Det finns de som idkar välgörenhet genom att skänka pengar till de stackars svältande barnen eller jobba utan betalning på något härbärge nånstans. Det gör inte jag. Istället gör jag något som är värt betydligt mer. Jag rekommenderar bra TV-serier till behövande människor. Tänk efter själv, vad finns det mest av i Sverige? Svältande barn, frusna uteliggare eller TV-tittare? Exakt!

Ingen bryr sig om den stora lidande grupp av TV-tittare som inte har något vettigt att titta på. Denna allvarliga brist tär på psyket hos en stor mängd svenskar. I många fall börjar det med att TV-tittaren börjar slötitta på Idol för att sedan falla djupare i den bottenlösa avgrund av stinkande dynga som finns därute på kabel-tv-näten. I särskilt allvarliga fall fastnar tittaren framför något så vämjeligt som Bam Margera's Unholy Union eller repriser av Kojak. När depressionen är så långt gången krävs ofta radikala åtgärder.

Denna utbredda farsot försöker jag på egen hand bekämpa med alla medel som står till mitt förfogande. Det är ett hårt jobb, men det måste göras. Ofta vägrar den seriesvultne TV-tittaren inse att denne har ett problem. I vissa fall blir jag tvungen att träget rekommendera samma tv-serie i flera månader innan personen i fråga lyckas ta sig ur sin kokong av desperat förnekelse.

Varför fortsätter jag utöva en sådan otacksam form av välgörenhet, när jag kunde göra något annat, om än mindre betydelsefullt, på ett lättare sätt? Svaret är enkelt. Vem ska annars göra det?

Men snälla, skicka mig inga beundrarbrev. Jag är endast en vanlig människa som gör sin samhällerliga plikt. Skänk istället en tanke till de stackare som i detta nu sitter ofrivilligt klistrade framför ett cykellopp på Eurosport.

Jag vill avsluta detta inlägg på ett upplyftande sätt, med en inspirerande lista över de tio bästa TV-serierna sedan 1980. (Före 1980 gjordes inte det vi nu kallar TV, utan det enda som visades var testbild eller något s.k. program som var marginellt bättre än testbild.)

10. Prison Break

Första säsongen av Prison Break ger en plats på den här listan. Säsong två var medioker och säsong tre kanske sätter sista spiken i kistan, men än så länge är tiondeplatsen given. Det som fascinerar mig mest är det faktum att nästan samtliga av Scofields idéer går åt skogen, men hans pappskalle till brorsa fortsätter tro på hans korkade planer. Ja, det är för roligt vad knasigt godtrogen han är, brorsan.

9. Ed

Otroligt underskattad serie. Justin Long och Michael Ian Black är komikgenier. "Stucky boss". Ha ha.

8. V

Den här serien gav rymdis-ödlorna ett ansikte. Bokstavligen!

7. South Park

I sina bästa stunder är South Park den roligaste satir som existerar. Jag rekommenderar särskilt avsnittet "A Ladder to Heaven".

6. Miami Vice

Stenhårda men känslosamma poliser. Fåniga frisyrer. Den moderna polisseriens fader.

5. Heroes

Otroligt stark första säsong. X-men light skulle man kunna säga. Alla serier där Eric Roberts får på nöten är bra serier.

4. The Office

När man tycker att det är jobbigt på kontoret ska man se ett avsnitt av The Office och vara tacksam för att man slipper ha en sån chef. Helt keff är han!

3. Seinfeld

Världens roligaste serie. Har du inte sett den redan är du en fåntratt.

2. The X-Files

Jag vill hävda att The X-Files var den första episka tv-serien. Handlingen pytsades ut över 9 säsonger och kändes lika konspiratoriskt flyktig som storslagen. Hade inte Mulder fått storhetsvansinne och trott att han skulle få roller i bra filmer så hade The X-Files troligtvis varit världens bästa tv-serie.

1. Lost

Lost är världens bästa TV-serie. De som inte håller med har bara inte förstått storheten. Detaljrikedomen i den bakomliggande handligen är otrolig. Det blir inte bättre än så här. Jag tycker inte att det är något problem att förklaringarna inte uppdagas snabbare än de gör. Ta till exempel "the hatch". Den var som mest intressant innan dess funktion var känd. Jag påstår att det är det faktum att tittaren enbart får se toppen av isberget som är seriens styrka, inte dess svaghet.

Många landsortsbor, dvs människor som bor utanför tullarna, blir förvirrade när de besöker Stockholm. Tempot är högt och innerstadsborna framstår som mycket intimiderande i all sin sofistikerade trendkänslighet. Dessutom har de distinkta delarna i staden både olika klimat och kultur. Inte konstigt då att t.ex. de stackars bönderna från Täby eller skogshuggarna från Älvsjö känner sig totalt bortkomna och underlägsna när de vågar sig innanför tullarna.

Den allra finaste, men också den mest komplexa, stadsdelen är givetvis Södermalm. En utböling som sätter sin fot på denna praktfullt urbana ö drabbas nästan omgående av panikångest och yrsel när denne försöker förstå Södermalms avancerade sociala struktur. För att lätta besvären något för dessa lantbrukare och traktorförare från exempelvis Solna har jag letat upp ett stycke skjutjärnsjournalistik av ett mått som Aftonbladet lyckas åstadkomma endast ett fåtal gånger under en genomsnittlig livstid.

Sidan (som finns här) innehåller främst en beskrivning av SoFo, men längre ned på sidan finns en beskrivning av övriga områden på Södermalm. Jag rekommenderar varmt en noggrann genomläsning av listan. SoFo får ofta de stora rubrikerna, men jag tänkte här belysa några av de andra områdena.

Lägg speciellt märke till Södermalms i särklass finaste stadsdel, NoFo (Norr om Folkungagatan). Områdets invånare beskrivs i artikeln som "Söders överklass. Röstar blått." Södermalms Beverly Hills, skulle man kunna säga. Här bor endast extremt framgångsrika personer. Det fina folket, helt enkelt. Här kan de livegna statarna från Sollentuna för en dag frottera sig i den lyx och flärd som NoFo-bor tar för givet. När äppelplockarna sen återvänder till den Aspuddska myllan är detta en stund som de kan tänka tillbaka på när livet på leråkern känns extra meningslöst.

Tips: För att ha någon som helst chans att smälta in i NoFo, ta av dig Lantmännen-kepsen från 1987. Nej, det räcker inte med att vända kepsen bakofram. Det var länge sen det ansågs hippt.

När en potatisodlare från Bagarmossen går uppför den magnifika Götgatsbacken från Slussen kan det lätt bli så att han i sin okunnighet råkar svänga höger istället för åt vänster där NoFo ligger. Detta är ett mycket olyckligt misstag. Han har då hamnat i SoHo (Söder om Hornsgatan, runt Mariatorget och Zinken). Aftonbladet beskriver områdets invånare som "Bohemiska linsätare". Väldigt udda personer med andra ord och man vet aldrig vad som kan hända. Förhoppningsvis kommer den stackars torparen genast på bättre tankar när han känner stanken av otvättade rastaflätor och hampa, vilket är ett material SoHo-bor använder till allt.

Om svinaherden i blind panik springer åt fel håll, istället för tillbaka till Götgatan, kan den stackars saten hamna på Knivsöder (runt Hornstull). Här gäller det för drängen att hålla en så låg profil som möjligt, annars kan han bokstavligen talat ha satt sin sista potatis. Han gör bäst i att inte se folk i ögonen eller yttra ett enda ord på den provocerande rotvälska till dialekt han säkerligen talar. Istället bör han hoppa in i första bästa taxi (men inte en svarttaxi) och se till att föraren kör till Medborgarplatsen så fort det bara är möjligt.

Förhoppningsvis har jag nu klarat upp ett och annat för er utomtullare. Med det inte sagt att jag rekommenderar landsortsbor att bege sig till Stockholm. Tänk två gånger innan ni tar er vatten över huvudet. Ni kan alltid börja med en mycket mindre stad som Göteborg eller Malmö där de också talar konstigt och sen försöka jobba er uppåt. Lycka till!

För några dagar sen skrev jag ett inlägg där jag något förhastat klassade Google som ett allvarligt problem. Jag har bestämt mig för att omvärdera Google i ljuset av den undersökning jag gjorde idag.

I dagens informationssamhälle är det viktigt att vara relevant. Att göra sig synlig på webben är ett bra sätt att visa att man existerar och är värd att kommas ihåg i olika sammanhang. Synlighet på webben mäts kanske bäst i form av antal hits i sökverktyget Google. Jag kommer här presentera den empiriska studie jag gjorde i ämnet tidigare under dagen.

Jag började med att välja ut fyra personer i min omgivning som underlag till min undersökning. Låt oss kalla dem Ted, Elin, Thore och Martin. I nästa steg skrev jag helt enkelt in vederbörandes namn och klickade på "Google-sökning" och noterade antalet hits. De av er som vill prova en sådan här undersökning själva bör särskilt observera att jag inte klickade på "Jag har tur". Detta vore kontraproduktivt i sammanhanget.

Resultatet överförde jag sedan till Microsoft Excel, där jag valde att rita ett stapeldiagram för att kunna visualisera datamängden.


En noggrann analys av diagrammet visade tydligt att Martin är överlägset mest relevant av försökspersonerna. Detta i sig är inte alls förvånande, men det är samtidigt ett bevis på vilka stora klassklyftor det finns i vårt IT-samhälle. Vissa är i högsta grad relevanta medan andra, som försöksperson Ted, är fullständigt irrelevanta. Försökspersoner Thore och Elin har förvisso fler hits än Ted, men är ändå mer eller mindre osynliga. Det är lite sorgligt egentligen. Det man får komma ihåg är att världen är hård men rättvis.

Idag ska jag ta upp ett känsligt ämne här på bloggen. Elin, en av mina arbetskamrater, påstår att hon har kommit på idéerna till minst ett av mina briljanta inlägg på bloggen hittills och hävdar nu envist att jag borde ge henne credit för det.

Nu ska vi givetvis inte hänga upp oss på sådana småsaker som huruvida hon har rätt eller inte, utan vi bör fokusera på hur djupt tragiskt det är att Elin så blatant försöker åka snålskjuts på min blogs enorma framgångar på det här viset. Hur hamnade hon i den här svackan? Var gick det snett? När uppstod detta desperata behov av uppmärksamhet? Kanske är det bara ett klassiskt exempel på "äldsta syskonet"-syndromet.

Det här är ju inte bara Elins problem, utan alla vi som känner henne måste se det här som vårt kollektiva misslyckande. Vi har helt enkelt inte givit henne tillräckligt mycket uppmärksamhet och det måste vi ju åtgärda å det snaraste.

Eftersom jag är så förlåtande och ödmjukt prestigelös tänkte jag ta det första steget genom att göra lite reklam för Elins blog. Ni andra kan ju besöka den och sen känna er lättade av vetskapen att ni verkligen har gjort en insats. Elins blog kanske inte har så fasligt mycket text och så, men den är ju liksom fin ändå, på sitt eget sätt. Och det är ju tanken som räknas, eller hur?

Dessutom har hon lagt upp en massa fina bilder som hon har fotograferat helt själv. Bilderna har spännande, och kanske framförallt unika, motiv, eller vad sägs om en elefantrumpa och knävecket på en zebra? Alla fotokurserna har verkligen givit resultat! Toppen, säger jag! Fortsätt så.

Nu tycker jag att vi kan lämna hela det här fåniga "vem har kommit på vad"-bråket bakom oss. Det är väl inte så viktigt, va?

Nu vill jag ta det här tillfället i akt att belysa ett allvarligt problem i dagens Sverige. Detta problem heter Google.

Jag har läst att arbetsgivare nuförtiden googlar de ansökande i syfte att gräva upp s.k. smuts på dem. För att undersöka hur jag skulle framstå på Google i en sådan situation matade jag in mitt namn i sökrutan och började botanisera i resultatlistan.

Vad jag såg fick mitt blod att isas. Någon med samma namn som jag gör något så vedervärdigt att det inte rimligtvis kan finnas någon rekryterare i hela landet som kan tänka sig att anställa en sådan person. Persona non grata.

Han spelar steel guitar.



Någon kan ju tro att jag spelar steel guitar! Jag, som bojkottade Metallica i fem veckor när de hade med detta vidriga instrument på albumet "Load". Folk kan ju tro att jag tycker om att ha cowbojsarhatt på mig. Och boots. Rena smutskastningskampanjen är vad det är!

För att ytterligare strö salt i såren gör Google sig lustig på min bekostnad:



Nej, Google. Nej, det menade jag inte.

Det här med kändisspotting, alltså att detaljerat redogöra för de kändisar man sett ute på stan, är extremt hett just nu i Stockholm. Eller det kanske det inte alls är, det vet ju inte jag. Det kanske är jättetöntigt.

Strunta i det nu, för detta är det hypade premiärinlägget i min nya kändisspottingblogkategori. För att ingen ska bli chockad eller på annat sätt överrumplad inleder jag i halvhögt tempo med en person som inte är så jättekänd, nämligen... (trumvirvel) Fredrik Strage! Platsen för kändisspottingen var tunnelbanestation Stadion. Strage läste i en bok hela vägen till T-Centralen. Han är kultur ända ut i fingerspetsarna!

Som en bonusservice har jag också märkt ut platsen för spottingen i fråga:


Planen är att använda Google Earth till detta i framtiden. Kändisspotting-funktionaliteten är således under construction.


Många får kanske intrycket att en sådan här ikon betyder att websidan är under uppbyggnad. Så är det givetvis inte alls. Ikonen symboliserar i själva verket att websidan håller på att gräva sin egen grav.

Antag att vi har en klipptextur som vi vill kombinera med en grästextur. Det lättaste sättet att göra det är kanske att använda Photoshop, men det är sannerligen inte det billigaste. Vi kanske dessutom vill kunna automatisera processen och köra den som ett led i bygget av vårt spelprojekt.

 
En lösning är att skriva ett litet script i REBOL som kombinerar bilderna baserat på en "blend mask". En blend mask är en gråskalebild som bestämmer till vilken grad en pixel ska influeras av motsvarande pixel i bilderna som ska kombineras. Svart betyder att enbart pixeln från bild 1 kommer ha någon inverkan på resultatet. Vitt betyder att enbart pixeln från bild 2 kommer ha någon inverkan på resultatet. Alla gråskalor däremellan interpolerar pixlarna från båda bilderna.


REBOL-koden för att utföra blend-operationen ser ut enligt följande:



Nedan syns resultatet. Med den blend mask som användes här är det kanske inte så snyggt, men det är själva principen som jag försöker illustrera.

I min ivrighet att fylla bloggen med innehåll tidigt, för att jag senare, när bloggen är död, ska kunna se tillbaka på en tid när jag naivt trodde att jag skulle kunna hålla liv i en blog, har jag nu bestämt mig för att publicera en lista på de tio bästa science fiction-filmerna någonsin. Detta är inte en subjektiv lista, inte alls. Det är tvärtom en fullständigt objektiv faktabaserad rangordning jag presenterar här nedan. Så här ligger det till, helt enkelt. Att listan råkar överensstämma med min egen subjektiva lista är enbart ett bevis på min goda filmsmak.

Och inte nog med det! På sant TV Shop-manér tillhandahåller jag för varje film även ett citat ur filmens dialog, som en sorts bonus.

10. Star Wars: Episode III - Revenge of the Sith
9. Cube
8. Children of Men
7. Gattaca
6. Equillibrium
5. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
4. The Matrix
3. Blade Runner
2. Star Wars: Episode IV - A New Hope
1. Star Wars: Episode V - The Empire Strikes Back
Där har ni den. Listan över de tio bästa science fiction-filmerna genom tiderna. Joho, Eternal Sunshine of the Spotless Mind är visst en sci-fi-film!!

För att bryta isen lite på bloggen tänkte jag berätta en anekdot: Idag skulle jag införskaffa en Calzone på min favoritpizzeria. När jag steg in genom dörren satt ägaren och tuggade i sig en kebab. Redan där var besöket unikt. Jag har aldrig sett en pizzabagare äta sin egen mat förut. Detta kan vara ett bra tecken. Om han vågar äta maten borde jag också våga äta den. Å andra sidan skulle han kunna vara en gastronomisk Johnny Knoxville eller kanske till och med en pizzabagarnas Steve-O. En första klassens självplågare med andra ord. Kanske tränade han rent utav inför kommande säsong av Fear Factor, vad vet jag.

När jag sen satt och bläddrade i en gratistidning medan jag väntade på min pizza kom ägaren fram och placerade en bruksanvisning för en luftkonditioneringsapparat framför mig på bordet. Tydligen förstod han inte engelskan i bruksanvisningen och kunde därför inte komma på hur han skulle installera apparaten. Störst förvirring orsakade vattentanken i maskinen. Han undrade om han skulle fylla på den, men jag förklarade att den var till för kondensavrinning och skulle alltså tömmas, inte fyllas på. Jag är inte helt säker på att jag lyckades förmedla detta koncept, eftersom kommunikationen gick lite knackigt.

Hur som helst funderar jag nu på hur jag ska dra nytta av den experthjälp jag tillhandahöll. Kanske gratis pizza i ett halvår? Jag har ju trots allt förebyggt en potentiell översvämning!

Jahapp, det här blir mitt 4:e försök att starta en blog. Den här gången har bloggen ett meta-tema. Jag ämnar demonstrera hur en blog kan självdö efter endast ett fåtal inlägg. Eftersom jag alltid misslyckas med att hålla min blog levande, så har jag alltså nu en win-win-situation. Om bloggen dör så har jag lyckats, men om jag misslyckas innebär det att bloggen lever. En i sanning briljant idé om jag får säga det själv, och det får jag för det är själva meningen med att ha en blog.

Dessutom bloggar jag på min Mac och alla vet att Macen är bra på kreativitet. Detta är ett etablerat faktum och inget kan således gå fel.

Men nu är det dags att avsluta det första inlägget på vägen mot blogdöden.