David Fernbach
Artikeln nedan är ett debattinlägg om Rudolf Bahros förhållande till den ortodoxa marxismen, som den brittiske marxisten David Fernbach gjorde vid ett solidaritetsmöte för Bahro i Conway Hall i London den 18 maj i år. Som framgår av texten fanns representanter för olika marxistiska organisationer och riktningar närvarande vid mötet. David Fernbach är författare till den som nr 21 i Zenitserien utgivna boken Marx och politiken -- teori och praktik.
Jag vill inte för ett ögonblick ifrågasätta uppriktigheten i mina medtalares försvar av Rudolf Bahro som vänsterkritiker av den östtyska regimen. Dock finner jag det något ironiskt att denna kväll omges av representanter för de tre viktigare varianterna av den ortodoxa marxismen i dagens västvärld.[1] Rudolf Bahro är nämligen en tänkare som bryter med den ortodoxa marxismen, och han kan inte återföras på den. Som jag ser det är detta inget fel utan tvärtom något bra, ty Bahro står för marxismens levande ande som teori för mänsklig frigörelse, gentemot den förstelning som periodvis drabbar också den mest positiva av läror. Ja, Bahro bemödar sig om att påpeka att religionerna, och varför sa inte även marxismen, mycket ofta räddas och förs upp till ett nytt stadium genom sina kättare. Dagens marxism är i både öst och väst i trängande behov av sådana progressiva kättare.
Alldeles i början av sin bok bryter Bahro uttryckligen med varje analys av sovjetliknande samhällen i termer av 'degeneration', dvs att dessa samhällen skulle ha varit sant socialistiska - i Marx' innebörd av ordet som 'kommunismens lägre stadium' om det inte var sa att de drabbats av något slags urspårning som påverkat dem och tillfälligt fört dem ur kurs. De ortodoxa marxisterna går i sär när det gäller att fastställa denna urspårning. För somliga är det enbart 'personkulten' och dess kvarlevor, för andra att en politisk byråkrati gripit makten. Den för alla gemensamma tron är emellertid att allt som behövs i ett industrialiserat samhälle som Sovjetunionen är en politisk förändring, om än revolutionär, varpa ett sant socialistiskt samhälle genast uppstår.
Bahro betraktar emellertid Sovjetunionen och de länder som följt dess modell som inne på en helt annan väg, en som han kallar 'den ickekapitalistiska vägen till industrisamhället'. Ursprunget till denna väg ligger i de uppgifter som ställs av den bryska industrialisering vilken krävs för fortlevandet som självständig enhet gentemot de dominerande kapitalistmakterna, uppgifter som kan fyllas enbart av en stark stat med full makt över nationens resurser. Den resulterande samhällsformationen, som väsentligen karaktäriseras av statligt ägande i förening med strängt hierarkisk arbetsdelning, analyserar Bahro som vare sig socialistisk eller kapitalistisk, utan som en samhällsformation av specifikt slag. Sålunda accepterar han inte som kommunistpartierna att Osteuropa är socialistiskt därför att det inte är kapitalistiskt, eller som Socialist Workers Party att det är kapitalistiskt därför att det inte är socialistiskt, eller som International Marxist Groups att det inte är kapitalistiskt och därför måste befinna sig åtminstone på väg mot socialismen, även om det på något sätt fastnat. Alla dessa teorier skiljer sig åt i sina försök att klämma in den specifika samhällsformationen av sovjetisk typ i den ortodoxa modellen av kapitalism ~ proletär revolution ~ socialism. Men i Bahros analys startade Sovjet inte från kapitalismen. Revolutionen 1917 var inte den proletära revolution som Marx förutsåg, och den alstrade ett samhälle som inte har något plats i den marxistiska begreppsramen.
Nyckelrollen vid analysen av denna samhällsformation ger Bahro åt arbetsdelningen. Om vi går tillbaka till Den tyska ideologin kan vi också med lätthet se, att inget begrepp är mer grundläggande för Marx' egen syn på klasser och klassamhälle. Av orsaker som jag om ett litet slag ska komma till har emellertid i den ortodoxa marxismen arbetsdelningen som klassbestämmande variabel överskuggats av begreppet varuutbyte, vilket Marx utvecklade i Kapitalet. Bahro tar för givet att i Östeuropa varurelationerna med tanke på statens helt dominerande roll i den ekonomiska regleringen spelar en underordnad roll. Han sysselsätter sig i stället med att analysera en samhällsformation som bygger på centraliserad statlig planering, men antar formen av en strikt hierarkisk arbetsdelning. Huvudelementet i denna är naturligtvis den klyvning mellan manuellt och intellektuellt arbete som Marx påvisar i Den tyska ideologin, och som kännetecknat alla mänskliga samhällen alltsedan de första antika kejsardömena. I ett modernt industrisamhälle som DDR och överallt annars är det mentala arbetet i sin tur differentierat och graderat, från de mest rutinartade kontorssysslorna, genom en hel rad mellanliggande kompetensnivåer upp till den vetenskapliga grundforskningen och den nationella ekonomiska och sociala planeringen.
Bahro fortsätter med att visa hur i Östeuropa denna arbetsdelning reproduceras och ger upphov till en specifik samhällsformation av stabil karaktär. Utbildningssystemet är här ännu strängare än i väst konstruerat för att frambringa just det antal utbildad personal som krävs för att fylla luckorna i produktionssystemet. Även familjen tjänar till att vidmakthålla hierarkin genom att förmedla kulturella företräden och deprivationer. De med högre ställning åtnjuter inte bara ett mer tillfredsställande arbete, utan stimuleras genom detta även till att använda sin fritid till 'frigörande' aktiviteter som utvecklar deras personlighet. De därnere är däremot så förstelnade av sina rutinartade sysslor att de behöver ägna sin fritid åt vanlig njutning för stunden det som Bahro kallar 'kompenserande' aktiviteter.
Men om nu Bahro träffat rätt i sin analys av det östeuropeiska samhället som varken kapitalistiskt eller socialistiskt utan något för sig, sa står vi fortfarande inför en viss osäkerhet, en slutsats som ligger i Bahros analys men som han själv undviker att dra. De östeuropeiska samhällena kan förvisso ha kommit fram till sin nuvarande samhällsformation på en 'ickekapitalistisk' väg som skiljer sig från västvärldens, och samhällsformationen kan mycket väl vara specifik. De är dock fortfarande kombinationer av element som tillhör antingen det kommunistiska samhället, sådant vi uppfattar det, eller det för oss kända kapitalistiska. Central planering och frånvaron av privat ägande till produktionsmedlen är drag från det kommunistiska produktionssättet, liksom det utvecklade systemet för social service. Den hierarkiska arbetsdelningen är däremot något som delas med väst, liksom det mer traditionella draget att det förhärskande produktionsmålet i Östeuropa är en ständig reduktion av styckekostnaderna. Föreningen av dessa båda element är förvisso specifik för den 'reellt existerande socialismen'. Samhällsformationen är relativt stabil, men de element som bildar kombinationen är på intet sätt nya eller unika.
Detta faktum kan förefalla lugnande för den ortodoxa marxismens anhängare, men det pekar vidare. Det antyder att medan kapitalismen och kommunismen med Marx' ord visserligen är 'epoker som utmärker framsteg i den ekonomiska samhällsutvecklingen', globala universaliteter, så ligger det ingen som helst historisk nödvändighet i det ortodoxa scenariet, där en praktiskt taget ren kapitalism fortlever fram till dess en proletär revolution inleder en tämligen kort övergångsperiod, som i sin tur följs av en relativt ren kommunism. Ty om den specifika kombination av kapitalistiska och kommunistiska element som karaktäriserar den nuvarande östeuropeiska samhällsformationen är relativt stabil, sa kan det väl även finnas andra kombinationer. Och i så fall börjar övergången från kapitalism till kommunism alltmer likna övergången från feodalism till kapitalism, ja varje övergång till ett högre produktionssätt: en gradvis och sammansatt process som kan följa olika vägar, som fortskrider genom olika mellanliggande kombinationer av motsatta element, och inte den plötsliga omstörtning som den ortodoxa marxismen ännu haller fast vid. Det är ju sa att man måste pressa Marx hårt för att i dagens västeuropeiska samhällsformationer känna igen det system som han analyserade i Kapitalet, och jag kan inte se att det skulle jäva strävan att åstadkomma en radikal samhällsförändring om vi erkände, att det även i västsystemet redan finns vissa element som förebådar ett framtida kommunistiskt samhälle, element som frambringats genom församhälleligandets nödvändigheter och arbetarklassens kamp.
Jag ska nu återvända till den hierarkiska arbetsdelning som Bahro tillskriver en sa central roll, och som vi i lika mån kan upptäcka i vårt eget samhälle. Den ortodoxa marxismen har ingen metod att förklara detta väldiga komplex annat än med det politiska begreppet byråkrati. Men en revolution som störtade den politbyråkratiska diktaturen, en sådan som började röra sig i Tjeckoslovakien 1968, skulle lämna just denna arbetsdelning alldeles intakt. Det är denna hierarki, en socio-ekonomisk och inte rent politisk, vilken Bahro som kommunist vill revolutionera. Han analyserar mycket väl hur den framträder i hans eget samhälle, men även här har hans analys vidare implikationer som undergräver den ortodoxa marxismen, implikationer som Bahro inte fullfölj er.
I Kapitalet uppfattar Marx det kapitalistiska produktionsförhållandets båda motsatta klasser i termer av varuförhållanden. A ena sidan proletariatet som inte äger något och å den andra ägarna till kapital och jord. Han går med på att proletariatet i viss grad är differentierat med avseende på kvalifikation, men detta ges inga större implikationer för den historiska utvecklingens dialektik. Från vår nuvarande ståndpunkt kan vi emellertid se, att Marx' framgångar med att helt återföra klasser på varuförhållanden berodde på kapitalismens speciella karaktär vid 1800-talets mitt: ett stort antal mindre företag koordinerade inte genom en överordnad plan utan av marknadens spel. Redan medan Marx och Engels skrev höll denna situation på att förstöras till följd av församhälleligandets utveckling. Bildandet av storföretag framkallade en komplicerad ledningsstruktur, och tillämpandet av vetenskaplig teknologi krävde en sammansatt struktur av ingenjörer och tekniker. Och allt detta oberoende av de relativt självständiga hierarkierna utanför den egentliga industrisektorn som erfordras för den utbildning, hälsovård, sociala service osv som ett komplicerat industrisamhälle behöver.
Arbetsdelningens problem uppstår sålunda helt ofrånkomligt under den världshistoriska övergången från kapitalism till kommunism, vilken väg denna än tar, och övergången blir en långt mera sammansatt och svår process än vad Marx och Engels förutsåg. Den har uppstått i öst, där den sovjetiska utvecklingen gav staten en sådan dominans. Den har uppstått i väst, där församhälleligandet gradvis fortskridit inom ett ytterhölje av kapitalistiska förhållanden. Den skulle även uppstå vid det hypotetiska fallet med en proletär revolution i ett utvecklat kapitalistiskt land. Det är Bahros väldiga bedrift att han tagit itu med detta problem rakt upp och ner, åtminstone för sin egen typ av samhällsformation.
Trots alla skillnader mellan öst och väst när det gäller det privata kapitalägandets bestånd tror jag att även i vara samhällen är arbetsdelningens hierarki och inte det enskilda egendomsägandet som är det avgörande klassbestämmande draget. Hur det än må vara med detta, sa existerar i Bahros Östeuropa det privata kapitalägandet inte längre som komplicerande faktor, och klassystemet där är ett mycket rent arbetsdelningssystem. När Bahro analyserat detta fortsätter han med att undersöka möjligheterna till förändring, 'alternativet', vilket han enligt sann marxistisk tradition söker i den redan existerande objektiva dynamiken hos ifrågavarande samhällsförhållanden, i vilka marxister kan ingripa 'blott för att korta och mildra födslosmärtorna' .
För många kan Bahros förändringsdynamik kanske framstå som hans mest radikala brytning med den marxistiska ortodoxin, men jag finner den alltså högst stimulerande, och den är förvisso en nära följd av hans övriga analys. Om den form som klassdelningen antar är en hierarki av kompetens och i sista hand av kulturell nivå, sa finns det inget sätt varpå man som med en åker eller fabrik kan expropriera topparnas privilegier. Politbyråkratin är förvisso umbärlig, och de krassaste materiella extraförmåner som toppskiktet av rent vetenskaplig kompetens innehar kan tämligen lätt tas ifrån dem. Men själva pyramiden kan brytas ner först genom en kulturrevolution avsedd att radikalt uppvärdera kompetensen för det arbetade folkets breda massor. Och detta kräver inte endast välvilligt biträde från de högre skikten, utan även initiativet måste komma från dem som har tillräckligt med 'övermedvetande' för att önska en utveckling mot kommunismen, och dessa kommer inte att finnas i sa stort antal hos dem, vars privilegierade ställning ger dem tillräckligt med fritid och kultur för att kommunismens idéer ska kunna slå ordentligt rot. På det sättet har med Marx' och Engels' ord i Kommunistiska Manifestet, 'en del av bourgeoisins ideologer, vilka arbetat sig fram till en teoretisk förståelse av hela den historiska rörelsen' blivit till inte en sekundär utan en ledande faktor i förhållande till klasskampen underifrån .
Provet på Bahros tes om 'kulturrevolutionen' kan naturligtvis endast ges av den framtida historiska erfarenheten. Det slår mig emellertid som högst ironiskt, att de ortodoxa marxister som är så snara att avfärda föreställningen om att intelligentians 'övermedvetande' är det sociala framåtskridandets starkaste drivkraft, själva just är produkter av detta 'övermedvetande' i dagens västvärld. Varifrån kom den stora u-hjälpsrörelsen, den stora rörelsen för omsorg om miljön, rörelserna för kvinnornas och de homosexuellas frigörelse? Varifrån kom själva den marxistiska renässansen? I alla dessa fall tillhörde det överväldigande flertalet berörda den samhällssektor, vars kulturella privilegier just gör det möjligt för dem att inse vilka möjligheter som finns till mänskligt framåtskridande. De relativt underprivilegierade industriarbetarna är hittills relativt oberörda inte bara av de stora nya rörelserna. Fascinerande nog inspireras de än mindre av den ortodoxa marxistiska doktrin om den proletära revolutionen, som predikas för dem av sa många radikala intellektuella. I det senaste brittiska valet fortsatte exempelvis den långvariga nedgången i marxistiska röster, och talet är nu nere till sin nivå före första världskriget. De flesta opartiska iakttagare skulle dra slutsatsen att marxisterna bör återvända till skrivbordet och rätt grundligt betänka vad det är de försöker göra.
Sammanfattningsvis ser jag alltså Rudolf Bahros arbete som en vägvisare ur det träsk som den ortodoxa marxismen gått ner sig i, och mot en pånyttfödd, frigörelseinriktad marxism som verkligen stämmer in på dagens värld. Ty det som är av nöden i Europas båda delar, och som de ortodoxa marxisterna inte längre kan stå till tjänst med, är en vision, en vision av en ny värld som verkligen är kvalitativt annorlunda än den nuvarande, och som därmed är värd att kämpa för. Det är detta som Rudolf Bahro så dristigt försöker återinskärpa.
[1] De tre panelmedlemmar som David Fernbach i artikeln profilerar sig gentemot är: Tariq Ali, International Marxist Group, engelsk sektion av Fjärde internationalen, Chris Hammon från Socialist Workers Party, Förbundet Kommunists broderorganisation samt Monty Johnstone från det brittiska kommunistpartiet, CPGB. I panelen ingick också Istvan Meszares och Günter Minnerup från Bahro Defence committee.