Kommunistiska manifestet

Kommunistiska manifestet i socialdemokrati och kommunism.

Kent Lindkvist

Kommunistiska manifestet har blivit en urtyp för de senaste 150 årens manifest och program.[1] Det gäller nästan alla typer av intressen, rörelser, organisationer och institutioner och deras offentligt skrivna program: ett behov av att inför sina faktiska och potentiella anhängare lägga fram sina försanthållanden, värderingar och normer i ett manifest, av att analysera verkligheten i form av beskrivningar, förklaringar och förutsägelser, att ange grundläggande värderingar och målsättningar för framtiden och att ange medel för hur samhällets politiska, ekonomiska och övriga organisation skall förändras eller bevaras, av att utpeka fiender, hinder och motstånd. Denna form är något av de senaste 150 årens fasta och beständiga[2], medan innehållet i de moderna manifesten ständigt tenderar att förflyktigas, inte sällan strax efter att de formulerats. Och det är ofta manifesta formuleringar som tvingas fram av en verklighet som förflyktigar ett tidigare formulerat innehåll. I detta finns en motsättning mellan den fasta formen och det mer eller mindre snabbt förflyktigande innehållet, vars "inre motsägelser", vars svårigheter att fånga upp verklighetens variationer och möjligheter, förflyktigar varje manifest.

Engels gör en koncis sammanfattning av innehållet i Manifestet i förordet till den tyska utgåvan i juni 1883:

"att den ekonomiska produktionen och den därur med nödvändighet följande samhällsordningen under varje historisk epok bildar grundvalen för denna epoks politiska och intellektuella historia; att i enlighet härmed har hela historien varit en historia om klasskamp, strider mellan utsugna och utsugare, behärskade och härskande klasser i olika stadier av samhällsutvecklingen; att denna kamp nu emellertid nått ett stadium, där den utsugna och förtryckta klassen inte längre kan befria sig från den klass som utsuger och förtrycker den, utan att samtidigt befria hela samhället från utsugning, förtryck och klasskamp".

Manifestet skiljer mellan tre nivåer av samhällsordning: maktbaser, maktutövare och maktutövning. Manifestets bestämmande maktbas är den ekonomiska produktionen som inrymmer produktivkrafter och produktionsförhållanden, vilka bildar grundvalen för andra maktbaser såsom stat och kultur. Maktutövarna, utsugarna, de härskande klasserna, i form av slavägare, feodalherrar och borgare utövar makt över de utsugna, de behärskade, främst genom sin kontroll över samhällets maktbaser genom utsugning, förtryck och splittring av samhället i klasser. Historien har hitintills uppvisat ett mönster där förtryckta klasser uppstiger till nya förtryckande klasser. Den förtryckta klassen under kapitalismen, proletärerna, kan emellertid inte befria sig från bourgeoisin genom att blott uppstiga till ny förtryckande klass utan måste befria hela samhällsordningen från maktutövning såsom förtryck, utsugning och splittring genom att tillse att makten över maktbaserna i hela samhället utövas såsom frihet, jämlikhet och broderskap.

Allmänt sett kan konflikter mellan två parter lösas på tre sätt: genom att ena parten utplånas, genom att parterna ändrar sina mål eller genom att konfliktobjekten förändras. Manifestet säger att konflikten om samhällets ekonomiska produktion är så oförsonlig att den endast kan lösas genom att ena parten utplånas eller att båda går under. Förhandlingar, kompromisser eller kohandel, om kontrollen om samhällets ekonomiska produktion är inte möjliga. Konfliktobjektet, samhällets ekonomiska grundval, har dessutom nått en sådan karaktär att utplåningen av bourgeoisin måste ske genom att proletariatet genom sin befrielse, sin jämlikhet och sitt broderskap i alla länder upprättar en samhällsordning där alla människor

får del i makten över samhället i demokratiska former, dvs som hela mänsklighetens frihet, jämlikhet och broderskap.

Manifestet beskriver bourgeoisins uppkomst ur "medeltidens livegna". Ur dessa utgick de första städernas småborgare. Ur detta småborgarskap utvecklades bourgeoisins första element. Upptäcken av Amerika och andra marknader krävde att det skråmässiga driftssättet ersattes av manufaktur, som i sin tur ersattes av storindustri. Bourgeoisin utvecklar den samhälleliga infrastrukturen, industrin och världsmarknaden till oanat djup och omfattning. Den är en formidabel härskande klass: den utplånar alla feodala förhållanden, den rycker undan industrins nationella grund, den lever av de ständiga kriserna, av den eviga osäkerheten och rörelsen, de oavbrutna omvälvningarna: allt fast och beständigt förflyktigas i bourgeoisins händer. Det är en permanent ekonomisk revolution som framtvingas av kravet på produkternas ständigt ökade avsättning på världsmarknaden, vilket "jagar bourgeoisin över hela jordklotet".

När världsmarknaden och storindustrin uppkommit tillkämpar sig bourgeoisin "det politiska herraväldet i den moderna representativa staten. Den moderna statsmakten är bara ett utskott som förvaltar hela bourgeoisins gemensamma affärer". Bourgeoisin skapar sig "en värld efter sin egen föreställning" genom en girighet utan gräns, där friheterna ersätts med "den enda samvetslösa handelsfriheten", genom en "öppen, skamlös, direkt, kall utsugning" där alla personliga förhållanden återförs till det rena penningförhållandet.

Bourgeoisin är emellertid en "häxmästare som inte längre förmår att behärska de underjordiska makter som han frambesvärjt". Den har frambesvärjt de moderna produktivkrafternas revolt mot bourgeoisins produktionsförhållanden, produktivkrafterna som det vapen som skall "bringa bourgeoisin döden" tillsammans med "de män som ska föra dessa vapen - proletärerna". I bourgeoisins omvandling av samhället förintas alla andra klasser, fr a medelstånden och bönderna, vilka sjunker ner i proletariatet. Bourgeoisin anhopar all rikedom på privata händer, som kapital, vars nödvändiga villkor är lönearbete, som "uteslutande vilar på konkurrensen mellan arbetarna". Genom att förtrycka, utsuga och splittra arbetarna kan bourgeoisin tillägna sig oanade globala rikedomar genom att ständigt utvidga världsmarknaden och genom att ständigt fördjupa industrins organisering.

När bourgeoisin kontrollerar världsmarknaden och produktivkrafterna kan ingen feodal härskarklass att komma igen som härskande klass. Feodalherrarna måste antingen förena sig med bourgeoisin eller gå under helt och hållet. Proletariatet måste liksom bourgeoisin operera i världsskala. Det måste skapa en världsrörelse som genomför en revolutionär världsmarsch för att kunna erövra bourgeoisins världsmarknad och de produktivkrafter som bourgeoisin kan splittra upp, dölja och utnyttja över hela världen

Bourgeoisin blir emellertid världsmarknadens och produktivkrafternas "viljelösa och motståndslösa bärare". Produktivkrafterna kräver en intensifiering av arbetarnas samverkan i industrin, arbetarmassornas anhopning i städerna som leder till deras revolutionära sammanslutning. Bourgeoisins undergång och proletariatets seger är oundviklig. Proletärernas organisering sprängs och splittras ständigt av deras inbördes konkurrens, men uppstår alltid igen för att tillkämpa sig demokratin som avgörande form för maktutövning. Detta politiska herravälde genom demokratin kommer proletariatet att använda för att "efterhand frånta bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i händerna på staten, dvs proletariatet organiserat som härskande klass, och fortast möjligt öka produktivkrafternas mängd". Till att börja med sker det "genom despotiska ingrepp" som centralisering av produktionsinstrument, krediter, transporter, jordegendomar, avskaffande av arvsrätt, progressiv beskattning, lika arbetstvång, allmän skolplikt, avskaffandet av skillnaderna mellan stad och land, osv.

Proletariatet rider in i frihetens rike på de väldiga produktivkrafter som bourgeoisin frambringat och upprättar allas fria utveckling, varvid de upphäver klasserna överhuvudtaget och "därmed sitt eget herravälde som klass".

Denna framställning kan tolkas teoretiskt och ateoretiskt, emotivt och normativt: som en historieteori med en stadieteori som inrymmer en vetenskaplig förutsägelse om socialismens ankomst, som en ideologi eller överbyggnad för arbetarrörelsen, som strategiska anvisningar för arbetarrörelsens erövring av samhällets maktbaser.

Manifestet som teori

Manifestet hävdar att endast en viss historisk utveckling är empirisk möjlig, nämligen att nya klassamhällen alltid utvecklas i förkapitalistiska samhällen, dvs att underklassen i förkapitalistiska samhällen alltid utvecklas till nya härskande klasser, medan proletariatet i kapitalistiska samhällen med nödvändighet måste avskaffa klassamhället överhuvudtaget. Manifestet antar även möjligheten av att de båda huvudklasserna under kapitalismen förintar varandra.

Manifestet inrymmer ett antal logiska möjliga historiska utvecklingar som diskuteras på ett ofullständigt sätt:

Klass

Överklass
Underklass
Öde


Överlever


Går under


1. Överklass och underklass överlever båda. Bourgeoisi och proletariat överlever under ett kapitalistiskt produktionssätt i (a) evighet, (b) i linje med tidigare produktionssätt under t ex en tusenårsperiod, (c ) går tillbaka till ett tidigare klassamhälle, (d) upprättar gemensamt ett nytt produktionssätt.

2. Överklass och underklass går båda under. Både bourgeoisi och proletariat går under, antingen så att (a) civilisationen går under/startar från början eller att (b) det uppstår ett nytt klassamhälle, med ny uppsättning klasser.

3. Överklassen går under, underklassen överlever, Bourgeoisin går under, (a) proletariatet segrar och upprättar ett kommunistiskt samhälle eller så (b) utvecklas detta enklassamhälle till ett nytt klassamhälle eller (c ) så går det tillbaka till ett kapitalistiskt eller (d) ett annat tidigare klassamhälle.

4. Överklassen överlever, underklassen går under. Proletariatet går under, (a) bourgeoisin segrar och upprättar ett kommunistiskt samhälle eller (b) så utvecklas detta enklassamhälle till ett nytt klassamhälle eller (c ) så bibehålls det som ett kapitalistiskt samhälle eller (d) går tillbaka till ett tidigare klassamhälle.

Manifestet ser 1 som omöjligt därför att konflikterna i alla klassamhällen endast kan lösas genom att den ena klassen förintar den andra och 1b är omöjligt pga världsmarknadens och produktivkrafternas utveckling under kapitalismen. 1c är omöjligt därför att stadierna är irreversibla, med vissa lokala tillbakagångar som en möjlighet. 1d är omöjligt därför att klassmotsättningarna är oförsonliga.

2a är möjligt bl a därför att inbördeskriget som klasskampens högsta stadium kan ta sådana former att båda klasserna förintar varandra. 2b är omöjligt därför att alla klasser tvingas ner till proletariatet som nödvändigt jämlik klass och det finns inga nya klasser som kan uppstå ur proletariatet.

3a är nödvändigt; det finns ingen möjlig utveckling av fler stadier. 3b-d är omöjliga pga stadiernas irreversibla karaktär.

4 diskuteras inte.

Man kan i princip argumentera inommarxistiskt för samtliga de logiska möjligheter som Manifestet rymmer. 1a skulle kunna vara möjligt med argument som liknar de som Manifestet använder för att betrakta proletariatet som den slutgiltiga klassen, dvs att bourgeoisin är den slutgiltigt härskande klassen. Det är den därför att den behärskar produktivkrafterna och världsmarknaden genom förtryck, utsugning och splittring i världsskala, vilket omöjliggör proletariatets världsrevolutionära sammanslutning. Kapitalismen blir det slutgiltiga produktionssättet, som aldrig kan störtas över ända. Proletariatet kan endast genom att uppnå tillfälliga styrkepositioner och förhandlingar utifrån sådana positioner förbättra sin underordnade ställning.

1b innebär att kapitalismen varar ungefär lika länge som tidigare produktionssätt och att det inte förekommer någon speciell förkortning av kapitalismens livstid som produktionssätt. Hela världsbefolkningen måste först dras in i den kapitalistiska världsmarknaden, dvs marknadsexpansionen måste nå sina yttersta gränser. Det kapitalistiska produktionssättet måste likaledes nå sina innersta gränser så att de nya produktivkrafter som frambringas överhuvudtaget inte kan inordnas i några kapitalistiska produktionsförhållanden. Det skulle t ex kunna ske genom att processtekniken inte längre kräver kollektiva former utan att varje individ förfogar över sådana produktivkrafter att han själv i princip kan frambringa vilken produkt som helst. Det är lätt att inse att en sådan individualisering av processtekniken kräver en så långtgående utveckling att man knappast kan föreställa sig den och som säkerligen kräver t ex tusen år av utveckling kanske inte bara av oorganisk natur, utan kanske också av omvandlingar av människan som biologisk varelse.

Man måste här särskilt argumentera emot Manifestets uppfattning om det kapitalistiska samhällets relativa korthet, något som Mehring har beskrivit som en perspektivförskjutning, i "det som i naturen behöver årtusenden för att mogna, ska mogna i deras tillvaros ögonblick".[3] Eller för att låna den klassiska bilden av att kapitalismen är havande med socialismen, frambringandet av den sker i allt kortare etapper, så att det sista psykoprofylaktiska stadiets krystandningar också måste vara det kortaste. Mehring tänkte sig att där Marx och Engels föreställde sig årtionden krävdes århundraden, dock ej årtusenden.

Det är möjligt att nazismen kan tolkas som 1c, som en återgång till ett slavsamhälle på rasmässig grund. Samtidigt såg nazisterna detta slavsamhälle som en övergångsform, där slavarna på sikt skulle utrotas och ett "tusenårigt" enklass- och enrassamhälle samtidigt upprättas.

Man skulle kunna argumentera för 1d, dvs att bourgeoisin och proletariatet tillsammans är de slutgiltiga klasserna och att de tillsammans kan upprätta ett nytt produktionssätt enligt t ex 1b. Det förutsätter att motsättningarna mellan de båda klasserna inte är oförsonliga, dvs att förhållandet dem emellan är ett variabelsummespel och inte ett nollsummespel.

2b förutsätter en utveckling där nya antagonistiska klasser uppstår inom de samhällsskikt som skapas av produktivkrafternas utveckling under kapitalismen, dvs att produktivkrafterna underminerar både proletariatet och bourgeoisin, vilka går under som klass. Därefter uppstår ett nytt klassamhälle ur den nya medelklassen av mer meritokratisk karaktär än något tidigare klassamhälle. Denna hegelska utveckling innebär att det uppstår syntes, dvs en ny härskande klass som t ex grundar sig på kontroll av produktivkrafterna med en underklass som står utanför en sådan kontroll över produktivkrafternas utveckling. En sådan meritokratisk härskarklass skulle dels kunna förinta bourgeoisin därför att den senare inte står i någon direkt förbindelse med produktivkrafterna utan tvingas skapa ett meritokratiskt skikt för att kontrollera produktivkrafterna, dels skulle proletariatets betydelse minska just genom produktivkrafternas utveckling och den nya medelklassens framväxt. Kampen om produktivkrafterna skulle i det fallet kunna framstå som lika oförsonlig som någonsin kampen om den ekonomiska produktionen i sin helhet.

De socialistiska länderna kan sägas ha uppvisat exempel på 3b-d. Sovjetunionen var ett exempel på utvecklingen av ett etatistiskt klassamhälle där en etatistisk härskarklass lägger utvecklar staten som avgörande maktbas för både den ekonomiska produktionen och andra maktbaser. Uppfattat som klassamhälle stod den etatistiska härskarklassen mot proletariatet i de egna länderna och bourgeoisin i andra. När ett sådant samhälle går under utvecklas snabbt ett kapitalistiskt samhälle, dvs en bourgeoisi upprättas som f ö inte sällan består av delar av den tidigare etatistiska härskarklassen.[4] Pol Pot-regimen skulle kunna vara ett exempel på att etatismen med revolutionära medel kan utvecklas till ett slavsamhälle.

Manifestet diskuterar inte möjligheten av att underklassen kan gå under. Men genom automatisering under bourgeoisins kontroll skulle proletariatet helt kunna skiljas från produktionen på samma sätt som bönderna i industriländerna har utplånats som klass i jordbruksproduktionen. Därmed skulle bourgeoisin kunna upprätta ett enklassamhälle, som i sin tur skulle kunna utvecklas på samma sätt som socialistiska länder faktiskt har utvecklats, dvs 3b-d.

Ur ideologisk synvinkel är dessa teoretiska möjligheter inte bara ointressanta, utan kontraproduktiva. Manifestet är en appell till proletariatet, som knappast vill höra att det eventuellt kommer att gå under, vare sig genom bourgeoisins seger, genom uppkomsten av en ny uppsättning härskande och behärskade klasser eller att segern kommer att låta vänta på sig i tusen år av klasstrider. Perspektivet att proletariatet kommer att utveckla ett nytt klassamhälle som härskande klass ligger alltför långt bortom horisonten för omedelbara ideologiska behov. Därför var det ideologiskt nödvändigt att inom ramen för Bund der Kommunisten hävda 3a med tillhörande stadieförkortning.

Manifestet som arbetarrörelseideologi

Arbetarrörelsens ideologi utformades under 1800-talet på olika sätt i olika delar av Europa, fr a beroende på vilken grad av diktatur den levde under. Det präglade också dess inställning till liberala krafter. I västra Europa, fr a England var regimerna relativt liberala och arbetarrörelsens dominerande ideologi blev också relativt liberal. I USA och Kanada uppstod inga särskilda arbetarpartier, utan arbetarrörelsen stödde vanligen liberala kandidater till politiska fora. I norra Europa, fr a Tyskland och Norden var den monarkistiska diktaturen om inte liberal så relativt social och paternalistisk i sin konservatism. Det gav upphov till en arbetarrörelse som sökte reformera den existerande staten. I södra Europa, fr a Spanien, Italien och Frankrike, där diktaturerna varierade från absolutism till liberalism från land till land och från tid till tid, där varierade arbetarrörelsen på samma sätt från reformism till revolutionarism, både som socialdemokrati och syndikalism, kommunism och anarkism. I östra Europa var diktaturerna däremot mer stabilt absoluta, varför arbetarrörelsen i stor utsträckning blev revolutionär och syftade till att krossa den existerande staten.

Oberoende av dessa skillnader har de flesta socialdemokratiska och kommunistiska rörelser relaterat sig till Manifestet, medan syndikalistiska och anarkistiska har tagit avstånd från det av skäl som det inte finns anledning att gå närmare in på här.[5] Jag skall inte närmare beskriva Manifestets förening med arbetarrörelsen i Europas olika delar, utan koncentrera mig på den nordeuropeiska utvecklingen.

I slutet av 1847 gav Bund der Kommunistens andra förbundskongress Marx i uppdrag att utforma förbundets program. Det skrevs med utgångspunkt i ett utkast av Engels och trycktes i London i februari 1848, bl a för att spela en roll i den revolutionära händelseutvecklingen under 1848. Den revolutionära vågen 1848 dog emellertid snabbt ut och Bund der Kommunisten upplöstes vid en rättslig process mot organisationen i Köln 1852. Därefter försökte Marx och Engels, främst genom bildandet av en International, förmå arbetarrörelsens politiska organisationer att stå på Manifestets grund. De försökte bl a övertyga den tyska arbetarrörelsens ledning, inte minst Ferdinand Lassalle, men de programförklaringar hans parti (ADAV) skrev var inte direkt i linje med Manifestet.[6] Det var emellertid inte heller det socialdemokratiska partiets (SAPD) program.[7] När de båda partierna slogs samman till Tyska arbetarpartiet (APD) i Gotha i maj 1875 hade Marx och Engels förhoppningar om att det förenade socialdemokratiska partiet skulle ställa sig på Manifestets grund, men det kom i stället att präglas av lassalleanska idéer.[8] Marx skrev sina berömda kritiska "Randanmärkningar till Tyska arbetarpartiets program" i april och början av maj 1875. De publicerades dock inte förrän 1891 i partiets teoretiska organ, Die Neue Zeit, som ett inlägg i debatten om partiets nya program efter socialistlagarnas upphävande 1890, vilket sedan kallades Erfurt-programmet efter partiets kongress i Erfurt i oktober 1891.

När ADAV bildades i april 1863 i Leipzig tog organisationen klart avstånd från arbetarliberalismen därför att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk och inte ske med hjälp av liberala krafter. Arbetarklassens ekonomiska splittring skall upphävas av att industrisamhället organiserades som "fria, individuella arbetarassociationer med statens hjälpande hand". Samtidigt skall staten genom den allmänna rösträtten upphäva arbetarklassens politiska splittring därför att "staten är ingenting annat än de arbetande klassernas stora organisation, stora association". Bourgeoisin förvägras rösträtt och andra rättigheter. Staten tjänar arbetarnas fria, självförvaltande associationer. Arbetarklassen övertar bourgeoisins historiska roll som industrins bärare och organiserar sig som kollektiv företagare genom staten för att upphäva lönearbetet.

ADAV verkade främst i Preussen, medan Saxiska folkpartiet med August Bebel och Wilhelm Liebknecht i spetsen verkade i Sydtyskland. Båda partierna var medlemmar av Internationalen. Saxiska folkpartiet slogs 1866 samman med det mer liberala Tysklands folkparti i sitt gemensamma motstånd mot det konservativa Preussens hegemoni. ADAV angrep däremot den liberala bourgeoisin. Med utgångspunkt i Schultze-Delitsch idéer hade man under den liberala bourgeoisins ledning upprättat konsumtionsföreningar, produktionsföreningar, folkbanker och sparkassor. Konsumtionsföreningarna skulle förbättra levnadsvillkoren för arbetarklassen genom billigare livsmedel och andra produkter. Kapitalet i produktionsföreningarna skulle bildas av andelar från de anställda, medel som skulle lånas ut av den liberala bourgeoisin. Arbetarklassens självständiga politiska organisering var därför onödig, då den liberala bourgeoisin kunde föra arbetarklassens talan.

Ferdinand Lassalle bemötte dessa idéer i första hand med den "järnhårda lönelagen", dvs att genomsnittslönen alltid reduceras till de nödvändiga livsmedel som behövs för arbetarnas existens och fortplantning. Om lönen höjs, så ökar arbetarbefolkningen och lönen återgår till existensminimum. Om lönen sänks under existensminimum, så minskar arbetarbefolkningen genom utvandring och död och lönenivån höjs genom ökad efterfrågan åter till existensnivån. Lassalle hävdade därför att de arbetarliberala idéerna var empiriskt omöjliga att genomföra under kapitalistiska förhållanden. Arbetarklassen måste organisera sig självständigt för att tillse att staten lånar arbetarna kapital, så att de genom sina produktionsorganisationer gör bourgeoisin överflödig. Lassalle såg därför en allians mellan arbetarklassen och adeln mot bourgeoisin. Han såg en framtid där arbetarklassen skulle härska över industrin och adeln över jordbruket. Adeln och bönderna skulle på längre sikt ändå gå under, men i den aktuella klasskampen skulle arbetarklassen söka sig till adeln för att motverka bourgeoisin. Arbetarklassens strategiska huvudmål var att krossa bourgeoisin, varför en allians med adeln var ett taktiskt huvuddrag.

Lassalle dog i en duell i augusti 1864 och ersattes av Jean Baptiste von Schweitzer som fullföljde Lassalles politik. Marx, som f ö tackade nej till att bli ADAVs ledare efter Lassalle, och Engels vände sig från ADAV och sökte sig till de sydtyska, demokratiska s k arbetarbildningsföreningarna, varur Saxiska folkpartiet framgick. Det förenade Folkpartiet hade inga allmänna grundsatser, utan blott ett punktprogram. Internationalen försökte förmå de båda tyska partierna att gå samman och en enighetskongress utlystes i Eisenach 1869, men motsättningarna var för starka, fr a kring alliansen med bourgeoisin kontra adeln. De båda grupperna kom efter denna kongress att kallas lassalleanare och eisenachare, där de senare tog namnet Tysklands socialdemokratiska arbetareparti.

Efter fransk-tyska kriget och Pariskommunen föll adel och bourgeoisi varandra i armarna och förtryckte gemensamt arbetarrörelsen. Därmed hade de båda arbetarpartiernas motsättningar om klassallianser inte längre någon realitet. Motsättningarna mellan ADAV och SAPD bortföll och de såg adeln, prästerskapet och bourgeoisin som "en enda reaktionär massa".[9]

Under von Schweitzers ledning gjordes ADAV till en organisation av "järnhårda" män.[10] Medlemsantalet ökade från 1000 vid Lassalles död till 21.000 vid von Schweitzers avgång 1873. SAPD hade då ca 10.000 medlemmar och inför Gothakongressen hade ADAV 15.000 och SAPD 9.000 medlemmar.

Gothaprogrammet antogs utan någon större debatt som APDs program. Det skrevs av Liebknecht från SAPD och Hasselmann från ADAV. Liebknecht höll ett kort, tämligen intetsägande tal om programmet: "vi skrider framåt, det andliga arbetet är oavbrutet, nya tankar får nya former, och vad som igår tycktes oss alltför vittgående, kan efter ett år se bra ut, och vad som tycks reaktionärt nu, det låter sig avlägsnas så snart som den reaktionära karaktären övertygande kommer att visas". Liebknecht var nöjd och det hade han anledning att vara: mot några överspelade fraser i ett kompromissprogram hade SAPD bytt till sig hela ADAVs organisation.

Partiledningen dominerades efter sammanslagningen av SAPD-are. I de ideologiska dokument som APD producerade efter sammanslagningen förekommer i stort sett inga lassalleanska särmärken. De ledande männen inom ADAV försvann med något undantag tämligen snabbt ur bilden; flera av dem begav sig till USA för att där försöka bilda socialistiska organisationer, utan framgång.

Engels skrev ett brev till Bracke och Bebel i oktober 1875 där han luftade sitt missnöje med programmet. Han skrev att programmet bestod av Lassalles falska teser, demokratiska krav utformade i det liberala Folkpartiets stil, krav på den nuvarande staten som var förvirrande och ologiska samt teser hämtade ur Manifestet eller Internationalens stadgar som hade ändrats så att de var fullständigt falska eller "rent dravel". Engels såg programmet som ett knäfall för lassalleanerna och en "skam" för partiet. Han förutsåg att partiet skulle sprängas inom två år och att ADAV skulle gå stärkt och SAPD försvagat ur koalitionen.

I kritiken av Gotha-programmet var Marx och Engels fixerade vid ideologins innehåll och såg inte dess funktioner i förhållande till klassläget, organisationsformerna och den praktiska kampen i Tyskland. Med utgångspunkt i ideologins innehåll drog de felaktiga slutsatser om koalitionens framtid. SAPDs ledning gjorde mer realistiska bedömningar av ideologi, organisation och klasskampsläge. Gothaprogrammet blev emellertid ett socialdemokratins internationella program, i princip giltigt för alla länder och när t ex den svenska socialdemokratin bildades 1889 betraktade den Gotha-programmet från 1875 som sitt eget.

När socialistlagarna hävdes 1890 skrev Karl Kautsky ett nytt program för det tyska socialdemokratiska partiet, Erfurtprogrammet 1891. Här finns inga lassalleanska idéer, men heller inte så mycket från Manifestet, utan detta programs kautskyanism innehåller vad Curt Sörensen kallat en kombination av marxistiska element och samtida teoretiska strömningar som evolutionism, socialdarwinism, positivism och vissa äldre liberala idéer hämtade från Locke och Montesquieu. Han ser kautskyanismen som en reflex av "det faktiske udviklingsniveau i klassekampen og den politiske arbejderbevaegelse samt de konkrete betingelser herfor" 11 Det blev den dominerande arbetarrörelseideologin i Nordeuropa under lång tid.

Proletariatet ses som oupplösligt förbundet med produktivkrafterna och när produktionsförhållandena avlägsnat sig alltför långt från produktivkrafterna blir proletariatet de blockerade produktivkrafternas bärare som ställer produktionsförhållandena i samklang med produktivkrafterna. Herman Gorter har uttryckt saken i Den historiska materialismen (1910): "Hämta ur produktivkrafternas utveckling ... den nya sanningen, den socialistiska världsåskådningen".[12] Tekniken väcker arbetarklassens andliga krafter, den visar arbetarklassen "en ljuspunkt vid horisonten, en lycka, ett mål". Arbetarklassen är kallad att lösa motsättningarna mellan de nya produktivkrafterna och de gamla produktionsförhållandena. Det finns en deterministisk utveckling i denna process: "ingen gudomlig försyn eller mänsklig makt kan hindra arbetarna från herraväldet över världen om tekniken gör dem till jordens materiella och andliga herrar". Gorter frammanar bilden av proletariatet som produktivkrafternas ryttare, förenade nästan som en kentaur: "ty tekniken gör den arbetande klassen talrik såsom sanden i havet, den organiserar den, tvingar den till kamp och gör den andligt, moraliskt och materiellt till den mäktigaste klassen". Proletariatet tvingas till klasskamp, vare sig det vill det eller ej.

Kautskyanismen som arbetarrörelseideologi är attentionistisk, dvs den lägger tonvikten vid Manifestets framställning av socialismens ankomst som en obönhörlig följd av produktivkrafternas utveckling och förstärker denna framställning med paralleller till darwinism och andra deterministiska idéer. Arbetarrörelsen växer och skapar inom sig ett eget samhälle som slutligen når sprängpunkten, den punkt där det kapitalistiska samhället sprängs pga arbetarrörelsens och produktivkrafternas omfattning. Kautskyanismens credo blir därför attentionistiskt: vänta och se, invänta sprängpunkten och se hur socialismen föds ur det gamla samhället.

Manifestet som strategi: uppkomsten av en kommunistisk arbetarrörelseideologi

När det första svenska programmet skrevs 1897 var det en version av det tyska Erfurtprogrammet, hastigt omskrivet och förkortat av Axel Danielsson strax före kongressen. Därefter blev jordfrågan alltmer aktuell allteftersom rösträtten utvidgades. Hjalmar Branting ville emellertid inte ha någon omarbetning av programmet med anledning av jordfrågan. De nya rösträttsgrupperna skulle i stället upplysas om socialismens principer. I partistyrelsen fanns en skiljelinje mellan Brantings principiella hållning och en mer pragmatisk, som vann. Detta kom också till uttryck i diskussionen om vilken grupp man skulle appellera till: bibehålla arbetareklassen, det arbetande folket, de utsugna klasserna samt de undertryckta klasserna. Efter att de tidigare uttrycken avvisats i förberedande voteringar vann de undertryckta klasserna med 7-6 över arbetareklassen. Därför blev 1911 års program ett program både för arbetarklassens och den självägande småbondeklassens intressen.

Under 1910-talet uppstod en vänster ur vad man såg som Andra Internationalens förräderi mot internationalismen, i arbetarrörelsens splittring på de konstellationer av monarkier som stod emot varandra under första världskriget. Vänstern förklarade denna splittring inom arbetarrörelsen främst med dess byråkratisering: oligarkins järnlag, socialdemokratin som kapitalismens spegelvändning, uppkomsten av funktionarism genom organisatorisk arbetsfördelning och professionalisering. Lösningen bestod i arbetarrörelsens demokratisering, massaktionen som en mobilisering även mot byråkratin inom arbetarrörelsen och en maktförnekande moral.

När vänstern bildade Sverges socialdemokratiska vänsterparti skedde det under både ideologisk och organisatorisk enighet. Oktoberrevolutionen gav emellertid upphov till tre grupperingar: humanister, vänstersocialister och revolutionära marxister. De anknöt till tre internationella arbetarrörelseideologier: fabianism, vänsterkautskyanism och leninism. Humanisterna kritiserade både kautskyanismens attentionism och leninismens revolutionära aktivism. Som motpol till Kommunistiska manifestet formulerade de ett Humanistiskt manifest, som ställde maktutövningen i centrum, inte kampen om maktbaserna. Carl Lindhagen såg marxismen som en reaktion mot liberalismen som i sitt "dogmatiska vidmakthållande i materialistisk begränsning av åtskilliga eftermarxister har till och med börjat farligt verka som broms på den mänskliga viljan, vilken dock i alla tider varit en stor makt till framåtskridande".[13] Humanisterna framhöll ständigt att de samhällsrörelser som leds av ensidigt materialistiska doktriner utvecklas till centralism och ekonomism och att de genom att återupprepa en maktutövning genom förtryck, utsugning och splittring inom rörelsen frambringar orättens och osanningens seger över rätten och sanningen. Humanisterna såg klasskampens realitet, men uppfattade inte motsättningarna som oförsonliga. Lindhagen själv såg ständigt lösningar på alla slags motsättningar, även de mest oförsonliga, och verkade i parlamentet som dess genom tiderna främste motionsskrivare och talare.

Vid första världskrigets slut såg leninisterna övriga arbetarrörelseideologier som lassalleanism, fabianism, kautskyanism och dess motsvarigheter i södra Europa inklusive andra mer eller mindre revolutionära inriktningar snarast som ett förräderi mot Manifestet. Manifestets kritik av kommunisternas konkurrenter tolkades som en kritik av socialdemokratin och andra riktningar inom arbetarrörelsen. Leninisterna såg det som nödvändigt att formulera ett program som återställde marxismen inom arbetarrörelsen. Det skulle främst ske genom kravet på att varje arbetarparti måste ha ett övergångsprogram som utvecklar de idéer om övergången till socialism som finns i Manifestet. Det parti som inte formulerade ett övergångsprogram sågs som förrädarpartier. Senare sågs alla organisationer som formulerade ett övergångsprogram som inte stämde med Kommunistiska Internationalens som förräderi.

Nikolaj Bucharin urskiljde tre perioder av marxism: Marx' och Engels' egen marxism, Andra internationalens marxism och den kommunistiska marxismen, som återupprättade den ursprungliga.[14] Bucharin såg imperialismen som förklaringen till marxismens förflackning under Andra internationalen. Det var Erfurttraditionens kautskyanism som förflackade och förvanskade den marxska marxismen på punkt efter punkt: historieteorin, utarmningsteorin, katastrofteorin, statsteorin, imperialismteorin, revolutionsteorin, kristeorin, teorin om en övergångsperiod.

Nu krävdes en arbetarrörelseideologi som omöjliggjorde en upprepning av 1914, en sammanhålen ideologi för den revolutionära arbetarrörelsen i hela världen. Marxismen-leninismen blev den ideologi som befäste denna utveckling. Om den gamla marxismen var en marxism för Europa, så var marxismen-leninismen en marxism för hela världen. I opposition till socialdemokratin framhöll leninisterna ständigt att kommunismen var en ur Manifestets marxism med nödvändighet härledd åskådning. Samtidigt krävde en ny tid en utveckling av Marx' och Engels' marxism. Europa var inte längre i världsrevolutionens centrum, utan den sågs som en stor omfattningsmanöver, en lång marsch från världens periferi till dess centrum.

Marxismen-leninismen gjorde i synnerhet Manifestet till en strategi för världsrevolutionen, som Lenin ansågs ha vidareutvecklat till "ett system av regler och riktlinjer för ledningen av proletariatets klasskamp". Marxismen-leninismen "berikar marxismens allmänna teori"[15] på flera punkter:

- Kapitalismen har nått sitt imperialistiska stadium, dvs den behärskar inte blott världsmarknaden i ekonomisk mening, utan också i politisk, militär och social mening, särskilt genom att upprätta sociala brohuvuden för dominans och beroende i koloniala och halvkoloniala länder. Därför måste revolutionen ske i världsskala, genom en världsvid omfattningsmanöver.

- Härvid är en världsvid klassallians med småbönder, särskilt i de koloniala och halvkoloniala länderna nödvändig för att förhindra att de mobiliseras av klassfienden.

- Partiet spelar en helt central roll som politisk-militär kamporganisation, som leder arbetarklassen och organiserar den som en armé för slutstriden och segern.

- För att segra måste den borgerliga staten måste krossas över hela världen och proletariatets diktatur upprättas under en övergångsperiod. Något utrymme för demokratisk maktutövning finns inte under en sådan övergångsperiod.

Avgörande för världsrevolutionen som en världsvid omfattningsmanöver mot imperialismen är de anti-imperialistiska huvudkrafterna och deras rangordning, som har varierat inom den kommunistiska rörelsen. Teoretiskt sett kan man ha sex olika modeller för huvudkrafternas rangordning, där samtliga sex under olika perioder har haft sin betydelse.

Tablå 1. Sex typer av rangordningar av de anti-imperialistiska huvudkrafterna.


Modell 1: Leninism 1921-35
Modell 2: Folkfront 1935-64
1. Socialistiska regimer
1. Socialistiska regimer
2. Befrielserörelser i Tredje världen
2. Arbetarklassen i kapitalistiska länder
3. Arbetarklassen i kapitalistiska länder
3. Befrielserörelser i Tredje världen


Modell 3: Modernism 1964-75
Modell 4: Vänstermodernism 1975-89
1. Arbetarklassen i kapitalistiska länder
1. Befrielserörelser i Tredje världen
2. Socialistiska regimer
2. Arbetarklassen i kapitalistiska länder
3. Befrielserörelser i Tredje världen
3. Socialistiska regimer


Modell 5: Rörelsemodernism 1989-
Modell 6: Tredjevärldism
1. Progressiva rörelser i kapitalistiska länder
1. Befrielserörelser i Tredje världen
2. Befrielserörelser i Tredje världen
2. Socialistiska regimer
3. Socialistiska regimer
3. Arbetarklassen i kapitalistiska länder

Före oktoberrevolutionen fanns det inom arbetarrörelsen endast en huvudkraft: arbetarklassen i de kapitalistiska länderna. Efter oktoberrevolutionen och uppkomsten av den första socialistiska staten förekom det två huvudkrafter, sovjetstaten och arbetarklassen i de kapitalistiska länderna. Efter det att revolutionsförsöken i Europa slogs ner vid första världskrigets slut vidtog en period där Komintern prioriterade den koloniala kampen, särskilt i Asien, under Sovjetunionens ledarskap. Därmed uppstod föreställningen om de tre huvudkrafterna mot imperialismen och kapitalismen. Alltsedan dess har det förekommit olika uppfattningar om de tre huvudkrafternas vikt och strategiska betydelse under olika epoker och inom olika fraktioner inom den kommunistiska rörelsen. Marxismen-leninismen som den kom att utformas under perioden 1921-35 gav uttryck för modell 1, där arbetarklassen i de kapitalistiska länderna sågs som tillfälligt förlorad för revolutionen och att den socialistiska revolutionens seger krävde en enorm, världsomspännande omfattningsmanöver, där koloniernas frigörelse skulle avhända imperialismen möjligheterna att förborgerliga arbetarklassen i centrum.

I sju år arbetade Komintern på att upprätta ett program, ett program som skulle befästa den kommunistiska rörelsen som arvtagare till Manifestet genom att utveckla det för samtidens kapitalism. Kominternprogrammet 1928 ansåg att kapitalismen stod inför sitt omedelbara sammanbrott. Den ekonomiska världskrisen skulle undanröja varje grund för reformism inom arbetarrörelsen, varför det öppnade sig en avgörande möjlighet för de kommunistiska partierna att ta ledningen för proletariatet. Därför bekämpade man alla andra riktningar inom arbetarrörelsen med alla medel. Socialdemokratin sågs som socialfascism, dvs som socialism i ord, fascism i handling.

Till en början verkade den ekonomiska världskrisen bekräfta Komintern-programmet. Men den forsatta utvecklingen under 1930-talet överspelade de centrala teserna i Komintern-programmet: kapitalismens absolut sista kris, bourgeoisin som en enda reaktionär massa, fascismen som kapitalismens dödsryckningar, socialdemokratin som fascismens politiska vänsterflygel, den koloniala kampens prioritet samt den proletära världsrevolutionen under enbart det kommunistiska partiets ledning.

Hitlers maktövertagande gjorde att fascismen sågs som finanskapitalets mest aggressiva, terroristiska och imperialistiska del. Monopolkapitalet blev nu huvudfienden i ett försök att betrakta bourgeoisin som uppdelad på olika skikt, folkfronten blev det centrala begreppet för allianser med alla anti-fascistiska grupper och det kommunistiska partiet sågs inte nödvändigtvis som det ledande partiets inom folkfronten.

Fascismens uppträdande på den europeiska scenen ledde till modell 2, folkfrontsmodellen, där föreningen mellan Sovjetunionen och arbetarklassen i de kapitalistiska länderna blev nödvändig för försvaret av Sovjetunionen mot det fascistiska hotet. Efter andra världskriget bestod folkfrontsmodellen, men i något annorlunda utformning. Här uppstod en motsättning i frågan om de tre huvudkrafterna, fr a mellan Kina och Sovjetunionen, där Kina stod för den leninistiska modellen. När den kommunistiska världsrörelsens splittring blev definitiv 1963, var det uppenbart att Kina och Sovjetunionen stod för två skilda modeller i uppfattningen om de tre huvudkrafterna. Ur motsättningen mellan Sovjetunionen och Kina uppstod fraktioner inom den kommunistiska rörelsen som inte direkt var lojala mot någon av de båda socialistiska regimerna. Inom åtskilliga partier uppkom en "kinesisk", en "sovjetisk" och en oberoende falang, som hade olikartade uppfattningar om de antiimperialistiska huvudkrafterna.

Efter 1964 har ordningen mellan de tre huvudkrafterna varit växlande inom den oberoende och därmed även den svenska kommunistiska rörelsen. Under 1960-talet prioriterade Vpk arbetarklassen i de kapitalistiska länder och under 1970-talet prioriterades befrielserörelserna i Tredje världen. Bilden blev mer oklar under 1980-talet. Motsättningarna i Tredje världen blev mer komplicerade under 1980-talet och man förmärker en nedgång i Vpks prioritering av Tredje världen. I Väst uppstod en rad sociala rörelser, ofta medelklassbaserade, som Vpk anknöt till, främst miljörörelsen och kvinnorörelsen, men också andra radikala sociala rörelser. Därtill kom växande förhoppningar om förändringar i de socialistiska länderna mot bakgrund av perestrojka och glasnost i Sovjetunionen. I programmen efter 1972 är det i första hand arbetarrörelsen, kvinnorörelsen och miljörörelsen i nu nämnd ordning som skall genomföra samhällsförändringarna.

Ur Vpks synvinkel blev relationerna till Kina och Sovjetunionen mindre intressanta. En kraftfull utveckling av kampen i Tredje världen och av arbetarklassen i de kapitalistiska länderna skulle ha kunnat radikalisera och förändra de socialistiska regimerna i reformkommunistisk riktning. Här finns sålunda en sorts motsats till leninismens världsvida omfattningsmanöver med Tredje världens befrielserörelser under de socialistiska regimernas ledning: befrielserörelserna utför tillsammans med arbetarklassen i de kapitalistiska länderna en omfattningsmanöver som inringar och radikaliserar de förstenade socialistiska regimerna.

De tre anti-imperialistiska huvudkrafterna uppstår i ordningen arbetarklassen - socialistiska regimer - befrielserörelser. Föreställningen om socialism i ett land gav upphov till Komintern-modellen, dvs där socialistiska regimer ställs i spetsen för befrielserörelser och arbetarklass under andra regimer. Den svenska modellen efter 1964 innebar att bedömningen av de anti-imperialistiska huvudkrafterna är konjunkturell och har som princip formulerats enligt följande: "Utgångspunkten för all internationell solidaritet måste vara att den grundar sig på ömsesidig respekt mellan likaberättigade parter, att ingen av de anti-imperialistiska krafterna ser sig som överordnad någon av de övriga eller betraktar sig som ledare för de socialistiska krafterna i världen och för en global klasskamp". Denna princip har främst riktat sig mot Kominternmodellens föreställning om ett internationellt centrum.

Den kommunistiska arbetarrörelseideologin innebär sålunda en ideologisering av strategin. Strategin görs till ideologi för arbetarrörelsen. Därmed blir den också i hög grad beroende av världshändelserna i olika avseenden.[16]

Manifestet som maktutövning: den socialdemokratiska arbetarrörelseideologin från klasskamp till välfärd.

Vänsterns tankegångar avvisades av SAP utan någon djupare diskussion. När partiet reviderade programmet efter partisprängningen betraktades 1911 års program som en avvikelse från den socialistiska åskådningen vad gällde jordens socialisering. Programkommissionen återförde jorden till den socialistiska ordningen, men införde samtidigt att produktionsmedlen skulle läggas under "samhällets kontroll och besittning". Därmed kunde SAP hävda att man till skillnad från vänsterpartiet återgått till ursprunget genom att rensa ut vissa element i 1911 års program och att man i större utsträckning än SSV företrädde arbetarklassen. Genom att tala om kontroll utan besittning kunde man dessutom framstå som mindre dogmatisk som samarbetspartner till liberalerna. Skillnaderna är annars relativt små mellan de tre första socialdemokratiska programmen, även om korrelationen med Manifestet ökar över tiden, så att SAP 1920 framstår som det mest marxistiska programmet inom SAP (.41).[17]

Partiets ungdomsförbund gick 1917 i stor utsträckning till vänsterpartiet. Det nya ungdomsförbundet hade en antimarxistisk hållning och ställde krav på att rensa ut marxismen ur principprogrammet. De avvisades under mellankrigstiden, men den planhushållningsideologi som antogs på kongressen 1932 bröt med den kautskyanska attentionismen . Vänsterns aktivism bestod av revolutionära klasskampshandlingar, medan socialdemokratins bestod av statligt organiserade klasskampshandlingar som grep in i samhället på ett sätt som bryter ramen för den tidigare arbetarrörelseideologin. Det är inte längre arbetarrörelsens samhälle som spränger det kapitalistiska vid sprängpunkten, det är i stället partiet som genom staten utövar makten över kapitalet genom förtryck, utsugning och splittring. Staten spelar ut de enskilda kapitalen mot varandra och får en dominansposition i samhället, sådan att den kan användas för att överföra resurser från kapitalet till staten som använder dem för att skapa ett socialistiskt samhälle.

Planhushållningens idéer och det socialdemokratiska maktinnehavet krävde en programrevision i syfte att "bringa program och politik i överensstämmelse med varandra". Den socialdemokratiska programrevisionen hade ett stort möte i januari 1942 där 1920 års programskrivare - Per Albin Hansson, Arthur Engberg, Gustav Möller och Rickard Sandler - drabbade samman med främst Herbert Tingsten som stöddes av Per Edvin Sköld och en yngre antimarxistisk generation.[18] Tingstens linje i programfrågan var att ta bort de allmänna grundsatserna och enbart ha kvar punktprogrammet med kommentarer. Därmed skulle den "förgiftade" marxistiska metafysiken från den tyska traditionen rensas ut. Det gällde främst det "orimliga" klasskampsbegreppet och det "obegripliga" utsugningsbegreppet. Sköld sa bl a att klasskamp och utsugning var "ärvda från fornstora dar, från partiets Sturm-und-Drang-period och därför ha ett visst affektionsvärde".

Möller pekade på att den socialdemokratiska välfärdspolitiken och statens maktpolitiska möjligheter gentemot kapitalet var begränsad. Om partiet kom med förslag av mer ingripande betydelse så kunde striderna bli våldsammare än någonsin förr, "då får man se att på den ena sidan stå i huvudsak vissa klasser och på den andra vissa andra". Sandler menade att utsugning inte var en sorts värdering utan ett socialt faktum "höjt över varje tvivel". Det var den mekanism varigenom ojämna förhållanden överhuvudtaget uppkom. Per Albin menade att folkhemmet var det klasslösa samhället och det samhället kunde åstadkommas genom statlig politik på skilda områden som ersatte socialiseringskrav. Oppositionen hade egentligen inget att invända mot partiledningen, eftersom den redan stod för en tolkning som upphävde kautskyanismen som arbetarrörelseideologi och ersatte den med en planhushållningsideologi.

Ernst Wigforss fick ensam i uppdrag att skriva 1944 års program. Han framhöll på en programrevisionskurs i november 1943 att den marxska utvecklingsteorin upphävdes av arbetarrörelsen och arbetarklassen som motverkande tendens. Kapitalismen förändrades genom å ena sidan arbetarrörelsens kamp i företag och samhälle, å andra sidan partiets vid den politiska makten genom att använda olika statliga styrmedel. Den socialdemokratiska planhushållningen utgjordes i ett första steg av en demokratisk beställningskontroll som bestämde vad som skulle prioriteras. Det andra steget var att ge staten en dominerande position i ekonomin genom att framkalla konkurrens mellan företagen och att spela ut dem mot varandra. Statliga företag skulle användas som instrument mot de privata för att upprätthålla kontroll över helheten. Därefter kommer Wigforss till det som han såg som själva kärnan i all planhushållning och socialisering, nämligen rationaliseringen. När staten driver företagen till konkurrens, så tvingas de till rationalisering som i sin tur underlättas med statens hjälp.

Denna maktpolitiska ambition att spela ut kapital mot varandra och att staten - inte proletariatet - uppträder som produktivkrafternas ryttare - har i sin tur konsekvenser för proletariatet. Det leder till ökad press på den enskilde och innebär rubbningar för många arbetare, men staten går in med omskolning, pension, mm. Statens maktpolitik gentemot kapitalet kräver en välfärdsstat som mildrar konsekvenserna för den enskilde. Wigforss menade att arbetarrörelsen härigenom kunde styra samhällsutvecklingen och att den därmed hade upphävt de marxska utvecklingslagarna.

Under 1950-talet förstärktes denna tendens ytterligare. I 1960 års program framlades en socialdemokratisk parallell till Manifestets historieschema: i stället för en utveckling från feodalism till kapitalism till socialism framställdes en utveckling från privilegiesamhälle till privatkapitalism till välfärdsssamhälle. Det fanns ett ideologiskt behov av denna successionsordning som ersättning för den marxska, ty som Kaj Björk uttryckte saken: "det kunde verka egendomligt, att ett samhälle, där socialdemokratin sedan årtionden haft regeringsansvar alltjämt betecknades som `borgerligt'".

Det kapitalistiska samhället med sina oförsonliga klassmotsättningar hade omvandlats till ett välfärdssamhälle, som utgjorde det klasslösa samhällets brohuvud i det kapitalistiska. I detta välfärdssamhälle inryms vetenskap och teknisk utveckling, offentlig sektor, samhällsservice och demokrati. Arbetarrörelsen bär upp välfärdssamhället, staten hanterar de problem som uppstår, särskilt de som orsakas av privata intressen. Välfärdssamhällets motsättningar är ett variabelsummespel som utspelas genom kompromisser mellan arbetarrörelsen och privata intressen.

I 1975 års program och f ö senare program ses socialismen inte längre som en process utan som en samling idéer ur vilka man kan härleda lämpliga ståndpunkter. Demokratins ideal skall prägla hela samhället och partiets grundläggande värderingar är frihet, jämlikhet och solidaritet. Dessa är just värderingar och ses inte som de former, mekanismer eller strukturer i vilka makten utövas. Här framträder också en kritik av produktivkrafternas otyglade utveckling som farlig både för arbetsmiljö och yttre miljö. Denna svängning från teknikoptimism till teknikskepticism präglar senare program som ser arbetets demokratisering och en teknikskeptisk miljöpolitik som avgörande i utvecklingen.

Den socialdemokratiska programutvecklingen kan beskrivas som förskjutningar mellan en klassdimension och en välfärdsdimension. De tre första programmen ligger helt inom klassdimensionen. I SAP 1944 dominerar klassdimensionen, men innehåller starka inslag av välfärdsdimensionen. I 1960 års program dominerar välfärdsdimensionen och klassmotsättningarna ses som underordnade icke-antagonistiska motsättningar. I 1975 års program och senare dominerar välfärdsdimensionen, men klassmotsättningarna framträder som ett hot mot välfärden. De oförsonliga klassmotsättningarna har upphävts, varför ett första steg in i frihetens rike har tagits. Manifestets innehåll har därför upphävts i den socialdemokratiska arbetarrörelseideologin.

Genom att Sverige stod utanför kriget och hade en tekniskt avancerad produktionsapparat med många tekniskt kvalificerade produkter, så hade Sverige en klar fördel i förhållande till de länder som drabbades av kriget. De svenska företagen kunde ta hem stora vinster från försäljning av tekniskt avancerade produkter, fr a från Europas marknader, och staten kunde beskatta dem i Sverige. Denna statliga utsugning av kapitalet har baserats på några tiotal svenska storföretag med produkter som kylskåp, dammsugare, bilar, skogs- och träprodukter, mm som har kunnat suga ut de stora europeiska marknaderna och deras behov av sådana produkter. Statens utsugning av kapitalet bygger på kapitalets utsugning av de europeiska marknaderna. Statens splittring av kapitalet bygger på en rad instrument som företagssubventioner, prissubventioner, statliga företag, mm. Efterhand har dessa inkomster dels beskattats i det land där inkomsterna uppkommer, dels har företagen själva placerat dem i direktinvesteringar i andra länder.[19]

Planhushållningsideologin bygger på en maktpolitisk utsugning av kapitalet, där den staten administrerar fram en sektor av välfärd och jämlikhet, ett folkhem, ett mer eller mindre klasslöst välfärdssamhälle. Möjligheterna för denna statliga maktpolitik gentemot kapitalet har begränsats alltsedan 1970-talet. Det svenska kapitalets yttre gränser har inskränkts och dess inre gränser har stagnerat åtminstone vad gäller nya produkter som knappast har haft den succéhistoria som kylskåpet och andra produkter en gång hade. Möjligheterna för en socialdemokratisk maktutövningssocialism i ett land har därför begränsats, men är fortfarande möjlig då Sverige har en liten befolkning i förhållande till ett stort kapital och en enorm infrastruktur.[20]

Därmed kan man ganska koncist sammanfatta den kommunistiska och socialdemokratiska rörelsens program i Sverige i förhållande till Manifestet. De uppvisar ett tydligt mönster som visas i tabell 1 och 2. Svenska socialdemokratiska program och svenska kommunistiska program uppvisar i stort sett en nollkorrelation med Kommunistiska manifestet.[21] Om vi utesluter de leninistiska programmen SKP 1921, KI 1928, SKP 1953 och VPK 1972 så är de fem vänstersocialistiska programmen något positivt korrelerade med Kommunistiska manifestet.[22] Om vi jämför de leninistiska programmen med Kommunistiska manifestet ser vi en klar negativ korrelation.[23] De socialdemokratiska programmens korrelationer uppvisar historiskt sett en uppgång till SAP 1920 på .41, en nergång till SAP 1960 på -.32 och därefter en uppgång till SAP 1975 på .00. De kommunistiska programmen svänger mellan vänstersocialistiska och leninistiska program, där korrelationerna mellan varje enskilt program och Kommunistiska manifestet ligger på en relativt stabil leninistisk respektive vänstersocialistisk nivå.[24]

De lassalleanska och kautskyanska arbetarrörelseideologierna är i stort sett nollkorrelerade med Manifestet, de leninistiska och de planhushållningsideologiska är negativt korrelerade, medan de vänstersocialistiska är något positivt korrelerade. Det förefaller som om arbetarrörelsen inte har haft förmågan att utveckla Manifestets idéer i sin helhet för sin samtid, utan blott utvecklat sin ideologi i relation till specifika delar, såsom övergångsprogrammet i den kommunistiska rörelsen. Däremot inrymmer Manifestet genom att formulera en total samhällelig strategi för arbetarrörelsen också dess motsats, en total samhällelig motstrategi för bourgeoisin.

Manifestet som motstrategi

Bourgeoisin kan ur Manifestet dra slutsatser om en motstrategi. För att förhindra proletariatets maktövertagande och socialismens ankomst gäller det

- att ta herraväldet över produktivkrafterna genom att organisera produktionen så att proletariatet skiljs från dem

- att kontrollera uppkomsten av nya produktivkrafter och att införa och sprida dem så att det sker i samklang med produktionsförhållandena

- att skikta proletariatet i olika sociala skikt, gärna med motsatta intressen

- att vidmakthålla konkurrensen inom proletariatet

- att vidmakthålla och skikta lönearbetet

- att på längre sikt rationalisera bort stora delar av proletariatet och ge utrymme för nya samhällsklasser inom storindustri, världsmarknad och samhälle i övrigt

- att mildra de egna motsättningarna och utnyttja motsättningarna inom proletariatet

- att mildra den egna girigheten och samvetslösheten, att dölja och mildra maktutövningens karaktär så att den inte framstår som rå utsugning, maktfullkomlig splittring och brutalt förtryck

- att visa att klassmotsättningar inte är oförsonliga, att förhandlingar genom kompromiss och kohandel är möjliga

- att utöka och dela med sig av staten i demokratiska former, men bibehålla den som förvaltare av bourgeoisins gemensamma affärer.

Det mest strategiska momentet är kanske därvid att vara en viljemässig bärare av produktivkrafterna och världsmarknaden i förening för att motverka den utveckling som Marx beskriver. Bourgeoisin måste genom en rad klasskampshandlingar ta kontrollen över de underjordiska krafter som den själv frambesvärjt för att kunna förbli häxmästare i marxsk mening. Och det är kanske där bourgeoisin står vid 1900-talets slut genom att på punkt efter punkt ha realiserat ovanstående motstrategiska tiopunktsprogram såsom det inryms i Manifestet.

Socialdemokratin har genom sin välfärdsideologi och sina maktpolitiska strävanden att genom staten utnyttja och befrämja motsättningar inom kapitalet snarare förstärkt än försvagat denna kapitalets motstrategi. Den kommunistiska rörelsen har misslyckats med sin världsomfattande omfattningsmanöver för att krossa bourgeoisin för att ge makten över världsmarknaden, produktivkrafterna och staten åt folket. De gränser som satts för produktivkrafterna i bourgeoisins händer har av miljörörelsen setts som satta snarare av naturkrafterna än av produktionsförhållandena, oberoende av vem som kontrollerar dem.

Kapitalismens undergång ligger kanske vare sig i en frontalattack, en världsomfattade omfattningsmanöver, i att splittra den genom statsmakten eller i att produktivkrafterna inte rår på naturkrafterna, utan i kapitalismens motstrategi. Genom att världsmarknaden består av världsbefolkningen, så kan världsmarknaden spränga kapitalismen när världsmarknaden ställer sådana krav på maktutövning i form av frihet, jämlikhet och solidaritet över både världsmarknad, stat och produktivkrafter att en demokratisk världsordning blir en yttersta konsekvens av den världsmarknad, som bourgeoisin har frambringat.

För att tala med Mehring, så har "tidens tand nött här och där på Manifestets som i marmor utmejslade satser".[25] Det är inte blott framställningen av kommunismens konkurrenter, övervärderingen av Tysklands roll och andra tidsaktuella förhållanden, utan det gäller inte minst ideologiseringen av de teoretiska möjligheter som den historiska materialismen inrymmer. Den ideologiseringen skulle tjäna proletariatets intressen som arbetarrörelseideologi och som vägledning för arbetarrörelsens strategiska behov. Ideologiseringen av teserna om klassmotsättningarnas oförsonlighet, irreversibla stadier, bourgeoisins snabba undergång och strukturella oförmåga att hålla produktivkrafter och produktionsförhållanden i samklang samt proletariatets världshistoriska kallelse fungerar inte vare sig som besvärjelse, förutsägelse, empiri eller praktik. När bourgeoisin dessutom visar sig ha förmågan till mer kvalificerad maktövning än Manifestet kunde tänka sig, så tvingas man söka bland de teoretiska alternativ som den historiska materialismen inrymmer eller att överge den t ex för de strategiska bedömningar som Manifestet rymmer i övrigt.

Sålunda krackelerar Manifestets utmejslade satser av en underström i Manifestet självt som kanske slutligen också spränger dess marmor inför en tid där olika intressen och organisationer i allt mindre utsträckning behöver manifestera förklaringar av samhället och hur det måste förändras, sina målsättningar och i mindre utsträckning behöver utpeka vänner och fiender och hinder på vägen mot framtiden. Där själva formen förflyktigas till mer formlösa föreningar, handlingar och aktioner. För att kanske åter igen förständigas under ständiga förflyktiganden och förständiganden.

Tabell 1. Korrelationer Kommunistiska manifestet och socialdemokratiska program, tio mest frekventa ideologiska uttrycken i båda programmen, Spearmans rangkorrelationskoefficient

48

67
69
75
82
85
91
97
11
20
44
60
A75
S75

KM 48
1
-.02
-.20
.02
-.13
.03
.03
.17
.28
.41
.18
-.32
.41
.00
Lassalle 67
-.02
1
.35
.31
.42
.12
-.10
.04
-.08
.07
.24
-.25
-.16
-.05
Eisenach 69
-.20
.35
1
.26
.32
.14
-.16
-.47
-.18
-.21
-.09
-.39
-.10
-.16
Gotha 75
.02
.31
.26
1
.85
.49
.01
.12
-.02
.16
.45
-.13
.21
.35
SSA 82
-.13
.42
.32
.85
1
.57
.13
.32
.08
.17
.33
-.24
.11
.28
SAP 85
.03
.12
.14
.49
.57
1
.22
.22
.45
.53
.74
-.10
.34
.45
Erfurt 91
.03
-.10
-.16
.01
.13
.22
1
.50
.46
.54
.38
-.42
.25
.21
SAP 97
.17
.04
-.47
.12
.32
.22
.50
1
.79
.73
.40
-.32
.15
.09
SAP 11
.28
-.08
-.18
-.02
.08
.45
.46
.79
1
.84
.52
-.47
.23
.04
SAP 20
.41
.07
-.21
.16
.17
.53
.54
.73
.84
1
.46
-.18
.35
.29
SAP 44
.18
.24
-.09
.45
.33
.74
.38
.40
.52
.46
1
-.05
.48
.43
SAP 60
-.32
-.25
-.39
-.13
-.24
-.10
-.42
-.32
-.47
-.18
-.05
1
.25
.59
AB 75
.41
.16
-.10
.21
.11
.34
.25
.15
.23
.35
.48
.25
1
.60
SAP 75
.00
-.05
-.16
.35
.28
.45
.21
.09
.04
.29
.43
.59
.60
1















Tabell 2. Korrelationer Kommunistiska Manifestet och kommunistiska program, tio mest frekventa ideologiska uttrycken i båda programmen, Spearmans rangkorrelationskoefficient.


KM 48

SSV 17
SKP 21
KI 28
SKP 44
SKP 53
SKP 61
VPK67
VPK 72
VP 93
KM 48
1
.31
-.50
-.59
.37
-.68
.26
.21
.09
.24
SSV 17
.24
1
.36
.36
-.10
.19
-.17
-.60
.00
.25
SKP 21
-.50
.36
1
.93
-.73
.59
-.96
-.94
.00
-.62
KI 28
-.59
.36
.93
1
-.79
.60
-.94
-.87
-.06
-.71
SKP 44
.39
-.10
-.73
-.79
1
-.81
.83
.76
.39
.69
SKP 53
-.68
.19
.59
.60
-.81
1
-.33
-.24
.51
-.33
SKP 61
.26
-.17
-.96
-.94
.83
-.33
1
.79
.39
.43
VPK 67
.21
-.60
-.94
-.87
.76
-.24
.79
1
.29
.76
VPK 72
.09
.00
.00
-.06
.39
.51
.39
.29
1
.31
VP 93
.24
.25
-.62
-.71
.69
-.33
.43
.76
.31
1

Tablå 2. Händelser som gjort socialdemokratiska och kommunistiska program föråldrade.

Program Giltighetstid Händelser som gjort programmen föråldrade

i antal år

KM 48

4
Upplösningen av Kommunistiska förbundet
Lassalle 67
8
Sammanslagningen i Gotha 1875
Eisenach 69
6
Dito
Gotha 75
16
Erfurt 1891
SSA 82
-

SAP 85
-

Erfurt 91
-

SAP 97
13
Jordfrågan, rösträtten
SAP 11
6
Partisprängningen
SAP 20
12
Regeringsinnehavet
SAP 44
12
Välfärdsstaten
SAP 60
8
1968 års händelser
AB 75
-

SAP 75
-




SSV 17
1
Oktoberrevolutionen
SKP 21
2
"Höglundiaden"
KI 28
5
Machtübernahme 1933
SKP 44
3
Det kalla kriget
SKP 53
3
SUKPs 20:e kongress
SKP 61
2
Partisplittringen efter sammanbrottet Kina/Sovjet
VPK 67
1
1968 års händelser
VPK 72
5
Partisprängningen 1977
VP 93
-

Programförteckning

KM 48. Engels, Friedrich & Marx, Karl: Det kommunistiska manifestet, 1848.

Lassalle 1867 består av två dokument: 1. Ur protokollet från Allmänna tyska arbetarföreningens (ADAV) femte generalförsamling den 19 maj 1867 i Braunschweig: "Grundzüge der Bestretungen des Allgemeinen deutschen Arbeitervereins ..." ur Handbuch der socialdemokratischen Parteitage von 1863 bis 1909, Leipzig 1971 (München 1910), ss 460-462. 2. Ur protokollet från ADAVs sjätte generalförsamling den 23-25 november i Berlin, ur Handbuch, a.a., ss 462-463.

Eisenach 1869. Socialdemokratiska arbetarpartiets program (SAPD) antaget i Eisenach den 8 augusti 1869, ur Handbuch, a.a., s 464f.

Gotha 1875. Tyska arbetarpartiets program (APD) antaget vid enhetskongressen i Gotha den 24 maj 1875, ur Handbuch, a.a., ss 467-469.

SSA 1882. Svenska socialdemokratiska Arbetarförbundets program 1882, publicerat i Folkviljan i november 1882, ur Från Palm till Palme. Den svenska socialdemokratins program 1882-1960, Stockholm 1972, ss 137-139.

SAP 1885. Program för det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet 1885. Utarbetades av Socialdemokratiska föreningen i Stockholm hösten 1885 och publicerades i Social-Demokraten i februari 1886, ur Från Palm till Palme, a.a., ss 139-141.

Erfurt 1891. Tyska Arbetarpartiets program antaget i Erfurt 1891, ur Handbuch, a.a., ss 470-472.

SAP 1897. Program för Sverges Socialdemokratiska Arbetareparti, antaget på fjärde partikongressen i Stockholm den 4 juli 1897.

SAP 1911. Program för Sverges Socialdemokratiska Arbetareparti, antaget på åttonde kongressen i Stockholm den 9-16 april 1911.

SAP 1920. Program för Sverges Socialdemokratiska Arbetareparti, antaget på elfte partikongressen i Stockholm 1920.

SAP 1944. Program för Sverges Socialdemokratiska Arbetareparti. Enligt beslut å partiets sjuttonde kongress 1944.

SAP 1960. Program för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Enligt beslut å partiets tjugoförsta kongress 1960.

AB 1975. Aftonbladets förslag till socialdemokratiskt program: Socialdemokratiskt program. Kommentarer och förslag ur Aftonbladet, Stockholm 1974.

SAP 1975. Partiprogram och stadgar. Fastställda av 1975 års partikongress. Borås 1975.

SSV 1917. Sverges socialdemokratiska vänsterpartis allmänna grundsatser och program, antagna vid Socialdemokratiska vänsterns konstituerande kongress 13-16 maj 1917, i Sol och jord 1/1920.

SKP 1921. Kommunistiska partiets program, i Berättelse över Sverges kommunistiska partis verksamhet 1921, ss 6-13.

KI 1928. Kominterns program och stadgar, antaget av Kommunistiska Internationalens VI världskongress i Moskva den 29 augusti och 1 september 1928. Stockholm 1971.

SKP 1944. Grundsatser för Sverges kommunistiska parti, antagna av SKPs tolfte kongress, i Vårt program. Med kommentarer av Hilding Hagberg, Stockholm 1944, ss 5-7.

SKP 1953. Sveriges väg till socialismen. Sveriges kommunistiska partis program antaget av 16:e partikongressen 3-6 april 1953, Vår tid 4-5/1953, ss 3-10.

SKP 1961. Programförklaring, i Inledningar och beslut vid Sverges kommunistiska partis 19:e kongress 5-8 januari 1961, Stockholm 1961, ss 91-101.

VPK 1967. Socialistiskt alternativ. Program antaget av Vänsterpartiet kommunisternas (SKP) 21:a kongress 13-16 maj 1967, i Samling vänster i svensk politik, Göteborg 1967, ss 28-57.

VPK 1972. Partiprogram för VPK. Antaget på 23:e partikongressen 26-29 oktober 1972, i VPK kongress 72, Göteborg 1972, ss 186-228.

Noter

[1] Franz Mehring skriver i Karl Marx. Hans livs historia, Gidlunds 1983 (1918) att "det är den klassiska formen som har givit Kommunistiska Manifestet dess varaktiga plats i världslitteraturen" (s 226). Marshall Berman säger samma sak i Allt som är fast förflyktigas, Arkiv 1990 (1982): Kommunistiska Manifestet är "urtypen för ett kommande århundrades manifest och rörelser" (s 85).

[2] Ty: Ständige und Stehende, verdampft.

[3] Mehring, a.a., s 227.

[4] När Krusjtjov i början av 1960-talet försökte omvandla socialism till kommunism genom att avskaffa eller åtminstone inskränka militären, statsbyråkratin och partiet för att flytta makten från stat till samhälle, så iscensatte dessa etatistiska skikt Breznjevkuppen 1964.

[5] För att ta ett socialdemokratiskt och ett kommunistiskt exempel. Harold Laski, skrev i förordet till det brittiska Labourpartiets hundraårsutgåva av Manifestet att "få dokument i mänsklighetens historia har så väl som det Kommunistiska Manifestet bestått provet att bekräftas av framtiden. Ett århundrade efter dess publicering har ingen på allvar kunnat vederlägga ett enda av dess viktigaste påståenden". Leo Trotskij skrev ungefär samma sak 1937, när han hävdade att Manifestet "uppvisar större genialitet än något annat i världslitteraturen ... dess viktigaste avsnitt förefaller ha skrivits igår", i Leo Trotskij: Kommunistiska Manifestet 90 år (1937), i Kommunistiska Manifestet, Röda Rummet, Stockholm 1994.

[6] Se tabell 1. Korrelationen mellan Manifestet och ADAVs program 1867 är -.02.

[7] Se tabell 1. Korrelationen mellan Manifestet och Eisenachprogrammet 1869 är -.20.

[8] Se tabell 1. Korrelationen mellan Manifestet och Gothaprogrammet 1875 är .02.

[9] Vid SAPDs tredje kongress i Mainz 1872 hette det "die herrschende reaktionäre Staatsgewalt und liberale Bourgeoisi im Bündnis mit dem Jesuitismus der privilegierten Staatskirchen ..."

[10] Marx ironiserar gärna över att uttrycket "järnhård" var ADAVs "flagga", det uttryck som medlemmarna kände igen varandra med. Det syftar bl a på att von Schweitzer var homosexuell och att Lassalle som advokat fick honom frikänd för sina homosexuella aktiviteter. För en omfattande studie över Lassalle och hans liv, se Nathan Shlomo: Ferdinand Lassalle, Hannover 1970.

11 Curt Sörensen: Marxismen og den sociale orden, bind 2, Grenå 1976, s 354.

[12] Se Kent Lindkvist: Den tekniska utvecklingen i den kommunistiska rörelsens ideologi, Zenit 1983:4 (82).

[13] Carl Lindhagen: De andliga värdena och de socialistiska programmen, Zimmerwald 1920, s 172. Humanistiskt manifest publicerades i januari 1919, även i Zenit 1990:2 (108), ss 72-75. Här finns samtliga vänsterprogram 1917-21 publicerade, även olika förslag till övergångsprogram. Se även Kent Lindkvist: Carl Lindhagen som politisk tänkare, i Carl Lindhagen. Drömmare och stridsman, Humanistiska förlaget 1977 samt för utvecklingen av den kommunistiska ideologin överhuvudtaget Kent Lindkvist: Program och parti. Principprogram och partiideologi inom den kommunistiska rörelsen i Sverige 1917-72, Arkiv 1982.

[14] Protokoll des IV. Kongresses der Kommunistischen Internationale 5 nov - 5 dec 1922, Hamburg 1923, ss 404-410.

[15] Se G Zinovjev: Leninismen, i Stalin mot Trotskij, G Procacci (red), ss 114 ff samt Lindkvist, a.a., s 22 ff.

[16] Se tablå 2.

[17] Se tabell 1. SAP 97, 11 och 20 uppvisar inbördes de högsta korrelationerna överhuvudtaget .79, .73 och .84. Korrelationssekvensen med Manifestet är .17, .28, .41.

[18] Tidens redaktör, Torsten Gårdlund, kallade detta möte "titanernas drabbning", se Kent Lindkvist: Socialdemokratins principprogram, i Arbetarhistoria 53-54 1990, ss 9-14.

[19] Ett exempel är Alfa-Lavals monopol på olivoljeseparatorer kring Medelhavet, men som har inbringat stora inkomster till svenska staten under en lång period under efterkrigstiden. Dessa inkomster hamnar idag hos staterna kring Medelhavet, antingen som skatteinkomster eller som investeringar i dotterbolag av mer eller mindre självständig natur.

[20] Vid en sådan tillbakagång uppstår tendenser till bonapartism, dvs staten spelar ut allt och alla mot varandra för kunna fortsätta sin maktpolitik. Staten splittrar då inte blott mellan olika kapital, utan också mellan t ex fackföreningsrörelse och kapital och mellan olika rörelser i samhället.

[21] Den genomsnittliga korrelationen mellan Manifestet och de sex första svenska socialdemokratiska programmen är .12 och för de nio kommunistiska (KI 1928 medräknat) -.03.

[22] Den genomsnittliga korrelationen mellan Manifestet och de fem vänstersocialistiska programmen är .28.

[23] Den genomsnittliga korrelationen mellan Manifestet och de fyra kommunistiska programmen är -.56.

[24] Med VPK 1972 som ett undantag. Det är nollkorrelerat med alla program före SKP 1944, men positivt korrelerat med samtliga program därefter, med ett högsta värde på .51 för det stalinska SKP 1953.

[25] Mehring, a.a., s 231.