Den del av arbetsdagen, som endast producerar en ersättning för arbetskraftens värde eller för den arbetslön kapitalet redan har betalt, har vi hittills behandlat som en konstant storhet, vilket den i själva verket också är under givna produktionsbetingelser och på ett visst ekonomiskt utvecklingsstadium av samhället. Arbetaren kunde emellertid arbeta 2, 3, 4, 6 timmar osv. utöver denna nödvändiga arbetstid. Av storleken på denna förlängning berodde mervärdekvoten och arbetsdagens längd. Om den nödvändiga arbetstiden var konstant, så var däremot totalarbetsdagen variabel. Vi tänker oss nu en arbetsdag, vars storlek och indelning i nödvändigt arbete och merarbete är givna. Linjen ac
a b c |----------|--|
föreställer en 12 timmars arbetsdag, linjen ab 10 timmars nödvändigt arbete, linjen bc 2 timmars merarbete. Hur kan nu produktionen av mervärde ökas, dvs. merarbetet förlängas, utan förlängning av linjen ac eller oberoende av varje förlängning av ac? Trots att arbetsdagen ac är given och bc inte kan förlängas utöver sin avslutning c, kan dock bc förlängas genom att b flyttas i motsatt riktning, alltså i riktning mot a. Vi antar, att sträckan b' b i linjen ac
a b' b c |---------|-|--|
är likamed hälften av bc eller likamed en arbetstimme. Om nu b flyttas till b' inom ramen för en 12 timmars arbetsdag ac, så förlänges bc till b'c, merarbetet ökar med hälften, från 2 till 3 timmar, trots att arbetsdagen fortfarande omfattar endast 12 timmar. Denna utsträckning av merarbetet från bc till b'c, från 2 till 3 timmar, är dock uppenbarligen omöjlig, utan att samtidigt det nödvändiga arbetet minskas från ab till ab' från 10 till 9 timmar. ökningen av merarbetet skulle motsvaras av en minskning av det nödvändiga arbetet. En del av den arbetstid, som arbetaren hittills förbrukat för att producera livsmedel åt sig själv, skulle förvandlas till arbetstid för. kapitalisten. Vad som har förändrats, är inte arbetsdagens längd utan dess indelning i nödvändigt arbete och merarbete. Å andra sidan är merarbetets storlek uppenbarligen given, när arbetsdagens längd och arbetskraftens värde är givna. Arbetskraftens värde, dvs. den för dess produktion nödvändiga arbetstiden, bestämmer den för ersättning av dess värde nödvändiga arbetstiden. Om en arbetstimme representerar en guldmängd på l/2 shilling eller 6 d., och om arbetskraftens dagsvärde är 5 sh., så måste arbetaren dagligen arbeta 10 timmar för att ersätta det pris, som kapitalisten har betalat för hans arbetskraft för en dag, eller för att producera ett värde, som motsvarar värdet av hans nödvändiga dagliga existensmedel. Med värdet av dessa existensmedel är värdet av hans arbetskraft givet,[1]och med värdet av hans arbetskraft är den nödvändiga arbetstidens längd given. Men merarbetets storlek får man genom att dra den nödvändiga arbetstiden från totalarbetsdagen. 12 timmar minus 10 timmar = 2 timmar, och det är svårt att inse, hur merarbetet under givna betingelser skall kunna förlängas utöver 2 timmar. Visserligen kan kapitalisten betala arbetaren 4 1/2 shillings eller ännu mindre i stället för 5 sh. För att ersätta värdet av 4 1/2 sh. skulle 9 arbetstimmar vara tillräckliga, och av arbetsdagens 12 timmar skulle 4 i stället för 2 timmar gå till merarbete, varvid mervärdet skulle öka från 1 till 1 Y2 shilling. Men detta resultat skulle endast kunna uppnås genom sänkning av arbetarens lön under värdet på hans arbetskraft. Med en lön på 41/2 sh., som motsvarar 9 timmars arbete, skulle han få nöja sig med 1/lo mindre livsmedel än förut, och då bleve reproduktionen av hans arbetskraft försämrad. Merarbetet skulle ökas endast genom att överskrida sina normala gränser, och det skulle expandera genom maktmissbruk och rov från den nödvändiga arbetstiden. Trots den viktiga roll, som denna metod spelar i praktiken, är den otänkbar här på grund av förutsättningen att varorna, alltså även arbetskraften, köpes och säljes till sina fulla värden. Om detta är underförstått, så kan den arbetstid som är nödvändig för att producera arbetskraften eller för att reproducera dess värde inte minska på grund av att arbetarens lön sjunker under arbetskraftens värde, utan endast på grund av att själva värdet på arbetskraften sjunker. När arbetsdagens längd är given, måste en ökning av merarbetet vara en följd av en förkortning av den nödvändiga arbetstiden, medan den nödvändiga arbetstiden däremot inte kan förkortas som följd av att merarbetstiden förlänges. I vårt exempel måste arbetskraftens värde i verkligheten sjunka med 1/10, för att den nödvändiga arbetstiden skall minska med 1/10, från 10 till 9 timmar, och merarbetstiden därmed förlängas från 2 till 3 timmar. Men en sådan sänkning av arbetskraftens värde med 1/10 förutsätter å sin sida, att samma mängd livsmedel, som tidigare producerades på 10 timmar, nu produceras på 9 timmar. Detta är dock omöjligt utan en ökning av arbetets produktivkraft. Under givna omständigheter kan t.ex. en skomakare göra ett par stövlar på en 12 timmars arbetsdag. Om han på samma tid skall göra två par stövlar, så måste hans arbetes produktivkraft fördubblas, och den -kan inte fördubblas utan en förändring i hans arbetsmedel eller hans arbetsmetod eller bägge samtidigt. En revolution måste därför äga rum i hans arbetes produktionsbetingelser, dvs. i hans produktionssätt och därmed i själva arbetsprocessen. När vi i detta sammanhang talar om höjning av arbetets produktivkraft, innefattar beteckningen varje förändring i arbetsprocessen överhuvud, varigenom den arbetstid, som är samhälleligt nödvändig för att producera en vara, förkortas, dvs. en mindre mängd arbete behövs för att framställa en större mängd bruksvärde.[2] Hittills har vi vid vår undersökning av produktionen av mervärde förutsatt, att produktionssättet förblir oförändrat. Men när mervärde skall produceras genom att nödvändigt arbete förvandlas till merarbete, är det inte tillräckligt, att kapitalet bemäktigar sig arbetsprocessen, sådan den föreligger och i den form som den historiska utvecklingen har gett den, för att därpå nöja sig med att öka arbetsdagens längd. Kapitalet måste i grunden förvandla arbetsprocessens tekniska och samhälleliga betingelser, alltså själva produktionssättet, för att därigenom öka arbetets produktivkraft och sänka arbetskraftens värde samt därmed förkorta den del av arbetsdagen, som är nödvändig för att reproducera detta värde. Det mervärde, som produceras genom att arbetsdagen förlänges, kallar jag absolut mervärde. Det mervärde däremot, som frambringas genom förkortning av den nödvändiga arbetstiden och motsvarande förändringar mellan arbetsdagens bägge beståndsdelar, kallar jag relativt mervärde. För att sänka arbetskraftens värde måste man stegra produktivkraften i sådana industrigrenar, vilkas produkter bestämmer arbetskraftens värde, alltså industrigrenar som producerar arbetarens vanliga existensmedel eller produkter som kan ersätta dem. Men varans värde bestämmes inte endast av den mängd arbete, som krävs för att ge varan dess slutliga form, utan lika mycket av den arbetstid som är nedlagd i produktionsmedlen. Värdet av en stövel t.ex. bestämmes inte bara av skomakarens arbete utan också av värdet på läder, beck, tråd osv. Stegringen av produktivkraften och motsvarande prissänkning på varorna i de industrier, som levererar det konstanta kapitalets råvaror, arbetsmedlen och arbetsmaterialet för produktion av de nödvändiga existensmedlen, sänker följaktligen också arbetskraftens värde. Däremot påverkas inte arbetskraftens värde, om produktivkraften ökar i de industrigrenar, som varken framställer nödvändiga livsförnödenheter eller produktionsmedel som framställer sådana. Om en vara produceras billigare än förut, sjunker naturligtvis arbetskraftens värde endast pro tanto, dvs. endast i förhållande till denna varas andel i arbetskraftens reproduktion. En skjorta t.ex. är en nödvändig förnödenhet, men bara en bland många. Billigare skjortor minskar endast arbetarens utgift just för skjortor. Men totalsumman av nödvändiga existensmedel består endast av olika varor, allesammans produkter av speciella industrier, och värdet av varje sådan vara utgör alltid en alikvot [k] del av arbetskraftens värde. Detta värde avtar med den för reproduktionen nödvändiga arbetstiden, och dennas totala förkortning är likamed summan av dess förkortning i alla dessa särskilda produktionsgrenar. Vi behandlar här detta allmänna resultat, som om det vore ett omedelbart resultat och ett omedelbart syfte i varje enskilt fall. Om en enskild kapitalist genom att stegra arbetets produktivkraft förbilligar t.ex. skjortor, föresvävar honom inte med nödvändighet det syftet att sänka arbetskraftens värde och därmed den nödvändiga arbetstiden, men endast om han slutligen bidrar till detta resultat, bidrar han till höjningen av den allmänna mervärdekvoten.[3] Kapitalets allmänna och nödvändiga tendenser får inte förväxlas med deras omedelbara manifestationsformer. Hur den kapitalistiska produktionens inneboende lagar framträder i kapitalens yttre rörelse, hur de gör sig gällande som konkurrensens tvångslagar och därigenom når fram till den enskilde kapitalisten som drivande motiv, skall vi inte nu ta upp till undersökning. Men så mycket står klart från början: vetenskaplig analys av konkurrensen är möjlig, endast om man förstår kapitalets inre natur, på samma sätt som himlakropparnas skenbara rörelser endast är begripliga för den som känner deras verkliga rörelser, vilka våra yttre sinnen inte kan uppfatta. Emellertid skall vi, på grundvalen av de resultat vi redan har uppnått och för att underlätta förståelsen av det relativa mervärdets produktion, här anmärka följande: Om en guldmängd på 6 d. eller 1/2 shilling representerar en arbetstimme, så produceras under en 12 timmars arbetsdag ett värde på 6 sh. Vi antar, att med en given arbetets produktivkraft tillverkas 12 stycken varor under dessa 12 arbetstimmar. Värdet av de produktionsmedel, råmaterial o.d., som förbrukas på varje stycke, är t.ex. 6 d. Under dessa omständigheter kostar den enskilda varan 1 shilling, nämligen 6 d. för produktionsmedlens värde och 6 d. för det värde som tillsättes under produktionen. Vi antar nu, att en kapitalist lyckas fördubbla arbetets produktivkraft och alltså under en 12 timmars arbetsdag producera 24 i stället för 12 stycken av detta varuslag. Om produktionsmedlens värde är oförändrat, sjunker nu den enskilda varans värde till 9 d., nämligen 6 d. för produktionsmedlens värde och 3 d. för det vid bearbetningen nytillsatta värdet. Trots den fördubblade produktivkraften skapar arbetsdagen nu som förut endast ett nyvärde på 6 sh., vilket dock nu fördelas på dubbelt så många varuexemplar som förut. På varje enskild vara kommer därför nu endast l/24 i stället för 1/l2 av detta värde, 3 d. i stället för 6 d., eller vilket är samma sak, de produktionsmedel som ingår i varje enskild vara tillföres under bearbetningen ~ arbetstimme i stället för en hel. Det individuella värdet för denna vara ligger nu under dess samhälleliga värde, dvs. varan kostar mindre arbetstid än huvudmassan av samma varuslag, som produceras under samhälleliga genomsnittsbetingelser. Varje stycke kostar i genomsnitt 1 shilling eller representerar 2 timmars samhälleligt arbete, men med det förändrade produktionssättet kostar samma vara nu endast 9 d. eller representerar endast 11/z arbetstimme. En varas verkliga värde är emellertid inte dess individuella värde utan dess samhälleliga värde, dvs. värdet mätes inte i den arbetstid som det i varje särskilt fall har kostat att framställa den, utan i den arbetstid som är samhälleligt nödvändig för att producera den. Om kapitalisten, som använder den nya metoden, säljer sin vara till dess samhälleliga värde på 1 shilling, så säljer han den 1/4 shilling över dess individuella värde och tillgodogör sig därmed ett extra mervärde på 1/4 shilling. Å andra sidan föreligger nu resultatet av en 12-timmars arbetsdag i 24 st. varor i stället för tidigare 12. För att alltså kunna sälja en arbetsdags produkter behöver han nu fördubblad avsättning eller dubbelt så stor marknad. Under i övrigt oförändrade förhållanden kan hans varor erövra större marknad endast genom sänkta priser. Han kommer därför att sälja dem till ett pris, som ligger över deras individuella men under deras samhälleliga värde, t.ex. för 10 d. pr styck. På så sätt får han alltjämt ut ett extra mervärde på 1 penny av varje varustycke. Han uppnår denna förmån, vare sig hans vara tillhör de nödvändiga existensmedlen eller inte, antingen den har betydelse för arbetskraftens allmänna värde eller inte. Bortsett från detta sistnämnda spörsmål har alltså varje enskild kapitalist ett motiv för att framställa sina varor billigare genom att höja arbetets produktivkraft. Ökningen av mervärdet är för övrigt också i detta fall beroende av den nödvändiga arbetstidens förkortning och en motsvarande förlängning av merarbetstiden.[4] Den nödvändiga arbetstiden var 10 timmar och arbetskraftens dagsvärde alltså 5 sh., merarbetet varade 2 timmar, och det dagliga mervärdet var alltså 1 sh. Men vår kapitalist producerar nu 24 exemplar av varan, vilka han säljer för 10 d. pr st. eller tillsammans 20 sh. Då värdet av produktionsmedlen är likamed 12 sh., ersätter 14 2/5 stycken varor det satsade konstanta kapitalet, medan de övriga 93/5 styckena motsvarar 12 timmars arbetsdag. Då arbetskraften kostar 5 sh., motsvarar den nödvändiga arbetstiden 6 exemplar av varan och merarbetet 3~/ 5 ex. av varan. Förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete, vilket under samhälleliga genomsnittsbetingelser utgjorde 5: 1, utgör nu endast 5:3. Samma resultat får man på detta sätt: Värdet av de produkter, som produceras under en 12-timmars arbetsdag, är 20 sh. Därav utgör 12 sh. endast produktionsmedlens värde. Övriga 8 sh. är det värde som representerar arbetsdagen, uttryckt i pengar. Detta är mera än penningvärdet för samhälleligt genomsnittsarbete av samma slag, varav 12 timmar endast är värda 6 sh. Arbete med speciellt hög produktivkraft verkar som arbete av högre värde eller skapar på samma tid högre värden än samhälleligt genomsnittsarbete av samma slag. Men vår kapitalist betalar alltjämt endast 5 sh. för arbetskraftens dagsvärde. Arbetaren behöver nu endast arbeta 71~z timmar, i stället för tidigare 10, för att reproducera detta värde Hans merarbete växer därför med 2~ timmar, och det mervärde han producerar ökar från 1 till 3 sh. Den kapitalist, som använder det förbättrade produktionssättet, tillägnar sig alltså en större del av arbetsdagen som merarbete än de övriga kapitalisterna i samma bransch. Han gör i det enskilda fallet, vad kapitalet i det stora hela alltid gör, när relativt mervärde produceras. Å andra sidan försvinner detta extra mervärde, så snart det nya produktionssättet blir vanligt i branschen, och därmed försvinner skillnaden mellan det individuella värdet på billigare producerade varor och deras samhälleliga värde. Den ekonomiska lagen, att varans värde bestämmes genom arbetstiden, leder till att den kapitalist, som först använder den nya metoden, säljer varorna under deras samhälleliga värde, samtidigt som den tvingar hans konkurrenter att införa den nya produktionsmetoden.[5] Hela denna process har därför varaktigt inflytande på mervärdekvoten, endast om arbetets produktivkraft ökar i sådana industrigrenar, som producerar nödvändiga existensmedel och alltså förbilligar de varor, som ingår i arbetskraftens värde. Varornas värde står i omvänt förhållande till arbetets produktivkraft. Samma gäller arbetskraftens värde, enär detta bestämmes av varuvärdet. Däremot står det relativa mervärdet i direkt förhållande till arbetets produktivkraft. Det stiger med stigande och faller med fallande produktivkraft. Om vi förutsätter ett oförändrat penningvärde, producerar en samhällelig genomsnittsarbetsdag om 12 timmar alltid samma värde på 6 sh., hur detta värde än fördelas mellan arbetskraftens värde och mervärdet. Men om värdet av de dagliga existensmedlen faller på grund av stigande produktivkraft och arbetskraftens dagsvärde därvid minskar från 5 till 3 sh., så ökar mervärdet från 1 till 3 sh. Medan 10 timmar förut behövdes för att reproducera arbetskraftens värde, är nu 6 timmar tillräckliga. Därvid frigörs 4 arbetstimmar, vilka kan användas till att öka merarbetet. Kapitalet har således en inneboende drift och en ständig tendens att öka arbetets produktivkraft, att förbilliga varan och med varan också själva arbetaren.[6] Varans absoluta värde är i och för sig likgiltigt för den kapitalist, som producerar den. Han intresserar sig endast för det mervärde, som den innehåller, och som han tillgodogör sig genom att sälja den. Det ligger i sakens natur, att mervärde inte kan utvinnas, förrän det värde har blivit ersatt som har satsats i varans produktion. Då nu det relativa mervärdet ökar i direkt förhållande till utvecklingen av arbetets produktivkraft, medan varornas värden minskar i omvänt förhållande till samma utveckling, då alltså exakt samma process förbilligar varorna och stegrar deras mervärde, löses den gamla gåtan, hur det kommer sig att kapitalisten, som endast är intresserad av att producera bytesvärden, alltid strävar att sänka varornas bytesvärde. Quesnay, en av den politiska ekonomins grundläggare, brukade plåga sina motståndare med denna motsägelse, och de blev honom alltid svaret skyldiga. "Ni medger", säger Quesnay,
"att ju mer arbete och andra utgifter som kan inbesparas under tillverkningen av industriprodukter, utan att produktionen blir lidande, desto fördelaktigare är det, eftersom produktens pris därigenom blir lägre. Och ändå tror ni, att den produktion av rikedom, som är resultatet av industrins verksamhet, består i ökning av produktens bytesvärde."[7]
Inbesparing av arbete genom utveckling av arbetets produktivkraft[8] har i den kapitalistiska produktionen inte alls till syfte att förkorta arbetsdagen. Avsikten är endast att förkorta den för produktionen av en viss varumängd nödvändiga arbetstiden. Att arbetaren, när hans produktivkraft ökar, blir i stånd att framställa t.ex. 10 gånger så många varor som förut på en timme och alltså endast använder 1/10 av den förut använda arbetstiden för varje varustycke, hindrar inte alls att han kan hållas i arbete 12 timmar pr dag och under dessa 12 timmar får producera 1.200 i stället för 120 exemplar av varan. Ja, hans arbetsdag kan samtidigt förlängas, så att han nu får framställa 1.400 stycken varor på 14 timmar osv. Man kan därför hos ekonomer av typen MacCulloch, Ure, Senior och tutti quanti [k] först få läsa, att arbetaren är kapitalet tack skyldig för produktivkraftens utveckling, och sedan, att han måste bevisa denna tacksamhet genom att hädanefter arbeta 15 timmar i stället för 10. Ökningen av arbetets produktivkraft har i den kapitalistiska produktionen till ändamål att förkorta den del av arbetsdagen, då arbetaren måste arbeta för egen del, så att just därigenom den andra delen av arbetsdagen skall kunna förlängas, den delen då arbetaren arbetar gratis åt kapitalisten. I vissa fall kan detta resultat uppnås, utan att varorna blir billigare, som vi skall finna av den undersökning av det relativa mervärdets särskilda produktionsmetoder, som vi nu skall gå över till.
Som vi redan sett, börjar den kapitalistiska produktionen i själva verket, först då samma individuella kapital samtidigt sysselsätter ett större antal arbetare, då alltså arbetsprocessen har fått ett visst omfång och varorna produceras i större skala. Samarbete mellan ett större antal arbetare på samma tid och i samma lokal (eller, om man så vill, inom samma arbetsområde) för att producera samma varuslag under ledning av samma kapitalist är både historiskt och begreppsmässigt den kapitalistiska produktionens utgångspunkt. Beträffande själva produktionssättet skiljer sig t.ex. den begynnande industrin från det skråmässiga hantverket knappast på något annat sätt än genom det större antal arbetare som samtidigt sysselsättes av samma kapital. Skråmästarens verkstad har endast blivit utvidgad.
Skillnaden är alltså från början rent kvantitativ. Vi har sett, att den mängd mervärde, som produceras med hjälp av ett givet kapital, är likamed det mervärde, som den enskilde arbetaren frambringar, multiplicerat med antalet samtidigt sysselsatta arbetare. Mervärdekvoten eller arbetskraftens exploateringsgrad är i och för sig helt oberoende av arbetarantalet, och varje kvalitativ förändring av arbetsprocessen synes sakna betydelse för produktionen av varuvärde överhuvud. Detta följer av värdets natur. Om en 12-timmars arbetsdag representerar 6 sh., så representerar 1.200 sådana arbetsdagar 1.200 X 6 sh. I det ena fallet har 12 arbetstimmar, i det andra fallet 12 X 1.200 arbetstimmar införlivats med produkten. Det värde som frambringas av många arbetare, är alltid endast summan av de värden som varje enskild arbetare frambringar. Det saknar därför betydelse för värdeproduktionen, om 1.200 arbetare arbetar var för sig eller förenade under ledning av samma kapital. Denna regel har emellertid inte obetingad giltighet. Det arbete, som förvandlas till värde, är ett arbete av samhällelig genomsnittskvalitet, alltså uttryck för en genomsnittlig arbetskraft. Men en genomsnittsstorhet är ju alltid endast ett genomsnitt av flera olika individuella storheter av samma slag. I varje enskild industrigren avviker varje enskild arbetare, Per eller Pål, mer eller mindre från genomsnittsarbetaren. Dessa individuella avvikelser, som i matematiken kallas "fel", upphäver varandra och försvinner, så snart man räknar med ett större antal arbetare sammanlagt. Den ryktbare sofisten [k] och sykofanten [k] Edmund Burke anser t.o.m. på grund av sina praktiska erfarenheter som jordbrukare, att redan "i en så liten grupp"[9] som 5 lantarbetare försvinner alla individuella olikheter i arbetet, så att vilka fem engelska lantarbetare i mogen ålder som helst tillsammans uträttar precis lika mycket arbete, som fem andra slumpvis uttagna lantarbetare utför på samma tid.[10] Hur som helst med den saken, så är det klart, att totalarbetsdagen för ett större antal samtidigt sysselsatta arbetare, dividerad med arbetarnas antal, i och för sig utgör en dag av samhälleligt genomsnittsarbete. Den enskildes arbetsdag är t.ex. 12 timmar. Då utför 12 arbetare under en dag sammanlagt 144 arbetstimmar, och trots att varje enskilds arbetsinsats kan avvika mer eller mindre från det samhälleliga genomsnittet, så att var och en kan använda något längre eller något kortare tid för samma arbete, så motsvarar likväl varje arbetsdag en samhälleligt genomsnittlig arbetsdag, när den betraktas som 1/12 av totalarbetsdagen på 144 timmar. Men kapitalisten, som sysselsätter ett dussin arbetare, räknar endast arbetsdagen som dussinets totalarbetsdag. Varje enskild arbetares arbetsdag utgör en alikvot [k] del av totalarbetsdagen, alldeles oberoende av om de 12 arbetarna arbetar hand i hand med varandra, eller om hela sammanhanget i deras arbete inskränker sig till att de arbetar för samma kapitalist. Om de 12 arbetarna i stället sysselsättes två och två av 6 mindre mästare, så beror det på tillfälligheter, om varje enskild mästare skall producera samma värdemängd och alltså uppnå den allmänna mervärdekvoten. Individuella avvikelser skulle troligen förekomma. Om en arbetare förbrukade betydligt mera än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att framställa en vara, om den för honom individuellt nödvändiga arbetstiden betydligt överstege den samhälleligt nödvändiga eller genomsnittsarbetstiden, så skulle hans arbete inte gälla som genomsnittsarbete, hans arbetskraft inte anses som genomsnittsarbetskraft. Den skulle inte vara säljbar eller endast kunna säljas under arbetskraftens genomsnittsvärde. Ett bestämt minimum av arbetsduglighet förutsättes alltså, och vi skall i fortsättningen se, att den kapitalistiska produktionen har funnit medel att avgöra var gränsen går. Inte desto mindre avviker den minst dugliga av de använda arbetskrafterna från genomsnittet, fastän även denna arbetskraft måste betalas i enlighet med arbetskraftens genomsnittsvärde. En del av de ~ småmästarna skulle därför uppnå mer, andra mindre än den allmänna mervärdekvoten. Olikheterna skulle utjämnas för samhället men inte för den enskilde mästaren. Lagen om värdeökning får därför full giltighet för den enskilde producenten, först när han använder många arbetare samtidigt, alltså sätter samhälleligt genomsnittsarbete i rörelse,[11] dvs. när han producerar som kapitalist. De materiella betingelser, under vilka arbetsprocessen äger rum, undergår en väsentlig förändring, när ett större antal arbetare sysselsättes i samma företag, även om arbetssättet förblir oförändrat. Många arbetare använder nu samtidigt eller omväxlande samma lokaler, samma råvarulager osv., samma förvaringskärl, instrument, apparater osv., kort sagt, en del av produktionsmedlen förbrukas nu gemensamt i arbetsprocessen. A ena sidan ökar inte varornas bytesvärde, alltså inte heller produktionsmedlens bytesvärde, genom något som helst ökat utnyttjande av deras bruksvärde. Å andra sidan användes produktionsmedlen i större skala, när de förbrukas av många gemensamt. En lokal, där 20 vävare arbetar med 20 vävstolar, måste ha större golvyta än ett rum för en självständig mästare med två gesäller. Men en verkstad för 20 personer kostar mindre att uppföra än 10 verkstäder för vardera två personer, och därför ökar inte värdet av de produktionsmedel, som många använder gemensamt, i förhållande till deras nyttighetseffekt. Produktionsmedel, som användes gemensamt, avger mindre värde till den enskilda produkten, dels emedan det totalvärde som de avger fördelas på en större mängd produkter, dels emedan de i jämförelse med enstaka produktionsmedel gör sin insats i produktionsprocessen med mindre värde i förhållande till de uppnådda resultaten, även om deras absoluta värde är större. Därmed sjunker en värdebeståndsdel i det konstanta kapitalet, och som följd därav minskar också varans totalvärde i motsvarande grad. Verkan är densamma, som om varans produktionsmedel skulle framställas billigare än förut. Denna besparing i användningen av produktionsmedel beror endast på att många arbetare förbrukar dem samtidigt. Och denna fördel uppnås på grund av de samhälleliga betingelser, varunder arbetet utföres, genom att produktionsmedlen utnyttjas bättre och därför blir förhållandevis billigare än enskilda, självständiga arbetares och småmästares utspridda och relativt dyrbara utrustning. Detta gäller, t.o.m. om det större antalet arbetare endast arbetar i samma lokal utan att direkt samarbeta. En del av arbetsmedlen får denna samhälleliga karaktär, redan innan själva arbetsprocessen förvärvar den. Hushållningen med produktionsmedel bör på det hela taget betraktas från två synpunkter. A ena sidan förbilligar den varorna och sänker därmed arbetskraftens värde. Å andra sidan förändrar den förhållandet mellan mervärdet och det satsade totalkapitalet, dvs. summan av konstant och variabelt kapital. Denna sistnämnda punkt kommer att behandlas i första avsnittet av tredje boken, där vi med hänsyn till sammanhanget också behandlar en rad andra spörsmål, vilka egentligen hör hemma här. Det är nödvändigt att uppdela ämnet på detta sätt med hänsyn till analysens naturliga utveckling, och denna uppdelning motsvarar för övrigt också den kapitalistiska produktionens anda. Arbetsbetingelserna uppträder självständigt gentemot arbetaren, varför också hushållningen med dem framstår som en särskild angelägenhet, som inte angår honom, och som därför är helt skild från de metoder som ökar hans personliga produktivitet. Den form av arbete, som består i att många planmässigt arbetar vid sidan av och i samverkan med varandra i samma produktionsprocess eller i olika men sammanhängande arbetsprocesser, kallas samverkan.[1213] Liksom en kavalleriskvadrons angreppskraft eller ett infanteriregementes motståndskraft är väsentligt olika summan av varje enskild kavallerists och infanterists angrepps och motståndskraft, så är också summan av de enskilda arbetskrafterna något helt annat än den samhälleliga kraft, som utvecklas, när många arbetare samtidigt deltar i samma odelade operation, t.ex. när en tyngd skall lyftas, en vev vridas runt eller ett hinder röjas ur vägen.[14] Den enskilde kan antingen alls inte uppnå samma resultat, som när många samverkar, eller i varje fall endast på mycket längre tid eller i mindre skala. Här rör det sig inte endast om ökning av den individuella produktivkraften genom samverkan utan om skapandet av en produktivkraft, som i och för sig måste vara en masskraft.[15] Bortsett från den nya kraftpotens, som uppstår när många krafter sammansmälter till en totalkraft, åstadkommer redan den sociala kontakten i de flesta produktiva arbeten en tävlan och en säregen stimulering av livsandarna (animal spirits), som ökar den enskildes prestationsförmåga, så att 12 arbetare tillsammans presterar en större totalprodukt under en samlad arbetsdag på 144 timmar, än 12 enskilda arbetare skulle åstadkomma, om de arbetade var för sig i 12 timmar, eller en arbetare kunde prestera, om han arbetade 12 dagar i sträck.[16] Detta beror på att människan av naturen är, om inte, som Aristoteles menar, ett politiskt djur,[17] så i varje fall ett socialt djur. Även om respektive arbetare utför samma slags eller liknande arbete, kan det arbete som var och en utför ändå utgöra ett självständigt led i totalarbetet, och samverkan kan leda till att arbetsföremålet genomlöper de olika momenten i arbetsprocessen fortare, än vad som annars skulle varit fallet. Om t.ex. murare bildar kedja för att langa tegel från foten av en ställning till toppen, så utför var och en av dem samma sak, men ändå utgör de enskilda arbetsmomenten kontinuerliga delar av en totalförrättning, särskilda faser som varje tegelsten måste genomlöpa under arbetsprocessen, och varigenom de 12 arbetarna tillsammans fortare skickar upp stenarna till toppen, än en enskild arbetare kunde göra genom att springa upp och ner på ställningen.[18] Arbetsföremålet kommer fram på kortare tid. Å andra sidan äger ett samarbete rum, när t.ex. mureriet samtidigt utföres på olika sidor av byggnaden, fastän de samverkande arbetarna utför samma eller liknande arbete. Den kombinerade arbetsdagen på 144 timmar, som samtidigt bearbetar arbetsföremålet från olika sidor, frambringar totalprodukten snabbare än 12 arbetare som arbetar mer eller mindre självständigt och utför sitt arbete ensidigt, emedan den kombinerade arbetaren eller totalarbetaren har ögon och händer både fram och bak och på sätt och vis är allestädes närvarande. Olika delar av produkten framväxer samtidigt. Vi har haft som förutsättning, att de många som samarbetar utför samma eller liknande arbete, emedan detta är den enklaste formen för samarbete, samtidigt som det också spelar en stor roll i de högst utbildade formerna av samverkan. Om det gäller en komplicerad arbetsprocess, så möjliggör samarbetet dessutom, att uppgifterna kan fördelas mellan arbetarna, varigenom uppnås att de olika arbetsmomenten kan utföras samtidigt och produkten alltså framställas på kortare tid än som annars vore möjligt.[19] I många produktionsgrenar är arbetsprocessen av en sådan art, att bestämda arbetsresultat måste uppnås vid bestämda kritiska tidpunkter. Om t.ex. en fårhjord skall klippas eller ett sädesfält skördas, så beror både produktens mängd och dess kvalitet av att arbetet börjar på en viss tid och avslutas på en viss tid. Den tidsperiod, då arbetsprocessen får äga rum, är i sådana fall bestämd på förhand, som t.ex. vid sillfiske. Den enskilde kan ur en dag inte få ut mer än en arbetsdag på, låt oss säga 12 timmar, men när 100 personer samarbetar, växer en 12-timmarsdag till en arbetsdag på 1.200 timmar. Den begränsade arbetstiden kompenseras genom storleken av den arbetsmängd, som i det avgörande ögonblicket kastas in i produktionen.[20] Att resultatet kommer i rätt tid, beror här på att många sammansatta arbetsdagar samtidigt användes, och nyttoeffektens storlek är beroende av arbetarantalet, vilket dock alltid är mindre än det antal, som skulle behövas, om de arbetade var för sig och ändå tillsammans skulle uppnå samma resultat. Emedan detta slags samverkan saknas, går varje år en mängd spannmål till spillo i USA:s väststater, och i de delar av Indien, där engelskt välde har förstört de gamla samhällsformerna, ödslas årligen en mängd bomull bort.[21] Det finns arbetsuppgifter, som endast kan lösas genom samverkan, redan på grund av arbetets utsträckning i rummet, enär samverkan gör det möjligt att utvidga arbetsfältet. Detta är t.ex. fallet, när det gäller torrläggningsföretag, dammbyggnader, bevattningssystem, kanaler, gator, järnvägar osv. Men samverkan ger också betingelserna för att en verksamhet kan samlas på ett mindre område än tidigare, i förhållande till produktionens omfattning. Denna koncentration i rummet av produktionen, samtidigt som dess verkningskrets utvidgas, gör det möjligt att inbespara en mängd improduktiva kostnader (faux faris [k]) genom att arbetarna bringas i närmare kontakt med varandra, de olika arbetsprocesserna sammanföres och produktionsmedlen koncentreras.[22] Jämfört med en lika stor summa enstaka individuella arbetsdagar producerar den sammansatta arbetsdagen större mängder bruksvärden och minskar därigenom den arbetstid, som är nödvändig för att uppnå en bestämd nyttoeffekt. ökningen av arbetets produktivkraft kan ha de mest skiftande orsaker. Den kan bero på att arbetets mekaniska kraftverkan har ökat, eller att arbetsuppgifterna omfattar ett större område än förut, eller att produktionsfältet minskas i förhållande till de uppnådda resultaten, eller att mycket arbete under kort tid sättes i rörelse på den kritiska tidpunkten, eller att den enskildes tävlingslust väckes och hans livsandar stimuleras, eller att arbetet blir kontinuerligt och mångsidigt genom att många utför liknande arbete samtidigt, eller att olika arbeten utföres samtidigt, eller att produktionsmedel inbesparas genom att användas gemensamt, eller att individuellt arbete får karaktären av samhälleligt genomsnittsarbete. Vilka av dessa faktorer det än är, som omedelbart gör sig gällande, så är den ökade produktivkraften, som beror på de mångas samarbete, under alla förhållanden arbetets samhälleliga produktivkraft eller det samhälleliga arbetets produktivkraft. Denna uppstår ur själva samarbetet. I den planmässiga samverkan med andra frigör sig arbetaren från sin individuella begränsning och utvecklar sina artbestämda egenskaper.[23] Om arbetare inte omedelbart kan samverka utan att vara tillsammans, om det alltså är en betingelse för deras samarbete att de är samlade på ett ställe, så kan lönarbetare inte samarbeta, utan att samma kapital, samme kapitalist använder dem, alltså samtidigt köper deras arbetskrafter. Totalvärdet av dessa arbetskrafter eller arbetslönen för en dag, en vecka osv. måste därför vara samlat i kapitalistens ficka, innan arbetskrafterna själva kan förenas i produktionsprocessen. Att betala 300 arbetare på en gång, om också endast för en dag, kräver större kapitalutlägg än att betala några få arbetare vecka efter vecka under hela året. Antalet samverkande arbetare eller samverkans utvecklingsstadium beror alltså först och främst på storleken av det kapital, som den enskilde kapitalisten kan lägga ut för inköp av arbetskraft, dvs. av den omfattning i vilken varje kapitalist förfogar över många arbetares existensmedel. Det förhåller sig på liknande sätt med det konstanta som med det variabla kapitalet. Utlägget för råmaterial är t.ex. 30 gånger så stort för den ende kapitalisten, som sysselsätter 300 arbetare, som för var och en av de 30 kapitalister, som sysselsätter vardera 10 arbetare. Mängden och värdet av de arbetsmedel, som användes gemensamt, växer visserligen inte i samma grad som arbetarantalet, men de växer högst avsevärt. Det är alltså en materiell betingelse för samverkan mellan lönarbetare, att större mängder produktionsmedel är samlade i enskilda kapitalisters hand, och samverkans omfång eller produktionens utvecklingsgrad beror på omfånget av denna koncentration. Vi har tidigare påvisat, att det individuella kapitalet måste ha nått en viss storlek, för att antalet arbetare som utnyttjas och därmed mängden av det mervärde, som frambringas, skall bli tillräckligt för att befria kapitalisten från kroppsarbete och därigenom förvandla småföretagaren till kapitalist och sålunda formellt etablera kapitalförhållandet. Det visar sig nu, att kapitalet måste ha nått en bestämd storlek, för att de många splittrade och inbördes oberoende, individuella arbetsprocesserna skall kunna förvandlas till en kombinerad samhällelig arbetsprocess. På liknande sätt tycktes kapitalets herradöme över arbetet ursprungligen endast vara en formell följd av att arbetaren arbetar för och under kapitalisten i stället för att arbeta åt sig själv. Genom många lönarbetares samverkan utvecklas kapitalets herravälde till en nödvändig betingelse, för att arbetsprocessen överhuvud skall kunna utföras, alltså till en verklig produktionsbetingelse. Kapitalistens ledning av produktionen blir nu lika oundgänglig som generalens befäl på slagfältet. Allt direkt samhälleligt eller kollektivt arbete i större skala har i högre eller lägre grad behov av en ledning, som förmedlar kontakten mellan de olika verksamheterna och ansvarar för de allmänna funktioner, som uppstår i en produktiv verksamhet som drives av många gemensamt, i motsats till självständigt individuellt arbete. En enskild violinist dirigerar sig själv, men en orkester behöver en kapellmästare Denna funktion att leda, övervaka och förmedla blir en kapitalets funktion, så snart det underordnade arbetet blir en samverkan. När kapitalet utför denna funktion, får arbetsledningen specifika karaktärsdrag. Den kapitalistiska produktionsprocessens drivande motiv och bestämmande syfte är först och främst största möjliga värdeökning av kapitalet,[24] dvs. största möjliga produktion av mervärde, alltså största möjliga exploatering av arbetskraften genom kapitalisten. Med antalet arbetare, som samma kapital sysselsätter, växer deras motstånd och därmed med nödvändighet även det tryck, som kapitalet utövar för att övervinna detta motstånd. Kapitalistens ledning av arbetsprocessen är inte endast en speciell funktion, som tillfaller honom till följd av den samhälleliga arbetsprocessens beskaffenhet, utan hans ledning tjänar samtidigt det syftet att exploatera den samhälleliga arbetsprocessen och medför därför oundvikligen ett motsatsförhållande mellan exploatören och de exploaterade. Med omfånget av produktionsmedlen, denna främmande egendom, som lönarbetaren ställes inför, växer också nödvändigheten att kontrollera den fackmässiga användningen av produktionsmedlen.[25] Lönarbetarnas samverkan är vidare ett verk av det kapital, som använder dem samtidigt. Sammanhanget mellan deras funktioner och deras enhet som produktiv organism ligger utanför dem själva, i kapitalet, som för dem tillsammans och håller dem tillsammans. Sammanhanget mellan deras arbeten möter dem därför ideellt som kapitalistens plan, praktiskt som hans auktoritet, som en främmande viljas makt som underordnar deras verksamhet sina syften. Medan den kapitalistiska ledningen har ett dubbelt innehåll, emedan den produktionsprocess som den leder är dubbelsidig, å ena sidan en samhällelig arbetsprocess för framställning av produkter och å andra sidan kapitalets värdeökningsprocess, så är den till formen despotisk. Med utveckling av samverkan i större skala utvecklar denna despotism sina egenartade former. Liksom kapitalisten frigöres från kroppsarbete, först när hans kapital har nått den minimistorlek, som är förutsättningen för att den egentliga kapitalistiska produktionen kan börja, frigör han sig på ett senare utvecklingsstadium även från det arbete, som är förknippat med att omedelbart övervaka och leda den enskilde arbetaren och arbetargruppen, genom att han överför denna funktion till en särskild sorts lönarbetare. Liksom en arme måste ha officerare, behöver en arbetsstyrka, som samverkar under samma kapital, industriella officerare (direktörer, managers) och underofficerare (förmän, foreman, overlookers, contremaîtres), som under arbetsprocessen för befälet i kapitalets namn. Kontrollantskapet utvecklas till att bli deras uteslutande funktion. Vid jämförelsen mellan självägande bönders eller självständiga hantverkares produktionssätt och den på slaveri baserade plantagehushållningen räknar nationalekonomen detta kontrollarbete till produktionens faux frais.[2627] När han studerar den kapitalistiska produktionen, identifierar han däremot den arbetsledning, som är en nödvändig följd av arbetsprocessens samhälleliga natur, med den arbetsledning, vars uppgift härledes från arbetsprocessens motsatta sida, dess kapitalistiska karaktär.[28] Kapitalisten är inte kapitalist, för att han är industriell ledare, utan han blir industrichef, därför att han är kapitalist. överbefälet i industrin blir ett attribut till kapitalet, liksom under feodaltiden överbefälet i krig och domsrätten var attribut till jordegendomen.[29] Arbetaren är ägare av sin arbetskraft, så länge han som dess säljare köpslår med kapitalisten, och han kan endast sälja vad han äger, sin egen personliga arbetskraft. Detta förhållande ändras inte på något sätt därav, att kapitalisten köper 100 arbetskrafter i stället för en eller avslutar kontrakt med 100 inbördes oberoende arbetare i stället för med en enstaka. Han kan använda de 100 arbetarna utan att låta dem samarbeta. Kapitalisten betalar därför värdet av de 100 självständiga arbetskrafterna, men han betalar inte för dessa 100 arbetskrafters kombinerade arbetskraft. Som oberoende personer är arbetarna isolerade från varandra och träder i förhållande till ett och samma kapital men inte till varandra. Deras samverkan börjar först i arbetsprocessen, men där har de redan upphört att tillhöra sig själva. I och med inträdet däri är de införlivade med kapitalet. Som samverkande, som delar i en verksam organism, är de själva endast en kapitalets speciella existensform. Den produktivkraft, som arbetaren utvecklar som samhällelig arbetare, är därför kapitalets produktivkraft. Arbetets samhälleliga produktivkraft utvecklas utan vederlag, så snart arbetarna är ställda under bestämda betingelser, och kapitalet ställer dem under dessa betingelser. Då arbetets samhälleliga produktivkraft inte kostar kapitalet något, medan å andra sidan arbetaren inte kan utveckla den, innan hans arbete tillhör kapitalet, förefaller den att vara en produktivkraft, som kapitalet äger av naturen, som dess inneboende produktivkraft. Den enkla samverkans effekt visar sig i väldig skala i de monumentalverk, som de gamla asiaterna, egypterna, etruskerna m.fl. har skapat.
"Det hände i gångna tider, att dessa asiatiska stater, sedan de hade betalat sina civila och militära utgifter, fann att de ägde ett överskott av livsmedel, som de kunde använda för att frambringa praktfulla och nyttiga verk. Deras makt över nästan hela den befolkning, som inte var jordbrukare, och monarkens och prästerskapets uteslutande bestämmanderätt över livsmedelsöverskottet satte dem i stånd att bygga de mäktiga monument, som de fyllde landet med [...] Det var nästan uteslutande genom ödslande användning av mänsklig arbetskraft som de kolossala statyerna och de enorma stenblocken kunde flyttas, en transport som väcker förundran-arbetarnas antal och arbetets koncentration var tillräckliga. På samma sätt ser vi mäktiga korallrev växa upp till öar från oceandjupen och till slut bilda fast land, ehuru varje enskild avlagrare (depositary) är försvinnande liten, svag och anspråkslös. Arbetarna i en asiatisk monarki har föga att sätta till i arbetet utom sina individuella kroppsliga ansträngningar, men deras antal är deras styrka, och makten att härska över dessa massor gav upphov till dessa jätteverk. Det var koncentrationen på en eller några få händer av de inkomster, varav arbetarna lever, som möjliggjorde sådana företag."[30]
Denna makt, som asiatiska och egyptiska kungar eller etruskiska teokrater [k] hade, har i det moderna samhället överflyttats på kapitalisten, antingen han nu uppträder som enskild kapitalist eller, såsom i aktiebolagen, som kombinerad kapitalist. Samverkan i arbetsprocessen, så som den utformats i den mänskliga kulturens begynnelse, hos jägarfolk[31] eller t.ex. i de indiska kommunernas jordbruk, beror å ena sidan på kollektivt ägande av produktionsmedlen, å andra sidan på det förhållandet, att den enskilde individen ännu inte har lösslitit sig från stammen och samhället, lika litet som det enskilda biet från bisamhället. Bägge skiljer sig från den kapitalistiska samverkan. Den sporadiska användningen av samverkan i stor skala i den antika världen, under medeltiden och i vår tids kolonier beror på omedelbara herre- och slavförhållanden. Förutsättningen för den kapitalistiska formen är däremot den frie arbetaren, som säljer sin arbetskraft till kapitalet. Historiskt utvecklas den i motsättning till bondehushållningen och det oavhängiga hantverket, oavsett om detta är skråmässigt organiserat eller inte.[32] I förhållande till dem ter sig den kapitalistiska samverkan inte som en bestämd historisk form för samverkan, utan i stället synes samverkan själv vara en säregenhet för den kapitalistiska produktionsprocessen och ett av dess historiska kännetecken. Liksom den samhälleliga produktivkraft, som samverkan utvecklar, framträder som kapitalets produktivkraft, så framträder också samverkan själv som en specifik form av den kapitalistiska produktionsprocessen i motsats till den enskilde, oavhängige arbetarens eller småföretagarens produktionsprocess. Detta är den första ändring, som arbetsprocessen undergår, när kapitalet tar makten över den. Denna förändring sker av sig själv. Dess förutsättning, samtidig sysselsättning av ett större antal lönarbetare i samma arbetsprocess, är utgångspunkten för den kapitalistiska produktionen och sammanfaller med själva kapitalets uppkomst. A ena sidan framträder det kapitalistiska produktionssättet som en historiskt nödvändig förutsättning för arbetsprocessens förvandling till en samhällelig process. Å andra sidan visar det sig, att arbetsprocessens samhälleliga form, som ökar arbetets produktivkraft, är en metod som kapitalet använder för att kunna exploatera arbetsprocessen och utvinna större profit. I den elementära form, som vi hittills har betraktat, sammanfaller samverkan med produktion i större skala men bildar ingen fast, karakteristisk form för en bestämd utvecklingsperiod i det kapitalistiska produktionssättet. På sin höjd synes det tillnärmelsevis vara fallet i manufakturens ännu hantverksmässiga begynnelse[33] och för det slags storjordbruk, som motsvarar manufakturperioden och som skiljer sig från bondehushållningen väsentligen därigenom, att arbetarantalet och mängden på en hand samlade produktionsmedel är större. Den enkla samverkan är ännu förhärskande i de produktionsgrenar, där kapitalet opererar i stor skala, men utan att arbetsdelning eller maskineri spelar någon betydande roll. Samverkan förblir grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet, även om det enkla samarbetet uppträder som en speciell form av samarbete vid sidan av andra, mera utvecklade former.
Den samverkan, som beror på arbetsdelning, får sin klassiska form i manufakturen. Den är den kapitalistiska produktionens förhärskande och karakteristiska form under den egentliga manufakturperioden, som varar ungefär från mitten av 1500-talet till sista tredjedelen av 1700-talet.
Manufakturen uppstår på två olika sätt. Antingen samlas i en verkstad under ledning av en och samma kapitalist arbetare från olikartade, självständiga hantverk, vilka alla måste bearbeta samma produkt, innan den blir färdig. En droska var t.ex. samprodukten av ett stort antal oavhängiga hantverkares arbeten, vagnmakare, sadelmakare, skräddare, klensmed, gördelmakare, svarvare, snörmakare, glasmästare, målare, lackerare, förgyllare etc. Vagnmanufakturen samlar alla dessa olika hantverkare i en arbetslokal, där de samtidigt arbetar hand i hand. Man kan visserligen inte förgylla en landå, förrän den är tillverkad, men om flera tillverkas samtidigt, kan en del ständigt undergå förgyllning, medan en annan del genomlöper ett tidigare stadium i produktionsprocessen. Så långt står vi ännu på det enkla samarbetets grund, där man tar materialet och människorna som man finner dem. Emellertid inträder snart en väsentlig förändring, Klensmeder, skräddare, sadelmakare osv., som endast sysslar med att tillverka vagnar, förlorar så småningom med vanan också färdigheten att utföra sitt gamla hantverk i full utsträckning. Å andra sidan får deras mera ensidiga arbete nu den ändamålsenligaste formen inom sitt begränsade område. Vagnmanufakturen framträdde ursprungligen i en mängd specialarbeten, som vart och ett blev en arbetares uteslutande funktion, och vagnen som helhet framställdes nu i samarbete mellan dessa specialarbetare. På liknande sätt uppstod tygmanufakturen och en hel rad andra manufakturer ur kombinationen av olika hantverk under samma kapital.[34] Men manufakturen uppstår också på rakt motsatta sättet. Många hantverkare, som utför samma eller likartat arbete, t.ex. framställer papper eller tryckstilar eller nålar, hopsamlas nu av en kapitalist i en verkstad. Detta är samverkan i dess enklaste form. Var och en av dessa hantverkare (kanske med en eller två gesäller) framställer hela varan och utför alltså alla de arbetsmoment, som är nödvändiga för att göra den färdig. De fortsätter att arbeta på det gamla hantverkmässiga sättet. Emellertid leder de yttre förhållandena snart till att den omständigheten, att arbetarna är samlade i en fabrikslokal och utför sitt arbete samtidigt, utnyttjas på ett annat sätt än förr. En större mängd färdiga varor skall t.ex. levereras inom en bestämd tid. Fördenskull blir arbetet fördelat. I stället för att låta den enskilde hantverkaren utföra alla de olika arbetsmomenten efter varandra frigör man de enskilda detaljarbetena från varandra, och varje enskild arbetare utför endast en del av arbetet, medan varan genomlöper många händer. Varje man får utföra ett bestämt detaljarbete, och alla dessa olika specialarbeten utföres samtidigt av de samverkande arbetarna. Denna tillfälliga arbetsfördelning upprepas, visar sina speciella fördelar och utformas så småningom slentrianmässigt till en systematisk arbetsfördelning. Från att vara en självständig hantverkares individuella produkt förvandlas varan till en samhällelig produkt av samarbetande hantverkare, av vilka var och en oavbrutet endast utför en detaljoperation. I Tyskland framställdes papperet av hantverkare, som var och en utförde allt det arbete, som behövdes för att framställa den färdiga varan, medan den holländska pappersmanufakturen utvecklades till en samverkan mellan många delarbetare. Den skråmässiga nålfabrikationen i Nürnberg bildar grundvalen för den engelska nålmanufakturen. Men i Nürnberg utförde samme hantverkare kanske 20 operationer efter varandra, medan i den engelska industrin 20 nålmakare, som arbetade vid sidan av varandra, var och en endast utförde en av dessa 20 operationer. På grundval av erfarenheterna uppdelades dessa ytterligare och isolerades som enskilda arbetares självständiga funktioner. Manufakturens ursprung, dess utveckling ur hantverket, har alltså följt två linjer. A ena sidan har den sitt ursprung i en kombination av olikartade, självständiga hantverk, som förlorar sin självständighet och blir ensidiga till den grad, att de endast utgör deloperationer, som kompletterar varandra, i en och samma varas produktionsprocess. Å andra sidan uppstår manufakturen ur samarbetet mellan hantverkare från samma fack, varvid den upplöser det individuella hantverket i dess olika detaljmoment, isolerar dem och gör dem självständiga till den grad, att vart och ett av dem blir en särskild arbetares uteslutande funktion. Manufakturen inför således å ena sidan arbetsdelning i produktionsprocessen eller vidareutvecklar arbetsdelningen, å andra sidan kombinerar den hantverk, som tidigare var skilda. Men vilken utgångspunkten än är, så är slutresultatet det samma-en produktionsmekanism, vars organ är människor. För att kunna förstå arbetsdelningen i manufakturen är det väsentligt att fasthålla följande: Analysen av produktionsprocessens olika avsnitt sammanfaller här helt och hållet med upplösningen av den motsvarande hantverksmässiga verksamheten i dess deloperationer. Men antingen den är sammansatt eller enkel, förblir verksamheten hantverksmässig och därför beroende av den enskilde arbetarens kraft, skicklighet, snabbhet och säkerhet i hanterandet av sina verktyg. Hantverket förblir grundvalen. Denna begränsade tekniska grundval utesluter en verkligt vetenskaplig analys av produktionsprocessen, då varje enskild operation, som produkten genomgår, måste kunna utföras som hantverksmässigt arbete. Just emedan den hantverksmässiga skickligheten sålunda förblir produktionsprocessens grundval, blir här varje arbetare bunden till en specialfunktion, och hans arbetskraft blir, så länge han lever, ett organ för denna specialfunktion. Slutligen är denna arbetsdelning ett särskilt slags samverkan, och många av dess fördelar beror på samverkans allmänna väsen, inte på den speciella form, som det får i manufakturen.
Undersöker vi saken närmare, så står det för det första ganska klart, att en arbetare, som hela livet igenom utför samma enkla detaljarbete, därvid får hela sin kropp förvandlad till en ensidig, automatisk organism, samtidigt som han uppnår en betydligt högre arbetstakt än den hantverkare, som omväxlande skall utföra en hel rad operationer. Men den sammansatte totalarbetaren, som är manufakturens levande mekanism, består av idel sådana ensidiga delarbetare. Produkterna framställes därför på kortare tid än i det självständiga hantverket, dvs. arbetets produktivkraft stegras.[35] Dessutom förbättras delarbetets metoder, sedan varje enskilt delarbete har blivit en mans självständiga funktion. När samma begränsade verksamhet ständigt upprepas och uppmärksamheten koncentreras på detta begränsade arbete, blir följden, att arbetaren av erfarenheten lär sig att uppnå den åsyftade nyttoeffekten med minsta möjliga kraftansträngning. Då emellertid olika arbetargenerationer alltid lever tillsammans och arbetar tillsammans i samma manufakturer, samlas, bevaras och vidarebefordras snart de tekniska konstgrepp, som man har lärt sig.[36]
Manufakturen skapar i själva verket detaljarbetarens skicklighet genom att föra in i verkstaden den naturliga yrkesuppdelning, som redan fanns i samhället, reproducera den och systematiskt utveckla den till dess yttersta gräns. Delarbetets förvandling till den enskilda människans livsuppgift motsvarar å andra sidan äldre samhällsformers benägenhet att göra alla yrken ärftliga, förstena dem i kaster eller snöra in dem i skrån, när bestämda historiska förhållanden hade medfört tendenser till ombytlighet hos de enskilda individerna, något som strider mot kastväsendet. Kaster och skrån uppkommer på grund av samma naturlagar, som reglerar växternas och djurens uppdelning i arter och underarter, endast med den skillnaden, att kasternas ärftlighet och skrånas isolering dekreteras som en samhällelig lag på ett bestämt historiskt utvecklingsstadium.[37]
"Muslinet från Dakka har aldrig överträffats i finhet, kattun och andra tyger från Koromandel aldrig i fråga om elegans och varaktiga färger. Och ändå framställes de utan kapital, maskineri, arbetsdelning eller något annat av de medel, som ger den europeiska fabrikationen så många fördelar. Vävaren är en ensamt arbetande man, som tillverkar väven på beställning av en kund, och hans vävstol är av enklaste konstruktion, ibland endast bestående av grovt sammanfogade trästänger. Han äger inte ens någon anordning att rulla upp varpen på, och därför måste väven utsträckas i hela sin längd, varvid den blir så ohanterlig och lång, att den inte rymmes i vävarens hydda. Han måste därför utföra sitt arbete i fria luften, där det avbrytes av varje väderleksförsämring."[38]
Det är den speciella skicklighet, som hopats och gått i arv från far till son, från generation till generation, som här kulminerar i hinduens virtuositet. Och ändå är den indiske vävarens arbete av mycket komplicerad art i jämförelse med de flesta manufakturarbetares. En hantverkare, som utför alla de olika arbetsmoment, som är nödvändiga för att framställa en produkt, måste ibland byta plats, ibland byta verktyg. Växlingen från ett arbete till ett annat avbryter arbetets jämna rytm och bildar liksom sprickor i hans arbetsdag. Dessa sprickor pressas ihop, så snart han hela dagen utför samma arbete, eller de försvinner, i den mån ombyten av arbetsmoment blir sällsyntare. Den stegrade produktiviteten beror här antingen på större förbrukning av arbetskraft pr tidsenhet, dvs. ökad arbetsintensitet, eller på inskränkning i förbrukningen av improduktiv arbetskraft. Det överskott av kraftförbrukning, som varje övergång från vila till arbete kräver, kompenseras genom att arbetet oavbrutet hålles i gång under längre tidsperioder. Å andra sidan nedsätter det enformiga arbetet den andliga spänst, som endast kan finna vila och stimulans i en omväxlande verksamhet. Arbetets produktivitet är inte endast beroende av arbetarens skicklighet utan också av verktygens beskaffenhet. Verktyg av samma slag, t.ex. skär-, borr-, stöt- och slagverktyg, användes i olika arbetsprocesser, och i samma arbetsprocess kan samma verktyg tjäna olika ändamål. När de olika operationerna i en arbetsprocess blir skilda från varandra och varje deloperation får en så ändamålsenlig och därför så speciell form som möjligt i delarbetarens hand, blir dock förändringar nödvändiga i de verktyg, som tidigare användes för olika ändamål. På vilka sätt verktygen bör förändras, framgår av de erfarenheter som gjorts beträffande den gamla formens speciella brister. Differentiering av verktygen, varvid redskap av samma slag får speciella, fasta former för varje särskild användning, och en specialisering, där varje enkelt redskap endast fyller en speciell uppgift i en bestämd delarbetares hand, är karakteristiska för manufakturen. Enbart i Birmingham tillverkar man omkring 500 slags hammare, av vilka var och en är avsedd för en speciell produktionsprocess, medan flera olika typer dessutom ofta är avsedda för olika operationer i samma produktionsprocess. Manufakturperioden förenklar, förbättrar och mångfaldigar arbetsverktygen genom att anpassa dem till delarbetarens särskilda funktioner.[39] Den skapar dessutom en av de materiella betingelserna för maskineriet, som består av en kombination av flera enkla arbetsredskap. Detaljarbetaren och hans verktyg utgör manufakturens enkla beståndsdelar. Vi skall nu studera manufakturen som helhet.
Manufakturen har två grundformer, vilka trots tillfällig sammansmältning är av två väsentligt olika slag och i synnerhet spelar olika roller, då manufakturen senare förvandlas till maskinellt bedriven storindustri. Denna dubbelkaraktär bottnar i produktens egen natur. Antingen bildas den genom ett rent mekaniskt hopfogande av självständiga delprodukter, eller också har den fått sin färdiga gestalt genom en rad sammanhängande processer och arbetsmoment.
Ett lokomotiv t.ex. består av mer än 5.000 olika delar. Det kan dock inte användas som exempel på det första slaget av egentlig manufaktur, emedan det är en produkt av storindustrin. Ett ur däremot kan tjäna som exempel, och det använde också William Petty, när han ville åskådliggöra den manufakturmässiga arbetsdelningen. Från att ha varit en individuell produkt av en Nürnberghantverkare förvandlas uret till en samhällelig produkt av en hel rad delarbetare, såsom råverksmakare, urfjädermakare, urtavelmakare, spiralfjädermakare, sten- och rubinhävarmsmakare, visaremakare, boettmakare, skruvmakare, förgyllare, samt många underavdelningar, som t.ex. hjulmakare (mässings- och stålhjul skilda), drivmakare, acheveur de pignon (fäster hjulen vid dreven, polerar stenarna osv.), tappmakare, planteur de finissage (sätter in olika hjul och driv i verket), finisseur de barillet (skär kugghjul, dimensionerar hål, härdar ställ- och spärranordning), gånghaketillverkare, vid cylinderspärrning cylindermakare, kuggkransmakare, oro-(balanshjul-)makare, requettemakare (gör ruckningsanordningen), planteur d'échappement (egentliga spärrhjulmakare); vidare repasseur de barillet (färdiggör fjäderhus och ruckverk), stålpolerare, hjulpolerare, skruvpolerare, siffermakare, bladmakare (kläder kopparn med emalj), fabricant de pendants (gör bara byglarna till fodralet), finisseur de charnière (sätter mässingsstiftet i boettens mitt), faiseur de secret (gör de fjädrar som öppnar boetten), gravör, ciselör, polisseur de boite (boettpolerare) osv., osv., och slutligen repasseuren som sätter ihop hela uret och avlevererar det igångsatt. Endast ett fåtal av urets delar löper genom olika händer, och alla dessa membra disjecta [k] samlas först, när de nått fram till den man, som förenar dem till en mekanisk helhet. Det yttre förhållandet mellan den färdiga produkten och de delar, varav den består, medför i detta fall, liksom i liknande handarbeten, att kombinationen av delarbetare i samma verkstad kommer att bero på rena tillfälligheter. Själva detaljarbetena kan bedrivas som av varandra oberoende hantverk, såsom sker i kantonerna Waadt och Neuchatel, medan det t.ex. i Geneve finns stora urmanufakturer, där de olika delarbetarna direkt samarbetar under ledning av en kapitalist. .Även i det senare fallet tillverkas sällan urtavla, fjäder och boett i själva manufakturen. Den kombinerade manufakturmässiga driften är här endast undantagsvis profitabel, emedan konkurrensen är störst mellan de arbetare, som vill arbeta hemma, och emedan arbetets uppdelning i en mängd oenhetliga processer ger föga utrymme för användning av gemensamma arbetsmedel, varjämte kapitalisten inbesparar kostnader för arbetslokaler osv., när tillverkningen på detta sätt är decentraliserad.[40] Dessa detaljarbetare, vilka arbetar hemma men för en kapitalists (fabrikants, etablisseurs) räkning, har emellertid en helt annan ställning än den självständige hantverkaren, som arbetar för sina egna kunder.[41] Det andra slaget av manufaktur, dess fulländade form, producerar artiklar som genomlöper sammanhängande utvecklingsfaser, en hel rad av olika processer, såsom t.ex. ståltråden i synålstillverkningen, som bearbetas av 72 och t.o.m. upp till 92 olika delarbetare. Såvitt sådan manufaktur sammanbinder hantverk, som ursprungligen var åtskilda, förminskar den också avstånden mellan de olika produktionsfaserna. Det kostar mindre tid och arbete ett flytta produkten från ett arbetsmoment i produktionsprocessen till ett annat.[42] I jämförelse med hantverket ökas på så sätt produktivkraften, och denna fördel beror på manufakturens allmänna samarbetskaraktär. Å andra sidan medför manufakturens säregna princip för arbetsdelning, att de olika produktionsfaserna isoleras och blir självständiga i förhållande till varandra som lika många hantverksmässiga detaljarbeten. Sammanhanget mellan de olika isolerade funktionerna gör det nödvändigt att ständigt förflytta produkten från en arbetare till en annan, från en arbetsprocess till en annan. Från storindustrins ståndpunkt ter sig detta som en karaktäristisk, dyrbar och från manufakturen oskiljbar begränsning.[43] Betraktar man en bestämd mängd råmaterial, t.ex. lump i papperstillverkningen eller ståltråd i nålmanufakturen, så genomlöper råvaran en lång rad produktionsavsnitt i tidsföljd och bearbetas av olika delarbetare fram till det slutliga arbetsresultatet. Betraktar man däremot verkstaden som en helhet, så ser man att råmaterialet samtidigt befinner sig i alla sina produktionsfaser. Den kombinerade totalarbetaren, som består av de många delarbetarna, klipper av ståltråden med en av sina många verktygsbeväpnade händer, medan han med andra händer och verktyg sträcker tråden, spetsar den osv. Produktionsprocessens olika faser följer inte längre efter varandra i tiden utan äger rum samtidigt och vid sidan av varandra. Som följd därav levereras större mängd färdig vara pr tidsenhet.[44] Denna samtidighet beror visserligen på totalprocessens allmänna samarbetande form, men manufakturen tar inte bara betingelserna för samarbete, som den finner dem, utan skapar dem delvis genom att upplösa den hantverksmässiga verksamheten. Å andra sidan uppnås denna samhälleliga organisation av arbetsprocessen, endast genom all varje arbetare bindes vid ett och samma detaljarbete. Då varje detaljarbetares delprodukt endast är ett särskilt utvecklingsstadium av den gemensamma produkten, så levererar den ene arbetaren eller arbetargruppen råmateriel till den andra. Den enes arbetsresultat bildar utgångspunkten för den andres arbete. Den ene arbetaren sysselsätter därför omedelbart den andre. Erfarenheten avgör, hur lång arbetstid som är nödvändig, för att man skall uppnå den nyttighetseffekt som avses med varje detaljarbete, och manufakturens hela mekanism vilar på förutsättningen att ett bestämt resultat skall åstadkommas på en bestämd arbetstid. Endast under denna förutsättning kan de olika arbetsprocesser, som kompletterar varandra, fortgå oavbrutet, samtidigt och vid sidan av varandra. Det är klart, att det förhållande av inbördes omedelbart beroende, som råder mellan varje arbete och därför också mellan varje arbetare, tvingar den enskilde att endast använda den nödvändiga tiden för att utföra arbetet. Därvid åstadkommes en helt annan kontinuitet, likformighet, regelbundenhet och ordning[45] och framförallt en betydligt högre arbetsintensitet än i det oavhängiga hantverket eller t.o.m. i det enkla samarbetet. Att endast använda så mycken tid för framställning av en vara, som är samhälleligt nödvändigt, ter sig i all varuproduktion som ett konkurrensens yttre tvång, eftersom varje enskild producent, ytligt uttryckt, måste sälja sin vara till marknadspriset. Men i manufakturen har det också blivit en teknisk nödvändighet att leverera en bestämd mängd produkter på en given arbetstid.[46] Men olika operationer behöver olika tidslängd och levererar därför på samma tidsenhet olika mängder delprodukter. Om alltså samma arbetare dag efter dag ideligen skall utföra samma arbete, så måste olika många arbetare användas för olika operationer. Om t.ex. i ett stilgjuteri varje gjutare gör 2.000 typer i timmen, varje avbrytare lägger av 4.000 typer och sliparen polerar 8.000 typer i timmen, så måste samtidigt 4 gjutare, 2 avbrytare och 1 slipare vara i arbete. Här återkommer samarbetets princip i dess enklaste form, många samtidigt sysselsatta med likartat arbete, men nu som uttryck för ett organiskt förhållande. Manufakturens arbetsdelning förenklar och mångfaldigar inte endast de organ, som den samhällelige totalarbetaren använder sig av, utan skapar också ett matematiskt fast förhållande mellan storleken av dessa organ, dvs. ett fast förhållande mellan antalet arbetare i var och en av de arbetargrupper, som är sysselsatta med respektive specialarbeten. Samtidigt som den uppdelar arbetet i överensstämmelse med dess art, upprättar den också ett bestämt förhållande mellan antalet arbetare, som sysselsättes i de olika samhälleliga arbetsprocesserna. Om den lämpligaste proportionen mellan delarbetarnas olika grupper är erfarenhetsmässigt fastställd för produktion i en viss skala, så kan man utvidga skalan endast genom att multiplicera varje arbetargrupp.[47] 48Härtill kommer, att samma person kan utföra vissa arbeten lika bra i större som i mindre skala, t.ex. övervakningsarbete, transport av delprodukter från en produktionsfas till en annan osv. Det blir därför fördelaktigt att frigöra dessa funktioner eller fördela dem på särskilda arbetare, först när arbetarnas antal ökar till en viss punkt, men då måste också arbetarantalet öka proportionellt i alla grupper samtidigt. Den enskilda gruppen, eller de arbetare som utför samma delarbete, består av likartade beståndsdelar och bildar ett särskilt organ för produktionsmekanismen som helhet. I åtskilliga manufakturer är dock gruppen själv en förgrenad arbetsorganism, medan totalmekanismen bildas genom upprepning eller mångfaldigande av denna produktiva grundorganism. Vi kan som exempel ta tillverkning av glasflaskor. Den sönderfaller i tre väsentligt olika faser. Först den förberedande fasen, beredning av glassatsen, blandning av sand, kalk osv., och hopsmältningen av ingredienserna till en flytande glasmassa.[49] På detta första stadium i produktionen är åtskilliga delarbetare sysselsatta, likaså i slutskedet, då flaskorna tas ut ur torkugnarna, sorteras, packas osv. Mellan dessa bägge faser ligger den egentliga glasberedningen eller bearbetningen av den flytande glasmassan. Vid mynningen till en glasugn arbetar en grupp, som i England kallas "hole" (hål) och består av en bottle maker (flaskmakare) eller finisher (tillredare), en blower (blåsare), en gatherer (samlare), en putter up (uppläggare) eller whetter off (avslipare) och en taker in (intagare). Dessa fem delarbetare bildar lika många specialorgan i en arbetsorganism, som endast kan arbeta som en enhet, alltså endast kan fungera, när alla fem omedelbart samarbetar. Om ett led fattas i denna sammansatta organism, förlamas den. Samma glasugn har emellertid flera öppningar, i England t.ex. 4-6, som var och en innehåller en smältdegel med flytande glasmassa, och som var och en sysselsätter en arbetargrupp av samma femdelade sammansättning. Uppdelningen av varje enskild grupp beror här direkt på arbetsdelningen,- medan bandet mellan de respektive likartade grupperna är enkelt samarbete i användningen av samma produktionsmedel, här glasugnen, som därmed utnyttjas på ett mera ekonomiskt sätt. En sådan glasugn med sina 4-6 grupper bildar en glashytta, och ett glasbruk omfattar ett flertal sådana hyttor jämte anordningar och arbetare för de inledande och avslutande produktionsfaserna. Medan manufakturen delvis uppkommer genom en förening av olika hantverk, kan den också utvecklas till en förening av olika manufakturer. De större engelska glasbruken t.ex. tillverkar själva sina lersmältdeglar, eftersom det i hög grad beror på deras kvalitet, om produkten skall bli lyckad eller misslyckad. Tillverkningen av produktionsmedel kombineras här med tillverkningen av produkten. Omvänt kan tillverkning av en produkt förbindas med manufakturer, där den själv på nytt tjänstgör som råmaterial, eller med vars produkter den senare sammansätts. Så finner man ibland tillverkning av flintglas kombinerad med glassliperi och gelbgjuteri, det sistnämnda eftersom mässing ofta användes för infattning av åtskilliga slags glasvaror. De olika kombinerade manufakturerna bildar då mer eller mindre åtskilda avdelningar av en samlad manufaktur, samtidigt som det i var och en av dem utföres inbördes oavhängiga produktionsprocesser, var och en med sin egen arbetsdelning. Trots de många fördelar, som den kombinerade manufakturen erbjuder, uppnår den på sin egen grundval ingen verklig teknisk enhet. Denna uppstår först vid dess förvandling till maskinmässig drift. Manufakturperioden, som medvetet uppställer som sitt mål att minska den arbetstid, som krävs i varuproduktionen,[50] utvecklar också sporadiskt användningen av maskiner, särskilt i vissa enkla grundprocesser, där massproduktion är förbunden med stor kraftförbrukning. Så blev t.ex. på ett tidigt stadium inom papperstillverkningen lumpen mald i papperskvarnar, och i gruvindustrin sker malmkrossningen i s.k. pochmühlen (krosskvarnar).[51] Vattenkvarnen, den elementära formen för allt maskineri, har vi tagit i arv från det romerska kejsarrikets dagar.[52] Hantverksperioden gav oss de stora uppfinningarna av kompassen, krutet, boktryckarkonsten och det automatiska uret. I stort sett spelar dock maskinen den underordnade roll, som Adam Smith anvisar den vid sidan av arbetsdelningen.[53] Den sporadiska användningen av maskiner i 17:e århundradet var ändå av stor betydelse, emedan den gav tidens stora matematiker praktiska hållpunkter och impulser att lägga grundvalen för den moderna mekaniken. Manufakturperiodens specifika maskineri är och förblir den av många delarbetare sammansatte totalarbetaren själv. De olika arbetsmoment, som producenten av en vara omväxlande utför, och som sammanflätas i arbetsprocessens helhet, tar honom i anspråk på olika sätt. I det ena fallet måste han prestera mera kraft, i det andra mera händighet, i det tredje mera psykisk uppmärksamhet osv., och samma individ äger inte dessa egenskaper i lika hög grad. Sedan man har skilt isär, frigjort och isolerat de olika arbetsmomenten, blir arbetarna i sin tur i överensstämmelse med sina förhärskande egenskaper indelade, klassificerade och grupperade. Liksom arbetarnas olika naturanlag bildar den grundval, varpå arbetsdelningen bygger, utvecklar manufakturen, när den en gång är införd, arbetskrafter som enligt sin natur endast är användbara i ett ensidigt specialarbete. Alla arbetare i ett företag äger nu gemensamt alla produktiva egenskaper i lika hög grad och använder dem samtidigt på det mest ekonomiska sättet, genom att alla organ är individualiserade i enskilda arbetare eller arbetargrupper, som uteslutande användes i enkla specialarbeten.[54] Delarbetarens ensidighet och t.o.m. hans ofullkomlighet blir faktiskt hans nyttigaste egenskap i hans roll såsom ett element i totalarbetaren.[55] Vanan vid att utföra ett ensidigt arbete förvandlar honom till ett säkert fungerande organ, medan sammanhanget med totalmekanismen tvingar honom att verka med en maskindels regelbundenhet.[56] Då totalarbetarens olika funktioner är enkla eller sammansatta, primitiva eller högt utvecklade, kräver hans organ, de individuella arbetskrafterna, mycket olika grad av utbildning och har därför mycket olika värde. Manufakturen utvecklar därför en hierarki [k] av arbetskrafter med motsvarande rangskala i fråga om arbetslöner. Medan den enskilde arbetaren å ena sidan bindes vid ett ensidigt arbete för hela livet, så anpassas de olika arbetsförrättningarna till den naturliga och förvärvade skickligheten inom denna hierarki.[57] Inom varje produktionsprocess förekommer emellertid vissa enkla handgrepp, som varje människa duger till att utföra, som hon går och står. Även dessa lösgöres nu från sammanhanget med verksamhetens mera innehållsrika moment och stelnar till renodlade specialfunktioner. Manufakturen skapar därför inom varje hantverk, som den får makt över, en klass av s.k. olärda arbetare, som hantverket inte hade någon användning för. Om den ensidiga specialiteten utvecklas till virtuositet på bekostnad av den totala arbetsförmågan, börjar även själva bristen på utbildning att bli en specialitet. Vid sidan av den hierarkiska rangordningen uppträder också den enkla indelningen av arbetarna i kvalificerade och okvalificerade. För de senare bortfaller utbildningskostnaderna helt och hållet, för de förstnämnda sjunker de på grund av det i jämförelse med hantverket förenklade arbetet. I bägge fallen sjunker arbetskraftens värde.[58] Undantag förekommer, i den mån arbetsprocessens uppdelning frambringar nya invecklade arbetsuppgifter, som inte alls eller inte i samma omfattning förekom i hantverksdriften. Arbetskraftens relativa värdeminskning, till följd av att utbildningskostnaderna bortfaller eller minskar, medför omedelbart en snabbare värdeökning av kapitalet, ty allt som förkortar den tid, som är nödvändig för reproduktion av arbetskraften, vidgar utrymmet för merarbetet.
Vi undersökte först manufakturens ursprung, därefter dess enkla element, delarbetaren och hans verktyg, och slutligen totalmekanismen. Vi skall nu i korthet beröra förhållandet mellan arbetsdelningen i manufakturen och den samhälleliga arbetsdelningen, som bildar den allmänna grundvalen för all varuproduktion.
Riktar man endast uppmärksamheten mot själva arbetet, så kan man beteckna den samhälleliga produktionens uppdelning i dess stora huvuddelar, jordbruk, industri osv., som allmän arbetsdelning, uppdelningen av dessa produktionsgrenar i arter och underarter såsom speciell arbetsdelning och arbetsdelningen inom en verkstad som enskild arbetsdelning.[59] Arbetsdelningen inom samhället och individens motsvarande begränsning till speciella yrkesområden utvecklas liksom arbetsdelningen inom manufakturen från motsatta utgångspunkter. Inom en familj,[60] i mera utvecklat skick inom en stam, uppkommer en organisk arbetsdelning, baserad på köns- och åldersskillnaderna, alltså på en rent fysiologisk grundval. Denna arbetsdelning utvidgar sitt område, i den mån samhällets befolkning ökar, och i synnerhet genom konflikten mellan olika stammar och den ena stammens underkuvande av den andra. Å andra sidan uppstår, som tidigare nämnts, byte av arbetsprodukter, när olika familjer, stammar eller samhällen kommer i kontakt med varandra, ty i kulturens begynnelse är det inte privatpersoner utan familjer, stammar osv. som träder i självständiga relationer till varandra. Olika samhällen finner olika slags produktionsmedel och olika slags existensmedel i den omgivande naturen, och deras produktionssätt, levnadssätt och produkter är därför olika. Det är denna organiskt framvuxna olikhet, som leder till att produkterna bytes och därvid förvandlas till varor, när samhällena kommer i kontakt med varandra. Varubytet skapar inte produktionsområdenas olikhet utan sätter dem i förbindelse med varandra och omskapar dem därvid till mer eller mindre inbördes avhängiga led i en samhällelig totalproduktion. Här, å ena sidan, uppstår den samhälleliga arbetsdelningen genom varubytet mellan ursprungligen olika, men ömsesidigt oavhängiga produktionsområden. Där, å andra sidan, bildar den fysiologiska arbetsdelningen utgångspunkten, och då lossnar från varandra de särskilda organen i en omedelbart sammanhängande helhet-en lösgöringsprocess, där varubytet med främmande samhällen ger huvudimpulsen-och de frigör sig till den punkt, där sammanhanget mellan olika arbeten förmedlas genom att produkterna bytes som varor. Det är i ena fallet fråga om att göra det förut självständiga osjälvständigt, i det andra fallet att göra det förut osjälvständiga självständigt. Grundvalen för all utvecklad arbetsdelning, som förmedlas genom varubyte, är skillnaden mellan stad och landsbygd.[61] Man kan säga, att hela samhällets ekonomiska historia avspeglas i utvecklingen av detta motsatsförhållande, som vi dock inte här vidare skall gå in på. Liksom förutsättningen för arbetsdelningen inom manufakturen är, att ett visst antal arbetare samtidigt sysselsättes av samma kapital, är förutsättningen för arbetsdelningen i samhället, att befolkningen har nått en viss storlek och täthet, vilket här motsvarar sammanträngningen av arbetare i samma verkstad.[62] Emellertid är denna befolkningstäthet något relativt. Ett glest befolkat land med högt utvecklade kommunikationsmedel har en tätare befolkning än ett land med större folkmängd men outvecklade kommunikationer. I detta avseende är t.ex. USA:s nordliga stater tätare befolkade än Indien.[63] Då varuproduktionen och varucirkulationen skapar de allmänna förutsättningarna för den kapitalistiska produktionen, är det en betingelse för manufakturmässig arbetsdelning, att arbetsdelningen i själva samhället redan har nått en viss utvecklingsnivå. Å andra sidan återverkar den manufakturmässiga arbetsdelningen på den samhälleliga, utvecklar och mångfaldigar den. Med differentieringen av arbetsverktygen differentieras även mer och mer de yrken, som producerar dessa verktyg.[64] Om den manufakturmässiga driften först erövrar en verksamhet, som tidigare var förbunden med andra som huvud- eller biyrke och utfördes av samma producent, blir de genast åtskilda och inbördes självständiga. Om den erövrar ett särskilt produktionsstadium av en vara, så förvandlas dess olika produktionsstadier till skilda oberoende yrken. Det har redan antytts, att där artikeln endast är en mekaniskt samman satt helhet av delprodukter, kan delarbetena återigen själva bli självständiga som egna hantverk. För att arbetsdelningen skall utvecklas till större fullkomlighet inom en manufaktur, uppdelas ofta en produktionsgren i ett antal delvis helt nya manufakturer, i överensstämmelse med råämnenas olikheter eller de olika sätt, varpå samma råämne kan bearbetas. Så vävdes redan under första hälften av 18:e århundradet enbart i Frankrike över 100 olika slags sidentyger, och i Avignon var det t.ex. bestämt i lag, att "varje lärling alltid skulle ägna sig åt endast en tygsort och inte fick lära sig att förfärdiga flera sorter samtidigt." Den geografiska arbetsdelningen, som binder vissa produktionsgrenar till vissa områden i ett land, fick en ny impuls genom manufakturen, som utnyttjar alla säregenheter.[65] Världsmarknadens utvidgning och kolonialsystem, som tillhör manufakturperiodens allmänna förutsättningar, gav den också ett rikt material för vidare utveckling av arbetsdelningen inom samhället. Här är inte platsen att närmare påvisa, hur arbetsdelningen också bredde ut sig till andra områden av samhällslivet än det ekonomiska och överallt lade grunden till en utveckling av fackväsen, specialisering och den gruppering av människorna, som föranledde redan A. Ferguson, Adam Smiths lärare, att utropa: "Vi skapar en nation av heloter [k], och det finns inte längre några fria människor bland oss."[66] Trots de talrika likheterna och det nära sammanhanget mellan arbetsdelningen i samhället och arbetsdelningen inom en verkstad är dessa bägge olika, inte endast till graden utan också till arten. Likheten synes mest påtaglig och ostridig i de fall, då ett inre band förenar olika produktionsgrenar. Kreatursuppfödaren producerar hudar, garvaren förvandlar hudarna till läder och skomakaren lädret till stövlar. Var och en frambringar här en produkt, som utgör ett led i en samlad produktionsprocess, och den sista färdiga produkten är resultatet av de olika specialarbetena. Härtill kommer de mångfaldiga arbetsgrenar, som levererar produktionsmedel åt boskapsuppfödaren, garvaren och skomakaren. Man kunde nu med Adam Smith inbilla sig, att denna samhälleliga arbetsdelning endast subjektivt skiljer sig från den manufakturmässiga, nämligen för iakttagaren, som i senare fallet ser de mångfaldiga delarbetena samlade i rummet, medan i förra fallet deras utspridning över stora ytor och det stora arbetarantalet i varje specialgren fördunklar sammanhanget.[67] Men vad är det, som åstadkommer sambandet mellan kreatursuppfödarens, garvarens och skomakarens oavhängiga arbeten? Det är, att deras respektive produkter förekommer som varor. Vad är det däremot, som karakteriserar den manufakturmässiga arbetsdelningen? Att delarbetaren inte producerar någon vara.[68] Det är först delarbetarnas gemensamma produkt, som förvandlas till vara.[69] Arbetsdelningen inom samhället förmedlas genom köp och försäljning av olika arbetsgrenars produkter, medan delarbetenas sammanhang i manufakturen förmedlas genom olika arbetskrafters försäljning till samme kapitalist, som använder dem som kombinerad arbetskraft. Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att produktionsmedlen är koncentrerade i en kapitalists hand, arbetsdelningen i samhället däremot att produktionsmedlen är splittrade mellan många inbördes oavhängiga varuproducenter. I stället för den järnhårda lag, som i manufakturen kräver proportionalitet mellan ett bestämt antal arbetare med bestämda funktioner, driver tillfälligheter och slump sitt brokiga spel med varuproducenterna och deras produktionsmedels fördelning mellan de olika samhälleliga arbetsgrenarna. De olika produktionsgrenarna söker visserligen ständigt att komma i jämvikt. Varje varuproducent måste framställa bruksvärden och alltså tillfredsställa ett speciellt samhälleligt behov. Då storleken av dessa behov är olika, förenas behoven och därmed de olika produktionsgrenarna till ett naturligt system, medan å andra sidan varornas värdelag avgör, hur stor del av den disponibla arbetstiden samhället kan använda för produktionen av varje särskild varusort. Men denna tendens att ständigt bevara jämvikten mellan de olika produktionsområdena är ingenting annat än en reaktion mot att jämvikten oupphörligen rubbas. Den vid arbetsdelningen inom verkstaden på förhand och planmässigt följda regeln verkar vid arbetsdelningen inom samhället endast erfarenhetsmässigt som en inre, blind naturlag, som gör sig gällande i marknadsprisernas barometerväxlingar och som betingar varuproducenternas planlösa godtycke. Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att kapitalisten har oinskränkt auktoritet över människorna, som endast utgör delar av en produktionsmekanism, som tillhör honom. Arbetsdelningen i samhället förutsätter inbördes oavhängiga varuproducenter, som inte erkänner någon annan auktoritet än konkurrensen, det tvång som deras ömsesidiga och stridiga intressen utövar mot dem alla-liksom i djurriket allas kamp mot alla[70] [104] mer eller mindre bidrar till att bevara betingelserna för alla arters existens. Samma borgerliga medvetande, som lovprisar arbetsdelningen i manufakturen, arbetarens livslånga bundenhet vid ett detaljarbete och delarbetarens ovillkorliga underordnande under kapitalet-emedan denna arbetsorganisation stegrar dess produktivkraft-brännmärker lika obetingat varje medveten samhällelig kontroll och reglering av den samhälleliga produktionsprocessen som ett ingrepp i den individuelle kapitalistens okränkbara egendomsrättigheter, som en begränsning av hans frihet och suveräna "genialitet". Det är mycket karakteristiskt, att fabrikssystemets begeistrade apologeter [k] inte vet något värre att säga om varje förslag, som tar sikte på allmän, planmässig organisation av det samhälleliga arbetet, än att hela samhället därigenom skulle förvandlas till en fabrik. Den samhälleliga arbetsdelningens anarki och den manufakturmässiga arbetsdelningens despoti betingar varandra i det kapitalistiska produktionssättets samhälle. Äldre samhällsformer uppvisar bilden av planmässig och auktoritetsmässig organisation av det samhälleliga arbetet, där yrkenas specialisering utvecklats organiskt, sedan utkristalliserats och slutligen blivit lagfäst, medan å andra sidan arbetsdelningen inom verkstaden var helt otänkbar under dessa förhållanden eller i varje fall endast kunde utvecklas tillfälligt eller i mindre skala.[71] Dessa uråldriga, små indiska kommuner t.ex., som delvis ännu existerar, vilar på kollektivt ägande av jordarealen, på direkt förbindelse mellan jordbruk och hantverk och på en fast arbetsdelning, som tjänar som plan och grundval, när nya samhällen skall anläggas. De bildar produktionsenheter, som är sig själva nog, och vilkas produktionsområde omfattar från 100 till några tusen acres [k]. Huvuddelen av produkterna framställes för kommunens omedelbara, egna behov, inte som varor, och produktionen är därför oberoende av den arbetsdelning som hör ihop med varubytet och som i det stora hela är vanlig i det indiska samhället. Endast överskottsprodukterna förvandlas till varor, delvis först i statens hand, ty till staten går sedan urminnes tider en bestämd mängd som naturaränta. Olika delar av Indien har olika samhällsformer. I den enklaste formen odlar kommunen jorden kollektivt och fördelar jordbruksprodukterna mellan sina medlemmar, medan varje familj spinner, väver osv. som bisyssla i hemmet. Vid sidan av denna odefinierbara massa finner vi "huvudinvånaren", domare, polis och skatteindrivare i en person; bokhållaren, som sköter jordbrukets räkenskaper och taxerar jordarealen till beskattning; en tredje ämbetsman, som förföljer förbrytare och beskyddar främmande resande samt eskorterar dem från en by till en annan; gränsvakten, som bevakar kommunens gränser mot grannkommunerna; vattenuppsyningsmannen, som för jordbrukets räkning fördelar vattnet ur de gemensamma cisternerna; braminen, som ombesörjer den religiösa kulten; skolmästaren, som lär barnen att skriva i sand och läsa; kalenderbraminen eller astrologen, som anger tiden för sådd och skörd och de lämpliga och olämpliga tiderna för alla slags jordbruksarbeten; en smed och en timmerman, som tillverkar och reparerar alla åkerbruksredskap; krukmakaren, som gör alla kärl som byn behöver; barberaren, tvättaren som håller kläderna rena, silversmeden, här och där en poet som ibland ersätter silversmeden, ibland skolmästaren. Alla dessa underhålles på kommunens bekostnad. Om befolkningen växer, så grundas ett nytt samhälle efter det gamlas mönster på tidigare obrukad mark. Samhällsmekanismen uppvisar planmässig arbetsdelning, men arbetets manufakturmässiga delning är otänkbar, emedan marknaden för smeder, timmermän osv. förblir oförändrad och det på sin höjd kan förekomma två eller tre smeder, krukmakare osv. i stället för en, allt beroende på byarnas storlek.[72] Den lag, som reglerar kommunarbetets delning, verkar här med en naturlags orubbliga auktoritet, medan varje hantverkare, som utför sitt arbete på traditionellt sätt, gör allt arbete som tillhör hans fack, självständigt och utan att erkänna någon auktoritet i sin verkstad. Denna enkla produktionsorganism, dessa självtillräckliga samhällen, som ständigt återuppstår i samma form och blir uppbyggda på samma plats och med samma namn, om de tillfälligt ödelägges,[73] ger oss nyckeln till hemligheten med de asiatiska samhällenas oföränderlighet, som står i så skarp kontrast till de asiatiska staternas beständiga upplösning och omdaning och de oupphörliga dynastiskiftena. Samhällets ekonomiska grundstruktur förblir opåverkad av stormarna i den politiska atmosfären. Genom en långt gående begränsning av det tillåtna antalet gesäller förhindrade skråförordningarna, som redan tidigare påpekats, den enskilde hantverksmästaren att förvandlas till kapitalist. Likaså kunde han endast sysselsätta gesäller i det fack, där han själv var mästare. Skråna värjde sig svartsjukt mot varje övergrepp från köpmanskapitalets sida, det enda fria kapital som de hade att möta. Köpmannen kunde köpa alla varor, men han kunde inte köpa arbetet som vara. Han tolererades endast som förläggare av hantverksprodukter. Om yttre förhållanden framkallade en fortskridande arbetsdelning, så uppdelades de bestående skråna i underavdelningar, eller också bildades nya skrån vid sidan av de gamla, dock utan att olika hantverk samlades i en verkstad. Trots att skråväsendet och utvecklingen av hantverksyrkenas självständighet utgör en del av manufakturperiodens materiella förutsättningar, så utesluter därför skråorganisationen den manufakturmässiga arbetsdelningen. I det stora hela förblev arbetaren och hans produktionsmedel bundna vid varandra som snigeln vid snäckan, och därmed saknades manufakturens första förutsättning, nämligen produktionsmedlens självständighet som kapital i förhållande till arbetaren. Samhällelig arbetsdelning förekommer i de mest olikartade samhällsformer, antingen den förmedlas av varubyte eller inte, men den manufakturmässiga arbetsdelningen är ett alldeles speciellt resultat av det kapitalistiska produktionssättet.
Den ursprungliga utgångspunkten för manufakturen liksom för allt samarbete är, att ett större antal arbetare är samlade under samma kapitals herravälde, medan å andra sidan arbetsdelningen i manufakturen gör det till en teknisk nödvändighet, att arbetarantalet ökar. Det minsta antal arbetare, som en enskild kapitalist måste använda, är nu helt beroende av den föreliggande arbetsdelningen. Å andra sidan kan de fördelar, som är förbundna med en vidare utveckling av arbetsdelningen, endast uppnås genom ökning av arbetarantalet, och det kan endast ske på så sätt, att alla arbetsgrupper utökas i samma proportioner. Men det konstanta kapitalet måste växa samtidigt med det variabla kapitalet. Omfånget av de gemensamma produktionsmedlen, såsom byggnader, ugnar osv., växer, men i synnerhet ökar behovet av råmaterial betydligt fortare än behovet av arbetskraft. Den mängd råmaterial, som under en given tidsperiod förbrukas genom en bestämd arbetsinsats, ökar i samma förhållande som arbetets produktivkraft ökar på grund av arbetsdelningen. Det är därför en lag, som härrör ur manufakturens teknik, att storleken av det kapital, som är nödvändigt i det enskilda företaget, ständigt måste utökas, vilket innebär att de samhälleliga existensmedlen och produktionsmedlen i ökande omfattning förvandlas till kapital.[74]
I manufakturen liksom i det enkla samarbetet är den verksamma arbetsorganismen en existensform för kapitalet. Den samhälleliga produktionsmekanismen, sammansatt av många individuella delarbetare, tillhör kapitalisten. Den produktivkraft, som uppstår ur arbetenas kombination, uppträder därför som en kapitalets produktivkraft. Den egentliga manufakturen tvingar in den förut självständige arbetaren under kapitalets kommando och disciplin men åstadkommer dessutom en rangindelning bland arbetarna själva. Medan det enkla samarbetet i stort sett låter den enskilde fortsätta att arbeta på samma sätt som förut, omskapar manufakturen arbetssättet från grunden och angriper den individuella arbetskraften i roten. Den förkväver arbetarens normala utveckling genom att renodla hans detaljskicklighet och undertrycka en hel värld av produktiva krafter och anlag hos honom, liksom man i La Platastaterna slaktar ner ett helt djur bara för att komma åt dess hud eller dess talg. Det är inte endast så, att de olika delarbetena fördelas mellan olika individer, utan individen själv blir uppdelad, förvandlad till ett automatiskt drivmedel för ett delarbete,[75] och härmed förverkligas Menenius Agrippas vulgära fabel [105], som framställer människan som endast ett fragment av den egna kroppen.[76] Medan arbetaren från början sålde sin arbetskraft till kapitalet, för att han saknade de materiella medlen för att producera varor, så vägrar nu hans egen arbetskraft att göra tjänst, om den inte säljes till kapitalet. Den fungerar nu endast i ett sammanhang, nämligen i kapitalistens verkstad, och detta sammanhang existerar först efter arbetskraftens försäljning. Emedan hans naturliga anlag har utvecklats på ett sådant sätt, att han saknar förmåga att uträtta något på egen hand, kan manufakturarbetaren endast utföra produktivt arbete, när han blir ett tillbehör till kapitalistens verkstad.[77] Liksom det stod skrivet på det utvalda folkets panna, att det var Jehovas egendom, så sätter arbetsdelningen sin stämpel på manufakturarbetaren och brännmärker honom som kapitalets egendom. Om också i liten skala, utvecklar den självständige bonden och hantverkaren kunskaper, insikter och viljestyrka, alldeles som vilden utövar hela krigskonsten som personlig list. Denna energiutveckling har nu verkstaden som helhet lagt under sig. Produktionens andliga potenser framträder på den ena sidan i större skala, emedan de försvinner på många andra punkter. Vad delarbetarna förlorar, samlas i stället bos kapitalet.[78] Det är ett av resultaten av arbetets manufakturmässiga delning, att den materiella produktionsprocessens andliga potenser ställes gentemot den som främmande egendom och behärskande makt. Denna differentieringsprocess börjar i det enkla samarbetet, där kapitalisten framträder gentemot den enskilde arbetaren som den samhälleliga arbetsorganismens enhet och vilja. Den utvecklas vidare i manufakturen, som krymper arbetaren till delarbetare. Den fulländas i storindustrin, som avskiljer vetenskapen som självständig produktionspotens från arbetet och tvingar in den i kapitalets tjänst.[79] I manufakturen är ökningen av totalarbetarens och därmed även kapitalets samhälleliga produktivkraft betingad av att arbetarens individuella produktivkrafter ruineras.
"Okunnigheten är industrins moder, liksom den är vidskepelsens. Eftertanke och fantasi kan ta fel, men den vanemässiga rörelsen av handen eller foten är oberoende av både tanken och fantasin. Manufakturer blomstrar därför bäst, där man mest lyckats befria sig från intellektet, på så sätt att verkstaden kan betraktas som en maskin, vars delar är människor."[80]
I själva verket använde några manufakturer i mitten av 18:e århundradet med förkärlek halvidioter för vissa enkla operationer, som dock innehöll fabrikshemligheter.[81] "Det stora flertalet människors intellekt", säger Adam Smith,
"utvecklas nödvändigtvis ur och i deras vardagsarbete. En person, som förnöter hela sitt liv på att utföra några få enkla handgrepp.. . har inget tillfälle att öva sitt förstånd... Han blir i allmänhet så fördummad och okunnig, som det är möjligt för ett mänskligt kreatur."
Sedan Smith skildrat delarbetarens slöhet, fortsätter han:
"Enformigheten i hans inrutade tillvaro nedsätter naturligtvis också hans andliga tillförsikt [...] Den förstör t.o.m. den fysiska energin och gör honom oduglig att med spänst och uthållighet använda sina krafter utom i den detaljsyssla, som han är utbildad för. Hans skicklighet i denna särskilda specialitet har sålunda förvärvats på bekostnad av hans intellektuella, sociala och stridbara egenskaper. Men i varje industrialiserat och civiliserat samhälle är detta det tillstånd, vari den fattige arbetaren (the labouring poor), dvs. folkets stora flertal, nödvändigt måste sjunka ner."[82]
För att motverka den fullständiga förkrympning, som hotar folkmassan genom arbetsdelningen, rekommenderar Smith folkundervisning genom statens försorg, dock i försiktiga små doser. Hans franske översättare och kommentator, G. Garnier, polemiserar konsekvent mot denna uppfattning, och Garnier blev, som man ju kunde vänta, senator under det första franska kejsardömet. Folkundervisning står i strid med arbetsdelningens viktigaste lagar och skulle innebära "ett angrepp på hela vårt samhällssystem". "Liksom all annan arbetsdelning", säger han,
"blir uppdelningen i kroppsarbete och förståndsarbete[83] mer utpräglad och avgörande, i samma mån som samhället [han använder fullt riktigt denna term som beteckning för kapitalets och jordegendomens stat] blir rikare. Liksom varje annan arbetsdelning är denna ett resultat av tidigare och en orsak till kommande framsteg [...] Skulle regeringen då motarbeta denna arbetsdelning och hejda den i dess naturliga utveckling? Skulle den slösa bort en del av statsinkomsten i ett försök att förvirra och blanda ihop två slags arbete, som strävar efter delning och skilsmässa?"[84]
En viss andlig och lekamlig förkrympning är oskiljbart förbunden med själva den allmänna arbetsdelningen inom samhället. Men då manufakturperioden driver denna samhälleliga uppdelning av arbetsgrenarna betydligt längre, medan å andra sidan först arbetsdelningen i manufakturen angriper individens livskraft i själva roten, så levererar den också först materialet och impulsen till studiet av industrisjukdomarna.[85]
"Att uppdela en människa är att avrätta henne, om hon förtjänar dödsdomen, och att lönnmörda henne, om hon inte förtjänar den. Att uppdela arbetet är att lönnmörda ett folk."[86]
Det samarbete eller den manufaktur som baseras på arbetsdelning, är från början ett resultat av en jämn utveckling. Så snart dess tillvaro har uppnått någon fasthet och bredd, får arbetsdelningen den medvetna, planmässiga och systematiska form, som är typisk för det kapitalistiska produktionssättet. Den egentliga manufakturens historia visar, hur dess karakteristiska arbetsdelning till en början erfarenhetsmässigt, liksom bakom ryggen på de handlande personerna, uppnår sin fackmässiga form. När denna form en gång har stadgat sig, fasthålles den genom traditionens makt, kanske i århundraden, liksom skråhantverket bevarade sina gamla former. Om denna form ändras, så sker det alltid-utom beträffande småsaker-endast som följd av en genomgripande förändring if råga om arbetsverktygen. Den moderna manufakturen- och jag talar här inte om storindustrin, som baseras på maskineri-finner antingen, som t.ex. klädmanufakturen i de stora städer, där den uppstår, sina disjecta membra poetae, [108] redan färdiga och behöver endast samla ihop det kringspridda; eller också faller delningsprincipen av sig själv, i och med att den hantverksmässiga produktionens olika förrättningar (t.ex. vid bokbindning) helt enkelt har anförtrotts uteslutande åt särskilda arbetare. Det kostar inte ens en veckas erfarenhet att i dylika fall finna proportionstalet mellan de arbetare som behövs för varje funktion.[87] Genom att analysera den hantverksmässiga verksamheten, genom specialisering av arbetsverktygen, genom att utbilda delarbetare, gruppera dem och kombinera dem i en totalorganism skapar arbetsdelningen i manufakturen en samhällelig produktionsprocess, delad i arbetsgrupper, som utför olika arbeten, och där de olika gruppernas arbetarantal står i ett planmässigt förhållande till varandra. Manufakturens arbetsdelning skapar med andra ord en bestämd organisation av det samhälleliga arbetet, samtidigt som den utvecklar en ny samhällelig produktivkraft i arbetet. Som specifikt kapitalistisk form för den samhälleliga produktionsprocessen-och på de existerande grundvalarna kunde den endast utvecklas i kapitalistisk form-är manufakturen endast en särskild metod att frambringa relativt mervärde eller en metod som ökar kapitalets möjligheter till värdeökning på arbetarnas bekostnad-vad man kallar samhällelig rikedom, "Wealth of Nations" osv. Den utvecklar inte endast arbetets samhälleliga produktivkraft till kapitalistens i stället för arbetarens fördel, utan den gör det också genom att förkrympa den enskilde arbetaren. Den skapar nya betingelser för kapitalets herravälde över arbetet. Medan den därför å ena sidan framträder som ett historiskt framsteg och ett nödvändigt stadium i samhällets ekonomiska utveckling, är den å andra sidan även ett medel för mer civiliserad och mer raffinerad exploatering. Den politiska ekonomin, vilken uppkom som självständig vetenskap först under manufakturperioden, betraktar överhuvud arbetets samhälleliga delning endast från den manufakturmässiga arbetsdelningens ståndpunkt,[88] som ett medel att framställa flera varor med samma mängd arbete, på så sätt förbilliga varorna och påskynda kapitalets ackumulation. I skarpaste motsats till denna betoning av mängd och bytesvärde riktar den klassiska forntidens författare uppmärksamheten uteslutande mot kvaliteten och bruksvärdet.[89] Genom att uppdela produktionen i samhälleliga produktionsgrenar framställer man bättre varor, människornas olika anlag och talanger utväljer lämpliga verksamhetsområden,[90] och utan begränsning kan man aldrig utföra något betydande.[91] Alltså: både produkten och producenten förbättras genom arbetsdelningen. När den ökade produktmängden tillfälligtvis nämnes, så gäller det alltid ökningen av bruksvärden. Inte en enda stavelse ägnas åt bytesvärdet, åt varornas förbilligande. Denna ståndpunkt, som betonar bruksvärdet, dominerar både hos Platon,[92] som behandlar arbetsdelningen som grundval för klassindelningen i samhället, och hos Xenofon,[93] som med sin karakteristiskt borgerliga instinkt redan kommer arbetsdelningen i en verkstad närmare. Platons republik [112] är, i den mån arbetsdelningen där utvecklas som statens gestaltande princip, endast en ateniensisk idealisering av det egyptiska kastväsendet. F.ö. gäller Egypten även för andra av hans samtida, t.ex. Isokrates,[94] som det industriella mönsterlandet, en position som landet behöll ännu hos den romerska kejsartidens greker.[95] Under den egentliga manufakturperioden, dvs. den period, då manufakturen är det kapitalistiska produktionssättets härskande form, stöter den fullständiga utvecklingen av dess säregna tendenser på många slags hinder. Vi såg visserligen, att manufakturen vid sidan av den hierarkiska uppdelningen av arbetarna också skapar en enkel åtskillnad mellan facklärda och inte facklärda arbetare, men de senares antal begränsas åtskilligt genom de förstnämndas övervägande inflytande. Trots att manufakturen anpassar specialarbetena efter sina levande arbetsorgans olika grad av mognad, kraft och utveckling och därför eftersträvar produktiv utsugning av kvinnor och barn, strandar denna tendens i det stora hela på de manliga arbetarnas vanor och motstånd. Fastän den hantverksmässiga verksamhetens upplösning minskar utbildningskostnaderna och därmed arbetskraftens värde, behövs alltjämt längre utbildningstid för svårare specialarbete, en sak som arbetarna avundsjukt slår vakt om, även där den är överflödig. Vi finner t.ex. i England laws of apprenticeship[96] med deras sjuåriga lärotid i full kraft ända till slutet av manufakturperioden, och de upphävdes först genom storindustrin. Då hantverksskickligheten förblev manufakturens grundval, och då den totalmekanism, med vars hjälp den fungerar, inte består av något annat än arbetarna själva, kämpar kapitalet oupphörligt med arbetarnas insubordination [k]. "Den mänskliga naturens svaghet är så stor", utropar vännen Ure,
"att ju skickligare arbetaren är, desto egensinnigare och svårare att behandla blir han, och följaktligen tillfogar han totalmekanismen svår skada genom sitt nyckfulla lynne." [113][97]
Hela manufakturperioden genljuder därför av klagan över arbetarnas brist på disciplin.[98] Och även om tidens författare inte hade skildrat förhållandena, skulle vi ändå få tillräckligt besked genom sådana enkla fakta, som att kapitalet från 16:e århundradet och fram till storindustrins genombrott hade misslyckats att tvinga manufakturarbetarna att avstå hela sin disponibla arbetstid, och att manufakturerna inte är långlivade utan måste flytta från land till land med arbetarnas ut- och invandringar. "Ordning måste skapas på ena eller andra sättet", utropar år 1770 den flera gånger citerade författaren till "Essay on Trade and Commerce". Ordning! genljuder det 66 år senare från dr Andrew Ure. Det var "ordning" som fattades i den manufaktur, som vilade på "den skolastiska dogmen om arbetsdelningen", och "Arkwright skapade ordningen". Samtidigt förmådde manufakturen varken erövra den samhälleliga produktionen i hela dess omfång eller omforma dess grundval. Den växte upp som ett ekonomiskt konstverk på det breda fundament, som utgjordes av städernas hantverk och den lantliga hemindustrin. På ett bestämt utvecklingsstadium uppstod ett inre motsatsförhållande mellan dess egen trånga ekonomiska bas och de produktionsbehov den själv hade skapat. En av dess mest fulländade skapelser var verkstaden, där man producerade själva arbetsverktygen, i synnerhet de redan då använda, mera komplicerade mekaniska apparaterna. "En sådan verkstad", säger Ure, "uppvisade arbetsdelningen i dess mångfaldiga stadier. Borr, mejsel, svarvstol hade var sina egna arbetare, ordnade hierarkiskt efter graden av skicklighet." Denna produkt av den manufakturmässiga arbetsdelningen producerade å sin sida- maskiner. De upphäver den hantverksmässiga verksamheten som den härskande principen för den samhälleliga produktionen. Så undanröjes å ena sidan den tekniska motiveringen för arbetarens livslånga bundenhet vid en delfunktion. Å andra sidan bortfaller de hinder, som samma princip ännu lade i vägen för kapitalets herravälde.
John Stuart Mill säger i "Den politiska ekonomins principer":
"Det kan ifrågasättas, om alla hittills gjorda mekaniska uppfinningar har lättat den dagliga mödan för någon mänsklig varelse."[99]
Något sådant är inte heller avsikten med det maskineri, som kapitalet använder. Maskineriet skall, liksom varje annan ökning av arbetets produktivkraft, göra varorna billigare och förkorta den del av arbetsdagen, som är nödvändig för arbetarens underhåll, samt förlänga den del av arbetsdagen, som han utan vederlag ger kapitalisten. Maskineriet är ett medel för att producera mervärde.
Produktionssättets omvälvning har i manufakturen arbetskraften, i storindustrin däremot arbetsmedlet som utgångspunkt. Till en början gäller det alltså att undersöka, på vad sätt arbetsmedlet förvandlas från verktyg till maskin, eller varigenom maskinen skiljer sig från hantverksredskapet. Det rör sig här endast om grova, allmänna karaktärsdrag, ty man kan lika litet dra någon skarp gräns mellan de olika avsnitten i samhällets historia som i jordens geologiska utvecklingshistoria. Matematiker och fysiker definierar verktyget som en enkel maskin och maskinen som ett sammansatt verktyg, och man finner här och där engelska ekonomer upprepa detsamma. Man ser inte någon väsentlig skillnad och kallar t.o.m. de enkla mekaniska komponenterna, såsom hävstång, lutande plan, skruv, kil osv., för maskiner.[100] I själva verket består varje maskin av dessa enkla beståndsdelar, hur de än är förklädda och kombinerade. Från ekonomisk ståndpunkt är emellertid denna förklaring oduglig, ty det historiska elementet fattas. Å andra sidan söker man förklara skillnaden mellan verktyg och maskin på så sätt, att vid verktygets användning är människan drivkraften, medan en annan naturkraft, såsom djur, vatten, vind osv., driver maskinen.[101] Följaktligen skulle en med oxar förspänd plog, som förekommer i de mest skilda produktionsepoker, vara en maskin, medan Claussens Circular Loom (rundvävstol), som sättes i rörelse av en enda arbetarhand och tillverkar 96.000 maskor i minuten, bara vore ett verktyg. Ja, samma vävstol vore ett verktyg, om den sattes i rörelse med handen, men en maskin, om den sattes i rörelse med ånga. Då användningen av djurkraft är en av mänsklighetens äldsta uppfinningar, skulle i själva verket maskinproduktionen gå före hantverksproduktionen. När John Wyatt år 1735 konstruerade sin spinnmaskin och därmed inledde 18:e århundradets industriella revolution, nämnde han inte med ett ord, att en åsna i stället för en människa skulle driva maskinen, och ändå fick åsnan den rollen. En maskin "för att spinna utan fingrar", så lydde hans program.[102] Allt utvecklat maskineri består av tre väsentligt olika delar: kraftmaskinen, transmissionsanordningen och slutligen verktygsmaskinen eller arbetsmaskinen. Kraftmaskinen verkar som drivkraft för hela mekanismen. Den frambringar sin egen rörelsekraft, såsom ångmaskinen, den kaloriska maskinen (varmluftmaskinen) [114], elektromagnetiska maskiner osv., eller tar emot impulser från någon redan färdig naturkraft, såsom vattenhjulet från vattenfallet, väderkvarnen från vinden osv. Transmissionsmekanismen, sammansatt av svänghjul, drivaxlar, kugghjul, stänger, linor, remmar av de mest skilda slag, reglerar rörelsen, omvandlar den, när så behövs, t.ex. från pendel- till cirkelrörelse, fördelar den och överför den till verktygsmaskineriet. De två första delarna av mekanismen är till endast för att ge arbetsmaskinen den rörelse, varmed den skall gripa tag ~ arbetsföremålet och förändra det på ett ändamålsenligt sätt. Det är från denna sista del av maskineriet, från arbetsmaskinen, som 18:e århundradets industriella revolution utgår. Den utgör än i dag utgångspunkten, när hantverksdrift eller manufakturdrift omvandlas till maskindrift. Om vi nu närmare betraktar verktygsmaskinen eller den egentliga arbetsmaskinen, så återfinner vi i det stora hela de apparater och verktyg, som hantverkaren eller manufakturarbetaren använder, även om formen ofta är mycket förändrad. Men nu är det verktyg för en maskin eller ett mekaniskt verktyg i stället för ett verktyg för en människa. Antingen är hela maskinen endast en mer eller mindre förändrad upplaga av det gamla hantverksredskapet, som t.ex. den automatiska vävstolen,[103] eller också är de redskap, som har anbragts på arbetsmaskinen, gamla bekanta, såsom spindlarna på spinnmaskinen, nålarna i strumpstickningsmaskinen, sågbladen i maskinsågen, knivarna i hackmaskinen osv. Skillnaden mellan dessa verktyg och arbetsmaskinens verkliga konstruktion går tillbaka ända till det sätt, varpå de framställes. De produceras nämligen ännu i regel hantverksmässigt eller manufakturmässigt och placeras först senare på arbetsmaskinens stomme, som framställes maskinellt.[104] Arbetsmaskinen är alltså en mekanism, som då den satts i rörelse utför samma operationer med sina verktyg, som arbetaren förr utförde med liknande verktyg. Det spelar ingen roll, om drivkraften nu utgår från människan eller i sin tur kommer från en annan maskin. När det egentliga verktyget överförts från människan till en mekanism, har en maskin trätt i stället för det vanliga verktyget. Även om människan själv förblir den förnämsta motorn, så är skillnaden genast märkbar. Det antal arbetsredskap, som en arbetare samtidigt kan använda, är begränsat genom antalet av hans egna arbetsredskap, hans egna kroppsliga organ. I Tyskland försökte man först låta en spinnare trampa två spinnrockar, alltså samtidigt arbeta med två händer och två fötter. Detta blev för ansträngande. Senare konstruerade man en trampspinnrock med två spindlar, men de spinnvirtuoser, som kunde spinna två trådar samtidigt, var nästan lika sällsynta som människor med två huvuden. "Spinning Jenny" [115] däremot arbetar med 12-18 spindlar, strumpstickningsmaskinen stickar med flera tusen nålar på en gång osv. Det antal verktyg, varmed en arbetsmaskin samtidigt arbetar, är från början frigjort från det organiska hinder, som begränsar en arbetares hantverksredskap. Många hantverksredskap visar i sin yttre form skillnaden mellan människan som rätt och slätt drivkraft och som arbetare, sysselsatt med den egentliga produktionen. På spinnrocken t.ex. verkar foten endast som drivkraft, medan handen, som arbetar med spindeln, drar och tvinnar, utför det egentliga spinnarbetet. Den industriella revolutionen omdanar först just denna sista del av hantverksredskapet och överlåter till en början åt människan den rent mekaniska rollen som drivkraft vid sidan av den nya arbetsuppgiften att övervaka maskinen och reparera dess fel. Sådana verktyg däremot, där människan från början endast tjänstgör som enkel drivkraft, såsom t.ex. då man drar en handkvarn, då man pumpar, då man drar en blåsbälg, då man stöter i en mortel osv.,[105] leder visserligen först till att man använder djur, vatten, vind[106] som drivkrafter. Delvis börjar dylika verktyg att utvecklas till maskiner redan långt före manufakturperioden, och utvecklingen fortfar även under denna period, men den medför ingen revolution av produktionssättet. Att dessa verktyg t.o.m. i sin hantverksmässiga form är maskiner, visar sig under storindustrins period. Pumparna t.ex., som holländarna använde åren 183~37 för att tömma Harlemsjön, var konstruerade enligt samma princip som vanliga pumpar endast med den skillnaden, att deras kolvar drevs av jättestora ångmaskiner i stället för av människohänder. Grovsmedens vanliga och mycket primitiva blåsbälg förvandlas alltjämt ibland i England till mekanisk luftpump, endast genom att man kopplar ihop dess arm med en ångmaskin. Ångmaskinen själv, i den form den hade när den först blev uppfunnen under manufakturperioden mot slutet av 17:e århundradet och fram till början av 80-talet i 18:e århundradet,[107] åstadkom ingen industriell revolution. Det var snarare arbetsmaskinernas tillkomst, som nödvändiggjorde en omdaning av ångmaskinen. När människan endast verkar som drivkraft för en arbetsmaskin i stället för att själv bearbeta arbetsföremålet med sina verktyg, är det en ren tillfällighet, att mänskliga muskler svarar för drivkraften, och de kan ersättas av vind, vatten, ånga osv. Detta utesluter givetvis inte, all en sådan övergång framtvingar stora tekniska förändringar i den mekanism, som ursprungligen endast var konstruerad för mänsklig drivkraft. Nu för tiden konstrueras alla maskiner, som skall göra sig gällande på varumarknaden, såsom symaskiner, degberedningsmaskiner osv., för både manuell och mekanisk drivkraft, om de inte från början är bestämda för en verksamhet som utesluter smådriften. Maskinen, som inleder den industriella revolutionen, ersätter arbetaren, som hanterar ett enstaka verktyg, med en mekanism, som arbetar med en mängd av samma eller liknande verktyg samtidigt och hålles i gång av en enda drivkraft, som kan vara av olika slag.[108] Här har vi maskinen men till att börja med endast som ett enkelt element i den maskinmässiga produktionen. Ökningen av arbetsmaskinernas storlek och antalet samtidigt fungerande verktyg medför behovet av en kraftigare rörelsemekanism och denna i sin tur en starkare drivkraft än den mänskliga muskelkraften, alldeles bortsett, ifrån att människan är ett mycket ofullkomligt instrument för skapandet av likformig och kontinuerlig rörelse. Förutsatt att arbetaren verkar endast som drivkraft, att en maskin alltså har ersatt hans verktyg, så kan naturkrafter nu också ersätta honom som drivkraft. Av alla stora drivkrafter, som manufakturperioden lämnade i arv, var hästen den sämsta, dels emedan den har sitt huvud för sig, dels emedan den är dyrbar och endast kan användas i begränsad omfattning i fabriker.[109] Ändå nyttjades hästen ofta under storindustrins barndom, vilket framgår av samtida agronomers klagomål liksom av det faktum, att termen hästkraft än idag användes som enhet för mekanisk effekt. Vinden var för ostadig och omöjlig att kontrollera, varför användningen av vattenkraft redan under manufakturperioden var betydligt vanligare i England, storindustrins hemland. Redan under 17:e århundradet hade man försökt att driva två par kvarnstenar med ett vattenhjul. Det visade sig nu, att vattenkraften inte förmådde övervinna friktionen i den mera komplicerade transmissionsmekanismen, en av de omständigheter som framtvingade ett noggrannare studium av friktionslagarna. Strävandena att minska ojämnheten i rörelsen, när kvarnarna drevs med svänglar, ledde på samma sätt till teorin för och användningen av svänghjulet,[110] som sedan kom att spela en så viktig roll i storindustrin. På detta sätt utvecklade manufakturperioden de första vetenskapliga och tekniska förutsättningarna för storindustrin. Arkwrigths throstlespinnmaskin drevs från början med vattenkraft. Emellertid var också bruket av vattenkraft som den förhärskande drivkraften förbundet med växande svårigheter. Den kunde inte ökas vid behov, uppkommande brist kunde inte avhjälpas, ibland tog den helt slut, och framförallt var den bunden till en viss plats.[111] Först med Watts andra, s.k. dubbelverkande ångmaskin var en kraftmaskin med allmän industriell användbarhet uppfunnen. Den frambragte sin drivkraft genom att förtära kol och vatten, och dess kraftutveckling stod helt under människans kontroll. Rörlig och själv ett medel till rörelse, hemmahörande i städerna och inte som vattenhjulet på landsbygden, gör ångmaskinen det möjligt att samla produktionen i städerna i stället för att som under vattenhjulets tid sprida ut den över landet.[112] Den kan användas till alla tekniska ändamål och är relativt oberoende av förhållandena på den plats, där den skall användas. Watts stora geni visar sig i beskrivningen av det patent, som han tog ut i april 1784, vari han beskriver sin ångmaskin inte bara som en uppfinning för ett speciellt ändamål utan som en storindustrins allmänna drivkraft. Han pekar här på användningar, av vilka många, t.ex. ånghammaren, inte praktiserades förrän mer än ett halvt århundrade senare. r)ock betvivlade han, att ångmaskinen kunde användas för sjöfarten. Hans efterföljare, Boulton och Watt, presenterade på industriutställningen i London 1851 en jättelik ångmaskin för oceanångare. Sedan först verktygen förvandlats från verktyg åt den mänskliga organismen till verktyg åt en mekanisk apparat, arbetsmaskinen, fick nu även kraftmaskinen en självständig form, helt frigjord från människokraftens begränsning. Den enskilda arbetsmaskinen, som vi hittills har betraktat, sjunker därvid ner till att vara endast ett led i den maskinmässiga produktionen. En kraftmaskin kunde nu samtidigt driva flera arbetsmaskiner. Kraftmaskinen växer med det stigande antalet arbetsmaskiner som drives på en gång, och transmissionen utvecklas till en vidlyftig apparat. I detta sammanhang är det viktigt att skilja på två helt olika saker, nämligen samverkan mellan många likartade arbetsmaskiner å ena sidan och å andra sidan det egentliga maskinsystemet. I det ena fallet utför samma arbetsmaskin hela processen. Den utför alla de olika operationer, som hantverkaren utförde med sina verktyg, t.ex. vävaren med sin vävstol, eller som olika hantverkare utförde med olika verktyg, antingen självständigt eller som arbetare i en manufaktur.[113] I den moderna brevkuvertmanufakturen t.ex. falsar en arbetare papperet med falsbenet, en annan lägger på gummeringen, en tredje viker klaffen där monogrammet skall tryckas, en fjärde trycker monogrammet osv., och vid var och en av dessa deloperationer måste varje kuvert gå från en hand till en annan. En enda kuvertmaskin utför alla dessa operationer på en gång och tillverkar 3.000 kuvert eller mer pr timme. En amerikansk maskin för tillverkning av papperspåsar, utställd på industriutställningen i London 1862, skär, klistrar, viker och gör 300 stycken färdiga pr minut. Hela den process, som i manufakturen uppdelades och utfördes i en rad på varandra följande delprocesser, fullbordas här av en arbetsmaskin, som arbetar genom att kombinera olika verktyg. Antingen en sådan arbetsmaskin endast är en mekanisk upplaga av ett komplicerat hantverksredskap eller en kombination av olika slags specialinstrument, lånade från manufakturen-i fabriken, dvs. i den verkstad, som är baserad på maskindrift, visar sig alltid på nytt det enkla samarbetet, och då närmast (om vi bortser från arbetaren) som en samling likartade och på en gång samverkande arbetsmaskiner. Således består en textilfabrik av ett stort antal vävstolar och en konfektionsfabrik av en samling symaskiner, koncentrerade till samma arbetslokal. Men här existerar en teknisk enhet, genom att de många likartade arbetsmaskinerna samtidigt och likformigt tar emot sin drivkraft från en gemensam kraftmaskin, och denna drivkraft får de genom transmissionen, som också delvis är gemensam, ty endast särskilda utlöpare förgrenar sig till varje enskild arbetsmaskin. På samma sätt som de många verktygen är arbetsmaskinens organ, utgör numera de många arbetsmaskinerna endast likartade organ för en och samma rörelsemekanism. Men ett egentligt maskinsystem är utvecklat, först när arbetsföremålet genomlöper en sammanhängande rad processer, som utföres av olika arbetsmaskiner, vilka kompletterar varandra och avlöser den enkla, självständiga arbetsmaskinen. Här återfinnes det samarbete genom arbetsdelning, som är ett manufakturens särmärke, men nu som en kombination av specialmaskiner. De olika delarbetarnas specifika verktyg, t.ex. de redskap som användes vid rensning, kardning, spinning etc. i ullmanufakturen, förvandlas nu till verktyg i specialiserade arbetsmaskiner, av vilka var och en är ett särskilt organ för en särskild funktion i den kombinerade verktygsmekanismens system. I de industrigrenar, där maskinsystemet först infördes, levererade manufakturen själv i stort sett den ursprungliga grundvalen för arbetsdelningen och därmed också för organisationen av produktionsprocessen.[114] Emellertid framträder genast en väsentlig skillnad. I manufakturen måste arbetarna, ensamma eller i grupper, utföra varje särskild delprocess med sina hantverksredskap. Om processen har tagit arbetaren i besittning, så är emellertid också på förhand processen anpassad för arbetaren. Denna subjektiva delningsprincip, vars grundval är facklärda specialarbetare, bortfaller i maskinproduktionen. Totalprocessen upplöses här objektivt, i och för sig betraktat, i sina enkla delar, och problemet att utföra varje delprocess och kombinera delprocesserna löses genom teknisk tillämpning av mekanik, kemi osv.,[115] varvid naturligtvis nu som förr de teoretiska lösningarna måste kompletteras med samlad praktisk erfarenhet i stor skala. Varje delmaskin lämnar råmaterial till den närmast följande, och då alla maskinerna arbetar samtidigt, befinner sig produkten samtidigt både på de olika stadierna i sin utvecklingsprocess och i övergången mellan dem. Liksom det omedelbara samarbetet mellan delarbetarna i manufakturen skapar bestämda förhållanden mellan de olika arbetargruppernas storlek, så skapar den ständiga användningen av delmaskiner i det specialiserade maskinsystemet ett bestämt förhållande mellan deras antal, deras storlek och deras hastighet. Den sammansatta arbetsmaskinen, nu ett förgrenat system av specialmaskiner och grupper av specialmaskiner, är desto mer fulländad, ju mera oavbruten totalprocessen är, dvs. ju färre avbrott det är i råmaterialets passage från den första till den sista delprocessen. Mekanismen är fulländad i samma grad som den själv utan människans medverkan befordrar arbetsföremålet från den ena produktionsfasen till den andra. I manufakturen leder arbetsdelningens princip till att varje enskild process isoleras, medan däremot den förhärskande principen i den fullt utvecklade fabriken är ett obrutet sammanhang mellan delprocesserna. När ett system, bestående av flera maskiner, drives av en gemensam kraftmaskin, som själv frambringar sin drivkraft, bildar de tillsammans en enda stor automat, oavsett huruvida det är likartade arbetsmaskiner som samarbetar, som i väveriet, eller olikartade maskiner, som i spinneriet. Emellertid kan systemet som helhet drivas t.ex. av en ångmaskin, även om enskilda arbetsmaskiner ännu kan behöva arbetaren för vissa rörelser, såsom för igångsättning av Jennymaskinen, innan denna maskin blev automatisk, och ännu alltjämt vid finspinneriet. Eller också måste vissa delar av maskinen manövreras som verktyg av arbetaren för att kunna fungera, såsom t.ex. vid ombyggnad av en svarvstol till en automatisk svarv. Så snart arbetsmaskinen utför alla rörelser, som är nödvändiga för att bearbeta råmaterialet, utan att arbetaren behöver ingripa, har vi ett automatiskt system av maskiner, vars detaljer dock ständigt kan kompletteras. Den apparat, som av sig själv stoppar spinnmaskinen, så snart en enda tråd avslites, och den automatiska broms, som stannar den förbättrade ångvävstolen, när väften [k] går av eller är slut i spolen, är exempelvis helt moderna uppfinningar. Det moderna pappersbruket kan tjäna som exempel både på produktionens kontinuitet och på den automatiska principens fullständiga genomförande. Papperstillverkningen ger på det hela taget utmärkta möjligheter att studera skillnaden mellan olika produktionssätt på basis av olika produktionsmedel. Den äldre tyska papperstillverkningen är ett mönster för hantverkmässig produktion, papperstillverkningen i Holland i 17:e och i Frankrike i 18:e århundradet kan tjäna som mönster för den egentliga manufakturen och pappersfabrikationen i det moderna England som mönster för automatisk produktion. Dessutom finns i Kina och Indien två olika gammalasiatiska former av samma industri. Maskindriften är i sin högst utvecklade gestalt ett förgrenat system av arbetsmaskiner, vilkas drivkraft överföres från en central kraftmaskin med hjälp av en transmissionsmekanism. I stället för enskilda, fristående maskiner har vi här ett mekaniskt vidunder, som fyller hela fabriksbyggnader, och vars demoniska kraft först döljes under jättelemmarnas högtidligt avmätta rörelser för att sedan få utlopp i de otaliga arbetsmaskinernas vanvettiga virveldans. Det fanns ångmaskiner, spinnmaskiner osv., innan det fanns arbetare som uteslutande hade till uppgift att tillverka spinnmaskiner, ångmaskiner osv., alldeles som människan bar kläder, innan det fanns någon skräddare. Emellertid var de uppfinningar, som Vaucanson, Arkwright, Watt osv. gjorde, möjliga, endast emedan det redan fanns ett tillräckligt antal skickliga, mekaniskt utbildade arbetare från manufakturperioden. En del av dessa arbetare var självständiga hantverkare från olika fack, medan andra var samlade i manufakturen, där arbetsdelningen, som tidigare nämnts, var synnerligen högt utvecklad. Efterhand som uppfinningarnas antal ökade och efterfrågan på de nyuppfunna maskinerna steg, blev maskintillverkningen å ena sidan mer och mer uppdelad i en mångfald självständiga grenar, medan å andra sidan arbetsdelningen utvecklades vidare i de manufakturer som byggde maskiner. Här ser vi alltså i manufakturen den omedelbara tekniska grundvalen för storindustrin. Manufakturen framställde det maskineri, varmed storindustrin gjorde slut på både hantverket och manufakturen i de produktionsgrenar, som den först erövrade. Maskindriften uppväxte alltså ursprungligen på en grundval, som inte passade för den. På ett visst utvecklingsstadium måste den skapa sig en ny grundval som motsvarade dess eget produktionssätt, i stället för den grundval som den hade övertagit från manufakturen, och som den till att börja med hade vidareutvecklat i dess gamla form. Liksom den enskilda maskinen förblir en dvärg, så länge människor levererar drivkraften, liksom maskinsystemet hindrades i sin fria utveckling, tills ångmaskinen ersatte de drivkrafter som redan fanns-djur, vind och vatten -så förlamades också storindustrin i hela sin utveckling, så länge dess karakteristiska produktionsmedel, själva maskinen, framställdes med hjälp av arbetarnas personliga kraft och personliga duglighet, alltså var beroende av den muskelstyrka, den blickens skärpa och den fingerfärdighet, varmed den självständige hantverkaren och manufakturens delarbetare kunde hantera sina dvärginstrument. Bortsett från att maskinerna blev fördyrade till följd av detta produktionssätt-en omständighet, som verkar som ett medvetet motiv för kapitalet-var maskinernas utbredning i de industrigrenar, där de redan hade trängt in, och deras vidare inträngande i nya industrigrenar helt betingade av en motsvarande ökning av en arbetargrupp, som på grund av sitt arbetes halvt konstnärliga karaktär endast småningom och inte språngvis kunde ökas. Men på ett visst utvecklingsstadium råkade storindustrin även tekniskt i konflikt med sin hantverks- och manufakturmässiga grundval. Efterhand som arbetsmaskinerna lösgjorde sig från sina ursprungliga hantverksmässiga förebilder och fick en självständig form, uteslutande bestämd av de uppgifter som skulle lösas, ökade också kraftmaskinerna, transmissionen och arbetsmaskinerna själva i storlek, blev mera invecklade, mångsidiga och med beståndsdelar som fungerade med större precision, medan hela denna utveckling av det automatiska systemet framtvingade användningen av mera svårarbetat material, som t.ex. järn i stället för trä.[116] Lösningen av alla dessa uppgifter, som utvecklingen medförde, stötte överallt på svårigheter av rent personlig art, som t.o.m. manufakturens samarbetande personal endast kunde övervinna till en viss grad, dock inte principiellt. Vissa maskiner, som t.ex. den moderna tryckpressen, den moderna ångvävstolen och den moderna kardmaskinen, kunde inte framställas av manufakturen. Produktionssättets omvälvning i en industrigren leder till en motsvarande omvälvning i övriga industrigrenar. Verkningarna gör sig först gällande i industrigrenar, som visserligen är skilda från varandra genom den samhälleliga arbetsdelningen, så att var och en av dem producerar en självständig vara, men som dock är sammanflätade såsom delar av en helhetsprocess. Maskinspinneriet framkallade maskinväveriet, och tillsammans åstadkom de den mekanisk-kemiska revolutionen i blekeriet, kattuntryckeriet och färgeriet. Å andra sidan framkallade den industriella revolutionen i bomullsspinneriet uppfinningen av "the gin", bomullsrensningsmaskinen som skiljer bomullen från fröna och möjliggör bomullsproduktion i den stora skala, som nu erfordras.[117] Men omvälvningen i industrins och jordbrukets produktionssätt framtvingade också en omvälvning i den samhälleliga produktionsprocessens allmänna betingelser, dvs. i kommunikations- och transportmedlen. I ett samhälle, vars pivot [k]-för att använda ett uttryck av Fourier-var småbruket i kombination med hemindustri och hantverk, kunde kommunikations- och transportmedlen inte längre vara tillräckliga för manufakturperiodens produktionsbehov med dess utvidgade samhälleliga arbetsdelning, dess koncentration av arbetsmedel och arbetare och dess kolonialmarknader, förhållanden som revolutionerade samhället. På samma sätt förvandlades snart de transport- och kommunikationsmedel, som manufakturperioden efterlämnat, till en olidlig hämsko på storindustrin med dess feberaktiga produktionshastighet, dess jättelika massproduktion, dess ständiga omflyttningar av kapital och arbetarmassor från ett produktionsområde till ett annat och dess nyskapade världsmarknader. Bortsett från det helt revolutionerade segelskeppsbyggeriet blev därför kommunikations- och transportväsendet så småningom anpassat till storindustrins produktionssätt genom ett system av flodångare, järnvägar, oceanångare och telegrafanläggningar. Men de oerhörda mängder järn, som nu skulle smidas, svetsas, skäras, borras och formas, krävde maskiner av så jättelika mått, att det manufakturmässiga maskinbyggeriet inte förmådde frambringa dem. Storindustrin måste alltså göra sig till herre över sitt karakteristiska produktionsmedel, själva maskinen, och producera maskiner med hjälp av maskiner. Först på detta sätt skapade den sin egen tekniska grundval och kunde stå på egna ben. Med den ökande maskindriften i början av l9:e århundradet övertog maskineriet efterhand också fabrikationen av arbetsmaskiner. Men först under de senaste årtiondena [före 1867] gav byggandet av järnvägar och oceanångare i stor skala upphov till de jättelika maskiner, som användes vid tillverkning av kraftmaskiner. Den väsentligaste produktionsbetingelsen för tillverkning av maskiner med hjälp av maskiner var en kraftmaskin, som kunde utveckla hur mycken energi som helst och samtidigt var helt under kontroll. Den fanns redan i ångmaskinen. Men det gällde också att maskinmässigt producera de strängt geometriska former som behövdes för de enskilda maskindelarna, såsom rät linje, plan yta, cirkel, cylinder, kon och klot. Detta problem löste Henry Maudsley i början av l9:e århundradet genom uppfinningen av the slide-rest, som snart gjordes automatisk och i modifierad form överfördes från svarvstolen, som den först var avsedd för, till andra konstruktionsmaskiner. Denna mekaniska anordning ersätter inte något speciellt verktyg utan själva människohanden, som åstadkommer en bestämd form genom att föra, passa och inrikta det verktyg som formar arbetsmaterialet, t.ex. järnet. Så Lyckades det att få fram de enskilda maskindelarnas geometriska former "med en lätthet, noggrannhet och snabbhet, som ingen samlad erfarenhet kunde förläna den skickligaste arbetares hand."[118] Om vi nu betraktar den del av det maskinbyggande maskineriet, som utgör den egentliga verktygsmaskinen, så finner vi här på nytt de hantverksmässiga redskapen, men i jättelika dimensioner. Det verktyg, som borrmaskinen använder, är t.ex. en väldig borr, som drives av en ångmaskin, och som är en av förutsättningarna för att de stora ångmaskinernas och hydrauliska pressarnas cylindrar skall kunna framställas. Den mekaniska svarven är en jättelik upplaga av den vanliga svarvstolen, hyvelmaskinen är en timmerman av järn som arbetar i järn med samma verktyg som timmermannen i trä; det verktyg som man i Londons skeppsvarv skär fanér med är en jätterakkniv; det verktyg varmed skärmaskinen skär järn liksom skräddarsaxen klipper tyg, är ett saxmonstrum; och ånghammaren använder ett vanligt hammarhuvud men av en sådan tyngd, att inte självaste Tor skulle kunna hantera den.[119] En av dessa ånghammare, som är en uppfinning av Nasmyth, väger över 6 ton och faller lodrätt 7 fot mot ett städ som väger 36 ton. Den pulvriserar lekande lätt ett granitblock men duger lika bra till att slå in en spik i mjukt trä med en rad lätta slag.[120] Som maskineri får arbetsmedlet en självständig materiell tillvaro, som förutsätter att naturkrafter ersätter människan som drivkraft och att medveten tillämpning av naturvetenskapen avlöser den erfarenhetsmässiga rutinen. I manufakturen är uppdelningen av den samhälleliga arbetsprocessen rent subjektiv, en kombination av delarbetare; i maskinsystemet har storindustrin en rent objektiv produktionsorganism, som för arbetaren framstår som de färdiga materiella produktionsbetingelserna. I det enkla och t.o.m. i det genom arbetsdelning specialiserade samarbetet framträder det alltjämt såsom något mer eller mindre tillfälligt, att den enskilde arbetaren blir undanträngd av de samarbetande. Med några få undantag, som senare skall behandlas, kan maskineriet däremot endast fungera under förutsättning av att arbetet utföres gemensamt eller i omedelbar samhällelig form. Arbetsprocessens samverkande karaktär blir nu en teknisk nödvändighet, som dikteras av arbetsmedlens
Vi har sett, att de produktivkrafter, som uppkommer ur samverkan och arbetsdelning, ingenting kostar kapitalet. De är det samhälleliga arbetets naturkrafter. Inte heller naturkrafter som ånga, vatten osv., som användes i produktionen, kostar något. Men liksom människan behöver lungor för att andas, behöver hon en "skapelse av människohand" för att kunna förbruka naturkrafter produktivt. Ett vattenhjul är nödvändigt för att utnyttja vattnets rörelseenergi och en ångmaskin för att tillvarata vattenångans spännkraft. På samma sätt som med naturkrafterna förhåller det sig med vetenskapen. Lagen om magnetnålens avvikelse i ett elektriskt kraftfält eller om magnetismens uppkomst i järn, som omkretsas av en elektrisk ström, kostar inte ett öre, när upptäckten en gång är gjord.[121] Men för att utnyttja dessa lagar i telegrafins tjänst osv. behöver man en mycket dyrbar och vidlyftig apparat. Vi har sett, att verktyget inte undantränges av maskinen. Verktyget utvecklas i storlek och antal från dvärgverktyg för den mänskliga organismen till verktyg för en mekanism, som människan har skapat. I stället för att låta arbetaren arbeta med verktyg låter kapitalet honom nu arbeta med en maskin, som själv använder verktyg. Medan det från början är klart, att storindustrin genom att införliva naturkrafterna och naturvetenskapen med produktionsprocessen måste ha ökat arbetets produktivitet i utomordentlig grad, så är det å andra sidan inte lika självklart, att denna ökade produktivitet inte hade kunnat åstadkommas genom motsvarande större arbetskostnader. I likhet med varje annan beståndsdel av det konstanta kapitalet skapar maskineriet inget värde men avger sitt eget värde till produkten, som det bidrar till att alstra. I den mån det har värde och därmed överför värde till produkten, bildar det en av beståndsdelarna i produktvärdet. I stället för att göra den billigare fördyrar maskineriet produkten i förhållande till sitt eget värde. Och det är påtagligt, att maskiner och systematiskt utvecklat maskineri, storindustrins karakteristiska arbetsmedel, sväller omåttligt i värde i jämförelse med hantverks- och manufakturdriftens arbetsmedel.
Närmast bör man nu observera, att maskineriet alltid i sin helhet ingår i arbetsprocessen men endast delvis i den värdeskapande processen. Det överför aldrig mer värde till produkten, än det i genomsnitt förlorar genom slitning. Det är alltså stor skillnad mellan maskinens värde och det värde, som den periodiskt överför till produkten. Det är stor skillnad mellan maskinen som värdebildande och som produktskapande element. Ju längre den period är, under vilken samma maskineri oupphörligt tjänstgör i samma arbetsprocess, desto större blir denna skillnad. Visserligen har vi sett, att varje egentligt arbetsmedel eller produktionsredskap alltid ingår helt i arbetsprocessen, medan det endast delvis och i proportion till sin dagliga genomsnittsslitning ingår i den värdeskapande processen. Men denna skillnad mellan förbrukning och slitning är betydligt större för maskineriet än för verktyget, emedan maskineriet är byggt av varaktigare material och varar längre, och emedan dess användning behärskas av strängt vetenskapliga lagar, som möjliggör ett fullständigare utnyttjande både av själva maskineriet och av råmaterialet, och slutligen emedan dess verksamhetsfält är ojämförligt mycket större än verktygets. Om vi drar av de dagliga genomsnittskostnaderna för maskineriet och verktyget eller den del av värdet, som tillsättes produkten genom den dagliga genomsnittsslitningen och genom förbrukningen av biämnen, såsom olja, kol osv., så arbetar de gratis alldeles som naturkrafter, vilka existerar utan mänskligt åtgörande. De tjänster, som maskineriet ger gratis, är större än de tjänster som verktyget ger, i samma proportion som maskineriets produktiva verkningskrets är större än verktygets. Först i storindustrin lär sig människan att låta produkten av redan materialiserat arbete verka gratis i stor skala liksom en naturkraft.[122] Vid undersökningen av samarbetet och manufakturen visade det sig, att vissa allmänna produktionsmedel, såsom byggnader osv., förbrukas mera ekonomiskt av många i gemenskap än de enstaka arbetarnas splittrade produktionsmedel, varför de också verkar mindre fördyrande på produkten. Vid maskindrift användes inte bara en arbetsmaskin av många verktyg, utan en och samma kraftmaskin jämte delar av transmissionen användes av många arbetsmaskiner. Om maskineriets värde och det värde, som dagligen överföres till produkten, är givna, så beror den härigenom åstadkomna produktfördyringen närmast av dagsproduktens samlade storlek, så att saga av dess yta. I en avhandling av hr Baynes från Blackburn, publicerad 1858, beräknar han, att "varje effektiv mekanisk hästkraft"[123] driver 450 automatiska mulespindlar med tillbehör eller 200 throstlespindlar eller 15 vävstolar för kläde av 40 tums bredd jämte apparatur för varpning, klistring m.m. [117] Den dagliga kostnaden för en ånghästkraft och slitaget på det maskineri, som den sätter i rörelse, fördelas i det första fallet på den dagliga produkten av 450 mulespindlar, i andra fallet på produkten av 200 throstlespindlar och i tredje fallet på produkten av 15 mekaniska vävstolar, varför endast en bråkdel värde överföres till varje ounce garn eller varje aln kläde. På samma sätt i exemplet med ånghammaren, som nämndes härovan. Då dess dagliga slitning, kolförbrukning osv. fördelas på de väldiga järnmängder, som den dagligen hamrar, blir det en mycket ringa värdedel på varje centner järn. Motsvarande värde skulle däremot bli mycket stort, om detta jättelika verktyg skulle användas för att slå in små spikar. Om arbetsmaskinens verkningskrets är given, alltså antalet av dess verktyg eller, om det gäller kraft, dennas storlek, blir produktionsmängden beroende av den hastighet varmed maskinen arbetar, alltså t.ex. av spindelns rotationshastighet eller antalet hammarslag pr minut. Många av dessa kolossala hammare gör 70 slag i minuten, medan Ryders smidesmaskin, som använder ånghamrar av mindre dimensioner för smidning av spindlar, gör 700 slag pr minut. Om den proportion är given, vari maskineriet överför värde till produkten, så beror storleken av denna värdedel på maskineriets egen värdestorlek.[124] Ju mindre arbete det självt innehåller, desto mindre värde tillför det produkten. Ju mindre värde det avger, desto mer produktivt är maskineriet, desto mer närmar det sig naturkraften, och maskinernas värde minskar i samma grad som de själva produceras med hjälp av maskiner. En jämförande analys av priserna på hantverks- eller manufakturmässigt producerade varor och priserna på samma varor, framställda med hjälp av maskiner, ger i allmänhet till resultat, att vid maskinproduktion det värde, som kommer på arbetsmedlet, växer relativt men avtar absolut. Dvs. dess absoluta storlek avtar, men dess storlek i förhållande till produktens totalvärde ökar.[125] Det är klart, att endast en omflyttning av arbete äger rum, att summan av det arbete som krävs för att framställa en vara inte minskar, och att arbetets produktivkraft inte ökar, när det kostar lika mycket att tillverka en maskin som man inbesparar genom att använda den. Skillnaden mellan det arbete, som en maskin kostar, och det arbete, som den inbesparar, eller graden av dess produktivitet, beror tydligen inte på skillnaden mellan dess eget värde och värdet av det verktyg, som den har ersatt. Skillnaden existerar, så länge maskinens arbetskostnader och därmed den värdedel, som tillsättes produkten, förblir mindre än det värde, som arbetaren med sitt verktyg skulle tillföra arbetsföremålet. Maskinens produktivitet mätes därför av den grad, i vilken den ersätter mänsklig arbetskraft. Enligt Baynes användes 21/2 arbetare till 450 mulespindlar med tillbehör, som drivs av en ånghästkraft,[126] och med varje automatisk mulespindel tillverkas på en 10 timmars arbetsdag 13 ounces garn (genomsnittsnummer), alltså pr vecka 3655/8 pund garn av 2l/2 arbetare. När bomullen förvandlas till garn med hjälp av maskiner, absorberar ca 366 pund bomull (för enkelhetens skull bortser vi från avfallet) alltså endast 150 arbetstimmar eller 15 tiotimmarsdagar, under det att samma bomullsmängd med hjälp av spinnrock skulle, om handspinnaren levererar 13 ounces garn på 60 timmar, absorbera 2.700 arbetsdagar à 10 timmar eller förbruka 27.000 arbetstimmar.[127] Där den gamla blockprintingmetoden eller handkattuntryckningen har undanträngts av maskintryck, trycker en enda maskin med hjälp av en man eller pojke på en timme lika mycket fyrfärgat kattun som förut 200 man på samma tid.[128] Innan Eli Whitney år 1793 uppfann sin bomullsrensningsmaskin, gick det i genomsnitt åt en arbetsdag för att rensa ett pund bomull. Med hjälp av hans uppfinning kunde en negress rensa 100 pund bomull pr dag, och maskinens kapacitet ökades sedan betydligt. Ett pund bomullsfibrer, som det tidigare kostat 50 cent att producera, kunde senare säljas för 10 cent med större profit, dvs. med mer obetalt arbete. I Indien använder man ett maskinliknande instrument, churka, för att rensa bomullen, och en man och hans hustru rensar dagligen 28 pund med denna apparat. Med den förbättrade churka, som dr Forbes konstruerade för några år sedan, producerar en man och en pojke dagligen 250 pund. Där man använder oxar, vatten eller ånga som drivkraft, behövs bara några få flickor eller pojkar som hantlangare för att bära materialet till och från maskinen. 16 sådana maskiner, drivna med oxar, utför dagligen 750 personers dagliga genomsnittsarbete.[129] Som förut nämnts, utför en ångdriven plog på 1 timme lika mycket arbete för Y4 shilling som 66 människor för 15 shillings. Jag återkommer till detta exempel för att rätta en oriktig föreställning. Dessa 15 sh. är nämligen ingalunda ett uttryck för det arbete, som de 66 människorna utfört under en timme. Om förhållandet mellan merarbete och nödvändigt arbete vore 100 %, så producerade dessa 66 arbetare pr timme ett värde av 30 sh., trots att endast 33 av de 66 arbetstimmarna är nödvändiga för att ersätta värdet av deras egen arbetskraft. Vi antar, att en maskin kostar lika mycket som årslönen för de 150 arbetare, som den ersätter, låt oss säga 3.000 p.st. Dessa 3.000 p.st. motsvarar då inte alls värdet av det arbete, som de 150 arbetarna utfört och nedlagt i arbetsföremålet, utan endast den del av deras årsarbete som representeras av deras egen arbetslön. Däremot är maskinens penningvärde på 3.000 p.st. ett uttryck för allt det arbete som förbrukats vid tillverkningen av maskinen själv, oavsett hur detta arbete fördelas mellan arbetarnas arbetslön och kapitalistens mervärde. Om maskinen alltså kostar lika mycket som den arbetskraft den ersätter, så är det arbete, som förkroppsligats i maskinen, alltid mycket mindre än det levande arbete som den ersätter.[130] När en maskin endast betraktas som ett medel att sänka produktens värde, kan den endast användas under förutsättning, att dess egen produktion kostar mindre arbete än det arbete som den ersätter. Men för kapitalet är denna gräns snävare. Då kapitalet inte betalar det förbrukade arbetet utan värdet av den förbrukade arbetskraften, begränsas maskinens användning av skillnaden mellan maskinvärdet och värdet av den ersatta arbetskraften. Då uppdelningen av arbetsdagen i nödvändigt arbete och merarbete är olika i olika länder och är olika i samma land vid olika tidpunkter eller under samma tidsperiod i olika industrigrenar, och då vidare arbetarens verkliga lön ibland understiger, ibland överstiger värdet av hans arbetskraft, kan differensen mellan maskineriets pris och priset på den arbetskraft, som det ersätter, variera kraftigt, även om differensen mellan den arbetsmängd som är nödvändig för att producera maskinen och den arbetsmängd som den ersätter förblir oförändrad.[131] Det är emellertid endast differensen mellan maskinens värde och värdet av den arbetskraft den ersätter, som har betydelse för varans produktionskostnader, och endast denna differens gör sig därför gällande gentemot kapitalisten genom konkurrensens tvångslagar. Därför ser man nu för tiden maskiner, som uppfunnits i England men endast användes i Nordamerika, liksom man i Tyskland under 16:e och 17:e århundradet uppfann maskiner, som endast holländarna använde, och liksom åtskilliga franska uppfinningar från 18:e århundradet endast utnyttjades i England. I tidigare utvecklade länder frambringar maskinen själv genom att användas i några produktionsgrenar ett sådant överskott på arbetare i andra grenar (redundancy of labour, som Ricardo säger), att arbetslönen sjunker under arbetskraftens värde och därigenom förhindrar bruket av maskineri, gör det överflödigt, ja ofta omöjligt ur kapitalets synpunkt. Dess vinst beror nämligen inte på minskningen av det använda utan av det betalda arbetet. I några grenar av den engelska ylleindustrin har barnarbetet minskat mycket under de senaste åren, här och där nästan försvunnit. Varför? Fabrikslagen tvingade företagen att använda dubbla skift av barn, antingen ett 6- och ett 4-timmarsskift eller två 5-timmars. Men föräldrarna ville inte sälja halftimes ("halvtidarna") billigare än full-times ("heltidarna"). Därför ersatte man halvtidarna med maskiner.[132] Innan det blev förbjudet att använda kvinnor och barn (under 10 år) som gruvarbetare, fann kapitalet det helt överensstämmande med sin morallära och i synnerhet med sin kassabok att använda nakna kvinnor och flickor, ofta sammanbundna med manliga arbetare, i kolgruvor och andra gruvor. Maskineri infördes, först sedan kvinnoarbetet hade förbjudits. Yankees har uppfunnit maskiner för stenknackning, men engelsmännen använder dem inte, emedan "uslingen" ("wretch" är den engelska politiska ekonomins vardagsbenämning på jordbruksarbetaren), som utför detta arbete, får så liten del av sitt arbete betald, att maskineri skulle fördyra produktionen för kapitalisterna.[133] I England användes ännu på vissa håll kvinnor i stället för hästar för att dra kanalbåtar,[134] ty det arbete, som behövs för att producera hästar och maskiner, är en given matematisk storhet, medan underhållskostnaderna för överskottsbefolkningens kvinnor däremot står utanför varje beräkning. Ingenstans finner man därför ett skamlösare slöseri med mänsklig arbetskraft för struntsysslor än just i England, maskinernas land.
Som vi har sett, bildar arbetsmedlens fullständiga omformning utgångspunkten för storindustrin, och det omskapade arbetsmedlet når sin högsta utveckling i fabrikens förgrenade maskinsystem. Innan vi undersöker, hur människomaterialet inordnas i denna objektiva organism, skall vi betrakta några allmänna återverkningar, som denna revolution utövar på arbetaren själv.
Såvida maskineriet gör muskelkraften obehövlig, blir det ett medel att använda arbetare utan större muskelkraft eller människor med omogen kroppsutveckling men med smidiga lemmar. Kvinno- och barnarbete blev därför parollen vid maskineriets kapitalistiska användning! Detta väldiga medel att ersätta arbete och arbetare förvandlades därmed genast till ett medel att öka lönarbetarnas antal genom att inrangera arbetarfamiljens alla medlemmar under kapitalets omedelbara herravälde, utan hänsyn till kön och ålder. Tvångsarbete för kapitalisten inkräktade inte bara på barnets lekar utan trängde också undan det fria arbete i familjekretsen, vilket enligt gammal sedvänja utfördes för familjens egen räkning.[135]
Arbetskraftens värde bestämmes inte endast av den arbetstid, som är nödvändig för att underhålla den enskilde vuxne arbetaren utan även av den arbetstid som behövs för att underhålla hans familj. När maskineriet kastar ut alla familjens medlemmar på arbetsmarknaden, fördelas värdet av familjefaderns arbetskraft på hela hans familj, och därmed nedsättes värdet av hans arbetskraft. Att köpa fyra arbetskrafter från samma familj kostar kanske mera, än det förut kostade att köpa familjefaderns arbetskraft, men i gengäld får kapitalet fyra arbetsdagar i stället för en, och därför sjunker arbetskraftens pris. Det är nu fyra människor, som måste leverera inte bara arbete utan merarbete till kapitalet, för att en familj skall kunna leva. Så utökar maskineriet omedelbart det mänskliga exploateringsmaterialet, kapitalets egentliga exploateringsområde[136] och samtidigt exploateringsgraden. Maskineriet revolutionerar också från grunden den formella förmedlingen av kapitalförhållandet, kontraktet mellan arbetare och kapitalist. På varubytets grundval var den första förutsättningen, att kapitalist och arbetare trädde i kontakt med varandra som fria personer, som oavhängiga varuägare, den ene som ägare av pengar och produktionsmedel, den andre som ägare av arbetskraft. Men nu köper kapitalet omyndiga eller halvmyndiga. Tidigare sålde arbetaren sin egen arbetskraft, som han förfogade över såsom formellt fri person. Nu säljer han hustru och barn. Han blir slavhandlare.[137] Efterfrågan på barnarbete får också till formen likheter med den efterfrågan på negerslavar, som man är van att se i amerikanska tidningsannonser. En engelsk fabriksinspektör säger t.ex.:
"Min uppmärksamhet riktades på en annons i ortstidningen i en av de största manufakturstäderna i mitt distrikt, en annons som hade följande text: önskas 12 till 20 pojkar, inte yngre än att de kan gälla för 13 år. Lön 4 sh. pr vecka. Hänvändelse till etc."[138]
Frasen "kan gälla för 13 år" syftar på att barn under 13 år enligt fabrikslagen endast får arbeta 6 timmar om dagen. En legitimerad läkare (certifying surgeon) måste bestyrka åldern. Fabrikanten vill alltså ha pojkar, som ser ut som om de redan vore 13 år. När den engelska statistiken för de senaste 20 åren visar, att antalet barn under 13 år, som arbetar i fabrikerna, ofta avtar språngvis på ett överraskande sätt, så är orsaken enligt fabriksinspektörernas uttalanden, att de flesta certifying surgeons, som utställt attesterna, ändrar barnens ålder i överensstämmelse med kapitalisternas exploateringslust och föräldrarnas vinningslystnad. I det beryktade Londondistriktet Bethnal Green hålles varje måndag och tisdag offentlig marknad, då barn av bägge könen från 9 års ålder hyr ut sig själva till Londons sidenmanufakturer. "De vanliga villkoren är I shilling 8 pence i veckan (som föräldrarna får) och 2 pence till mig själv jämte te", säger ett av barnen. Kontrakten gäller endast för en vecka i taget. De scener som utspelas och det språk som föres på denna marknad är i sanning chockerande.[139] Det förekommer ännu i England, att kvinnor "tar barn från arbetshuset och hyr ut dem till vilken köpare som helst för 2 sh. 6 d. i veckan."[140] Trots lagstiftningen säljes i Storbritannien ännu åtminstone 2.000 pojkar av sina föräldrar som levande skorstensfejarmaskiner (fast det finns maskiner som kunde ersätta dem).[141] Den revolution, som maskineriet åstadkommit i rättsförhållandet mellan köpare och säljare av arbetskraft, så att hela transaktionen förlorat till och med skenet av ett kontrakt mellan fria personer, skänkte senare det engelska parlamentet den juridiska förevändningen för statsinblandning i fabriksväsendet. Varje gång fabrikslagen inskränker barnarbetet till 6 timmar i industrigrenar som tidigare gått fria, hör man alltid på nytt fabrikanternas klagan över att en del av föräldrarna tar bort sina barn från den tvångsreglerade industrin för att sälja dem till sådana industrigrenar, där "arbetets frihet" ännu råder, dvs. där barn under 13 år tvingas att arbeta som vuxna och därför också kan säljas dyrare. Men då kapitalet till sin natur är en leveller [k], dvs. i alla produktionsgrenar kräver likhet i arbetets exploateringsvillkor som sin nedärvda rättighet, så medför den lagliga inskränkningen av barnarbetet i en industrigren, att det begränsas även i andra. Redan tidigare har påpekats, vilket fysiskt fördärv som drabbar barn, ungdomar och arbetarkvinnor, vilka kapitalet genom maskintekniken utsätter för exploatering, först direkt i fabriker som växer upp på maskineriets grundval, och sedan indirekt i alla övriga industrigrenar. Här skall vi därför endast uppehålla oss vid en sida av saken, nämligen den stora dödligheten bland arbetarbarnen under de första levnadsåren. I 16 folkbokföringsdistrikt i England dör i genomsnitt endast 9.000 pr år av 100.000 barn under första levnadsåret (i ett distrikt endast 7.047). I 24 distrikt är dödstalet 10.00~11.000, i 39 distrikt 11.000 12.000, i 48 distrikt 12.000-13.000, i 22 distrikt över 20.000, i 25 distrikt över 21.000, i 17 distrikt över 22.000, i 16 distrikt över 23.000; i Hoo, Wolverhampton, Ashton-under-Lyne och Preston över 24.000, i Nottingham, Stockport och Bradford över 25.000, i Wisbeach 26.000 och i Manchester 26.125.[142] Såsom en officiell läkarundersökning år 1861 uppvisat, beror de höga dödstalen, bortsett från lokala förhållanden, i första hand på mödrarnas sysselsättning utom hemmet och den försummelse och vanvård av barnen, som detta medför, på olämplig och bristande näring och bruk av opiater, vartill kommer att mödrarna förlorar sina naturliga känslor för barnen och i följd därav med avsikt svälter och förgiftar dem.[143] I sådana jordbruksdistrikt, "där kvinnoarbetet är minimalt, är däremot dödstalet lägst".[144] 1861 års undersökning medförde dock det oväntade resultatet, att dödstalet för barn under 1 år i några rena jordbruksdistrikt, belägna vid Nordsjökusten, var nästan lika högt som i de sämst beryktade fabriksdistrikten. Dr Julian Hunter fick därför i uppdrag att på ort och ställe utforska detta fenomen. Hans rapport ingår i "Sixth Report on Public Health".[145] Dittills hade man trott, att det var malaria och andra sjukdomar, typiska för låglänta och sumpiga trakter, som hade härjat bland barnen. Undersökningen uppvisade raka motsatsen, nämligen
"att spädbarnens ovanligt höga dödlighetsprocent framkallades av samma orsak, som fördrev malarian: markens förvandling från moras på vintern och mager äng på sommaren till bördig spannmålsjord".[146]
De 70 praktiserande läkare, som dr Hunter förhörde inom dessa distrikt, var "underbart samstämmiga" på denna punkt. I och med den intensivare brukningen av jorden infördes nämligen det industriella systemet.
"Gifta kvinnor, som arbetar i hopar tillsammans med pojkar och flickor, ställes för en bestämd summa till arrendatorns förfogande av en man, som kallas 'gängmästaren' och som hyr hopen i dess helhet. Ofta vandrar dessa skaror flera kilometer bort från sina byar. Morgon och kväll kan man möta dem på landsvägen, kvinnorna klädda i korta underkjolar, jackor, stövlar och emellanåt byxor, till utseendet mycket friska och kraftiga men fördärvade genom vanemässig lösaktighet och hänsynslösa i fråga om de ohälsosamma följder, som deras förkärlek för detta flackande och ostadiga levnadssätt medför för deras småttingar, som är lämnade vind för våg därhemma."[147]
Alla fabriksdistriktens avigsidor dyker upp även här, barnamord i smyg och behandling av barn med opiat förekommer här i ännu högre grad.[148] Dr Simon, som är Privy Councils [71] medicinske ämbetsman och huvudredaktör för "Reports on Public Health", säger:
"Min kännedom om det onda det medför må förklara den djupa avsky, varmed jag betraktar det förhållandet, att vuxna kvinnor i stor utsträckning är sysselsatta i industrin."[149]
"Det skulle i själva verket vara en lycka för Englands industridistrikt", utbrister fabriksinspektör B. Baker i en officiell rapport, "om det bleve förbjudet för varje gift kvinna, som har familj, att överhuvud arbeta i någon fabrik."[150]
Det moraliska förfall, som den kapitalistiska exploateringen av kvinno- och barnarbetet medför, har så uttömmande beskrivits av F. Engels i hans "Die Lage der arbeitenden Klasse in England" och av andra författare, att jag här endast behöver erinra därom. Den intellektuella ödeläggelsen, som artificiellt åstadkoms genom att omogna människor förvandlades till maskiner för produktion av mervärde, måste noga skiljas från den primitiva okunnighet, som lägger anden i träde utan att förstöra dess utvecklingsförmåga och naturliga fruktbarhet. Dessa fakta tvingade slutligen till och med det engelska parlamentet att göra elementarundervisningen till ett lagstadgat villkor för "produktiv" förbrukning av barn under 14 år i de industrigrenar, som lyder under fabrikslagen. Den kapitalistiska produktionens anda lyste tydligt fram i den vårdslösa redigeringen av fabrikslagarnas s.k. uppfostringsklausul, i bristen på administrativ ledning, varigenom denna tvångsundervisning till stor del stannade på papperet, i fabrikanternas opposition mot lagen och i deras knep och kryphål för att kringgå den.
"Det är parlamentet man måste klandra, för att det har utfärdat en skenlag (delusive law), som ger sig ut för att sörja för barnens uppfostran men inte innehåller en enda bestämmelse, som kan garantera att syftet uppnås. Lagen bestämmer inget annat, än att barnen ett visst antal timmar (3) pr dag skall stängas in bakom fyra väggar i ett hus, som kallas skola, och att deras exploatör varje vecka måste få ett intyg härom av en person, som kallar sig skollärare eller skollärarinna."[151]
Innan den reviderade fabrikslagen utkom år 1844, var det inte ovanligt, att skolläraren eller lärarinnan hade undertecknat skolbesöksintyget med ett kors, enär vederbörande inte ens var skrivkunniga.
"Vid ett besök, som jag gjorde i en skola, som utfärdade dylika certifikat, blev jag så häpen över skollärarens okunnighet, att jag frågade honom: 'Förlåt, min herre, kan ni läsa?' Han svarade: 'Ih jeh, ebbes summat' (ja, en liten smula). För att ursäkta sig tillade han: 'I varje fall övervakar jag mina elever.'"
Under förberedelserna för 1844 års lag avslöjade fabriksinspektörerna det bedrövliga tillståndet i dessa s.k. skolor, vilkas attester de måste godkänna såsom giltiga enligt lagen. Allt vad de Lyckades genomdriva var, att från 1844 "uppgifterna i skolcertifikatet måste vara ifyllda med skollärarens egen handstil och hans för- och efternamn undertecknade av honom själv".[152] Sir John Kincaid, fabriksinspektör för Skottland, berättar om liknande erfarenheter i tjänsten.
"Den första skola som vi besökte hölls av en mrs Ann Killin. Då jag uppmanade henne att stava sitt namn, gjorde hon genast ett fel genom att börja med bokstaven C, men hon ändrade sig genast och sade att hennes namn började med K. När jag såg hennes underskrift i attestböckerna, märkte jag dock att hon stavade namnet olika, liksom hennes skriftliga prestationer i övrigt vittnade om hennes oduglighet att undervisa. Hon medgav också själv, att hon inte kunde föra elevregistret [...] I en annan skola fann jag en skolsal, som var 15 fot lång och 10 fot bred, och där räknade jag till 75 barn, som i korus skrek något obegripligt."[153]
"Det är dock inte bara i sådana jämmerliga hålor, som barnen får skolcertifikat men ingen undervisning, ty i många skolor, där läraren är kompetent, strandar hans bemödanden nästan helt på att han skall ta hand om ett gytter av barn i alla åldrar, från 3 år och uppåt. Hans utkomst, som även i bästa fall är eländig, är helt och hållet beroende av de slantar han kan få av barnen, varför han tar emot dessa i så stort antal, som det överhuvud är möjligt att stoppa in i ett rum. Därtill kommer, att skolan är sparsamt möblerad, det råder brist på både läroböcker och annan skolmateriel, och den instängda och vidriga luften i lokalen verkar deprimerande på de stackars barnen själva. Jag besökte flera sådana skolor, där jag såg långa rader av barn, som absolut ingenting gjorde; men detta intygas vara skolgång, och dessa barn figurerar i den officiella statistiken såsom undervisade (educated)."[154]
I Skottland söker fabrikanterna så mycket som möjligt utestänga skolpliktiga barn. "Detta är tillräckligt för att bevisa fabrikanternas ovilja mot uppfostringsklausulerna."[155] Detta framträder på ett groteskt och skakande sätt i kattun- och andra tryckerier, som sorterar under en egen fabrikslag. Enligt lagens bestämmelser
"måste varje barn, innan det anställes i ett sådant tryckeri, ha gått i skola åtminstone 30 dagar och minst 150 timmar under de 6 månaderna närmast före anställningens första dag. Medan barnet arbetar i tryckeriet, måste det likaså besöka skolan under 30 dagar och 150 timmar under varje 6-månadersperiod [...] Skolgången måste ske mellan kl. 08 och 18, och om den varar mindre än 2 1/2 eller mer än 5 timmar samma dag, får den inte medräknas i de 150 timmarna. I vanliga fall går barnen i skolan både förmiddag och eftermiddag, sammanlagt 5 timmar pr dag i 30 dagar. Efter dessa 30 dagar, då de lagstadgade 150 timmarna är avverkade, då barnen-för att använda deras eget språk-har klarat av boken, återvänder de till tryckeriet, där de nu åter stannar i 6 månader, då tiden är mogen för en ny skoltermin, och så går de i skolan, tills de har klarat av boken [...] Ganska många av dessa barn, som besöker skolan under de föreskrivna 150 timmarna, kan lika litet, när de återvänder från 6-månadersperioden i tryckeriet, som när de började skolan första gången [...] Allt vad de lärde under den förra skolperioden, har de naturligtvis glömt bort. I andra kattuntryckerier blir skolgången helt och hållet beroende av i vilken utsträckning fabriken har behov av barnen. De lagstadgade timmarna avverkas under varje 6-månadersperiod genom avbetalningar på 3-5 timmar i taget, kanske utströdda över 6 månader. En dag är barnen i skolan t.ex. från kl. 08 till 11, en annan dag kl. 13-16, och sedan de därefter har blivit borta några dagar, återkommer de plötsligt från 15-18 kanske 3, 4 dagar eller en hel vecka. Sedan försvinner de igen för 3 veckor eller en månad och återvänder till skolan för några 'spartimmar' någon 'avfallsdag" då kapitalisten tillfälligtvis inte har användning för dem. Så blir barnen knuffade (buffeted) hit och dit, från skolan till fabriken, från fabriken till skolan, tills de 150 skoltimmarna är avklarade."[156157]
Då maskineriet medför, att kvinnor och barn kommer i övervägande flertal bland den kombinerade arbetspersonalen, brytes slutligen det motstånd, som den manlige arbetaren i manufakturen ännu förmådde resa mot kapitalets despoti.[158]
Om maskineriet är det mest verksamma medlet att öka arbetets produktivitet, dvs. att förkorta den arbetstid som är nödvändig för att producera en vara, så är det å andra sidan som bärare av kapitalet det mest verksamma medlet att förlänga arbetsdagen utöver alla rimliga gränser. A ena sidan skapar maskineriet nya möjligheter för kapitalet att få fritt spelrum för sin tendens att förlänga arbetsdagen, å andra sidan får kapitalet nya motiv, som ökar dess glupande aptit på främmande arbete.
Maskineriet leder till att arbetsmedlens verksamhet blir oberoende i sitt förhållande till arbetaren. Maskineriet är i och för sig ett industriellt perpetuum mobile, som skulle producera oavbrutet, om det inte stötte på vissa naturhinder hos sina mänskliga medhjälpare: deras kroppsliga svaghet och deras egensinne. Såsom kapital får maskineriet med kapitalistens hjälp både vilja och medvetande och är därför besjälat av en önskan att tvinga den motspänstiga men elastiska människonaturen att uppge sitt motstånd.[159] Detta motstånd är i förväg nedsatt, emedan arbetet vid maskinerna ser ut att vara lätt, och emedan kvinnor och barn anpassar sig lättare.[160] Som vi har sett, står maskineriets produktivitet i omvänt förhållande till storleken av det värde, som det överför till produkten. Ju längre period maskinen fungerar, desto större mängd produkter måste dela på det värde, som maskinen tillsätter, och desto mindre blir den värdedel, som varje enskild vara erhåller. Men maskineriets aktiva livsperiod bestämmes uppenbarligen av arbetsdagens längd eller den dagliga arbetsprocessens längd, multiplicerad med det antal dagar processen upprepas. Maskinens förslitning motsvarar ingalunda exakt matematiskt den tid den användes.[161] Och även under denna förutsättning representerar en maskin, som dagligen tjänstgör 16 timmar i 7Y2 år, en lika lång produktionsperiod som en maskin, som tjänstgör endast 8 timmar om dagen i 15 år, och den förra överför inte mer värde till totalprodukten än den senare. Men i första fallet skulle maskinens värde reproduceras dubbelt så fort, och kapitalisten skulle med dess hjälp sluka lika mycket merarbete på 71/2 år som annars på 15 år. Maskinens materiella förslitning är av dubbel art. Dels slites den genom användningen, på samma sätt som myntstycken slites genom cirkulationen. Men den slites också, när den inte användes, liksom ett svärd kan hänga och rosta i skidan. Det förtäres av luftfuktigheten. Det första slagets slitning står mer eller mindre i direkt proportion till användningen, slitning av det andra slaget i viss mån i omvänt förhållande därtill.[162] Vid sidan av den materiella förslitningen är maskinen emellertid också föremål för vad man kunde kalla moraliskt slitage. Den förlorar bytesvärde, i samma utsträckning som samma slags maskiner kan produceras billigare än förut, eller bättre maskiner konstrueras, som konkurrerar med de äldre.[163] I bägge fallen bestämmes dess värde, hur ung och livskraftig den eljest än må vara, inte genom den arbetstid, som faktiskt är förkroppsligad i den, utan genom den arbetstid som behövs för dess egen reproduktion eller för reproduktion av en bättre maskin. Den förlorar därför mer eller mindre i värde. Ju kortade period dess totalvärde reproduceras på, desto mindre risk för moralisk förslitning, och ju längre arbetsdag, desto kortade sådan period. Så snart maskineri införes i en produktionsgren, följer nya metoder slag i slag, som gör det möjligt att framställa maskiner billigare än förr,[164] och förbättringar, införes, som inte bara förvandlar vissa delar av maskinen utan även maskinen i dess helhet. Detta speciella motiv att förlänga arbetsdagen verkar därför starkast under tiden närmast efter maskineriets införande.[165] Om ett dubbelt så stort antal arbetare som förut skall exploateras under i övrigt oförändrade förhållanden och utan att arbetsdagen förlänges, måste inte endast den del av det konstanta kapitalet, som är nedlagd i råmaterial och biämnen, fördubblas, utan också den del som är nedlagd i maskiner och byggnader. Om däremot arbetsdagen förlänges, växer produktionen, utan att det blir nödvändigt att öka det kapital som är nedlagt i maskineri och byggnader.[166] Inte nog med att mervärdet växer, utan dessutom minskar de utlägg som är nödvändiga för utbytet. Detta är visserligen alltid fallet, när arbetsdagen förlänges, men verkningarna är mycket mera omfattande, när maskiner användes, emedan en mycket större del av kapitalet då är nedlagt i arbetsmedel.[167] Efterhand som maskindriften utvecklas, bindes en ständigt större del av kapitalet i en sådan form, att den alltid kan användas till att frambringa nya värden, samtidigt som den förlorar bruksvärde och bytesvärde, så snart kontakten med det levande arbetet avbrytes. Herr Ashworth, en engelsk bomullsmagnat, gav professor Nassau W. Senior en lektion genom följande uttalande:
"Om en jordbrukare lägger ner sin spade, blir för denna period ett kapital på 18 pence onyttigt. Om en av vårt folk [dvs. fabriksarbetarna] lämnar fabriken, blir ett kapital onyttigt, som har kostat 100.000 p.st."[168]
Tänk er bara! Göra ett kapital, som har kostat 100.000 p.st., "onyttigt", om också bara för ett ögonblick! Det är i själva verket himmelsskriande, att våra arbetare överhuvud någonsin lämnar fabriken! Maskineriets växande omfång gör en ständig förlängning av arbetsdagen "önskvärd", vilket professor Senior inser, sedan han undervisats av Ashworth.[169] Maskinen producerar relativt mervärde, inte bara direkt, i det den sänker arbetskraftens värde och indirekt genom att producera arbetarnas nödvändiga existensmedel billigare än förr. När maskineriet först införes i enskilda fabriker, frambringar det också mervärde genom att öka verkningarna av det arbete, som maskinens ägare förbrukar. Produktens samhälleliga värde överstiger dess individuella värde, och kapitalisten blir därigenom i stånd att ersätta arbetskraftens dagsvärde med en mindre del av dagsproduktens värde än förut. Under denna övergångstid, då maskindriften är ett slags monopol, är vinsten därför utomordentligt stor, och kapitalisten söker att så grundligt som möjligt utnyttja denna "den unga kärlekens första tid" genom största möjliga förlängning av arbetsdagen. Vinstens storlek retar den glupande aptiten efter mera vinst. Efterhand som maskineriet blir vanligare i en produktionsgren, sjunker maskinproduktens samhälleliga värde ner emot dess individuella värde, och den lag träder i kraft, som säger att mervärdet inte frambringas av de arbetare, som kapitalisten har ersatt med maskiner, utan tvärtom av de arbetare, som han sysselsätter vid maskinerna. Mervärdet uppkommer endast ur kapitalets variabla del, och vi har ju sett att mervärdemängden bestämmes av två faktorer, nämligen mervärdekvoten och antalet samtidigt sysselsatta arbetare. Om arbetsdagens längd är given, bestämmes mervärdekvoten av den proportion, vari arbetsdagen indelas i nödvändigt arbete och merarbete. Antalet samtidigt sysselsatta arbetare beror å sin sida på förhållandet mellan det variabla och det konstanta kapitalet. Det är nu klart, att maskindriften, hur den än genom att stegra arbetets produktivkraft ökar merarbetet på det nödvändiga arbetets bekostnad, endast kan frambringa detta resultat genom att minska det antal arbetare, som ett visst kapital sysselsätter. Maskindriften förvandlar en kapitaldel, som förut var variabel, dvs. omsattes i levande arbetskraft, till maskineri, alltså till konstant kapital, som inte producerar mervärde. Det är t.ex. omöjligt att pressa ut lika mycket mervärde av 2 arbetare som av 24. Även om var och en av de 24 arbetarna på 12 timmar levererar endast en timmes merarbete, så levererar de tillsammans 24 timmars merarbete, medan de två arbetarnas totalarbete endast utgör 24 timmar. Att använda maskineri för produktion av mervärde innebär en inneboende motsägelse, eftersom maskineriet endast kan förstora den ena av de två faktorer, varav mervärdets storlek beror, nämligen mervärdekvoten, genom att samtidigt minska den andra faktorn, arbetarnas antal. Denna inre motsättning framträder, så snart bruket av maskineri slår igenom i en industrigren, med påföljd att värdet av de varor, som produceras med hjälp av maskineri, bestämmer det samhälleliga värdet för alla varor av samma slag. Och det är också denna inre motsättning, som driver kapitalisten, utan att han är medveten därom,[170] till en våldsam förlängning av arbetsdagen för att på så sätt kompensera minskningen i det relativa antalet exploaterade arbetare genom att öka inte endast det relativa utan även det absoluta merarbetet. Den kapitalistiska användningen av maskineriet skapar nya, starka motiv för en omåttlig förlängning av arbetsdagen. Den omskapar både själva arbetssättet och den samhälleliga organisationen av arbetet på ett sätt, som bryter ner arbetarnas motstånd. Användningen av maskineri drar också in nya grupper av arbetare i industrin, varvid de gamla arbetarna tränges undan, samtidigt som maskinerna direkt inbesparar arbetskraft. Härigenom uppstår en arbetslös befolkning,[171] som är tvingad att låta kapitalet ensidigt diktera arbetsvillkoren. Detta är orsaken till det påfallande draget i den moderna industrins historia, att maskinen bryter ner alla naturliga och moraliska gränser för arbetsdagen. Det är också orsaken till den ekonomiska paradoxen, att det väldigaste hjälpmedlet för att förkorta arbetsdagen utnyttjas som det mest ofelbara medel att förvandla arbetarens och hans familjs hela livstid till arbetstid för kapitalets förökning. "Om varje verktyg", så drömde Aristoteles, antikens största tänkare,
"kunde utföra sitt vederbörliga arbete på befallning eller efter egen instinkt, såsom Daidalos' konstverk rörde sig av sig själv eller som Hefaistos' trefötter av egen drift gick till det heliga arbetet, om skyttlarna på det sättet vävde av sig själva, så behövde varken verkmästaren några medhjälpare eller herrarna några slavar."[172]
Och Antipatros, en grekisk diktare från Ciceros tid, hälsade uppfinningen av vattenkvarnen att mala spannmål med, denna grundform för allt produktivt maskineri, såsom slavinnornas befriare och den gyllene tidsålderns skapare.[173] "Dessa hedningar, ja dessa hedningar!" De begrep ingenting alls av politisk ekonomi och kristendom, vilket ju den klyftige Bastiat och redan före honom den ännu skarpsinnigare MacCulloch hade upptäckt. De begrep bl.a. inte, att maskinen är ett beprövat medel att förlänga arbetsdagen, och de ursäktade måhända den enes slaveri som ett medel för den andres fulla mänskliga utveckling. Men de saknade de speciellt kristliga känslor, som är nödvändiga för att predika massornas slaveri i syfte att göra några råa och halvbildade knoddar till "eminent spinners", "extensive sausage makers" och "influential shoe black dealers".[174]
Den kapitalistiska användningen av maskineri åtföljes av en hänsynslös förlängning av arbetsdagen, något som angriper samhället i själva livsrötterna och som därför leder till en reaktion från samhällets sida och till införande av normalarbetsdag. Normalarbetsdagen leder till intensifiering av arbetet, en utveckling som är av avgörande betydelse och som vi redan tidigare har berört. Vid analysen av det absoluta mervärdet handlade det närmast om arbetsdagens längd, medan vi förutsatte att arbetets intensitet förblev oförändrad. Vi skall nu se, hur den ökade arbetsintensiteten inträder i stället för förlängning av arbetsdagen.
Med maskineriets utveckling uppkommer givetvis efterhand en särskild klass av maskinarbetare med samlad erfarenhet, som är i stånd att utföra sitt arbete snabbare, dvs. arbetets intensitet ökar. I England löper sålunda under ett halvt sekel arbetsdagens förlängning parallellt med fabriksarbetets växande intensitet. Å andra sidan är det självklart, att ett arbete som inte bara kräver en kraftutveckling för ögonblicket utan skall fortsätta dag efter dag med samma regelbundna likformighet, slutligen når en kritisk punkt, där förlängning av arbetsdagen och ökning av arbetets intensitet utesluter varandra. Detta har till följd att arbetsdagen endast kan förlängas, när arbetsintensiteten avtar, medan å andra sidan ökad arbetsintensitet endast är möjlig, om arbetsdagen förkortas. Så snart arbetarklassens mer och mer växande förbittring tvingade staten att genom lagstiftning förkorta arbetsdagen, först genom att påbjuda normalarbetsdagen för de egentliga fabrikerna, från det ögonblick alltså, då möjligheten att öka mervärdet genom att förlänga arbetsdagen en gång för alla var stängd, kastade sig kapitalet med all makt och fullt medvetet över produktionen av relativt mervärde genom forcerad utveckling av maskinsystemet. Samtidigt inträdde en förändring i det relativa mervärdets karaktär. Metoden för produktion av relativt mervärde består i allmänhet däri, att arbetaren genom arbetets stegrade produktivkraft blir i stånd att producera mera under samma tid och med samma arbetsinsats. Samma arbetstid tillför totalprodukten samma värde som förr, trots att detta oförändrade bytesvärde motsvarar mera bruksvärde än tidigare, medan den enskilda varans värde samtidigt sjunker. Annorlunda ställer sig saken, då arbetsdagen förkortas genom lagstiftning och kraftigt stimulerar produktivkrafternas utveckling och produktionsmedlens rationella användning, samtidigt som den leder till ökade arbetsprestationer, stegrad anspänning av arbetskraften, hårdare komprimering av arbetstiden. Arbetaren tvingas till en förtätad arbetsinsats, som är möjlig, endast när arbetsdagen förkortas. Denna sammanpressning av en större arbetsmängd under en given tidsrymd gäller nu för vad den är: en större arbetsmängd. Arbetet kan nu inte bara mätas i tid, utan arbetets intensitet måste också tas med i beräkningen.[175] Tiotimmarsdagens intensivare arbetstimmar innehåller nu lika mycket eller mera utgiven arbetskraft än tolvtimmarsdagens mera "porösa" timmar. Tiotimmarsdagens enskilda arbetstimme frambringar därför lika stort eller större värde än tolvtimmarsdagens mindre intensiva 11/2 timme. Även om man bortser från att det relativa mervärdet ökar, när arbetets produktivkraft stiger, så frambringar 31/a timmars merarbete under en 10 timmars arbetsdag nu lika stort värde som 4 timmars merarbete under en 12 timmars arbetsdag. Därmed uppstår frågan: hur ökar arbetets intensitet? Den första verkan av arbetsdagens förkortning beror på det självklara faktum, att arbetskraftens verkningsförmåga står i omvänd proportion till dess verkningstid. Inom vissa gränser vinner man därför i kraftutveckling vad som förloras i tidrymd, och genom betalningssättet[176] skaffar sig kapitalisten garanti för att arbetaren verkligen också levererar mera arbete än förut. I manufakturer som t.ex. krukmakeriet, där maskineriet spelar liten eller ingen roll, har fabrikslagens införande slående bevisat, att redan arbetsdagens förkortning i överraskande grad har förbättrat arbetarnas energi, punktlighet' ordningssinne etc.[177] Men det verkade osäkert, om samma verkningar skulle visa sig i den egentliga fabriken, där arbetarna är beroende av maskinernas kontinuerliga och likformiga rörelse och den strängaste disciplin som följd därav redan var genomförd. När man år 1844 förhandlade om arbetsdagens avkortning till mindre än 12 timmar, förklarade fabrikanterna därför nästan enstämmigt, att "förmännen i de olika avdelningarna såg till, att ingen tid gick tillspillo", "att arbetarnas påpasslighet och uppmärksamhet knappast kan ökas". Om man förutsätter, att maskinernas tempo och alla andra förhållanden förblir oförändrade, "vore det därför orimligt att vänta, att större påpasslighet och uppmärksamhet från arbetarnas sida skulle medföra märkbara fördelar i välskötta fabriker."[178] Detta påstående blev vederlagt genom experiment. Den 20 april 1844 genomförde herr R. Gardner en förkortning av arbetsdagen från 12 till 11 timmar i sina två fabriker i Preston. Efter ungefär ett års förlopp visade det sig, att "samma mängd produkter framställdes med samma omkostnader som förut, och samtliga arbetare tjänade lika mycket på 11 timmar som tidigare på 12."[179] Jag förbigår här experimenten i spinneri- och kardavdelningarna, emedan maskineriets hastighet där vid samma tid ökades (med 2 %). I väveriet däremot, där till på köpet många olika slags lätta, finare tyger vävdes, skedde inte alls några ändringar i de objektiva produktionsbetingelserna. Resultatet var:
"Från 6 januari till 20 april 1844 med 12 timmars arbetsdag var veckoinkomsten i genomsnitt 10 sh. 1 1/2 d. pr arbetare. Från 20 april till 29 juni 1844 med 11 timmars arbetsdag var veckoinkomsten i genomsnitt 10 sh. 3 1/2 d. pr arbetare."[180]
Här producerades mera på 11 timmar än förut på 12, uteslutande på grund av mera regelbundet arbete och bättre användning av tiden. Medan arbetaren fick samma lön som förut och vann en timmes fritid pr dag, fick kapitalisten samma mängd produkter och sparade samtidigt kol, gas osv. för en timme. Liknande experiment utfördes med samma resultat i herrar Horrocks och Jacsons fabriker.[181] När arbetsdagen förkortas, skapas de subjektiva betingelserna för ett bättre utnyttjande av arbetstiden, enär arbetarna blir i stånd att utföra mera arbete än förut under loppet av en given tid. Så snart lagstiftningen griper in och förkortar arbetsdagen, blir därför maskinen i kapitalistens hand ett objektivt medel att systematiskt utpressa mera arbete på samma tid. Detta sker på två olika sätt: dels genom att maskinens hastighet ökas, dels genom att samma arbetare får flera maskiner än förut att sköta, varigenom hans arbetsfält utvidgas. Den ökade arbetsintensiteten medför omedelbart ett behov av förbättrat maskineri, ty den kortare arbetsdagen tvingar kapitalisten att hålla produktionskostnaderna nere så mycket som möjligt. Samtidigt är den förbättrade konstruktionen av maskinerna en nödvändig betingelse för att kunna utöva ett starkare tryck på arbetaren. Förbättringar av ångmaskinen ökar dess hastighet och gör det möjligt att driva ett mera omfångsrikt maskineri med hjälp av samma motor med oförändrad eller t.o.m. minskad kolförbrukning. Förbättringar av transmissionsmekanismen minskar friktionen och samtidigt även hjulaxlarnas diameter och vikt, något som påtagligt skiljer det moderna maskineriet från det äldre. Förbättringarna i arbetsmaskineriet slutligen medför, att maskinen förminskas, samtidigt som dess produktivitet ökar på grund av ökad hastighet (såsom i fråga om den moderna ångvävstolen), eller också ökar antalet verktyg som den sätter i rörelse, samtidigt som maskinen själv blir större (som i fråga om spinnmaskinen), eller också ökas dessa verktygs rörlighet genom obetydliga detaljändringar, som då spindlarnas hastighet hos den automatiska mule-maskinen vid mitten av 50-talet ökades med 1/ 5, Arbetsdagens förkortning till 12 timmar daterar sig i England från 1832. Redan 1836 förklarade en engelsk fabrikant:
"Det utföres betydligt mera arbete i fabrikerna nu än förr, på grund av den större påpasslighet och energi som maskineriets starkt ökade hastighet kräver av arbetaren."[182]
År 1844 presenterade lord Ashley, numera earl of Shaftesbury, följande dokumentariskt belagda redogörelse i underhuset:
"De arbetare, som är sysselsatta i fabriker, utför nu tre gånger så mycket arbete som innan fabriker blev anlagda. Maskineriet har utan tvivel övertagit arbete, som skulle ha krävt miljoner människors muskelkraft, men det har samtidigt i häpnadsväckande (prodigiously) grad ökat arbetet för de människor, som behärskas av dess gigantiska rörelse [...] År 1815 måste en arbetare, som skötte två mule-maskiner, under spinningen av garn nr 40 gå 8 (engelska) mil under loppet av en 12 timmars arbetsdag. År 1832 måste samma arbetare under spinningen av samma slags garn gå 20 mil och ofta mera. År 1825 måste spinnaren varje dag göra 820 utdrag vid varje mule, totalt 1.640 utdrag på 12 timmar. År 1832 måste han dagligen göra 2.200 utdrag vid varje mule, totalt 4.400; år 1844 2.400 (4.800); och i några fall är den fordrade arbetsmängden ännu större [...] Jag har här ett annat dokument från 1842, vari påvisas att arbetet ökar progressivt, inte endast emedan arbetaren måste gå en längre sträcka än förut, utan också emedan den varumängd som produceras ökar, medan arbetarantalet är proportionsvis mindre än förr. Dessutom användes nu ofta bomull av dålig kvalitet, som kräver mer arbete [...] I kardavdelningen har arbetet också ökat i hög grad. Här gör nu en man det arbete, som förr var uppdelat på två [...] I väveriet, där ett stort antal, mest kvinnliga arbetare är sysselsatta, har arbetet under de senaste åren ökat med gott och väl 10 % på grund av maskineriets ökade hastighet. År 1838 producerade spinneriet 18.000 härvor pr vecka, år 1843 var antalet 21.000. År 1819 gjorde ångvävstolens skyttel 60 slag i minuten, år 1842 var hastigheten 140 slag pr minut, vilket innebär en stor arbetsökning."[183]
I betraktande av den märkliga arbetsintensitet, som hade uppnåtts redan 1844 under 12-timmarsdagens herravälde, syntes det den gången berättigat, när de engelska fabrikanterna påstod att varje ytterligare framsteg i denna riktning vore omöjligt, och att varje förkortning vore liktydig med minskning av produktionen. Tankegångens skenbara riktighet framgår bäst av ett samtida uttalande av fabrikanternas outtröttlige kritiker, fabriksinspektör Leonard Horner:
"Då den producerade varumängden huvudsakligen beror på maskinernas hastighet, måste det ligga i fabrikanternas intresse att driva upp hastigheten till den yttersta gräns, som är förenlig med maskineriets bevarande och varornas kvalitet, och som inte äventyrar arbetarens möjlighet att kontinuerligt följa maskineriets gång. Det händer ofta, att fabrikanten i sin iver allt för mycket forcerar hastigheten. Men driftsavbrott och försämrad varukvalitet väger då tyngre än hastigheten, och han blir tvungen att moderera maskineriets gång. Jag kom därför till den slutsatsen, att då en energisk och intelligent fabriksledare kunde fundera ut den lönsamma maximihastigheten, skulle det inte vara möjligt att producera lika mycket på 11 som på 12 timmar. Jag räknade dessutom med att arbetare, som hade ackordslön, skulle anstränga sig till den yttersta gränsen för sin förmåga."[184]
Trots Gardners och andras experiment kom Horner därför till det resultatet, att en ytterligare förkortning av arbetsdagen under 12 timmar skulle medföra nedgång i produktionen.[185] Han citerar själv 10 år senare sina betänkligheter från 1845 som bevis för hur litet han den gången förstod maskineriets och den mänskliga arbetskraftens anpassningsförmåga, som medger att bägge samtidigt spännes till det yttersta på grund av arbetsdagens lagligen genomförda förkortning. Vi kommer nu till tiden efter 1847, då tiotimmarsdagen infördes i de engelska bomulls-, ylle-, siden- och linnefabrikerna. "Spindlarnas hastighet har ökat, i fråga om throstles med 500 och i fråga om mules med 1.000 varv i minuten, dvs. trostlespindeln som 1839 gjorde 4.500 varv i minuten gör nu (1862) 5.000, och mulespindeln har ökat från 5.000 till 6.000 pr minut. Hastigheten ökade alltså i första fallet med 10 % och i andra fallet med 20 %."[186] James Nasmyth, den berömde civilingenjören från Patricroft vid Manchester, gav år 1852 i ett brev till Leonard Horner en översikt över de förbättringar, som hade gjorts på ångmaskinen under tiden 1848- 1852. Sedan han har påpekat, att ånghästkraften, som i den officiella statistiken ännu beräknas på grundval av ångmaskinens effekt år 1828,[187] numera endast är nominell och endast kan tjäna som index för den verkliga kraften, säger han bl.a.:
"Det råder inget tvivel om att ångmaskiner av samma vikt, ofta identiskt samma maskiner, som endast blivit försedda med moderna förbättringar, nu i genomsnitt utför 50 % mera arbete än förut, och att samma ångmaskiner som på den tiden, då hastigheten var begränsad till 220 fot pr minut, levererade 50 hästkrafter, nu ofta lämnar inemot 100 hästkrafter [...] Den moderna ångmaskinen på lika många nominella hästkrafter kan ge betydligt större kraftverkan än förr på grund av förbättrad konstruktion, minskade dimensioner och andra förändringar på ångpannan osv. [...] Trots att samma antal arbetare sysselsättes i förhållande till antalet hästkrafter, så användes i verkligheten färre arbetare än förut i förhållande till arbetsmaskineriet."[188]
År 1850 använde fabrikerna i det förenade konungariket 134.217 nominella hästkrafter för att driva 25.638.716 spindlar och 301.495 vävstolar. År 1856 utgjorde antalet spindlar och vävstolar resp. 33.503.580 och 369.205. Om hästkraften hade haft samma effekt 1856 som 1850, så hade 175.000 hästkrafter varit nödvändiga. Enligt den officiella statistiken användes emellertid endast 161.435 hästkrafter, alltså drygt 10.000 mindre än beräkningarna på basis av 1850 års förhållanden visar.[189]
"De statistiska resultaten från år 1856 visar, att fabrikssystemet raskt griper omkring sig, att fastän arbetarantalet i förhållande till antalet hästkrafter är detsamma som förr, så är ett mindre antal sysselsatta i förhållande till det använda maskineriet, att ångmaskinen förmår driva en större mängd maskineri genom bättre utnyttjande av kraften och av andra orsaker, och att en större produktmängd erhålles på grund av förbättrat maskineri, förändrade fabrikationsmetoder, maskineriets ökade hastighet och en rad andra orsaker."[190]
"De stora förbättringar, som har genomförts i maskiner av alla slag, har i hög grad ökat deras produktivkraft. Det var otvivelaktigt arbetsdagens förkortning [...] som gav impulsen till dessa förbättringar. Sistnämnda förhållande i kombination med en ökad press på arbetarna medförde, att det producerades minst lika mycket under den [med två timmar eller 1/6] förkortade arbetsdagen som förut under den längre."[191]
Redan det faktum, att antalet engelska textilfabriker ökade med i genomsnitt 32 pr år under tiden 1838-1850, medan ökningen var 86 pr år från 1850 till 1856, är tillräckligt för att visa, att fabrikanternas profit ökade med den intensivare exploateringen av arbetskraften. Hur stora än den engelska industrins landvinningar var under de åtta åren från 1848 till 1856, under 10-timmarsdagens herravälde, så blev framstegen betydligt överträffade under den följande sexårsperioden 1856-1862. I sidenfabrikerna t.ex. 1856: 1.093.799 spindlar, 1862: 1.388.544. 1856: 9.260 vävstolar, 1862: 10.709. Arbetarantalet däremot 1856: 56.131, 1862: 52.429. Detta innebär en ökning av antalet spindlar med 26,9 % och av vävstolarna med 15,6 %, samtidigt som arbetarantalet minskat med 7 %. År 1850 användes i kamgarnsfabrikerna 875.830 spindlar, 1856: 1.324.549 (ökning 21,2 %), 1862: 1.289.172 (minskning 2,7 %). Men räknar man bort dubbelspindlarna, som figurerar i 1856 års statistik, så förblev spindelantalet efter 1856 tämligen oförändrat. Däremot fördubblades från 1850 i många fall spindlarnas och vävstolarnas hastighet. Antalet ångdrivna vävstolar i kamgarnsfabrikerna 1850: 32.617, 1856: 38.956, 1862: 43.048. Antalet arbetare var där 1850: 79.737, 1856: 87.794, 1862: 86.063. Därav barn under 14 år 1850: 9.956, 1856: 11.228, 1862: 13.178. Trots stark ökning av antalet vävstolar från 1856 till 1862 minskade alltså totalantalet anställda arbetare men ökade antalet exploaterade barn.[192] Den 27 april 1863 förklarade parlamentsledamoten Ferrand i underhuset:
"Arbetardelegerade från 16 distrikt i Lancashire och Cheshire, på vilkas vägnar jag talar, har meddelat mig att arbetsintensiteten i fabrikerna på grund av maskineriets förbättring ständigt ökar. Medan tidigare en arbetare med medhjälpare skötte två vävstolar, sköter nu en arbetare utan hjälp tre vävstolar, och det är inte ovanligt att en man kan få sköta fyra osv. Framlagda fakta visar tydligt, att 12 timmars arbete nu pressas in på mindre än 10 timmar. Det är därför uppenbart, att fabriksarbetarnas arbetsbörda har ökat oerhört under de senaste 10 åren."[193]
Trots att fabriksinspektörerna outtröttligt och med full rätt lovprisar de gynnsamma verkningarna av 1844 och 1850 års fabrikslagar, medger de dock att förkortningen av arbetsdagen redan har framkallat en sådan stegring av arbetsintensiteten, att arbetarnas hälsa och därmed arbetskraften själv skadas.
"I de flesta bomulls-, kamgarns- och sidenfabriker utsättes arbetarna för en tröttande anspänning, för att de på ett tillfredsställande sätt skall kunna passa maskinerna, vilkas hastighet har ökat utomordentligt under de senaste åren. Detta är sannolikt en av orsakerna till den ökade dödligheten i lungsjukdomar, som dr Greenhow har påvisat i sin senaste utmärkta rapport."[194]
Det råder inte minsta tvivel om att kapitalets tendens att skaffa sig kompensation genom att öka arbetets intensitet, när lagstiftningen avskär möjligheterna att förlänga arbetsdagen, och genom att missbruka varje förbättring i maskineriet som ett medel till ökad utsugning av arbetskraften, snart åter måste leda till en kris, då en ny förkortning av arbetsdagen blir oundviklig.[195] Å andra sidan överträffar den engelska industrins frammarsch under tiden efter 1848, dvs. under 10-timmarsdagens period, i betydligt högre grad perioden 1838- 1847, dvs. 12-timmarsdagens period, än den sistnämnda överträffade det halva seklet från fabrikssystemets införande, dvs. den obegränsade arbetsdagens epok.[196]4. Fabriken
I början av detta kapitel behandlade vi fabrikens materiella grundval, det förgrenade maskinsystemet. Vi såg då, att maskineriet ökar kapitalets mänskliga exploateringsmaterial genom att tillägna sig kvinno- och barnarbete. Vi såg, hur maskineriet lägger beslag på arbetarens hela livstid genom omåttlig förlängning av arbetsdagen, och hur dess utveckling, som gör det möjligt att framställa en våldsamt ökande produktmängd på ständigt kortare tid, slutligen tjänstgör som ett systematiskt medel att hela arbetsdagen oupphörligt avpressa arbetaren en ständigt ökande arbetsinsats. Vi skall nu analysera fabriken som helhet och då i synnerhet dess högst utvecklade form.
Ure, det automatiska fabrikssystemets Pindaros' beskriver fabriken å ena sidan som "samarbete mellan olika klasser av arbetare, gamla och unga, som med skicklighet och flit övervakar ett system av produktivt maskineri, som oavbrutet hålles i rörelse av en centralkraft (den första motorn)", å andra sidan som "en oerhörd automat, sammansatt av otaliga organ, utrustade med eget medvetande, vilka arbetar i samförstånd och utan avbrott för att producera ett och samma föremål, så att alla dessa organ är underordnade en rörelsekraft som rör sig av sig själv." Dessa bägge definitioner är ingalunda identiska. I den ena fungerar den kombinerade totalarbetaren eller den samhälleliga arbetsorganismen som subjekt och den mekaniska automaten som objekt. I den andra är själva automaten subjektet, och arbetarna är endast som medvetna organ fogade till automatens medvetslösa organ och tillsammans med dem underordnade den centrala rörelsekraften. Det förra uttrycket gäller om varje tänkbar användning av maskineriet i stor skala, medan det andra karakteriserar dess kapitalistiska användning och därmed det moderna fabrikssystemet. Ure älskar därför också att framställa centralmaskinen, från vilken rörelsen utgår, inte bara som automat utan som autokrat [k]. "I dessa stora verkstäder samlar ångans välgörande makt sina myriader av undersåtar omkring sig."[197] Konsten att använda verktyget går nu över från arbetaren till maskinen samtidigt med verktyget självt. Verktyget frigöres från den mänskliga arbetskraftens begränsningar. Därmed försvinner den tekniska grundvalen för manufakturens arbetsdelning. I stället för den specialiserade arbetarhierarkin, som kännetecknar manufakturen, framträder därför i den automatiska fabriken en tendens att nivellera eller standardisera de arbeten, som utföres av maskineriets biträden;[198] och de naturliga skillnaderna mellan ålder och kön ersätter i väsentlig grad de konstlade skillnaderna mellan specialarbetarna. I den mån arbetsdelningen åter dyker upp i den automatiska fabriken, framträder den väsentligen som en uppdelning av arbetarna mellan de specialiserade maskinerna och mellan fabrikens olika avdelningar, i det alla arbetare i samma avdelning arbetar med likartade, bredvid varandra uppradade arbetsmaskiner, utan att dessa arbetare bildar speciella grupper. Fackarbetaren och hans få biträden avlöser manufakturens förgrenade arbetargrupper. Den väsentliga skiljelinjen går mellan de arbetare, som är direkt sysselsatta vid arbetsmaskinerna (plus dessa som eldar och övervakar ångmaskinen) och å andra sidan maskinarbetarnas hantlangare (nästan uteslutande barn). Till hantlangarna räknas också i stort sett alla "feeders", dvs. de arbetare som transporterar material till och från maskinerna. Förutom dessa huvudgrupper finns en mindre personalgrupp, som är sysselsatt med att kontrollera och reparera maskineriet, såsom ingenjörer, mekaniker, snickare osv. Detta är en arbetarklass på högre nivå, dels vetenskapligt skolad, dels hantverksmässigt utbildad, som står utanför fabriksarbetarnas klass och endast har kontakter med dem i arbetet.[199] Denna arbetsdelning är rent teknisk. Allt maskinarbete kräver, att arbetaren blir tidigt upplärd i sina arbetsuppgifter, så att han lär sig att anpassa sina egna rörelser till en automats oavbrutna, likformiga rörelser. Försåvitt maskineriet som helhet bildar ett system av många slags maskiner, kombinerade med varandra och i rörelse samtidigt, kräver också det samarbete, som beror på detta maskinsystem, att de olika arbetargrupperna fördelas mellan de olika maskinerna. Men vid maskinell drift är det inte längre nödvändigt att befästa denna arbetsdelning genom att ständigt binda samma arbetare vid samma funktion,[200] som fallet är i manufakturen. Då totalrörelsen i fabriken inte utgår från arbetaren utan från maskinen, kan utbyte av personal alltid ske utan avbrott i arbetsprocessen. Det mest slående beviset härpå lämnar det relaissystem, som praktiserades under den engelska fabrikantrevolten 1848-1850. Den lätthet, varmed en ung arbetare lär sig arbetet vid maskinen, eliminerar fullständigt nödvändigheten att utbilda en särskild klass arbetare uteslutande som maskinarbetare.[201] Och[202] hantlangarnas arbete i fabriken kan dels ersättas av maskiner, dels är arbetet så enkelt, att det kan utföras av ganska oövat folk.[203] Den gamla arbetsdelningen, som maskineriet tekniskt kastar på skräphögen, släpar dock till en början med in i fabriken som en tradition från manufakturen och blir sedan systematiskt utnyttjad av kapitalet som ett medel att exploatera arbetskraften på ett ännu vidrigare sätt är förut. Den livslånga specialiteten att sköta ett delverktyg förvandlas till den livslånga specialiteten att betjäna en delmaskin. Maskineriet missbrukas till att redan från barnaåren förvandla arbetaren till en del av en delmaskin.[204] Kostnaderna för arbetarens egen reproduktion minskar på så sätt avsevärt, medan arbetaren samtidigt blir fullständigt och hjälplöst beroende av fabriken och kapitalisten. Här som överallt annars måste man skilja mellan den ökade produktivitet, som beror på utvecklingen av den samhälleliga produktionsprocessen, och den produktivitetsökning som beror på den kapitalistiska exploateringen. I manufaktur och hantverk betjänar sig arbetaren av verktyget. I fabriken tjänar han maskinen. I manufakturen utgår arbetsmedlens rörelse från honom, men i fabriken måste han följa deras rörelser. I manufakturen är arbetarna lemmar i en levande mekanism. I fabriken existerar, oberoende av arbetarna, en död mekanism, och de införlivas med den såsom levande bihang.
"Den trista upprepningen av ett ändlöst arbete, där samma mekaniska process ständigt på nytt måste genomgås, det liknar Sisyfos, arbete. Arbetets börda faller liksom klippblocket om och om igen tillbaka på den utmattade arbetaren."[205]
Medan maskinarbetet till det yttersta angriper nervsystemet, hindrar det musklernas mångsidiga spel och undertrycker all fri kroppslig och andlig verksamhet.[206] T.o.m. åtgärder för att underlätta arbetet blir tortyrmedel, ty maskinen befriar inte arbetaren från arbete utan arbetet från allt innehåll. Det är gemensamt för all kapitalistisk produktion, försåvitt den inte endast är en arbetsprocess utan samtidigt en kapitalets värdeökningsprocess, att det inte är arbetaren som använder arbetsmedlet, utan tvärtom arbetsmedlet som använder arbetaren. Men först med maskineriets införande blir denna upp- och nervända ordning en tekniskt handgriplig verklighet. Genom att arbetsmedlet förvandlas till automat, uppträder det i arbetsprocessen som kapital gentemot arbetaren, som dött arbete som behärskar och utsuger den levande arbetskraften. Såsom redan tidigare antytts, fullbordas skilsmässan mellan produktionsprocessens andliga potenser och kroppsarbetet samt deras förvandling till kapitalmakter över arbetet i den på maskineriets grundval uppbyggda storindustrin. Den enskilde, facklärde maskinarbetarens detaljskicklighet försvinner som en obetydlig bisak för vetenskapen, de oerhörda naturkrafterna och det samhälleliga massarbetet, som alltsammans är förkroppsligat i maskinsystemet och med detta utgör underlaget för kapitalets, "mästarens", makt. Denne mästare, i vars hjärna maskineriet är oskiljaktigt sammanvuxet med hans eget monopol på dess användning, kan därför vid konflikttillfällen föraktfullt ropa till sina arbetare:
"Det vore hälsosamt för fabriksarbetarna, om de lade på minnet, att deras arbete i själva verket är en mycket enkel sorts yrkesarbete, att inget är lättare att lära sig och med hänsyn till kvaliteten bättre avlönat, att inget kan på så kort tid och i sådan mängd erhållas genom kort undervisning av t.o.m. en oerfaren person. Mästarens maskineri spelar i själva verket en betydligt viktigare roll i produktionen än arbetarens arbete och skicklighet, som inte är märkvärdigare, än att en bonddräng kan lära sig den på 6 månader."[207]
Arbetarens tekniska underordnande under arbetsmedlets likformiga gång och den egendomliga sammansättningen av arbetsstyrkan i individer av bägge könen och alla åldersstadier skapar en kasernmässig disciplin, som utbildas till fullständig fabriksregim, fullt utvecklar det redan förut omnämnda övervakningssystemet och delar upp arbetarna i kroppsarbetare och förmän, i meniga industrisoldater och industriunderofficerare.
"Huvudsvårigheten i den automatiska fabriken bestod i att skapa den nödvändiga disciplinen för att få människorna att lägga bort sina oregelbundna arbetsvanor och omforma dem i överensstämmelse med den stora automatens oföränderliga regelbundenhet. Men att fundera ut och framgångsrikt genomföra ett för det automatiska systemets behov och hastighet avpassat disciplinsystem, ett företag värdigt Herkules-det är Arkwrights ädla verk! Till och med nu för tiden, då systemet är organiserat i hela sin fulländning, är det nästan omöjligt att bland arbetare, som är över medelåldern, finna användbara biträden för det automatiska systemet."[208]
Det fabriksreglemente, vari kapitalet som självhärskare formulerar sin autokratiska makt över arbetarna, utan den berömda maktfördelning och det ännu mer lovprisade representativa system, som borgerskapet eljest använder, är endast en kapitalistisk karikatyr av arbetsprocessens samhälleliga reglering, som blir nödvändig vid samarbete i stor skala och med användningen av gemensamma arbetsmedel, framförallt av maskineri. Slavdrivarens piska ersättes av förmannens straffregister. Alla straff förvandlas naturligtvis till penningstraff och löneavdrag, och fabrikslagstiftarnas skarpsinne gör, att det om möjligt blir mera inbringande, att lagarna överträdes än att de respekteras.[209] Vi berör här endast antydningsvis de yttre förhållanden, varunder fabriksarbetet utföres. Alla sinnesorgan skadas i lika hög grad av den onaturligt höga temperaturen, av atmosfären i arbetslokalen där partiklar från arbetsmaterialet ryker omkring, av det bedövande oväsendet osv., vartill kommer livsfaran bland de tätt hopade maskinerna, som man med årstidernas regelbundenhet kan läsa om i industrins bulletiner över dödade och skadade.[210] Det hela och fulla utnyttjandet av de samhälleliga produktionsmedlen, som först under fabrikssystemet drives till full mognad, förvandlas i kapitalets hand till ett systematiskt rov från arbetarna av alla normala livsbetingelser under arbetet, luft, ljus, utrymme och personliga skyddsmedel mot livsfarliga eller hälsovådliga förhållanden under produktionsprocessen, att nu inte tala om inrättningar till arbetarnas bekvämlighet.[211] Är det med orätt Fourier kallar fabrikerna "humanare bagnos"?[212213]
Kampen mellan kapitalist och lönarbetare börjar med själva kapitalförhållandet, och den fortsätter att rasa under hela manufakturperioden.[214] Men först efter maskineriets införande börjar arbetaren bekämpa själva arbetsmedlet, den form vari kapitalet materiellt existerar. Han gör uppror mot denna särskilda produktionsform i dess egenskap av materiell grundval för det kapitalistiska produktionssättet.
Så gott som hela Europa upplevde under 17:e århundradet arbetarrevolter mot de s.k. bandkvarnarna (även kallade remkvarnar eller kvarnstolar), maskiner att väva band och bårder på.[215] I början av 17:e århundradet förstördes genom pöbelexcesser ett vindsågverk, som hade anlagts i Londons närhet av en holländare. Ännu i början av 18:e århundradet kunde man endast med svårighet övervinna det allmänna motståndet från befolkningens och parlamentets sida mot vattendrivna sågverk. När Everet år 1758 hade byggt den första vattendrivna maskinen för ullklippning, stacks den i brand av 100.000 människor, som blivit arbetslösa. 50.000 arbetare, som förut hade försörjt sig med ullkardning, uppvaktade parlamentet med protestskrivelser mot Arkwrights grovkardverk och kardmaskiner. Under det l9:e århundradets första 15-årsperiod drabbades de engelska manufakturdistrikten av en formlig massförstöring av maskiner, i synnerhet som en följd av ångvävstolens införande. Dessa oroligheter, som fick namnet ludditrörelsen, gav Sidmouths och Castlereaghs antijakobinska regering en förevändning att praktisera de mest reaktionära våldsmetoder. Det behövdes tid och erfarenhet, innan arbetarna lärde sig att göra åtskillnad mellan maskinerna och deras kapitalistiska användning och därmed också att rikta sina angrepp mot den samhälleliga exploateringsformen i stället för att angripa de materiella produktionsmedlen.[216] Manufakturens fortbestånd utgjorde förutsättningen för de lönekonflikter som ägde rum, men arbetarna såg inte som sin uppgift att bekämpa denna driftsform. Det var skråmästare och privilegierade städer, inte lönarbetarna, som motarbetade inrättandet av manufakturer. Manufakturperiodens skriftställare uppfattade därför arbetsdelningen företrädesvis som ett medel att ersätta fiktiva arbetare, inte att tränga undan verkliga arbetare. Denna skillnad är självklar. Om man t.ex. säger, att det skulle behövas 100 miljoner människor i England för att med den gamla sortens spinnrockar spinna den bomull, som nu spinnes med maskin av 500.000 arbetare, så betyder det naturligtvis inte, att maskinen skulle inta dessa aldrig existerande miljoners plats. Det betyder bara, att det skulle behövas flera miljoner arbetare för att ersätta spinnmaskineriet. Om man däremot säger, att ångvävstolen kastade ut 800.000 engelska vävare på gatan, så talar man inte om ett nu befintligt maskineri, som skulle behöva ersättas med ett visst antal arbetare, utan om ett existerande arbetarantal, som faktiskt har ersatts eller utträngts av maskineri. Under manufakturperioden förblev den hantverksmässiga driften grundvalen, även om den var uppspaltad i specialfunktioner. De nya kolonialmarknadernas behov kunde inte täckas med hjälp av det relativt begränsade antalet stadsarbetare, som härstammade från medeltiden, och de egentliga manufakturerna skapade samtidigt nya arbetsmöjligheter för den lantbefolkning, som jagades från gård och grund till följd av feodalväsendets upplösning. På den tiden var det alltså den positiva sidan av arbetsdelningen och samarbetet, arbetarnas ökade produktivitet, som trädde i förgrunden.[217] Samarbete i förening med koncentrationen av jordbrukets arbetsmedel på ett fåtal händer framkallar visserligen redan långt före storindustrins tid plötsliga och våldsamma omvälvningar i den jordbrukande befolkningens produktionssätt och därmed också i dess livsbetingelser och arbetsvillkor. Men denna kamp utkämpas från början mera mellan stora och små jordägare än mellan kapital och lönarbetare. När å andra sidan arbetare undantränges av arbetsmedel, får, hästar osv., är det direkta våldshandlingar som skapar förutsättningar för den industriella revolutionen. Först jagas arbetarna från gård och grund, och sedan kommer fåren. Jordstöld i stor skala, såsom i England, är det första som inleder storjordbruket.[218] I början ter sig därför denna omvälvning av jordbruket mera som en politisk än en ekonomisk revolution. Som maskin blir arbetsmedlet omedelbart en konkurrent till arbetaren själv.[219] Kapitalets egen värdeökning genom maskinen står i direkt proportion till det antal arbetare, vars existensbetingelser maskinen tillintetgör. Hela det kapitalistiska produktionssystemet beror på att arbetaren säljer sin arbetskraft som vara. Arbetsdelningen har till följd, att denna arbetskraft ensidigt utvecklas, tills den endast yttrar sig som en förmåga att sköta ett enkelt delverktyg. Denna arbetskrafts bruksvärde och därmed också dess bytesvärde försvinner, så snart delverktyget överföres till en maskin. Arbetaren blir osäljbar liksom icke-kurserande papperspengar. Den del av arbetarklassen, som maskineriet gör överflödig eller som inte längre behövs för kapitalets värdeökning, går dels under i den ojämna kampen mellan det gamla hantverket, den manufakturmässiga driften och den moderna industrin, medan återstoden översvämmar alla lättare tillgängliga industrigrenar, överfyller arbetsmarknaden och sänker därmed arbetskraftens pris under dess värde. Det framställes nu som en stor tröst för de utarmade arbetarna, dels att deras lidanden endast är "av tillfällig natur" ("a temporary inconvenience"), dels att maskinerna endast så småningom erövrar ett helt produktionsfält, varigenom de ödeläggande verkningarna dämpas och endast gradvis gör sig gällande. Den ena trösten slår ihjäl den andra. När maskinen gradvis tränger in i en industrigren, förorsakar den kroniskt elände bland de arbetare som konkurrerar med den. När övergången sker snabbt, verkar den akut och massvis. Världshistorien kan knappast uppvisa något förfärligare skådespel än de engelska handbomullsvävarnas gradvisa undergång, som sträckte sig över fyra decennier och slutligen beseglades 1838. Många av dem svalt ihjäl, medan andra länge halvsvalt med sina familjer på en inkomst av 2Y2 pence om dagen.[220] Det engelska bomullsmaskineriet fick däremot akuta följder i Ostindien, vars generalguvernös år 1834-35 kunde konstatera: "Eländet har knappast något motstycke i handelns historia. Bomullsvävarnas knotor ligger och vitnar på Indiens slätter." Då maskinerna sände dessa vävare in i evigheten,[221] gällde det förstås bara lidanden "av tillfällig natur". För övrigt är maskinteknikens "tillfälliga" verkan av permanent natur, eftersom den ständigt tränger in på nya produktionsområden. Den självständiga och oavhängiga ställning, som både arbetsmedlet och arbetsproduktionen intar i förhållande till arbetaren under det kapitalistiska produktionssättet, utvecklas genom maskineriet till en oförsonlig motsättning.[222] Införandet av maskiner blir därför signalen till arbetarnas våldsamma uppror mot arbetsmedlen. Arbetsmedlet slår ihjäl arbetaren. Motsättningen mellan arbetsmedlet och arbetaren framträder visserligen mest handgripligt, när nyinfört maskineri konkurrerar med gammal hantverks- eller manufakturdrift. Men inom själva storindustrin verkar den fortsatta förbättringen av maskineriet och utvecklingen av automatsystemet på precis samma sätt.
"Det permanenta syftet med förbättrade maskiner är att minska kroppsarbetet eller att införa ett nytt led i den automatiska produktionen genom att ersätta mänskliga apparater med apparater av järn."[223] "Det händer dagligen, att ånga och vattenkraft börjar användas i maskinerier, som hittills hållits i gång med handkraft [...] Oupphörligt genomföres små förbättringar i maskineriet i syfte att spara drivkraft, förbättra produkten och öka produktionen eller att göra en arbetare-barn, kvinna eller man-överflödig, och trots att varje detalj kan verka obetydlig, är dock summan av resultaten viktig."[224] "Överallt, där arbetet kräver stor skicklighet och säker hand, kopplar man snarast möjligt bort den skicklige men oregelbundet arbetande arbetaren för att ersätta honom med en speciell mekanism, så fint konstruerad att ett barn kan sköta den."[225] "Det automatiska systemet tränger mer och mer undan det kvalificerade arbetet."[226] "Följden av maskineriets förbättring är inte bara, att resultatet uppnås med hjälp av mindre arbetarantal än tidigare, utan skickliga arbetare ersättes med mindre skickliga, vuxna av barn, män av kvinnor. Alla dessa förändringar medför ständiga fluktuationer i arbetslönen."[227] "Maskinerna kastar oupphörligt ut vuxna ur fabriken."[228]
Maskineriets våldsamma utveckling under trycket av den förkortade arbetsdagen visar, vilken utomordentlig anpassningsförmåga maskinsystemet har som följd av den samlade praktiska erfarenheten, den stora mängden mekaniska arbetsmedel, som redan finns, och teknikens oupphörliga framsteg. Men vem hade kunnat ana år 1860, under den engelska bomullsindustrins högkonjunktur, vilka snabba mekaniska förbättringar och motsvarande undanträngande av handarbetet som de tre följande åren skulle medföra under inflytande av det amerikanska inbördeskriget? I detta sammanhang må det vara tillräckligt att här återge ett par exempel ur de engelska fabriksinspektörernas officiella rapporter. En fabrikör i Manchester förklarar:
"I stället för 75 kardmaskiner, som vi hade förut, behöver vi nu endast 12, vilka levererar samma produktmängd av samma, om inte rentav bättre kvalitet [...] Besparingen utgör 10 p.st. pr vecka i arbetslön och 10 % i bomullsavfall."
I ett finspinneri i Manchester blev
"på grund av ökad hastighet och införandet av diverse automatiska processer arbetarantalet i en avdelning minskat med en fjärdedel, i en annan avdelning med hälften, medan en modern kardmaskin kraftigt minskat behovet av arbetskraft i kardavdelningen."
I ett annat spinneri uppskattas besparingen av arbetskraft till 10 %. Herrarna Gilmore, spinneriägare i Manchester, säger: "I vårt renseri uppskattar vi den besparing vi gjort i arbetskraft och arbetslöner genom att införa nya maskiner, till gott och väl en tredjedel [...]" I två andra förberedande arbetsmoment (spolning och sträckning)
"har löner och arbetskraft minskat med ungefär en tredjedel, likaså i spinneriet. Men detta är inte allt. När garnet kommer till vävaren, visar det sig att kvaliteten är så avsevärt förbättrad genom det nya maskineriets användning, att det tillverkas mera och bättre tyg än av motsvarande mängd garn från de gamla spinnmaskinerna."[229]
Fabriksinspektör A. Redgrave anmärker härtill:
"Arbetarantalet minskar stadigt, samtidigt som produktionen ökar. I ylleväverierna började nedgången redan för en tid sedan, och den fortsätter. Helt nyligen nämnde en skollärare i Rochdale till mig, att den kraftiga minskningen i flickskolornas elevantal inte bara beror på den ekonomiska krisen utan har också samband med införandet av nya maskiner i yllefabrikerna, varigenom 70 halvtidsarbetande flickor blivit avskedade."[230]
Följande tabeller visar totalresultatet av. de tekniska förbättringarna i den engelska bomullsindustrin under det amerikanska inbördeskriget: [122] Antal fabrikerAntal ångdrivna vävstolar
Antal spindlar
Antal sysselsatta personer
Från 1861 till 1868 försvann alltså 338 bomullsfabriker, dvs. ett mera produktivt och mera omfångsrikt maskineri koncentrerades i händerna på ett mindre antal kapitalister. Antalet ångdrivna vävstolar minskade med 20.663, men deras kapacitet hade samtidigt ökat, så att en förbättrad vävstol nu presterade mer än en gammal. Slutligen ökade spindlarnas antal med 1.612.520, medan antalet sysselsatta arbetare minskade med 50.505. Det elände "av övergående natur", som bomullskrisen tryckte ner arbetarna i, stegrades och permanentades alltså genom maskineriets snabba och oavbrutna framsteg. Maskineriet verkar dock inte endast som övermäktig konkurrent, ständigt på språng för att göra lönarbetaren "överflödig". Det utnyttjas av kapitalet både agitatoriskt och avsiktligt som en mot arbetarna fientlig makt. Det blir det starkaste vapnet, när det gäller att slå ner arbetaroroligheter, strejker osv., som är riktade mot kapitalets envåldsmakt.[231] Enligt Gaskell var just ångmaskinen en "människokraftens" fiende, som gjorde det möjligt för kapitalisten att slå ner arbetarnas ökande krav, vilka hotade att driva det nystartade fabrikssystemet till en kris.[232] Man kunde skriva en hel historik över de uppfinningar som gjordes efter 1830 och som endast hade till uppgift att tjäna som kapitalets vapen mot arbetarnas revolter. Vi tänker framförallt på de automatiska spinnmaskinerna, eftersom de kom att inleda en ny epok i det automatiska systemet.[233] I ett vittnesmål inför Trades Unions Commission berättar Nasmyth, ånghammarens uppfinnare, följande om de tekniska förbättringar han införde som följd av maskinarbetarnas omfattande och långvariga strejk år 1851:
"Det karakteristiska draget i våra moderna mekaniska förbättringar är införandet av automatiska arbetsmaskiner. Vad varje mekaniker nu har att göra och som varje pojke kan klara av, är inte att själv arbeta utan att övervaka maskinens förnämliga arbete. Hela den arbetargrupp, som uteslutande levde på sin yrkesskicklighet, är nu trängd åt sidan. Förr sysselsatte jag fyra pojkar på varje mekaniker. Tack vare de nya tekniska förbättringarna har jag reducerat antalet vuxna arbetare från 1.500 till 750. Resultatet blev en betydande ökning av min profit." [123]
Ure säger om en maskin för färgtryck i kattuntryckerierna:
"Slutligen sökte kapitalisterna befria sig från detta odrägliga slaveri [nämligen arbetarnas avtalsenliga rättigheter, som besvärade kapitalisterna] genom att anlita vetenskapens hjälpkällor, och snart var de återinsatta i sina legitima rättigheter såsom huvudet över de andra kroppsdelarna."
Om en uppfinning för att glätta varpen, vartill en strejk var den direkta orsaken, säger Ure:
"De missnöjdas skaror, som kände sig säkra bakom arbetsdelningens gamla förskansningar, blev nu angripna i flanken och deras försvarsmedel förintades genom den moderna mekaniska taktiken. De måste ge sig på nåd och onåd."
Om den automatiska spinnmaskinen ("selfacting mule") säger han:
"Denna skapelse 'mannen av järn' som arbetarna med rätta kallar den, blev den som återställde ordningen bland industriarbetarklassen [...] Denna uppfinning bekräftar den av oss redan förut framförda åsikten, att kapitalet, då det tar vetenskapen i sin tjänst, alltid tvingar de rebelliska arbetarna till lydnad."[234]
Ehuru Ures skrift publicerades 1835, vid en tidpunkt då fabrikssystemet var förhållandevis svagt utvecklat, är den alltjämt det klassiska uttrycket för fabriksandan, inte endast på grund av sin ohöljda cynism utan också på grund av den naivitet, varmed den hasplar ur sig kapitalhjärnans tanklösa självmotsägelser. Sedan han t.ex. utvecklat 'doktrinen', att kapitalet med hjälp av vetenskapen, som den tagit i sin tjänst, "alltid tvingar de rebelliska arbetarna till lydnad"' blir han upprörd över "att man från visst håll anklagar den mekanisk-fysiska vetenskapen för att låna sig åt rika kapitalisters despotism och låta sig utnyttjas som ett medel att undertrycka de fattiga klasserna." Sedan han vitt och brett predikat om hur fördelaktigt det är för arbetarna, att den mekaniska utvecklingen går fort, varnar han dem, för att de genom sin motspänstighet, strejker osv., påskyndar den tekniska utvecklingen. "Detta slags våldsamma revolter", säger han, "avslöjar den mänskliga kortsyntheten i dess mest föraktliga gestalt, en människa som blir sin egen bödel." Några få sidor tidigare heter det tvärtom:
"Utan de häftiga sammanstötningar och avbrott, som förorsakats genom arbetarnas felaktiga inställning, hade fabrikssystemet utvecklats ännu mycket raskare och till ännu större nytta för alla berörda parter."
Sedan utbrister han åter:
"Till lycka för befolkningen i de brittiska fabriksdistrikten sker de mekaniska förbättringarna blott successivt. Med orätt anklagar man maskinteknikens förbättring, för att den sänker de vuxnas arbetslöner genom att undantränga en del av dem, så att ett överskott av arbetare uppkommer. Men den ökar efterfrågan på barnarbetare och höjer därmed deras lönenivå."
Samme omtänksamme tröstare försvarar å andra sidan de låga barnlönerna med det argumentet, att de "avhåller föräldrarna från att för tidigt skicka sina barn till fabrikerna". Hela hans bok är ett försvar för den obegränsade arbetsdagen, och hans liberala själ erinrar sig den mörkaste medeltiden, då lagstiftningen innehöll förbud mot att låta barn i 13-årsåldern arbeta mer än 12 timmar om dagen. Detta hindrar honom inte från att uppmana fabriksarbetarna att uppsända en tacksamhetens suck till försynen, som genom maskinerna "har skaffat dem den nödvändiga fritiden för att tänka på sin odödliga själ."[235]
En hel rad borgerliga ekonomer, såsom James Mill, MacCulloch, Torrens, Senior, J. St. Mill osv., hävdar att allt maskineri, som tränger undan arbetare, samtidigt med nödvändighet också frigör ett kapital, som är tillräckligt stort för att skaffa samma arbetare annan sysselsättning.[236]
Vi antar, att en kapitalist använder 100 arbetare, t.ex. i en tapetfabrik, och att han betalar var och en av dem en årslön på 30 p.st. Han utbetalar alltså årligen ett variabelt kapital på 3.000 p.st. Så anskaffar han nytt maskineri för 1.500 p.st. och klarar sig nu med 50 arbetare, varför han avskedar de övriga 50. För enkelhetens skulle bortser vi från fabriksbyggnader, kol osv. och förutsätter, att råmaterialet kostar 3.000 p.st. om året som förut.[237] Har nu något kapital "frigjorts" genom denna förändring? Under den gamla driftsmetoden var den investerade totalsumman 6.000 p.st., hälften konstant och hälften variabelt kapital. Beloppet är nu 4.500 p.st. konstant kapital (3.000 p.st. för råmaterial och 1.500 p.st. för maskiner) och 1.500 p.st. variabelt kapital. Den variabla kapitaldelen, alltså i levande arbetskraft omsatt kapital, utgör nu 1/4 av totalkapitalet i stället för tidigare hälften. I detta fall frigöres inget kapital. Tvärtom' kapital bindes på ett sådant sätt, att det inte kan användas för inköp av arbetskraft. Det förvandlas från variabelt till konstant kapital. Detta kapital på 6.000 p.st. kan nu under i övrigt oförändrade förhållanden aldrig sysselsätta mer än 50 arbetare. Med varje förbättring i maskineriet sysselsätter det ett ännu mindre antal arbetare. För att tillmötesgå kompensationsteoretikerna kan vi anta, att det nyanskaffade maskineriet kostar mindre än summan av undanträngd arbetskraft och dess arbetsverktyg' alltså t.ex. endast 1.000 p.st. i stället för 1.500. Under dessa förutsättningar bleve ett variabelt kapital på 1.000 p.st. förvandlat till konstant eller bundet' medan ett kapital på 500 p.st. bleve frigjort. Denna sistnämnda summa bildar en sysselsättningsfond-under förutsättning av samma arbetslön-för ungefär 16 arbetare, medan 50 avskedats. Ja, i verkligheten för mindre än 16 arbetare, eftersom en del av de 500 p.st. som skall fungera som kapital delvis måste användas som konstant kapital, varför endast en del kan användas för inköp av arbetskraft. Låt oss emellertid anta' att produktionen av det nya maskineriet ger arbete åt ett större antal mekaniker. Skall detta vara en kompensation för de tapetmakare, som har kastats på gatan? I varje fall sysselsätter maskinernas förfärdigande ett mindre antal arbetare än deras användning undantränger. De 1.500 p.st., som motsvarar de avskedade tapetmakarnas lön, fördelas nu på följande sätt: 1) till betalning av de produktionsmedel som förbrukas vid tillverkningen av maskineriet, 2) arbetslöner till de mekaniker som tillverkar dem, 3) det mervärde som tillfaller deras "mästare". Vidare: sedan den en gång är färdig' behöver maskinen inte tillverkas på nytt, förrän den är utsliten. För att varaktigt sysselsätta de nyanställda mekanikerna måste alltså den ena tapetfabriken efter den andra anskaffa maskiner och avskeda arbetare. Dessa kapitalets apologeter menar i själva verket inte heller, att kapitalet skall frigöras på detta sätt. Det är de "frigjorda" arbetarnas existensmedel de tänker på. Det kan inte förnekas, att i det ovannämnda fallet maskineriet inte endast frigör 50 arbetare, som alltså kan användas på andra sätt, utan också upphäver deras sammanhang med existensmedel till ett värde av 1.500 p.st. och sålunda "frigör" dessa existensmedel. Det enkla och ingalunda nya faktum, att maskineriet frigör arbetaren från hans existensmedel, heter alltså i politiskt-ekonomiskt språkbruk, att maskineriet frigör existensmedel för arbetaren eller förvandlar existensmedel till kapital som han kan använda. Man ser, att allt beror på uttryckssättet. Nominibus mollire licet mala.[238] [124] Enligt denna teori skulle alltså dessa existensmedel, vilkas värde är 1.500 p.st., utgöra ett kapital, som kan användas för att sysselsätta de 50 avskedade arbetarna. Detta kapital blir med andra ord overksamt, när de 50 tapetmakarna blir arbetslösa, och det får varken rast eller ro, innan det finner en utväg som gör det möjligt för de 50 arbetarna att produktivt förbruka det. Förr eller senare måste alltså kapital och arbetare återigen finna varandra, och då är jämvikten återställd. De lidanden, som maskineriet åsamkar de arbetare, som blir arbetslösa, är alltså lika förgängliga som denna världens rikedom. De existensmedel, som arbetarna köpte för de 1.500 p.st., fungerade inte vid någon tidpunkt som kapital gentemot dessa arbetare. Det var, när de 1.500 p.st. placerades i det nya maskineriet, som de kom att tjänstgöra som kapital i förhållande till dem. Om vi undersöker saken närmare, visar det sig att de 1.500 p.st., som arbetarna använde till att köpa existensmedel för, i verkligheten inte var något annat än en del av de tapeter, som årligen tillverkades av samma 50 arbetare, genom att de tog emot sin lön i form av pengar i stället för i tapeter. Med de tapeter, som förvandlats till 1.500 p.st., köpte de existensmedel till samma belopp. Från arbetarnas ståndpunkt är dessa existensmedel inte kapital utan varor, och i förhållande till dessa varor är de köpare och inte lönarbetare. Den omständigheten, att maskineriet har "frigjort" dem från köpmedel, förvandlar dem från köpare till icke-köpare. Därigenom minskar efterfrågan på dessa varor. Voilà tout.[239] Om denna minskade efterfrågan inte uppväges av ökad efterfrågan från annat håll, så sjunker varornas marknadspris. Om detta varar under längre tid och i större omfattning, så blir följden att en del av de arbetare, som producerar arbetarnas existensmedel, överflyttas till annan verksamhet. En del av det kapital, som tidigare producerade nödvändiga existensmedel, blir nu reproducerat i andra former. Medan marknadspriserna faller och kapitalet överflyttas till andra områden, blir också de arbetare, som producerar nödvändiga existensmedel, "frigjorda" från en del av sin lön. I stället för att bevisa, att maskineriet genom att frigöra arbetaren från hans existensmedel också samtidigt förvandlar hans existensmedel till kapital, bevisar herrar apologeter med hjälp av den beprövade lagen om tillgång och efterfrågan det rakt motsatta, nämligen att maskinerna inte bara kastar ut arbetarna på gatan i de produktionsgrenar, där maskiner införes, utan också åstadkommer arbetslöshet i produktionsgrenar, där maskiner inte införes. De verkliga fakta, som den ekonomiska optimismen endast ger en vrångbild av, ser ut så här: De av maskineriet utträngda arbetarna kastas ut från verkstaden och ut på arbetsmarknaden, där de ökar antalet av de arbetskrafter, som utgör reserven för den kapitalistiska exploateringen. Denna följd av att maskineriet införes framställer ekonomerna som en fördel för arbetarklassen. I vårt arbetes sjunde avsnitt skall vi visa, att maskinerna tvärtom av denna orsak drabbar arbetaren som ett fruktansvärt gissel. Här nöjer vi oss med att slå fast: De arbetare' som kastas ut från en industrigren, kan visserligen söka arbete i en annan gren. Om de finner en sådan och bandet därmed återknytes mellan dem och de samtidigt med dem "frigjorda" existensmedlen, så sker detta med hjälp av ett nytillkommet kapital, som söker placering, men ingalunda medelst det förut fungerande kapitalet, som nu har förvandlats till maskineri. Men deras utsikter att reda sig är mycket små t.o.m. i detta fall. Förkrympta genom arbetsdelningen är dessa arma satar så litet värda utanför sitt gamla arbetsområde, att de bara kan få sysselsättning i några få lågt stående och på grund av sin enkla beskaffenhet alltid överfyllda och underbetalda branscher.[240] Dessutom drar alla industrigrenar årligen till sig en ström av människor, som levererar de rekryter som behövs för den regelbundna ersättningen och tillväxten. Så snart maskineriet frigör en del av de arbetare, som förut var sysselsatta i en bestämd industrigren, tar också den ström av nya arbetare, som skulle ha sökt sig till denna industrigren, en annan riktning och hamnar i andra industrier, medan de ursprungliga offren till största delen går under eller förslummas under övergångstiden. Det är visserligen ett odiskutabelt faktum, att maskineriet i och för sig inte är ansvarigt för de lidanden det för med sig. Det har inte ansvaret för att arbetaren "frigöres" och skiljes från sina existensmedel. Maskinerna ökar produktiviteten och sänker varupriserna i de industrigrenar, där de användes, och har inget direkt inflytande på den mängd existensmedel som produceras i andra industrigrenar. Efter maskineriets införande har alltså samhället en lika stor eller större mängd existensmedel till övers för de undanträngda arbetarna, alldeles bortsett från den enorma del av årsproduktionen, som förslösas av samhällets parasiter. Och detta är poängen i den ekonomiska apologetiken! Orsakerna till de motsägelser, som är oskiljaktiga från maskineriets kapitalistiska användning' ligger inte i själva maskineriet utan i dess kapitalistiska användning. Då maskineriet alltså i och för sig förkortar arbetstiden, medan det i sin kapitalistiska användning förlänger arbetsdagen, i och för sig underlättar arbetet men kapitalistiskt använt stegrar dess intensitet, i och för sig är en människans seger över naturkrafterna men kapitalistiskt använt tvingar in människorna under naturkrafternas ok, i och för sig ökar producentens rikedom men kapitalistiskt använt gör honom fattigare osv., förklarar den borgerlige ekonomen helt enkelt, att detta i-och-för-sig-betraktande av maskineriet med knivskarp logik bevisar, att alla dessa påtagliga motsägelser endast är skenbilder av verkligheten, som i och för sig, alltså även i teorin, inte alls existerar. Därmed besparar han sig själv allt ytterligare huvudbry och kan dessutom beskylla sin motståndare för dumheten att inte bekämpa maskineriets kapitalistiska användning utan själva maskineriet. Den borgerlige ekonomen förnekar ingalunda, att tillfälliga obehagligheter kan följa med införandet av maskiner, men var finns väl en medalj utan frånsida! Från hans synpunkt är det kapitalistiska utnyttjandet av maskineriet det enda rimliga. Att utnyttja arbetaren genom maskinen är för honom samma sak som att utnyttja maskinen genom arbetaren. Den som avslöjar hur det i verkligheten är ställt med maskineriets kapitalistiska användning, han vill överhuvud inte veta av dess användning, han räknas som en fiende till socialt framåtskridande![241] Precis samma resonemang använde den beryktade strupavskäraren Bill Sykes:
"Herrar jurymän! Denne handelsresande har visserligen fått halsen avskuren. Men det är inte mitt fel utan knivens. Ska vi avskaffa användningen av kniv på grund av såna tillfälliga obehagligheter? Betänk er noga, mina herrar! Vad skulle åkerbruk och hantverk vara utan kniv? Är den inte lika hälsobringande i kirurgin som upplysande i anatomin? Därtill en villig medhjälpare vid en angenäm måltid? Om ni avskaffar kniven, slungar ni oss tillbaka ner i det djupaste barbari."[242]
Fastän maskineriet nödvändigtvis uttränger arbetare i de branscher, där det införes, så kan det dock åstadkomma en ökning av arbetstillfällen inom andra branscher. Denna inverkan har emellertid ingenting att göra med den s.k. kompensationsteorin. Då varje maskintillverkad produkt, t.ex. en aln maskinvävt tyg, är billigare än motsvarande, utträngda hantverksprodukt, så uppkommer följande lag: Om maskinerna framställer samma varumängd' som förut framställdes hantverks- eller manufakturmässigt, så minskar totalsumman förbrukat arbete. Den arbetsmängd, som kräves för att producera arbetsmedlen, maskiner, kol osv., måste alltid vara mindre än den arbetsmängd som inbesparas genom användningen av maskineriet. I annat fall bleve maskinprodukten lika dyr eller dyrare än den hantverksmässiga produkten. Men i stället för att förbli oförändrad växer i verkligheten totalmängden av de produkter, som det minskade arbetarantalet producerar med hjälp av maskiner, långt utöver den mängd som hantverket tidigare framställt. Vi antar, att 400.000 alnar maskinvävt tyg tillverkas av ett mindre antal arbetare än 100.000 alnar handvävt tyg. I den fyrdubblade produkten ingår fyra gånger så mycket råmaterial, varför produktionen av råmaterial alltså måste fyrdubblas. Den arbetsmängd, som åtgår för att producera de nya erforderliga arbetsmedlen, byggnader, kol, maskiner osv., varierar inom de gränser, som bestämmes av skillnaden mellan den produktmängd, som ett visst antal arbetare kan framställa med hjälp av maskiner, och den produktmängd, som samma antal arbetare kan framställa hantverksmässigt. När maskindriften utvidgas i en industrigren, ökas alltså produktionen i de industrier, som levererar dess produktionsmedel. I hur hög grad arbetarantalet ökar i dessa företag, beror på kapitalets sammansättning, dvs. av förhållandet mellan den konstanta och den variabla kapitaldelen, allt under förutsättning att arbetsdagens längd och arbetets intensitet är givna. Proportionerna mellan konstant och variabelt kapital beror i sin tur på i vilken utsträckning maskiner användes i de industrier som framställer produktionsmedel. Antalet människor, som hänvisats till att slita i kol- och malmgruvor, svällde ut oerhört i och med den engelska maskindriftens utveckling, även om ökningen har minskat under de senaste decennierna på grund av att maskineriet börjat spela en större roll i bergsbruket.[243] Samtidigt med maskinerna uppkommer ett nytt slags arbetare, nämligen maskinbyggare. Vi har redan sett, att maskindriften i ständigt ökande omfattning lägger under sig denna produktionsgren.[244] Vad beträffar maskineriets inverkan på produktionen av råmaterial,[245] så råder ju t.ex. inget tvivel om att bomullsindustrins snabba utveckling ökade Förenta Staternas bomullsodling i rask takt. Samtidigt ökade den afrikanska slavhandeln, varigenom uppfödningen av negrer blev ett huvudgeschäft i de s.k. gränsstaterna. Vid den första slavräkningen i Förenta Staterna år 1790 var antalet slavar 697.000. År 1861 hade antalet stigit till ungefär 4 miljoner. Å andra sidan kan med säkerhet konstateras, att de mekaniska yllefabrikernas uppblomstring ledde till att stora områden odlad jord lades om till fårbeten, varigenom en mängd lantarbetare blev arbetslösa. Irland genomgår just nu denna process. Landets invånarantal, som redan år 1845 hade minskat med nästan hälften, reduceras ytterligare för att exakt överensstämma med lantlordernas och de engelska yllefabrikanternas intressen. Om maskinerna tränger in i något av de arbetsstadier, som levererar råvaror eller halvfabrikat för andra arbetsstadier, men däremot inte färdiga bruksföremål, så ökar efterfrågan på arbetare på grund av en rikligare tillgång på råmaterial till de arbetsmoment, där den slutliga bearbetningen sker, och där hantverk eller manufakturdrift alltjämt är förhärskande. Maskinspinnerierna levererade t.ex. garnet så billigt och i så riklig mängd, att handvävarna till en början kunde arbeta full tid utan ökade utgifter för råvaran. Som följd därav steg deras inkomster.[246] En ström av människor drogs till bomullsväverierna, tills de 800.000 bomullsvävare, som Jenny-, throstle- och mule-uppfinningarna hade lockat fram i England, åter jagades bort av den ångdrivna vävstolen. På samma sätt ökar överflödet på maskinmässigt producerade tyger antalet skräddare och sömmerskor, tills symaskinen dyker upp och minskar behovet av manuell arbetskraft. Efterhand som råvaror, halvfabrikat, arbetsmedel osv., som maskinerna framställer med ett relativt litet arbetarantal, ökar i mängd, uppdelas bearbetningen av dessa råmaterial och halvfabrikat i otaliga självständiga fack, och de samhälleliga produktionsgrenarna differentieras mer och mer. Maskindriften driver den samhälleliga arbetsdelningen betydligt längre än manufakturen, emedan den i betydligt högre grad ökar produktivkraften i de yrken, där den tränger in. Det omedelbara resultatet av maskineriets införande är, att mervärdet och de produkter, som motsvarar det, ökar, och medan mängden av de materiella ting, varav kapitalistklassen och dess medlöpare lever, förökas, tillväxer också dessa samhällsklasser. Kapitalistklassens ständigt växande rikedom och det relativt minskande antal arbetare som behövs för att frambringa de nödvändiga existensmedlen, skapar nya lyxbehov men samtidigt också medel att tillfredsställa dem. En större del av den samhälleliga produkten förvandlas till merprodukt (surplusprodukt), och en större del av denna överskottsprodukt reproduceras och förbrukas i förfinade, mer och mer varierande former. Med andra ord: lyxproduktionen ökar.[247] Produkternas variationer och förfining beror även på de nya världsmarknadsförhållanden, som skapats av storindustrin. Det är inte bara utländska njutningsmedel, som bytes mot inhemska produkter, utan stora mängder främmande råmaterial, halvfabrikat osv. ingår som produktionsmedel i den inhemska industrin. Denna nya situation på världsmarknaden ökar efterfrågan på arbetskraft inom transportväsendet, vilket också uppdelas i ett flertal nya underavdelningar.[248] Ökningen av produktions- och existensmedel, samtidigt som antalet arbetare som producerar dem ständigt minskas, leder till att arbetet utvidgas i sådana industrigrenar vilkas produkter först i en avlägsen framtid kan bära frukt, såsom t.ex. kanaler, skeppsdockor, tunnlar, broar osv. Det uppstår helt nya produktionsgrenar och därmed nya arbetsområden, antingen direkt på grundval av maskineriet eller som resultat av den allmänna industriella omvälvning, som maskinerna förorsakar. Produktion av denna art utgör dock t.o.m. i de mest utvecklade länderna en jämförelsevis obetydlig del av hela produktionen. Det antal arbetare, som användes i dylika arbetsgrenar, står i direkt proportion till i vilken utsträckning arbetet utföres som grovt kroppsarbete och utan maskiner. Som huvudindustrier av detta slag kan man nu för tiden räkna gasverk, telegraf, ångsjöfart och järnvägar. 1861 års folkräkning (för England och Wales) visar, att i gasindustrin (gasverk, produktion av gasverksapparater, gasverkens tjänstemän osv.) arbetade 15.211 personer, i telegrafväsendet 2.399, i ångsjöfarten 3.570 och vid järnvägarna 70.599, i vilken siffra ingår ungefär 28.0t)0 mer eller mindre permanent sysselsatta, "okvalificerade" jordarbetare jämte hela den administrativa och merkantila personalen. Allt som allt var i dessa fyra arbetsområden 91.779 personer anställda. Den utomordentligt ökade produktiviteten i storindustrin, som åtföljes av ökad exploatering av arbetskraften i alla andra produktionsgrenar, gör det möjligt att använda en ständigt större del av arbetarklassen improduktivt, speciellt att öka antalet av den gamla tidens husslavar under nya benämningar, såsom betjänter, pigor' lakejer osv. Enligt 1861 års folkräkning var invånarantalet i England och Wales 20.066.244, varav 9.776.259 män och 10.289.965 kvinnor. Räknar man bort alla som var för unga eller för gamla för att arbeta, alla "improduktiva" kvinnor, ungdomar och barn, vidare de "intellektuella," såsom ämbetsmän, präster, jurister, militärer osv., vidare alla som uteslutande lever på andrås arbete i form av jordränta, kapitalränta osv., slutligen fattighjon, vagabonder, förbrytare osv., så återstår i runt tal 8 miljoner av de bägge könen och i olika åldersgrupper, inklusive de kapitalister som på ett eller annat sätt deltar i produktionen, handeln, finansväsendet osv. Dessa 8 miljoner fördelas sålunda:
] Alla i kol- och malmgruvor sysselsatta
] Tjänande klass]Om vi lägger ihop de i textilindustrin sysselsatta med personalen i kol- och malmgruvorna, så får vi siffran 1.208.442; om vi i stället lägger ihop textilarbetarna med metallarbetarna, blir siffran 1.039.605. Bägge dessa siffror är mindre än antalet moderna husslavar. Vilket storslaget resultat av den kapitalistiskt exploaterade maskintekniken!
7. Hur maskindriften repellerar och attraherar arbetarna. Bomullsindustrins kriser
Alla representativa företrädare för den politiska ekonomin medger, att nyinförande av maskineri verkar som en farsot på arbetarna i de gammalmodiga hantverk och manufakturer, som drabbas av konkurrensen. Nästan alla beklagar fabriksarbetarnas slaveri. Och vad är det för en fin trumf, som de alla spelar ut? Att maskineriet efter skräckperioden, då det införes och utvecklas, till slut ökar arbetsslavarnas antal i stället för att minska det! Ja' den politiska ekonomin utbrister jublande i den osmakliga teorin-osmaklig för varje "filantrop", som tror på det kapitalistiska produktionssättets eviga naturnödvändighet-att också de fabriker, som har infört maskindrift, efter en bestämd utvecklingsperiod, efter en kortare eller längre "övergångstid" kommer att exploatera flera arbetare än som ursprungligen kastades på gatan.[252]Visserligen visade det sig snart, t.ex. i de engelska kamgarns- och sidenfabrikerna, att på ett visst utvecklingsstadium en exceptionell utvidgning av dylika industrigrenar kan medföra inte endast en relativ utan också en absolut minskning av arbetarantalet. År 1860, då enligt parlamentsbeslut en statistisk undersökning företogs över alla fabriker i Det förenade kungariket, undersökte fabriksinspektör R. Baker, som hade fått fabriksdistrikten Lancashire, Cheshire och Yorkshire på sin lott, inalles 652 fabriker. 570 av dessa fabriker hade 85.622 ångdrivna vävstolar. 6.819.146 spindlar (bortsett från dubbelspindlar), 27.439 ånghästkrafter, 1.390 vattenhästkrafter samt 94.119 anställda personer. År 1865 hade samma fabriker 95.163 vävstolar, 7.025.031 spindlar, 28.925 ånghästkrafter, 1.445 vattenhästkrafter samt 88.913 anställda. Från 1860 till 1865 ökade alltså antalet vävstolar i dessa fabriker med 11 %, spindlarna med 3 %, ånghästkrafterna med 5 %, medan arbetarantalet samtidigt minskade med 5~ %.[253] Under åren 1852-1862 ökade den engelska yllefabrikationen högst avsevärt, medan arbetarantalet förblev nästan konstant. "Detta visar, i huru hög grad nyinfört maskineri har trängt undan föregående perioders arbete."[254] Erfarenheten kan uppvisa många fall, där ökningen av antalet fabriksarbetare endast är skenbar, dvs. inte beroende på utvidgning av den redan på maskindrift baserade rörelsen utan orsakad av att företaget undan för undan har införlivat närliggande underavdelningar. "Ökningen av antalet mekaniska vävstolar och motsvarande ökning av arbetarantalet under åren 1838-1858 berodde i" (den brittiska) "bomullsindustrin helt enkelt på denna industrigrens utvidgning. I de övriga textilfabrikerna däremot var orsaken den, att man övergick till ångkraft vid vävning av band, mattor och linneväv m.m., som förut utförts av mänsklig muskelkraft.[255]["?] Ökningen av dessa fabriksarbetares antal var alltså i verkligheten ett uttryck för en minskning av det totala arbetarantalet. Här bortses slutligen helt och hållet från att unga arbetare (under 18 år), kvinnor och barn överallt utom i metallindustrin utgör huvuddelen av fabrikspersonalen. Trots att maskinerna ersätter mänsklig arbetskraft och faktiskt undantränger ett stort antal arbetare, kan dock maskineriets utveckling leda till att fabrikernas antal ökar och att redan existerande fabriker utvidgas. Resultatet härav kan slutligen bli, att antalet fabriksarbetare blir större än antalet hantverkare och manufakturarbetare, som maskineriet hade undanträngt. Låt oss anta, att det kapital på 500 p.st. pr vecka, som användes under den gamla driftsmetoden, bestod av 2/5 konstant och 3/6 variabelt kapital, dvs. 200 p.st. var placerade i produktionsmedel och 300 p.st. användes för inköp av arbetskraft, låt oss säga 1 p.st. pr arbetare. När maskineri införes, förändras kapitalets sammansättning. Det delas t.ex. i 4/6 konstant och 1/6 variabelt kapital. 100 p.st. användes nu till inköp av arbetskraft, och Y3 av de förut sysselsatta arbetarna blir avskedade. Om fabriksdriften utvidgas och det insatta totalkapitalet under i övrigt oförändrade produktionsbetingelser ökas från 500 till 1.500 p.st., så blir nu 300 arbetare sysselsatta, alltså lika många som före den industriella revolutionen. Växer det använda kapitalet ytterligare till 2.000 p.st., får 400 arbetare sysselsättning, dvs. ~ mera än under den gamla driftsmetoden. Absolut har antalet sysselsatta arbetare ökat med 100, men relativt, dvs. i proportion till det satsade totalkapitalet, har det minskat med 800, ty ett kapital på 2.000 p.st. hade under den gamla driftsmetoden sysselsatt 1.200 i stället för 400 arbetare. Arbetarantalet kan alltså minska relativt, även om det ökar absolut.[256] Vi antog här ovan, att totalkapitalets sammansättning vid tillväxt förblir konstant, emedan produktionsbetingelserna inte ändras. Varje framsteg i den maskinella driften medför emellertid, att det konstanta kapitalet, dvs. den del av kapitalet som placerats i maskineri, råmaterial osv., växer, medan det variabla kapitalet, den del som användes för inköp av arbetskraft, minskar. Vi har också sett, att utvecklingen går betydligt fortare i denna driftsmetod än i någon annan, och att kapitalets sammansättning därför är oerhört föränderlig. Men dessa växlingar i kapitalets sammansättning avlöses ofta av perioder, då en jämn kvantitativ utveckling äger rum på en given teknisk grundval. Därvid ökar antalet sysselsatta arbetare. År 1835 var således antalet arbetare i bomulls-, ylle-, kamgarns-, linne- och sidenfabrikerna i Det förenade kungariket endast 354.684, medan år 1861 enbart antalet ångvävare (av bägge könen och alla åldersgrupper från 8 år och uppåt) utgjorde 230.654. Visserligen verkar denna ökning ganska blygsam, när man tar i betraktande, att de engelska handbomullsvävarna, inklusive de familjemedlemmar som deltog i arbetet, ännu år 1838 utgjorde 800.000,[257] alldeles bortsett från att den engelska bomullsindustrin hade undanträngt ett stort antal vävare både i Asien och på den europeiska kontinenten. I efterföljande kortfattade anmärkningar kommer vi delvis att beröra vissa rent faktiska förhållanden, s m vår teoretiska framställning ännu inte har nått fram till. Så länge maskindriften utvecklas inom en industrigren på bekostnad av det gamla hantverket eller manufakturen, är dess framgång lika säker som t.ex. en med eldvapen utrustad armes seger över en skara bågskyttar. Den första tiden, sedan maskineri införts i en industri, är av avgörande betydelse på grund av de utomordentliga profiter, som maskineriet medverkar till att producera. Denna profit påskyndar inte bara direkt kapitalackumulationen[258] utan drar också en stor del av det beständigt nybildade samhälleliga tillskottskapitalet, som söker en fördelaktig placering, in i den aktuella industrigrenen. De särskilda fördelar, som är förknippade med den första "Sturm-und-Drang"-perioden, upprepas ständigt, varje gång maskineri för första gången införes i en industrigren. Men så snart maskindriften har nått en viss bredd och mognad, så snart dess eget tekniska underlag, maskinen själv, framställes med hjälp av maskiner, så snart kol- och järnutvinningen liksom även bearbetningen av metallerna samt transportväsendet omdanas, så snart överhuvud storindustrins allmänna produktionsbetingelser föreligger, får denna driftsmetod en anpassningsförmåga, en förmåga till språngvis utvidgning, som begränsas endast av tillgången på råvaror och avsättningsmarknader. Maskineriet åstadkommer å ena sidan en direkt ökning av råmaterialet, såsom t.ex. bomullsrensningsmaskinen (cotton gin) ökade bomullsproduktionen.[259] Å andra sidan är maskinproduktens prisbillighet och det moderna transport- och kommunikationsväsendet vapen, som kan användas för erövring av främmande marknader. Genom att utkonkurrera dessa länders hantverksmässiga produkter tvingar maskindriften dem till att övergå till råvaruproduktion. Så tvingades Indien till att producera bomull, ull, hampa, jute, indigo osv. för Storbritanniens räkning.[260
]
]
]
8. Manufakturens, hantverkets och hemarbetets omvälvning genom storindustrin
a) Upplösning av den samverkan som grundas på hantverk och manufakturmässig arbetsdelning
Vi har sett, hur maskineriet upplöser såväl det hantverksmässiga samarbetet som manufakturen, vars grundval är den hantverksmässiga arbetsdelningen. Ett exempel på det förstnämnda är slåttermaskinen, som gjorde slut på slåtterkarlarnas samarbete. Den maskin, som framställer synålar, ger ett slående exempel på manufakturens undergång. Enligt Adam Smith tillverkade 10 man på hans tid genom arbetsdelning över 48.000 synålar pr dag. En enda maskin levererar nu 145.000 synålar på en 11 timmars arbetsdag. En kvinna eller en flicka sköter i genomsnitt fyra sådana maskiner och producerar alltså dagligen med maskineriets hjälp 600.000 synålar, vilket gör över 3.000.000 i veckan.[277] Om en enstaka maskin träder i stället för samarbete eller manufaktur, kan den i sin tur bilda underlag för en hantverksmässig drift. Denna reproduktion av hantverksdriften, som maskineriet ibland kan föra med sig, utgör emellertid endast en övergång till fabriksdrift, som i regel avlöser hantverksdriften, så snart mekanisk drivkraft, ånga eller vatten, i stället för handkraft användes för att driva maskinen. Tillfälligtvis och likaså endast övergående kan småföretag använda mekanisk drivkraft genom att köpa ånga, som i några manufakturer i Birmingham, eller genom att använda små varmluftsmaskiner [114], som skett i vissa grenar av väveriet osv.[278] I sidenindustrin i Coventry åstadkom utvecklingen, att ett försök gjordes med s.k. "fabrikshyddor." Rader av små arbetshus placerades i kvadrat, och i mitten byggdes ett maskinhus med en ångmaskin, som medelst axelledningar förbands med vävstolarna i stugorna. Ångan köptes till ett fast pris, t.ex. ~I/2 shilling pr vecka och vävstol, och denna avgift måste betalas, oavsett om vävstolarna var i gång eller inte. Varje stuga innehöll 2~ vävstolar, som tillhörde arbetarna eller var köpta på kredit eller hyrda. Kampen mellan denna "stugfabrik" och den egentliga fabriken pågick i mer än 12 år, och den slutade med fullständig ruin för de 300 "stug-fabrikerna" (cottage factories).[279]Där arbetsprocessens natur inte i och för sig nödvändiggjorde produktion i stor skala, genomlöpte de industrier, som uppkommit under de senaste decennierna, först hantverksdriften och sedan manufakturdriften som kortvåriga övergångsstadier till fabriksdriften. Detta var t.ex. fallet med kuvert- och stålpennindustrin. Denna utveckling är som svårast, där den manufakturmässiga produktionen inte omfattar stadier i en sammanhängande utvecklingsprocess utan ett större antal olikartade processer. Detta utgjorde t.ex. ett besvärligt hinder för stålpennindustrin, men för cirka 15 år sedan uppfanns en automat, som utför 6 olika arbetsmoment på en gång. År 1820 levererade hantverket de första 12 dussinen stålpennor till ett pris av 7 p.st. 4 sh., manufakturen levererade dem år 1830 till ett pris av 8 shillings, och fabriken säljer dem idag till grossisterna för 2 à 6 pence pr 12 dussin.[280]b) Fabriksväsendets återverkan på manufaktur och hemindustri Fabriksdriftens utveckling och den omvälvning inom jordbruket, som sammanhänger därmed, leder inte bara till att produktionen utvidgas i alla andra industrigrenar, utan dessa industrigrenar ändrar också karaktär. Maskindriftens grundläggande princip, att dela upp produktionsprocessen i dess grundelement och att lösa de sålunda uppkomna problemen med hjälp av naturvetenskaperna, fysik, kemi osv., blir överallt dominerande. Maskineriet tränger därför in i än den ena, än den andra delprocessen i manufakturen. Den gamla arbetsdelningen och den därifrån härstammande fasta och oföränderliga organisationen av arbetet upplöses och får lämna plats för ständiga växlingar. Bortsett härifrån blir också totalarbetarens eller den kombinerade arbetspersonalens sammansättning i grunden förändrad. I motsats till manufakturperioden blir underlaget för den planmässiga arbetsdelningen nu bestämt av att industrin överallt, där det låter sig göra, använder kvinnor och barn i alla åldrar samt okvalificerade arbetare, kort sagt: kvalificerat arbete ersättes av "cheap labour", billigt arbete, som engelsmännen så träffande kallar det. Detta gäller inte endast för den produktion, som drives i stor skala, med eller utan maskiner, utan också för den så kallade hemindustrin, antingen arbetet utföres i arbetarens bostad eller i små verkstäder. Vår tids hemindustri har inget annat än namnet gemensamt med den gamla hemindustrin, som förutsatte ett oavhängigt stadshantverk, en självständig bondehushållning och framförallt, att arbetarfamiljen ägde sitt eget hem. Hemindustrin är nu ingenting annat än ett tillbehör till en fabrik, en manufaktur eller ett varumagasin. Vid sidan av fabriksarbetarna, manufakturarbetarna och hantverkarna, som samlas i de stora kapitalistiska företagen och som kapitalet direkt behärskar, har det nu också med osynliga trådar knutit till sig en annan arme av hemarbetare, utspridda i storstäderna och på landsbygden. Herrarna Tillies skjortfabrik i Londonderry, Irland, kan nämnas som exempel. Den sysselsätter 1.000 fabriksarbetare och dessutom 9.000 hemarbetare, kringspridda på landsbygden.[281] Exploateringen av billig och omogen arbetskraft är ännu skamlösare i den moderna manufakturen än i den egentliga fabriken. Fabriksdriftens teknik, som ersätter kroppsarbetet med maskiner och därigenom underlättar arbetet, saknas praktiskt taget i manufakturen, samtidigt som kvinnor och minderåriga på det samvetslösaste sätt blir prisgivna åt giftiga substansers ödeläggande verkningar osv. Exploateringen blir ännu mera skamlös i hemindustrin än i manufakturen, emedan arbetarnas motståndskraft avtar på grund av deras splittring, medan en mängd rovgiriga parasiter tränger sig in mellan den egentliga arbetsgivaren och arbetarna, samtidigt som hemindustrin överallt måste konkurrera med maskindrift eller i varje fall med manufakturdrift. Arbetarnas fattigdom berövar dem de nödvändigaste arbetsbetingelserna, arbetslokal' ljus, ventilation osv. Arbetet blir ständigt mer och mer oregelbundet, och den inbördes konkurrensen mellan arbetarna kulminerar i dessa sista tillflyktsorter för de arbetare, som den moderna storindustrin och storjordbruket har gjort "övertaliga". Det planmässiga och fullständiga utnyttjandet av produktionsmedlen, som först har systematiskt utformats i samband med maskindriften, och som följdriktigt leder till ett hänsynslöst slöseri med arbetskraft och utplundring av arbetarnas normala arbetsförmåga, visar sig vara mera människoföraktande och mordisk, ju svagare det tekniska underlaget för arbetsprocessen och ju mindre utvecklad arbetets samhälleliga produktivitet är.c) Den moderna manufakturen
Jag vill nu med några exempel belysa de satser, som jag här ovan har uppställt. Läsaren känner för övrigt redan massor av belägg från kapitlet om arbetsdagen. Metallmanufakturerna i Birmingham med omnejd använder 30.000 barn och ungdomar samt 10.000 kvinnor i arbete, som genomgående är mycket tungt. Man kan här finna dem i de hälsovådliga mässingsgjuterierna, knappfabrikerna, glasyr-, galvaniserings- och lackeringsverkstäderna.[282] Den hårda hetsen i både de vuxnas och de minderårigas arbete har gett vissa tidnings- och boktryckerier i London det betecknande namnet "slakthuset".[283] Samma överdrifter är vanliga i bokbinderierna, där offren mestadels är kvinnor, flickor och barn. Tungt arbete för barn är vanligt i repslagerierna, nattarbete i saltverken, stearinfabrikerna och andra kemiska manufakturer. I de sidenväverier, som inte har maskineri, utan vävstolarna drivs med handkraft, förekommer en mördande förbrukning av pojkar.[284] Ett av de vidrigaste, smutsigaste och sämst betalda arbetena är lumpsorteringen, och härtill användes företrädesvis flickor och unga kvinnor. Som bekant är Storbritannien en stor producent av lump,[285] men landet utgör också en central uppsamlingsplats för lump från hela världen. Hit strömmar lump från Japan, från Sydamerikas mest avlägsna stater och från Kanarieöarna. De största mängderna kommer dock från Tyskland, Frankrike, Ryssland, Italien, Egypten, Turkiet, Belgien och Holland. Lumpen användes vid framställning av gödningsmedel, till flock (i sängbolstrar), shoddy (lump-ull) och som råvara för papper. De kvinnliga lumpsorterarna sprider koppor och andra smittsamma sjukdomar, som de själva blir de första offren för.[286]Tegelbruken, som i England ännu (1866) endast i obetydlig utsträckning har infört det nyuppfunna maskineriet, kan, vid sidan av metall- och kolgruvorna, nämnas som det typiska exemplet på överarbete, tungt och olämpligt arbete, som brutaliserar de människor, som från sin tidiga barndom förbrukas däri. Under tiden maj-september varar arbetet från kl. 5 på morgonen till 8 på kvällen och, där torkning i fria luften förekommer, från kl. 4 på morgonen till 9 på kvällen. En arbetsdag från 5 på morgonen till 7 på kvällen räknas som "reducerad", "måttlig". Barn av bägge könen användes från 6-, ja t.o.m. från 4-årsåldern. De har samma arbetstid som de vuxna, ibland t.o.m. längre. Arbetet är hårt, och sommarhettan ökar utmattningen ytterligare. 1 ett tegelbruk i Mosley gjorde t.ex. en 2-årig flicka 2.000 tegel om dagen med hjälp av två halvvuxna flickor, som bar lera och staplade upp teglet. Dessa flickor bar dagligen 10 ton uppför den slippriga slänten av lergropen, som var 30 fot djup och låg 210 fot från tegelverket."Det är omöjligt för ett barn att utan moraliskt fördärv passera genom ett tegelbruks helvete [...] Det snuskiga språk, som de får höra från sin tidiga barndom, all den oanständighet och skamlöshet, som de får växa upp i, okunniga och förvildade, märker dem för hela livet som laglösa, förtappade, liderliga [...] Bostadsförhållandena medför en förfärlig demoralisering. Varje moulder (formare, den yrkesutbildade ledaren för ett arbetslag) skall hålla lagets 7 medlemmar med kost och logi i sin hydda (cottage). De sover alla i hyddan, antingen de tillhör hans familj eller inte, män, barn och kvinnor om varandra. Hyddan har i allmänhet två, undantagsvis tre rum, alla med jordgolv och nästan utan ventilation. Alla är så utmattade av dagens svettiga slit, att varken hälsoregler, renlighet eller anständighet på något sätt iakttas. Många av dessa hyddor är sannskyldiga typexempel på oreda, damm och smuts [...] De värsta följderna av detta system är, att de unga flickor som användes i detta arbete i regel från den tidigaste barndomen och hela livet igenom hamnar bland samhällets värsta drägg. De blir liksom råa, grovkorniga slynglar ('rough, foul-mouthed boys'), innan naturen har lärt dem, att de är kvinnor. Klädda i några smutsiga klädtrasor, med benen nakna långt upp på låren, struntar de fullständigt i alla anständiga och hyfsade fasoner. Under middagsrasten ligger de utsträckta på marken eller kikar på pojkarna, som badar i kanalen strax intill. När det tunga dagsverket äntligen är slut, sätter de på sig lite snyggare kläder och följer med karlarna till ölstugan."Att den största slöhet ända från barndomen behärskar hela denna samhällsklass, är endast alltför naturligt. "Det värsta är, att tegelarbetarna har förlorat tron på sig själva", sade en av de bästa av dem till kaplanen i Southallfield. "Ni kunde lika gärna försöka frälsa djävulen som förbättra en tegelarbetare." ("You might as well try to raise and improve the devil as a brickie, Sir!")[287] I "Public Health Report" del IV (1861) och VI (1864) finner man rikligt officiellt material till frågan om det kapitalistiska utnyttjandet av arbetsbetingelserna i den moderna manufakturen. (Med manufaktur menas här alla större verkstäder, utom de egentliga fabrikerna.) Beskrivningen av arbetslokalerna (workshops), särskilt Londons tryckerier och skräddarverkstäder, överträffar våra romanförfattares värsta fantasier. Det säger sig självt, hur dessa förhållanden måste påverka arbetarnas hälsotillstånd. Dr Simon, Privy Councils [71] medicinske chefstjänsteman och officiell utgivare av "Public Health Report," säger bl.a.:"I min fjärde rapport [1863] påvisade jag, hur omöjligt det var för arbetarna att hävda sin primära rätt till hälsa, nämligen den att arbetsgivaren, vilket arbete det än gäller, så långt det är honom möjligt, skall avlägsna alla hälsovådliga förhållanden i arbetslokalerna. Jag påvisade, att arbetarna, som praktiskt taget saknar möjlighet att själva tilltvinga sig denna rätt, inte får något verkligt bistånd från hälsovårdspolisens sida [...] Otaliga arbetares och arbeterskors liv ödelägges och förkortas nu i onödan genom de ändlösa fysiska lidanden, som deras arbete som sådant medför."[288]För att påvisa arbetslokalernas roll i fråga om arbetarnas hälsotillstånd lämnar dr Simon följande dödlighetstabell:[289]
d) Den moderna hemindustrin
Vi skall nu kasta en blick på den s.k. hemindustrin. För att få ett begrepp om ohyggligheterna i detta exploateringsområde, som kapitalet organiserat i storindustrins bakgrund, kan man t.ex. betrakta det skenbart så idylliska spiksmide, som bedrives i en del avsides belägna engelska byar.[290] Här skall vi emellertid nöja oss med att ge exempel från ett par arbetsområden, som ännu inte alls bedrives maskinmässigt och som inte konkurrerar med maskin- och manufakturdrift, nämligen spetstillverkning och halmflätning.Av de 150.000 arbetarna i den engelska spetsindustrin är ungefär 10.000 underställda 1861 års fabrikslag. Det övervägande flertalet av de återstående 140.000 är kvinnor, ungdomar och barn av bägge könen, de flesta dock flickor. Hälsotillståndet bland detta "billiga" exploateringsmaterial framgår av följande sammanställning, som gjorts av dr Trueman, läkare vid polikliniken i Nottingham. Av 686 spetsarbeterskor, mestadels i åldern 17-24 år var tbc-sjuka:[291]
- "lace finishing" (slutbehandlingen av de maskinellt framställda spetsarna, ett arbete som f.ö. kan uppdelas i ett flertal specialmoment);
- spetsknyppling.
Lace finishing bedrives som hemindustri, antingen i s.k. "mistresses houses" eller av kvinnor, som arbetar ensamma eller tillsammans med sina barn i sina egna hem. De kvinnor, som är innehavare av "mistresses houses", är själva fattiga. Arbetslokalen utgör en del av deras privata bostad. De tar emot beställningar av fabrikanter, varuhusägare osv. och anlitar kvinnor, flickor och små barn i en utsträckning som beror på arbetslokalens storlek och växlingarna i efterfrågan. Antalet sysselsatta personer växlar från 20 till 40 i större lokaler, 10 till 20 i mindre. Barnen börjar i allmänhet detta arbete i 6-årsåldern men många också innan de är 5 år gamla. Den vanliga arbetstiden är från kl. 8 på morgonen till kl. 8 på kvällen med 1 1/2 timmes ledighet för måltider, som intas på ganska olika tider och oftast i de stinkande arbetskyffena. Om det är stor tillströmning på beställningar, varar arbetsdagen ofta från kl. 8 f.m. (ibland från kl. 6) till kl. 10, 11 eller 12 på natten. I engelska kaserner utgör den föreskrivna luftkubiken pr soldat 500 600 kubikfot, i militärlasaretten 1.~00. Men i dessa arbetskyffen är det bara 67-100 kubikfot luft pr person. Dessutom förbrukar gaslamporna en del av luftens syre. För att undvika, att spetsarna blir nersmutsade, måste barnen ofta ta av sig skorna, även på vintern, fastän golvet består av gatsten eller tegel."Det är inte alls ovanligt att i Nottingham finna 15-20 barn hoppackade som sillar i ett litet rum, som kanske inte mäter mer än 12 fot i kvadrat, och här är barnen sysselsatta 15 av dygnets 24 timmar med ett arbete, som i sig självt är tröttande på grund av sin enformighet, samtidigt som de lokala förhållandena är så ohälsosamma som tänkas kan [...] T.o.m. de yngsta barnen arbetar i ett tempo och med en spänd uppmärksamhet, som är förbluffande -fingrarna vilar aldrig, och långsamhet är inte tillåten. Ställer man en fråga till dem, så lyfter de inte blicken från arbetet av fruktan för att förlora ett ögonblicks arbetstid."Den "långa käppen" är den stimulans, som "mistresses" måste tillgripa, när arbetstiden förlänges."Barnen utmattas så småningom och blir oroliga frampå kvällen, då de så länge suttit fastlänkade vid ett arbete, så ytterligt enformigt, skadligt för ögonen och tröttande, emedan kroppen oavbrutet måste inta samma ställning. Det är ett sannskyldigt slavarbete." ("Their work is like slavery.")[292]Där kvinnor arbetar med sina egna barn "hemma", dvs i modern mening ett hyrt rum, ofta en vindskupa, är förhållandena om möjligt ännu sämre Detta slags arbete är vanligt inom 80 miles' omkrets runt Nottingham. När ett barn, som arbetar i ett varuhus, går hem vid 9-10-tiden på kvällen, skickar man ofta med ett paket spetsar, som skall göras färdiga hemma. Den kapitalistiske farisén, representerad av någon av sina lakejer, gör det naturligt vis med den salvelsefulla frasen: "Det här skall vara för mor", men han vet mycket väl, att det arma barnet måste sitta uppe och hjälpa till.[293] Spetsknypplingsindustrin förekommer huvudsakligen i två engelska jord bruksdistrikt, Honitondistriktet, som sträcker sig 20 à 30 miles längs sydkusten av Devonshire och även omfattar några platser i North-Devon, samt i ett annat distrikt, som omfattar största delen av grevskapen Buckingham, Bedford, Northampton samt angränsande delar av Oxfordshire och Huntingdon shire. Lantarbetarnas trånga bostäder tjänstgör i regel som arbetslokaler. Många manufakturherrar använder över 3.000 sådana hemarbetare, huvudsakligen barn och ungdomar, samtliga av kvinnligt kön. Tillståndet här är detsamma som i "lace finishing". I stället för "mistresses houses" finner man här de s.k. "lace schools" (knyppelskolor), som drivs av fattiga kvinnor i deras egna trånga kojor. Barnen börjar i dessa skolor i 5-årsåldern, ofta ännu tidigare, och arbetar där, tills de blir 12-15 år gamla. Under den första tiden arbetar de yngsta barnen 4 till 8 timmar om dagen, senare från kl. 6 på morgonen till 8-10 på kvällen."Arbetslokalerna är i allmänhet vanliga boningsrum i de små kåkarna. Kaminen är igenstoppad, för att rummet skall bli mindre dragigt, och de inneboende får ofta även vintertid klara sig med sin egen kroppsvärme. I andra fall liknar dessa s.k. skolrum mest uthuslokaler utan eldstad [...] Orimligt många barn stuvas ihop i dessa kyffen, med påföljd att luften i regel är alldeles förpestad. Därtill kommer de skadliga verkningarna av avloppsdiken, avträden, sopor och annat skräp, allmänt förekommande bredvid ingången till dessa hyddor."Exempel på utrymmet:"I en knyppelskola 18 flickor plus en kvinnlig mästare, 35 kubikfot luft pr person; i en annan, där stanken var odräglig, 18 personer, 24 l/2 kubikfot luft pr person. I denna industri kan man finna barn på 2 till 2 1/2 år satta i arbete."[294]I grevskapen Buckingham och Bedford upphör spetsknypplingen, och där kommer halmflätningen som ersättare. Denna hemindustri breder ut sig över stora delar av Hertfordshire och de västra och norra delarna av Essex. A~ 1861 var 40.043 personer sysselsatta med halmflätning och tillverkning av halmhattar, därav 3.815 män i alla åldrar, återstoden kvinnor, varav 14.913 under 20 år och av dessa c:a 7.000 barn. I stället för knyppelskolor har man här s.k. "straw plait schools" (halmflätningsskolor). Barnen börjar i dessa skolor i 4-årsåldern, ofta t.o.m. ännu tidigare, men någon uppfostran får de naturligtvis inte. Barnen själva kallar folkskolorna för "natural schools" (naturliga skolor) i motsats till dessa utsugningsanstalter, där de helt enkelt blir satta att arbeta för att producera den arbetsmängd, som ålagts deras halvt uthungrade mödrar, i regel 30 yards pr dag. Dessa mödrar låter dem sedan ofta arbeta även i hemmet till kl. 10, 11 eller 12 på natten. Av halmen får de skärsår i fingrarna och även på läpparna. eftersom de ständigt måste fukta den med saliv. Enligt dr Ballard är alla medicinska auktoriteter i London eniga om att 300 kubikfot pr person är minimum i ett sovrum eller en arbetslokal. Men i halmflätningsskolorna är utrymmet ofta ännu knappare tilltaget än i knyppelskolorna, 12Y3, 17, 18l/2 och aldrig över 22 kubikfot pr person. "Det minsta av dessa tal", säger inspektör White, "motsvarar mindre än hälften av det utrymme ett barn skulle uppta, om det förpackades i en låda med dimensionerna 3 x 3 x 3 fot." Detta är, vad barnen får ut av sitt liv upp till 12-14-årsåldern. De utfattiga, förkomna föräldrarna tänker inte på något annat än att få ut så mycket pengar som möjligt av barnens arbete. Sedan barnen har växt upp, frågar de naturligtvis inte ett dyft efter föräldrarna utan ger sig av hemifrån snarast möjligt."Det är inte alls underligt, att okunnighet och laster dominerar bland en befolkning, som har måst växa upp under dylika förhållanden [...] Dess moral står på lägsta tänkbara plan [...] Ett stort antal kvinnor har illegitima barn, och många blir mödrar i så omogen ålder, att kriminalstatistikens experter blir chockerade."[295]Och dessa mönsterfamiljers hemland är Europas kristliga mönsterland, säger greve Montalemben, som utan tvivel är väl bevandrad i kristendomen. Arbetslönen i dessa industrier är i det stora hela urusel-undantagsvis kan maximilönen för barnen i halmflätningsskolorna uppgå till 3 shillings-och reallönen blir i själva verket ännu lägre, på grund av att trucksystemet[296] fortfarande är vanligt, speciellt i spetsindustridistrikten.[297]e) Den moderna manufakturens och hemindustrins övergång till storindustri. Hur den industriella revolutionen påskyndas av fabrikslagstiftningen
Nerprutningen av priset på arbetskraften genom brutalt missbruk av kvinnors och barns arbetskraft, genom skövling av alla normala arbetsbetingelser och livsvillkor och genom hänsynslöst överarbete och nattarbete stöter slutligen på vissa naturhinder, som inte kan övervinnas. Därmed är faktiskt också gränsen nådd både för sänkningen av varupriserna, i den mån den beror på nyssnämnda förutsättningar, liksom också för exploateringen överhuvud. Så snart utvecklingen har kommit så långt-och det dröjer länge-är tiden mogen för införande av maskineri, varpå den splittrade hemindustrin och manufakturen hastigt förvandlas till fabriksdrift.
Det bästa exemplet på denna utveckling erbjuder produktionen av "wearing apparel" ("gångkläder"). Enligt den klassificering, som tillämpas av "Children's Employment Commission", omfattar denna industri följande grenar: halmhatt- och damhattmakare, kappsömmerskor, skräddare, milliners och dressmakers,[298] skjortmakare och sömmerskor, korsett-, handsk- och skomakare jämte ett antal mindre grupper, såsom tillverkare av slipsar, halsdukar osv. I England och Wales arbetade år 1861 586.298 kvinnor i dessa industrigrenar, av vilka minst 115.242 var under 20 år och 16.650 under 15 år. I hela Förenade kungariket var antalet samma år 750.334. I England och Wales arbetade samtidigt i handsk- och hattmakerierna och i sko och skrädderibranschen 437.969 manliga arbetare, av vilka 14.964 var under 15 år, 89.285 mellan 15 och 20 år och 333.117 över 20 år. I denna statistik saknas flera hithörande mindre branscher. Men om vi tar siffrorna som de står, så blir resultatet enbart för Englands och Wales' vidkommande, att 1.024.277 personer enligt 1861 ars statistik arbetade i dessa branscher, dvs. ungefär lika många som arbetade i åkerbruk och boskapsskötsel. Man börjar förstå, till vilka ändamål maskinerna kan framtrolla sådana oerhörda produktmängder och hjälpa till att "frigöra" så stora skaror arbetare. De manufakturer, som framställer "wearing apparel", använder samma arbetsdelning, som redan existerade fullt utvecklad i de gamla hantverksyrkena. Men de små hantverksmästarna arbetar inte som förr åt individuella konsumenter utan åt manufakturer och varumagasin, medan hela städer och landsändar ofta gör vissa yrkesgrenar, som skomakeri osv., till sin specialitet. Dessutom baseras denna manufaktur till stor del på den så kallade hemindustrin, som är helt beroende av manufakturer, varumagasin och t.o.m. av små hantverksmästare.[299] Storindustrin levererar huvuddelen av råmaterialet, halvfabrikaten osv., medan största delen av det billiga människomaterialet (taillable à merci et misericorde[300]) består av arbetare, som storindustrin och storjordbruket har "frigjort". Manufakturerna inom detta hade för sin existens att tacka kapitalisternas behov av en reservarme, som kunde rycka in, när den ökade efterfrågan så krävde.[301] Likväl bildade det självständiga hantverket och den självständiga hemindustrin alltjämt det breda fundament, varpå dessa manufakturer vilade. A ena sidan en stor mervärdeproduktion inom dessa fack, å andra sidan en fortskridande prissänkning av deras artiklar-dessa två till synes motstridiga förhållanden har sin förklaring i arbetslöner så låga, att de ligger intill existensminimum, och samtidigt en arbetstid, så lång som det är fysiskt möjligt. Det var just det otroligt låga priset på människosvetten och människoblodet, omvandlade till vara, som ständigt utvidgade Englands marknader, och som alltjämt dagligen utvidgar dem, i synnerhet de koloniala marknaderna, där för övrigt engelska vanor och engelsk smak härskar. Slutligen inträdde en kris. Den gamla metoden, som endast byggde på brutal utsugning av arbetarna, mer eller mindre kombinerad med systematiskt utvecklad arbetsdelning, kunde inte längre tillfredsställa den växande marknaden och den ständigt skärpta konkurrensen mellan kapitalisterna inbördes. Maskineriet gjorde sitt intåg. Den revolutionerande maskin, den maskin, som samtidigt trängde in överallt i alla de otaliga avdelningarna av beklädnadsindustrin, i damsömmeriet, skrädderiet, skomakeriet, hattmakeriet osv., är-symaskinen. Symaskinen påverkar omedelbart arbetarnas livsvillkor, på ungefär samma sätt som allt annat maskineri, som i storindustrins tidsålder erövrar nya arbetsområden. De allra minsta barnen försvinner från arbetsplatserna. Maskinarbetarna får bättre löner i jämförelse med arbetarna i hemindustrin, av vilka många tillhör "de fattigaste bland de fattiga" ("the poorest of the poor"). De bättre ställda hantverkarnas löner sjunker, genom att maskinerna konkurrerar ut dem. De nya maskinarbetarna är uteslutande flickor och unga kvinnor. Med den mekaniska kraftens hjälp gör de slut på de manliga arbetarnas monopol på det tyngre arbetet och jagar med lätthet undan mängder av äldre kvinnor och små barn. Den övermäktiga konkurrensen tar kål på de svagaste kroppsarbetarna. Den förfärliga ökningen av antalet personer, som under det sista decenniet dött av svält (death from starvation) i London, löper parallellt med symaskinens ökande användning.[302] De nya arbeterskorna vid symaskinen, som de driver med hand och fot eller med endast handen, i sittande eller stående ställning, beroende på maskinens tyngd, storlek och speciella användning, förbrukar mycken arbetskraft. ,Även om arbetstiden är kortare än under det gamla systemet, är den så pass lång, att sysselsättningen blir hälsovådlig. Överallt, där symaskinen tränger in i redan trånga och överfyllda verkstadslokaler, såsom i sko-, korsett- och hattmakerierna, försämras de hygieniska förhållandena. Fabriksinspektör Lord skriver:"Det är outhärdligt att vistas i de lokaler, där det är trångt och lågt i tak, och där 30 40 maskinsömmerskor arbetar [...] Hettan, som delvis kommer från gasugnen, där pressjärnen uppvärmes, är odräglig [...] T.o.m. i de lokaler, där man tillämpar s.k. måttlig arbetstid, dvs. från 8 f.m. till 6 e.m., händer det regelbundet, att 3-4 personer om dagen svimmar."[303]Omvälvningen i den samhälleliga produktionsmetoden, detta ofrånkomliga resultat av produktionsmedlens omdaning, fullbordas i ett brokigt virrvarr av övergångsformer. Dessa former växlar med den omfattning, i vilken symaskinen ingripit i den ena eller andra industrigrenen, och med detta förhållandes långvarighet, med arbetarnas tidigare arbets- och livsvillkor, med manufaktur-, hantverks- eller hemindustrins övervikt, med hyrespriserna på. arbetslokaler[304] osv.[305] I modistyrket t.ex., där arbetet i huvudsak redan var organiserat som enkelt samarbete, gör sig symaskinen i början gällande endast som en ny faktor i manufakturdriften. I skrädderiet, skjortsömmeriet, skomakeriet osv. finner vi en blandning av de mest skiftande övergångsformer. På en plats råder egentlig fabriksdrift. På ett annat ställe får underentreprenörerna råvaran från en överkapitalist och organiserar grupper på 10-15 arbetare kring symaskinerna i kammare eller vindskupor. Liksom alla andra maskiner, som inte ingår i ett system och är användbara i mindre skala, användes symaskiner av hantverkare eller hemarbetare, som med hjälp av de egna familjemedlemmarna eller ett fåtal anlitade främmande arbetare utnyttjar symaskiner, som de själva äger.[306] Faktiskt dominerar nu i England det systemet, att kapitalisterna koncentrerar ett större antal maskiner i sina verkstäder och sedan fördelar maskinprodukterna bland hemarbetarna för vidare bearbetning.[307] Övergångsformernas mångfald kan dock inte dölja tendensen till utveckling i riktning mot egentlig fabriksdrift. Symaskinens användbarhet i de mest skiftande verksamheter påskyndar denna utveckling, ty det är fördelaktigt att samla tidigare skilda arbetsmoment i samma lokal och under samme kapitalist. Dessutom är det alltid mest fördelaktigt att utföra allt förberedande arbete i samma verkstad, där också det efterföljande sömnadsarbetet skall utföras. Slutligen kommer de hantverkare och hemarbetare, som nu producerar med egna symaskiner, oundvikligen att exproprieras i konkurrensen med fabriksdriften. Detta öde har delvis redan drabbat dem. Den ständigt växande mängden av kapital, nedlagt i symaskiner,[308] leder till ständigt ökande produktion och överfyllda marknader. Hemarbetarna blir till sist tvungna att sälja sina symaskiner, emedan överproduktionen tvingar producenterna att hyra ut symaskiner för en vecka i taget, vilket i sin tur åstadkommer en konkurrens, som ruinerar de små maskinägarna.[309] De ständiga konstruktionsförbättringarna och fallande priserna minskar oupphörligt värdet av de gamla symaskinerna, vilket medför att de med fördel kan användas endast av de stora kapitalisterna, som köpt dem billigt i stora partier. Slutligen fäller ångmaskinen, som ersätter den mänskliga arbetskraften, här liksom i liknande omvälvningsprocesser det definitiva utslaget. Ångkraftens användning stöter i början på rent tekniska hinder: maskinerna vibrerar våldsamt, det är svårt att reglera hastigheten, små maskiner blir fort nerslitna osv., alltsammans sådana hinder som erfarenheten snart lär sig övervinna.[310] Medan å ena sidan koncentrationen av ett stort antal maskiner i stora manufakturer leder till införandet av ångkraft, bidrar å andra sidan konkurrensen mellan ånga och muskelkraft till att både maskiner och arbetare samlas i stora fabriker. Sålunda upplever England i vår tid inom "wearing apparel's" kolossala produktionsområde, liksom i de flesta andra industrigrenar, att manufaktur, hantverk och hemindustri omdanas till fabriksdrift, sedan storindustrin redan helt har förändrat, undergrävt och halvvägs tillintetgjort alla dessa driftsformer, med den påföljd att de har tillägnat sig och t.o.m. överdrivit fabrikssystemets alla avigsidor utan att äga något av dess positiva utvecklingsmoment.[311] Denna naturligt framsprungna industriella omvälvning påskyndas artificiellt, genom att fabrikslagarna utsträckes till alla industrigrenar, där kvinnor, ungdomar och barn arbetar. Tvångsregleringen av arbetsdagens längd, matraster, arbetets början och slut, systemet för barnens avlösning, förbud mot barnarbete i vissa åldrar osv.-allt detta kräver å ena sidan mera maskineri[312] och införande av ångan som ersättning för muskelarbetet.[313] Å andra sidan: för att återvinna i rum, vad som förloras i tid, söker kapitalisterna i bättre utnyttja de gemensamt använda produktionsmedlen, ugnar, byggnader osv., alltså med ett ord större koncentration av produktionsmedel och motsvarande större hopgyttring av arbetare. Varje manufaktur, som hotas av fabrikslagarna, upprepar ivrigt som huvudinvändning, att dessa lagar nödvändiggör större kapitalinvesteringar, om driften skall kunna fortsätta i samma skala som förut. Grundvalen för hemindustri och manufaktur och för alla övergångsformer däremellan blir underminerad, så snart arbetsdagen regleras och barnarbetet begränsas. Dessa produktionsmetoders konkurrensduglighet är helt betingad av obegränsad utsugning av billig arbetskraft. Det är en av huvudbetingelserna för all fabriksdrift, att ett bestämt resultat med någorlunda säkerhet kan påräknas, att en bestämd mängd varor eller en bestämd nyttoverkan kan erhållas under en bestämd tidsrymd, och detta gäller i synnerhet när arbetsdagen är i lag reglerad. De lagstadgade uppehållen under loppet av den reglerade arbetsdagen förutsätter dessutom, att arbetet plötsligt och periodiskt kan avstanna utan skada för den produkt, som genomlöper produktionsprocessen. Det är naturligtvis lättare att utan risk för skador avbryta arbetet i rent mekaniska arbetsgrenar, än när fysikaliska eller kemiska processer spelar in, som t.ex. i krukmakerier, blekerier, färgerier, bagerier och de flesta metallmanufakturer. Så länge arbetsdagen är obegränsad, med nattarbete och ohämmad människoförstöring som följd, betraktas varje naturligt hinder som en evig "naturskranka" för produktionen. Inget gift kan utrota ohyra säkrare än fabrikslagarna tar kål på dylika "naturskrankor". Ingen har väl skriat högre om "ogenomförbarhet" än herrarna i krukmakarindustrin. År 1864 drabbades de av fabrikslagen, och redan efter 16 månader hade "ogenomförbarheten" övervunnits. Den genom fabrikslagen framtvingade"förbättrade metoden att bereda krukmakarleran genom tryck i stället för avdunstning, de nykonstruerade ugnarna för torkning av den obrända varan osv. är viktiga händelser inom krukmakarkonsten och innebär framsteg, som det senaste århundradet inte kan uppvisa maken till [...] Man har t.o.m. lyckats att sänka temperaturen i ugnarna ganska avsevärt, varigenom åtskilligt med bränsle inbesparas, samtidigt som produkten blir fortare färdig."[314]Trots alla olycksprofetior ökade inte lervarornas produktionskostnader men däremot produktmängden, med påföljd att exporten under tiden dec. 1864-dec. 1865 låg 138.628 p.st. högre än genomsnittet för de tre föregående åren. Inom tändstickstillverkningen gällde det som en naturlag, att pojkarna- t.o.m. medan de sväljde ner sin middagsmat-måste sitta och doppa trästickorna i varm fosforblandning, vars giftiga ångor steg rakt upp i ansiktet. Fabrikslagen framtvingade en tidsbesparing, och så konstruerades (1864) en "dipping machine" (doppningsmaskin), som också medförde att arbetarna slapp att inandas de giftiga ångorna.[315] På samma sätt påstås nu från de områden inom spetsmanufakturen, som ännu inte lagts under fabrikslagen, att man inte kan ha regelbundna måltidsraster, på grund av att olika spetsmaterial behöver olika tid för torkning, en tid som kan variera mellan 3 minuter och en timme. "Children's Employment Commission" svarade,"Det är alldeles samma förhållanden som i tapetfabrikerna, som vi behandlade i vår första rapport. Några storfabrikanter i denna bransch sökte göra gällande, att råmaterialets natur och den komplicerade arbetsprocessen inte utan risk för betydande förluster medger arbetets plötsliga avbrytande för måltider [...] Genom 6:e paragrafen i 6:e avdelningen av 'Factory act's extension act' av år 1864 fick de en frist på 18 månader för att inrätta sig efter de bestämmelser, som lagen innehöll angående måltidsraster."[316]Lagen var knappast definitivt beslutad av parlamentet, förrän fabrikanterna gjorde en upptäckt:"De svårigheter, som vi fruktade som följd av fabrikslagens införande, har inte gjort sig gällande. Vi kan inte finna, att produktionen på något sätt förlamats. I själva verket producerar vi nu mera på samma tid."[317]Man ser, att det engelska parlamentet, som säkerligen ingen vill beskylla för genialitet, på erfarenhetens väg kommit fram till att man genom en tvångslag helt enkelt kan trolla bort alla produktionens s.k. naturhinder mot begränsning och reglering av arbetsdagen. Då fabrikslagen skall tillämpas inom en industrigren, fastställes därför en viss tidsfrist på 6 till 18 månader, inom vilken det får bli fabrikanternas sak att undanröja de tekniska hindren. Mirabeaus ord: "Impossible? Ne me dites jamais ce bete de mot!"[318] gäller i hög grad för den moderna tekniken. Men om fabrikslagen sålunda påskyndar mognaden av de materiella förutsättningarna för manufakturdriftens omvandling till fabriksdrift, så påskyndar den samtidigt småföretagarnas undergång och kapitalets koncentration, genom att det blir nödvändigt att investera större kapital i varje enskilt företag.[319] Bortsett från de rent tekniska hindren, som kan övervinnas med teknikens hjälp, kommer regleringen av arbetsdagen också i konflikt med en del arbetargruppers oregelbundna vanor, i synnerhet ackordsarbetarna, som kan gå och "fira" under en dag eller en vecka och sedan ta igen det förlorade genom övertids- eller nattarbete, en metod som förråar de vuxna arbetarna och menligt inverkar på deras kvinnliga och minderåriga kamraters ekonomi.[320] Dessa oregelbundna arbetsvanor är i första hand en direkt och naturlig reaktion mot det monotona och enformiga arbetet, men de djupare liggande orsakerna kan sökas i själva produktionens anarki, som i sin tur beror på kapitalets otyglade exploatering av arbetskraften. I detta sammanhang är inte endast de periodiska svängningarna i det industriella kretsloppet och alla produktionsgrenars speciella marknadsväxlingar av betydelse, utan även säsongarbetet spelar en stor roll, antingen detta beror på årstidernas skiftningar, skeppsfartens oregelbundenhet, modenycker eller stora beställningar, som brådskar och skall levereras på mycket kort tid. Detta sistnämnda blir allt vanligare på grund av järnvägarnas och telegrafens utveckling. "Järnvägsnätets utbredning", säger t.ex. en Londonfabrikant,"har i hela landet utbildat en vana, att beställningarna ges med kort tidsfrist. Ungefär var 14:e dag kommer nu uppköpare från Glasgow, Manchester, Edinburgh etc. till de stora varumagasinen i City, dit vi levererar våra varor. Där gör köpmännen beställningar, som omedelbart måste expedieras, i stället för att köpa varorna från lager, som förr var vanligt. Då kunde vi alltid under den döda tiden arbeta på förråd för nästa säsongs efterfrågan, men numera kan ingen förutsäga, vad som skall komma att efterfrågas."[321]I de fabriker och manufakturer, som inte är underställda fabrikslagen, härskar periodiskt det mest fruktansvärda övertidsarbete på grund av de brådskande beställningar, som kommer in under den s.k. säsongen. I den hemindustri, som är beroende av fabrikerna, manufakturerna eller varumagasinen, uppkommer en industriell reservarmé, som alltid är disponibel, som decimeras under en del av året genom omänskligt arbetstvång, medan den en annan del av året hotas av undergång på grund av arbetslöshet. Hemindustrin arbetar helt oregelbundet, emedan den är totalt beroende av kapitalisternas godtycke med hänsyn till både beställningar och tillförsel av råvaror, medan kapitalisterna å andra sidan inte behöver ta hänsyn till amorteringar av fabriksbyggnader, maskiner. osv. och på det hela taget inte riskerar något annat än arbetarnas eget skinn. "Arbetsgivarna drar nytta av", säger "Children's Employment Commission","att hemarbetarna är vana vid oregelbundna arbetsförhållanden, så snart det gäller extraarbete. Arbetet pågår ofta till kl. 11, 12 eller t.o.m. till 2 på natten eller, som den stående frasen lyder, 'upp till alla dygnets timmar' [och detta i lokaler,] där stanken är tillräcklig för att knocka en man (the stench is enough to knock you down). Ni går kanhända till dörren och öppnar men ryggar tillbaka för att gå in igen."[322]"Våra arbetsgivare är ena lustiga kurrar", säger ett av de förhörda vittnena, "de tror, att en pojke inte tar någon skada av att under hälften av året slita och arbeta sig nästan till döds för att sedan gå arbetslös den andra hälften av året."[323] Liksom de tekniska hindren så har dessa s.k. yrkesvanor ("usages which have grown with the growth of the trade") av de engagerade kapitalisterna betecknats och betecknas alltjämt som "naturskrankor" för produktionen, detta som var bomullslordernas älsklingsargument på den tiden, då fabrikslagen först hotade dem. Trots att deras industri är mer beroende av världsmarknaden och därmed också av sjöfarten än någon annan, så visade erfarenheten, att deras argumentation var ohållbar. Sedan den tiden behandlar de engelska fabriksinspektörerna varje påstått "yrkeshinder" som tomma fraser.[324] De grundliga och samvetsgranna undersökningar, som "Children's Employment Commission" utfört, bevisar, att i en del industrier den tidigare använda arbetsmängden genom arbetsdagens reglering endast fördelats likformigare över hela året,[325] att lagen rationellt satte stopp för modets människomördande, meningslösa och ombytliga nycker-i och för sig oförenliga med storindustrins system-,[326] att utvecklingen av oceansjöfarten och kommunikationerna i allmänhet överhuvud har upphävt säsongarbetets egentliga tekniska orsaker,[327] och att alla andra påstådda okontrollerbara omständigheter kan undanröjas genom större byggnader, utökning av maskineriet, ökning av antalet samtidigt sysselsatta arbetare[328] samt genom de verkningar, som dessa förändrade förhållanden omedelbart skulle få för grosshandeln. 329 Ändå skulle kapitalet, som dess representanter gång på gång förklarar, inte finna sig i en sådan förändring, om man inte bleve tvingad därtill au en allmän lagstiftning,[330] som med tvång reglerar arbetsdagen.9. Fabrikslagstiftningen med hälso och uppfostringsbestämmelser blir gällande för hela den engelska industrin
Fabrikslagstiftningen, samhällets första medvetna och planmässiga reaktion mot de former, som produktionsprocessen antar när den får utvecklas på, egen hand, är, som vi sett, en lika nödvändig följd av storindustrin som bomullsgarn, automatiska maskiner och den elektriska telegrafen. Innan vi behandlar den utveckling, som ledde till att de engelska fabrikslagarna blev gällande för hela arbetsmarknaden, skall vi i korthet beröra några av de bestämmelser i lagen, som inte gäller arbetsdagens längdBortsett från själva formuleringen, som underlättar för kapitalisterna att kringgå dem, är de hygieniska bestämmelserna ytterligt torftiga och inskränkes i själva verket till föreskrifter om tvättning av väggarna och några andra renlighetsåtgärder samt om ventilation och om skydd mot farliga maskiner. I tredje boken skall vi återkomma till fabrikanternas fantastiska kamp mot dessa paragrafer, som ålägger dem en obetydlig penningutgift för att skydda arbetarna till liv och lem. Här avslöjar sig i all sin glans frihandlarnas idé, att i ett samhälle med antagonistiska intressen var och en gynnar det allmänna bästa genom att sträva efter egen fördel. Ett exempel må vara tillräckligt. Som bekant har linneindustrin expanderat betydligt på Irland under de senaste 25 åren och med den även de s.k. scutching mills (linbråkningsmaskiner). År 1864 fanns där inemot 1.800 sådana maskiner. Periodvis under hösten och vintern tas huvudsakligen minderåriga och kvinnor, barn och hustrur till traktens småarrendatorer, från lantarbetet för att i stället arbeta med att mata linbråkningsmaskinerna, och samtliga dessa människor är alldeles ovana vid maskiner. Så är också antalet olycksfall i förhållande till denna industris omfattning utan motstycke i maskineriets historia. I en enda linbråkningsfabrik i Kildinan (i närheten av Cork) inträffade från 1852 till 1856 sex dödsfall och 60 svåra fall av lemlästning, vilka alla hade kunnat förebyggas genom enkla skyddsåtgärder utan några större kostnader. Dr W. White, fabriksläkare vid Downpatrickindustrin, säger i en officiell rapport av den 15 dec. 1865:"Olycksfallen i scutching mills är av det mest fruktansvärda slag. I många fall blir en fjärdedel av kroppen alldeles söndersliten. Döden eller en eländig tillvaro i invaliditet och lidanden är vanliga följder. Ökningen av antalet fabriker i detta land kommer naturligtvis att göra sådana rysliga olyckor ännu vanligare. Jag är övertygad om att genom effektiv statskontroll över scutching mills skulle stora offer i liv och lem kunna undvikas."[331]Ingenting kan väl bättre karakterisera det kapitalistiska produktionssättet än nödvändigheten av att staten genom tvångslagar måste tvinga fram de enklaste och naturligaste renlighets- och skyddsföreskrifter."Fabrikslagen av 1864 har skurat och rengjort över 200 verkstäder inom krukmakarindustrin efter en period av ,avhållsamhet, från varje dylik rengöring, som i många fall hade varat i 20 år och i flera fall i alla tider. [Sådan är den kapitalistiska "avhållsamheten"!] I dessa verkstäder arbetar 27.800 arbetare, som hittills under en lång arbetsdag och ofta under nattarbete har fått andas in en helt och hållet förgiftad atmosfär, som förvandlat en jämförelsevis riskfri sysselsättning till ett arbete, där sjukdom och död ständigt står på lur. Lagen har avsevärt förbättrat förhållandena genom en ökad ventilation av fabrikslokalerna."[332]Samtidigt visar just denna sida av fabrikslagstiftningen på ett slående sätt, att den kapitalistiska produktionen på grund av sitt eget väsen förhindrar varje rationell förbättring utöver en viss punkt. Vi har tidigare nämnt, att de engelska läkarna är eniga om att 500 kubikfot luft pr person är i knappaste laget vid ihållande arbete. Nåväl! Om fabrikslagen genom sina tvångsbestämmelser indirekt påskyndar de små verkstädernas omdaning till fabriker och därmed indirekt ingriper i de mindre kapitalisternas egendomsrätt och säkrar storkapitalisternas monopolställning, så skulle den lag, som framtvingar nödvändigt luftutrymme åt varje fabriksarbetare, med ett slag göra slut på tusentals småkapitalister! Den skulle angripa det kapitalistiska produktionssättet i själva rötterna, angripa den rätt, som kapitalet har, antingen det är stort eller litet, till självförökning genom "fritt" inköp och "fri" konsumtion av arbetskraft. Dessa 500 kubikfot luft gör, att luften går ur fabrikslagstiftningen! Hälsovårdsmyndigheterna, de industriella undersökningskommissionerna och fabriksinspektörerna upprepar gång på gång, hur nödvändiga dessa 500 kubitfot luft ;år och hur omöjligt det är att framtvinga dem med lagens hjälp. De förklarar i verkligheten, att lungsot och andra lungsjukdomar hos arbetarna är en livsbetingelse för kapitalet.[333] Hur torftiga fabrikslagens undervisningskrav i det stora hela än kan te sig, så fastslår de dock som ett villkor, att de barn som arbetar också skall erhålla en viss elementär undervisning.[334] Resultaten visade först och främst, att det var möjligt att förena undervisning och gymnastik[335] med kroppsarbete, alltså också att det var möjligt att förena kroppsarbete med undervisning och gymnastik. Fabriksinspektörerna kom snart genom vittnesförhör med skollärarna underfund med att fabriksbarnen, trots att de endast fick åtnjuta hälften så lång undervisning som de vanliga skolbarnen, ändå lärde sig lika mycket och ofta mera."Saken är ganska enkel. De barn, som sitter på skolbänken bara halva dagen, är alltid mottagliga och villiga att ta emot undervisning. Systemet med halva dagen skola och halva dagen arbete leder till att de bägge sysselsättningarna uppväger varandra, den ena är en omväxling med den andra, och följaktligen är detta roligare för barnen än att oavbrutet hålla på med endera. Det är ganska klart, att en pojke, som har suttit på skolbänken hela dagen, i synnerhet då det är soligt och varmt, inte kan tävla med den, som kommer frisk och munter från sitt arbete."[336]Ytterligare exempel finner man i Seniors tal på sociologkongressen i Edinburgh 1863. Han påvisar här bl.a., hur den ensidiga, improduktiva och förlängda skoldagen för överklassens och medelklassens barn innebär ett slöseri med lärarnas arbetskraft, "medan barnens tid, hälsa och energi bortslösas inte bara meningslöst utan absolut till skada".[337] Som Robert Owen redan utförligt har påvisat, lade fabrikssystemet grunden till framtidens barnuppfostran genom att för alla barn över en viss ålder kombinera produktivt arbete med undervisning och gymnastik, inte bara som en metod att stegra den samhälleliga produktionen utan även som den enda metoden att producera allsidigt utvecklade människor. Vi har sett, att storindustrin tekniskt upphäver manufakturens arbetsdelning, som fastkedjar en människa vid ett specialarbete hela livet igenom. Men samtidigt genomför storindustrin i sin kapitalistiska form en ännu mera ödeläggande arbetsdelning genom att förvandla arbetaren till ett medvetet tillbehör till en specialmaskin, medan en liknande utveckling också. äger rum överallt i arbetslivet, dels emedan maskiner i enstaka fall användes även utanför fabriken,[338] dels för att kvinnor, barn och outbildad arbetskraft får utgöra det nya underlaget för arbetsdelningen. Motsättningen mellan den manufakturmässiga arbetsdelningen och storindustrins karaktär Bör sig våldsamt gällande. Den framträder bl.a. i det fruktansvärda faktum, att en stor del av de barn, som arbetar i moderna fabriker och manufakturer och från spädaste ålder är fastkedjade vid de enklaste handgrepp, exploateras i åratal utan att få lära sig något slags yrke, inte ens ett arbete som kunde göra dem användbara i samma manufaktur eller fabrik. l de engelska boktryckerierna t.ex. användes tidigare ett lärlingssystem, som motsvarade det gamla hantverkets och den gamla manufakturens behov, ett system med övergång från enklare till mera krävande verksamhet. Lärlingarna genomgick en lärotid, tills de var färdiga boktryckare. Att kunna läsa och skriva var för dem alla ett självklart yrkeskrav. Allt detta ändrades, när tryckpressen infördes. Till den använder man två slags arbetare: en vuxen arbetare, maskinskötaren, samt maskinpojkar, de flesta i åldern 11-17 år, och deras hela sysselsättning består i att mata maskinen med pappersark samt avlägsna de tryckta arken. Speciellt i London håller de på med detta själsdödande slit 14, 15, 16 timmar utan avbrott flera dagar i veckan och ibland t.o.m. 36 timmar i sträck med endast 2 timmars paus för mat och sömn![339] En stor del av dem kan inte läsa, och de är i regel alldeles förvildade, snedvridna varelser."De behöver ingen intellektuell fostran för att lära sig det arbete som de skall utföra. Där finns ingen användning för duglighet och ännu mindre för omdömesförmåga. Lönen, som är jämförelsevis hög för pojkar i den åldern, ökar inte, efterhand som de själva växer upp. De flesta har nämligen ingen som helst chans att nå upp till maskinskötarens mera inkomstbringande och ansvarsfulla ställning, ty på varje maskin går bara en maskinskötare men ofta ända till 4 pojkar."[340]Så snart de blir för gamla för detta barnarbete, alltså senast i 17-årsåldern, avskedas de från tryckeriet-och går då ut för att rekrytera förbrytarvärlden. Varje försök att skaffa dem annat arbete strandar i regel på deras okunnighet, busaktighet, kroppsliga och andliga förfall. Vad som gäller den manufakturmässiga arbetsdelningen inom verkstaden, gäller också arbetsdelningen inom samhället som helhet. Så länge hantverk och manufaktur är den allmänna grundvalen för den samhälleliga produktionen, leder utvecklingen med nödvändighet till att producenten bindes vid en enda produktionsgren och att hans ursprungliga sammansatta arbete efter hand upplöses i ständigt enklare specialarbeten.[341] Varje enskild produktionsgren når erfarenhetsmässigt fram till den arbetsordning, som passar den bäst, och dess arbetsmetoder förbättras långsamt och fixeras, när de nått en viss utvecklingsnivå. Det internationella handelsutbytet kan framkalla förändringar genom att leverera nya råvaror, men bortsett härifrån förändras arbetsmetoderna endast på grund av den gradvisa förbättringen av arbetsredskapen. Så snart dessa har funnit en form, som motsvarar erfarenhetens krav, fixeras också de och förblir oförändrade från generation till generation, ofta genom ett helt årtusende. Det är karakteristiskt, att man långt in i det 18:e århundradet uppfattade de olika yrkena som mysterier (mysteres),[342] i vilka endast den erfarenhets- och yrkesmässigt invigde kunde trånga in. Storindustrin rev sönder den slöja av mystik, som dolde människornas samhälleliga produktionsprocess för dem själva och gjorde de självständiga, naturligt åtskilda produktionsgrenarna till gåtor för varandra och t.o.m. omgav det yrke, som man själv utövade, med ett skimmer av mystik. Storindustrins bärande princip, upplösningen av varje produktionsprocess i dess konstituerande element utan hänsyn till den mänskliga handen, skapade hela den moderna tekniska vetenskapen. Den brokiga, skenbart osammanhängande och förstenade produktionsprocessen upplöstes i medveten, planmässig användning av naturvetenskaperna, alltefter den nyttoeffekt som man åsyftade. Teknologin blev inte imponerad av de använda redskapens mångfald. Den upptäckte, att alla de ting, som människorna gör, kan upplösas i ett litet antal grundformer för rörelse, alldeles som mekaniken inte låter lura sig av det mest invecklade maskineri utan klart inser, att dess prestationer i verkligheten endast är en ständig upprepning av enkla tekniska rörelser. Den moderna industrin betraktar och behandlar aldrig den form, som produktionsprocessen för ögonblicket har, såsom något evigt och oföränderligt. Dess tekniska grundval är därför revolutionär, medan alla tidigare produktionssätt i allt väsentligt var konservativa.[343] Med hjälp av maskineri, kemiska processer och andra metoder revolutionerar den ständigt produktionens tekniska grundval och därmed även arbetarnas funktioner och arbetsprocessens samhälleliga kombinationer. Den revolutionerar därför ständigt också arbetsdelningen i samhället som helhet och slänger oupphörligt omkring kapital och arbetsmassor från den ena produktionsgrenen till den andra. Storindustrins natur förutsätter därför, att arbetet ständigt växlar, att arbetarna själva och deras funktioner har allsidig rörlighet. Men i sin kapitalistiska form bevarar den å andra sidan den gamla arbetsdelningen med dess stelnade säregenheter. Vi har sett, hur dessa oförsonliga motsättningar tillintetgör all trygghet, fasthet och säkerhet i arbetarens livsvillkor, hotar att samtidigt slå både existensmedlen och arbetsmedlen ur hans händer[344] och att göra honom själv överflödig, samtidigt som hans detaljfunktion blir överflödig. Vi har också sett, hur dessa motsättningar frambringar den industriella reservarméns vidunder, en arme som hålles på svältgränsen för att vara disponibel för den kapitalistiska efterfrågan. Motsättningarna löper linan ut i periodisk masslakt av arbetarklassen, i omåttligt förödande av arbetskraft och i en samhällelig anarki, som omvandlar varje ekonomiskt framsteg till ett öppet nödtillstånd. Detta är storindustrins negativa sida. Medan överföring av arbetare från en verksamhet till en annan nu endast genomföres, som om en övermäktig naturlag verkade, och med de blint ödeläggande verkningar som en naturlag har, när den överallt stöter på hinder,[345] gör storindustrin genom sina katastrofer, att det blir en fråga om liv eller död att erkänna arbetsväxlingen och därmed största möjliga mångsidighet hos arbetaren som en allmän samhällelig produktionslag och att anpassa förhållandena efter denna lags normala verkningar. Det blir en fråga om liv och död att sätta människans absoluta användbarhet för skiftande arbetsuppgifter i stället för det ohyggliga tillståndet, att en arbetarbefolkning, nedtryckt i elände, hålles i reserv för kapitalets skiftande exploateringsbehov. Det blir nödvändigt att ersätta specialindividen, som bara har en samhällelig specialfunktion, med den fullt utvecklade totalindividen, för vilken olika samhälleliga funktioner är verksamhetsformer, som avlöser varandra. En naturlig följd av den omvälvning, som storindustrin för med sig, är att det inrättas polytekniska skolor och lantbruksskolor. En annan skolform är de "écoles d'enseignement professionnel",[346] där arbetarbarnen får en smula teoretisk och praktisk undervisning i handhavandet av olika verktyg. Fabrikslagen tvingade kapitalet till den ytterligt nödtorftiga eftergiften, att barnens fabriksarbete skall förenas med elementär skolundervisning. Men det kan inte råda något som helst tvivel om att arbetarklassens ofrånkomliga erövring av den politiska makten skall leda till att teoretisk och praktisk yrkesundervisning erövrar sin plats i skolorna. Å andra sidan är det uppenbart, att den kapitalistiska produktionsmetoden och de motsvarande ekonomiska arbetarförhållandena står i diametralt motsatsförhållande till dessa omvälvningstendenser och till deras målsättning-att upphäva den gamla arbetsdelningen. Men den fulla utvecklingen av motsatserna hos en historiskt utvecklad produktionsform är den enda väg historien känner till deras upplösning och nygestaltning. "Ne sutor ultra crepidam!"[347] [129] Denna höjdpunkt av hantverksmässig visdom förvandlades till en otrolig löjlighet från det ögonblick, då urmakare Watt hade uppfunnit ångmaskinen, barberare Arkwright spinnmaskinen och guldsmedsarbetare Fulton ångbåten.[348] När fabrikslagstiftningen reglerar arbetet i fabriker, manufakturer osv., förefaller detta i första hand endast som en inblandning i kapitalets exploateringsrätt. Varje reglering av hemindustrin[349] framstår däremot genast som ett direkt ingrepp i patria potestas,[350] dvs., modernt uttryckt, i föräldraauktoriteten, ett steg, inför vilket det känsliga engelska parlamentet länge tvekade. Fakta innebär emellertid makt, och denna makt tvingade slutligen parlamentet att erkänna, att storindustrin, samtidigt som den upplöser den gamla familjens ekonomiska grundval och däremot svarande familjearbete, också upplöser själva de gamla familjeförhållandena. Det blir nödvändigt att skydda barnens rättigheter. "Olyckligtvis", heter det i 'Children's Employment Commission's' slutrapport år 1866, "framgår det av de samstämmiga vittnesutsagorna, att barnen av bägge könen behöver skydd mot sina egna föräldrar bättre än mot någon annan." Systemet med obegränsad exploatering av barnarbete överhuvud och hemindustri i synnerhet har kunnat fortsätta,"emedan föräldrarna utsätter sin avkomma för ett godtyckligt och ohämmat tvång utan kontroll [...] Föräldrarna bör inte ha obegränsad makt att använda sina barn som rena maskiner för att få ut så stor veckoinkomst som möjligt av dem [...] Barn och ungdomar har rätt till det allmännas skydd mot ett missbruk av föräldramakten, som bryter ner deras fysiska styrka i förtid och degraderar dem till moraliskt och intellektuellt mindervärdiga varelser."[351]Det är emellertid inte missbruket av föräldramakten, som åstadkommit kapitalets direkta eller indirekta exploatering av den omogna arbetskraften, utan där tvärtom den kapitalistiska exploateringsmetoden, som har förorsakat föräldramaktens missbruk genom att rasera familjens motsvåriga [?] ekonomiska grundval.[352] Hur ryslig och motbjudande upplösningen av de gamla familjeförhållandena inom det kapitalistiska systemet än kan te sig, så skapar dock storindustrin den nya ekonomiska grundvalen för en högre form av familjeliv och för ett bättre förhållande mellan könen, genom att den tilldelar kvinnor, barn och ungdomar avgörande roller i den samhälleliga produktionsprocessen utanför hemmet. Det är naturligtvis lika enfaldigt att tro, att familjens kristligt-germanska form är evig och oföränderlig, som att anse att den gammalromerska eller den gammalgrekiska eller den orientaliska var det. Alla dessa former är för övrigt led i en sammanhängande historisk utveckling. Det är också uppenbart, att samarbete mellan människor av bägge könen och ur olika åldersstadier i samma produktionsprocess under lämpliga samhällsförhållanden bör kunna bilda grundvalen för en human utveckling.[353] Under de brutala kapitalistiska formerna är detta samarbete i stället en källa till fördärv och slaveri, emedan arbetaren är till för produktionsprocessen, inte omvänt produktionsprocessen för arbetaren. Storindustrins historiska utveckling nödvändiggjorde, som vi redan har sett, att fabrikslagarna, som ursprungligen var undantagslagar för storindustrins första arbetsområden, spinnerierna och väverierna, utvidgades till att omfatta hela den samhälleliga produktionen. De utlevade formerna för manufaktur, hantverk och hemindustri omdanas fullständigt som följd av en motsvarande historisk utveckling. Manufakturerna ombildas till fabriker, hantverket till manufaktur, medan de återstående områden, där hantverk och hemindustri lever kvar, på fantastiskt kort tid förvandlas till rena helveten, där den kapitalistiska exploateringen fritt driver sitt spel i de vildaste former. Det är två omständigheter, som till sist fäller utslaget: för det första den ständigt upprepade erfarenheten, att när kapitalet på enstaka punkter blir underställt statlig kontroll, tar det så mycket hänsynslösare igen skadan på andra punkter;[354] för det andra kapitalisternas eget krav på likställdhet i konkurrensvillkoren' dvs. samma rätt att exploatera arbetarna.[355] Låt oss lyssna på två nödrop från fabrikanterna. Herrarna W. Cooksley (tillverkare av spik, kätting m.m. i Bristol) införde frivilligt fabrikslagens normer i sitt företag."Då den gamla, oreglerade arbetstiden alltjämt tillämpas av fabriker i grannskapet, är vi utsatta för den olägenheten, att de pojkar som är anställda hos oss lockas (enticed) att arbeta på annat håll efter kl. 6 e.m. Detta är [säger de naturligtvis] en orätt mot oss och en förlust, då pojkarnas arbetskraft till en del förbrukas av andra, så att vi inte får hela fördelen av den."[356]Herr J. Simpson (pappers- och kartongfabrikant i London) förklarar för "Children's Employment Commission":"Han vore villig att underteckna varje petition om fabrikslagens införande. Som det nu var, kände han sig utan rast och ro nattetid (he always felt restless at night), sedan hans verkstad stängts, då han tänkte på att andra läte arbetet fortsätta längre och snappade bort beställningar mitt för näsan på honom."[357]"Det skulle vara orätt mot de större arbetsgivarna", säger "Children's Employment Commission" sammanfattningsvis,"att underkasta deras företag fabrikslagens bestämmelser utan att samtidigt begränsa arbetstiden för de mindre företagen i samma bransch. Förutom den orättvisa, som det innebure att skapa olikartade konkurrensvillkor med hänsyn till arbetstiden, skulle de större företagen också lida skada på så sätt, att ungdomar och kvinnor i första hand sökte sig till de arbetsplatser, som undantagits från lagstiftningen. Följden härav skulle kunna bli en ökning av antalet mindre verkstäder, och dessa är nästan undantagslöst sämre än de större arbetsplatserna, när det gäller hygien, komfort, uppfostran och moral."[358]I sin slutrapport föreslår "Children's Employment Commission", att fabrikslagen skall utsträckas att gälla över 1.400.000 barn, ungdomar och kvinnor, varav ungefär hälften exploateras av småföretagen och hemindustrin.[359] "Om parlamentet", säger kommissionen,"antar vårt förslag i hela dess omfattning, så skulle utan tvivel en sådan lagstiftning utöva det mest välgörande inflytande, inte endast på de unga och svaga, som lagen i första hand gäller, utan också på den ännu större massan av vuxna arbetare, vilka direkt [kvinnorna] eller indirekt [männen] skulle komma under dess inflytande. Den skulle påtvinga dem en regelbunden och rimlig arbetstid, och den skulle bevara och öka det förråd av fysisk kraft, varav både arbetarnas och nationens välstånd i så hög grad beror. Den skulle skydda det uppväxande släktet mot den överansträngning i unga år, som undergräver de ungas konstitution och leder till avtynande i förtid. Den skulle slutligen tillförsäkra barnen en elementär undervisning, i varje fall till 13-årsåldern, som skulle göra slut på den otroliga okunnighet, som så realistiskt skildrats i kommissionens rapporter, och som man endast kan konstatera med största sorg och en stark känsla av nationell förnedring."[360]Torykabinettet bebådade i trontalet den 5 febr. 1867, att man ämnade lägga fram den industriella undersökningskommissionens förslag som "bill" (lagförslag).[361] Tjugo års experiment på arbetarklassens bekostnad hade varit nödvändiga, för att man skulle uppnå detta resultat! Redan 1840 hade en parlamentarisk kommission blivit tillsatt för att undersöka barnarbetet. N. W. Senior säger, att kommissionens rapport av år 1842 rullar upp"den förfärligaste tavla världen skådat av arbetsköparnas och föräldrarnas snikenhet, egoism och grymhet och av en tillvaro i elände, förnedring och förfall för barn och ungdomar... Man tror kanske, att berättelsen beskriver en förgången tidsålders ohyggligheter. Men tyvärr föreligger bevis för att dessa gräsligheter fortfarande existerar, lika intensivt som tidigare. En broschyr, som Hardwicke publicerade för ett par år sedan, fastslår, att de missförhållanden som klandrades år 1842 än i dag (1863) blomstrar för fullt [...] Denna rapport [av 1842] fick ligga obeaktad i tjugo års tid, och under tiden tillät man dessa barn, uppväxta utan den ringaste aning om det vi kallar moral eller om skolbildning, religion eller naturlig familjekärlek, att bli den nuvarande generationens föräldrar."[362]Under tiden hade det samhälleliga läget förändrats. Parlamentet vågade inte avvisa kraven från kommissionen 1863 på samma sätt som man hade gjort år 1842. Redan 1864, då kommissionen endast hade publicerat en del av sitt betänkande, ställdes därför lervaruindustrin (inklusive krukmakeriet), tillverkningen av tapeter, tändstickor, patroner och knallhattar ävensom sammetsskärning under de lagar, som gällde för textilindustrin. I trontalet den S febr. 1867 varslade det dåvarande torykabinettet om ytterligare lagförslag, grundade på slutbetänkandet från kommissionen, som under tiden, 1866, hade avslutat sitt arbete. Den 15 aug. 1867 fick Factory Act's Extension Act och den 21 aug. Workshops, Regulation Act kunglig sanktion. Den förstnämnda lagen reglerar de stora, den senare de små yrkesgrenarna. Factory Act's Extension Act reglerar masugnar, järn- och kopparverk, gjuterier, maskinfabriker, metallverkstäder, fabriker för guttaperka [k], papper, glas, tobak, vidare tryckerier och bokbinderier och överhuvud alla industrianläggningar inom dessa områden, där minst 50 personer arbetar minst 100 dagar om året. För att ge en föreställning om denna lags omfattning återger vi här några av de definitioner, som lagen rör sig med: "Hantverk (handicraft) betyder (i denna lag): allt handarbete, som bedrives yrkesmässigt eller i förvärvssyfte för att förfärdiga, förändra, dekorera, reparera eller färdigställa någon artikel eller del därav, som är avsedd för försäljning." "Verkstad betyder: varje lokal eller plats, under tak eller under bar himmel, där ett 'hantverk' bedrives av barn, ungdom eller kvinna, och över vilken den som sysselsätter barn eller ungdom eller kvinna har tillträdes- och kontrollrätt." "Sysselsatt betyder: verksam i ett 'hantverk' mot lön eller ej, under en mästare eller någon av föräldrarna, såsom närmare bestämmes här nedan." "Föräldrar (parents) betyder: fader, moder, målsman eller annan person, som har förmyndarskap eller kontroll över något [...] barn eller någon minderårig arbetare." Lagens 7:e paragraf, som innehåller straffbestämmelser för användning av barn, ungdomar och kvinnor i strid med lagens bestämmelser, stadgar bötesstraff inte endast för verkstadens innehavare, antingen det är någon av föräldrarna eller inte, utan också för "föräldrarna eller annan person, som har barnet, den minderårige eller kvinnan i sin vård, eller som drar direkt fördel av deras arbete". Factory Act's Extension Act", som gäller de stora företagen, är sämre än fabrikslagen-"Factory Act"-på grund av en mängd eländiga undantagsbestämmelser och fega kompromisser med kapitalisterna. Workshops' Regulation Act, urusel i alla sina detaljer, blev en död bokstav i händerna på de myndigheter i staden och på landet, som skulle övervaka dess efterlevnad. När parlamentet år 1871 tog ifrån dem dessa befogenheter och överlämnade dem åt fabriksinspektörerna, utökades dessas arbetsfält på en gång med mer än 100.000 verkstäder, varav enbart 300 tegelbruk. Parlamentets ekonomiska omtänksamhet tog sig uttryck i att fabriksinspektionens personal endast ökades med åtta underinspektörer, trots att personalstyrkan redan förut var i minsta laget.[363] Det uppseendeväckande med den engelska lagstiftningen av 1867 är å ena sidan, att parlamentet tvingas utfärda så pass vittgående lagar, riktade mot den härskande klassen, för all principiellt skydda arbetarna mot den kapitalistiska exploateringens övergrepp, å andra sidan den halvhet, den motvilja och det hyckleri, som kännetecknade dessa åtgärders förverkligande ute i levande livet. Undersökningskommissionen av 1862 föreslog också nya bestämmelser för gruvindustrin, en industri som skiljer sig från alla andra på så sätt, att jordägarnas och industrikapitalisternas intressen sammanfaller. Motsättningarna mellan dessa bägge intressegrupper hade underlättat fabrikslagstiftningen, och frånvaron av dessa motsättningar är den troligaste orsaken till att gruvlagstiftningen förhalades och förfuskades. 1840 års undersökningskommission hade kommit med en mängd fruktansvärda och upprörande avslöjanden, och dessa hade framkallat en sådan skandal inför hela Europa, att parlamentet måste rädda ansiktet genom 1842 års gruvlag (Mining Act), vari man dock nöjde sig med att förbjuda arbete under jord för barn under 10 år samt för kvinnor. Så kom 1860 lagen om gruvinspektion (Mines Inspection Act), enligt vilken gruvorna skulle inspekteras av därtill speciellt utsedda tjänstemän. Denna lag stadgade även, att pojkar i åldern 1~12 år inte skulle få användas i gruvarbete, utom i de fall de hade skolbetyg eller besökte skolan ett visst antal timmar. Lagen blev alltigenom en död bokstav på grund av det löjligt ringa antalet inspektörer, deras obetydliga befogenheter och en rad andra orsaker, som vi närmare skall beröra längre fram. En av de nyaste blåböckerna [4] om gruvdriften har titeln "Report from the Select Committees on Mines, together with [...] Evidence, 23 July 1866". Den är utgiven av en parlamentarisk kommitté, som hade bemyndigande att inkalla och förhöra vittnen. Resultatet är ett tjockt folioband, vari själva "rapporten" endast omfattar fem rader, som meddelar, att utskottet inte har något uttalande att komma med, och att ännu flera vittnen måste höras. Resten består av vittnesutsagor.[364] Vittnesförhören påminner om korsförhören vid de engelska domstolarna, där advokaten genom oförsynta, förvirrande kors- och tvärsfrågor söker få vittnena ur balans och vränga till deras ord. Här är advokaterna de parlamentariska korsförhörarna själva, däribland gruvägare och exploatörer, medan vittnena är gruvarbetare, de flesta från kolgruvor. Hela farsen är så karakteristisk för kapitalets mentalitet, att vi inte kan underlåta att här ge några exempel. Jag erinrar om att frågan och det ofrånkomliga svaret är numrerade i de engelska blå-böckerna, och att de vittnen, vilkas utsagor citeras här, är arbetare i kolgruvor. 1. Användning av pojkar från 10-årsåldern i gruvorna. Arbetet inklusive färden till och från gruvan varar i regel 14 à 15 timmar' ibland längre, från kl. 3, 4 eller 5 på morgonen till kl. 4 eller 5 på e.m. (nr 6, 452, 83). De vuxna arbetarna arbetar i två 8-timmarsskift, men av kostnadsskäl förekommer ingen sådan avlösning för pojkarna (nr 80, 203, 204). De yngsta pojkarna användes huvudsakligen för att öppna och stänga dörrar i gruvans olika avdelningar, medan de äldre pojkarna har tyngre arbete, koltransporter osv. (nr 122, 739, 1.747). De långa arbetsdagarna under jorden räcker till 18:e eller 22:a året, då de överflyttas till det egentliga gruvarbetet (nr 161). Barn och ungdomar blir nu för tiden hårdare utnyttjade än någonsin tidigare (nr 1.663 -1.667). Gruvarbetarna kräver nästan samstämmigt en lag, som förbjuder gruvarbete för ungdom under 14 år. Och nu frågar Hussey Vivian (som själv är gruvexploatör): "Är inte denna fordran beroende av föräldrarnas större eller mindre fattigdom?"-Och mr Bruce säger: "Vore det inte hårt, om fadern är död eller invalid osv., att beröva familjen denna enda chans? Och det måste dock finnas en allmän regel. Vill ni under alla förhållanden förbjuda barn under 14 år att arbeta under jorden?" Svar: "Under alla förhållanden" (nr 107-110). Vivian: "Om arbete i gruvorna före 14-årsåldern vore förbjudet, skulle inte föräldrarna då i stället skicka barnen till fabriker osv.?" -"I regel inte." (Nr 174.) En arbetare: "Att öppna och stänga dörrar ser lätt ut. Men det är en mycket plågsam syssla. Bortsett från det ständiga draget så är pojken fängslad precis som i en mörk fängelsecell." Borgare Vivian: "Kan inte pojken läsa under dörrvakten, om han har ett ljus?"-"För det första måste han då själv bekosta ljusen. Men dessutom skulle det inte vara tillåtet. Han är där för att sköta sin syssla, han har en plikt att fylla. Jag har aldrig sett en pojke läsa i gruvan." (Nr 139, 141-160.)[365] 2. Uppfostran. Gruvarbetarna kräver en lag om tvångsundervisning för barnen i gruvorna, liksom fallet är i fabrikerna. De förklarar, att den paragraf i 1860 års lag, som stipulerar skolbetyg som villkor för att få använda 10-12-åringar, är rent illusorisk. I denna fråga blir de kapitalistiska undersökningsdomarnas "noggranna" förhörsmetoder genomlöjliga. (Nr 115.) "Behövs lagen mest som skydd gentemot gruvägarna eller mot föräldrarna?"- "Mot bägge." (Nr 116.)-"Mer mot den ene eller den andre?"-"Hur ska jag kunna svara på det?" (Nr 137.)-"Visar arbetsgivarna någon lust att anpassa arbetstimmarna efter skolundervisningen?"-"Nej, arbetstiden förkortas aldrig i detta syfte." (Nr 211.)-Mr Kinard: "Anser ni, att gruvarbetarna i allmänhet förbättrar sin utbildning senare? Känner ni till något exempel på att arbetare har sökt skaffa sig utbildning, sedan de har börjat arbeta, eller är det inte snarare så, att det går baklänges, och att de glömmer vad de en gång har lärt sig?"-"De blir i allmänhet sämre, får dåliga vanor, börjar med dryckenskap och spel och blir fullständiga vrak." (Nr 109.)- "Varför inte skicka barnen till aftonskolor?"-"I de flesta koldistrikten finns inga såna. Där det finns någon, är det en del barn som går dit, men efter den långa arbetsdagen är de så slutkörda, att ögonen faller ihop av trötthet."- "Alltså", avslutar borgaren, "är ni emot uppfostran?"-"Nej, absolut inte, men osv." (Nr 443.)-"Men är inte gruvägarna enligt lagen av 1860 tvungna att begära skolbetyg, om de använder barn i åldern 10-12 år?"-"Jo, enligt lagen, men arbetsgivarna gör det inte." (Nr 444.)-"Enligt er åsikt är alltså inte denna lagparagraf allmänt genomförd?"-"Den är inte alls genomförd." (Nr 717.)-"Är gruvarbetarna intresserade för denna fråga (uppfostringsfrågan)?"-"Det stora flertalet." (Nr 718.)-"Är de angelägna, att lagen skall genomföras?"-"Det stora flertalet." (Nr 720.)-"Men varför framtvingar de inte dess genomförande?"-"Mången arbetare önskar, att tillträde vägras åt minderåriga utan skolbetyg, men han kan bli en märkt man (a marked man)." (Nr 721.)-"Märkt av vem?"-"Av sin arbetsgivare." (Nr 722.)-"Men ni tror väl inte, att arbetsgivarna skulle förfölja en person på grund av laglydnad?"-"Jag tror, att de skulle göra det." (Nr 723.)-"Har ni någonsin hört talas om någon arbetare, som vägrat att låta ett barn i 10-12-årsåldern arbeta, som inte kunnat läsa och skriva?"- "Det är inte överlämnat åt arbetarens val." (Nr 1.634.)-"Ni kräver alltså, att parlamentet skall ingripa?"-"Om något verkligen ska göras, för att gruvarbetarnas barn skall få någon uppfostran, så måste det ske tvångsvis genom en lag, utfärdad av parlamentet." (Nr 1.636.)-"Skulle den gälla alla arbetarbarn i Storbritannien eller endast gruvarbetarbarn?"-"Jag är här för att tala å gruvarbetarnas vägnar." (Nr 1.638.)-"Varför skulle det vara någon skillnad mellan pojkar i gruvorna och andra pojkar?"-"För att jag menar, att de utgör ett undantag från regeln." (Nr 1.639.)-"I vilket hänseende?"-"I fysiskt hänseende." (Nr 1.640.)-"Varför skulle undervisning vara värdefullare för dem än för pojkar i andra klasser?"-"Jag säger inte, att den skulle vara värdefullare för dem, men på grund av sin långa arbetsdag i gruvorna har de mindre chanser att få gå i dag- och söndagsskolor." (Nr 1.644.)-"Det är omöjligt, eller hur, att behandla sådana frågor i renodlad form?" (Nr 1.646.)-"Finns det tillräckligt antal skolor i distrikten?"- "Nej." (Nr 1.647.)-"Om staten fordrade, att alla barn skulle gå i skola. varifrån skulle vi då få skolor åt alla dessa barn?"-"Jag tror, att om omständigheterna krävde det, så skulle också skolor bli inrättade. Det stora flertalet, inte bara barn utan också vuxna gruvarbetare, kan varken läsa eller skriva." (Nr 705, 726.) 3. Kvinnoarbete. Efter 1842 arbetar kvinnorna inte längre under jorden, men de arbetar i det fria med att lasta kol, släpa korgar till kanalbåtar och järnvägsvagnar, sortera kol osv. Antalet kvinnliga arbetare i gruvindustrin har ökat åtskilligt de senaste 3-4 åren. (Nr 1.727.) Det är mest gruvarbetarnas hustrur, döttrar och änkor, i ålder från 12 till 50 à 60 år. (Nr 645, 1.779, 648.)-"Vad anser gruvarbetarna om kvinnors arbete i gruvor?"-"Jag tror, att de i allmänhet ogillar det." (Nr 649.) "Varför?- De betraktar det som en nedvärdering av kvinnokönet." (Nr 649.)-"Har de någon särskild arbetsdräkt?"-"Ja, de har ett slags karlkläder. I många fall försvinner på så sätt all anständighetskänsla. Många kvinnor röker. Arbetet är lika smutsigt som nere i gruvorna. Många av dessa kvinnor är gifta och har barn och kan inte sköta sina husliga plikter." (Nr 651 f, 709.)-"Kan änkorna på annat håll få ett arbete med samma inkomst (8-10 sh. i veckan)?"-"Det kan jag inte uttala mig om." (Nr 710.) "Men i alla fall [stenhjärta!] är ni beslutna att ta ifrån dem detta livsuppehälle?"-"Säkert." (Nr 1.715.)-"Vilken är den allmänna uppfattningen i distriktet beträffande kvinnoarbetet?"-"Den känslan är allmän, att gruvarbetet degraderar kvinnorna, och vi önskar, att gruvarbetarna ska ha så stor respekt för sina kvinnor, att de inte vill se dem arbeta i gruvorna [...] Arbetet är vanligen mycket tungt. Många av dessa flickor kan få lyfta 10 ton om dagen." (Nr 1.732.)-"Tror ni, att de kvinnor, som arbetar i gruvor, är mera omoraliska än de, som arbetar i fabriker?"- "Procentsatsen 'dåliga' flickor lär vara högre än bland fabriksflickorna." (Nr 1.733.)-"Men ni är inte heller nöjd med det moraliska tillståndet i fabrikerna?"-"Nej." (Nr 1.734.)-"Vill ni då förbjuda kvinnoarbetet även i fabrikerna?"-"Nej, det vill jag inte." (Nr 1.735.)-"Varför inte?"-"Jag anser det som ett mera passande och anständigt kvinnoarbete än arbetet i gruvorna." (Nr 1.736.)-"Ändå menar ni, att det är skadligt för deras moral?" -"Nej, inte i samma grad som arbetet i gruvorna, men min uppfattning vilar inte bara på moraliska grunder,-jag tänker mera på deras sociala ställning. Flickornas sociala förnedring är i högsta grad beklaglig. Om dessa 400-500 flickor blir gifta med gruvarbetare, lider männen mycket av deras förnedring, och det bidrar ofta till att de håller sig borta från hemmet och hamnar på krogen." (Nr 1.737.)-"Men gäller inte samma sak för de kvinnor, som arbetar i järnverk?"-"Jag kan inte uttala mig om andra yrkesgrenar." (Nr 1.740.)-"Men vilken skillnad är det då mellan de kvinnor som arbetar i järnverk och de kvinnliga gruvarbetarna?"-"Den frågan har jag inte satt mig in i." (Nr 1.741.)-"Kan ni se någon skillnad mellan den ena och den andra klassen?"-"Jag har inte satt mig in i frågan, men genom besök i hus efter hus vet jag, att det står illa till i vårt distrikt." (Nr 1.750.)-"Skulle ni inte ha lust att avskaffa kvinnoarbetet överallt, där det är förnedrande?"-"Jo [...] engelsmännen får sina bästa egenskaper genom den moderliga undervisningen." (Nr 1.751.)-"Det gäller väl i lika hög grad för dem, som arbetar i jordbruket, eller hur?"-"Ja, men det arbetet pågår bara under sommarhalvåret, och här arbetar vi hela året. De arbetar ibland både dag och natt, genomblöta av svett, och riskerar hälsan." (Nr 1.753.)-"Ni har kanske inte så noga studerat frågan om kvinnoarbetet?"-"Jag har sett mig omkring en hel del, och så mycket kan jag säga, som att jag ingenstans har sett något, som kan jämföras med kvinnoarbetet i gruvorna. Det är jobb för karlar-för starka karlar." (Nr 1.753, 1.793, 1.794.) "Den mera målmedvetna delen av gruvarbetarna, som söker förkovra sig och förbättra sin kulturella ställning, får ingen uppmuntran av sina hustrur utan dras i stället ner av dem." Sedan den borgerlige utfrågaren ytterligare frågat kors och tvärs, kryper så småningom sanningen fram, vad beträffar arbetsgivarnas "medlidande" med änkor, fattiga familjer osv. "Gruvägaren utser vissa tjänstemän för att kontrollera arbetet, och deras uppgift är att se till, att arbetet blir utfört så billigt som möjligt, och de sysselsatta flickorna får från l shilling till l sh. 6 pence om dagen, medan en manlig arbetare kostar 2 sh. 6 pence om dagen." (Nr 1.816.) 4. Likbesiktningsjury. (Nr 360.) "Är arbetarna i era distrikt tillfredsställda med likbesiktningsmannens undersökning (coroner's inquest) och rättsförfarandet vid olycksfall i gruvorna?"-"Nej, det är de inte." (Nr 360.) "Varför inte?"-"Särskilt därför att man väljer in folk i juryn, som inte vet ett dugg om gruvarbetet. Arbetare får aldrig vara med annat än som inkallade vittnen. I allmänhet består juryn av småhandlare från trakten, och de står under inflytande av sina kunder gruvägarna och har inte det ringaste begrepp om de tekniska termer, som användes vid förhöret. Vi kräver, att juryn till en del ska bestå av gruvarbetare. Vi har märkt, att juryns utslag i allmänhet inte alls överensstämmer med de avgivna vittnesmålen." (Nr 361, 364, 366, 368, 371, 375.)-"Skall inte en jury vara opartisk?"-"Jo, det vill jag mena." (Nr 379.)-"Tror ni, att utslaget skulle bli opartiskt, om det fälldes av arbetare?" -"Jag kan inte se något skäl, varför de skulle vara partiska. De vet absolut mest om arbetet i gruvorna." (Nr 380.)-"Men skulle det inte lätt kunna bli så, att de i arbetarnas intresse fällde orättvist hårda utslag?-"Nej, det tror jag inte." (Nr 378,379, 380.) 5. Förfalskade mått och vikter m.m. Arbetarna kräver att få avlöning varje vecka i stället för var fjortonde dag, och de vill ha betalt efter kolets vikt i stället för efter korgens kubikutrymme, skydd mot falsk vikt osv. (Nr 1.071.) -"Om det fuskas med korgarnas storlek, så kan ju en arbetare lämna gruvan med 14 dagars uppsägning, eller hur?"-"Jovisst, men om han kommer till en annan arbetsplats, så finner han samma förhållande där." (Nr 1.072.)- "Men en arbetare kan lämna sin plats med 14 dagars varsel?"-"Ja."-Strö sand över![366] 6. Gruvinspektion. Exploderande gaser är inte de enda olycksriskerna i gruvan. (Nr 234 ff.)-"Vi har stor orsak att klaga över den dåliga ventilationen i gruvorna. Den är i allmänhet så dålig, att arbetarna knappast kan andas där nere, och de blir därigenom helt odugliga till arbete. Så har t.ex. just nu många av mina närmaste arbetskamrater hamnat på sjukbädden på grund av den dåliga luften i gruvan. l huvudgångarna är det i regel tillräckligt med luft, men inte i sidogångarna, och det är där vi arbetar."-"Varför vänder ni er inte till inspektören? - Tyvärr är det många, som inte vågar. Det har nämligen hänt, att arbetare har blivit avskedade, för att de vänt sig till inspektören?"-"Varför? Är han en märkt man, för att han vänt sig till inspektören?"-"Ja."-"Och har svårt att få arbete på annat håll?"-"Ja."- "Tror ni, att gruvorna här i trakten inspekteras tillräckligt ofta, så att lagbestämmelsernas genomförande är säkerställt? - 'Nej, de blir överhuvud inte alls inspekterade [...] Under de sista sju åren har den här gruvan inspekterats en enda gång, och antalet inspektörer i distriktet är för litet. Vi har en gamling här på över 70 år, som skall inspektera över 130 kolgruvor."-"Ni önskar att få underinspektörer anställda?"-"Ja." (Nr 234, 241, 251, 254, 274, 275, 276, 293.)-"Men menar ni, att det skulle vara möjligt för regeringen att tillsätta hela den arme av inspektörer, som skulle behövas, om alla era önskningar skulle uppfyllas, utan att arbetarna hjälpte till?"-"Nej, det anser jag vore omöjligt, men de skulle komma oftare och utan att det sändes bud efter dem."-"Tror ni inte, att ansvaret för ventilation osv. på det sättet vältrades över (!) från gruvägarna på regeringstjänstemännen?"-"Inte alls! Det är ju deras uppgift att framtvinga efterlevnaden av de redan existerande lagarna." (Nr 277, 280, 285.)-"Då ni talar om underinspektörer, menar ni då tjänstemän med lägre lön och sämre utbildning än de nuvarande inspektörerna?"-"Jag skulle inte önska, att det bleve folk med sämre utbildning, om det kunde undvikas." (Nr 294.)-"Vill ni ha flera inspektörer, eller önskar ni inspektörer av en lägre klass?"-"Vi behöver folk, som är villiga att själva gå ner i gruvorna och se, hur det förhåller sig, folk som inte är rädda om sitt eget skinn." (Nr 295.)-"Om ni finge er önskan uppfylld och en lägre klass inspektörer tillsattes, tror ni då inte, att det vore risk för att de saknade den nödvändiga dugligheten?"-"Det tror jag inte. Jag är av den uppfattningen, att regeringen skulle vara i stånd att skaffa lämpliga karlar till den arbetsuppgiften." (Nr 297.) Detta slags korsförhör blir till sist för mycket till och med för undersökningskommissionens president. "Ni vill ha", säger han, "praktiskt folk, som sedan skulle bearbeta de framlagda fakta." (Nr 298, 299.)-"Skulle det inte bli dyrbart att förse alla dessa gamla gruvgångar med ventilationsanordningar?"-"Jovisst, omkostnaderna skulle stiga, men människoliv skulle räddas." (Nr 531.)-En kolarbetare kritiserar SS 17 i 1860 års lag: "För närvarande är det så, att om gruvinspektören finner någon del av gruvan vara riskabel att arbeta i, så skall han rapportera det till gruvägaren och inrikesministern. Gruvägaren har då 20 dagars betänketid. Därefter kan han vägra att företa några förändringar i gruvan, men i så fall ska han vända sig till inrikesministern och föreslå 5 gruvingenjörer, bland vilka inrikesministern har att utse en som skiljedomare i ärendet. Vi anser, att det faktiskt är gruvägaren som utser sin egen skiljedomare." (Nr 581.) Förhörsledaren, själv gruvägare: "Men det är ju en rent uppkonstruerad invändning." (Nr 586.) "Ni har alltså mycket låga tankar om gruvingenjörernas redbarhet?"-"Jag menar, att metoden är orättfärdig och orimlig." (Nr 588.) "Har inte gruvingenjörerna ett slags offentlig auktoritet, som höjer deras utlåtanden över den partiskhet, som ni befarar?"-"Jag vägrar att uttala mig om dessa personers karaktär. Jag tror, att de i många fall handlar mycket partiskt, och att dessa befogenheter borde tas ifrån dem, då människoliv står på spel." (Nr 589.) Samme borgare är oförskämd nog att fråga: "Tror ni inte, att även gruvägarna åsamkas förluster genom explosionerna?"-Och slutligen (nr 1.042): "Kan ni arbetare inte bevaka era intressen själva utan att behöva anropa regeringen om hjälp?"-"Nej." År 1865 fanns i Storbritannien 3.217 kolgruvor och 12 (tolv!) inspektörer. En gruvägare i Yorkshire (Times 26 jan. 1867) beräknar själv, att bortsett från inspektörernas rent administrativa arbetsuppgifter, som upptar hela deras tid, skulle varje gruva kunna inspekteras endast en gång vart tionde år. Inte att undra på att olyckorna under de senaste åren (särskilt 1866 och 1867) stadigt har ökat i både antal och omfång (ofta med 200-300 arbetare som offer). Detta är den "fria" kapitalistiska produktionen i sin prydno [k]! Trots alla bristfälligheter är lagen av 1872 den första som reglerar arbetstiden för de barn, som arbetar i gruvorna, och gör exploatörer och gruvägare i någon mån ansvåriga för de s.k. olycksfallen. En kunglig kommission, som blev tillsatt 1867, för att undersöka barns, ungdomars och kvinnors arbetsförhållanden i jordbruket, har publicerat några mycket viktiga rapporter. Olika försök har gjorts att tillämpa fabrikslagstiftningens principer i modifierad form på jordbruket, men hittills har dessa försök fullständigt misslyckats. Jag fäster likväl uppmärksamheten på saken, emedan den visar, att en oemotståndlig tendens gör sig gällande till att ge fabrikslagens principer allmän giltighet. Medan fabrikslagstiftningen. oundvikligen får allmän giltighet som ett fysiskt och andligt skyddsmedel för arbetarklassen, påskyndar den, som vi redan tidigare har antytt, förvandlingen av splittrade arbetsprocesser i litet format till storföretag, som producerar i samhällelig skala. Den bidrar alltså till kapitalets koncentration och fabrikssystemets allenarådande herravälde. Den förintar alla ålderdomliga produktionsformer och alla övergångsformer, bakom vilka kapitalets herravälde ännu delvis döljer sig, och ersätter dem med kapitalets direkta, ohöljda herravälde. Därmed bidrar den också till att göra kampen mot detta herravälde total och allmän. Medan den framtvingar standardisering, regelbundenhet, ordning och ekonomi i de enskilda verkstäderna, bidrar den å andra sidan också till att förvärra anarkin och öka katastroferna i den kapitalistiska produktionen i det stora hela genom regleringen och begränsningen av arbetsdagen samt genom stegringen av arbetets intensitet och konkurrensen mellan maskin och arbetare. I det att småföretagen och hemindustrin förintas, försvinner också de "övertaligas" sista tillflykt och därmed hela samhällsmekanismens hittillsvarande säkerhetsventil. Tillsammans med produktionsprocessens materiella betingelser och det samhälleliga samarbetet mognar också de inre motsättningar, som är karakteristiska för produktionsprocessens kapitalistiska form, och därför också samtidigt de krafter, som skall omstörta det gamla samhället och skapa en ny samhällsform.[367] 10. Storindustri och jordbruk
Den revolution, som storindustrin framkallar i jordbruket och i den jordbrukande befolkningens sociala förhållanden, kan vi inte behandla förrän i ett senare avsnitt av var framställning. Har skall vi nöja oss med att i korthet relatera en del kända resultat. Införandet av maskineri i jordbruket har inte samma skadliga följder för arbetarnas hälsa som i industrin,[368] men när det gäller att göra arbetarna "överflödiga", så verkar det här ännu intensivare och nästan motståndslöst, som vi senare skall visa i detalj. I grevskapen Cambridge och Suffolk har t.ex. den odlade jordens areal betydligt utökats under de senaste tjugo åren, medan lantbefolkningen under samma period minskat, inte endast relativt utan också absolut. I Förenta Staterna ersätter jordbruksmaskinerna endast skenbart arbetarna, dvs. farmarna kan odla mera jord, men lantarbetarna blir inte "överflödiga". År 1861 var 1.034 arbetare i England och Wales sysselsatta med tillverkning av lantbruksmaskiner, medan endast 1.205 lantarbetare hade sysselsättning med ångmaskiner och arbetsmaskiner i jordbruket.På landsbygden verkar storindustrin mest revolutionerande på så sätt, att den eliminerar det gamla samhällets balverk, "bonden", och ersätter honom med lönarbetaren. Därvid uppstår samma motsättningar och samma sociala behov av nydaning på landet som i staderna. Medvetet tekniskt utnyttjande av vetenskapen trader i stället för gamla slentrianmässiga och irrationella metoder. De gamla familjeband, som förenade jordbruk och manufaktur under de tidigaste utvecklingsstadierna, blir fullständigt sönderslitna av det kapitalistiska produktionssättet. Men samtidigt skapar storindustrin de materiella förutsättningarna för en ny och högre syntes: föreningen av jordbruk och industri på grundval av deras i motsättning utvecklade gestalter. Samtidigt som stadsbefolkningen hopas i stora befolkningscentra, koncentrerar den kapitalistiska produktionen å ena sidan samhällets historiska rörelsekraft men stör å andra sidan ämnesutbytet mellan människan och jorden genom att förhindra, att de ämnen, som människan förbrukat i form av näringsmedel och kläder, återgår till jorden, förstör alltså den naturliga betingelsen för jordens varaktiga fruktbarhet. Den skadar samtidigt stadsbornas fysiska halsa och lantarbetarnas andliga liv.[369] Men i det den ödelägger de omedelbara, naturliga betingelserna för detta ämnesutbyte, åstadkommer den, att det systematiskt återupprättas som en härskande lag för den samhälleliga produktionen och i en form, som motsvarar den högsta mänskliga utvecklingen. I jordbruket liksom i manufakturen verkar den kapitalistiska omdaningen samtidigt som ett lidande för producenterna. Arbetsmedlen blir medel för undertryckning, exploatering och utarmning av arbetarna, och den samhälleliga organisationen av arbetsprocessen fungerar som en organiserad undertryckning av arbetarnas individuella liv, frihet och självständighet. Lantarbetarnas utspridning över större områden försvagar deras motståndskraft' medan koncentrationen stärker stadsarbetarnas. Liksom i stadsindustrin utvinner man i det moderna jordbruket en större rörlighet och stegrad produktivkraft i arbetet genom att själva arbetskraften ödelägges och avtynar. Och varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast ett framsteg i konsten att utsuga arbetarna utan också i konsten att utsuga jorden, ty varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod är samtidigt ett framsteg som förstår källorna till denna fruktbarhet. Ju mera ett land, såsom t.ex. Förenta Staterna, utgår från storindustrin som grundval för sin utveckling, desto fortare går denna förstörelseprocess.[370] Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren.
noter
[1] Värdet av den dagliga genomsnittslönen bestämmes av vad arbetaren behöver "för att leva, arbeta och fortplanta sig". (William Petty: "Political Anatomy of Ireland", 1672, s. 64.) "Priset på arbetet bestämmes alltid av priset på livsförnödenheter." Arbetaren får inte en skälig lön, "såvida . . . hans arbetslön inte räcker till för att underhålla en så stor familj, som arbetare brukar ha, efter sina egna enkla villkor". (J. Vanderlint: "Money answers all things", s. l5.) "Den vanlige arbetaren, som bara äger sina egna händer och sin arbetsamhet, har ingen annan utväg än att sälja sitt arbete till andra . . . Vid varje slags arbete måste det alltså bli så och blir i verkligheten så, att arbetarens lön begränsas till vad som är nödvändigt för att uppehålla livet på honom." (Turgot: "Reflexions etc.", "Oeuvres", ed. Daire, del 1, så 10.) "Priset på existensmedel utgör faktiskt arbetets produktionskostnader." (Malthus: "Inquiry into etc. Rent", London 1815, s. 48, not.)
[2] "När tekniken utvecklas, betyder det inget annat än att nya förfaringssätt blir upptäckta, som gör det möjligt att framställa en produkt med mindre antal arbetskrafter eller (vilket är samma sak) på kortare tid." (Galiani: "Della Moneta", s. 158, 159.) "Att spara produktionskostnader kan inte betyda något annat än att spara på den i produktionen använda arbetsmängden." (Sismondi: "Études etc.", vol. 1, s. 22.)
[3] "Om fabrikanten genom att förbättra maskineriet fördubblar sin produktion . . . tjänar han (slutligen) därpå, endast för så vitt han därmed blir i stånd att kläda arbetaren billigare.. . med den följd att en mindre del av totalproduktionen tillfaller arbetaren." (Ramsay: "An Essay etc.", s. 168, 169.)
[4] "En mans profit beror inte på hans herravälde över produkterna av andras arbete utan på hans herravälde över själva arbetet. Om han kan sälja sina varor till högre pris, medan hans arbetares löner förblir oförändrade, tjänar han uppenbarligen på det... En mindre del av vad han producerar är tillräckligt för att hålla arbetet igång, och följaktligen blir en större del över åt honom själv." ([J. Cazenove], "Outlines of Political Economy", London 1832 s 4950.)
[5] "Om min granne kan sälja billigt genom att uträtta mycket med litet arbete, så måste jag försöka sälja lika billigt som han. Varje arbetsmetod eller maskin, som utför arbetet med mindre antal arbetare än förut och alltså billigare, framtvingar hos andra ett slags nödvändighet att tävla, antingen genom att använda samma arbetsmetod eller maskin eller att uppfinna något liknande, så att alla kommer på samma nivå och ingen kan bjuda under sin granne." ("The Advantages of the EastIndia Trade to England", London 1720, s. 67.)
[6] "I samma förhållande som arbetarens utgifter minskades, skulle också hans lön minska, om restriktionerna gentemot industrin samtidigt toges bort." ("Considerations concerning taking off the Bounty on Corn exported etc.", London 17S3, s. 7.) "Industrins och handelns intresse kräver, att spannmål och alla livsmedel är så billiga som möjligt, ty det som fördyrar dem fördyrar också lönerna . . . I alla länder, där industrins frihet inte är begränsad, måste livsmedelspriserna påverka arbetets pris." (ibid. s. 3.) "Lönerna sjunker i förhållande till produktivkrafternas ökning. Maskinen gör visserligen livsmedlen billigare, men den gör också arbetaren billigare." ("A Prize Essay on the comparative merits of Competition and Cooperation", London 1834, s. 27.)
[7] "Ils conviennent que on peut, sans préjudice, épargner de frais ou de travaux dispendieux dans la fabrication des ouvrages des artisans, plus cette épargne ets profitable par la diminution des prix de ces ouvrages. Cependant ils croient que la production de richesse que résulte des travaux des artisans consiste dans l'augmentation de la valeur vénale de leurs ouvrages." (Quesnay: "Dialogues sur le Commerce et sur les Travaux des Artisans", s. 188, 189.)
[8] "Dessa spekulanter, som söker spara så mycket som möjligt på arbetarnas arbete, när de måste betala för det." (J. N. Bidault: "Du Monopole que s'établit dans les arts industriels et le commerce", Paris 1828, s. 13.) "Företagaren kommer alltid att göra sitt bästa för att spara på tid och arbete." (Dugald Stewart: "Works", ed. av Sir W. Hamilton, Edinburgh 1855, vol. III, "Lectures on Political Economy", s. 318.) "Deras" (kapitalisternas) "intresse går ut på att deras arbetares produktivkraft är så hög som möjligt. Hela deras uppmärksamhet är nästan uteslutande inriktad på att stegra denna kraft." (R. Jones: "Textbook of Lectures on the Political Economy of Nations", Hertford 1852, föreläsn. III.)
[9] Originalet har här "Peloton" = pluton-IB.
[10] "Otvivelaktigt råder stor skillnad mellan värdet av olika människors arbete på grund av olikheter i styrka, skicklighet och noggrannhet. Men mina egna omsorgsfulla iakttagelser har övertygat mig om att varje godtyckligt utvald grupp av 5 män av en bestämd ålder uträttar lika mycket arbete som vilken annan grupp som helst. Det innebär, att av dessa 5 har en alla en god arbetares egenskaper, en annan har en dålig arbetares egenskaper, medan de övriga 3 befinner sig däremellan och mer eller mindre närmar sig den ene eller den andre. Redan i en så liten grupp som 5 arbetare finner man alltså det rätta genomsnittet för 5 män vilka som helst." (E. Burke: "Thoughts and Details on Scarcity", London 1800, s. 16.) Jfr Quételet om genomsnittsindividen.
[11] Herr professor Roscher tror sig ha upptäckt, att 1 sömmerska, som arbetade 2 dagar hos professorskan, åstadkom mer arbete än 2 sömmerskor, som arbetade tillsammans en dag hos professorskan. [102] Herr professorn borde helst inte företa sina undersökningar av den kapitalistiska produktionsprocessen i barnkammaren och inte heller under sådana omständigheter att huvudpersonen, kapitalisten, kommer bort.
[12] "Concours de forces" (krafternas samverkan). 'Destutt de Tracy: a. a. s. 80.)
[13] Marx använder den engelska termen kooperation, men då denna numera helt dominerar språkbruket i ett annat sammanhang, har vi ansett lämpligt att här översätta den till svenska.-IB.
[14] "Det finns många arbetsmoment av så enkelt slag, att de inte kan delas upp i olika avsnitt men som ändå endast kan utföras genom många armars samverkan. Så t.ex. att lyfta upp en stor timmerstock på en vagn... kort sagt varje arbete, som inte kan utföras utan att många par händer ömsesidigt och samtidigt understöder varann i samma odelbara arbetsmoment." (E. G. Wakefield: "A View of the Art of Colonisation", London 1849, s. 168.)
[15] "Medan I man överhuvud inte är i stånd att lyfta en last på I ton, och 10 man måste anstränga sig för att klara det, behöver 100 man bara lyfta ett finger var." (John Bellers: "Proposals for raising a colledge of industry", London 1696, s. 21.)
[16] "Det ligger också" (om samma antal arbetare användes av en arrendator på 300 acres i stället för av 10 arrendatorer på vardera 30 acres) "en fördel i antalet samarbetande arbetare, en fördel som väl endast praktikern inser. Det verkar självklart, att 1 förhåller sig till 4 som 3:12. Men så är det inte i praktiken. Ty vid skördearbetet liksom vid andra brådskande sysslor blir arbetet bättre och snabbare utfört, om många arbetskrafter sammanföres. I skörden t.ex. utför 2 körare, 2 lastare, 2 langare, 2 räfsare och de övriga vid stacken eller ladan tillsammans dubbelt så mycket, som samma antal arbetskrafter skulle uträtta, om de vore fördelade i olika arbetsgrupper på olika gårdar." ([J. Arbuthnot], "An Enquiry into the Connection between the present price of provisions and the size of farms, by a farmer", London 1773, s. 7, 8.)
[17] Aristoteles' definition innebär egentligen, att människan av naturen är stadsborgare. Denna definition är lika typisk för den klassiska forntiden, som Franklins definition, att människan av naturen är en verktygsarbetare, är typisk för yankees' kulturkrets.
[18] "Vidare måste man lägga märke till att denna arbetsfördelning även kan förekomma, där alla arbetare håller på med samma arbete. Murare t.ex., som låter teglet gå ur hand i hand upp till en högre våning, utför alla samma slags arbete, men ändå finns det där ett slags arbetsfördelning, som består i att var och en befordrar teglet en viss sträcka, och att alla tillsammans fortare transporterar det till målet, än om var och en skulle bära sitt tegel till den högre våningen." (F. Skarbek: "Théorie des richesses sociales", 2:a ed. Paris 1839, vol. I, s. 97, 98.)
[19] "När ett komplicerat arbete skall utföras. måste flera saker göras samtidigt. Den ene utför den ena, medan den andra samtidigt gör en annan sak, och alla bidrar till ett resultat, som var och en inte kunnat uppnå. Den ene ror, medan den andre styr och den tredje kastar ut nätet eller harpunerar fisken, och så ger fisket ett resultat, som hade varit omöjligt utan denna samverkan." (Destutt de Tracy: a. a. s. 78.)
[20] "Att det" (arbetet i jordbruket) "blir utfört i det avgörande ögonblicket, är av så mycket större betydelse." ([J. Arbuthnot], "An Enquiry into the Connection between the present price etc.", s. 7.) "I jordbruket finns ingen viktigare faktor än tiden." (Liebig: "Über Theorie und Praxis in der Landwirtschaft", 1856, s. 23.)
[21] "En ytterligare olägenhet, som man knappast skulle vänta att påträffa i ett land, som exporterar mera arbete än något annat i världen, kanske med undantag för Kina och England, är omöjligheten att vid tiden för bomullsskörden uppbringa en tillräcklig mängd arbetskraft. Följden blir, att stora mängder bomull inte blir avplockad, medan en del samlas upp från marken, när den fallit ner och naturligtvis blivit missfärgad och delvis förstörd, så att plantageägaren på grund av bristen på arbetskraft får finna sig i förlusten av en stor del av den bomullsskörd, som England väntar så ivrigt på." ("Bengal Hurkaru. Bi-Monthly Overland Summary of News", 22nd July 1861.)
[22] "Till följd av odlingsarbetets utveckling blir nu allt det kapital och allt det arbete, som förut varit splittrat på S00 acres jord och kanske mer, utnyttjat till bearbetning av 100 acres." Ehuru "arealen av den uppodlade jorden har minskat i förhållande till det använda kapitalet och arbetet, representerar den dock en utvidgad produktion, jämfört med vad en enskild självägande producent tidigare ägde och bearbetade." (R. Jones: "An Essay on the Distribution of Wealth", "On Rent", London 1831, s. 191, 199.)
[23] "Den enskildes kraft är obetydlig, men i förening bildar dessa ringa krafter en totalkraft, som är större än summan av de enskilda krafterna. När dessa förenas, kan därför arbetet göras på kortare tid och deras verkningsområde utvidgas." (G. R. Carli, not till P. Verri: "Meditazioni sulla Economia Politica" (först tryckt 1773) i Custodis ed. av de italienska ekonomerna, Parte Moderna, vol. XV, s. 196.)- Tillägg till franska upplagan: "Det gemensamma arbetet uppnår resultat, som den enskildes arbete aldrig skulle kunna åstadkomma. I den mån mänskligheten ökar i antal, kommer produkterna av den samlade yrkesfliten att betydligt överstiga den summa, som man får endast genom addition på grundval av denna ökning . . . I mekanisk skicklighet liksom i vetenskapligt arbete kan en människa faktiskt på en dag uträtta mer än en enstaka individ under hela sitt liv. Den matematiska satsen, att det hela är likamed summan av sina delar, stämmer inte längre, om den tillämpas på vårt ämne. Beträffande arbetet, denna stora grundsten för mänsklighetens bestånd, kan man säga, att produkten av förenade ansträngningar betydligt överstiger allt det, som enskilda individers ansträngningar någonsin skulle kunna frambringa." (Th. Sadler: "The Law of Population", London 1850.)
[24] "Profiten . . . är affärsverksamhetens enda syfte." (Vanderlint: "Money answers all Things", London 1734, s. 11.)
[25] En engelsk borgarblaska "Spectator" för den 26 maj[Hos Kautsky (och Sandler): den 3 juni.] 1866, berättar om införande av ett slags kompanjonskap mellan kapitalist och arbetare i "Manchester Wirework Co.--, att "första resultatet var en snabb minskning av materialslöseriet, eftersom arbetarna inte såg någon orsak till att slösa mera med sin egendom, än andra ägare gjorde, och materialslöseri är väl näst efter osäkra fordringar den största förlustkällan inom industrin." Samma pressalster upptäcker grundfelet i de kooperativa Rochdaleförsöken [103]: "De bevisade, att arbetarorganisationer med framgång kan sköta diverseaffärer, fabriker och nästan alla former av industri, och de har i hög grad förbättrat läget för dessa människor själva, men! det blir ingen plats över åt kapitalisten." Quelle horreur! (Hur hemskt!)
[26] "falska utgifter" här = improduktiva utgifter-IB.
[27] Sedan professor Cairnes betecknat "superintendence of labour" [övervakning av arbetet] som ett huvudkaraktärsdrag på slavarbetet i de amerikanska sydstaterna, fortsätter han: "Den självägande bonden" (i norr) "erhåller hela produkten av sin jord,[Hos Cairnes: "produkten av sitt arbete"] och han behöver därför ingen annan sporre för att anstränga sig. Övervakning är här fullständigt överflödig." (Cairnes: a. a. s. 48, 49.)
[28] Sir lames Steuart, som överhuvud utmärker sig för sin öppna blick för de karakteristiska sociala olikheterna i olika produktionssätt, anmärker: "Varför tar stora manufakturföretag kål på de små företagen, om inte därför att de stora i fråga om enkelhet närmar sig slavhushållningen?" ("Principles of Political Economy", London 1767, vol. I, s. 167,168.)
[29] Auguste Comte och hans lärjungar skulle därför ha kunnat bevisa feodalherrarnas eviga nödvändighet, på samma sätt som de har gjort för kapitalisternas vidkommande.
[30] R. Jones: "Text-book of Lectures etc.", Hertford 1852, s. 77, 78. De gammalassyriska, egyptiska m.fl. samlingarna i London och andra huvudstäder gör oss till ögonvittnen till detta samarbete.
[31] Linguet i sin "Thérorie des Lois civiles" har kanske inte så orätt, när han förklarar jakten vara den äldsta formen av samarbete och människojakten (kriget) vara en av jaktens första former.
[32] De små jordbruken och det oberoende hantverket, som bägge dels utgör underlaget för det feodala produktionssättet, dels uppträder vid sidan av de kapitalistiska företagen efter feodalväsendets upplösning, bildar också det ekonomiska underlaget för det klassiska samhället i dess bästa tid, sedan det ursprungliga orientaliska samägandet hade upplösts och innan slaveriet på allvar hade fått herraväldet över produktionen.
[33] "Är inte kombinationen av skicklighet, flit och tävlan av många i samma verksamhet metoden att föra den framåt? Och hade det varit möjligt för England att på annat sätt föra fram sin ylleindustri till en sådan fulländning?" (Berkeley: "The Querist", London 1750, s. 56, SS 521.)
[34] Följande citat ger ett modernare exempel på detta uppkomstsätt för manufakturen. Sidenspinneriet och -väveriet i Lyon och Nimes "är rent patriarkaliska. De sysselsätter många kvinnor och barn utan att överanstränga dem eller skada deras hälsa. De far bo i sina sköna dalar, i Drôme, Var, Isère och Vaucluse, och där odla silkeslarverna och bearbeta kokongerna, och ingenstans är det fråga om egentlig fabriksdrift. Vid närmare påseende visar arbetsdelningens princip här ett säreget drag. Det finns hasplerskor, sidentvinnare, färgare, kättingskärare och även vävare, men de är inte samlade i samma verkstad och inte beroende av samme mästare. Alla är självständiga." (A. Blanqui: "Cours d'Économie industrielle", saml. av A. Blaise, Paris 1838-39, s. 79.) Sedan Blanqui skrev detta, har en del av de oberoende arbetarna sammanförts i fabriker. [Och sedan Marx skrev detta, "har den mekaniska vävstolen införts i dessa fabriker och undantränger snabbt handvävstolen. Sidenindustrin i Krefeld kan också sjunga en visa därom". F. E. i 4:e uppl.]
[35] "I en mångsidig manufakturgren går produktionen fortare och är förbunden med mindre förluster i tid och arbete, ju mer arbetet fördelas och tilldelas olika delarbetare, varigenom produktionen också förbättras." ("The Advantages of the East India Trade", London 1720, s. 71.)
[36] "Arbete, som går lätt, är nedärvd skicklighet" (Th. Hodgskin: "Popular Political Economy", London 1827, s. 48.)
[37] "Även konstfärdigheten har... i Egypten utvecklats till erforderlig grad av fullkomning. Ty endast i detta land är det så, att hantverkarna absolut inte far blanda sig i sysslor, som tillhör någon annan borgarklass, utan får bara driva det yrke, som enligt lag tillkommer deras stam . . . Hos andra folk finner man, att yrkesutövarna delar sin uppmärksamhet på alltför många saker . . . Än försöker de sig på jordbruk, än ger de sig in på affärsföretag, än tar de itu med två-tre yrken samtidigt. I fristater håller de för det mesta till i folkförsamlingarna . . . I Egypten däremot straffas den hantverkare hårt, som blandar sig i politik eller bedriver flera yrken samtidigt. På det sättet kan ingenting störa deras yrkesflit... Och liksom de har ärvt många regler från sina förfäder, är de också ivriga att uppfinna nya lättnader i arbetet." (Diodorus Siculus: "Historische Bibliothek", bd 1, s. 74.)
[38] "Historical and descriptive Account of British India etc.", by Hugh Murray, James Wilson etc., Edinburgh 1832, vol. Il, s. 449, 450. Den indiska vävstolen är högskaftad, dvs. varpen är spänd lodrätt.
[39] Darwin säger i sitt epokgörande verk "Om arternas uppkomst" beträffande växternas och djurens naturliga organ: "Så länge ett och samma organ skall utföra olika slags uppgifter, beror kanske dess föränderlighet delvis därpå, att varp liten avvikelse i formen mindre noggrant bevaras eller undertryckes, än om organet vore avsett för ett enda ändamål. Knivar, som man skall skära olika saker med, har ju i stort sett samma form, medan ett verktyg som är avsett för ett speciellt ändamål måste ha en speciell utformning för varje särskild användning."
[40] År 1854 producerade Geneve 80.000 ur, mindre än en femtedel av urproduktionen i kantonen Neuchâtel. Chaux-de-Fonds, som man kan betrakta som en enda urmanufaktur, levererar ensamt dubbelt så många ur pr år som Geneve. Från 1850 till 1861 levererade Geneve 750.000 ur. Se "Report from Geneva on the Watch Trade" i "Reports by H. M.'s Secretaries of Embassy and Legation on the Manufactures, Commerce etc.", nr 6, 1863. Samtidigt som det bristande sammanhanget mellan de arbetsprocesser, av vilka sammansatta produkters tillverkning består, i och för sig försvårar sådana manufakturers förvandling till storindustriell maskindrift, tillkommer dessutom för urtillverkningen ytterligare två hinder, nämligen delarnas litenhet och ömtålighet samt produktens lyxkaraktär och exklusiva utförande, så att t.ex. i de finaste Londonaffärerna på hela året knappast tillverkas ett dussin likadana ur. Urfabriken Vacheron & Constantin, som med framgång använder maskiner, tillverkar också högst tre-fyra sorter, som är olika till storlek och form.
[41] I urmakeriet, detta klassiska exempel på mekanisk manufaktur, kan man mycket väl studera den ovan nämnda differentieringen och specialiseringen av arbetsverktygen, som beror på den hantverksmässiga verksamhetens upplösning.
[42] "När människor arbetar så nära varandra, måste transporterna nödvändigtvis kräva mindre arbete."("The Advantages of the East India Trade", s. 106.)
[43] "Åtskiljandet av de olika produktionsfaser, som produkten genomlöper i manufakturen, på grund av att handarbete användes, ökar produktionskostnaderna oerhört. Förlusten beror huvudsakligen på arbetsprocessernas avstånd från varandra." ("The Industri of Nations", London 1855, del II, s. 200.)
[44] "Den" (arbetsdelningen) "medför också en tidsbesparing genom att den sönderdelar arbetet i olika avsnitt, som alla kan utföras samtidigt.. . Genom att alla de olika arbetsmoment, som en enskild hade måst utföra efter varandra, sker samtidigt, blir det t.ex. möjligt att göra en stor mängd nålar färdiga på samma tid, som förut behövdes för att kapa eller slipa en enstaka nål." (Dugald Stewart: a. a. s. 319.)
[45] "Ju flera specialarbetare i varje manufaktur . . . desto bättre ordning och regelbundenhet blir det i arbetet, som därför kan utföras på kortare tid och med mindre möda." ("The Advantages etc.", s. 68.)
[46] I åtskilliga branscher uppnår emellertid den manufakturmässiga driften endast i mindre omfattning detta resultat, emedan den inte förmår att med säkerhet kontrollera produktionsprocessens allmänna kemiska och fysikaliska betingelser.
[47] "Så snart erfarenheten har visat, hur fabrikationen bör uppdelas i specialarbeten på det fördelaktigaste sättet, allt efter produktens speciella karaktär, liksom man utrönt det lämpligaste antalet arbetare, så kommer alla företag, som inte använder en exakt multipel av detta antal, att få vidkännas ökade produktionskostnader . . . Detta är en av orsakerna till den kolossala expansionen av industriföretag." (C. Babbage: "On the Economy of Machinery", London 1832, kap. XXI, s. 172, 173.)
48 Det ovannämnda stilgjuteriet kan tjäna som övningsexempel med sina 4 gjutare. 2 avbrytare och 1 slipare. Om man vill t.ex. tredubbla produktionen, bör man här anställa ytterligare 8 gjutare, 4 avbrytare och 2 slipare.-IB.
[49] I England är smältugnen skild från glasugnen, vari glaset bearbetas, medan t.ex. i Belgien samma ugn tjänar bägge processerna.
[50] Detta kan man finna bl.a. hos W. Petty, John Bellers, Andrew Yarranton, "The Advantages of the East-India Trade" och J. Vanderlint.
[51] I Frankrike använde man ända mot slutet av 16:e århundradet mortel och såll för att krossa och vaska malmen.
[52] Maskinteknikens hela utveckling kan följas i kvarnarnas historia. Fabrik heter på engelska fortfarande mill (kvarn). I tyska teknologiska skrifter från det 19:e århundradets första decennier finner man ännu termen Mühle (kvarn) inte bara för allt maskineri som drivs med naturkraft, utan t.o.m. för alla manufakturer, som använder maskinella hjälpmedel.
[53] Som man närmare skall se av detta arbetes fjärde bok, har A. Smith inte uppställt en enda ny tes om arbetsdelningen. Men det som gör honom till manufakturperioden5 sammanfattande politiske ekonom, är hans betoning av arbetsdelningen. Den underordnade roll han anvisar maskineriet framkallade i storindustrins början polemik från Lauderdale och senare från Ure. A. Smith förväxlar också verktygens differentiering, som manufakturens delarbetare i hög grad tog del i, med maskinuppfinning Det är inte manufakturarbetarna utan vetenskapsmän, hantverkare och t.o.m. bönder (Brindley) osv., som här spelar den viktigaste rollen.
[54] "I det man uppdelar arbetet i flera olika specialfunktioner, som var och en kräver olika grad av händighet och kraft, kan fabriksägaren skaffa sig just den mängd kraft och händighet som behövs för varje arbetsmoment. Skulle däremot hela arbetet utföras av en och samma arbetare, så måste denne ha nog händighet för de finaste och tillräcklig styrka för de tyngsta förrättningarna." (Ch. Babba8c: a. a. kap. XIX.
[55] T.ex. ensidig muskelutveckling, krokig benbyggnad osv.
[56] Herr Wm. Marshall, chef för en glasmanufaktur, svarar alldeles riktigt på undersökningskommissariens fråga, hur arbetslusten skall bevaras hos de anställda ungdomarna: "De kan inte gärna försumma sitt arbete. Så snart de väl har börjat, måste de fortsätta, de är ju inte längre något annat än maskindelar." ("Children's Employment Commission, 4th Report 1865", s. 247.)
[57] Dr Ure har i sina lovsånger över storindustrin klarare blick för manufakturens egendomliga särmärken än äldre ekonomer, som saknade hans polemiska intresse, t.o.m. mera än hans samtida, t.ex. Babbage, som visserligen var honom överlägsen som matematiker och mekaniker men ändå betraktar storindustrin egentligen endast från manufakturens ståndpunkt. Ure säger: "Arbetarens bundenhet till ett bestämt specialarbete är arbetsdelningens kärna." A andra sidan betecknar han arbetsdelningen som "anpassning av arbetet till människans olika individuella anlag" och karakteriserar slutligen hela manufaktursystemet som "ett system av arbetsgradering efter skicklighet" eller "en delning av arbetet efter olika grad av kunnighet" osv. (Ure: "Philosophy of Manufacture", s. 19-23, passim [k].)
[58] "Varje hantverkare, som... fick tillfälle att genom övning fullkomna sig i en speciell arbetsuppgift . . . blev en billigare arbetare." (Ure: a. a. s. 19.)
[59] "Arbetsdelningen sträcker sig från uppdelningen i de mest olikartade yrkesgrenar till den uppdelning, där flera arbetare delar framställningen av samma produkt mellan sig, såsom i manufakturen." (Storch: "Cours d'Économie Politique", Parisuppl., bd 1, s. 173.) "Hos alla folk, som nått en viss grad av civilisation, möter vi tre slags arbetsdelning: den första, som vi kallar arbetsdelning i allmänhet, leder till producenternas uppdelning i lantbrukare, industrifolk och köpmän och motsvarar det nationella arbetets tre huvudgrenar. Det andra slaget, som man kunde kalla speciell arbetsdelning, är varje yrkes förgrening i olika arter . . . Det tredje slaget, som kan betecknas som en uppdelning av verksamheten eller en arbetsdelning i snävare mening, är den som sker inom de särskilda hantverken och yrkesgrenarna . . . och som där fått fast fot." (Skarbek: a. a., s. 84, 85.)
[60] [Not till 3:e uppl.: Vid senare, mycket grundliga studier av det mänskliga urtillståndet kom Marx till den slutsatsen, att det ursprungligen inte är familjen, som utvecklats till stam, utan att stammen tvärtom var den primitiva och omedelbara formen för mänsklig samhällsbildning, medan familjens olika former senare har utvecklats som följd av stamgemenskapens upplösning.-F. E.]
[61] Den bästa behandlingen av denna punkt kommer från Sir lames Steuart. Hur litet hans verk, som utkom 10 är före Adam Smiths "Wealth of Nations", är känt idag, ser man därav att Malthusbeundrarna inte ens vet, att Malthus i första upplagan av sin bok "Principles of Population" (lagen om befolkningstillväxten), bortsett från den rent deklamatoriska delen, nästan bara har skrivit av Steuart-tillsammans med svartrockarna Wallace och Townsend.
[62] "En viss folktäthet är ändamålsenlig såväl för samfärdseln inom samhället som för detta samspel av krafter, varigenom arbetets produktivitet höjes." (James Mill: a. a. s. 50.) "Efterhand som arbetarnas antal växer, ökar samhällets produktivkraft i samma proportion, multiplicerad med arbetsdelningens verkningar." (Th. Hodgskin: a. a., s. 120.)
[63] På grund av den stora efterfrågan på bomull efter 1861 utvidgades bomullsproduktionen i några tättbefolkade distrikt i Ostindien på bekostnad av risproduktionen. Därigenom uppstod hungersnöd på många håll, då till följd av bristfälliga samfärdsmedel och även i övrigt dåliga kontakter bristen på ris i ett område inte kunde fyllas genom tillförsel från andra distrikt.
[64] Så utgjorde fabrikationen av vävskyttlar redan under 17:e århundradet en särskild industrigren i Holland.
[65] "Är inte Englands ylleindustri uppdelad i olika delar eller grupper, bundna vid bestämda platser, där bara en eller huvudsakligen en specialprodukt framställes: fint kläde i Somersetshire, grova tyger i Yorkshire, dubbelbredd i Exeter, kräpp i Norwich, halvylle i Kendal, täcken i Whitney osv.!" (Berkeley: "The Querist", 17S0, 5 S20.)
[66] A. Ferguson: "History of Civil Society", Edinburgh 1767, del IV, avd. II, s. 285.
[67] I den egentliga manufakturen, säger han, verkar arbetsdelningen större, emedan "de i olika arbetsgrenar sysselsatta ofta är tillsammans i samma verkstad och kan samtidigt betraktas av en iakttagare. I dessa stora manufakturer (l) däremot, som skall tillgodose den stora massans väsentliga behov, sysselsätter varje arbetsgren så många arbetare, att det är omöjligt att samla dem i samma arbetslokal . . . Delningen är inte på långt när så iögonenfallande." (A. Smith: "Wealth of Nations", bd l, kap. l.) Den berömda passus i samma kapitel, som börjar med orden: "Man betrakte den vanligaste hantverkares eller daglönares ägodelar i ett civiliserat och blomstrande land osv." och som sedan utmålar hur ett otal mångskiftande yrkesgrenar samverkar för att tillgodose en vanlig arbetares behov, är tämligen ordagrant kopierad ur B. de Mandevilles kommentarer till hans "Fable of the Bees, or Private Vices, Public Benefits." första uppl. utan kommentarer 1706, med kommentarer 1714.)
[68] "Så finns det då ingenting, som vi kan beteckna som den naturliga lönen för en enskilds arbete. Varje arbetare producerar endast en del av ett helt, och då varp del för sig är utan värde och nytta, så finns ingenting som arbetaren kunde lägga sig till med och säga: detta är frukten av mitt arbete, detta vill jag behålla för mig själv." ("Labour defended against the claims of Capital", London 1825, s. 25.) Författare till denna förträffliga skrift är den förut citerade Th. Hodgskin. [Jfr Thomas Hodgskin: "Verteidigung der Arbeit gegen die Ansprüche des Kapitals" i "Hauptwerke des Socialismus und der Sozialpolitik", 10 häft. Leipzig 1909, s. 61 f. -K/RS.]
[69] Not till 2:a upplagan: Denna skillnad mellan samhällelig och manufakturmässig arbetsdelning blev praktiskt illustrerad för yankees. En av de nya skatter som man hittade på i Washington under inbördeskriget var en 6-procentig avgift på "alla industriprodukter". Man frågade då: Vad är en industriprodukt? Lagstiftaren svarade: En sak är producerad "då den är förfärdigad" (when it is made), och den är förfärdigad, då den är färdig att användas. Ett exempel ur högen: Manufakturer i New York och Philadelphia hade tidigare "förfärdigat" paraplyer med alla tillbehör. Men ett paraply är ett mixtum compositum av helt olikartade beståndsdelar, och dessa blev så småningom fristående fabrikat och tillverkades på olika platser. Delprodukterna ingick nu som självständiga varor i paraplymanufakturen, som endast satte ihop delarna. Yankees har döpt sådana artiklar till "assembled articles" (hopsamlade artiklar), ett namn som de särskilt gjorde skäl för genom att samla upp skatter Sålunda uppsamlade paraplyt först 6 % pålägg på var och en av sina smådelar
[70] "bellum omnium contra omnes"
[71] "Man kan uppställa som allmän regel: ju mindre auktoriteten förstår arbetsdelningen inom samhället, desto mer utvecklar den sig i verkstadens inre och desto mer är den underkastad en enskilds auktoritet. Alltså står auktoriteten i verkstaden och den i samhället beträffande arbetsdelningen i omvänt förhållande till varandra" (Karl Marx: "Filosofins elände", sv. uppl. Sthlm 1949, s. 144.)
[72] Överstelöjtnant Mark Wilks: "Historical Sketches of the South of India", London 1810-1817, vol. I ,s. 118-120. En god beskrivning av den indiska samfällighetens olika former finner man i George Campbell: "Modern India", London 1852.
[73] "Under dessa enkla former . . . har landets invånare levat sedan urminnes tider. Byområdenas gränser har endast sällan ändrats, och trots att byarna upprepade gånger har drabbats av krig, hungersnöd och farsoter och t.o.m. förintats, har samma namn, samma gränser, samma intressen och t.o.m. samma familjer fortlevat genom generationerna. Invånarna bekymrar sig inte om kungarikens undergång eller delning. Så länge byn består odelad, är det dem likgiltigt till vilken makt den avträdes eller vilken härskare den tillhör. Byns inre liv förblir oförändrat." (Th. Stamford Raffles, viceguvernör på Java: "The History of Java", London 1817, vol. I, s. 285.)
[74] "Det är inte nog, att det för hantverkets ytterligare uppdelning behövliga kapitalet" (borde heta: de behövliga livs- och produktionsmedlen) "finns i samhället; det krävs också, att det är ackumulerat i tillräcklig mängd i företagarnas händer, så att de kan bedriva arbetet i större skala . . . Ju mer arbetsdelningen tilltar, kräver den ständiga sysselsättningen av samma antal arbetare allt större kapital i form av verktyg, råvaror osv." (Storch: "Cours d'Économie Politique", Parisuppl. bd I, s. 250, 251.) "Produktionsredskapens koncentration och arbetsdelningen är lika oskiljaktiga från varandra som centralisationen av de offentliga myndigheterna och privatintressenas fördelning är på politikens område." (Karl Marx: "Filosofins elände", sv. uppl. Sthlm 1949, s. 147.)
[75] Dugald Stewart kallar manufakturarbetarna "levande automater... använda som delarbetare". (a. a. s. 318.)
[76] Hos korallerna utgör varje individ i själva verket en mage för hela gruppen. Men den producerar näring i stället för att-som den romerske överklassaren- bara konsumera näring.
[77] "Den arbetare, som behärskar ett fack, kan gå vart som helst för att utöva sitt yrke och finna utkomst. Den andre" (manufakturarbetaren) "är bara ett tillbehör och har, skild från sina arbetskamrater, ingen användning och ingen självständighet. Han måste därför foga sig i de lagar som föreskrives honom." (Storch: a. a. Petersb.-uppl. 1815, vol. 1, s. 204.)
[78] A. Ferguson: a. a., s. 281: "Den förste kan ha vunnit, vad den andre förlorat."
[79] "Vetenskapsmannen och den produktive arbetaren är vitt skilda från varandra, och vetenskapen har nästan överallt vänt sig emot arbetaren i stället för att i hans egen hand öka hans egna produktivkrafter för hans egen räkning... Kunskapen blir ett verktyg, som kan skiljas från arbetet och ställas emot det." (W. Thompson: "An Inquiry into the Principles of the Distribution of Wealth", London 1824, s. 274.)
[80] A. Ferguson: a. a. s. 280.
[81] J. D. Tuckett: "A History of the Past and Present State of the Labouring Population", London 1846, vol. I, s. 149.
[82] A. Smith: "Wealth of Nations", bd V, kap. 1, avd. II. Som lärjunge till A. Ferguson, som hade påvisat de skadliga följderna av arbetsdelningen, var Smith fullt medveten i denna sak. I början av hans verk, där arbetsdelningen ex professo [k] lovprisas, ger han endast i förbigående en antydan om densamma såsom en källa till sociala olikheter. Först i femte boken, som behandlar statsinkomsterna, citerar han Ferguson lag har i "Filosofins elände" sammanställt det historiska förhållandet mellan Ferguson, A. Smith, Lemontey och Say i fråga om deras kritik av arbetsdelningen och på samma ställe också först framställt den manufakturmässiga arbetsdelningen som en specifik form av kapitalistiskt produktionssätt. (Sv. uppl. s. 134ff.)
[83] Ferguson säger redan i "History of Civil Society", del IV avd. I, s. 281: ". . . och själva tänkandet kan i denna arbetsdelningens tidsålder bli ett särskilt yrke."
[84] G. Garnier: bd V i hans översättning, s. 4-5.
[85] Ramazzini, professor i praktisk medicin i Padua, publicerade 1713 sitt verk: "De morbis artificum", år 1781 översatt till franska, vidare avtryckt 1841 i "Encyclopédie des Sciences Médicales, 7eme [?] Discours: Auteurs Classiques." Storindustrins period har givetvis utökat hans katalog över arbetarsjukdomar. Se bl.a. "Hygiène physique et morale de l'ouvrier dans les grandes villes en général, et dans la ville de Lyon en particulier', par le Dr. A. L. Fonterel, Paris 1858, och "Die Krankheiten, welche verschiedenen Ständen, Altern und Geschlechten eigentümlich sind", 6 delar, Ulm 1860. År 1854 tillsatte Society of Arts [106] en kommission, som skulle undersöka industrisjukdomarna. Listan över de dokument som denna kommission hopsamlat finner man i katalog från "Twickenham Economic Museum". Mycket viktiga är de officiella "Reports on Public Health". Se även Eduard Reich, M. D.: "Über die Entartung des Menschen", Erlangen 1868.
[86] "To subdivide a man is to execute him, if he deserves the sentence, to assassinate him, if he does not . . . the subdivision of labour is the assassination of a people." (D. Urquhart: "Familiar Words", London 1855, s. 119.) Hegel hade mycket kätterska åsikter om arbetsdelningen. I sin "Rechtsphilosophie" säger han: "Med bildade människor menar man närmast sådana, som kan göra allt det som andra gör."
[87] Den barnsliga tron på det uppfinnargeni, som den enskilde kapitalisten a priori ådagalägger i arbetsdelningen, finner man nu endast hos tyska professorer, såsom t.ex. herr Roscher, som tillerkänner kapitalisten "diverse Arbeitslöhne", som erkänsla för att arbetsdelningen fullt färdig springer fram ur dennes Jupiterhuvud. Den större eller mindre användningen av arbetsdelningen beror på börsens djup, inte på geniets.
[88] Flera äldre skriftställare, såsom Petty och den anonyme författaren till "Advantages of the East-India Trade" m.fl., har klarare än Smith insett den manufakturmässiga arbetsdelningens kapitalistiska karaktär.
[89] Enstaka författare från 18:e århundradet, såsom Beccaria och James Harris, vilka i behandlingen av arbetsdelningen endast upprepar forntidens författare, utgör undantag inom den moderna politiska ekonomin. Sålunda säger Beccaria: "Var och en ser av egen erfarenhet, att den som alltid använder sin skicklighet och intelligens till samma slags arbete och till framställning av samma slags produkter, uppnår ett rikare och bättre resultat med mindre arbete, än om var och en skulle vara tvungen att framställa alla de ting han behöver . . . På så sätt uppdelas människorna i olika klasser och yrken, till nytta för både samhället och den enskilde." (Cesare Beccaria: "Elementi di Ecconomia Publica", ed. Custodi, Parte Moderna, vol. XI, s. 28.) lames Harris, senare Earl of Malmesbury, berömd för sina "Diaries" från sin ambassadörstid i Petersburg, säger t.o.m. i en not till sin "Dialogue concerning Happiness", [109] London 1741, senare avtryckt i "Three Treatises etc.", 3 ed. London 1772: "Hela (den från arbetsdelningen utgående) bevisföringen för att samhället är något naturligt, är lånad från andra delen av Platons Staten."
[90] Så i Odysséen, 14:e sången, vers 228: ". . . efter den ene ju glädes av ett och en annan av annat" (Lagerlöfs övers.-IB.), och Archilochos hos Sextus Empiricus: "Var och en vederkvicker sin själ genom andra arbeten." [110]
[91] "Många arbeten kunde han, dock kunde han alla dåligt" [rena grekiskan][om den komiske Margites i en dikt, som tillskrivs Homeros-K/RS].-Som varuproducenter kände sig atenarna överlägsna spartanerna, emedan dessa i krig väl kunde skaffa fram människor men inte pengar-som Thukydides låter Perikles säga i det tal vari han uppeggar atenarna till peloponnesiska kriget: "De som producerar för eget bruk för hellre krig med sina kroppar än med pengar." (Thukydides: Peloponnesiska krigets historia, bok I, avd. 141.) Likväl förblev deras ideal, även i den materiella produktionen, abTaexe~a [autarki, "självtillräcklig produktion"], som är raka motsatsen till arbetsdelning, "ty genom den senare garanteras välståndet men genom den förra även självständigheten". Härvid får man komma ihåg, att ännu vid tiden för de 30 tyrannernas störtande [111] fanns det inte 5.000 atenare som saknade jordegendom.
[92] Platon analyserar arbetsdelningen inom samhället ur behovens mångsidighet och de individuella anlagens ensidighet. Hans huvudsynpunkt är, att arbetaren skall rätta sig efter arbetet, inte arbetet efter arbetaren, vilket vore oundvikligt, om han samtidigt skulle bedriva flera yrken, alltså något av dem som bisyssla. 'Det arbete, som skall utföras, brukar inte vänta, även om den som skall utföra det ger sig god tid, utan arbetaren måste hålla sig till arbetet och inte utföra det på en slump." -"Otvivelaktigt."-"Allt kommer då att frambringas bättre, skönare och med mindre möda, om var och en endast utför det som motsvarar hans anlag och gör det i rätt tid, ostörd av andra arbeten." ("Respublica", lib. II, cap. 12.) Likaså hos Thukydides: Peloponnesiska krigets historia, bok I, avd. 142: "Sjöfarten är en konst likaväl som någon annan och kan under inga omständigheter drivas som en bihantering, och inte heller far något annat vara bihantering till sjöfarten." Om verket måste vänta på arbetaren, säger Platon, så passeras ofta produktionens kritiska tidpunkt och arbetet fördärvas, "den rätta tidpunkten för arbetet går förlorad".[rena grekiskan] Samma platonska idé möter man i de engelska blekeriägarnas protest mot den klausul i fabrikslagen. som fastställer en bestämd måltidsrast för alla arbetarna. Deras företag kan inte rätta sig efter arbetarna, ty "inget av de olika arbetsmomenten tvättning, blekning, mangling, pressning och färgning kan utan risk för skada avbrytas i ett bestämt ögonblick. . . Tvånget att ha samma måltidsrast för alla arbetare kan eventuellt medföra, att värdefulla tygstycken lider skada genom ofullständig bearbetning." Le platonisme ou va-t-il se nicher![Var skall platonismen hamna nästa gång?]
[93] Xenofon berättar, att det inte bara är ärofullt att få äta vid perserkungens bord, utan rätterna där smakar också bättre än andra. "Och detta är inte alls märkligt, ty liksom övriga konster är särskilt fullkomnade i de stora städerna, så blir också de kungliga rätterna tillredda på ett särskilt sätt. I de mindre städerna tillverkar samma hantverkare sängar, dörrar, plogar och bord; ofta bygger han dessutom hus och är nöjd, om han t.o.m. på detta sätt kan finna en för sitt uppehälle tillräckligt stor kundkrets En människa, som sysslar med så många ting, kan omöjligen göra allt bra. Men i de stora städerna, där det finns många köpare, är ett enda hantverk tillräckligt för att föda sin man. la, ofta behövs inte ens ett helt hantverk, utan en kan tillverka mansskodon, en annan kvinnoskodon. En hantverkare lever av att sy skor, en annan av att skära till lädret. En person skär till kläderna, en annan syr ihop styckena. Givetvis är det så, att den som har det enklaste arbetet också gör det bäst. På samma sätt är det med kokkonsten." (Xenofon: "Cyropaedie", lib. VIII, c. 2.) Det är här uteslutande fråga om att förbättra bruksvärdena, ehuru redan Xenofon vet, att arbetsdelningens omfattning är beroende av marknadens omfång.
[94] "Han" (Busiris) "delade in alla i särskilda kaster... befallde, att människor med samma benämning alltid skulle bedriva samma yrke, emedan han visste att de som växlar arbete inte blir grundliga i något fack, medan de som ständigt sköter samma syssla utför allt på ett fulländat sätt. Vi skall verkligen också finna, att på konstens och hantverkets område är egypterna sina rivaler ännu mer överlägsna, än den erfarne mästaren vanligen är överlägsen fuskmakaren. Och det sätt varpå de bevarar kungadömet och författningen i övrigt är så förträffligt, att de mest berömda filosofer, som