumheter sensationspressen där ideligen skriver om mina skrifter och mina förbindelser med Kommunen; de bereder mig en trösterik läsning. Versaillespolisen har tydligen mycket svårt att komma över äkta dokument Mina kontakter med Kommunen har uppehållits genom en tysk köpman, som året runt gör täta resor mellan Paris och London. Alla meddelanden har framförts muntligen, med undantag för följande två fall: Vid ett tillfälle överlämnade den nyss nämnde budbäraren till Kommunens medlemmar ett brev från mig, i vilket jag svarade på deras förfrågan om vissa värdehandlingar kunde tänkas finna några intresserade spekulanter på londonbörsen.
En annan gång - det var den 11 maj, tio dagar före katastrofen, skickade jag dem på samma sätt alla detaljerna i den hemliga överenskommelse Bismarck och Favre slutit i Frankfurt[41].
Jag hade fått mina uppgifter genom Bismarcks högra hand, en man som tidigare (1848 - 1853) tillhört ett av mig lett hemligt sällskap. Denne man[42] vet att jag har kvar alla de rapporter han tidigare sänt mig om förhållandena i Tyskland. Han är beroende av min diskretion och har därför varit angelägen om att fortfarande göra mig en del tjänster. Det var också genom honom jag - som jag tidigare sagt Er - - fick reda på att Bismarck beslutat sig för att låta arrestera mig, om jag i år på nytt skulle fara och besöka dr Kugelmann i Hannover.
Om Kommunen bara hade lyssnat på mina varningar! Jag rådde dess medlemmar att befästa den norra sidan av Montmartres höjder, den sida som vette mot de preussiska linjerna. De hade mycket väl hunnit göra detta, och jag förklarade för dem att de annars skulle hamna i en råttfälla; jag avslöjade Pyat, Grousset och Vesinier och jag begärde att man omedelbart skulle skicka alla för Nationalvärnets medlemmar komprometterande dokument till London, så att man i någon mån skulle kunna hålla fiendens hämndlystnad i schack - då skulle Versaillesfolkets strävanden delvis ha omintetgjorts.
Om Versailles-männen kommit över dessa papper, skulle de aldrig ha låtit offentliggöra några förfalskningar.
Internationalens "adress"[43] hinner inte komma ut förrän tidigast på onsdag. Jag skall omedelbart skicka Er ett exemplar. Den omfattar endast två ark, men det material som där pressats samman skulle kunna räcka till för minst det dubbla. Detta gjorde att ett stort antal rättelser, omskrivningar och tryckfel blev oundvikliga, och därför blev tryckningen så pass försenad
Eder tillgivne
Karl Marx
. . . Internationalen grundades för att arbetarklassen skulle erhålla en verklig kamporganisation i stället för de socialistiska eller halvsocialistiska sekter som funnits tidigare. Det framgår alldeles klart av dess ursprungliga stadgar och tidiga uttalanden. Å andra sidan skulle Internationalens möjligheter att påverka skeendet ha varit ytterst begränsade. om inte den historiska utvecklingen redan gjort slut på sekterismens roll. Framgångar för den socialistiska sekterismen försvarar alltid den verkliga arbetarrörelsens utveckling - och vice versa. Historiskt sett kan sekter ha sitt berättigande så länge arbetarklassen ännu inte är mogen för en självständigt organiserad historisk insats. Så snart den nått denna mognad, ter sig sekterna föråldrade och reaktionära. Detta hindrar inte att vissa drag som ständigt upprepar sig i historien också kan återfinnas i Internationalens historia. Det föråldrade försöker gärna återvinna och stärka sin ställning inom den nyskapade formen.
Internationalens historia har bestått av en hela tiden pågående kamp mellan generalrådet och de experimentslystna amatörer och sekterister, som inom Internationalens ram sökt hävda sina egna påfund mot arbetarklassens sanna intressen. Denna kamp har ofta varit märkbar vid kongresserna, men i ännu högre grad har den präglat de underhandlingar som förts mellan generalrådet och de enskilda sektionerna.
I Paris var det till en början proudhonisterna som angav tonen, eftersom de spelat en ledande roll när man där bestämt sig för att ansluta sig. Självfallet ledde detta så småningom till bildandet av mot dem oppositionella grupper av kollektivister, positivister etc.
I Tyskland är det Lassalle-klicken som ställt till svårigheter. Själv korresponderade jag i två års tid med den oförbätterlige Schweitzer och bevisade i mina brev på ett mycket svåremotsägligt sätt att Lassalles organisation hade så många sekteristiska drag att den var skadlig för den verkliga arbetarrörelse som Internationalen tjänade. Han hade sina "skäl" att inte verka som om han begripit detta.
Vid slutet av år 1868 anslöt sig ryssen Bakunin till Internationalen i syfte att inom denna skapa en andra International - betitlad "Alliance de la Democratie Socialiste'' - med honom själv som ledare. Denne man - som själv saknar varje form av orientering i teoretiska frågor - menade att den nya organisationen skulle ombesörja Internationalens vetenskapliga propaganda; han hävdade alltså att denna International inom Internationalen borde erhålla patent på detta slag av propaganda.
Hans program var en ytligt sammanrafsad blandning av höger- och vänstersynpunkter - jämlikhet mellan klasserna (!), avskaffande av arvsrätten som utgångspunkt för en social omdaning (dravel ála Saint-Simon), påtvingande av ateismen som en dogm för medlemmarna, etc. - och som gyllene regel den proudhonska iden om bojkottande av all politisk verksamhet.
Denna teoretiska ABC-bok hade (och har alltjämt) vissa framgångar i Spanien och Italien, där förutsättningarna för en effektiv arbetarrörelse ännu inte utvecklats tillräckligt, och den har också vunnit ett visst, ehuru obetydligt, antal anhängare bland vissa fåfänga, intriganta och torftigt doktrinära grupper i Belgien och Schweiz.
Detta hopkok till doktrin var och är emellertid endast en faktor av synnerligen sekundär betydelse för den gode Bakunin - dess enda funktion är att tjäna ett dominerande drag: hans personliga självhävdelsebegär. Teorien begriper han sig visserligen inte på, men när det gäller intriger är han på sin mammas gata.
Generalrådet har i åratal varit tvunget att bekämpa denna konspiration (som i viss utsträckning fått stöd av de franska proudhonisterna, särskilt i de södra delarna av landet). Konferensresolutionerna nr l,2 och 3, IX, XVI, och XVII[44] innebar att man äntligen fått möjlighet att utdela det avgörande, länge förberedda slaget.
Det är självklart att Generalrådet inte i Amerika kan stödja sådant som det bekämpar i Europa. Resolutionerna nr 1, 2, 3 och IX ger nu New York-kommittén de stadgeenligt korrekta vapen som behövs för att den skall kunna oskadliggöra - och i nödfall även utesluta - alla okunniga sekteristgrupper .
. . . Det yttersta målet för arbetarklassen som politisk rörelse är naturligtvis ett övertagande av den politiska makten, och för att man skall kunna möjliggöra detta krävs självfallet att man i en viss utsträckning förmått organisera sina styrkor under den ekonomiska kraftmätningen.
Å andra sidan måste dock varje försök av proletariatet att som klass vända sig emot de härskande klasserna och försöka tvinga dessa att styra i en annan riktning karakteriseras som en politisk manifestation. Om exempelvis arbetarna vid en viss fabrik eller inom en viss bransch genom strejker försöker genomdriva en förkortning av arbetsdagen - då är detta en rent ekonomisk handling. Varje försök att skapa en ny lag i den
riktningen är däremot en politisk handling. Ur arbetarnas olika åtgärder i den ekonomiska kampen växer på detta satt en politisk rörelse fram - en klassrörelse som söker genomdriva sina intressen i en allmän form av socialt omskapande kraft. Om de ekonomiska kamprörelserna förutsätter ett visst mått av organiserande förarbete, utgör de emellertid själva utmärkta medel för organisationens vidareutveckling.
Där arbetarklassen ännu inte organiserats tillräckligt för att på allvar ta upp kampen mot de styrande klassernas politiska maktmedel, måste man i alla händelser genom en regelbunden agitation förbereda den för denna uppgift och uppmuntra den till en fientlig hållning mot de härskande klassernas politik. Annars förblir den en lekboll i dessa klassers händer - vilket besannades av Septemberrevolutionen och i viss utsträckning också av det spel Gladstone et consortes med sådan framgång lyckats dominera den engelska scenen med ända in i dessa dagar.
Min käre Terzaghi!
Att jag inte tidigare svarat på Ert brev av den 4 december beror på att jag först ville bli i stånd att ge ett klart besked när det gäller den sak som intresserar Er mest, nämligen understödet till Er tidning ''Proletario''.
Som Ni vet existerar Internationalens millioner bara i de skräckslagna fantasier som plågar borgerskapet och regeringarna i somliga länder, där man har svårt att fatta hur ett förbund som vårt kunnat erhålla en så stark ställning utan att ha jättesummor att slösa med. Dessa nervösa stackare skulle bara ana hur kassaapparaten vid vår senaste konferens såg ut! . . .
Trots vår fattigdom skulle vi emellertid ha röstat för ett anslag på 150 francs, om inte "Gazzettino Rosa'' haft så överraskande ting att meddela[45]. Det förändrade genast hela saken. Om Ni nöjt Er med ett beslut om att sända en delegat till en framtida kongress - då hade allt varit gott och väl. Men i stället skickade Ni kongressen ett cirkulär, som var fullproppat med orättvisa och lögnaktiga beskyllningar mot generalrådet. Om Ni åtminstone hade kunnat ge Er till tåls till dess att rådet svarat på detta cirkulär[46]! Rådet kunde av Ert uppträdande inte finna annat än att Ni klart tagit ställning för dess motståndare utan att ens bry Er om att låta det få tillfälle att försvara sig, och därför drog man in min fullmakt att skicka Er pengarna. Nu har Ni säkert också erhållit det nummer av "L'Egalite"[47] där den romanska kommittén, som representerar tio gånger så många schweiziska arbetare som Jura-gruppen, ger svar på tal. Men Jura-cirkulärets ordval avslöjar ju genast det onda uppsåtet hos upphovsmännen.
Först tog de konferensen som förevändning för att mucka gräl med oss; nu angriper de oss för att vi, vår plikt likmätigt, genomför Baselkongressens beslut. De vill inte att generalrådet skall ha några som helst fullmakter, inte ens sådana som frivilligt tillstyrkts av alla. Det skulle roa mig att få veta hur man skulle få bukt med folk som Tolain, Durand och Netschajeff, om inte rådet tillerkändes någon myndighet (som det kallas), och hur Ni tänkt Er att förrädares och hemliga agenters verksamhet skall kunna förhindras genom "sektionernas autonomi", som det så flott heter i cirkuläret. Det är förvisso inte någon som vill ifrågasätta sektionernas autonomi, men ett förbund är meningslöst om inte förbundsorganen, och i sista instans generalrådet, erhåller vissa maktbefogenheter.
Men vet Ni vilka det var som skrev och förde fram dessa "auktoritära" resolutioner? Generalrådets delegater? Ingalunda. De föreslogs av de belgiska delegaterna, och folk som Schwitzguebel, Guillaume och Bakunin var deras ivrigaste förespråkare. Så var det med det.
Det förefaller mig som om man synnerligen ofta missbrukar uttryck som "auktoritär" och "centraliserad". Jag vet ingenting som får en mer auktoritär verkan än en revolution - är det kanske inte auktoritärt att med vapenmakt tvinga andra att göra som man själv vill? Pariskommunen gick under, därför att den inte var tillräckligt "auktoritär" och ''centraliserad". Efter segern kan Ni göra vad Ni vill med de begrepp dessa uttryck står för, men under striden måste vi samla alla våra krafter och rikta in dem mot samma angreppsmål. Och om jag hör folk säga att vår rörelse inte får bli centraliserad och under alla omständigheter måste bannlysa alla auktoritära drag - då förefaller det mig som om dessa personer antingen inte vet vad en revolution är eller också inte år några revolutionärer annat än till namnet.
Om Ni vill veta vad cirkulärets författare i praktiken uträttat för Internationalen, kan Ni låsa deras egen kongressrapport om tillståndet inom Jura-konfederationen (i Geneve-bladet "Revolution Sociale" av den 23 november 1871 ), så skall Ni finna hur de Lyckats med att på ett enda år försätta en tidigare stark organisation i ett tillstånd av upplösning och vanmakt. Och dessa människor vill nu reformera Internationalen!
Med broderliga hälsningar
Er F. Engels
Käre Cuno!
Genom Becker har jag just erhållit Ert brev, av vars innehåll jag förstår att den fördömda censuren måste ha lagt vantarna på det utförliga brev jag skickade Er den 16 december. Det var ett synnerligen förargligt missöde eftersom brevet innehöll alla nödvändiga uppgifter om Bakunin-folkets intriger, som Ni då kunnat bli tillfredsställande informerad om en månad tidigare; dessutom hade Ni kunnat ta del av mitt råd att Ni skulle vara aningen mer återhållsam i Er offentliga agitation, eftersom Ni var utlänning och därför riskerade att bli utvisad ur landet. Min tanke var att Ni på så sätt skulle bli i stånd att fortsätta Ert arbete där, men dessvärre gick det ju åt fanders med den saken.
I enlighet med konferensens beslut har vi nu upphört med det gamla kortsystemet och ersatt korten med stämplar. Korten kom alltför ofta i händerna på obehöriga; inte minst polisen fick tag i många kort utan påskrift och använde sig av dessa. Jag skall inom kort skicka Er 100 nya märken som ersättning för de kort Ni beställt. För ögonblicket har jag inte några sådana stämplar hemma.
Den gamle kaptenen med träbenet har vi inte hört av här; han har inte haft någon kontakt med generalrådet.
Våra statuter skulle jag gärna ha skickat Er, om jag bara haft något exemplar till hands. De franska och engelska versionerna har redan tryckts, och den tyska versionen utkommer i dagarna. Även den italienska översättningen är nu helt klar, men för det första har vi inte tillräckligt med pengar för att kunna låta trycka den för vår räkning, och för det andra tycks det mig i hög grad tvivelaktigt om de stadgar som formulerats och utgivits av generalrådet i enlighet med konferensens beslut överhuvud taget kommer att erkännas i Italien - italienarna har ju varit synnerligen mottagliga för Bakunins appeller mot såväl konferensen som generalrådet. Därför är det enligt min mening inte någon idé att påbörja tryckningen innan man erhållit klara besked på denna punkt. Italienska upplagor av stadgarna har dock under tiden hunnit dyka upp på flera olika håll. De är visserligen uselt och delvis felaktigt översatta och omfattar endast de ursprungliga organisationsreglerna, men tills vidare är det nog bäst att låta sig nöja med dem.
Becker skriver att han för Er skall redogöra för Bakunins intriger.
Det törs jag emellertid inte lita på; därför vill jag här i korthet upplysa Er om de viktigaste detaljerna. Bakunin, som ända fram till 1868 intrigerat mot Internationalen, anslöt sig till denna efter det att han lidit ett rejält nederlag vid fredskongressen i Bern. Därefter började han på nytt intrigera mot generalrådet - denna gång inom Internationalens ram. Bakunin har funderat ut en högst egenartad teori, ett hopkok på proudhonism och kommunism; dess viktigaste drag består i att staten - och inte kapitalet eller den av samhällsutvecklingen skapade klassmotsättningen mellan löntagare och besuttna - är den onda faktor som man först och främst måste oskadliggöra. Medan flertalet av de socialdemokratiska arbetarna i likhet med oss anser att statsmakten inte är någonting annat än den organisation som de härskande klasserna - godsägare och kapitalister - skapat för att skydda sina egna sociala privilegier, hävdar Bakunin att det tvärtom är staten som skapat kapitalet och gett kapitalisterna privilegiet att förvalta det. Därför är staten det värsta av alla onda ting. Först och främst måste den avskaffas; sedan kommer kapitalismen att gå under av sig själv. Vi menar att förhållandet är det motsatta: avskaffa först kapitalet, koncentrationen av alla produktionsmedel i händerna på ett litet fåtal, så kommer staten att falla samman av sig själv. Det är en grundläggande skillnad i tankegångarna. Det är nonsens att tala om ett avskaffande av staten som inte föregås av en social revolution, och den sociala revolutionen består just i att kapitalet avskaffas; det innebär att hela produktionssättet förändras. Eftersom Bakunin nu uppfattar staten som upphovet till nästan allt ont, bör enligt honom ingen göra någonting för att hjälpa staten - det må vara en monarki, en republik eller vad som helst i statsväg - att leva vidare. Därför måste man avstå från varje form av deltagande i politiken. Att exempelvis rösta vid ett allmänt val innebär ett klart svek mot bakuninismens idéer. Vad man har att göra är i stället att sprida propaganda, skälla på staten och organisera sig, - när man sedan Lyckats vinna alla arbetare för sin sak, är det tid att överta alla maktmedel, avskaffa staten och ersätta den med en organisation i Internationalens regi. Detta avgörande steg, som betyder att det tusenåriga riket är på väg, kallar man ''den sociala likvidationen."
Dels låter allt detta väldigt radikalt och bra, och dels är det hela så enkelt att man på fem minuter kan lära sig det utantill; därför har teorin hastigt vunnit anhängare också i Italien och Spanien bland unga advokater, doktorer och andra doktrinära personer. Det stora flertalet bland arbetarna kommer dock knappast att någonsin kunna övertygas om att deras respektive länders allmänna frågor inte angår dem; de besitter en medfödd politisk instinkt, som gör att de aldrig i längden kommer att följa profeter som uppmanar dem att hålla sig borta från politiken. Att för arbetarklassen predika att den skall hålla sig borta från politiken är liktydigt med att försöka driva den i armarna på prästerskapet eller de borgerliga republikanerna .
Eftersom Internationalen enligt Bakunin inte bör föra någon politisk kamp utan i stället skall göra sig redo för att ersätta hela den gamla statsapparaten när den sociala likvidationens tid är inne, måste den självfallet bemöda sig om att motsvara Bakunins föreställningar om hur det framtida samhället bör vara beskaffat. I detta samhälle får det framför allt inte existera någon form av myndighet. Myndigheter = stat = den värsta ondska man kan föreställa sig. (Hur Bakuninfolket tänkt sig att man skall kunna sköta produktion och kommunikationer utan någon egentlig ledning har man försiktigtvis underlåtit att upplysa om.) Även majoritetens myndighet gentemot minoriteten skall upphöra. Varje individ och varje sammanslutning skall ha sin autonomi. Hur detta tänks se ut i praktiken vore roligt att få veta - inte ens i ett samhälle som endast bestar av två personer lär individerna kunna undgå att offra en del av sin autonomi - men inte heller på den punkten har man velat förklara sig närmare.
Internationalen skall alltså omordnas i enlighet med detta mönster. Varje sektion skall ha sin autonomi, liksom varje individ inom de olika sektionerna. Åt helvete med Basel-resolutionerna, som tillerkänner generalrådet en så fördärvlig och för rådet självt så demoraliserande makt inom rörelsen! Att man frivilligt gett rådet denna myndighet har ingen som helst betydelse - all myndighet är av ondo!
Så kan man i korthet beskriva huvuddragen i denna besynnerliga humbug. Men vilka var det då som från början stod bakom Basel-resolutionerna? Jo, herr Bakunin själv och hans anhängare!
När dessa herrar vid Basel-kongressen blev varse att de inte skulle bli i stånd att genomföra sina idéer om att få generalrådet flyttat till Geneve (där det skulle ha hamnat i deras händer) beslöt de sig för att pröva ett annat knep. De bildade ''Alliance de la Democratie Socialiste" ett internationellt förbund inom Internationalen. Motiveringen för detta tilltag kan man alltjämt återfinna i den italienska Bakunin-pressen, exempelvis ''Proletario" eller "Gazzenino Rosa": man hävdar att hetblodiga sydlänningar behöver ett radikalare program än det som kan duga åt svala och tröga nordbor. Dessa fyndiga små planer gick om intet tack vare generalrådets motstånd; rådet kunde självfallet inte acceptera att man skapade en särskild internationell organisation inom Internationalen. Men tankegångarna har sedan gång på gång förts fram på nytt i samband med Bakunin-folkets försök att ersätta Internationalens program med Bakunins eget. Å andra sidan fick våra reaktionära motståndare för vana att framhålla bakuninisternas galenskaper varje gång det var frågan om att angripa Internationalen. Därför blev det nödvändigt för mig att skriva det inlägg av den 5 december mot Mazzini och Bakunin, vilket även trycktes i "Gazzettino Rosa''.
Bakunin-skarans kärntrupp består av några dussin personer i
Jura-området. De står i spetsen för en något större grupp - ungefär 200 arbetare. Fanbärarna är unga italienska advokater, doktorer och journalister, som nu överallt uppträder som talesmän för Italiens arbetare; en del själsfränder finns i Barcelona och Madrid, och man kan också hitta en och annan - knappast dock någonsin en arbetare - i Lyon eller Bryssel. Här finns endast ett exemplar: Robin.
Internationalens konferens i London förra aret - präglad av stämningarna kring kongressen som skjutits i sank - blev förevändningen för ett nytt utspel, där de hade en hel del framgång, eftersom flertalet av de franska flyktingarna i Schweiz ställde sig på deras sida - förutom rent personliga skäl kom de gemensamma sympatierna för proudhonismen här att spela en avgörande roll. Missnöjda minoriteter och missförstådda snillen finns naturligtvis på många håll inom Internationalen, och på goda grunder räknade man också med att kunna vinna gehör bland dessa.
För närvarande förfogar bakuninismen över följande styrkor:
I) Bakunin själv - aktionens Napoleon.
2) Jura-gruppen (200 man) och de franska flyktingarna i Geneve (ett 50-tal) .
4) Hins i Bryssel, redaktör för "Liberte", som emellertid inte öppet tagit ställning för dem.
5) Återstoden av fjolårets franska sektion, som vi aldrig haft något riktigt grepp om och som redan sönderfallit i tre mot varandra fientliga läger. Sedan finns det också ett tjugotal lassalleaner av Schweitzers typ - de har alla uteslutits ur den tyska sektionen (på grund av sina funderingar om att man borde sätta igång ett utträde en masse ur Internationalen), och på grund av sina böjelser för extrem centralisering och hårda straffåtgärder utgör de sannerligen ett originellt inslag i den anarkistiska Bakuningruppen.
5) I Spanien - främst i Barcelona - har Bakunin ett antal lärjungar och personliga vänner, som åtminstone teoretiskt Lyckats påverka arbetarna i rätt stor utsträckning. Spanjorerna är emellertid mycket noga med organisatoriska ting och snara till kritik när andra har bristande anlag för sådant. Hur stora framgångar Bakunin kan få här visar sig väl vid den spanska kongressen i april - och eftersom arbetarna kommer att spela den ledande rollen där, tycker jag inte att man behöver vara orolig.
6) I Italien har slutligen åtminstone sektionerna i Turin, Bologna och Girgenti uttalat sig för att kongressen skall öppnas tidigare än planerat. Bakunin-pressen hävdar att 20 italienska sektioner anslutit sig; det känner jag inte till. I alla händelser består ledningen nästan överallt av vänner och anhängare till Bakunin, och de för ett ohyggligt väsen. I verkligheten kan de förmodligen dock inte räkna med så värst stor anslutning, eftersom flertalet av de italienska arbetarna alltjämt är mazzinister och kommer att förbli det så länge som Internationalen identifieras med politisk avhållsamhet .
För ögonblicket är det dock bakuninisterna som hors mest inom de italienska sektionerna. Generalrådet tänker inte komma med några klagomål för den sakens skull: italienarna har sin fulla rätt att begå dumheter, och rådet kommer endast att ta upp kampen inom den fredliga debattens ram. De har också rätt att uttala sig för en kongress enligt Jura-gruppens intentioner - även om det ter sig egendomligt att dessa färska sektioner så hastigt måste ta ställning i en fråga där de inte hunnit ta del av båda parternas argument! Om den saken har jag sagt Turin-gruppen några väl valda ord, som jag även kommer att rikta till alla de sektioner som gjort liknande uttalanden. Varje sådan deklaration innebär nämligen att man i praktiken instämmer i de lögnaktiga anklagelser som tidigare riktats mot Generalrådet. Rådet kommer inom kort att sända ut ett eget cirkulär rörande de frågor det här gäller. Hindrar Ni Milano-gruppen från att offentliggöra en liknande deklaration Innan detta cirkulär natt dem, har Ni uppfyllt alla våra önskemål på denna punkt.
Verkligt komiskt ter det sig att dessa Turin-bor, som uttalat sig till förmån för Jura-gruppen och som i samband med detta anklagat oss för auktoritära fasoner, nu plötsligt begär att generalrådet skall använda sina maktmedel mot den rivaliserande Turin-organisationen ''Federazione Operaia" och utesluta redaktören Beghelli - vilken aldrig ens tillhört Internationalen! Och allt detta skall vi enligt dem göra utan att låta motståndarsidan säga ett ord till sitt försvar!
Jag sände Er nyligen "Revolution Sociale" tillsammans med Jura-cirkuläret, ett nummer av Geneve-tidningen "Egalite" (tråkigt nog hade jag inga exemplar kvar av det nummer som innehöll svaret från "Comite Federal", som representerar tjugo gånger så många arbetare som Jura-gruppen) och en av "Volksstaat", där Ni kan se vad tyskarna tänker om saken. I Sachsen har 120 delegater från 60 orter enhälligt gett Sin stöd åt Generalrådet.
Den belgiska kongressen (25 - 26 december) kräver ett reviderande av stadgarna, men detta bör ske vid den reguljära kongressen i september. Från Frankrike erhåller vi dagligen förtroendebevis; här i England har intrigörerna självfallet ingenting att hämta. Och generalrådet kommer förvisso inte att sammankalla någon extra kongress enbart för att tillfredsställa några intriganta viktigpettrar. Så länge de behagar följa spelets regler får de gärna gå sin egen väg. Denna heterogena församling lämnar vi gärna åt sitt eget öde - den kommer snart nog att splittras - men om man vågar angripa stadgarna eller kongressresolutionerna kommer Rådet naturligtvis att göra sin plikt.
Om man betänker att dessa figurer valt att börja sina konspirationer just i det ögonblick då man från alla håll försöker hetsa upp folk mot Internationalen, då kan man inte undgå att misstänka att internationella polisagenter haft sina fingrar med i spelet. Så förhåller det sig också. Det har till och med förekommit att bakuninisterna valt en sådan herre till korrespondent! Två prominenta bakuninister. Albert Richard (från Lyon) och Blanc[48], har varit här och försökt övertyga en arbetare vid namn Scholl (även han från Lyon), som de uppsökt, om att man måste återupprätta det bonaparteska kejsardömet för att kunna störta Thiers; dessa herrar reste runt för Bonaparte-pengar och propagerade för denna sak bland de franska flyktingarna! Det är vad sådant folk kallar att hålla sig borta från politiken! Den av Bismarck mutade ''Neuer Social-Demokrat'' i Berlin använder liknande tongångar. I hur hög grad den ryska polisen är inblandad i denna historia vill jag för ögonblicket inte uttala mig om, men Bakunin figurerade en hel del i Nechayev-affären (själv förnekar han naturligtvis detta, men Marx och jag förfogar över de ursprungliga ryska rapporterna, och eftersom vi förstår ryska kan han inte lura oss där). Nechayev är förmodligen en provokatör i rysk sold; i alla händelser uppträdde han som om han varit det. Bakunin har gott om tvivelaktigt folk bland sina ryska vänner.
Det var mycket tråkigt att Ni inte fick stanna kvar. Jag varnade Er uttryckligen för att göra någonting som kunde innebära att Ni skulle bli tvungen att ge Er iväg; Er närvaro i Milano var mycket mer värdefull än någonting som kunde uppnås genom oförsiktiga yttranden. Om jag kan vara till någon hjälp genom att ordna så att Ni får översättningar etc. skall jag med största nöje ombesörja detta. Tala bara om vilka språk Ni behärskar och på vilket sätt min hjälp kan vara till någon nytta.
De politiska skurkarna har alltså också lagt vantarna på mitt fotografi. Sänder härmed ett nytt och ber Er att i gengärd skicka mig två av Er, så att vi kan få fröken Marx att sända Er ett foto av sin far. (Hon är den enda som har några bra sådana i behåll.)
Jag vill vidare råda Er att vara ytterst försiktig när Ni har att göra med Bakunins folk. Det är ett utmärkande drag för alla sekterister att sluta sig samman i intriganta följen. Ni kan vara förvissad om att allting som sägs till dem kommer att vidarebefordras till profeten själv. Att löften skall hållas är enligt honom endast en av de många borgerliga fördomar som en sann revolutionär måste kunna sätta sig över. I Ryssland säger han detta öppet; i Västereuropa hör det till sektens hemliga budskap.
Skriv snart! Om det finns någon möjlighet att hindra Milano-sektionen från att stamma in i den tokiga italienska kören vore vi verkligen att lyckönska.
Med broderliga hälsningar
Er F.E
Käre morian!
Vid uppvaknandet i morse kom jag på något sätt in i följande dialektiska funderingar kring naturvetenskaperna:
Naturvetenskapens innehåll - kroppar, substans i rörelse. Kroppar hör oskiljaktigt samman med rörelse; deras typ och form kan endast röja sig genom rörelse - om kroppar utan rörelse, utan relationer till andra kroppar, kan ingenting utrönas. Naturvetenskapen känner kropparna genom att bedöma dem i relation till varandra, i rörelse. Kännedomen om olika slag av rörelse sammanfaller med kännedomen om kropparna. Att undersöka dessa olika slag av rörelse är därför naturvetenskapens viktigaste uppgift.
1. Den enklaste formen av rörelse är platsombytet (i tiden - för att tala på ett sätt som den gamle Hegel skulle ha gillat) - mekanisk rörelse.
a) En kropp kan inte ensam komma i rörelse; if råga om ett fallkan man dock. relativt uttryckt, säga att så skett. Rörelse mot ett centrum som är gemensamt för ett stort antal kroppar. Så snart en kropp ensam kommer att röra sig i en annan riktning än mot detta centrum, modifieras emellertid de fallandets lagar som den alltjämt styrs av.
b) De blir till lagar för flygande kroppars banor och leder direkt till ett antal kroppars ömsesidiga rörelser - planerats etc. rörelse, astronomi, jämvikt (tillfällig eller skenbar i själva rörelsen). Det verkliga resultatet av detta slags rörelse blir dock alltid i det långa loppet en kontakt mellan de sig förflyttande kropparna - de faller mot varandra.
c) Kontaktens mekanik - kroppar som berör varandra: vanlig mekanik, hävstänger, lutande plan etc. Kontaktens verkningar räcker emellertid till mer än sådant. Kontaktens direkta manifestation äger rum i två former: friktion och stötverkan. Båda har den egenskapen att de under vissa förhållanden och vid en viss grad av intensitet producerar nya, inte längre enbart mekaniska effekter: värme, ljus, elektricitet, magnetism.
2. Egentlig fysik - den vetenskap där dessa rörelseformer hör hemma - kan genom undersökning av varje enskild form klarlägga att de under vissa omständigheter övergår i varandra, och slutligen visar det sig att de alla - vid en viss intensitetsgrad som bestäms av vilket slag av kroppar som satts i rörelse - frambringar effekter som faller utanför fysikens ram, förändringar i kropparnas inre struktur - kemiska effekter.
3. Kemi. När man skulle analysera de tidigare rörelseformerna var det mer eller mindre likgiltigt, om undersökningen hade med levande eller med döda kroppar att skaffa. Man kan till och med säga att de senare visade företeelserna if råga i deras största renhet. De viktigaste kropparnas kemiska natur kan man däremot endast urskilja i substanser som framkommit ur livsprocessen; kemins viktigaste uppgift blir i allt högre grad att på konstlad väg framställa dessa substanser. Här bildas en övergång till de organiska vetenskaperna, men ett villkor för att den dialektiska övergången skall kunna komma till stånd är att kemin antingen redan utfört den verkliga övergången eller också står i begrepp att göra detta.
4. Organism - här vill jag för ögonblicket inte försöka mig på någon dialektik.
Eftersom Du nu befinner Dig i naturvetenskapernas centralort bör Du ha goda förutsättningar att avgöra om dessa resonemang innehåller någonting av värde.
Din F. E.
Om någon hos Er tror att så är fallet vill jag be Er att tala tyst om den saken, så att ingen jäkla engelsman kan komma och knycka min idé - det kommer att ta mig åtskillig tid att utarbeta materialet på rätt sätt.
Käre Bebel!
Jag svarar först på Ert brev, eftersom Liebknechts fortfarande befinner sig hos Marx, som för ögonblicket inte är riktigt säker på var han lagt det någonstans .
Det var inte Hepner som väckte vår oro här. Det av kommittén undertecknade brev York sände honom har däremot skrämt oss en del; vad vi fruktade var att den olyckligtvis starkt Lassalle - påverkade partistyrelsen med anledning av Er fångenskap skulle passa på att förvandla "Volksstaat" till någonting helt i stil med "Neuen Social-Demokrat" . York gjorde ingen hemlighet av att han önskade detta, och eftersom kommittén anser sig ha rätt att efter behag tillsätta och entlediga redaktörer tedde sig faran ytterst reell. Den förestående deportationen av Hepner gjorde att risken tilltog ytterligare. Under sådana omständigheter blev denna korrespondens nödvändig för att vi skulle kunna få tillfredsställande informationer om läget.
Vad partiets inställning till Lassades idéer beträffar, har Ni självfallet större möjlighet att bedöma vilken taktik som är den lämpligaste, särskilt i de enskilda fallen, än vad vi kan ha. Men det finns också en annan synpunkt som inte bör glömmas bort. När man som Ni i en del avseenden uppträder som en konkurrentorganisation till det Allmänna Tyska Arbetarförbumdet, är det lätt hänt att man fäster för stort avseende vid sin medtävlare och alltid först och främst tänker på honom. Men både detta förbund och det Socialdemokratiska Arbetarpartiet företräder ju än så länge endast små minoriteter inom den tyska arbetarklassen. Enligt vår åsikt - som en lång tids erfarenhet kommit oss att i allt högre grad hålla fast vid - är det
viktigare att man påverkar den väldiga gruppen ännu passiva arbetare än att man då och då lyckas beröva sitt konkurrentparti ett obetydligt antal medlemmar. En enda ny partimedlem, som man själv Lyckats ge politisk medvetenhet, är mera värd än tio överlöpare från motståndarsidan, vilkas vilseledande idéer lätt följer dem i spåren och ställer till svårigheter för deras nya parti. Detta skulle man kanske ändå kunna klara av, om det bara var själva partigrupperna man behövde ta emot - men man blir alltid tvungen att på köpet acceptera en hel skock av deras lokala ledare. Dessa är kanske inte precis så fixerade vid sina tidigare åsikter, men de måste svara för vad de en gång uttalat, och därför vill de nu först och främst bevisa att de ingalunda svikit sina principer: tvärtom är det Socialdemokratiska Arbetarpartiet som nu plötsligt företräder den sanna lassalleanismen. Denna beklagliga utveckling gick möjligen inte att undvika vid Eisenach-kongressen, men det råder knappast något tvivel om att den blev skadlig för partiet, som i alla händelser inte erhöll någon förstärkning genom att dessa element tilläts vara med. Enligt min mening vore det ytterst skadligt om man nu lät dessa tvivelaktiga grupper få större inflytande än de hittills haft.
Man bör inte låta sig vilseledas av skriandet efter "enighet". De som oftast tar det ordet i sin mun är just de som själva älskar att utså split inom partiet; vi har ett utmärkt exempel på detta i de schweiziska Jura-bakuninisternas agerande - trots att dessa orsakat flera tvister än någon annan grupp, tröttnar de aldrig på att högljutt prisa den åstundade "enigheten". Dessa enighetsfanatiker kan vara personer med skralt omdöme, som vill föra samman alla riktningar i en enda obestämd röra, där det så småningom kommer att börja jäsa desto mera eftersom så många olika idéer tvingats ner i samma form (se den grupp som i Tyskland vill propagera för en försoning mellan arbetarklassen och småborgarna); det kan också vara fråga om folk som omedvetet (jag tänker här på personer som Mülberger) eller medvetet söker förvränga våra paroller. Här har vi förklaringen till att de mest utpräglade sekteristerna och de värsta skurkarna och bråkmakarna kan bli de som skriker ivrigast efter enighet. Inga problemfigurer har i vår tid skadat och förrått partiets sak mer än dessa skränfockar.
Självfallet vill varje partiledning se resultat, och det är i och för sig helt i sin ordning. Men det finns situationer då man måste ha mod att offra tillfälliga framgångar för att inte riskera att mista sådant som är viktigare. När ett parti vuxit i styrka på ett så överväldigande sätt som vi sett det Socialdemokratiska arbetarpartiet göra under vår tid, och när den slutliga segern är så säker som i detta fall - då är tillfälliga mindre framgångar av underordnad betydelse. Tänk exempelvis på Internationalen! Efter Kommunen fick den en oerhörd framgång. Inom den samlade borgerligheten trodde man att den förmådde vad som helst, och majoriteten av dess medlemmar trodde att läget skulle förbli likadant i all framtid. Vi visste emellertid att bubblan måste brista. En mängd slödder anslöt sig till Internationalen, och sekteristerna inbillade sig i sitt övermod att de ostraffat kunde missbruka den på det mest tarvliga och enfaldiga sätt man kunde föreställa sig. Vi vägrade att tillåta detta. Vår förvissning om att bubblan förr eller senare skulle brista gjorde att vi inte företog oss någonting för att försöka uppskjuta denna katastrof; i stället satte vi in alla våra ansträngningar för att möjliggöra att Internationalen återuppstod i en ren och oförfalskad utformning. Vid Haag-kongressen sprack bubblan mycket riktigt, och som Ni kan erinra Er rådde det sedan stor jämmer och klagan bland de hemvändande kongressdeltagarna. Ändå är det ett faktum att alla dessa besvikna stackare, som trott att de i Internationalen funnit en mönsterorganisation av försoning och broderskärlek, hemma hos sig var invecklade i betydligt ilsknare tvister än den som bröt ut i Haag! Nu predikar de sekteristiska grälmakarna allmän försoning och beskyller oss för intolerans och diktatorsfasoner. Och om vi i Haag uppträtt med all tänkbar diplomati och försökt dölja den splittring som uppstått - vad hade då blivit följden? Sekteristerna, och främst bland dem Bakunin-gruppen - skulle i ännu ett års tid ha kunnat missbruka Internationalens namn för att ge spridning åt sina egna intriganta beskyllningar och dumheter, som skulle ha fått de ledande nationernas arbetare att med avsky vända sig ifrån oss; och bubblan skulle inte ha spruckit - men den skulle ha blivit föremål för en mängd lömska nålstick och långsamt ha sjunkit ihop, och vid nästa kongress, där man aldrig skulle ha kunnat hålla krisen tillbaka, skulle de nedrigaste personliga angrepp ha blivit följden, eftersom lnternationalens principer offrats redan i Haag! Då hade organisationen helt ramlat isär - för "enighetens" skull! I stället har vi nu på ett hedersamt sätt Lyckats bli kvitt de tvivelaktiga element som åstadkommit så mycken skada. De medlemmar av Kommunen, som var närvarande vid den sista och avgörande sessionen, förklarade att inga sammankomster inom Kommunen gjort ett så starkt intryck på dem som denna session, där man samlats för att avkunna domen över de förrädare som svikit det europeiska proletariatets sak. Under tio månader lät vi dem uppbåda alla sina krafter för att häva ur sig lögner och lömskt förtal och sköta sina intriger - och var har vi dem nu? Dessa herrar, som då påstod sig företräda en väldig majoritet inom Internationalen, meddelar nu att de inte vågar infinna sig vid nästa kongress. (Ytterligare detaljer i denna sak kan studeras i den artikel - avsedd för ' 'Volksstaat ' - som medföljer i detta brev. ) Och om samma situation inträffade en gång till skulle vi i det stora hela uppträda på samma sätt som tidigare - att man i fråga om detaljer kan begå taktiska fel skall däremot inte bestridas, men det är ju en sak för sig.
Jag tror i alla händelser att de mer värdefulla elementen bland lassalleanerna självmant kommer att så småningom sälla sig till Ert parti, och därför vore det oklokt av Er att försöka plocka denna frukt innan den är mogen - det är ju just vad enighetsivrarna vill att Ni skall göra.
Dessutom sade gamle Hegel en gång så har: "Ett parti kan visa sin förmåga att segra genom att låta sig splittras utan att detta blir katastrofalt för partiet''. En arbetarrörelse måste genomgå många olika utvecklingsstadier; vid varje steg som tas finns det folk som stöts tillbaka och inte vill marschera med längre - endast detta kan förklara att alla de olika partigrupperingarna anser sig handla ''solidariskt med proletariatet'' då de bekämpar varandra lika intensivt som de kristna sekterna i Rom under den värsta förföljelseperioden.
Ni bör också komma ihåg, att om exempelvis ' 'Neue Social-Demokrat" har flera prenumeranter än "Volksstaat", då beror detta på att en sekt måste få ett drag av fanatism, som gör att den särskilt inom områden där den utgör någonting relativt nytt (som det Allmänna Tyska Arbetarförbundet i Schleswig-Holstein) kan skörda tillfälliga framgångar som är svårare att vinna för Ert parti, vilket utan några spännande sekteristiska egenheter helt enkelt företräder den verkliga arbetarrörelsen. Men en följd av detta är också att fanatismen inte blir så långlivad.
Nu måste jag sluta, om jag skall hinna få brevet avsänt i dag. Låt mig bara i all hast meddela att Marx inte kan ge sig på Lassalle förrän den franska översättningen av "Kapitalets" första del blivit färdig (det bör den vara omkring slutet av juli), och sedan behöver han vila ut ordentligt, eftersom han ansträngt sig alldeles för hårt.
Det var roligt att höra att Ni fördrar fängelsevistelsen med jämnmod och har ork att fortsätta med Era forskningar. Vi gläder oss alla åt att få ta emot Er här om ett år.
Hjärtliga hälsningar till Liebknecht.
Er vän F. Engels
. . . Ditt utträde innebär i alla händelser att den gamla Internationalen är e~ helt avslutat kapitel. Och det är bara bra. Den var en produkt av det andra kejsardömets tid, då det i hela Europa rådande förtrycket krävde att den just nyuppväckta arbetarrörelsen stod enad och avstod från alla inbördes tvistigheter. Det var den tidpunkt då proletariatets gemensamma kosmopolitiska intressen verkligen kunde komma i förgrunden. Tyskland, Spanien, Italien och Danmark hade antingen anslutit sig till rörelsen eller stod just i begrepp att göra detta. Rörelsens teoretiska inriktning var 1864 i själva verket mycket oklar för de breda lagren på alla håll i Europa - den tyska kommunismen hade ännu inte skapat något arbetarparti, proudhonismen var för svag för att kunna föra fram sina speciella käpphästar, Bakunins nya virrigheter hade ännu inte sett dagens ljus ens i hans eget huvud, och till och med de engelska fackföreningsledarna ansåg att det program som kom i dagen när stadgarna tog form borde motivera ett inträde. Denna naiva sammanslagning av en mängd olika grupper var dömd att sprängas sönder så snart den första stora framgången kom. Denna framgång var Kommunen, som i intellektuellt avseende otvivelaktigt var ett barn av Internationalen, och för vilken denna också i viss utsträckning med full rätt gjordes ansvarig - trots att man där inte rört ett finger för att skapa fram den. Braket satte i gång så snart Internationalen tack vare Kommunen blev en moralisk maktfaktor i Europa. Alla de olika grupperna ville utnyttja situationen för sina egna syften. Det var då det på lång sikt oundvikliga sönderfallet började. De belgiska proudhonisterna föll i armarna på de bakuninistiska äventyrarna; detta berodde främst på avunden gentemot de tyska kommunisterna, vilka blivit allt mäktigare, eftersom de till skillnad från de andra grupperna verkligen var beredda att arbeta vidare på det gamla, genomgripande programmet. Redan Haag-kongressen betydde i realiteten en avslutning - för båda partierna. Det enda land där någonting fortfarande kunde uträttas i Internationalens namn var Amerika, och genom en lycklig ingivelse kom man att förlägga dess ledning där. Nu har emellertid dess prestige holkats ur även där, och varje försök att reparera den och blåsa nytt liv i den vore endast dåraktigt bortkastad möda. Under tio års tid har Internationalen dominerat en viktig del av Europas historia - del som kommer att prägla framtiden - och därför kan den med berättigad stolthet se tillbaka på vad den uträttat. Men dess gamla form har överlevt sig själv. Om man skall kunna skapa en ny International efter samma riktlinjer som den gamla hade, så att man erhåller en allians mellan alla länders proletärpartier - då är en av de nödvändiga förutsättningarna att arbetarrörelsen utsätts för en allmän förföljelse av samma slag som under tiden 1849 - 64. Arbetarpartiernas styrka och omfattning gör att detta inte längre är möjligt. Jag tror att den nya Internationalen - om några år, när verkan av Marx' skrifter blivit ännu mer skönjbar - kommer att bli helt kommunistisk och i alla avseenden bygga på våra principer . . .
Käre Bebel!
Jag har fått Ert brev av den 23 februari och gläder mig över att Ert fysiska hälsotillstånd nu är så gott.
Ni frågar vad vi anser om enighetssträvandena. Dessvärre är vi lika illa underrättade som Ni. Varken Liebknecht eller någon annan har skickat oss några som helst underrättelser, så även vi har fått nöja oss med vad som meddelats i tidningarna, och där fick man ju inte reda på någonting förrän programutdraget kom i förra veckan! Det innehöll dock tillräckligt mycket för att göra oss rejält förvånade.
Vårt parti har så ofta gett lassalleanerna erbjudanden om samgående, eller åtminstone någon form av begränsat samarbete, och dessa erbjudanden har så ofta och så hätskt tillbakavisats av folk som Hasenclever, Hasselmann och Tölcke, att minsta barn borde förstå att dessa herrar måste ha hamnat i en alldeles förbarmat prekär situation, eftersom de nu själva plötsligt kommer med erbjudanden om försoning. Eftersom vi så väl känner till deras mentalitet, bör vi därför använda oss av denna Situation för att skaffa oss alla tänkbara garantier för att dessa figurer i fortsättningen håller sig i skinnet och inte på vår bekostnad försöker reparera sin försvagade ställning bland arbetarna. Man borde ha tagit emot dem utan att försöka dölja sina svala känslor och sin stora misstänksamhet, och absoluta villkor för ett samgående borde ha varit att de skulle överge sina sekteristiska klyschor och i allt väsentligt ansluta sig till Eisenach-programmet från 1869 - eller till en län moderniserad version av detta program. När det gäller det rent teoretiska - med andra ord sådant som skall vara avgörande för programmet - har vårt parti absolut ingenting att lära av lassalleanerna, men dessa har sannerligen åtskilligt att lära av oss! Vi skulle aldrig ha accepterat ett samgående med dem förrän de först och främst slopat sin sekteristiska politiska beteckning, lassalleanismen, och därefter modererat sin uppfattning om statsbidrag som ett botemedel mot snart sagt allting; denna form av bidrag bör placeras i sitt rätta sammanhang som ett av flera tänkbara hjälpmedel under en övergångsperiod. Vad som publicerats av det nya programmet tyder på att vara representanter varit skyhögt överlägsna de lassalleanska ledarna i teoretiskt avseende - men i lika hög grad underlägsna dessa i fråga om taktisk listighet; ännu en gång har vara ärliga kamrater grundligt dragits vid näsan av skrupelfria motståndare.
För det första har man accepterat den pampiga men historiskt missvisande lassalleanska frasen om att alla andra klasser gentemot arbetarklassen endast bildar en reaktionär massa. Detta påstående stämmer bara i vissa undantagsfall, exempelvis i samband med en proterariatets revolution som Pariskommunen, eller i ett land där borgerlighetens drag inte endast fått prägla den yttre samhällsbilden utan även blivit i detalj efterapade av de demokratiska småborgarna. I Tyskland t. ex. kan detta knappast ha varit fallet - då skulle socialdemokraterna inte i åratal ha kunnat samarbeta med dessa grupper; och inte heller skulle "Volksstaat" kunna ta så mycket av sin politiska innehåll direkt från den småborgerligt demokratiska "Frankfurter Zeitung". Och hur skulle man då kunna förklara att inte mindre än sju av programmets krav ordagrant sammanfallet med Folkpartiets program? Jag syftar på kraven I - 5 samt, i tillägget, I - 2; de är alla utformade i borgerligt demokratisk anda.
För det andra vill man i dagens läge helt överge den princip som säger att arbetarrörelsen skall vara en internationell rörelse - och de som överger denna princip är just de som tidigare i fem års tid på ett så beundransvärt sätt hållit fast vid den även under ytterst pressande förhållanden. De tyska arbetarnas ledande ställning inom den europeiska rörelsen beror främst på deras sant internationella inställning under kriget, då de uppträdde med en konsekvens utan motstycke. Men nu tänker man alltså överge den - och detta i ett ögonblick då arbetarna överallt i utlandet ansluter sig till de internationella idéerna, i lika hög grad som de olika regeringarna anstränger sig för att hindra dem att någonstans komma till uttryck! Och vad blir sedan kvar av arbetarrörelsens internationalism? Inte ens utsikten att i en töcknig framtid få uppleva hur Europas arbetare går samman för att frigöra sig - nej, endast bilden av en framtida "internationellt folkförbund"; ''Europas förenta stater" av de borgerliga fredsivrarnas modell!
Självfallet behövde man inte alls tala om Internationalen som sådan. Men man borde åtminstone ha hållit fast vid 1869 års program och sagt någonting i den här stilen: fastän det tyska arbetarpartiet främst arbetar inom det egna landets gränser (det har ingen rättighet att tala i det europeiska proletariatets namn, och ännu mindre får det tillåta sig att göra uttalanden som inte stämmer), är det medvetet om vad solidariteten med alla andra länders arbetare kräver och redo att i framtiden liksom hitills uppträda i enlighet med dessa förpliktelser. De kvarstår till och med om man inte anser sig tillhöra Internationalen; man måste ändå visa lojalitet vid strejker, se till att de tyska arbetarna informeras om rörelsens utveckling utomlands, agitera mot de mer eller mindre långt framskridna tendenserna till dynastiska krig och - om sådana krig utbryter - uppträda i enlighet med de föredömen som gavs 1870 och 1871.
För det tredje har vårt folk accepterat Lassalles uttryck om "den järnhårda lönelagen". Denna lag bygger på en helt föråldrad ekonomisk uppfattning, nämligen den att arbetaren i genomsnitt endast erhåller ett löneminimum, eftersom det alltid finns för många arbetare (detta argument blev hos Lassalle en naturlig konsekvens av Malthus' befolkningsteori). I "Kapitalet" har Marx emellertid genom en noggrant redovisad bevisföring klarlagt att lönerna regleras av ytterst komplicerade lagar, av vilka ibland den ena och ibland den andra dominerar bilden; de är alltså ingalunda järnhårda utan tvärtom synnerligen elastiska, och därför kan frågan absolut inte avfärdas genom svepande formuleringar av lassalleansk modell. Malthus' argumentering för den lag som Lassalle övertagit från honom och Ricardo (den sistnämndes ord har därvid blivit i hög grad förvanskade) vederläggs av Marx med stor utförlighet i avsnittet om "Kapitalets ackumulationsprocess". Genom att använda Lassalles uttryck om den "järnhårda lagen" accepterar man alltså både en felaktig trossats och en falsk argumentation.
För det fjärde gäller programmets enda sociala krav - iden om statsunderstöd- i precis den enkla och osmyckade form iden hade när Lassalle stal den från Buchez. Detta sker alltså efter det att Bracke på ett så utmärkt sätt avslöjat tankens värdelöshet, och efter det att nästan alla partiets talare tagit avstånd från den under vår kampanj mot lassalleanismen! En mer förödmjukande situation för vårt parti kan man knappast föreställa sig. Internationalismen kapitulerar inför Amand Gögg och socialismen inför den borgerlige republikanen Buchez' krav, som riktades mot socialisterna, vilka man hoppades att man skulle kunna bli kvitt på detta sätt!
" Statsbidrag ", i den mening Lassalle inlägger i uttrycket, kan emellertid endast i bästa fall tjäna som ett av många hjälpmedel med vilka man kan ta sig fram mot målet: att ''bana vägen för en lösning av den sociala frågan" - precis som om vi fortfarande besvärades av teoretiskt olösta sociala frågor! Om man säger så här: Det tyska arbetarpartiet eftersträvar ett avskaffande av lönesystemet och klasskillnaderna genom upprättandet av en kooperativ produktion i nationell skala inom industrin och jordbruket, och partiet är för alla åtgärder som kan leda fram mot detta mål! - då kan ingen lassallean gärna ha någonting att invända.
För det femte sägs inte en ord om organiserandet av den medvetna arbetarklassen med hjälp av fackföreningar. Här har man förbigått en synnerligen betydelsefull detalj; det gäller det verkliga organiserandet av proletariatet som klass. Genom fackföreningarna förs den dagliga kampen mot kapitalismen, och dessa övningar ger arbetarnas förbund en styrka, som gör att inte ens den mest skonlösa reaktion (som just nu i Paris) i dagens läge förmår krossa dem. Med tanke på vilken betydelse fackföreningarna fått även i Tyskland är det enligt vår mening absolut nödvändigt att nämna dem i programmet samt, om möjligt, även försöka bereda plats för dem inom partiapparaten.
Nu har vårt folk gjort en mängd eftergifter för att behaga lassalleanerna. Och vad har man å andra sidan lyckas uppnå? Jo, att en serie rätt virrigt formulerade krav i blott och bart demokratisk anda fått komma med i programmet. Flera av dessa står för rena modenycker: "lagstiftning genom folket" till exempel - iden har hämtats ifrån Schweiz, där den knappast len till någonting alls, i varje fall inte till någonting av verkligt positiv betydelse. Administration genom folket - så skulle det heta, om formuleringen skulle vara av något värde. Ingenting nämns om det viktigaste villkoret för all frihet: att alla tjänstemän skulle vara ansvariga för alla sina åtgärder mot varje medborgare inför vanlig domstol och i enlighet med de allmänna lagarna. Samvetsfrihet och frihet för vetenskapen krävs i alla liberala borgarprogram; därför ter sig dessa krav något främmande i det här sammanhanget - men den saken tänker jag inte bry mig om att ta upp i fortsättningen.
Den fria folkstaten har förvandlats till den fria staten. Att staten är fri betyder rent grammatiskt att den är fri även gentemot sina medborgare - den fria staten är alltså en stat som styrs despotiskt. Man borde överge allt detta tal om staten, särskilt efter Kommunen, som formellt sett aldrig var någon stat. "Folkstaten" är ett uttryck som anarkisterna med avsky slungat emot oss, trots att "Det kommunistiska manifestet" i likhet med en del tidigare skrifter av Marx i otvetydiga ordalag förklarar att den socialistiska samhällsordningen kommer att leda till att staten upplöses och försvinner av sig själv. Eftersom staten alltså endast är en institution som i ett övergångsskede kan användas för att i den revolutionära kampen med våld tvinga våra fiender till underkastelse, är det rent nonsens att tala om en fri folkstat: så länge proletariatet alltjämt använder staten, sker detta inte i frihetens intresse utan bara för att man skall kunna bemästra situationen, och så snart man kan börja tala om verklig frihet upphör den traditionella staten att existera. Därför vill vi överallt ersätta uttrycket "stat" med det gamla förträffliga tyska ordet "Gemeinwesen", som på ett utmärkt sätt kan motsvara det franska begreppet "kommun".
"Undanröjande av alla hinder för social och politisk jämlikhet" är också en mycket tvivelaktig fras, som inte kan ersätta kraven om "avskaffande av alla klasskillnader". Alla geografiska orter kan inte erbjuda exakt likadana levnadsförhållanden; skillnaderna kan göras mindre men aldrig helt bortfalla. Folk som bor i Alperna kommer alltid att i viss utsträckning ha det litet annorlunda än slättbor. Idéerna om det socialistiska samhället som en jämlikhetens rike är en ensidig fransk föreställning, byggd på det gamla slagordet "frihet, jämlikhet och broderskap" ' - en föreställning som i ett visst utvecklingsstadium hade sitt berättigande men som nu, i likhet med de tidigare socialistiska skolornas övriga ensidiga tankegångar, bör få tillhöra det förflutna. Den gör bara folk förvirrade och frågan kan nu presenteras på ett betydligt klarare sätt.
Här avslutar jag kritiken av programmet, trots att nästan alla formuleringar i den föga inspirerade texten kunde locka till angrepp. Antas detta program, kommer Marx och jag aldrig att kunna ge vårt stöd åt det nya parti som bygger på en sådan grund, och vi blir tvungna att allvarligt överväga vilken hållning vi skall inta gentemot det - även inför offentligheten. Ni måste komma ihåg att vi utomlands görs ansvariga för alla det Tyska socialdemokratiska arbetarpartiets åtgärder och uttalanden. Exempelvis i Bakunins skrifter har vi ställts till ansvar för alla tanklösa yttranden Liebknecht gjort sig skyldig till alltsedan man började ge ut "Demokratisches Wochenblatt". Det passar folk att tro att vi kontrollerar hela rörelsen härifrån. Ni vet däremot lika väl som jag att vi nästan aldrig lagt oss i partiets inre angelägenheter - och om detta någon gång sken, har vår avsikt alltid blott varit att i görligaste mån hindra att vissa enligt vår mening olyckliga uttalanden - enbart av teoretisk art - ställt till skada för partiet. Men Ni inser säkert att det nya programmet mycket väl kan komma att tvinga oss att öppet ta avstånd från varje organisation som följer sådana riktlinjer.
En partis program är vanligen av betydligt mindre betydelse än dess agerande. Men antar man ett nytt program, innebär detta ändå att man demonstrativt lyfter upp ett banér till allmänt beskådande, och då får man acceptera att omvärlden dömer partiet efter detta. I jämförelse med Eisenach-programmet innebär det nya förslaget ett steg tillbaka, och därför bör man klart ta avstånd från det: Man får inte glömma vad arbetarklassen i olika länder kommer att ha att säga om dessa punkter och om tilltaget att å hela det tyska socialistiska proletariatets vägnar böja knä för lassalleanismen.
Samtidigt är jag övertygad om att en union under dessa förutsättningar aldrig kan bli långlivad. Är det meningen att vårt partis bästa huvuden skall börja mässa inlärda läxor om de lassalleanska föreställningar jag ovan berört? Jag skulle vilja se exempelvis Er göra någonting sådant! Och åhörarna kommer hastigt nog att vissla ut var och en som försöker. Och lassalleanerna kommer säkerligen att hålla benhårt på just dessa punkter. Grupperna kommer åter att skiljas åt, men då kommer vi att vara svagare och lassalleanerna starkare än tidigare; vårt parti kommer att ha mist sin politiska jungfrudom och kan sedan aldrig helhjärtat fördöma de lassalleanska fraser som det för en tid haft med i sin eget program. Om lassalleanerna därefter påstår att de själva utgör det enda arbetarpartiet, medan vårt parti närmast får betecknas som borgerligt - då kommer de att kunna föra fram programmet som argument. De står för alla de socialistiska punkterna i dess innehåll, medan vårt parti endast bidragit med sådana krav som man delar med de småborgerliga demokrater, som i samma program karakteriseras som "en reaktionär massa".
Eftersom Ni inte blir frigiven förrän den I april - till ära för Bismarck på hans födelsedag - lät jag detta brev ligga så länge, så slipper vi riskera att det blir beslagtaget vid ett insmugglingsförsök. Nu har jag just fått ett brev från Bracke, som även han är mycket tveksam inför programmet, som han gärna vill höra var mening om. Därför skickar jag honom detta brev för vidarebefordran till Er; genom att han kan läsa igenom det slipper jag då skriva alltsammans ännu en gång. Jag har också sagt några sanningens ord till Ramm; till Liebknecht skrev jag endast ytterst kortfattat. Jag kan inte förlåta honom för att han inte sagt oss ett enda ord om den här saken (medan Ramm m. fl. trodde att han informerat oss in i minsta detalj) förrän det så att säga blivit alldeles för sent. Så har han nu alltid uppträn - det är orsaken till att Marx och jag så ofta måst föra en synnerligen obehaglig korrespondens med honom - men den här gången har han gått för långt, och vi tänker absolut inte hålla god min.
Försök att ordna så att Ni kan komma hit i sommar. Ni blir självfallet min gäst, och om vädret blir bra kan vi under några dagar njuta av havsbaden, som säkert skulle göra Er mycket gott efter den långa fängelsevistelsen .
Många hälsningar!
Vännen F. E.
Käre Bracke!
När Ni läst de bifogade kritiska kommentarerna[49] till koalitionsprogrammet - vill Ni då vara snäll och se till att Geib, Auer, Bebel och Liebknecht får granska dem? Jag har fruktansvärt mycket att göra och har blivit tvungen att arbeta långt mer än vad läkarna velat tillåta. Därför var det sannerligen inte något nöje att behöva plita ihop hela denna lilla lunta. Det var emellertid nödvändigt för att jag skulle kunna åstadkomma att de partivänner jag denna gång vänder mig till inte missförstår mitt agerande i framtiden.
När Ni hållit Er enighetskongress kommer Engels och jag nämligen att publicera ett kort uttalande, där vi förklarar att vi står helt främmande för de principer som där hyllats; de angår oss inte.
Vi är tvungna att göra detta, eftersom man i utlandet tycks ha börjat tro på de helt felaktiga men av våra fiender flitigt utspridda uppgifterna om att vi härifrån i all hemlighet styr det så kallade Eisenach-partiet. Ännu i en nyutkommen rysk bok gör Bakunin mig exempelvis ansvarig inte endast för alla detta partis programskrifter utan även för varje åtgärd Liebknecht vidtagit ända sedan han inledde sitt samarbete med Folkpartiet.
Även bortsett från detta är det min skyldighet att inte ens genom att ta min tillflykt till den diplomatiska tystnaden ge någon form av stöd åt ett enligt min mening alltigenom förkastligt program, som demoraliserar partiet.
Varje reellt steg framåt är mera värt än ett dussin program. Om det inte var möjligt att gå längre än vad Eisenach-programmet föreskriver - och omständigheterna gjorde att det var omöjligt just då - då borde man ha nöjt sig med att helt enkelt sluta en överenskommelse om att gå till aktion mot den gemensamme fienden. Men genom att fastställa ett program och uttala sig för en rad principer (en sak som borde ha uppskjutits till dess att man hunnit förbereda sådana ting genom en längre tids gemensamt agerande) ger man världen riktlinjer för att mäta partiets nivå. Ledarna för Lasalles lärjungar hade denna gång slutit upp därför att omständigheterna tvingat dem. Om man i förväg sagt ifrån att det inte fick bli något ackorderande om principerna, då hade de varit tvungna att nöja sig med ett handlingsprogram eller ett organisationsprogram för ett gemensamt agerande. I stället accepterar man att de dyker upp med särskilda mandat, och dessa mandat erkänner man därefter som bindande för båda grupperna - med andra ord: man kapitulerar utan villkor inför den grupp som främst är i behov av hjälp. För att fullända undfallenheten håller man inte någon partikongress förrän kompromissen drivits igenom, trots att motparten tillåtits att hålla sin kongress före dessa överläggningar. Tydligt är att man velat omöjliggöra all kritik och beröva det egna partiet alla chanser att verkligen kunna fundera på saken. Man vet att enandet redan i sig självt är en sak som vinner arbetarklassens gillande, men det är ett misstag att tro att priset inte varit för högt denna gång.
Även om man bortser från Lassalle-folkets trossatser förblir programmet helt värdelöst.
Jag skall snart skicka Er de sista delarna av "Kapitalet'' i den franska översättningen[50]. Tryckningen fördröjdes avsevärt på grund av ett förbud som den franska regeringen utfärdat. Det hela blir färdigt senast i början av nästa vecka. Har Ni fått de sex tidigare delarna? Skulle Ni också vilja ge mig Bernhard Beckers adress? Jag måste i alla händelser sända honom det avslutande partiet.
"Volksstaat" har sitt eget lilla sätt att sköta sin bokdistribution. Jag har sålunda ännu inte fått ett enda exemplar av rapporten från "kommunisträttegången" i Köln.
Med de bästa hälsningar
Er Karl Marx
Käre Bebel!
Ert brev bekräftar i alla avseenden att samgåendet var ett förhastat drag från vår sida och att det kommer att leda till splittring i framtiden. Det vore bra om denna splittring inte behövde bli skönjbar förrän efter nästa riksdagsval . . .
Programmet, sådant som det nu utformats, sönderfaller i tre delar:
I) Lassalle-gruppens slagord, trossatser av en typ vars antagande utgör en skam för vårt parti. När två grupper vill sätta ihop ett gemensamt program, tar de upp alla punkter som de är eniga om och tiger ihjäl alla frågor där man inte Lyckats uppnå en sådan enighet. Det är riktigt att statsstödet i Lassalles anda nämns i Eisenachprogrammet, men endast som ett av de drag som kan komma att bli berättigade under ett övergångsskede, och enligt vad man sagt mig skulle man på Brackes förslag troligen ha strukit denna punkt vid årets kongress, om inte enighetssträvandena lagt hinder i vägen. Nu har man gått med på att det skall framstå som en ofelbar och allena saliggörande patentmmedicin mot alla sociala bristfälligheter. Det innebär ett oerhört moraliskt nederlag för vårt parti, att man kunnat ställa sig bakom lassalleanska fraser om "järnhårda löneregler" och annat. Här har man uppträtt precis som om man blivit omvänd till den lassalleanska trosbekännelsen - den saken går bara inte att förklara bort. Denna del av programmet tjänar endast som bevis på hur vårt parti förödmjukat sig för att offra åt den helgonförklarade Lassalles minne.
2) Demokratiska krav, som helt utformats av Folkpartiet till såväl innehåll som ordalydelse.
3) Krav som särskilt ställs på "dagens samhälle" (en formulering som får en att undra vilken adressat de övriga ''kraven" tänks vara riktade till) och som verkar utomordentligt virriga och ologiska.
4) Allmänna grundsatser, som till största delen hämtats från ''Manifestet'' och från Internationalens stadgar men som stuvats om till den milda grad att de antingen blivit helt missvisande eller också förvandlats till rent dravel - ett faktum som även Ni kan finna klarlagt med stor grundlighet i Marx' uppsats[51].
Hela programtexten har blivit generande slarvigt, förvirrat, osammanhängande och ologiskt formulerad. Om den borgerliga pressen ägt en enda kompetent kritiker, skulle denne ha smulat sönder hela programmet, analyserat frasernas egentliga innebörd och obarmhärtigt avslöjat alla självmotsägelserna och grodorna i detta kvasivetenskapliga svammel (se t. ex. orden om att "arbetsmedlen i dag helt behärskas av kapitalistklassen" - precis som om det inte funnes några jordägare - eller talet om att "befria arbetet" i stället för att befria arbetarklassen - som om inte själva arbetet redan blivit i friaste laget!). En sådan analys skulle ha gjort att partiet tett sig direkt löjligt för omvärldens ögon. Men våra korkade borgerliga tidningar har tvärtom tagit programmet på fullaste allvar, och på grund av en del drag som man felaktigt har tyckt sig finna där har man uppfattat det som kommunistiskt. Det tycks även arbetarna ha gjort. Det är endast denna omständighet som gjort att Marx och jag inte ansett oss tvungna att offentligt ta avstånd från detta program. Så länge både arbetarna och våra motståndare tror att programmet är hållet i vår anda, kan vi finna det lämpligt att inte uttala oss om det.
Om Ni verkligen är nöjd med valet av ledamöter, måste Ni ha prutat ner våra ursprungliga pretentioner en hel del. Tre lassalleaner och endast två representanter för vår egen grupp! Inte ens här uppträder vi som jämställda bundsförvanter. Också i detta sammanhang har vi låtit oss besegras och bli bortröstade. Vad vi hört om kommitténs åtgärder är inte heller några uppbyggliga ting. Först har vi beslutet att på listan över våra partiskrifter inte ta med Wilhelm Brackes och Bernhard Beckers kritiska verk om lassalleanismen - eventuella ändringar på denna punkt kommer knappast att bero på kommitén eller Liebknecht. Sedan har vi meddelandet om att Vahlteich förbjudits att ta den korrespondentplats som "Frankfurter Zeitung" erbjudit honom genom Sonnemann. Sonnemann berättade det själv för Marx, då denne råkade honom under en resa. Kommitténs fräckhet är anmärkningsvärd, liksom den flathet Vahlteich visade i stället för att be dem flyga och fara, men vad som förvånar mig allra mest är tilltagets otroliga dumhet. Kommittén borde i stället se till att alla platser inom ett blad som "Frankfurter Zeitung" innehas av vårt folk . . .
Ni har alldeles rätt i att detta är ett lärorikt experiment som trots allt kan ge oss stora fördelar. Samgåendet som sådant kommer att te sig som en stor framgång, om enigheten bara varar i två års tid. Men denna framgång hade utan tvivel kunnat erhållas till ett mycket billigare pris . . .
. . . Marx har uttryckt en viss irritation över den obegripliga kommentaren[52] som Volksstaat haft inne apropå ett citat ur hans kritik av Proudhon: i tidningen hävdas att orden om att "koalitionstanken avvisades av såväl socialisterna som ekonomerna" gäller "socialister av Proudhons skola''. För det första existerade det vid denna tid inte någon annan socialist av Proudhons skola än Proudhon själv. För det andra gäller Marx' påpekande alla de socialister som ditills tagit till orda (med undantag av oss båda, som var okända i Frankrike) för att markera sin inställning till en tänkbar koalition - det främsta exemplet var Robert Owen! Hans lärjungar följde honom, och i Frankrike gick bland andra Cabet efter samma linje. Där berördes frågan dock inte mer ingående, eftersom man inte hade någon koalitionsrätt att stödja sig på. Men de former av socialism som existerade före Marx var antingen feodala, borgerliga, småborgerliga eller utopiska - någon gång kunde de också förena flera av dessa egenskaper - och därför var det uppenbart att alla dessa socialister, vilka alla ansåg sig besitta det allena saliggörande receptet och stod utan kontakt med den egentliga arbetarrörelsen, uppfattade varje aktion av denna - även koalitioner och strejker - som ägnade att leda massorna på villospår, bort från den enda sanna lärans väg mot frälsningen. Kommentaren i Volksstaat var alltså inte endast felaktig utan även helt absurd. Men det tycks vara omöjligt för våra partivänner - åtminstone för många av dem - att i sina tidningsskriverier hålla sig enbart till sådant som de verkligen begripit. Man behöver bara studera de ändlösa teoretisk-socialistiska utgjutelser som skrivits ihop av Ky, Synmachos[53] och allt vad de heter, alla dessa skribenter som med sina ekonomiska tabbar och galna perspektiv och sin okunnighet om den socialistiska litteraturen gör sitt bästa för att beröva den tyska rörelsen den ideologiska överlägsenhet den hittills ägt. Det var nära att Marx publicerat ett öppet utlåtande på grund av denna kommentar.
Men nog med klagan. Jag hoppas att de förhoppningar och förväntningar man fäst vid det så hastigt lanserade och föga förberedda samgåendet kommer att förverkligas, att Lassalles lärjungar kan upphöra med det fanatiska tillbedjandet av sin profet och återgå till en vettig uppfattning om sin reella klassposition - samt att den splittring, som kommer att uppstå lika säkert som att två gånger två är fyra, kommer att utvecklas till vår fördel. Däremot vore det för mycket att begära att jag skulle tro att allt detta ter sig sannolikt.
Vid sidan av Tyskland och Österrike förblir Ryssland ett av de länder vi främst måste hålla ögonen på. Där liksom här är det regeringen som är vår rörelses främsta bundsförvant. Men den är mycket effektivare än Bismarck eller Stieber, Tessendorf et consortes. Det ryska hovpartiet, som nu sitter ganska säkert i sadeln, försöker med verkligt ryska metoder omintetgöra alla de eftergifter som gjordes under "den nya eran" som inleddes 1861. Återigen är det alltså bara "unga män av bättre familj" som skall tillåtas att studera, och för att genomdriva denna bestämmelse låter man alla andra elever bli kuggade i examensproven. Enbart under 1873 drabbade detta 24000 ungdomar, vilkas framtidsmöjligheter helt bromsades genom att de uttryckligen förbjöds att ens verka som vanliga skollärare. Ändå blir folk förvånade över att "nihilismen" sprider sig i Ryssland. Om Walster, som ju kan ryska, fick ta itu med några av de pamfletter som den liberala oppositionen gett ut och som man i Berlin kan erhålla genom Behrs förmedling, eller om någon som var lika hemma i polska läste Lemberg-tidningar som "Dziennik Polski" och "Gazeta Narodowa", då kunde "Volksstaat" få det bästa Rysslandmaterialet i hela den europeiska pressen. Och det verkar som om det blir i Ryssland man kommer att tråda dansen nästa gång. Om detta sker efter det att det oundvikliga kriget mellan Ryssland och Preussen brutit ut - vilket förefaller mycket sannolikt - då måste det bli kraftiga återverkningar också i Tyskland.
Marx hälsar å det hjärtligaste.
Er tillgivne
F. Engels
De bästa hälsningar till Liebknecht.
Käre M. Lawrow!
Nyss återkommen från en resa till Tyskland har jag nu äntligen läst Er artikel[54], som i hög grad intresserade mig. När jag nu redogör för mina synpunkter på den väljer jag för säkerhets skull att skriva på tyska, för att kunna uttrycka mig så koncist som möjligt.
1. Jag tror på den darwinska utvecklingsläran, men Darwins bevisföring (talet om kampen för tillvaron och det naturliga urvalet) accepterar jag endast som ett primitivt, provisoriskt och ofullkomligt uttryck för en faktisk nyupptäckt. Just de tänkare, som nu i alla sammanhang vill finna bevis för kampen för tillvaron (Vogt, Büchner, Moleschott etc.), betonade före Darwins tid med samma iver den samverkan som ägde rum inom den organiska naturen, där djurriket och växtriket gav varandra näring enligt det sinnrika system som särskilt Liebig beskrivit med ett sådant eftertryck. Båda dessa betraktelsesätt kan i viss mån vara berättigade, men som generell lag betraktat kan inget av dem undgå att bli uppfattat som ett tecken på intellektuell enkelriktning och trångsynthet. Relationerna mellan olika faktorer i naturen - levande såväl som döda - omfattar både harmoni och konflikter, både samarbete och kamp. Därför är det ett meningslöst företag, på förhand dömt att misslyckas, när en självutnämnd naturvetenskapare har djärvheten att pressa samman hela den historiska utvecklingen, i all dess rikedom och inkonsekvens, i den trånga och intetsägande frasen om "kampen för tillvaron" - en fras som redan inom naturvetenskapen måste tas med en rejäl nypa salt.
2. Av de tre "övertygade darwinister" som Ni citerar är Hellwald enligt min mening den ende som här förtjänar att tas på allvar. Seidlitz kan inte med bästa vilja i världen räknas till de större profeterna, och Robert Byr är en romanförfattare som just nu offentliggjort ett prov på sin diktning i "Über Land und Meer". Det är förvisso också en plats där hans utgjutelser hör hemma.
3. Jag vill ingalunda förneka att Era angreppsmetoder har vissa förtjänster av så att säga psykologisk art, men själv skulle jag ha valt en annan strategi. Alla påverkas vi mer eller mindre av de intellektuella uttrycksmedel som används mest i vår egen omgivning. Ni känner ju den ryska publiken bättre än jag, och i ett propagandablad som vädjar till samhörighetskänslan - det moraliska medvetandet - är Er metod troligen den bästa. I Tyskland däremot, där den falska sentimentaliteten förorsakat så stora skador och alltjämt är så besvärlig att komma tillrätta med - där skulle dessa uttryckssätt vara ytterst olämpliga; de skulle bli missförstådda och sentimentalt förvanskade. I vårt land behövs det mer hat än kärlek, åtminstone för ögonblicket, och först och främst måste vi bli kvitt den idealistiska jargongens sista rester, så att elementära materiella fakta tillerkänns sin rättmätiga plats i det historiska sammanhanget. Därför skulle jag vilja angripa dessa borgerliga darwinister på följande sätt (kanske kommer jag också en gång att få tillfälle därtill):
Hela den darwinska läran om kampen för tillvaron innebär endast att man på naturen tillämpat Hobbes' idéer om bellum omnium contra omnes[55], påbättrade med de borgerliga ekonomernas konkurrenslära och Malthus' uppfattning i befolkningsfrågan. När man väl utfört detta konststycke (vars absoluta berättigande jag, som jag påpekat under punkt 1, ingalunda erkänner - särskilt är jag kritisk mot åberopandet av Malthus' idéer), överför man samma teorier från den organiska naturen tillbaka till den historiska utvecklingen, och nu hävdas det att man bevisat att de fungerar som eviga lagar för människans samhällsbyggande. Det gymnasiala draget i dessa tankeövningar är så uppenbart att kommentarer är överflödiga. Men om jag önskade ge en mera utförlig karakteristik - då skulle jag välja att i första hand skildra dem som dåliga ekonomer, och inte förrän därefter skulle jag ta upp deras tillkortakommanden som filosofer och naturforskare .
4. Den viktigaste skillnaden mellan det mänskliga samhället och en del djurarters samhällen består i att djuren på sin höjd samlar, medan människan producerar. Denna utomordentligt betydelsefulla skillnad gör att man inte utan vidare kan tillämpa djurvärldens lagar på mänsklighetens sociala förhållanden. Människan kan även, som Ni så riktigt påpekar, ''kämpa för andra ting än den egna tillvaron, och det står i hennes makt att avstå från lägre njutningar för att uppnå de högsta". Utan att vilja diskutera de slutsatser Ni sedan drar av detta påpekande skulle jag själv vilja göra följande tillägg: På ett visst stadium uppnår den mänskliga produktionen därför en så hög nivå att man inte endast tillverkar nödvändiga ting utan även lyxvaror - låt vara att dessa till en början endast kan avnjutas av en minoritet. Kampen för tillvaron - låt oss för ett ögonblick acceptera detta uttryck - förvandlas sålunda till en kamp för större njutning; vad man försöker skapa är inte längre medel för att överleva utan medel för vidareutveckling, socialt producerade utvecklingsmedel, och på detta stadium kan de lagar vi övertagit från djurvärlden inte längre tillämpas. Men om läget sedan blir sådant som det nu är, så att den kapitalistiskt präglade produktionen framställer långt mer än vad det kapitalistiska samhället förmår konsumera, eftersom det inte tillåter det stora flertalet av de verkliga producenterna att komma i åtnjutande av dessa medel för överlevande och vidareutveckling; om det kapitalistiska samhället på ett efter dess egna förutsättningar nödvändigt sätt oavbrutet ökar den produktion som redan är överdimensionerad och därför var tionde år tvingas att förstöra såväl produktivkrafter som en stor mängd produkter - hur passar då denna situation in i talet om en "kamp för tillvaron"? Det rätta sättet att tillämpa existenskampens lagar måste här vara att låta den producerande samhällsklassen överta ansvaret för produktion och distribution från den klass som nu grundligt visat sin inkompetens att organisera dessa ting - och i så fall är det just den socialistiska revolutionen som kommer in i bilden.
Redan den enklaste analys av historien fram till vara dagar som en serie av kämpande klassmotsättningar räcker för övrigt för att man skall få klart för sig hur ytligt talet om en i det stora hela oförändrad "kamp för tillvaron" egentligen är. Därför skulle det aldrig falla mig in att offra åt denna falska naturalism.
5. Av samma skäl skulle jag själv ha valt ett annat formuleringssätt för att understryka Ert i sak helt riktiga påpekande att solidaritetstanken, för att underlätta kampen, kunde komma att omfatta hela mänskligheten och låta denna stå som ett broderligt förbund i trots mot omvärlden - djurens och växternas värld.
6. Jag kan å andra sidan inte hålla med Er om att begreppet "allas krig mot alla" måste ha präglat den mänskliga utvecklingens första fas. Enligt min åsikt måste tvärtom gemenskapskänslan ha varit en av de viktigaste faktorerna bland de drag som kom att skilja människan från djuren. De första människorna måste ha hållit samman i flockar - så långt forskningen har kunnat blicka tillbaka har man också fått detta bekräftat.
Den 17 november. Jag har tyvärr blivit avbruten i arbetet med detta brev, som jag emellertid skall försöka få färdigt och avsänt i dag. Som Ni ser gäller mina anmärkningar mera formen än innehållet i Er polemik. Jag hoppas att Ni skall kunna finna dem tillräckligt tydliga - dessvärre har jag måst skriva ner dem i all hast, och vid genomläsningen i dag har jag egentligen god lust att ändra på åtskilliga uttryck, men jag fruktar att texten då blir mer än lovligt oläslig
Med hjärtliga hälsningar
F. Engels
Denna kris[56] innebär en ny vändpunkt i Europas historia. Ryssland - vars förhållanden jag har haft extra goda möjligheter att studera genom att jag haft tillgång till de ursprungliga, ryska källorna, såväl de inofficiella som de officiella (tack vare vänner i Petersburg är jag en av de få som kunnat ta del även av de senare) - har under lång tid stått på tröskeln till en omvälvning; alla förutsättningar finns redan där. De duktiga turkarna har i hög grad påskyndat utbrottet genom det hejdundrande nederlag som de tillfogat inte endast den ryska hären och den ryska ekonomin utan även den regerande dynastin, som på ett högst påtagligt sätt komprometterats genom att tsaren, tronföljaren och sex andra medlemmar av huset Romanov personligen deltagit i de militära besluten. I enlighet med spelets regler kommer omvälvningen att inledas med några utspel rörande konstitutionen, och sedan kommer förvisso ett rejält uppträde att sätta i gång. Om makterna vill vara någorlunda nådiga mot oss, har vi fortfarande glädjande ting att se fram emot!
Det dumma påfund som de ryska studenterna igångsatt är endast att betrakta som ett symptom, i och för sig helt utan betydelse. Men som symptom är det intressant. Alla samhällsskikt inom det ryska riket befinner sig ekonomiskt, moraliskt och intellektuellt i ett långt framskridet sönderfall .
Denna gång börjar revolutionen i öster, där kontrarevolutionen tidigare haft sina starkaste förskansningar och pålitligaste reservstyrkor.
Herr Bismarck uppskattade säkert att se ryssarna få stryk, men nu bör det ha gått för långt för att han skulle kunna vara belåten. Ryssland har försvagats för mycket och kan inte längre hålla Österrike i schack, som det gjorde under det tysk-franska kriget ! Och hur skulle det gå med Hohenzollern-dynastins säkerhet, om ryssarna gör revolution?
Det viktigaste just nu är att polackerna (i konungariket Polen) tar det lugnt. Inga uppror där vid denna tidpunkt! Bismarck skulle genast blanda sig i leken, och de ryska chauvinisterna skulle återigen sluta upp på tsarens sida. Om polackerna däremot lugnt ser tiden att till dess att elden flammat upp i Petersburg och Moskva, då kan inte Bismarck försöka uppträda som räddare utan att möta - sitt Mexico![57]
Så snart jag varit i kontakt med polacker som haft möjligheter att påverka sina landsmän, har jag gång på gång understrukit detta!
Den franska krisen[58] är, om man jämför den med vad som sker i Orienten, en sak av sekundär betydelse. Man får dock hoppas att den borgerliga republiken segrar; annars kommer den gamla historien att upprepas på nytt, och ingen nation har råd att göra om samma dumheter alltför ofta.
Med de hjärtligaste hälsningar från mig och min hustru
Din Karl Marx
Herr redaktör!
Författaren till artikeln "Karl Marx inför herr Shukowskis tribunal'' är uppenbarligen en begåvad man, som säkert skulle ha varit klok nog att citera varenda punkt i min framställning som kunde anföras för att stödja hans egna slutsatser - om sådana punkter verkligen gått att upptäcka i vad jag yttrat. Eftersom han inte Lyckats hitta några uttalanden av det slaget, har han i stället varit tvungen att brodera vidare på en polemisk betraktelse - tryckt som tillägg till den första tyska upplagan av ''Kapitalet" - som jag ägnat en rysk "litteratör2". Vad är det då som jag angriper hos denne skriftställare? Jo, det faktum att hans lärdomar om de ryska småsamhällena inte är hämtade ur den ryska verkligheten utan endast ur en bok av Haxthausen (en hög preussisk ämbetsman); vidare att dessa lärdomar enbart får tjäna som bevismaterial för hans åsikt att vårt söndervittrande gamla Europa måste förnyas genom att panslavismen får triumfera. Mitt omdöme om denne skribent må vara riktigt eller felaktigt, men det kan absolut inte ge några tips om min inställning till "ryssarnas försök att åt sitt land finna en utvecklingsform som skiljer sig från den som Västeuropa valt".
I min efterskrift till den andra upplagan av ''Das Kapital" - en uppsats som författaren till artikeln om hr Shukowski måste känna till, eftersom han citerar den - talar jag om "en stor rysk forskare och kritiker3" med all den aktning denne framstående man förtjänar. Han har i en rad märkliga artiklar tagit upp frågan om Ryssland måste följa sina liberala ekonomers riktlinjer och upplösa det gamla bysystemet för att få till stånd ett fungerande kapitalistiskt system - eller om landet kan undslippa alla kapitalismens nackdelar genom att tillgodogöra sig sina tillgångar på ett annat sätt, genom att utnyttja de speciella förhållanden dess historia skapat. Själv vill han rekommendera det senare alternativet. Och min ärade kritiker borde ha minst lika goda skäl att av min aktning för denna av mig prisade skribent dra den slutsatsen att jag gillar dennes åsikter, som han haft då han av min polemik mot den förstnämnde författaren slutit sig till att jag ogillar dem.
Eftersom jag högst ogärna lämnar någonting åt ''lösa spekulationer", vill jag slutligen tala rent ut i denna sak. För att få möjlighet att bedöma den ekonomiska utvecklingen i Ryssland har jag lärt mig ryska och under många år studerat landets officiella och inofficiella publikationer i detta ämne. Genom detta studium har jag kommit fram till följande slutsats: Ryssland kommer att gå miste om helt enastående utvecklingsmöjligheter och bli dömt att utstå alla en kapitalistisk regims ödesdigra missförhållanden, om man inte förmår överge den politiska linje man följt sedan 1861.
Kapitlet om den "ursprungliga ackumulationen'' är inte avsett att vara någonting mer än en vägledning för den som vill fana hur kapitalismens ekonomiska system framfötts ur det feodala ekonomiska systemet. Därför beskrivs där den historiska utveckling som - genom att skilja producenterna från produktionsmedlen - förvandlar de producerande arbetarna till löntagare, medan de som förfogar över produktionsmedlen blir kapitalister. I denna historieform "blir alla revolutioner epokgörande, när de tjänar som hävstänger för kapitalistklassens vidareutveckling - och särskilt när de förser arbetsmarknaden med nytt folk genom att beröva stora grupper deras traditionella produktions- och existensmedel. Men grundvalen för hela denna utveckling finner vi i expropriationen av bönderna. Än så länge är det endast i England som man radikalt genomfört en sådan . . . men alla de västeuropeiska länderna är på väg att följa exemplet" (ur den franska utgåvan av ''Kapitalet", sid. 315). I slutet av samma kapitel ges följande sammanfattande karakteristik av produktionens historiska utvecklingstendens: Den skapar förutsänningarna för sin eget fall med det slag av obeveklighet som avgör naturens metaforfoser, och den har skapat förutsättningarna för en ny ekonomisk ordning genom att på en gång stimulera det samhälleliga arbetets produktivkrafter och varje individuell producents utveckling - den kapitalistiska egendomen, som redan nu bygger på en kollektiv produktionsform, kan endast omvandlas till samhällelig egendom. Här har jag inte bryn mig om att komma med någon bevisföring, eftersom detta konstaterande endast utgör en sammanfattning av de långa förklaringar jag tidigare givit i kapitlen om den kapitalistiska produktionen.
Vad kan min kritiker nu få ut av att tillämpa denna historiska analys på ryska förhållanden? Enbart detta: Om Ryssland strävar efter att utvecklas till en kapitalistisk nation i stil med de västeuropeiska staterna - och under de senaste åren har man i detta land underkastat sig mycket obehag för att underlätta en sådan utveckling - måste först en stor del av bönderna förvandlas till proletärer; och när landet sedan fastnat i det kapitalistiska systemets grepp, kommer det att få utstå samma skoningslösa prövningar som så många andra nationer redan dignar under. Så kan mina ord tolkas. Men detta räcker inte till för min kritiker. Han anser sig tydligen också tvungen att förvandla min analys av den västeuropeiska kapitalismens uppkomst till en historisk-filosofisk teori rörande den väg varje folk måste följa - helt oavsett vilka historiska omständigheter det rakar befinna sig i - för att till sist nå fram till den ekonomiska uppbyggnad, som säkerställer den mest omfattande utvecklingen av mänsklighetens möjligheter och den största möjliga expansionen av samhällsarbetets produktivkrafter. Men han får ursäkta att jag ser mig nödsakad att korrigera honom en smula - han har förvisso både överskattat och underskattat mig.
Låt oss ta ett exempel:
I "Kapitalet" förekommer åtskilliga anspelningar på det öde som drabbade plebejerna i det gamla Rom. De var ursprungligen fria bönder; var och en av dem hade sitt eget markområde och drev sitt eget jordbruk. Den historiska utvecklingen fick till följd att de exproprierades. Samma faktorer som berövade dem deras produktions- och existensmedel skapade också en ytterst förmånlig situation för storgodsägare och kapitalister. En vacker dag hade man alltså en stor grupp av fria män som inte längre ägde någonting annat än sin egen arbetsförmåga, och redo att exploatera denna stod en besutten skara som hunnit absorbera allt välstånd. Vad hände? De romerska proletärerna blev inte löntagare - i stället förvandlades de till en sysslolös, förslöad pöbel av ännu jämmerligare slag än de ''fattiga vita" man talat om i de amerikanska sydstaterna, och en följd av denna utveckling blev ett produktionssystem som inte var kapitalistiskt utan baserades på rent slaveri. Likartade händelseförlopp kan sålunda leda till helt väsensskilda resultat, om de utspelar sig i olika historiska sammanhang. Om man studerar dessa olika utvecklingsförlopp var för sig och sedan jämför dem med varandra kan man lätt hitta förklaringen till detta fenomen - men då får man avstå från att försöka tillämpa en allmän, historisk-filosofisk teori av verklighetsfrämmande och supervetenskapligt slag.
. . . De tre Zürich-teoretikernas manifest, i har nu erhållit Hochbergs "årsbok'' där vi kunnat läsa en artikel om "Återblickar på den socialistiska rörelsens historia i Tyskland'', vilken enligt vad Höchberg själv haft att meddela författats just av de tre medlemmarna av Zürich-kommissionen. Här har vi alltså deras autentiska kritik av de riktlinjer rörelsen hittills följt och deras lika autentiska program för hur det skall gå till i fortsättningen, om de får råda.
Redan i början kan vi läsa följande:
''Vad Lassalle betraktade som en i högsta grad politisk rörelse, till vilken han ville kalla inte endast arbetarna utan alla årliga demokrater överhuvud taget, den rörelse där självständiga vetenskapsmän - och alla män som leds av en sann människokärlek - skulle marschera i täten, denna organisation lät sig under J. B. von Schweitzers ordförandeskap degraderas till ett förgrovat kamporgan för industriarbetarnas intressen. " Om detta är historiskt korrekt - och i vilken grad det i så fall är förhållandet - är en fråga som vi här kan lämna åt sidan. Men vad man förebrår Schweit~er är att han degraderat lassalleanismen, som här uppfattas som en filantropisk rörelse i demokratiskt borgerlig regi, till en enkelriktad intresseorganisation för industriarbetarna, när han fördjupat dess karaktär av stridsorgan för industriarbetarnas klasskamp mot bourgeoisien. Vidare anklagas han för att ha "tillbakavisat de borgerliga demokraternas närmanden''. Vad menar man i så fall att den demokratiska borgerligheten skulle ha med det socialdemokratiska partiet att göra? Borgerliga demokrater kan knappast vilja bli medlemmar av detta parti, om de verkligen är övertygat borgerliga, och om man ändå anhåller om inträde, kan detta endast bero på att man vill ställa till med sabotage.
Det lassalleanska partiet "valde att på ett synnerligen ensidigt sätt framställa sig som ett arbetarparti. " De herrar som författat dessa rader är själva medlemmar och förtroendemän inom det på detta sätt karakteriserade partiet. Rollerna är knappast förenliga med varann: om herrarna menar allvar med sina ord måste de gå ur partiet - eller åtminstone lämna sina förtroendeposter. Gör de inte detta, har de öppet erkänt att de tänker använda sin ställning för att söka bekämpa partiets proletära karaktär. Därför sviker partiet också sina uttalade ideal, om herrarna tillåts behålla sina uppdrag.
Enligt den ovan citerade protesten bör det socialdemokratiska partiet alltså inte uppträda som något ''ensidigt arbetarparti" utan i stället utgöra ett allsidigt parti för ''alla av sann människokärlek uppfyllda personer''. Detta bör ske genom att man först och främst frigör sig från de råa proletära lidelserna och låter den bildade och filantropiska bourgeoisien ge lektioner i ''god smak" och ''städat uppträdande". Då kommer vissa ledares ''opassande fasoner'' att ge vika för en alltigenom respektabel "borgerlig stil". (Som om inte de åsyftade ledarnas brist på yttre elegans vore det minsta man kan förebrå dem själva för!) Det kommer också att leda till att ''många företrädare för de besuttna och bildade klasserna kommer att ansluta sig. Dessa nya anhängare kommer vi dock inte att vinna om den pågående agitationen inte skördar påtagliga framgångar." Den tyska socialismen har ''i alltför hög grad koncentrerat sig på att vinna de breda lagren och därför också försummat att energiskt propagera inom den så kallade överklassen." Partiet "saknar alltjämt representanter som passar för rollen som riksdagsmän. Det är önskvärt och nödvändigt att mandaten anförtros personer som haft tid och tillfälle att i grund bekanta sig med de aktuella frågorna. Arbetaren och den enkle hantverkaren har endast i undantagsfall de nödvändiga förutsättningarna härvidlag." Välj alltså borgerligt folk!
Kort sagt: arbetarklassen är inte kompetent att själv ombesörja sin frigörelse. Därför måste den anförtro ledarskapet åt "välbärgade och bildade" borgare, vilka är de enda som har "tid och möjlighet" att sätta sig in i vad som är i arbetarklassens intresse. Bourgeoisien får under inga omständigheter bekämpas - den måste genom energiskt spridd propaganda omvändas till att bli proletariatets bundsförvant.
Men om man vill vinna de övre samhällsskikten - eller åtminstone de mer välsinnade elementen inom dem - för arbetarnas sak, får man på inga villkor göra någonting som kan skrämma dem. Och här har de tre Zürich-teoretikerna enligt sin egen mening gjort en lugnande upptäckt:
"Under socialistlagens tryck har partiet just i dagens läge visat att det inte har för avsikt att välja den blodiga, våldsamma omstörtningens väg utan i stället bestämt sig för att följa den lagliga vägen, reformarbetets väg". Om de inte fullt 600 000 socialdemokratiska väljarna - något över en tiondel av hela väljarkåren - har nog förstånd att inte försöka sig på det hopplösa företaget att genomföra en "blodig revolution" när styrkeförhållandet är en mot tio till motståndarnas fördel, då bevisar detta alltså att man för all framtid ämnar avstå från att begagna sig av en yttre urladdning: det må röra sig om en stigande revolutionsvåg eller till och med en genom en sådan rörelse skapad folklig seger! Om man i Berlin någonsin skulle bära sig så obildat åt att man på nytt ställde till med någonting i stil med barrikadstriderna den 18 mars 1848, skulle socialdemokraterna vara tvungna att ta avstånd från detta ''gatukrigstokiga slödder ' och ''följa den lagliga vägen'': man fick lov att röja undan barrikaderna och i värsta fall också gå med i den stolta krigshärens marsch mot de råa och obildade massorna. Kanske tycker de tre Zürich-herrarna att detta inte är någon riktig tolkning av deras mening - men vad har de i så fall menat'?
Fortsättningen är emellertid ännu mer praktfull.
''Ju lugnare, sakligare och bättre genomtänkt partiets kritik av de radande förhållandena - och dess förslag till förbättringar - är, desto mindre blir chanserna för ett upprepande av dagslägets framgångsrika schackdrag (införandet av socialistlagen), som innebär att de medvetet reaktionära krafterna Lyckats hetsa upp borgarna genom att skrämma dem med det röda spöket.'' (Sid. 88)
För att bourgeoisien helt skall kunna befrias från sin fruktan måste den erhålla klart övertygande bevis för att det röda spöket verkligen endast är ett spöke och inte existerar i någon annan form. Men vad är då det röda spökets hemlighet, om inte just bourgeoisiens rädsla inför den oundvikliga strid på liv och död som den kommer att bli tvungen att utkämpa med proletariatet? Fruktan för den moderna klasskampens avgörande ögonblick? För undan klasskampen, så kommer varken bourgeoisien eller "annat självständigt folk" att dra sig för att marschera "hand i hand med proletärerna''! Och proletärerna själva blir grundlurade på kuppen.
Låt därför partiet genom ödmjukt och nedtonat uppträdande bevisa att det för alltid övergivit de "otillbörliga excesser" som föranledde genomdrivandet av socialistlagen. Om man frivilligt lovar att i allt sitt agerande hålla sig inom de gränser denna lag anvisat, kommer Bismarck och borgerligheten säkert att inse dess överflödighet och ha vänligheten att upphäva den!
''Man måste förstå oss rätt''; vi önskar inte ''att programmet och partiarbetet överges, men vi anser att man under de närmaste åren bör koncentrera all sin energi och alla sina krafter på att försöka uppnå vissa närliggande mål, som vi i alla händelser måste komma fram till innan vi kan börja tänka på mer omfattande aktioner." Då kommer en mängd av de borgare, småborgare och arbetare som i dagens läge "skräms av våra kravs omfattning" att ansluta sig till partiet.
Programmet skall inte överges, men genomförandet bör uppskjutas för en obestämd tid framåt. Man vill alltså acceptera programmet, men inte för sin egen räkning utan snarare för sina barns eller barnbarns. Under mellantiden skall man med ''kraft och energi'' ägna sig åt allsköns småpotatis som kan störa den kapitalistiska samhällsordningen, så att man åtminstone kan skapa en illusion av att tingen håller på att förändras - dock inte i så hög grad att borgerskapet skall behöva känna sig oroat. Här måste man verkligen prisa kommunisten Miquel, som bevisat sin absoluta tro på det kapitalistiska samhällets sammanbrott någon gång under de närmaste femhundra åren; genom att svindla för allt han varit värd har han efter bästa förmåga bidragit till framkallandet av kraschen 1873 - han hör sålunda till dem som på ett verkligt aktivt sätt bemödat sig om att få det rådande systemet avskaffat.
''Det överdrivna angreppen på vissa spekulanter'', vilka när allt kommer omkring bara uppträtt som "barn av sin tid", får också betraktas som brott mot god ton; därför hade det varit bättre att avstå från de hårda omdömena "om personer som Strousberg". Men vi är tyvärr alla barn av vår tid: om det skall godtas som en ursäkt, kan ingen anklagas för någonting. Vi får då avstå från alla former av kamp, och de sparkar våra motståndare ger oss får vi fogligt ta emot - dessa motståndare är ju endast "barn av sin tid" och kan inte bete sig annorlunda. I stället för att ge igen sparkarna med ränta på ränta bör vi snarast tycka synd om de arma stackarna.
Att man tagit parti för Kommunen har på samma sätt lett till "att folk som varit välvilligt inställda till partiet stötts bort", och vi har "i högre grad än tidigare blivit föremål för bourgeoisiens hat". Vidare ligger "en del av skulden för undantagslagens införande hos partiet självt, eftersom man i onödan retat upp bourgeoisien ytterligare".
Så ter sig de tre Zürich-teoretikernas program. I fråga om tydlighet lämnar det intet övrigt att önska - särskilt inte av oss, som mycket väl känner igen dessa tongångar från stridigheterna 1848. Det är de småborgerliga gruppernas representanter som här ger uttryck för sin oro över att partiet i sin revolutionära inställning kan komma att "gå för långt". I stället för att föra en beslutsam oppositionspolitik bör man söka nå en allmän förlikning; i stället för att kämpa mot borgerskap och regering bör man försöka övertala dem att gå över på vår sida, och i stället för att protestera mot myndigheternas översitteri bör man ödmjukt böja sig och erkänna att bestraffningen varit välförtjänt. Alla historiskt nödvändiga konflikter uppfattas som följder av missförstånd, och alla diskussionsinlägg avslutas med en försäkring om att i huvudsak är alla egentligen eniga. De som år 1848 uppträdde som borgerliga demokrater skulle i dag lika gärna kunna kalla sig socialdemokrater. Den demokratiska republiken var lika ouppnåeligt avlägsen för de förstnämnda som det kapitalistiska systemets fall nu är för de senare; dessa fjärran mål har ingen som helst betydelse i dagens praktiska politik, där man kan ägna sig åt att underhandla och kompromissa av hjärtans lust. På samma sätt förhåller det sig med klasskampen mellan bourgeoisien och proletariatet. I teorin erkänner man den, eftersom det inte längre är möjligt att förneka dess existens, men i praktiken gör man sitt bästa för att bagatellisera den och tiga ihjäl den. Det socialdemokratiska partiet skall inte vara något arbetarparti, som ådrar sig borgerskapets eller några andra gruppers hat; det bör framför allt koncentrera sig på att energiskt sprida propaganda bland borgarna - i stället för att betona djärva satsningar på mål som kan skrämma bort borgarna, och som ändå inte är uppnåeliga för den nuvarande generationen, bör partiet ägna alla sina krafter åt det småborgerliga reformarbete som kan ge den gamla samhällsordningen nya stöttepelare och därigenom förvandla sammanstörtandets plötsliga katastrof till en gradvis förverkligad sönderfallsprocess. Så predikar de människor som - trots att de ger sken av att vara oerhört upptagna - själva undviker att uträtta någonting och sorgfälligt försöker hindra andra från att producera någonting annat än prat, de människor vilkas fruktan för kraftfullt agerande 1848 och 1849 hela tiden sökte hejda rörelsen och slutligen också Lyckades, de som aldrig urskiljer reaktionens krafter och som därför blir helt överraskade då de finner att de lurats in i en återvändsgränd där det inte längre är möjligt att vare sig fly eller göra motstånd, de som vill uppfatta hela den historiska utvecklingen som fastbunden vid deras eget brackperspektiv, enligt vilket historien alltid måste följa de riktlinjer som styr den just nu.
Dessa förkunnares värde som socialister har redan blivit skildrad på ett mer tillfredsställande sätt i "Manifestet" - i kapitlet om tysk, "sann" socialism När klasskampen förts undan som en rå och obehaglig företeelse, blir en ''sann människokärlek" och ett antal tomma fraser om "rättvisa" det enda som finns kvar som grundval för socialismen.
Utvecklingen visar på ett otvetydigt sätt att även personer som kommit från de hittills härskande klasserna kan ansluta sig till det kämpande proletariatet och tillföra detta nya bildningselement. Den saken har klart påpekats redan i manifestet. Här är det emellertid två ting som man inte får glömma bort:
För det första: För att kunna bli till nytta för arbetarrörelsen måste dessa personer tillföra den verkliga bildningselement. Så har ingalunda varit fallet när det gäller majoriteten av de tyska borgare som låtit omvända sig. Varken "Zukunft'' eller ''Neue Gesellschaft" har gett arbetarrörelsen några uppslag som kunnat föra den ett enda steg framåt. Där finns inga som helst praktiska eller teoretiska lärdomar att hämta. I stället hittar man försök att få de ytligt inlärda socialistiska idéerna att överensstämma med de mängder av teorier som dessa herrar tillägnat sig vid olika bildningsanstalter - och som på grund av den tyska filosofins nuvarande sönderfallsprocess vittnar om en oerhörd förvirring. I stället för att försöka tillgodogöra sig den nya vetenskapen vill var och en använda sina egna käpphästar till att skapa en privat liten vetenskap, som man sedan är oerhört villig att hålla små föreläsningar om. Bland dessa herrar finns det lika många teorier som det finns huvuden; i stället för att skapa klarhet på en enda punkt har de skapat en otrolig förvirring - dessbättre dock huvudsakligen inom sina egna led. Folk som först och främst vill lära ut sådant som de själva inte begripit utgör inte några omistliga bildningselement för partiet.
För det andra: Om arbetarrörelsen skall ta emot personer från andra klasser, måste det första villkoret vara att dessa frigör sig från alla spår av borgerliga och småborgerliga fördomar och helhjärtat accepterar den proletära samhällsuppfattningen. Nu har det emellertid visat sig att dessa herrar alltjämt är fullproppade med borgerliga och småborgerliga synpunkter. I ett småborgerligt land som Tyskland är det synnerligen förståeligt att dessa idéer sprids - men i det Socialdemokratiska arbetarpartiet hör de förvisso inte hemma. Vill herrarna bilda ett småborgerligt socialdemokratiskt parti. finns det självfallet ingenting som hindrar dem från att göra detta; sedan kan vi förhandla med detta parti och eventuellt gå samman med det i vissa frågor. Men personer med dessa åsikter bör inte tillhöra ett arbetarparti. Om man för ögonblicket anser sig tvungen att tolerera dem, bör man stanna vid detta och absolut inte tillåta dem att ha något som helst inflytande över partiledningen; vidare bör man låta dem förstå att brytningen med dem endast är en tidsfråga. Enligt var mening är tiden dessutom redan inne: vi kan inte förstå hur partiet kat acceptera denna artikels författare som medlemmar. Vill man dessutom låta dessa element dominera partiledningen, har man helt enkelt gått med på att snöpa hela partiet och avväpna proletariatet.
Hela vårt tidigare agerande gör att vårt eget ställningstagande här bara kan bli ett. I nära fyrtio års tid har vi skildrat klasskampen som historiens främsta drivkraft, och särskilt kampen mellan bourgeoisien och proletariatet har vi framhållit som en hävstång för den moderna sociala revolutionen - därför är det för oss helt omöjligt att samarbeta med folk som vill avlägsna klasskampen från partiets program. När Internationalen bildades var vår paroll att arbetarklassen själv måste genomdriva sin frigörelse. Därför kan vi inte samarbeta med personer som öppet hävdar att arbetarna inte är tillräckligt upplysta för att själva kunna ombesörja sin frigörelse, varför de härvidlag måste låta sig ledas av borgare och småborgare. Om man inom partiet antar ett program som överensstämmer med dessa herrars uppfattning - ett borgerligt program snarare än ett proletärt - då återstår för oss ingenting annat att göra än att med sorg i hjärtat offentliggöra vårt avståndstagande och överge den attityd av solidaritet med det tyska partiet som vi alltid visat. Vi hoppas dock att detta inte skall bli nödvändigt . . .
. . . Ni undrar vad de engelska arbetarna anser om kolonialpolitiken? Svaret är att de här liksom i alla andra politiska frågor tycker exakt likadant som de borgerliga. Här finns ju inte något arbetarparti; kampen står endast emellan konservativa och liberal-radikala, och arbetarna delar med förtjusning frukterna av Englands kolonialimperium och monopol på världsmarknaden. Min tro är att alla de egentliga kolonierna, det vill säga de av europeiska folkgrupper besatta länderna, Kanada, Kap, Australien, kommer att erhålla självständighet, medan däremot de av infödda befolkningselement dominerade kolonierna - Indien, Algeriet och de holländska, portugisiska och spanska besittningarna - inte kan bli självständiga på annat sätt än genom att proletariatet där tar makten och låter en provisorisk regim snarast möjligt leda dem mot frigörelsen. Hur utvecklingen här kommer att gestaltas är svårt att förutsäga. I Indien kanske en revolution bryter ut - det är till och med mycket troligt - och eftersom det för sin frihet kämpande proletariatet inte kan tänkas föra några kolonialkrig, måste man låta det hela ha sin gång trots den omfattande ödeläggelse det skulle innebära - sådant går nu aldrig att undvika i en revolution. Även på andra håll, exempelvis i Algeriet och Egypten, kan läget komma att utvecklas i denna riktning, och det vore säkerligen det bästa från vår synpunkt sett. Vi kommer att ha tillräckligt stora uppgifter att syssla med här hemma. När sedan ombyggnadsarbetet väl blivit klart i Europa och Nordamerika, kommer exemplets makt och den styrka vi da erhållit att medföra att de halvciviliserade länderna följer i våra spår; redan de ekonomiska behoven kommer att vara tillräckligt stora för att göra detta nödvändigt. Men vilka sociala och politiska faser dessa länder därefter måste genomgå innan de på samma sätt erhåller en socialistisk organisation - det vet vi inte, och här kan vara teorier knappast bygga på annat än tämligen lösa antaganden. Det enda vi kan vara förvissade om är att det segrande proletariatet aldrig kan tvinga på ett främmande folk någon form av förändringar utan att samtidigt äventyra sina egna framgångar. Detta utesluter självfallet på intet sätt att olika slag av försvarskrig kan komma att bli aktuella . . .
Bäste herr Bernstein!
Jag har länge tänkt skriva till Er om läget i Frankrike, men det har inte blivit av förrän nu. Det har emellertid den fördelen med sig att jag nu kan slå två flugor i en smäll.
Först några ord om St. Etienne. Trots belgiernas välmenta medlingsförsök har det oundvikliga inträffat - de olika grupperna kunde inte försonas, och nu är brytningen ett faktum[59]. Och lika gott är det. När Arbetarpartiet en gång i världen bildades, var man tvungen att ta emot alla som accepterade själva programmet. De som gjorde detta med tysta reservationer måste ju förr eller senare avslöja sig. Här visste vi hela tiden var vi hade folk som Malon och Brousse. Båda känner sedan gammalt väl till bakuninisternas intrigtaktik; Malon hade till och med ett finger med i spelet när Bakunins hemliga "allians" kom till (han var en av dess 17 "faddrar"). Icke desto mindre borde de ju få en chans att visa att de avsvurit sig såväl bakuninismens lära som dess metoder. Nu har det visat sig att de antog programmet (som dessutom förvrängts genom Malons olika ändringsförslag) enbart för att kunna sabotera det och göra det verkningslöst. Vad som påbörjats i Reims och Paris har sålunda fullbordats i St. Etienne. Programmet har lösgjorts från proletariatets klassintressen. De kommunistiska synpunkterna från 1880 har skjutits åt sidan och fått lämna plats för Internationalens statuter från 1866, då man var tvungen att visa sig så tolerant som möjligt mot de franska proudhonisterna, som var på väg mot en tvivelaktig linje men som dock ännu inte gärna kunde bli uteslutna för den sakens skull. Programmets sista positiva egenskaper har nu offrats, eftersom varje partiavdelning anses ha rätt att göra upp ett nytt program så snart läget tycks fordra det. Det så kallade parti man bildat vid denna kongress saknar varje rätt att kalla sig arbetarparti - men inte nog med det: avsaknaden av ett egentligt program gör dessutom att inte ens beteckningen "parti" har någon täckning nu längre. Vill man vara artig, skulle man på sin höjd kunna kalla det för "Malon-Broussepartiet". Den främsta anmärkning dessa herrar kunde rikta mot det gamla programmet var att det stötte bort alltför många. Den saken är nu avhjälpt: varken proudhonister eller radikaler behöver i dagens läge hålla sig på avstånd, och om Malon & Co får sin vilja fram kan nog den "revolutionära soppa" som Wollmar klagar över uppfattas som en officiell deklaration av hela det franska proletariatet.
Frågor som gäller kongressmandat har man alltid tagit mycket lätt på i de romanska länderna (och kanske också på andra håll). Här har åtskilliga ljusskygga ting tolererats. Så länge detta inte drevs för långt eller kom att gälla verkligt viktiga beslut var skadan endast ringa. Men bakuninisterna satte detta i system (till en början i Juraområdet) och försökte skaffa sig en ledande ställning genom en hel serie av bedrägliga mandat-trick. Det är också precis vad man nu gjort i St. Etienne. Förberedelserna för kongressen fick domineras av den gamla välkända bakuninisttaktiken, enligt vilken alla medel - även lögnaktigt förtal och svekfulla intriger - är tillåtna. Sådant är det enda som Brousse kan sköta med verkligt mästerskap Sådana skojarknep kan bli framgångsrika inom mindre partigrupper och i provinsiella sammanhang, men man har glömt att man nu har att göra med ett parti som representerar arbetarklassen i ett stort land - här måste den som nedlåter sig till sådana metoder förr eller senare göra sig omöjlig. Den skenbara triumfen vid St. Etienne-kongressen blir inte långvarig. Både Malon och Brousse kommer snart att vara oskadliggjorda.
Det förefaller som om arbetarpartierna i de större länderna måste vidareutvecklas genom inre stridigheter - i enlighet med den dialektiska utvecklingens allmänna lagar. Det tyska partiet har nått sin nuvarande ställning tack vare kampen mellan lassalleanerna och de Eisenachtrogna grupperna - en kamp som ju kom att präglas av synnerligen hårda tag. Någon enighet kunde inte komma till stånd förrän de skurkar som Lassalle dresserat att tjäna hans syften hade spelat ut sin roll - och när vi sedan accepterade försoningen, var detta ändå ett förhastat drag från vår sida. I Frankrike måste på samma sätt de forna bakuninisterna försvinna ur bilden innan det kan bli tal om någon enighet - man kan inte tolerera att de håller fast vid Bakunins taktik, när de har avsvurit sig hans idéer, och inte heller kan de tillåtas att försöka offra rörelsens klasskaraktär för att främja sina egna syften. Det vore helt meningslöst att under sådana förhållanden försöka tala dem till rätta. Med moralpredikningar botar man inga sjukdomar - allra minst barnsjukdomar som partiet nu en gång måste genomgå.
För övrigt är det nödvändigt att hela tiden rikta skarp kritik även mot Roanne-gruppen. Alltför ofta låter man där sin revolutionära fraseologi och sin maktlösa längtan efter stordåd ta överhanden . . .
. . . Den andra artikeln[60] fick jag nöja mig med att läsa igenom ganska hastigt, eftersom jag omkring mig hade folk som pratade hela tiden. Annars skulle jag nog ha känt igen vännen Vollmar på det franskinfluerade sättet att skildra revolutionen. Den sidan har Du ju uppfattat helt korrekt. Här har vi till slut det drömda förverkligandet av uttrycket "en enda reaktionär massa". På den ena sidan ser vi alla officiella partier i en enda klump, på den andra sidan har vi de förenade socialisterna, och efter ett stort avgörande slag kan vi med ens konstatera att vi segrat över hela linjen. I verkligheten går det dock inte fullt så enkelt till. Där föds revolutionen - vilket även Du påpekar - genom att folkets stora flertal. även majoriteten av de stora partiernas medlemmar, i samlad tropp vänder sig mot regeringen. som därigenom isoleras och störtas. Först efter det att de partier som sedan blivit kvar under en tid fått ägna sig åt att sabotera varandras arbete - först därefter kommer det avgörande ögonblick Vollmar drömmer om, den situation då vi får vår chans att gripa makten. Det försöket skulle gå jämmerligt illa, om vi följde Vollmars recept och lät revolutionsdramat börja med den sista akten . . .
Den söndring som nu ägt rum i Frankrike har varit väntad länge. När partiet bildades var det säkerligen oundvikligt att Guesde och Lafargue förenade sig med Malon och Brousse, men Marx och jag gjorde oss aldrig några illusioner om att detta samgående skulle kunna hålla i längden. Det gäller en ren, principfråga: skall kampen föras som en proletariatets klasskamp mot bourgeoisien, eller skall man med sann opportunism (possibilism kallas det i socialistisk översättning) överge rörelsens hela program och klasskaraktär, sa snart man därigenom kan vinna nya anhängares röster? Genom att förklara sig föredra det senare alternativet har Malon och Brousse svikit rörelsens karaktär och sålunda gjort sig omöjliga för samarbete i fortsättningen. Lika gott det. Proletariatet utvecklas på alla håll under inre stridigheter, och Frankrike, som nu för första gången erhåller ett arbetarparti, utgör inte något undantag. I Tyskland har vi passerat den inre kampens första fas, men vi kommer att få gå igenom fler. Enighet är en utmärkt sak, så länge den är möjlig att bibehålla, men det finns ting som är ännu viktigare. Och när man som Marx och jag kämpat hårdare mot förmenta socialister än mot några andra (borgarna har vi alltid betraktat som en klass och knappast någonsin angripit som individer), då kan man knappast sörja så mycket över att den oundvikliga kampen brutit ut.
Jag hoppas att Du får dessa rader innan Du hamnar bakom galler. Tussy[61] och Marx sänder sina hjärtligaste hälsningar. Marx är på god väg att bli helt återställd, och slipper han få tillbaka sin lunginflammation kommer han att till hösten vara i bättre form än på åratal. Om Du träffar Liebknecht i finkan - hälsa honom då a det hjärtligaste från oss alla.
Din F. E.
Käre morian.
Bifogar här min studie "Die Mark"[62]. Jag ber Dig ha vänligheten att skicka tillbaka den på söndag, så att jag kan få den färdigrättad under måndagen. Jag hann inte klara av alla rättelserna i dag.
Jag tror att det är i det närmaste omöjligt att motsäga de påpekanden som här görs rörande bondeklassens situation under medeltiden samt skapandet av en nyform av livegenskap vid 1400-talets mitt. Jag har fingranskat alla i detta sammanhang intressanta partier i Maurers[63] verk och där funnit belägg för nästan alla mina egna påpekanden: vad som sägs i annan riktning stöder sig antingen på uppgifter utan bevisat verklighetsunderlag eller också på exempel från epoker som det här aldrig varit fråga om. Detta gäller särskilt partiet Fronhöfe i slutet av band 4. Att det hos Maurer lätt uppstår motsägelser av detta slag beror dels på hans vana att sida vid sida och huller om buller föra fram exempel från helt skilda tidsåldrar, dels på en återstod av den formella juristinställning som alltid gör det svårt att fatta en utveckling och dels på hans uppenbara underskattning av våldets betydelse - dessutom är han bergfast övertygad om att mänskligheten måste vara stadd på vandring mot bättre tider, om man jämför med den mörka medeltiden; denna fördom hindrar honom från att uppfatta såväl den reella utvecklingens antagonistiska karaktär som de enskilda exemplen på tillbakagång.
Du märker säkert att studien blivit ett rent lappverk. I mitt första utkast försökte jag samordna allt till en helhet, men då blev det tyvärr alldeles galet. Endast steg för steg kunde jag få något grepp om materialet; därför har det inte gått att dölja de många fogarna i hoplappningsarbetet.
Återinförandet av livegenskapen kom att bli en av anledningarna till att ingen industri kunde utvecklas i Tyskland under 1600-talet och 1700-talet. Först och främst hade vi skrånas omvända arbetsuppdelning, som utgjorde motsatsen till det senare fabrikationssystemet: arbetet delades upp mellan skråna i stället för att fördelas inom en och samma verkstad. I England ledde detta till att folk flyttade till den skråfria landsbygden, men i Tyskland omöjliggjordes en sådan utveckling genom att befolkningen där tvingades in i en ny livegenskap. Det ledde emellertid också till att skråsystemet definitivt bröt samman, när det fick den utländska fabrikstillverkningen till konkurrent. De övriga omständigheterna i Tyskland behöver jag inte nämna här.
I dag har man återigen fått hålla tillgodo med dimma och gasljus från morgon till kväll. Hartmanns batteri duger troligen inte till att ge något tillfredsställande ljus; på sin höjd kan det användas till telegrafering och liknande. Jag skall skriva mer om den saken så snart det föreligger mer bestämda resultat.
Ha det så bra. Jag hoppas att vädret snart skall bli så skapligt att Du kan våga Dig utomhus.
Din F. E.
. . . Vi hör knappast till det tyska partiet i någon högre grad än till det franska, det amerikanska eller det ryska, och vi behöver inte betrakta oss som mer bundna av det tyska programmet än av vårt programminimum. Vi fäster ju en viss vikt vid vår särställning som representanter för den internationella socialismen. Den tvingar oss emellertid också att avstå från att ansluta oss till något speciellt nationellt parti. Något sådant kan vi inte tillåta oss förrän vi återvänt till Tyskland och fått möjlighet att aktivt ta del i kampen där. Dessförinnan vore det helt meningslöst....
Alltifrån begynnelsen har vi intensivt bekämpat de brackigt småborgerliga tendenserna inom partiet, eftersom dessa tendenser hör ihop med en urgammal tysk mentalitet som fått frodas inom alla samhällsklasser sedan Trettioåriga krigets dagar, en mentalitet som är nära släkt med serviliteten, undersåtligheten och alla de övriga olater som följt tyskarna från generation till generation och som i utlandet gjort dem till föremål för löje och förakt. Den utgör huvudorsaken till den hos oss förhärskande slappheten och karaktärslösheten - svagheter som trivs lika bra kring tronen som i skomakarens kyffe. Först efter det att landet fått uppleva ett modernt proletariat har det bland tyskarna utvecklats en samhällsklass som nästan helt sluppit undan denna gamla landsplåga - en klass som i stället gett prov på ett oförvillat synsätt, en stor uthållighet i kampen och en humoristisk men ingalunda kraftlös attityd. Måste vi då inte med kraft bekämpa varje försök att på nytt inympa den gamla slappheten och trångsyntheten hos denna klass, som blivit den enda sunda samhällsklassen i Tyskland? I den första skräckslagna reaktionen inför attentaten och den antisocialistiska lagstiftningen visade även ledarna emellertid att deras nerver alltjämt lät sig påverkas av en kälkborgerlig opinion. Under sådana omständigheter kunde också själva partiet verka kälkborgerligt, även om det ännu inte blivit det. Allt detta tillhör lyckligtvis det förflutna, men strax före antisocialistlagens genomdrivande erhöll partiet bland sina nya medlemmar en del kälkborgerliga element - huvudsakligen bestående av akademiska överliggare - som man fortfarande måste hålla ögonen på . . .
Käre Bernstein!
Ni har säkert redan fått mitt telegram. Det hela skedde fruktansvärt hastigt. Just när det tycktes finnas gott hopp om tillfrisknande sinade hans krafter, och sedan kom insomnandet utan plågor. Inom loppet av två minuter slocknade denna geniala ande, och detta skedde strax efter det att läkarna uppmuntrat oss att hoppas på en snar bättring. Vad denne man betytt som teoretiker, och i alla avgörande ögonblick även som praktiskt verkande kraft, kan endast de som under långa perioder befunnit sig i hans närhet göra sig en föreställning om. Det kommer att dröja många år innan vi på nytt kan erhålla det väldiga perspektiv han förmådde ge oss. Ingen av oss andra är kapabel att ersätta honom. Rörelsen kommer att gå vidare mot målet, men den kommer att sakna hans lugna, påpassliga och väl övertänkta ingripanden. som hittills så ofta kunnat rädda den från att ledas in på farliga och tidsödande villospår.
Jag skall snart skriva en utförligare skildring. Klockan är nu tolv på natten, och hela eftermiddagen och kvällen har jag måst ägna åt att skriva brev och klara av en rad nödvändiga ärenden.
Käre Sorge!
I dag på kvällen fick jag Ditt telegram. Hjärtligt tack!
Det gick inte att regelbundet hålla Dig underrättad om Marx' hälsotillstånd; det skiftade nämligen hela tiden. Här skall jag i korthet redogöra för det viktigaste i förloppet.
Strax innan hustrun dog fick han lunginflammation - det var i oktober 1881. När han tillfrisknat fick han fara till Alger i februari 1882; på resan råkade han ut för kallt och fuktigt väder, och när han kom fram hade han drabbats av en ny lunginflammation. Det avskyvärda vädret fortsatte, och så snart han blivit bättre skickades han till Monte Carlo (Monaco) för att inte behöva utsättas för den väntade sommarhettan. Vid ankomsten hade han återigen fått lunginflammation - denna gång dock inte fullt så allvarlig. Avskyvärt väder även där. När han äntligen blivit frisk for han till Argenteuil i närheten av Paris för att hälsa på hos sin dotter, Madame Longuet. Då kunde han besöka svavelkällorna i det närbelägna Enghien för att försöka lindra den bronchitis han så länge besvärats av. Även här blev vädret gräsligt, men behandlingen gjorde en viss nytta. Därefter for han till Vevey och stannade där i sex veckor; när han sedan återvände verkade han nästan helt botad. Nu fick han tillbringa vintern på Englands sydkust. Och han var så trött på att flacka omkring overksam, att en ny exil i Sydeuropa förmodligen skulle ha verkat lika nedbrytande i psykiskt hänseende som den kunde ha varit nyttig för hans fysik. När londonfogen började bli besvärlig skickade man honom till Isle of Wight. Där regnade det hela tiden, och han blev återigen förkyld. Schorlemmer och jag hade tänkt hälsa på honom vid nyåret - då kom det underrättelser som gjorde att Tussy måste ge sig iväg genast. Kort därefter dog Jenny[64], och vid hemkomsten hade Marx fått ett nytt anfall av sin bronchitis. Detta var en farlig sak, med tanke på hans ålder och den senaste tidens händelser. En rad komplikationer tillstötte; han fick varbildning i en lunga och blev hastigt allt svagare. Trots detta tycktes allmäntillståndet utveckla sig på en tillfredsställande sätt, och så sent som i fredags fick vi en mycket optimistisk redogörelse av den av honom mest anlitade läkaren, en av Londons mest framstående yngre läkare, vilken särskilt rekommenderats: av Edwin Ray Lankester. Men alla som någon gång i en mikroskop studerat hur en lungvävnad är beskaffad vet hur lätt ett blodkärl kan brista vid ett sådant här tillfälle. Under de senaste sex veckorna var jag därför varje morgon fruktansvärt rädd för att jag, när jag passerade gathörnet, skulle finna att gardinerna blivit fördragna. I går klockan halv tre på eftermiddagen - den tid på dagen som varit bäst lämpat för sjukbesök - besannades mina onda aningar. Alla i hans hem grät, och det tycktes som om slutet var nära förestående. Jag frågade vad som hänt, för att få en uppfattning om situationen och för att kunna ge någon tröst. Han hade haft en blödning: den hade varit relativt obetydlig, men därefter hade han plötsligt börjat domna bort alltmer. Vår präktiga gamla Lenchen, som skött honom med större omsorg än en mor brukar ägna sina barn, gick upp till hans rum och kom sedan ned igen. Jag kunde följa med henne, sade hon; han hade till hälften somnat in. Och när vi kom in i rummet, låg han där försänkt i en djup sömn som han aldrig skulle vakna ur. Ingen puls, inga andetag. Under loppet av dessa två minuter hade han hunnit slumra in, stilla och utan plågor.
Alla händelser som av en absolut naturnödvändighet måste komma förr eller senare kan genom själva sin oundviklighet också erbjuda oss en viss tröst, hur förfärliga de än kan te sig. Det gäller även i detta fall. Läkarvetenskapen skulle möjligen ha kunnat rädda honom till ytterligare några års liv i stillhet, till en hjälplös tillvaro, där han för att glädja den medicinska sakkunskapen skulle få dö bit för bit i stället för att förunnas en snabb och lätt död. Vår Marx skulle aldrig ha kunnat stå ut med det. Att leva vidare, plågad av sin lust att fortsätta arbetet och sin oförmåga att fullborda de många oavslutade verken - det hade för honom varit ett tusen gånger grymmare öde än den lätta död han mötte. Han brukade citera Epicuros' ord om att ''det är för de efterlevande och inte för den döde som döden är svår att bära''. Och att se denne starke och genialiske man förvandlas till en ruin, till triumf för läkarna men till spott och spe för de filistrar som han i sin krafts dagar så ofta slagit sönder och samman - nej, tusen gånger bättre är det som skett, tusenfalt bättre är det att vi i övermorgon får bära honom till den grav där hans hustru vilar.
Och efter allt som hänt tidigare, och som inte ens läkarna känner till så väl som jag, var detta enligt min åsikt det enda som kunnat ske.
Honom kan vi inte beklaga. Men mänskligheten har mist den mest betydande tänkaren i vår tid. Arbetarrörelsen kommer att fortsätta på den inslagna vägen, men vi har förlorat den centralgestalt som fransmän, ryssar, amerikanare och tyskar alltid velat rådfråga i de avgörande ögonblicken, då de varit i behov av sådana besked som endast snillet och den fulländade sakkunskapen kunnat ge dem. Lokala profeter och blygsammare begåvningar - kanske också rena charlataner - kommer nu att kunna härja fritt. Den slutliga segern hotas inte, men de begränsade och tillfälliga misstagen, som inte ens tidigare kunnat undvikas helt och hållet, kommer nu att bli fler än någonsin. Det är nu en svårighet som vi måste kämpa oss igenom - vad har vi annars i striden att göra? Sådana prövningar skall inte få oss att tappa modet.
Din F. Engels
Jag skall ge ett klart och kortfattat svar på Er förfrågan angående Karl Marx' inställning till anarkister i allmänhet och Johann Most i synnerhet.
Ända sedan 1845 har Marx och jag varit av den åsikten att ett av de resultat som den väntade proletära revolutionen kommer att leda fram till blir en gradvis genomförd upplösning och ett konsekvent avvecklande av den politiska organisation som kallas staten. Denna organisations främsta syfte har alltid varit att med vapenmakt säkra den rika minoritetens möjligheter att förtrycka den arbetande majoriteten. Om den besuttna minoriteten försvinner ur bilden, behövs inte längre de statliga maktmedel som använts till att skydda dess ställning. Vi har emellertid också hela tiden varit av den uppfattningen att arbetarklassen - för att kunna uppnå såväl detta mål som en del långt viktigare ting på den sociala revolutionens program - först måste begagna sig av statens politiska maktapparat för sina egna syften och med dess hjälp slå ner kapitalisternas motstånd och ombilda hela samhället. Detta finns klargjort redan i 1847 års manifest (i slutet av det andra kapitlet).
Anarkisterna vänder upp och ner på saken. De anser att den proletära revolutionen måste börja med avskaffandet av statens politiska organisation. Men staten är den enda organisation som kan finnas till vårt förfogande efter proletariatets seger. Det är mycket möjligt att den i många avseenden måste förändras, innan den förmår fullgöra sina nya uppgifter. Att genast slå sönder den vore dock liktydigt med att förstöra det enda medel det segrande proletariatet kan använda för att bevisa sin makt, hålla sina kapitalistiska fiender i schack och genomföra den ekonomiska samhällsomvandling som är en nödvändig förutsättning för att segern inte skall förvandlas till ett nytt nederlag och i likhet med Pariskommunen sluta som en tragisk massaker.
Egentligen behövs det väl knappast några försäkringar från min sida för att klargöra att Marx tog avstånd från dessa anarkistiska stolligheter redan när Bakunin framlade dem i deras moderna utformning. Det framgår av hela utvecklingsgången inom det Internationella arbetarförbundet. Ända sedan 1867 hade anarkisterna med synnerligen fördomsfria metoder försökt att ta ledningen inom Internationalen, och Marx gjorde mer än någon annan för att stoppa dessa planer. Slutet på den fem år långa kampen blev att anarkisterna vid Haag-kongressen i september 1872 uteslöts ur lnternationalen och den som främst verkat för en sådan åtgärd var Marx. Om Ni så önskar, kan Ni få reda på alla detaljer i denna sak genom var gamle vän F. A. Sorge, som var en av delegaterna vid kongressen.
Om Johann Most kan följande påpekas:
Om någon hävdar att Most efter sin omvändelse till anarkismen haft några förbindelser med Marx eller erhållit något som helst stöd från honom - då är den personen antingen vilseledd på grund av lögnaktiga påståenden eller också själv en medveten lögnare. Efter det att Londontidningen "Freiheit" börjat komma ut uppsökte Most inte Marx eller mig mer än vid högst två tillfällen. Vi sökte inte heller upp honom - faktum är att vi inte ens råkade stöta ihop med honom vid något tillfälle efter det att han på allvar börjat lufta sina nya anarkistiska påfund i den nämnda tidningen. Till slut brydde vi oss inte ens om att hålla oss med detta blad, som verkligen inte innehöll det ringaste material av intresse. För Mosts taktik och ideologi hade vi samma slag av förakt som vi kände inför de personer han lärt sig allt detta av.
När Most ännu bodde i Tyskland, gav han ut ett "populärt hållet" sammandrag av "Kapitalet". Marx blev ombedd att revidera detta sammandrag, när det skulle utkomma i en ny upplaga. Jag hjälpte honom med det arbetet. Vi fann det omöjligt att rätta alla felen - om man inte ville skriva om alltsammans, fick man nöja sig med att korrigera de allra värsta tokigheterna, och Marx tillät införandet av dessa rättelser endast under förutsättning att hans namn på inga villkor fick påstås ha någonting att göra ens med denna förbättrade utgåva av Mosts verk.
Ni får mycket gärna publicera detta brev, om Ni så önskar.
Broderligen F.E
I klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisien spelar den bonapartistiska monarkin (vars karakteristiska drag Marx behandlat i "Den adertonde brumaire" och jag i "Bostadsfrågan" samt på flera andra håll) en roll som påminner om den gamla absoluta monarkins attityd till kampen mellan feodalismen och bourgeoisien. Men precis som denna kamp inte kunde utkämpas på allvar i en absolut monarki utan endast kunde komma till stånd i en konstitutionell sådan (England, eller Frankrike under perioderna 1789 - 1792 och 1815 - 1830) - precis på samma sätt behövs det ett republikanskt samhällsskick för att förverkliga striden mellan borgare och arbetare. När sålunda fransmännen med hjälp av gynnsamma omständigheter och en revolutionär tradition lyckats störta bonapartismen och upprätta en borgerlig republik, då har de gentemot oss (som dröjt kvar i en förvirrad blandning av halvfeodalism och bonapartism) det övertaget att de redan nån fram till just en sådan form som vi måste försöka uppnå för att göra en verklig kamp möjlig. De befinner sig utvecklingsmässigt på ett helt annat stadium än vi. Om monarkin återupprättades i Frankrike, skulle följaktligen striden för en borgerlig republik åter komma upp på dagordningen. Får däremot republiken bestå, kommer den direkta, öppna klasskampen mellan proletariatet och bourgeoisien att intensifieras och drivas fram emot en kris.
Även i vårt land kan och får revolutionens första direkta följd inte till formen bli någonting annat än en borgerlig republik. Denna blir dock här endast en snabbt passerad station på vägen, eftersom det lyckligtvis inte finns något i egentlig mening republikanskt borgerligt parti hos oss. Den borgerliga republiken kommer kanske till en början att ledas av Framstegspartiet, och den kommer att förstärka våra möjligheter att omvända arbetarnas stora flertal till en revolutionär socialism. Inom en eller två år kommer på så sätt alla partier utom vårt eget att hinna försvagas och upplösas. Först därefter kan vi ta makten och behålla den.
Tyskarna begår det stora misstaget att inbilla sig att revolutionen är något som kan genomföras på ett enda dygn. I själva verket är den en folklig utvecklingsprocess som tar flera år, även då de yttre omständigheterna är så förmånliga att de kan påskynda den. En i hast genomförd revolution duger endast till att undanröja en reaktionär grupp som redan från början bevisat sin oduglighet (som 1830) eller till att bana vägen för just ett sådant statsskick som man avsett att bekämpa (som i Frankrike 1848).
Eder F. E.
. . . Den fråga Ni tidigare ställde rörande det ställe i Manifestets förord där vi citerar "Bürgerkrieg in Frankreich"[65] kan Ni se besvarad i det parti (av den sistnämnda skriften) som börjar på sid. 19;[66] Ni kommer förmodligen att kunna instämma med oss i vad som sägs där. Jag skall skicka Er ett exemplar, för den händelse att Ni inte har något till hands just nu. Stycket går helt enkelt ut på att påpeka att det segerrika proletariatet först måste omotganisera den gamla byråkratiskt centraliserade statsmakten, innan det kan använda denna för sina egna syften; sedan 1848 har alla borgerliga republikaner i stället bekämpat denna maktapparat så länge de befunnit sig i opposition men övertagit den i oförändrat skick, så snart de själva kommit till styret och kunnat använda den - i någon mån mot reaktionärerna men allra främst mot arbetarna. Att en del omedvetna tendenser hos Pariskommunen i "Bürgerkrieg" räknades denna till förtjänst, på samma sätt som en mer eller mindre preciserad planläggning, var under de rådande omständigheterna helt berättigat, ja till och med nödvändigt. Ryssarna har haft det goda omdömet att trycka detta parti ur "Bürgerkrieg" som ett tillägg till sin översättning av Manifestet. Om vi inte varit tvungna att göra arbetet klart på så kort tid, hade även vi kunnat göra både detta och en del annat . . .
Det vore utmärkt om någon ville göra sig besväret att analysera den nu grasserande statssocialismen genom att redogöra för förhållandena på Java, där man nu med stor iver praktiserar den. Allt material kan man hitta i de båda banden "Java, or how to manage a colony"~ (London 1861) av advokaten I .W . B . Money . Där kan man se hur holländarna på en grundval av gammal kommunalkommunism byggt upp ett produktionssystem som skulle garantera befolkningen vad man ansåg vara tillfredsställande levnadsförhållanden. Resultat: folket hålls kvar på en nivå av primitiv enfald, och den holländska statskassan får ett tillskott på 70 millioner om året (numera är det säkerligen ännu mer). Detta fall är högst intressant, och dess praktiska konsekvenser är uppenbara. Det visar att en primitiv kommunism här liksom i Indien och Ryssland utgör den bästa och säkraste grunden för tyranni och utsugning (så länge den inte stimuleras av någon påverkan från den moderna kommunismen) och att förhållandena i en modernt samhälle gör den till en skriande anakronism (som måste avskaffas eller vidareutvecklas) fullt i klass med de ursprungliga kantonernas fristående sammanslutningar.
Det finns en epokgörande skrift om det primitiva samhällets förhållanden, nämligen Morgans Ancient Society(1877); den är inom sin ämne lika betydelsefull som Darwins verk inom biologin, och det var naturligtvis genom Marx som jag först fick höra talas om den. När han nämnde dess titel hade jag emellertid fullt upp av andra ting att tänka på, och vi återkom aldrig till den. Detta har kanske sin förklaring i det faktum att han gärna själv ville introducera den för den tyska publiken - av de synnerligen omfattande utdrag han gjort förstår jag att detta varit hans avsikt. Morgan har, inom de gränser hans ämne nödvändiggör, på egen hand kommit fram till samma historiskmaterialistiska perspektiv som Marx hade, och när han kommer in på det nuvarande samhället blir hans framställning full av direkt kommunistiska synpunkter. Förhållandena bland vildar - främst Nordamerikas indianer - jämförs på ett belysande sätt med de grekiska och romerska samhällena och ger oss genom sina klargöranden den första egentliga grundvalen för utforskande av vår tidigaste historia. Om jag bara hade tid skulle jag gärna vilja använda materialet, inklusive Marx' anteckningar, till att göra en artikelserie av - i "Sozial-Demokrat" eller "Neue Zeit" - men den saken är inte att tänka på. All den humbug Tylor, Lubbock å Co presterat, om endogami, exogami och allt vad deras dumheter kallas, har nu sopats undan för gott. Dessa herrar gör allt de kan för att undanhålla boken för publiken här. Den är tryckt i Amerika. Jag beställde den för fem veckor sedan men har ännu inte kunnat få den! På titelbladet står ändå en londonfirma angiven som en av förläggarna.
De bästa hälsningar!
Er F.E
. . . Egentligen är jag glad över att antisocialistlagen ännu inte blivit upphävd. Den liberala brackan skulle annars ha sett till att de konservativa vunnit en stor valseger. För att rädda denna lag går han gärna inte endast genom eld och vatten utan också genom den ruskigaste dynga, och resultatet hade blivit en ny och ännu hårdare lag. Nu verkar det närmast som om man förlängt den för sista gången, och i praktiken skulle den snart upphöra att fungera, om njurkoliken bara behagade hjälpa gubben Wilm att kila vidare. Att Centern och de tyska frisinnade råkade så illa ut vid omröstningen kan vara värt en hel del, men detta gäller i ännu högre grad om Bismarcks idé med arbetsrätt. Denne tokskalles utspel på detta område har ökat våra möjligheter att bli kvitt olyckskorpar av Geisers typ. Det krävs verkligen en Bismarck för att så dumma och utmanande åtgärder skall kunna vidtagas mot en arbetarrörelse, som man inte kan hålla i schack ens med hjälp av undantagslagar. Nu gör vårt folk alldeles rätt i att låta honom pressas av kravet på realiserande av en hel rad idéer; bara karlen tar några nya steg på den här vägen (vilket han dock knappast gör i brådrasket) kommer allt hans skrävel att förvandlas till vanliga preussiska maktfasoner. Enbart fraser duger förbannat illa som valprogram.
Resonemanget om arbetsrätt kommer ursprungligen från Fourier, som dock endast ville föra fram det under klart markerade förutsättningar. Hans lärjungar - de fredsälskande brackor som gav ut tidningen "Democratie pacifique" - förde denna fras vidare, just för att den lät tillräckligt menlös för att passa dem. 1848 kom Parisarbetarna att ta upp den, dels därför att de teoretiskt sett var mycket illa orienterade och dels därför att den lät så praktisk, så utförbar och så litet utopisk. Regeringen förverkligade tanken på det enda sätt den kunde förverkligas på i ett kapitalistiskt samhälle - genom att bygga meningslösa statliga verkstäder. Här i Lancashire förverkligades arbetsrätten på samma sätt under bomullskrisen 1861 - 64, då man byggde en rad kommunala verkstäder. I Tyskland har man genomfört samma sak genom att till kälkborgarnas förtjusning inråtta en rad svält- och prygelkolonier för arbetarna. På annat sätt kan man inte heller förverkliga arbetsrätten, så länge denna uppfattas som ett isolerat krav. Man begär av det kapitalistiska samhället att det skall genomföra en sak, som det emellertid bara kan utföra i enlighet med sina egna livsvillkor. Att av det kapitalistiska samhället kräva en genomdrivande av arbetsrätten - det är detsamma som att kräva införandet av statliga verkstäder, arbetshus och kolonier. Men om kravet på arbetsrätt indirekt skulle innebära att man krävt en radikal förändring av det kapitalistiska produktionssystemet, då vore detta en feg reträtt från rörelsens nuvarande position, ett rättfärdigande av antisocialistlagen, en fras utan vettigt syfte, som hos arbetarna endast kunde skapa förvirring och ovisshet rörande de mål man måste uppnå och de förutsättningar under vilka dessa mål kan bli gripbara . . .
. . . Situationen hos oss har den stora fördelen att vi nu befinner oss min inne i den industriella revolution som i England och Frankrike i huvudsak tillhör det förgångna. Där har man en så klart markerad åtskillnad mellan land och stad, jordbruksområde och industriområde, att det hela inte låter sig förändras annat än ytterst långsamt. De flesta män och kvinnor av folket växer upp i samma förhållanden som de vid vuxen ålder tvingas att leva i; därigenom blir de vana vid dem och betraktar inte ens kris- och depressionstider som någonting anmärkningsvärt. Därtill kommer att man erinrar sig hur tidigare revolutionsrörelser misslyckats. I Tyskland däremot befinner vi oss ännu min i ett livligt utvecklingsskede. Det gamla bondesamhällets industriella produktion, som producenterna endast drev till husbehov, trängs alltmera undan av den typ av kapitalistisk hemmaindustri som på andra håll i sin tur fått ge plats för en maskinellt genomförd tillverkning. Genom att vår industri på så sätt släpar efter i så många avseenden, blir den sociala omvälvningen så mycket mer genomgripande. Eftersom engelsmännen och fransmännen redan skaffat sig monopol på masstillverkningens produkter - såväl sådana som avsetts för masskonsumtion som rena lyxvaror - får vår egen industri nöja sig med att huvudsakligen exportera ren småpotatis. Även dessa varor framställs emellertid i stora mängder, och eftersom detta inte genast sker i form av maskinell tillverkning, blir den kapitalistiska hemmaindustri så mycket vidare spridd inom de områden där den innebär en revolutionerande förnyelse. Om man undantar Ostpreussen, Pommern, Posen, det gamla Bayern samt större delen av Brandenburg, finns det hos oss inte många trakter där bondebefolkningen inte tvingas att i allt större utsträckning gå över till en sådan industri. Det sålunda industriellt förnyade området blir härigenom större än det är på något annat håll.
Vidare: Eftersom hemmaindustrins arbetare oftast fortsätter att sköta sina små jordbruksområden, kan man här i högre grad än någon annanstans pressa ner lönerna. Föreningen av jordbruk och industri, som tidigare utgjorde grundvalen för den lille mannens lycka, underlättar nu på ett utomordentligt verkningsfullt sätt den kapitalistiska utsugningen. Potatisåkern, kon och de små jordlapparna gör att arbetskraften kan säljas under sitt värde - de framtvingar helt enkelt detta, eftersom de binder arbetaren vid den egna torvan, som ändå inte kan trygga hans försörjning. Det är detta som gör det möjligt för vår industri att exportera sina varor - hela mervärdet får köparen nämligen till skänks, medan kapitalisten skaffar sig sin vinst genom att göra avdrag på den normala lönen. Sådant sker inom nästan all lantlig hemmaindustri, men sällan i så hög grad som hos oss .
Därtill kommer den omständigheten att vår industriella revolution, igångsatt genom 1848 års omvälvning med dess borgerliga framsteg (sådana de nu en gång var), i oerhörd grad påskyndades genom I ) undanröjandet av de inre hindren under perioden 1866 - 70 och 2) de franska milliarderna, som ju i alla fall måste användas till kapitalistiska investeringar. Därför erhöll vi en industriell revolution av vida mer djupgående och omfattande slag än vad man kunde bevittna i våra grannländer, och dessutom hade vi ett intakt och ofördärvat proletariat, som inte lidit några demoraliserande nederlag och som tack vare Marx ägde exempellöst stora kunskaper om den ekonomiska och politiska utvecklingen och villkoren för en kommande samhällsomstörtning. Alla dessa fördelar gör emellertid att det helt enkelt är vår plikt att Iyckas.
Jag delar inte Din uppfattning om den rena demokratin och dess roll i framtiden. Självfallet måste den spela en vida mer underordnad roll i Tyskland än i länder vilkas industriella utveckling spänner över en större tidrymd. Detta hindrar dock inte att den i revolutionsögonblicket kan få en viss, om ock övergående, betydelse för borgerligheten: den förs ibland fram som en sista räddningsplanka för den borgerliga ekonomin och kan till och med mobiliseras som ett försvar för direkt feodala tendenser. Vid sådana tillfällen får den stöd av samtliga reaktionära grupper; alla . reaktionära personer börjar plötsligt att uppträda som om de ständigt varit övertygade demokrater. 1848 gick alla feodala och byråkratiska krafter: sålunda samman med liberalerna för att kunna hålla de revolutionära massorna tillbaka - när detta väl Lyckats, skyndade man sig naturligtvis att avbryta samarbetet och sätta igång med att oskadliggöra även liberalerna. I Frankrike kunde det republikanska "Nationalpartiet", landets svagaste parti, inneha regeringsmakten från maj 1848 ända fram till Bonapartes val i december - helt enkelt därför att det plötsligt stöddes av alla reaktionära krafter i riket. Utvecklingen har varit densamma i alla revolutioner: i en sista försök att rädda sig försöker de besegrade överlämna makten till det mest menlösa av alla de någorlunda regeringsfähiga partierna. Nu kan vi ingalunda vänta oss att vi redan när krisen kommer skall ha majoriteten av väljare bakom oss. Hela bourgeoisien och resterna av den feodalt härskande klassen kommer tillsammans med en stor del av landsortsbefolkningen och de småborgerliga grupperna att sluta upp omkring ett frasradikalt, i realiteten ytterst borgerligt parti, som mycket väl kan tänkas bli representerat i den provisoriska regeringen och till och med för någon tid komma i majoritetsställning. Hur vårt parti bör uppträda i en sådan situation är än så länge en fråga av mer akademiskt intresse, men ett utmärkt exempel på hur en minoritet inte bör bete sig har vi i socialdemokratins agerande i Parisregeringen under februaridagarna 1848 .
Självfallet kan det hela komma att gå en smula annorlunda till i Tyskland - av militära skäl. Som läget är just nu, kan det inte komma några yttre impulser från något annat land än Ryssland. Om så inte sker, om impulsen måste komma till innanför Tysklands gränser - då kan initiativet till en revolution endast komma från armen. Mot en modern arme har ett obeväpnat folk mycket små möjligheter att hävda sig. I ett sådant fall - om våra unga reservister, som saknar rösträtt men äger god vapenkännedom, gör en kraftfull insats - då kan man lämna den rena demokratins idé åt sidan. Även detta är emellertid ännu endast ett spörsmål av föga mer än akademiskt intresse; även om jag, som så att säga tillhör partiets generalstab, är skyldig att ta det med i beräkningen. Så snart krisen blivit ett faktum kommer vi i alla händelser endast att ha en motståndare: alla de reaktionära krafterna, vilka plötsligt kommer att ha grupperat sig kring den rena demokratins idé - och det är ett faktum som vi enligt min mening bör försöka att hålla i minnet . . .
Högt ärade medborgarinna.
Jag är fortfarande skyldig Er ett svar på brevet av den 14 februari. Orsakerna till förseningen har emellertid ingalunda någonting med lättja att göra. Men för att kunna svara på Er fråga om vad jag anser om Plechanovs bok måste jag ju först ha läst den. Visserligen brukar jag kunna läsa ryska texter utan några större svårigheter, bara jag har tid att ägna dem ett extra ingående studium. men ibland har jag så fulltecknade arbetsperioder att det inte blir någon tid över till detta - då hinner jag förlora en hel del av mitt tidigare grepp om språket och blir senare tvungen att så att säga ta nya tag igen. Det är just vad som hänt mig när det gäller denna bok.
Marx' manuskript, som en sekreterare skriver ut efter min diktamen, ger mig full sysselsättning hela dagen. På kvällarna dyker det upp besökare, som man inte gärna kan kasta ut med detsamma; dessutom har jag korrektur som måste gås igenom och en mängd brev som skall besvaras, och slutligen måste jag ägna en viss uppmärksamhet åt de översättningar (bl. a. till italienska och danska) som man nu gör av mitt arbete om "Familjens, privategendomens och statens ursprung" - man har nämligen bett mig läsa igenom dessa, och detta kontrollarbete har visat sig vara både nödvändigt och mödosamt. Allt detta har nu gjort att jag ännu inte hunnit längre än till sid. 60 i Plechanovs bok. Om jag bara finge tre ostörda dagar på mig, skulle jag säkerligen hinna läsa den till slut - och dessutom få mina kunskaper i det ryska språket en smula upptränade.
Jag tror dock att jag, redan genom de stycken jag hittills läst, i viss utsträckning förstått vilka meningsskiljaktigheter författaren syftar på.
Först och främst vill jag än en gång förklara att jag är stolt över att det mom den ryska ungdomen bildats ett parti, som öppet och utan omsvep accepterar Marx analys av de ekonomiska och historiska sammanhangen och som tagit avstånd från de tidigare ryska socialisternas anarkism och tendenser till panslavism. Jag vet att min stolthet skulle ha delats av Marx själv, om han fått leva tillräckligt länge för att kunna bevittna denna Utveckling, som betyder ett stort steg framåt för de revolutionära krafterna i En land. Marx' teori ter sig för mig som en nödvändig förutsättning för att man skall kunna skapa någon sammanhängande och konsekvent revolutionär taktik; genom att tillämpa denna teori på det aktuella landets ekonomiska och politiska förhållanden kommer man snart till klarhet om vilken taktik som är fördelaktigast.
Detta kräver emellertid att man verkligen känner till de rådande politiska och ekonomiska förhållandena, och själv blir jag här tvungen att bekänna att mina kunskaper om den aktuella situationen i Ryssland är alltför bristfälliga för att jag skulle kunna ge några verkligt detaljerade rekommendationer om den lämpligaste taktiken. Dessutom vet jag nästan ingenting om Ert revolutionära partis inre, inofficiella historia. Särskilt de senaste årens ställningstaganden är jag nära nog helt okunnig om; mina ryska vänner har aldrig dryftat dem med mig. Detta gör det ännu svårare för mig att ge något utlåtande om den för ögonblicket rådande situationen.
Vissa underrättelser om det allmänna läget i Ryssland har emellertid nått mig; de tyder på att man närmar sig ett nytt 1789. Inom en relativt begränsad tidsperiod måste revolutionen komma, och den kan bryta ut nät som helst. Hela riket ter sig som en färdigställd sprängladdning; det ät endast den antändande lågan som fattas. Efter mordet på Alexander II har atmosfären blivit ännu mer hotfull. Här har vi ett av de relativt sällat förekommande fall där ett litet antal sammansvurna kan sätta igång en revolution; man kan med andra ord medelst en lätt stöt störta ett ett samhällssystem, som - för att tala med Plechanov - fått allt svårare att behålla sin jämvikt. Det är alltså möjligt att genom en i sig själv obetydlig handling släppa lös väldiga och efter en tid okontrollerbara krafter. Om någonsin Blanquis idéer - hans fantasier om att en liten grupp konspiratörer skulle kunna åstadkomma en total samhällsomvälvning - kan sägas ha ägt ett visst existensberättigande, så är det förvisso nu i Petersburg. Så snart krutet nåtts av den tändande gnistan, så att sprängkraften lösgöres och man erhåller en kinetisk nationell energi i stället för en potentiell (för att återigen citera ett av Plechanovs välfunna älsklingsuttryck) kommer de personer som svarade för antändningen att slungas undan av explosionen, inför vilkens styrka de blir helt maktlösa; utbrottets konsekvenser kommer i stället att bestämmas av de ekonomiska faktorerna i landet.
Om nu dessa personer tror att de kan ta makten - vad spelar det egentligen för roll? Förutsatt att de verkligen Iyckas bryta fördämningarna, kommer de framvältrande flodmassorna snart nog att beröva dem den illusionen. Men det finns väl inte något skäl att klaga över att denna illusion bättrar på deras viljekraft? Folk som skryter med att ha gjort en revolution får alltid dagen efter upptäcka att de inte haft en aning om vad de hållit på med - den revolution man gjort påminner inte det minsta om den som de avsett att genomföra. Det är detta som Hegel kallar historiens ironi, och få historiska personligheter har undgått att raka ut för den. Se bara på Bismarck, som mot sin vilja blivit revolutionär, eller Gladstone, som nu råkat i luven på sin så högt lovprisade tsar.
För mig är det viktigaste i detta sammanhang att man i Ryssland ger den avgörande impulsen, så att revolutionen bryter ut. Från vilken partigrupp signalerna kommer förefaller mig vara av mindre betydelse: det viktiga är att anfallet kommer, inte vilket baner man rycker fram under. En grupp vanliga palatsrevolutionärer skulle genast själva sopas undan. När läget är så spänt, när de revolutionära elementen förstärkts i så hög grad, när de ekonomiska villkoren för folkflertalet inom denna väldiga nation för var dag blir allt mera outhärdliga, när den samhälleliga utvecklingens alla stadier finns representerade - från den primitivaste bygemenskap till den modernaste storfinans och industri i väldig skala, då tycks det mig som om Ert 1789 snart kan komma att följas av ett 1793, eftersom de ovan nämnda motsättningarna tvingats ihop med hjälp av ett exempellöst despotiskt program, vilket ungdomen, som här representerar nationens intelligens och värdighet, betraktar med en ständigt växande avsky.
Kära medborgarinna, nu får jag säga farväl för denna gång. Klockan är halv tre på natten, och i morgon hinner jag inte göra något tillägg innan posten skall iväg. Skriv gärna till mig på ryska, om Ni föredrar det, men Ni får ha vänligheten att då komma ihåg att jag inte är så van vid att läsa rysk skrivstil.
Er tillgivne
F. Engels
Högt ärade.
Som svar på Er fråga om Marx' och mitt politiska samarbete med vissa politiska rörelser kan jag bara säga att jag inte har någon rätt att i fråga om detta konfidentiella material ge några upplysningar som på lång sikt skulle vara avsedda för publicering. Inte heller kan jag gå med på att vare sig Marx eller jag själv skulle kunna vara på något sätt ansvariga för ett franskt samlingsprogram, vid vars utformning vi självfallet aldrig kunnat göra något mer än ge en del råd. I förtroende kan jag emellertid berätta för Er att åtminstone inledningen till Roanne-gruppens arbetarpartiprogram[67] härrör från Marx.
Att fransmännen är mindre ivriga än tyskarna, när det gäller att begränsa utnyttjandet av kvinnlig arbetskraft, beror på att kvinnorna spelar en jämförelsevis obetydlig roll i de franska fabriksarbetet, särskilt i Paris. Såvitt jag vet finns det inga socialister som inte kräver att män och kvinnor som utför samma arbete skall ha lika hög lön - så länge löner överhuvudtaget förekommer. Det förefaller mig vara uppenbart att kvinnliga arbetare på grund av sin ömtåligare fysik behöver skyddas i extra hög grad, om man inte vill att de skall bli utnyttjade av det kapitalistiska systemet. De engelska damer som kämpar för kvinnans rättighet att bli lika grundligt exploaterad som mannen är vanligen själva direkt eller indirekt engagerade i det system som syftar till ett hänsynslöst utnyttjande av båda könen. För min egen del får jag erkänna att jag intresserar mig mer för den kommande generationens hälsa än för genomdrivandet av en absolut likställighet mellan könen under det kapitalistiska produktionssystemets sista levnadsår. Enligt min mening kan man inte förverkliga en sann jämlikhet mellan man och kvinna förrän kapitalismens exploaterande av dem båda omöjliggjorts och det privata hemarbetets uppgifter övertagits av en offentlig industri . . .
Käre Sorge!
I morse erhöll förläggaren det sista korrekturet av mitt förord[68], så nu kan jag äntligen slippa från att ha den saken hängande över mig i fortsättningen. Jag hoppas att Du skall kunna få ett exemplar av översättningen om ett par veckor. I övermorgon kommer fru Liebknecht hit för att invänta sin make, som avreste från New York så sent som i förrgår.
Henry Georges framgångar[69] har naturligtvis fört fram en mängd humbug i rampljuset, och jag år glad över att jag inte var där. Men det var trots allt en epokgörande dag. Tyskarna har inte förstått att på rätt sätt använda sin teori som den hävstång med vilken de amerikanska massorna skulle kunna försättas i rörelse; de flesta av dem begriper själva inte denna teori helt och hållet - de behandlar den doktrinärt och dogmatiskt som någonting som man måste lära sig utantill och som sedan utan vidare kan täcka alla behov. Den är för dem en trosbekännelse och inte något handlingsprogram. Dessutom undviker de av princip att lära sig någon engelska. Följden blev att de amerikanska massorna själva måste försöka hitta ett program, och för närvarande tycks man ha funnit det hos "The Knights of Labor"[70] vilkas förvirrade idéer och smått löjliga organisation bildar en utmärkt motsvarighet till massornas egen förvirring. Enligt vad jag inhämtat är dessa ''Knights of Labor" emellertid en makt att verkligen räkna med, särskilt i New England och i de västra delarna, och de blir för var dag allt starkare på grund av kapitalisternas brutala motstånd. Jag tror att det kan bli nödvändigt att arbeta inom denna organisation, att i denna ännu mycket formbara församling skapa en kärna av personer som har kännedom om arbetarrörelsens egentliga syften och som därför kan stå redo att överta ledningen - åtminstone för en begränsad sektion - när den nuvarande "ordens" oundvikliga sammanbrott en dag inträffar. Dess mest motbjudande drag var förut den politiska neutralitet som gav folk som Powderly möjlighet att i många frågor inta en direkt bedräglig attityd; sådant har dock nu blivit helt omöjligt tack vare massornas uppträdande vid novembervalen, särskilt i New York. Det första stora steget - av utomordentlig betydelse för alla länder där arbetarrörelsen börjat få fotfäste - är alltid att organisera arbetarna i ett självständigt politiskt parti. De yttre formerna spelar här inte så stor roll, bara det blir frågan om en klart och medvetet arbetarparti. Huvudsaken är att detta steg tas, och det har nu skett på mycket kortare tid än vad vi haft rätt att vänta oss. Att det första partiprogrammet blivit förvirrat och otillräckligt och präglats av Henry Georges idéer får räknas till den sortens olägenheter som är oundvikliga men också av övergående natur. Massorna måste få tid och möjlighet att utvecklas, och en sådan möjlighet kan de endast erhålla genom att i en rörelse, som är deras egen, ta varning av sina egna misstag och lära sig att gå förbi dem och arbeta vidare. Situationen i Amerika påminner om läget i vårt eget land före 1848; de verkligt klartänkta människorna får där spela samma roll som kommunisterna före 1848 hade inom våra arbetarförbund.
En viktig skillnad är dock att utvecklingen kommer att gå oändligt mycket snabbare i Amerika. Ingen hade väl kunnat förutse att ett parti, som endast existerat i knappa åtta månader, skulle kunna skörda sådana valframgångar. Och det som ännu återstår kommer säkert snart till stånd tack vare borgarnas uppträdande; ingenstans i hela världen uppträder de med större fräckhet eller värre översittarfasoner än där ute - och i jämförelse med era domare är Bismarcks juridiska skurkar rena amatörer. Att borgarna börjat kämpa med sådana medel tyder på att ett avgörande är nära förestående; och här i Europa blir vi tvungna att öka takten, om vi inte vill att amerikanarna skall gå om oss. För ögonblicket är det emellertid utomordentligt viktigt att vi har en del av vårt folk där. Vad som behövs är teoretiskt kunniga och taktiskt erfarna personer som kan tala och skriva engelska. Av län insedda skäl är amerikanarna i alla teoretiska frågor långt efter oss; från Europa tog de visserligen inte med sig några medeltidsmässiga institutioner, men i gengäld fick de med sig så mycket mer tvivelaktigt arv av annat slag - vidskepelse, spiritism, feodala rättsbegrepp och fanatisk religiositet - kort sagt, alla de slag av idioti som inte var direkt skadliga för affärslivet. De kommer nu utmärkt till pass i de allmänna fördumningssträvandena. Om man på platsen har personer som har klara begrepp om de teoretiska frågorna, som i förväg kan upplysa om vilka konsekvenser ett misstag kan få för partiet och som kan göra klart för alla att alla strävanden är dömda att misslyckas, om partiet inte hela tiden är på det klara med att lönesystemets sammanbrott är det slutliga målet - då kan man undvika åtskilliga dumma missförstånd och i väsentlig grad påskynda utvecklingen. Detta måste emellertid göras på ett sätt som är anpassat till den engelskspråkiga miljön, och herrarna som skriver i " Sozialist " är knappast de rätta männen för detta - De på "Volkszeitung" är skickligare som affärsmän men ungefär lika olämpliga i de flesta andra avseenden.
De amerikanska novembervalen har fått oerhörda återverkningar i Europa. Att varken England eller Amerika tidigare haft någon arbetarrörelse är ett faktum som länge tjänat som ett trumfkort för radikala republikaner på olika håll, särskilt i Frankrike. Nu har argumentet fastnat i halsen på dessa herrar: hela grundvalen för Clemenceaus politik föll samman den 2 november. "Se på Amerika", förkunnade han ständigt och jämt, "där man har en verklig republik finns det varken rum för någon fattigdom eller för någon arbetarrörelse!" På samma sätt har det gått för liknande grupper här och i Tyskland. Att en så skarpt markerad arbetarrörelse kunnat växa fram med en sådan hastighet och kraft har gjort dem nära nog mållösa av häpnad.
Frånvaron av konkurrerande arbetarpartier har här - med benäget bistånd av regeringens enfaldiga politik - gjort det möjligt för herrarna inom S.D.F.[71] att erövra en position som de för tre månader sedan aldrig skulle ha vågat drömma om. Man planerade en tid - dock knappast någonsin på fullt allvar - att arrangera ett demonstrationståg efter lordmayorns procession den 9 november; detta vållade ett brak som ökade i styrka inför det allvarligt menade mötet vid Trafalgar Square den 21 november - innan regeringen slog till reträtt hade det till och med varit tal om att sätta in artilleri. Den upprörda stämningen gjorde att partiherrarna blev tvungna att genomföra detta möte på ett mycket hyfsat sätt - utan tomma skrytdeklamationer och skenrevolutionära pöbeldemonstrationer - och detta fick till följd att många plötsligt kom att få respekt för en rörelse som förmådde uppträda så städat, trots att den i så hög grad Lyckats sätta känslorna i svallning. S.D.F. vinner också med lätthet stora skaror för sitt program, eftersom inget annat parti bryr sig om de arbetslösa, som har det mycket svårt och som på grund av den ekonomiska stagnationen blir ganska många varje vinter. Arbetarrörelsen har kommit igång på allvar - och om S.D.F. blir först på plan när det gäller att få skörda dess frukter, beror detta säkerligen på radikalernas feghet och "Socialist League"[72]-folkets dumhet. Den sistnämnda gruppen har trassel med sina anarkistiska element och kan inte bli kvitt dem; därför har man där inte tid att för närvarande ta notis om den levande rörelsen och dess möjligheter. Hur länge Hyndman & Co kommer att hålla fast vid sin nuvarande, relativt sansade politik är å andra sidan självfallet svårt att förutse. Min tro är att de rätt snart kommer att göra sig skyldiga till nya stora tabbar - de har nämligen alldeles för bråttom. Och då kommer de att få lära sig att de måste byta taktik, om de även i fortsättningen vill bli tagna på allvar.
I Tyskland blir det bättre och bättre dag för dag. För "upproriskhet" har folk i Leipzig dömts till straffarbete i upp till fyra år! Man vill tydligen till varje pris provocera fram dramatiska ting.
Kvar på mitt skrivbord ligger nu sju mindre skrivuppgifter som jag måste ta itu med - översättningar till italienska och franska, förord, nya upplagor etc. - och sedan får jag utan avbrott gå över till den tredje volymen.
Din gamle vän
F.E
Kära miss Harkness!
Ett varmt tack för Er bok "City Girl" som Ni sänt mig genom herrarna Vizetelly. Jag har läst den med stor iver och synnerligen stort nöje. Den är verkligen ett litet konstverk" för att citera min vän Eichhoff, Er översättare, som också förklarat att han varit tvungen att göra sin översättning nära nog ordagrann. Det har Ni säkert själv anledning att vara belåten med - han säger att minsta förkortning eller försök till förbättring endast skulle bli till skada för verket.
Vid sidan av sanningen och