Det manuskript som här publiceras -- såväl det beledsagande brevet till Bracke som kritiken av programutkastet -- skickades år 1875, strax före koalitionskongressen i Gotha (2), till Bracke för vidarebefordran till Geib, Auer, Bebel och Liebknecht för att senare gå tillbaka till Marx. Eftersom partikongressen i Halle (3) fört upp diskussionen av Gothaprogrammet på dagordningen, anser jag att jag gör mig skyldig till försnillning om jag ännu längre undanhåller allmänheten detta viktiga -- kanske det allra viktigaste -- dokument som rör diskussionen.
Men manuskriptet har ytterligare en annan och mer vittgående betydelse. För första gången utvecklas här klart och bestämt Marx' inställning till den linje Lassalle från allra första början anammat i sin agitation, och detta såväl beträffande Lassalles ekonomiska principer som hans taktik.
Den hänsynslösa skärpa med vilken programutkastet här analyseras, den obeveklighet med vilken de uppnådda resultaten slås fast och bristerna i utkastet blottläggs--inget av detta kan i dag, efter femton år, skada någon. Utpräglade lassalleaner existerar numera bara i utlandet som isolerade spillror, och i Halle har till och med upphovsmännen till Gothaprogrammet gett upp det som alltigenom otillräckligt.
Men trots detta har jag, där det varit betydelselöst för sakfrågan, utelämnat en del personligt skarpa uttryck och omdömen, och ersatt dem med punkter. Marx skulle själv ha gjort detta om han i dag hade offentliggjort manuskriptet. Det på sina ställen häftiga språket var provocerat av två omständigheter. För det första var Marx och jag mer intimt förbundna med den tyska rörelsen än med någon annan rörelse; därför blev vi med nödvändighet särskilt upprörda över det uppenbara steg tillbaka som detta programutkast ådagalade. Och för det andra var vi vid den tidpunkten, knappt två är efter Internationalens kongress i Haag, invecklade i den mest våldsamma kamp mot Bakunin och hans anarkister, som ställde oss till svars för allt som tilldrog sig inom arbetarrörelsen i Tyskland; vi kunde därför vänta oss att vi också skulle bli påbördade det hemliga faderskapet till detta program. Dessa hänsyn har nu bortfallit, och därför finns det inget behov av de ifrågasatta avsnitten.
Även av tryckfrihetsskäl har några meningar endast antytts genom punkter. Där jag har varit tvungen att välja ett mildare uttryck är detta satt inom klammer. I övrigt har texten återgivits ordagrant.
F. Engels
London den 6 januari 1891
London den 5 maj 1875
Käre Bracke!
Når Ni läst de bifogade kritiska randanmärkningarna till koalitionsprogrammet, var vänlig och skicka dem vidare till Geib och Auer, Bebel och Liebknecht, så att de kan ta del av dem. Jag är oerhört arbetsbelastad och har redan överskridit det arbetskvantum som läkaren har föreskrivit mig. Det var därför allt annat än "roligt" att skriva en så lång epistel. Det var emellertid nödvändigt för att inte de partivänner för vilka detta meddelande är avsett, senare skall missförstå de steg jag kommer att ta.
När koalitionskongressen är över kommer Engels och jag nämligen att publicera en kort förklaring med innehållet att vi står helt fjärran från nämnda principprogram, och att vi inte har någonting med det att göra.
Detta är absolut nödvändigt, eftersom man i utlandet hyser den meningen -- den fullständigt felaktiga åsikten -- som envist närs av partiets fiender, att vi härifrån i hemlighet leder det s k Eisenach-partiets verksamhet. I en rysk bok (5) som nyligen kommit ut ställer t ex Bakunin mig fortfarande till svars inte bara för alla detta partis programskrifter osv. utan till och med för varje åtgärd som Liebknecht vidtagit alltsedan den dag han började samarbeta med Folkpartiet. (6)
Bortsett från detta är det min plikt att inte ens genom en diplomatisk tystnad erkänna något som enligt min övertygelse är ett alltigenom förkastligt program som demoraliserar partiet.
Varje steg av verklig rörelse är värt mer än ett dussin program. Om det därför inte var möjligt att gå utöver Eisenach-programmet --och omständigheterna tillät det inte då -- så borde man helt enkelt ha slutit en överenskommelse om att gå till aktion mot den gemensamma fienden. Men genom att upprätta ett principprogram (i stället för att uppskjuta detta till en tidpunkt då man lagt grunden till det genom en längre tids gemensam verksamhet), ger man hela världen riktmärken efter vilka den kan mäta partirörelsens nivå.
Lassalle-ledarna kom därför att omständigheterna tvingade dem till det. Om de i förväg fått veta att det inte skulle bli något schackrande om principerna, hade de varit tvungna att nöja sig med ett handlingsprogram eller en organisationsplan för gemensam aktion. Men i stället tillåter man dem att infinna sig beväpnade med mandat, erkänner för sin del dessa mandat som bindande, och kapitulerar således villkorslöst inför dem som själva behöver hjälp. För att sätta kronan på verket håller de ånyo en kongress innan kompromisskongressen, under det att det egna partiet håller sin kongress post festum. (7) Det är tydligt att man hade en önskan att undertrycka all kritik, och att inte ge det egna partiet tid till eftertanke. Man vet att blotta faktum att koalitionen sker är tillfredsställande för arbetarna, men man misstar sig om man tror att denna tillfälliga framgång inte är för dyrköpt. För övrigt är programmet helt odugligt, även bortsett från helgonförklaringen av lassalleanernas trosartiklar.
Jag kommer inom den närmaste framtiden att skicka de sista delarna av den franska upplagan av Kapitalet. Tryckningen fördröjdes avsevärt på
grund av den franska regeringens förbud. Denna vecka eller i början av nästa vecka blir det hela klart. Har Ni fått de sex tidigare delarna? Skulle Ni också vilja vara snäll och skicka mig Bernhard Beckers adress; jag måste skicka de sista häftena till honom också. (8)
Volkstaat-bokhandeln har sitt sätt för sig. Till dags dato har jag exempelvis inte fått ett enda exemplar av Kommunistprocessen i Köln. (10)
Med de bästa hälsningar, Er
Karl Marx
1. "Arbetet är källan till all rikedom och all kultur, och eftersom nyttobringande arbete är möjligt endast i samhället och genom samhället, så tillhör arbetets avkastning oavkortat och med lika rätt alla samhällsmedlemmar."
Paragrafens första del: "Arbetet är källan till all rikedom och all kultur."
Arbetet är inte källan till all rikedom. Naturen är i lika hög grad källan till bruksvärdena (och av sådana består väl ändå den materiella rikedomen!) som arbetet, vilket i sig självt bara är yttringen av en naturkraft, den mänskliga arbetskraften. Denna fras återfinns i alla ABC-böcker, och är såtillvida riktig som den förutsätter att arbetet utförs med de därtill hörande medlen och hjälpmedlen. Men ett socialistiskt program kan inte tillåta sådana borgerliga fraser att förtiga de betingelser som ensamma ger dem mening. Endast om människan från början förhåller sig som ägare till naturen, urkällan till alla arbetsmedel och arbetsföremål, och behandlar den som sin egendom, blir hennes arbete källan till bruksvärden och således också till rikedom. Borgarna har synnerligen goda skäl att falskeligen tillskriva arbetet en övernaturlig skaparkraft, ty just ur det naturbetingade i arbetet följer, att den människa som inte äger någon annan egendom än sin arbetskraft, i alla samhälls- och kulturformer, måste vara slav under andra människor som gjort sig själva till ägare av de materiella arbetsbetingelserna. Hon kan bara arbeta med deras tillåtelse, och alltså bara leva med deras tillstånd.
Låt oss nu lämna satsen som den står, eller rättare sagt, haltar. Vad kunde man ha väntat som slutsats?
Uppenbarligen detta:
"Eftersom arbetet är källan till all rikedom, kan heller ingen i samhället tillägna sig rikedom förutom som en produkt av arbetet. Och man alltså inte själv arbetar lever man på andras arbete och tillägnar sig även sin kultur på bekostnad av andras arbete." I stället för detta, tillfogas med det krystade "och eftersom" en andra sats för att ur denna, och inte ur den första, få fram en slutsats.
Paragrafens andra del: "Nyttobringande arbete är möjligt endast i samhället och genom samhället." Enligt den första satsen var arbetet källan till all rikedom och all kultur, och därför är inte heller något samhälle möjligt utan arbete. Nu får vi tvärtom veta att inget "nyttobringande" arbete är möjligt utan samhälle.
Man hade lika gärna kunnat säga att endast i samhället kan onyttigt och t o m allmänskadligt arbete bli en födkrok, att man endast i samhället kan leva av att slå dank osv osv--kort sagt, man kunde lika gärna ha skrivit av hela Rousseau.
Och vad år "nyttobringande" arbete? Förvisso väl bara det arbete som åstadkommer den avsedda nyttiga effekten. En vilde--och människan var en vilde sedan hon upphört att vara apa--som dödar ett djur med en sten, som samlar frukter osv, utför nyttobringande" arbete.
För det tredje. Slutsatsen: "Och eftersom nyttobringande arbete är möjligt endast i samhället och genom samhället, så tillhör arbetets avkastning oavkortad och med lika rätt alla samhällsmedlemmar."
Just en snygg slutsats! Om det nyttobringande arbetet endast är möjligt i samhället och genom samhället, tillhör arbetsavkastningen samhället -- och den enskilde arbetaren får bara så mycket av den som inte är nödvändigt för att upprätthålla arbets-"betingelsen", samhället.
I själva verket har denna sats i alla tider förfäktats av förespråkarna för det förhärskande samhällssystemet. Först kommer regeringens anspråk med allt vad därtill hör, ty den är samhällets organ för upprätthållandet av den samhälleliga ordningen; sedan kommer anspråken från de olika slagen av ägare till privategendomen, ty de olika kategorierna av privategendom utgör samhällets grundvalar osv. Som vi ser kan man vrida och vända sådana ihåliga fraser helt efter behag. Den första och andra frasen får bara något som helst förnuftigt sammanhang med följande formulering: "Arbetet blir källan till rikedom och kultur endast såsom samhälleligt arbete", eller--vilket är samma sak--"i och genom samhället".
Denna sats är obestridligen riktig, för även om det isolerade arbetet (förutsatt att de materiella betingelserna föreligger) också kan skapa bruksvärden, så kan det varken skapa rikedomar eller kultur.
Men lika obestridlig är den andra satsen:
"I samma grad som arbetet samhälleligt utvecklas, och därigenom blir en källa till rikedom och kultur, utvecklas fattigdom och elände bland de icke arbetande."
Detta är lagen för all hittillsvarande historia. I stället för att göra allmänna uttalanden om "arbetet" och "samhället", borde man bestämt påvisa hur det i det nuvarande kapitalistiska samhället äntligen har skapats de materiella och andra betingelser som gör det möjligt för, och tvingar, arbetarna att bryta denna historiska förbannelse.
Men i själva verket står hela denna stilistiskt och innehållsmässigt misslyckade paragraf där bara för att man ska kunna skriva Lassalles slagord om "oavkortad arbetsavkastning" som paroll högst på partifanan. Jag återkommer senare till "arbetsavkastningen", "lika rätt" osv, då samma sak återkommer i något annorlunda tappning.
2. "I det nuvarande samhället är arbetsmedlen kapitalistklassens monopol; arbetarklassens härav betingade beroende är orsaken till armodet och slaveriet i alla dess former."
Denna sats som lånats från Internationalens stadgar är felaktig i denna "förbättrade" version.
I det nuvarande samhället är arbetsmedlen monopoliserade av jordägarna och kapitalisterna (monopolet på jordegendomen är t o m grundvalen för kapitalmonopolet). Internationalens stadgar nämner på motsvarande ställe varken den ena eller andra klassen av monopolister. De talar om "monopolet över arbetsmedlen, dvs över livskällorna". Tillägget "livskällorna" gör det klart med all önskvärd tydlighet att jorden är inbegripen i arbetsmedlen. Förbättringen gjordes eftersom Lassalle, av skäl som nu är allmänt kända, enbart angrep kapitalistklassen och inte jordägarna. I England är kapitalisten oftast inte ens ägare till den mark på vilken hans fabrik står.
3. "Arbetets befrielse kräver att arbetsmedlen upphöjs till samhällets gemensamma egendom och en kooperativ reglering av totalarbetet med en rättvis fördelning av arbetsavkastningen."
"Att arbetsmedlen upphöjs till samhällets gemensamma egendom"! Uppenbarligen skall detta läsas som deras "omvandling till gemensam egendom". Men detta bara i förbigående.
Vad är "arbetsavkastning"? Produkten av arbetet eller dess värde? Och i det senare fallet: Är det det totala värdet av produkten eller bara den del av värdet som arbetet har nytillfogat värdet av de förbrukade produktionsmedlen?
"Arbetsavkastning" är en löslig föreställning som Lassalle satt in i stället för bestämda ekonomiska begrepp.
Vad är "en rättvis fördelning"?
Hävdar inte bourgeoisin att den nuvarande fördelningen är "rättvis"? Och är den faktiskt inte den enda "rättvisa" fördelningen på grundval av det nuvarande produktionssättet? Regleras de ekonomiska förhållandena av rättsbegreppet? Är det inte tvärtom så att rättsliga förhållanden uppkommer ur ekonomiska? Har inte också de socialistiska sekteristerna de mest olika föreställningar om "rättvis" fördelning?
För att förstå vad som i detta fall menas med frasen "rättvis fördelning", måste vi hålla samman den första paragrafen och denna. Den senare förutsätter ett samhälle där "arbetsmedlen är gemensam egendom och totalarbetet är kooperativt reglerat", och från den första paragrafen finner vi att "arbetets avkastning oavkortat och med lika rätt tillhör alla samhällsmedlemmar".
"Alla samhällsmedlemmar"? Också de som inte arbetar? Vad blir det då kvar av den "oavkortade arbetsavkastningen"? Bara de samhällsmedlemmar
som arbetar? Vad blir det då av alla samhällsmedlemmars "lika rätt"?
Men "alla samhällsmedlemmar" och "lika rätt" är uppenbarligen blott och bart fraser. Kärnan är den, att i detta kommunistiska samhälle måste varje arbetare erhålla en "oavkortad" lassalleansk "arbetsavkastning".
Låt oss till att börja med ta "arbetsavkastningen" 1 betydelsen arbetsprodukt; då är den kooperativa arbetsavkastningen den samhälleliga totalprodukten.
Från denna måste vi nu dra:
För det första: Medel för att ersätta de förbrukade produktionsmedlen.
För det andra: Ytterligare en del för utvidgning av produktionen.
För det tredje: Reserv- och försäkringsfonder mot olyckshändelser, störningar genom naturkatastrofer osv.
Dessa avdrag från "den oavkortade arbetsavkastningen" är ekonomiskt nödvändiga. Deras storlek måste bestämmas i enlighet med tillgängliga medel och krafter och delvis också genom en sannolikhetskalkyl, men det är omöjligt att beräkna dem med hänsyn till vad som är rättvist.
Återstår den andra delen av totalprodukten, avsedd att tjäna som konsumtionsmedel.
Innan den kan delas upp mellan individerna måste ytterligare avdrag göras från den:
För det första: De allmänna förvaltningskostnader som inte direkt hör till produktionen.
Denna del kommer från början att inskränkas betydligt jämfört med det nuvarande samhället, och den krymper i samma takt som det nya samhället utvecklas.
För det andra: Det som år avsett att tillfredsställa gemensamma behov, som skolor, hälsovård osv.
Från början kommer denna del att tillväxa väsentligt jämfört med det nuvarande samhället, och den växer i samma takt som det nya samhället utvecklas.
För det tredje: Fonder för icke arbetsföra, osv, kort sagt för vad som i dag hör till den s.k. allmänna fattigvården.
Först nu kommer vi till den "fördelning" som programmet, under Lassalles inflytande, så inskränkt och ensidigt tar sikte på, nämligen den del av konsumtionsmedlen som fördelas bland de individuella producenterna i det kooperativa samhället.
Den "oavkortade arbetsavkastningen" har efter hand redan förvandlats till en "avkortad", även om det som frånhändes producenten i hans egenskap av privatindivid kommer honom till godo, direkt eller indirekt, i hans egenskap av samhällsmedlem. Liksom frasen om den "oavkortade arbetsavkastningen" har försvunnit, så försvinner nu frasen om "arbetets avkastning" överhuvudtaget.
Inom det kooperativa samhället, som grundar sig på ett gemensamt ägande av produktionsmedlen, utbyter inte producenterna sina egna produkter. Lika litet uppträder här det i produkterna nedlagda arbetet som dessa produkters värde, som en av dem ägd objektiv egenskap, eftersom de individuella arbetena nu -- i motsats till i det kapitalistiska samhället -- inte längre existerar på ett indirekt sätt, utan direkt som en beståndsdel av totalarbetet. Ordet "arbetsavkastning", som också i dag är förkastligt på grund av sin tvetydighet, förlorar alltså all mening.
Det som vi här har att göra med är ett kommunistiskt samhälle, men inte så som det har utvecklats på sin egen grundval, utan tvärtom just så som det framgår ur det kapitalistiska samhället; alltså ett samhälle som i alla avseenden, ekonomiskt, moraliskt, andligt ännu är behäftat med födelsemärken från det gamla samhället, ur vars sköte det kommit. I enlighet med detta erhåller den enskilde producenten--efter det att avdragen gjorts-- tillbaka exakt lika mycket från samhället som han ger till det. Vad han givit är sitt individuella arbetskvantum. Exempelvis består den samhälleliga arbetsdagen av summan av de individuella arbetstimmarna Den enskilde producentens individuella arbetstid är den av honom presterade delen av den samhälleliga arbetsdagen, hans andel av den. Han får av samhället ett kvitto på att han presterat så och så mycket arbete (efter avdrag för den del av hans arbete som går till de gemensamma fonderna), och med detta kvitto hämtar han ur det samhälleliga förrådet av konsumtionsmedel ut så mycket som lika mycket arbete kostar. Samma mängd arbete som han givit samhället i en form får han tillbaka i en annan.
Här råder uppenbarligen samma princip som den som reglerar varuutbytet, såvitt detta är ett utbyte av lika värden. Innehåll och form har förändrats eftersom ingen under de förändrade förhållandena kan ge något annat än sitt arbete, och eftersom å andra sidan ingenting kan övergå i egendom åt de enskilda, förutom individuella konsumtionsmedel. Men när det gäller fördelningen av de sistnämnda bland de enskilda producenterna råder samma princip som vid utbytet av varuekvivalenter: en given mängd arbete i en form utbytes mot en lika stor mängd arbete i en annan form.
Den lika rätten är här därför fortfarande -- principiellt -- den borgerliga rätten, även om princip och praktik inte längre strider mot varandra, medan utbytet av ekvivalenter vid varuutbytet endast förekommer i genomsnittet och inte för det enskilda fallet. Trots detta framsteg är denna lika rätt fortfarande behäftad med en borgerlig begränsning. Producenternas rätt är proportionell till deras arbetsprestationer; jämlikheten består i att man mäter med samma måttstock, arbetet. Men en människa är den andre överlägsen kroppsligt eller andligt, och presterar därför mer arbete under samma tid eller kan arbeta under längre tid; och arbetet måste, för att kunna tjäna som en måttstock, bestämmas till sin utsträckning eller intensitet, annars upphör det att vara måttstock. Denna lika rätt är olika rätt för olika arbete. Den erkänner inga klasskillnader, eftersom var och en bara är arbetare som alla andra, men den erkänner stillatigande den olika individuella begåvningen och därmed prestationsförmågan som naturliga privilegier. Den är därför till sitt innehåll en ojämlikhetens rätt, liksom all rätt. Rätten kan enligt sin natur endast bestå i användandet av en lika måttstock; men olika individer (och de vore inte skilda individer om de inte vore olika) kan endast mätas med samma måttstock om man ser dem ur samma synvinkel, enbart betraktar dem från en bestämd utgångspunkt, exempelvis i detta fall betraktar dem endast som arbetare och inte ser något mera hos dem, utan bortser från allt annat. Vidare: en arbetare är gift, den andre inte; en har fler barn än en annan osv osv. Vid lika arbetsprestation och därmed lika andel i den samhälleliga konsumtionsfonden, erhåller den ene faktiskt mer än den andre, blir den ene rikare än den andre och så vidare. För att undvika alla dessa missförhållanden måste rätten i stället för att vara lika vara olika.
Men dessa missförhållanden är oundvikliga under den första fasen i det kommunistiska samhället, när det just fötts fram ur det kapitalistiska samhället efter långdragna födslovåndor. Rätten kan aldrig stå högre än samhällets ekonomiska utveckling och dess därav betingade kulturella utveckling.
I en högre fas av det kommunistiska samhället, när individernas förslavande underordning under arbetsfördelningen försvunnit, och därmed också motsättningen mellan tanke- och kroppsarbete; när arbetet blivit inte bara ett medel för livsuppehälle utan rentav det viktigaste livsbehovet; när också produktivkrafterna vuxit jämsides med individernas allsidiga utveckling och alla den gemensamma rikedomens källor flödar ymnigare--först då kan den borgerliga rättens trånga horisont helt överskridas och samhället skriva på sina fanor: Av envar efter hans förmåga, åt envar efter hans behov!
Jag har sysslat så utförligt med å ena sidan "den oavkortade arbetsavkastningen" och å andra sidan "den lika rätten" och "den rättvisa fördelningen" för att påvisa vilket allvarligt brott det är när man försöker att å ena sidan åter pracka på vårt parti som dogmer, föreställningar vilka under en viss tidsperiod hade en mening men som nu är intetsägande fraser, och å andra sidan återigen förvränger den realistiska uppfattning som kostat så stor möda att bibringa partiet och som nu slagit rötter i det--genom ideologiskt struntprat om rätt osv, vilket är så vanligt bland demokraterna och de franska socialisterna.
Bortsett från vad som hittills utvecklats var det överhuvudtaget felaktigt att göra väsen kring den s.k. fördelningen och lägga tonvikten vid den.
Den rådande fördelningen av konsumtionsmedlen är bara en följd av själva produktionsbetingelsernas fördelning. Men den senare fördelningen är karaktäristisk för själva produktionssättet. Det kapitalistiska produktionssättet vilar exempelvis på det faktum att de materiella produktionsbetingelserna ligger i händerna på icke arbetande i form av kapital- och jordegendom, medan massorna endast äger den personliga produktionsbetingelsen, arbetskraften. Om produktionens beståndsdelar är så fördelade, följer automatiskt den nuvarande fördelningen av konsumtionsmedel. Om de materiella produktionsbetingelserna är arbetarnas gemensamma egendom, så följer därmed likaså en annan fördelning av konsumtionsmedlen än den nuvarande. Vulgärsocialismen (och från den återigen en del av demokratin) har från de borgerliga ekonomerna övertagit sättet att betrakta och behandla distributionen som oberoende av produktionssättet, och att därför framställa socialismen som något som huvudsakligen rör distributionen. När det verkliga förhållandet för länge sedan klargjorts, varför då åter Få tillbaka?
4. "Arbetets befrielse måste vara arbetarklassens verk, gentemot vilken alla andra klasser är en enda reaktionär massa."
Den första strofen är hämtad från inledningsorden till Internationalens stadgar, men är "förbättrad". Där heter det: "Arbetarklassens befrielse måste vara arbetarnas eget verk." Här däremot måste "arbetarklassen" befria--vad? "Arbetet". Bli klok på det den som kan!
I gengäld är däremot motstrofen ett Lassallecitat av renaste vatten: "gentemot vilken (arbetarklassen) alla andra klasser är en enda reaktionär massa".
I Kommunistiska Manifestet heter det: "Av de klasser, som i våra dagar står gentemot bourgeoisin, är blott proletariatet en verkligt revolutionär klass. Alla de andra klasserna förfaller och går under med storindustrin, proletariatet åter är dennas egen produkt." (11)
Bourgeoisin uppfattas här som en revolutionär klass--som bärare av storindustrin--i motsats till feodalherrar och mellanskikt, vilka vill behålla alla samhälleliga positioner som är skapelser av föråldrade produktionssätt. De bildar alltså inte tillsammans med bourgeoisin en enda reaktionär massa.
Å andra sidan är proletariatet revolutionärt i förhållande till bourgeoisin eftersom det, självt uppvuxet på storindustrins grundvalar, strävar efter att befria produktionen från dess kapitalistiska karaktär som bourgeoisin försöker föreviga. Men Manifestet tillägger, att "medelstånden" ... blir revolutionära "med hänsyn till sin förestående övergång till proletariatet".
Ur denna synpunkt sett är det alltså återigen struntprat att de, tillsammans med bourgeoisin och till på köpet feodalherrarna, "utgör en enda reaktionär massa" i förhållande till arbetarklassen. Talade man vid de sista valen om för hantverkarna, småindustriföretagarna osv och bönderna (12): Gentemot oss utgör ni tillsammans med bourgeoisin och feodalherrarna en enda reaktionär massa?
Lassalle kunde Kommunistiska Manifestet utantill, liksom hans trogna anhängare kan de frälsningsskrifter han författat. När han förfalskar det så grovt, har han enbart gjort det för att skönmåla sin allians med de absolutistiska och feodala motståndarna till bourgeoisin.
I den ovannämnda paragrafen tar man dessutom in hans visdomsord bokstavligen, utan något som helst sammanhang med det stympade citatet ur Internationalens stadgar. Det är alltså här helt enkelt fråga om en oförskämdhet, och förvisso inte en oförskämdhet som misshagar herr Bismarck --en av dessa billiga tölpaktigheter som Berlins Marat (13) svänger sig med.
5. "Arbetarklassen strävar efter sin befrielse i första hand inom ramen för den nuvarande nationella staten, medveten om att det nödvändiga resultatet av dess strävan, vilken är gemensam för arbetarna i alla kulturländer, kommer att bli den internationella folkförbrödringen."
Lassalle fattade, i motsats till Kommunistiska Manifestet och all tidigare socialism, arbetarrörelsen från den mest trångbröstade nationella ståndpunkt. Han får efterföljare i detta--och detta efter Internationalens verksamhet!
Det är ju helt självklart att för att överhuvudtaget kunna kämpa, måste arbetarklassen organisera sig som klass i det egna landet, och att detta är det omedelbara slagfältet för dess kamp. Såtillvida är dess klasskamp nationell, inte till innehållet, utan--som Kommunistiska Manifestet säger--"till formen". Men "den nuvarande nationella statens ram", t ex det tyska rikets, befinner sig i sin tur självt ekonomiskt "inom ramen" för världsmarknaden, politiskt "inom ramen" för statssystemet. Varje affärsman vet att den tyska handeln samtidigt är handel med utlandet, och herr Bismarcks storhet består just i en slags internationell politik.
Och till vad reducerar Tyska arbetarpartiet sin internationalism? Till medvetandet om att resultatet av dess strävan "kommer att bli den internationella folkförbrödringen" -- en fras som är lånad från det borgerliga Frihets- och Fredsförbundet (14) och som skall tjäna som ekvivalent för arbetarklassens internationella förbrödring i
den gemensamma kampen mot de härskande klasserna och deras regeringar. Alltså inte ett ord om den tyska arbetarklassens internationella funktioner! Och sålunda skall den ta upp kampen med sitt eget lands bourgeoisi -- som redan förbrödrat sig med alla länders bourgeoisi -- och med herr Bismarcks internationella konspirationspolitik! ( 15)
I själva verket står programmets internationella bekännelse ännu oändligt långt efter frihandelspartiets. Också det senare påstår att resultaten av dess strävan är "den internationella folkförbrödringen". Men det gör också någonting för att handeln skall bli internationell och nöjer sig ingalunda med medvetandet--att alla folk bedriver handel hemma i sitt eget land.
Arbetarklassens internationella verksamhet beror på intet sätt av Internationella Arbetarassociationens existens. Denna var bara det första försöket att skapa ett centralt organ för denna verksamhet, ett försök som genom den impuls det gav var en bestående framgång, men som efter Pariskommunens fall inte längre var genomförbart i sin första historiska form.
Bismarcks Norddeutsche hade fullständigt rätt då den till sin mästares belåtenhet tillkännagav, att Tyska arbetarpartiet i det nya programmet hade avsvurit sig internationalismen. (16)
"Utgående från dessa grundsatser eftersträvar Tysklands Arbetarparti med alla lagliga medel den fria staten-- och--det socialistiska samhället; upphävandet av lönesystemet tillsammans med den järnhårda lönelagen -- och -- varje form av utsugning; undanröjandet av all social och politisk olikhet.
Jag återkommer senare till den "fria" staten. För framtidens skull skall Tysklands arbetarparti alltså tro på Lassalles "järnhårda lönelag"! (17) För att den inte skall gå förlorad begår man dumheten att tala om "upphävandet av lönesystemet" (borde heta "lönearbetssystemet")tillsammans med den järnhårda lönelagen".
Om jag upphäver lönearbetet så upphäver jag givetvis också dess lagar, vare sig de är järnhårda eller mjuka som svampar. Men Lassalles kamp mot lönearbetet riktar sig nästan bara mot denna s k lag. För att bevisa att Lassalles sekt har segrat måste man därför upphäva "lönesystemet tillsammans med den järnhårda lönelagen" och inte utan denna.
Av den "järnhårda lönelagen" tillhör som bekant ingenting Lassalle, förutom ordet "järnhård" som han lånat från Goethes "eviga, järnhårda höga lagar". (18) Ordet "järnhård" är den signatur med vilken de rättrogna känner igen varandra. Men om jag tar lagen med Lassalles stämpel och därmed i hans anda, så måste jag också ta den med hans motivering. Och vilken är den? Som Lange redan har visat, kort efter Lassalles död, är det Malthus befolkningsteori (som Lange själv predikar). (19)
Men om denna teori är riktig, så kan jag återigen inte upphäva lagen om jag så upphäver lönearbetet hundra gånger om, eftersom lagen då inte bara behärskar lönearbetarsystemet utan varje samhälleligt system. Genom att just stödja sig på detta har nationalekonomerna i mer än femtio år bevisat att socialismen inte kan upphäva den naturbetingade fattigdomen, utan bara göra den allmän och fördela den jämnt över hela samhällsytan!
Men allt detta är inte det viktigaste. Helt bortsett från den falska lassalleanska formuleringen av lagen, ligger det verkligt upprörande steget tillbaka i följande:
Sedan Lassalles död har i vårt parti den vetenskapliga insikten banat sig väg, att arbetslönen inte är vad den synes vara, nämligen värdet, eller priset på arbetet, utan bara en maskerad form för värdet eller priset, på arbetskraften. Därmed kullkastades en gång för alla hela den hittillsvarande borgerliga uppfattningen av arbetslönen, liksom hela den hittills mot densamma riktade kritiken, och det klargjordes att lönearbetaren tillåts att arbeta för sitt eget uppehälle, dvs. att leva, endast om han arbetar gratis en viss tid åt kapitalisten (och därmed också för dem som tillsammans med kapitalisten lever på mervärdet); att hela det kapitalistiska produktionssystemet går ut på att förlänga detta gratisarbete genom att förlänga arbetsdagen eller genom att utveckla produktiviteten, öka utsvettningen av arbetskraften osv; att lönearbetarsystemet således är ett system av slaveri, och förvisso av ett slaveri som blir hårdare i samma utsträckning som arbetets samhälleliga produktivkrafter utvecklas, vare sig arbetaren får bättre eller sämre betalt. Och sedan denna insikt alltmer banat sig väg inom vårt parti, återvänder man nu till Lassalles dogmer, trots att man nu måste veta att Lassalle inte kände till vad arbetslönen var, utan i de borgerliga nationalekonomernas kölvatten tog sakens sken för dess väsen.
Det är som om bland slavar, som äntligen upptäckt slaveriets hemlighet och gjort uppror, en slav -- fången i föråldrade föreställningar--skulle skriva in i upprorets program: Slaveriet måste avskaffas därför att slavarnas kosthåll under slaverisystemet inte kan överskrida ett visst lågt maximum!
Bevisar inte enbart det faktum att vårt partis representanter var i stånd att begå ett sådant oerhört attentat mot den i partimassan vitt spridda insikten i sig självt med vilket brottsligt lättsinne och med vilken samvetslöshet de gick till verket vid formuleringen av kompromissprogrammet!
I stället för paragrafens svävande slutfras, "undanröjandet av all social och politisk olikhet", borde det ha sagts, att genom avskaffandet av klasskillnaderna försvinner alla sociala och politiska olikheter som härrör sig från dem av sig självt.
"För att bana väg for lösandet av den sociala frågan kräver Tysklands Arbetarparti att det upprättas kooperativa produktionsföretag med statlig hjälp under det arbetande folkets demokratiska kontroll. Kooperativa produktionsföretag bör upprättas för industri och jordbruk i en sådan omfattning att det ur dem uppstår to talarbetets socialistiska organisation. "
Efter den lassalleanska "järnhårda lönelagen" kommer profetens universalmedicin. På ett värdigt sätt "banar man väg" för den. I stället för den existerande klasskampen sätts en tidningsskrivarfras, "den sociala frågan", för vars "lösande" man "banar väg". I stället för att uppstå ur samhällets revolutionära omvandlingsprocess, "uppstår" "totalarbetets socialistiska organisation" ur den "statliga hjälp" som staten ger de kooperativa produktionsföretagen, vilka staten, inte arbetarna, "upprättar". Det är Lassalles fantasi värdigt, att ett nytt samhälle kan byggas med statliga lån lika väl som en ny järnväg!
På grund av en gnutta skamkänsla ställs "den statliga hjälpen" under "det arbetande folkets" demokratiska kontroll.
För det första består majoriteten av "det arbetande folket" i Tyskland av bönder och inte av proletärer.
För det andra betyder "demokratisk" på tyska "volksherrschaftlich" ("folkstyrd"). Men vad betyder "det arbetande folkets folkstyrda kontroll"? Och i synnerhet när det gäller en arbetarbefolkning som genom dessa krav den ställer på staten uttrycker sitt fulla medvetande om att den varken befinner sig vid makten eller är mogen att ta makten!
Det är överflödigt att här gå in på kritik av det recept som Buchez (20) under Louis Philippes (21) regeringstid ordinerade mot de franska socialisterna; och som antogs av de reaktionära arbetarna vid Atelier. (22) Det som är mest anstötligt är inte att man skrivit in denna speciella underkur i programmet, utan att man överhuvudtaget går tillbaka från klassrörelsens ståndpunkt till sektrörelsens.
Att arbetarna vill skapa betingelser för en kooperativ produktion i en social skala och först och främst nationell skala, i sitt eget land, betyder bara att de arbetar för att omstörta de nuvarande produktionsbetingelserna, och det har ingenting gemensamt med bildandet av statsunderstödda kooperativa föreningar. Men vad de nuvarande kooperativa föreningarna beträffar, så har de värde endast om de är arbetarnas oberoende verk, och varken är beskyddade av regeringarna eller borgarna.
Jag kommer nu till det demokratiska avsnittet.
A. "Statens frihetliga grund val. "
Enligt II strävar Tyska arbetarpartiet först och främst efter att nå "den fria staten".
Fri stat--vad är det?
De arbetare som frigjort sig från den inskränkta undersåteuppfattningen har ingalunda för avsikt att frigöra staten. I tyska riket är "staten" nästan lika "fri" som i Ryssland. Friheten består i att omvandla staten från ett organ som står över samhället till ett organ som är fullständigt underordnat samhället, och i dag är statsformerna också mer eller mindre fria allteftersom de inskränker "statens frihet".
Tyska arbetarpartiet visar--åtminstone om det gör programmet till sitt -- att dess socialistiska idéer inte ens trängt innanför huden, då det i stället för att behandla det bestående samhället (och detta gäller lika väl varje framtida) som grundval för den bestående staten (eller den framtida för framtida samhällen) snarare behandlar staten som ett självständigt väsen som äger sina egna "andliga, moraliska och frihetliga grundvalar).
Och hur är det med det ohejdade missbruk programmet företar sig med orden "nuvarande stat", "nuvarande samhälle", och det än galnare missförstånd det skapar angående staten till vilken det riktar sina krav?
"Det nuvarande samhället" är det kapitalistiska samhället, som existerar i alla kulturländer, mer eller mindre fritt från medeltida tillsatser, mer eller mindre modifierat genom varje lands speciella historiska utveckling, mer eller mindre utvecklat. Den "nuvarande staten" däremot växlar med ett lands gränser. Den är en annan i det preussisk-tyska riket än i Schweiz, den är annorlunda i England än vad den är i Förenta Staterna. "Den nuvarande staten" är alltså en fiktion.
Men de olika kulturländernas olika stater har dock alla, trots sin brokiga formella olikhet, det gemensamt att de står på det moderna borgerliga samhällets grund, bara ett mer eller mindre kapitalistiskt utvecklat sådant. Därför har de också vissa väsentliga karaktärsdrag gemensamt. I denna mening kan man tala om det "nuvarande statsväsendet" i motsats till framtiden, då dess nuvarande rot, det borgerliga samhället, dött bort.
Då uppkommer frågan: Vilken omvandling kommer statsväsendet att undergå i det kommunistiska samhället? Med andra ord: vilka samhälleliga funktioner, analoga med de nuvarande statsfunktionerna, kommer att fortsätta att finnas där? Denna fråga kan endast besvaras vetenskapligt, och man kommer inte ett tuppfjät närmare problemet om man så på tusen sätt kombinerar ordet folk med ordet stat.
Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger perioden av det enas revolutionära omvandling i det andra. Mot det svarar också en politisk övergångsperiod under vilken staten inte kan vara något annat än proletariatets revolutionära diktatur.
Programmet sysslar nu varken med den senare eller med det kommunistiska samhällets framtida statsväsen. Dess politiska krav innehåller ingenting utöver den gamla välkända demokratiska litanian: allmän rösträtt, direkt lagstiftning, folkrätt, folkförsvar osv. De är bara ett eko av det borgerliga Folkpartiet, av Freds- och Frihetsförbundet. De är alla krav som -- såvida de inte är fantastiskt överdrivna -- redan ar förverkligade. Den stat de tillhör ligger bara inte inom tyska rikets gränser, utan i Schweiz, Förenta Staterna osv. Denna slags >framtidsstat" är en nuvarande stat, även om der existerar utanför tyska rikets "ramar".
Men en sak har glömts bort. Eftersom Tyska arbetarpartiet uttryckligen förklarar att det verkar inom "den nuvarande nationella staten" alltså inom sin egen stat, det preussisk-tyska riket--dess krav skulle förvisso annars till största delen vara meningslösa eftersom man endast kräver det man inte har -- så borde det inte glömma huvudsaken, nämligen att alla dessa små lockande ting beror på erkännandet av den s.k. folksuveräniteten, och att de alltså bara kan komma ifråga i en demokratisk republik.
Då man inte har mod--och detta klokt nog, ty omständigheterna påbjuder försiktighet--att kräva den demokratiska republiken, som de franska arbetarprogrammen under Louis Philippe och under Louis Napoleon, (23) så borde man inte heller tagit sin tillflykt till det vare sig "ärliga" (24) eller värdiga kryphålet att kräva saker som endast har mening i en demokratisk republik från en stat som inte är något annat än en polisbeskyddad militärdespoti, uppiffad med parlamentariska former, uppblandad med feodala ingredienser, redan påverkad av bourgeoisin och byråkratiskt uppbyggd, och sedan till på köpet försäkra denna stat att man tror sig kunna pracka på den något sådant "med lagliga medel" !
Till och med vulgärdemokratin, som i den demokratiska republiken ser det tusenåriga riket och inte hyser några misstankar om att det är just i denna det borgerliga samhällets sista statsform som klasskampen måste utkämpas -- till och med den står skyhögt över en sådan demokratism inom gränserna för det av polisen tillåtna och det av logiken otillåtna.
Att man med "stat" i själva verket menar regeringsmaskineriet, eller staten i den mån den utgör en genom arbetsfördelningen från samhället avskild, egen organism, visar redan orden: "Tyska arbetarpartiet kräver som statens ekonomiska grundval en enda progressiv inkomstskatt" osv. Skatterna är regeringsmaskineriets ekonomiska grundval och för övrigt ingenting. I den framtidsstat som existerar i Schweiz är detta krav något så när uppfyllt. Inkomstskatt förutsätter de olika samhällsklassernas olika inkomstkällor, alltså det kapitalistiska samhället. Det är därför ingenting att förvåna sig över att finansreformatorerna--borgare med Gladstones bror (25) i spetsen--ställer samma krav som programmet.
B. Tyska arbetarpartiet kräver som andlig och moralisk grundval för staten:
1. Allmän och lika folkuppfostran genom staten. Allmän skolplikt. Kostnadsfri undervisning.
Lika folkuppfostran? Vad inbillar man sig med dessa ord? Tror man att uppfostran i det nuvarande samhället (och man har ju endast att göra med det) kan vara lika för alla klasser? Eller kräver man att också de högre klasserna skall tvingas nöja sig med den mera anspråkslösa uppfostran--folkskolan -- som är den enda som motsvarar inte bara lönearbetarnas utan också böndernas ekonomiska förhållanden?
"Allmän skolplikt. Kostnadsfri undervisning." Det första existerar t o m i Tyskland, det andra i Schweiz och Förenta Staterna för folkskolan. När, i några av de sistnämnda staterna, också högre utbildning är kostnadsfri, så betyder det faktiskt bara att de högre klassernas kostnader för utbildning bestrids med allmänna skattemedel. I förbigående sagt så gäller detsamma den "kostnadsfria
rättshjälpen" som nämns under A 5. Kriminalrätten skall vara kostnadsfri överallt; civilrätten berör nästan uteslutande egendomskonflikter och därför nästan uteslutande de besuttna klasserna. Skall de föra sina processer på den nationella skattekistans bekostnad?
Paragrafen om skolorna borde åtminstone ha krävt tekniska skolor (teoretiska och praktiska) i kombination med folkskolan.
"Folkuppfostran genom staten " är alltigenom förkastligt. Att genom en allmän lag bestämma utgifterna för folkskolorna, lärarnas kvalifikationer, undervisningslinjerna osv, och--som man gör i Förenta Staterna -- genom statliga inspektörer övervaka att dessa lagliga föreskrifter efterlevs, det är något helt annat än att utnämna staten till folkuppfostrare! Snarare bör regering och kyrka uteslutas från allt inflytande över skolan. I synnerhet i det preussisk-tyska riket (och det hjälper inte med några ruttna undanflykter om att man talar om "framtidsstaten"; vi har sett hur det förhåller sig med den saken) behöver staten i stället en mycket hårdhänt uppfostran från folkets sida.
Men hela programmet är, trots allt demokratiskt trumpetande, alltigenom förpestat av den lassalleanska sektens underdåniga tro på staten, eller vilket inte är bättre, av en demokratisk tro på underverk --eller snarare: det är en kompromiss mellan dessa två slags förtröstan på mirakel, båda lika fjärran från socialismen.
"Vetenskapens frihet" lyder en paragraf i den preussiska konstitutionen. Varför alltså här?
"Samvetsfrihet! " Om man i denna tid av Kulturkampf (26) ville påminna liberalismen om dess gamla paroller, kunde det sannerligen bara ha gjorts i denna form: envar bör få förrätta såväl sina religiösa som kroppsliga behov utan att polisen lägger sin näsa i blöt. Men arbetarpartiet borde under alla förhållanden i detta fall uttryckt sin medvetenhet om det faktum att den borgerliga "samvetsfriheten" inte är något annat än tolererandet av alla möjliga slag av religiös samvetsfrihet, och att partiet för sin del snarare strävar efter att befria hjärnorna från religionens spöke. Men man väljer inte att överskrida den "borgerliga" nivån.
Jag har nu kommit till slutet, ty det tillägg som nu följer i programmet utgör ingen karaktäristisk beståndsdel av det. Alltså kan jag fatta mig mycket kort här.
2. "Normalarbetsdag"
I inget annat land har arbetarpartiet inskränkt sig till ett så obestämt krav, utan har alltid fixerat arbetsdagens längd, såsom man under de givna omständigheterna funnit den normal.
3. "Inkränkning av kvinnoarbetet och förbud mot barnarbete.)\
Normerandet av arbetsdagen måste omfatta inskränkning av kvinnoarbetet i den mån det rör arbetsdagens längd, pauser osv; annars kan det endast innebära avlägsnandet av kvinnlig arbetskraft från industrigrenar som är speciellt hälsovådliga för kvinnokroppen eller moraliskt olämpliga för det kvinnliga könet. Om det är det som menas, så borde man också säga det.
"Förbud mot barnarbete!" Här vore det absolut nödvändigt att ange åldersgränsen.
Ett allmänt förbud mot barnarbete är oförenligt med storindustrins existens, och därför en tom from önskan. Dess genomförande, om det var möjligt, skulle vara reaktionärt, ty--med en sträng reglering av arbetstiden i enlighet med de olika åldersgrupperna och andra säkerhetsåtgärder till barnens skydd--en tidig kombination av produktivt arbete och utbildning är ett av de mäktigaste
medlen för att omvandla det nuvarande samhället.
4. "Statlig övervakning av fabriks- verkstads och hemindustrin."
Gentemot den preussisk-tyska staten borde man bestämt ha krävt att inspektörerna endast skulle kunna avsättas av domstol; att varje arbetare skulle kunna dra dem inför rätta för pliktförsummelse; att de måste vara utbildade läkare.
5. "Reglering av fängelsearbetet."
Ett futtigt krav i ett allmänt arbetarprogram. I varje fall måste man klart säga ifrån att det inte är meningen att av rädsla för konkurrens tillåta att vanliga brottslingar behandlas som djur, och framförallt att det inte är någon önskan att beröva dem deras enda sätt att bli bättre människor, det produktiva arbetet. Det vore sannerligen det minsta man kunde vänta sig av socialister.
6. "En effektiv ansvarighetslag."
Det borde sägas ut vad man menar med en "effektiv" ansvarighetslag.
I förbigående sagt så har man när det gäller normalarbetsdagen förbisett den del av fabrikslagstiftningen som berör hälsoföreskrifter och skyddsåtgärder osv. Ansvarighetslagen träder i verkställighet först när dessa föreskrifter överträdes.
Kort sagt: också detta avsnitt utmärker sig genom slarvig redigering.
Dixi et salvavi animam mean (Jag har talat och räddat min själ).