I april 1978 anordnade Centrum för marxistiska samhällsstudier ett seminarium i Lund kring marxistisk filosofi. Som en följd härav har Arbetarkultur nu utgivit boken Marxismens filosofi, vilken innehåller frågor som penetrerades under seminariet, presenterade i fyra uppsatser skrivna av Lars Herlitz. Ingvar Johansson, Svante Nordin och Sven-Erik Liedman samt dessutom en översikt av det marxistiska tänkandets utveckling från Marx till vara dagar författad av Svante Nordin.
Förutom Arnold Ljungdals Marxismens världsbild har det i Sverige varit klent med litteratur producerad av svenskar kring marxismens filosofi. En del skyller avsaknaden av svenska akademisk marxistisk tradition på Axel Hägerström och hans detroniserande av värdeomdömena till meningslösa ordsammanställningar utan kunskapsinnehåll, innefattande då även Marx' grundläggande värderingar. Dock är det val snarare den allmänna ekonomiska utvecklingen i Sverige som förankrat 1800-talets evolutionstanke svenskt akademiliv och gett rotfäste åt positivism och empirism. Därför är det glädjande att fyra marxisters initiativ nu resulterat i boken Marxismens filosofi.
För människor som söker sig mot stegrad medvetenhet och som ifrågasätter styrs tänkandet ofta mot och in i filosofiska frågeställningar. För den som inte har någon annan vägledning än den som visar sig i det egna sökandet inställer sig de etiska frågorna liksom av sig självt. Vad är gott? Vad är rätt? Varför har den ene högre värde än den andre? Varför värderas teoretisk kunskap högre än praktisk? Varför används teoretisk kunskap mest för att utveckla och befästa maktpositioner? Vem är det som bestämmer människornas samhälleliga villkor och med vilken rätt gör de detta? Vem är det som bestämmer innebörden i rätt och gott? Är värdeegenskaperna objektiva eller subjektiva? Är i kunskapsteoretiskt avseende mening och sanning att söka i förhållandet språk-verklighet eller dikteras ordens betydelser av de värderingar som dominerar och behärskar samhället?
För den reflekterande lönearbetaren blir detta frågor som måste besvaras, och svaren bör bli teoretiska klarlägganden som uppfordrar till handling, därför att lönearbetarnas läge ju är sådant att något måste göras. Man söker de vapen som bäst lämpar sig för en riktig handlingsberedskap och som har ett fundament av hög trovärdighet.
Den kritiske utsatts för ett tvingande krav att analysera verkligheten liksom att försöka bestämma vad verkligheten egentligen är. Han eller hon förstår att teorierna har haft stor betydelse för den materiella tillväxten, men också att teorin har monopoliserats av dem som är i besittning av den avgörande makten i samhället .
Man leds att definiera begrepp. Vad är filosofi och finns det egentligen en frigörande filosofi, dvs en teoretisk verksamhet, som befrämjar rörelsen mot ett demokratiskt samhälle där ingen använder sina medmänniskor för att skaffa egna, egocentriska fördelar, där makt och repression saknar relevans? Begreppen förankras och avgränsas och söker ofta sin bas i socioekonomiska förhållanden varför den förvirrade kan fråga sig om det överhuvud taget finns någon marxistisk filosofi, om det är relevant att särskilja ett speciellt marxistiskt-filosofiskt vetande?
I avslutningen av den historiska orienteringen i boken frågar Svante Nordin samma sak: 'Finns det en marxistisk filosofi?', och fortsätter:
Man kunde svara negativt och peka på att Marx och Engels aldrig utarbetat någon systematisk filosofi och att mycket av det som gällt för marxistisk filosofi inneburit att man tolkat Marx i anslutning till en eller annan bättre utvecklad icke-marxistisk filosofi, vare sig det nu gällt Kant, Hegel eller Bachelard.Dock menar Nordin att den marxistiska filosofin äger bestånd och att dess diskussion kretsar kring problem om dialektikens natur, förhållandet mellan ideologi och vetenskap, förhållandet mellan marxistisk och borgerlig teori, mellan teori och praxis osv. Avslutningsvis menar Nordin att den marxistiska filosofin borde, åtminstone preliminärt, kunna bestämmas som den filosofiska reflexionen över marxismens fortlöpande tradition och dess erfarenheter.
Kan den marxistiska filosofin degraderas till enbart reflexion, till enbart världsfrånvänd åskådning? Är inte i stället marxismens filosofi att uppfatta som kärleken till den visdom som har sin källa i klasskampens realitet och som kan utvisa vägen till handling och aktivt förverkligande av den totala människan? Hittills har filosofin inriktat sig på att försöka förstå världen, dagens filosofer måste verka för en verklighetsförändring, sade Marx. Det som den filosofiske lekmannen söker i marxismens filosofi kan omöjligen begränsas till reflexion. Självfallet söker man väl i överensstämmelse med Marx teoretiska hjälpmedel som kan bli verktyg i den individuella och kollektiva motsättningsfyllda historiska utvecklingen. Övervinnandets taktik nödvändiggör etiska förhållningsregler eller anvisningar grundade i en kunskapsteori för det strategiska arbetet att bekämpa kapitalismen med alla dess förkrympande följder mot klasslöshetens möjliga värld av chanser att förverkliga marxismens etiska ideal i en tillvaro som avskaffat, via produktivkrafternas utveckling, själva motivet till kampen för tillvaron, som ju i sublimerad form lever kvar både i det socialistiska och det kapitalistiska nutida industrisamhället, alltså oberoende av produktionssätt.
I övrigt är Svante Nordins översikt berömvärd. Man får en stringent vy över det marxistiska tänkandets utveckling från Marx och Engels fram till var tid. Nordin behandlar Kautsky, Bernstein, Labriola, Plechanov och sammanfattar därefter Lenins filosofiska tänkande. Så följer presentation av förgrundsgestalter efter 1920 som Lukacs, Korsch och Gramsci. Därefter behandlas Frankfurterskolan innan Nordin tar upp den marxistiska filosofin inom olika länder efter andra världskriget. Det gäller Frånkrike, Tyskland, Italien, Östeuropa. Det man har att invända emot är att Nordin anger boktitlar på originalspråk utan översättning, Det är inte alla kommunister och socialister som behärskar både frånska, tyska och italienska. Dessutom föreligger många av de nämnda böckerna på svenska. Men på ett relativt kort utrymme ges linjerna i utvecklingen på ett förtjänstfullt sätt med ett flytande och lättläst språk.
Lars Herlitz penetrerar i sin uppsats Oskar Langes framställning av den historiska materialismen, som Lange uppfattar som samhällets fortgående anpassning till egenutvecklingen i arbetsprocessen samt övervinnandet av trögheter i denna utveckling. Denna uppfattning jämför Herlitz med Wilkinssons ekologiska historieuppfattning. Den ekologiska synen anser att förändringar inte direkt framtvingas ur arbetsprocessen utan i stället föranleds av tvånget att få ut så mycket som möjligt av den omgivning som rubbats ekologiskt via överbefolkning och fattigdom.
Härefter jämför Herlitz Langes uppfattning av historiematerialismen med Marx och finner att flera moment av central karaktär i Marx historieuppfattning inte låter sig anpassas till Langes modell. I anslutning till jämförelserna frågar avslutningsvis Herlitz bl a hur samhällsformationerna reproducerar sig, vad det är som håller dem samman och hur ett system upphör att fungera och avlöses av ett annat. Herlitz menar att här ligger ett reellt vetenskapsteoretiskt problem avspeglat i ett spänningsförhållande mellan två teoretiska ambitioner hos den historiska materialismen, dels ambitionen att förstå samhällsutvecklingens system som historiskt särskilda och dels att första utvecklingen genom de olika systemen. Marx såg dialektikens rationella kärna i strukturen hos dialektiska helheter, där det på ett plan råder växelverkan mellan de olika momenten medan på ett annat plan ett moment kan särskiljas som övergripande. Detta finner Herlitz riktigt emedan varje teori om system i förändring måste operera på olika plan. Herlitz uppsats är visserligen kort men särdeles akademisk och man behöver nog vara rätt så avancerad i facket för att hänga med i svängarna. Herlitz skulle nog med enklare bilder kunna klargöra skälet till att han ser två vetenskapsteoretiska problem hos den historiska materialismen. Man kan fråga om det är omarxistiskt att använda sig av Occams rakkniv i den marxistiska filosofin.
I sitt bidrag 'Kritiska synpunkter på den klassiska dialektiska materialismen' kritiserar Ingvar Johansson dialektikens satser och menar bl a att 'lagen' om kvantitetens övergång i kvalitet leder till orimligheter. Logiskt är det väl riktigare att, som Johansson, påstå att 'ibland sker vissa kvalitativa omslag' än att som exempelvis Stalin påstå att kvantitativa förändringar alltid leder till kvalitativa omslag. Johansson exemplifierar med hänvisningar till den historiska utvecklingen och till utvecklingen i naturen. Dock har man väl knappast skäl att förmoda att Stalin var så konsekvent i sina resonemang som Johansson. Om så vore fallet skulle Stalin ha kunnat dialektiskt rättfärdiga dödens diskontinuerliga övergång till det stalinistiska himmelrikets alla gulagarkipelagiska fröjder.
Är det inte så att om motsättning ska råda så måste vissa villkor vara uppfyllda. Utan rörelse ingen förändring. Om rörelse föreligger i ett sammanhang utvecklas det genom kontinuerlig tillväxt och diskontinuerliga språng. Vid noll grader Kelvin finns det ingen rörelse och inga motsättningar. Allt är absolut stillhet. Ingenting blir. Det är inte tal om några motsatsers enhet, utan identitetslagen kan sägas äga full giltighet.
Enligt termodynamikens andra huvudsats finns det starka skäl att förutse att utvecklingen i universum går mot ett tillstånd som omöjliggör energiomsättningar, då entropin ökar genom att naturprocesserna är irreversibla. För att verkligheten ska kunna förändras krävs det energiskillnader och med den förutsättningen leds man inte att in absurdum anta ett oändligt antal aggregationstillstånd som enligt Johansson blir följden om man tolkar 'lagen' som Stalin. Gjorde man det skulle man kunna bli riktigt skolastisk och uppgivet ansluta sig till aquinatens första och andra gudsbevis.
Energin finns som en konstant storhet i en föränderlig verklighet, den varken skapas eller förintas i universum. Även i den förutsebara universella döden blir energisumman densamma som nu. Rörelse förutsätter energidifferenser men det förändrar inte energikonstansen. Verkligheten förändras bara om energidifferenser finns.
Kunskapen startar från noll och tillväxer under historiens lopp dialektiskt. På Marx' tid uppfattades tid och rum som absoluta storheter via Newtons auktoritet och Euklides' välde. Euklides ansågs som klar och motsägelsefri och inte förrän på 1800-talet började man att ifrågasätta axiomen i hans geometri. När man ställde parallellaxiomet under kritisk belysning fann man möjligheter att konstruera trianglar- med större vinkelsumma än 180 grader. Detta matematiskt dialektiska sprang blev till en faktor mot en ny vetenskaplig världsbild. Upptäckten att ljus innehåller massa blev en annan faktor i vetenskapens tillväxt mot den kvalitativt nya världsbild vari Einstein fastlägger att rörelsen är vår mest primära erfarenhet varav rum och tid är funktioner.
Ljusets hastighet blir rörelsens översta gräns medan tillståndet vid absoluta nollpunkten blir rörelsens nolläge. Inom denna ram transformeras, förändras, utnyttjas (utan att förintas) energin på skilda vägar via motsättningar och blir själva fundamentet för arternas uppkomst och dialektiska utveckling. Utan energiomsättning ingen verklighetsförändring och utan praktisk verksamhet ingen socio-ekonomisk-vetenskaplig-teknisk utveckling, ingen historia, ingen dialektisk progress.
Utvecklingen går alltså mot en fas där rörelse kommer att omöjliggöras enligt vetenskapens approximation i nuläget. Där kan verkligheten inte längre förändras, energin fortfar att vara konstant men energidifferenserna är utslätade. Med detta betraktelsesätt blir det inte odialektiskt att ansluta sig till principen om energins konstans och man kan, som Sven-Eric Liedman säger i sin uppsats, undvika att göra katekes av det som är levande dialektik om man undviker att kalla den dialektiska lagen för lag. Och det resonemanget tror jag Engels till fullo hade anslutit sig till om han levt i dag.
I uppsatsen 'Kunskapsproblemet i marxistisk filosofi' tar Svante Nordin upp olika linjer rörande inställningen till kunskapsteoretiska problem hos skilda marxistiska tänkare, men penetrerar även frågeställningar om kunskapen hos traditionella filosofer som Hume och Wittgenstein m fl.
Via intressanta resonemang kommer Nordin fram till att positivismen och den renodlade empirismen måste avvisas. Vi använder oss av vissa hjälpmedel när vi tolkar verkligheten och tillför ett moment från oss själva till tolkningen. Hur kan vi, frågar Nordin, under sådana omständigheter tala om objektiv kunskap. Hur förhåller sig verkligheten sådan vi uppfattar den till verkligheten i sig? Trots olika infallsvinklar till denna fråga finner Nordin den obesvarbar och menar att man måste överge den ursprungliga frågeställningen och införa en praxisdel för att få klarhet i problemkomplexet. Dock menar Nordin att distinktionen mellan en tänkt verklighet och verkligheten i sig bör upprätthållas. Detta på vis som Kant menade och inte så som Hegel ansåg.
Avslutningsvis menar Nordin att den positivistiska traditionen i Sverige är så stark att även marxister accepterar den i handling. '[...] positivismens idé om en sorts direkt jämförbarhet mellan teori och verklighet - i form av verifikation och falsifikation - är förfelad', understryker Nordin som även påpekar att en av Althussers förtjänster är att han pekar på att det finns flera alternativ vid val av kunskapsteori än dem mellan gammaldags positivism och subjektivismen.
'Marxismen och vetenskapernas hierarki' är namnet på Sven-Eric Liedmans uppsats, som inledningsvis frågar om inte marxismens filosofi hör till de områden där kritiker av typ de nya filosoferna har rätt åtminstone delvis.
Liedman går tillbaka till Engels för att ta reda på vad som för oss är av intresse i dag. Engels menade, att vetenskaperna under 1800-talet hade tendensen att från en mekanisk eller statisk uppfattning av verkligheten gå mot en dialektisk. Exempelvis kommer Darwin med sin urvalsteori en kausalitct av mer komplicerad typ på spåren. Liedman granskar de dialektiska lagarnas tillkomsthistoria. Engels kritiserar den mekaniska materialismen som endast opererar med en rörelseform, den mekaniska. Engels anser att det finns många rörelseformer: mekanikens, elektricitetens. värmets men även biologins eller det levandes, samt det som utmärker den mänskliga historien. Genom sin undersökning finner Liedman att 'det förefaller som om lagen om kvalitet och kvantitet skulle ha ett reellt underlag'. Men, anser Liedman, vi måste undvika att kalla den lag eftersom vi då gör katekes av den levande dialektiken.
I slutorden understryker Liedman att marxister ofta försummat den dialektiska filosofin vilket lett till svara bakslag särskilt under perioder av borgerlig offensiv.
'Under sådana perioder är det väsentligt att utveckla den marxistiska filosofin, inte som ett system av dogmer utan som en levande lära, en levande åskådning.'
Detta är ju det väsentliga om filosofin ska kunna medverka aktivt i kampen för övervinnandet av vårt föråldrade ekonomiska system. Även om, som Liedman säger, den dialektiska filosofin ingenting skapar utan endast tolkar det redan skapade, kan denna tolkning, tillsammans med andra historiska erfarenheter, bli en tongivande ingrediens i klasskampen.
I vår kaotiska värld där förhoppningar grusas, där inte bara imperialismen förorsakar lidande och död och mänsklig förnedring, utan där även motsättningar mellan socialistiska stater leder till att kommunister mördar varandra är det nödvändigt med en levande marxistisk filosofi, en levande åskådning, som via en grund av hög trovärdighet kan förmå människorna att hålla visionen av det klasslösa samhället levande. 'Marxismens filosofi' är efterlängtad och man kan hoppas att den får utvidgade efterföljare liksom att den får den breda läsekrets den i högsta grad förtjänar. Lämpligen kan den bli till ett utmärkt studiematerial varigenom vänstern kan få en levande filosofisk diskussion i Sverige.
Tilläggas kan att boken avslutas med en litteraturförteckning som tar upp allt av värde kring marxistisk filosofi på svenska.
Stig Nilsson