Efterskrift
Kent Lindkvist
Få personer i Sverige har varit så politiskt aktiva som Carl Lindhagen. Det finns knappast något politiskt område som inte var föremål för hans intresse. Hans politiska verksamhet och tänkande framstår i sin omfattning snarare som ett politiskt parti än en enskild person.
Carl Lindhagen kom gärna i konflikt med partidisciplinen i de politiska partier han var verksam. Som liberal kom han snart i konflikt med partiledningens ståndpunkter inte minst i rösträttsfrågorna. Som nybliven socialdemokrat förenade han sig strax med ungdomsrörelsens kritik av partiledningen, särskilt den partimonarkism som man ville se i Hjalmar Brantings person. Som vänstersocialist bildade han en humanistisk fraktion gentemot vänstersocialister och leninister. Under 1920-talets början gick han tillbaka till det socialdemokratiska partiet, som det minst despotiska partiet, men verkade då mest som folktribun för småfolket.
Lindhagen såg de politiska "lärorna" - särskilt de politiska partiernas ideologier - som dogmatiska trossystem som partiledningar använde sig av för att dominera och disciplinera anhängarna. Dogmerna var till för att bekämpa kättare och göra partimassorna till lydiga redskap, ur stånd att tänka självständigt. En sådan lära fick hans humanism inte bli.
Hans humanism skulle inte kunna användas för att andligen förslava andra människor. Därför var hans humanism en samling provisoriska försanthållanden och kritiska värderingar, en målmedvetet löslig världsåskådning.
Lindhagens politiska tänkande utgjorde en civilisationskritik riktad mot dualismerna i västerlandets tänkesätt och samhällsliv. Dessa dualismer var förödande för det västerländska samhället. Västerlandet dominerades av oförsonliga motsatser och konflikter där parterna söker eliminera och stundtals slutgiltigt förinta varandra. Staden utarmar landsbygden, den "reaktionära industrialismen" suger ut jorden och dess naturvärden, staterna söker förinta varandra genom krig, det manliga söker trycka ner det kvinnliga, den oförsonliga klasskampen förintar ett ordnat socialt liv.
I varje samhällsangelägenhet, stor som liten, strävade Lindhagen efter att övervinna den aktuella dualism som förmörkade samhällslivet. Detta besjälade honom oerhört. Varje dag var för honom en kamp för att förmå pendlar att svänga tillbaka där de gått för långt. Med det var inte nog: dualismerna måste upphävas. Utvecklingen skulle helst förmås att ta ett språng till en ny syntes som upphävde det gamla.
Dualismerna användes av de härskande klasserna för att splittra folket. Genom dualismerna kunde de härskande söndra och härska. Dualismerna var en livsnödvändighet för härskarna för att kunna behärska folket. Därför betraktades dualismerna av de härskande som en naturlag: "De te sig för ögonen såsom brytningar och auktoritetarna göra allt för att tillspetsa desamma". Folkets sunda självbevarelsedrift reagerar emellertid och får pendeln att svänga tillbaka när en inriktning får ett övertag. Lindhagen såg sig härvid själv som den främste av pendelriddare. I längden måste den tid
"randas, då samhällsarbetet inriktas på att betrakta dessa ständiga pendelrörelser åt motsatta håll mindre som naturlagar, för vilka man böjer sig, utan mera såsom misstag och ovanor, vilka böra rättas till. Tingens två sidor, det väsentliga i sol och jord, böra i tänkandets och politikens värld löpa broderligt samman som två järnvägsspår. Först på detta sätt kan det bliva något mer lokomotivfart i färden mot den sanna demokratin".
Ande-materia, själ-kropp, manligt-kvinnligt, rationalism-empirism, idealism-materialism, teori-praktik, stad-land, överklass-underklass, industri-jord, kultur-natur, kapital-arbete, styrande-styrda, valda-väljare, förtroendevalda-anställda, jordägare-arrendatorer, generation mot generation, ras mot ras, klass mot klass. Varhelst dessa motsättningar och motsatser tog sig uttryck i livets realiteter och i politiken, så var Lindhagen där med en analys, en motion, ett tal där han söker en syntes, ett upphävande av motsatserna, ofta med ett batteri av konkreta förslag för att upplösa eller åtminstone något mildra motsatserna.
Lindhagen såg dessa dualismer som barbariska och humanismens uppgift var att civilisera de förödande dualismerna. Synteserna fann han bl a i österländsk filosofi, i Tolstojs individualism och i många utopisters tänkande. Men Lindhagen stod fri från sina inflytelser och att göra dem till husgudar och dogmer var honom främmande. Hos honom fanns inga högre entiteter att hänga upp sitt tänkande på, ingen Gud, ingen Historia, utan blott en tro på människans förmåga att tänka själv och att den samlade mänskligheten kanske i en avlägsen framtid skulle kunna uppgå en högre grad av civilisation än det samhälle som imperialism, kapitalism, militarism och partivälde pekade mot.
Ständigt siade han härom. Ständigt besvärjer han framtiden genom uttryck som att "ett nytt solvarv förestår". Kommunisterna hade sin världshistoriska successionsordning i kapitalism - socialism - kommunism och socialdemokratin sin i kapitalism - välfärdssamhälle - socialism. Lindhagen hade sin egen i kapitalism - socialism - humanism.
Ett sådant oerhört enmansprojekt var lätt att begabba. Lindhagen utpekades alltefter motståndarnas egna positioner som politisk pekoralist, verklighetsfrämmande idealist, romantisk världsförbättrare, småborgerlig utopist. Men det var inte lätt att döma ut en man som stod så nära folkets liv och realiteter som Lindhagen. Liksom domaren i tvistemål sökte - och fann - Lindhagen alltid infallsvinklar, förslag, stora som små, vilka kunde leda saken bort från oförsonliga konflikter. Det kunde gälla tomträtt, tvångsintagningar på sinnessjukhus, farliga trafikkorsningar. Det kunde gälla Norrlandsfrågan, det kunde gälla hela lokalbefolkningars kamp mot skogsbolagen, det kunde gälla kvinnlig rösträtt. Delegationerna strömmade till Stockholms borgmästare från när och fjärran, en delegation från Norrland här, en vädjan om hjälp från ett krigsdrabbat land där, ett råd i svåra privata angelägenheter. Lindhagen fanns alltid till hands för småfolket och gjorde sig själv till en folktribun som inte var lätt att förbigå.
Idépolitiken måste stå nära dagspolitiken, så att idéerna omedelbart kunde omsättas i verklig förändring av samhället. Att upphäva dualismer, att lösa konflikter och motsättningar kunde låta sig göras på många sätt. För Lindhagen och hans humanism fanns det åtminstone något gott i varje riktning som måste bevaras och ges en plats i en syntes. Inte genom att utplåna ena sidan av dualismen, utan genom att finna den avgörande syntesen, syntesen som upphäver motsatserna och skapar en ny enhet i tillvaron.
Den syntesen kunde man finna på många sätt och Lindhagens fantasi och inlevelseförmåga i folkets realiteter visste inga gränser. En ny teknik, en ny anda, en social uppfinning, ett nytt sätt att organisera något, att bevara ett gammalt sätt att organisera saker i stället för att organisera det på ett nytt och mer motsättningsfyllt.
Den historiska materialismen såsom den utformats av Marx' epigoner hade Lindhagen inte mycket till övers för. Den "vetenskapliga" socialismen med föreställningen om den annalkande socialismen som en naturlag såg han som en lära. Något "vetenskapligt" i förutsägelser som inte gällde naturen trodde han inte på. I stället var detta typiskt för en lära: att upphöja sina dogmer till vetenskap. Socialdemokratins föreställning om klasskampen och idén om samhällets förstatligande var andra sådana dogmer vars uttolkning Lindhagen inte kunde acceptera.
Klasskampens realitet var för Lindhagen en självklarhet, men analysen, utformningen av den, dess mål och medel i skilda sammanhang, där hade Lindhagen uppfattningar som ofta gick stick i stäv med den socialdemokratiska partiledningens.
Att den fackliga rörelsen förde en oförsonlig och militärisk kamp mot kapitalets "fruktansvärda makt" var för Lindhagen helt legitimt. Militärisk lydnad i kampen mot fienden var nödvändig i situationer av kamp och uppror för att uppnå framgång. Men i parlamentet hade sådant inte sin plats. Här skulle de politiska sakfrågorna, politikens innehåll, sättas i högsätet. Här krävdes sanningssökande, kompromisser och synteser för att föra saken framåt. Partipiskor och partidisciplin borde ställas åt sidan.
Även för Lindhagen var målet ett klasslöst samhälle, ett samhälle där klasserna och klasskampen upphävts, men inte genom proletariatet, utan genom allas förening i en enda medelklass. Arbetarklassen skulle upplyftas därtill och förmögenhetsklassena utplånas såsom klass, men dess civilisatoriska gärning såsom härskande klass skulle nyttiggöras i utformningen av klasskampens syntes i en enda medelklass. Som en enda medelklass kunde en nation framskrida som ett enat folk.
Storskalighet förde samhället i obalans. Storskalighet på världsarenan i form av politisk och ekonomisk imperialism ledde till krig och förintelse. Storskalighet i produktionsenheter och bosättningar ledde till konflikter och problem i samhällena. De stora fabrikerna, de stora företagen, de stora städerna var en en allvarlig fara. Produktionen organiserad efter militära principer var antihumanistisk oberoende av samhällsorganisation i övrigt. De stora städerna där människor sammanträngdes i bostadsområden på mycket små ytor kunde bara ge upphov till barbari. Industrialismens strävan efter storskalighet var därför reaktionär, ty den ville hålla folket nere i sina egna motsättningar och förhindra dess fria och självständiga utveckling.
Motsättningen mellan stad och land måste upphävas. Det var en motsättning som synnerligen kom till uttryck i Norrlandsfrågan, en fråga som spelade en stor roll i den politiska debatten under 1900-talets första hälft. Lindhagen såg därvid den norrländska byn som ett ideal: självbestämmande, självförsörjning, små enheter, småindustri, egna hem. Tusenårsriket skulle "om det någonsin kommer till stånd ... med all säkerhet ligga så att säga på landsbygden".
Jordfrågorna hade gjort Lindhagen till socialist, även om det inte var förstatligandet som föresvävade honom, utan snarare kooperativa idéer, fr a georgistiska, där staten skulle äga jorden och brukaren betala skatt för jorden enligt vissa principer. Genom den privata äganderätten kunde jorden användas för ocker, för att tjäna pengar utan att det är en "frukt af brukarens hederliga arbete". Just därför hade äganderätten blivit så helig. Och just därför blev Lindhagen i många år det socialdemokratiska partiets expert i dessa frågor.
Lindhagen arbetade temperamentsfullt för kvinnans rösträtt. Statslivets ensidighet hade "i viss mån berott på att mänskligheten varit ensidigt företrädd av styrkans representant, mannen. Det är kanske därför allting till sist slutar med slagsmål och blodbad såsom enda utvägen för detta statsmannaskap". Lindhagen talade gärna om en "döende maskulin kulturvärld". Det vekare sinnelaget i mänskligheten borde få sin tillbörliga plats vid sidan av styrkan i statslivet, på det att dess överdriftet skulle modifieras. Lindhagen menade dock i denna dualism, såväl i andra dualismer, att det inte fanns någon anledning att "idealisera förväntningarna av kvinnans politiska rösträtt". Kvinnan är liksom mannen en "mycket relativ varelse, en skapelse på gott och ont". Men i den tid som varit hade kvinnan och ungdomen till skillnad från mannen verkat för fred och kultur, medan de vuxna s k mogna männen "slå ihjäl varandra och sätta munlås på sanningen".
Den motsättning som kanske uppehöll Lindhagen mest, var motsättningen mellan de styrande och de styrda, där de styrande utövade sin makt genom "andliga kapitalism", genom hierarkierna inom stat och organisation.
För Lindhagen var de politiska partierna de mäktigaste och farligaste av alla enskilda sammanslutningar. Därför var det angeläget att bekämpa partiväldet. Lindhagen såg det som självklart att arbetarrörelsen genom sin blotta numerär skulle kunna ta makten genom den allmänna rösträtten. Men han ansåg att nya motsättningar, nya hierarkier och nya despotismer skulle kunna framträda i det partiväsende som var på väg att utformas under 1910-talet.
Föreningen av stat och parti var för honom en "fruktansvärd makt", en fulländning av makten, värre än den ekonomiska kapitalism som var uppsplittrad på många ägare, som inte sällan var i konflikt med varandra. Ett politiskt parti med ett despotiskt inre liv uppfyllt av hierarkier, skulle i det ögonblick det förenades med statens makthierarkier bli ett fruktansvärt vapen i händerna på partimonarkerna. Oligarkins järnlag verkade fullt ut och det behövdes radikala medel för att förhindra dess utbredning, det var den tidens vänster eniga om.
Lindhagen fasade för detta partivälde som hotade att etablera andliga klasskillnader inom arbetarrörelsen. Vad skulle detta partivälde kunna göra med samhället om partiernas inre despotism blev en realitet i hela samhället? Monarkin hade förstelnat till tomhet. Ändå kunde massorna gå i krig för den. Vad skulle då partihierarkier med slaviskt underordnade partimassorna kunna göra?
Det Lindhagen varnade för blev också en "fruktansvärd" realitet i form av de nazistiska och stalinistiska partierna. Här blev alla de principer som Lindhagen beskrivit som den andliga kapitalismen i partiväldet fullt ut verksamma med en fasansfull konsekvens, som inte ens Lindhagen i sin vildaste pessimistiska föreställning om partidespotism, partiernas inre terror och partiernas "påkpolitik", kunde föreställa sig.
För att få majoritet blev förhävelsen partiernas ledstjärna. Partierna berömmer sig själva utan måtta och beljuger hänsynslöst varandra. Valrätten består mest i ett tvång att rösta efter valledarnas kommando. I parlamenten härskar partiledningarna över de meniga representanterna, vilkas självständighet är av "minimal beskaffenhet".
Partiledningarna dekreterar vad som får tros, tänkas och göras, alla andra politiska meningar och andliga behov måste utrotas. Individerna är korsfästa som människor, men uppskattade som kanonföda och verktyg. "Demokratin en vacker saga bara".
Det första man möter när man ser ett parti är partimonarken och hans omedelbara hovhållning. Han verkar som hämtad från enväldets och den absoluta statens tidevarv. Han utstrålar ett tveklöst "Partiet, det är jag".
Nästa bekantskap efter partimonarken är partiregeringen, en militaristisk organisation av en handfull kompletterande, i det närmaste oavsättliga och oansvariga personer. Därefter kommer partiets funktionärer som slaviskt utför de uppgifter som de är betalda för, främst att tala om för partimassorna vad de bör tänka och tycka.
Sist kommer de osjälvständiga partimassorna, främst som valboskap för partimonarkin, anhängare som röstar på det sätt som monarken, prinsarna, vasallerna och mandarinerna har bestämt sig för.
Den som inte rättar sig i leden, tillrättavisas eller uteslutes:
"Jag minnes mången nyvald högerman, som obekant med politiken talade sitt hjärtas språk till förmån för något lidande. De sjönko spårlöst genom falluckor eller sattes av ledarna på förbättringsanstalt, varifrån de återkommo stenhårda".
Slutmålet för denna partimonarki är alls inget klasslöst samhälle, utan snarare den andliga kapitalism som de parlamentariska taburetterna kan erbjuda partimonarkin. Den ärftliga monarkins grundmönster går igen och rider på partiväsendet som en mara över demokratin.
Därför måste demokratiska krav ställas på ett parti. En demokrati kan inte bäras upp av despotiska partier. Därför måste varje parti ha en demokratisk konstitution där medlemmarna garanteras inflytande och friheter. Ett parti måste ha demokratiska grundlagar. Alla väsentliga val inom ett parti måste ske enligt proportionell metod och det måste råda full yttrande-, tryck-, församlings-, val- och demonstrationsfrihet. De politiska ledarna ska inte kunna utse valkandidaterna. Det skall läggas i väljarnas händer.
Annars uppstår en allvarlig fara för despotism i samhället i det ögonblick ett despotiskt parti tar över makten över staten.
Demokratin är drömmen om den verkliga frigörelsen och parlamentarismen ett av dess verktyg, skriver Lindhagen i många sammanhang.
Parlamentarismen uppkom som motvikt mot enväldet. I parlamentarismen skulle drömmen om ett demokratiskt samhälle bli en realitet. Genom den allmänna rösträtten väljer folket sin egen regering i stället för att det ärftliga enväldet, av vilket folket aldrig kan utkräva ansvar, utser regering.
I folkhavet finns sanningen. Demokratin skulle ge makt åt folkets sanning och lyfta upp den till högsätena. Men Lindhagen ser i stället demokratin utvecklas till taburettism, där folkets och sanningens röst utslocknar.
Monarkismen går igen i form av partimonarkism. Den parlamentarism som skulle uttränga monarkismen, fasthåller likafullt monarkismen i sitt andliga liv. Demokratin stannar vid en formaldemokrati med monarkiska mönster för maktutövning. Partimonarkismen gör majoriteterna ofria och underdåniga liksom monarkin. Därför ser Lindhagen partilivet, med dess påkpolitik och inre despotism, som stridande mot parlamentarismens idé.
Korandet av statsminister är "redan det en privatangelägenhet för de mest initierade kretsarna". Inget är mindre demokratiskt än regeringsbildandet. Det är väsentligen en politisk funktionärsfråga. Vem framträder vid korandet av en statsminister i en parlamentarisk formaldemokrati. Jo, "ett genomsnitt av en despot, en dekoration, ett verktyg eller en slapp välvilja".
Partimonarken väljer liksom den ärftlige monarken de övriga ministrarna, som blir uppfyllda av den allra största tacksamhet. Därvid uppstår en andlig rangordning och andliga maktkarteller som är väl så förödande för samhällslivet som de ekonomiska klasskillnaderna.
På så sätt var regeringsbildandet en ytterligare skärpning av monarkismen i partiväsendet och statsministerämbetet en "verkligt farlig inrättning, oförklarlig och oförenlig med ett folkligt styrelsesätt och ägnad att ruinera de bästa anlag".
Vänsterpartiernas strävan var att vinnaren i parlamentarismens politiska system skulle ta allt. När arbetarklassen fick rösträtt skulle dess numerär ge arbetarrörelsen makten. Vinnaren skulle ta allt. Man tänkte sig att den allmänna rösträtten skulle leda till att socialdemokraterna skulle ta 80% av rösterna, liberalerna 15 och konservativa 5, allt efter klassamhällets sammansättning.
Lindhagen såg en allvarlig fara i detta. Enväldet skulle ersättas av absolut parlamentarism, där vinnaren skulle ta allt. Minoriteten skulle inte få något alls. Och ett despotiskt parti skulle kunna sätta partiväldet på system i hela samhället.
Lindhagen menade att hänsynen till sakfrågans karaktär, sakfrågan som folkets realitet och förväntningar skulle utmärka statskonsten. Därvid var givetvis förhandlingar, kompromisser och hänsyn till minoriteten nödvändiga. En ledande politiker skulle uppvisa ett självansvar som inte kunde överlåtas till lärornas abstraktioner: partiet, klassen, staten, massorna eller folket. En ledande politiker måste uppvisa det djupaste demokratiska sinnelag i sitt herravälde över sig själv. Annars blev politiken blott ett spel på taburetterna.
Parlamentarismens motståndare hade inget till övers för Lindhagen. Han var rätt och slätt en förrädare. Anhängarna av en parlamentarism där vinnaren tar allt, hade inte heller mycket till övers för Lindhagen. För dem förblev han en småborgerlig utopist, en man som kunde respekteras för förräderiet mot sin klass, men vars idéer tillhörde ett samhälle bortom horisonten.
Nu gick det som bekant inte som vare sig anhängare eller motståndare till parlamentarismen hade tänkt sig. Valresultaten innebar att förhandlingsparlamentarismen i allt större utsträckning blev verklighet: vågmästeri, koalitionsregeringar, kohandel, kompromisser. Det proportionella valsättet blev regel, precis som de konservativa tänkt sig för att bevara ett minoritetsinflytande.
Lindhagen var inte nöjd med förhandlingsparlamentarismens verklighet. Visserligen var den att fördra framför den absoluta parlamentarismens majoritetsförtryck och visserligen var det en framgång att det proportionella valsättet blev dominerande. Men förhandlingsparlamentarismen förblev en formaldemokrati. Folkets påträngande problem och sakfrågor gick i stå genom tunna kompromisser och eländig kohandel. Klasskillnaderna mellan styrande och styrda påverkades inte. Folkets sanning kom inte till sin rätt. Folket kunde inte utkräva ansvar för att dess realiteter inte blev utredda och dess önskningar inte förverkligade.
De realdemokratiska krafterna fick inte slå sig till ro utan måste vidare mot en verkligt demokratisk tillvaro. Realpolitiken måste undantränga partipolitiken och de personliga regementena.
Hur skulle folket då utkräva ansvar av styrelsen?
Svaret fanns för Lindhagen i de schweiziska och amerikanska författningarna om den politiska styrelsen, men också om funktionarismen:
- folkomröstningar enligt amerikanskt och schweiziskt mönster
- återkallelserätt
- olika typer av val av så många kategorier av funktionärer som möjligt, omedelbart landshövdingar, domare, borgmästare m fl ledande funktionärer.
- alla statsråd utses genom val, helst av folket direkt, annars av partiets urväljare
- en statstidskrift för politiska frågor, där allting blir allsidigt belyst
- fullständig tillgänglighet till alla offentliga handlingar
- inre partidemokrati
Vidare säger Lindhagen att det är "en ångestfylld nödvändighet att rycka folkets politiska uppfostran ur partiväsendets och partipressens händer". Pressen skall vara folkets, inte partiernas.
Folket skall kunna utkräva ansvar av statsråden genom att välja dem direkt, liksom de ledande tjänstemännen på alla nivåer. Staten måste organiseras till att vara ett verktyg för alla och inte ett tillfälligt verktyg för ett parti.
Funktionarismen måste omvandlas till ett verktyg i mänsklighetens tjänst.
Lindhagen lade i FK fram ett modest förslag om statsfunktionärernas utbildning i samhällslära och social etik samt deras rätt och plikt att anmäla brister i författningarna. Funktionarismen skulle inledningsvis påverkas genom utbildning i folkets realiteter. Lindhagen lyckades få igenom sin motion enhälligt, sannolikt beroende på hans lysande talarbegåvning och motionens modesta innehåll.
Men i AK tog de samlade partiledningarna till orda mot motionen. Högerledarna uttalade sitt vanliga förakt för Lindhagen som klassförrädare och betecknade motionen som ett pekoral. Liberalernas ledare, Karl Staaff, såg det som behjärtansvärt, men meningslöst. Hjalmar Branting såg det som verkningslöst på en högerdominerad tjänstemannakår.
Sakinflytandet måste komma till sin rätt. Sanningen måste komma till sin rätt. Sanningen, saken måste segra. Inte vinnaren.
Häri ligger Lindhagens enorma motionsflod. Han ville visa att det viktiga var saken, inte segern, inte makten, inte taburetterna, utan den sak som utgjorde den sanning som företrädde folkets verklighet. Däri hade den goda politikern ett oerhört självansvar. Han måste representera folket och folkets sanning och kunna föra fram den. Och saken är långt mer komplicerad än makten, ty här finns en mångfald av infallsvinklar, precis som i ett brottmål eller ett tvistemål.
Det är här juristen Lindhagen talar, omsatt som politiker. Det är rådmannen som så tydligt ser att saken går förlorad i makten och att drömmen om den verkliga demokratin, den enade samvetsfronten mellan alla människor inför politikens innehåll, som försvinner när saken förtunnas till oigenkännelighet.
I sin sista bok Alla folks frihet, hela världens fred - ett testamente, 1943, ställde han följande frågor till högern, mitten och yttersta vänstern?
Till högern: Är ni fortfarande beredda att upprätthålla konkurrensens, profitens, kapitalismens och militarismens världsordning?
Till mitten: Vill ni slå er till ro med det nuvarande parlamentariska systemet?
Till yttersta vänstern: Tror ni fortfarande att blodutgjutelse kan skapa något gott av varaktig betydelse?
Det är frågor som besvarar sig med ett nekande, på det att partierna kan upphäva sig själva och gemensamt skapa en realdemokrati, utan den inre despotism och påkpolitik som förött hela 1900-talets första hälft. Över denna hälft gör han ett bokslut:
"Ett böljande hav av bemödanden, strider och förhoppningar för att uppbygga den goda viljans rike. Då upprullades ett överväldigande perspektiv av skiftande färgspel, brokiga uppmarscher, framgångar och nederlag. Det har lagts råd och arbetats efter lägenhet dagar och nätter i vinklar och vrår och på tusende fronter för mitt och ditt, för de betungade, för oss alla i den vida världen. Kampglada skaror ha stormat fram, och den unga vågen har brutits i skum mot klipporna och sjunkit våglöst tillbaka i tidshavet".
Det är med tung sorg han ser på hur alltsammans föll i spillror för det av "statskonst och vetenskap organiserade våldet, de två världskrigen". Men dessa spillror bereder å andra sidan väg för Lindhagens samlade demokratiska credo: En demokratisk världsordning med realdemokratiska samhällen, vars stat uppgått i detta samhälle, demokratiska människor i de demokratiska ordningarna, som skapar ett folk och en mänsklighet.
För Lindhagen var den europeiska samhällsordningen en ensidig materiell kultur, en penningkultur, en poliskultur, en auktoritetskultur, en majoritetskultur, en förtryckarkultur. De demokratiska krafterna måste utveckla en ny människa, en humanistisk människa, som kan tänka självständigt, styra sig själv, som kan förena makt med mildhet och utveckla samhällslivet och sin egen personlighet till demokratiska ordningar uppfyllda av demokratiska människor.
Denna realdemokratiska revolution var inte indelad i stadier och faser, där man först omdanade ekonomin, sedan politiken och till sist skapade en ny människa. Tvärtom:
"Det gäller därför att möjliggöra, vägleda och påskynda den politiska och ekonomiska omdaningen och den sinnelagets fostran som båda i förening och i ömsesidig växelverkan kunna bereda rum för en ny värld. Det gäller som sagt att i den tid, som bör komma, skapa demokratiska grundlagar, som bättre än hittills byggas på rätten i stället för makten, på folkupplysning och självstyrelse i stället för lydnad under auktoriteter, eller med andra ord på en ordning, som även i det politiska livet möjliggör, skyddar och värdesätter den egna personlighetens inre utveckling och den andliga friheten för alla samt sålunda bereder rum för demokratiska människor i de demokratiska ordningarna. Kanske efter ytterligare hundra år äro även dylika bemödanden i världen färdiga med en årsring till mänsklighetens växt. Inför självansvarets då omsider annalkande verkliga vårbrytning, kan mänskligheten på samma gång fira ett tvåtusenårsminne. Med rätta kan då bliva sagt: Du har segrat, Gallilé. Det har omsider befunnits att "människan en god vilja" är en samhällsangelägenhet, en uppgift värdig även så kallad praktisk politik".