Som de flesta av oss vet är zombien enligt mytologin en levande död person. Jag har efter omfattande forskning kommit fram till en teori om mytens verkliga ursprung. Jag kommer lägga fram en hypotes om ett missförstått tillstånd som av många människor troligvis har uppfattats som en sorts levande död.

Zombiens karaktäristiska drag är en stapplande gångstil, utstötande av gutturala ljud, total brist på personlig hygien samt desperat kannibalism. Visst, en levande död person skulle kanske ha dessa egenskaper, men om det finns en enklare, mindre vidskeplig teori, borde man då inte enligt "Ockhams rakkniv" föredra denna? Min nya revolutionerande hypotes kan förklara alla ovanstående egenskaper på ett så övertygande sätt att alla andra teorier blir överflödiga.

Det finns en sjukdom som heter vestibular neuritis. Det är en virusinfektion som sätter sig på en nerv i innerörat. Ett symptom hos personer som drabbas av vestibular neuritis är problem med balansen. Min teori är att det i början av 1900-talet utbröt en fullkomlig epidemi av denna virusinfektion på Haiti. Viruset bars antagligen av tsetse-flugan som hade kommit till ön med slavfartygen.

De flesta människor som insjuknade snubblade omedelbart på grund av balansproblemen och stukade sina fötter. Konsekvenserna blev dramatiska. Gångstilen hos en person med en gravt stukad fot överensstämmer till hundra procent med gångstilen hos en zombie, som den är dokumenterad i George Romeros film "Dawn of the Dead".

När det gäller de gutturala lätena har det spekulerats i att en död zombiehjärna varken har ett språkcentrum eller kontroll över stämbanden. Min teori är att det enbart är ljud av smärta utstötta vid varje steg personen tar med den stukade foten. Prova själv att hålla en intelligent konversation när varje steg känns som att någon sticker en kniv i foten på dig!

Det framstår som uppenbart att en person med en gravt stukad fot borde ha problem med sin hygien. Att duscha på ett ben är ett i sanning svårt uppdrag att utföra. Foten i sig kan även den se ut som ett stycke dött kött, vilket ytterligare förstärker intrycket av att personen egentligen är död.

Till sist återstår en förklaring av kannibalismen. Även denna mest skrämmande av zombiens karaktäristiska egenskaper har en förklaring som tycks överflödig i all sin uppenbarhet. När personen med den stukade foten till sist återfår förmågan att ta några stapplande steg efter dagar av total immobilitet och lyckas ta sig ut från hemmet för att handla mat i affären är det oftast sent på natten och alla affärer har stängt. För en person som är så ytterst nära svältdöden sätter överlevnadsinstinkten då igång. Vilken form av näring som helst duger i detta tillstånd och då är det klart att det lätt blir så att personen börjar gnaga lite på närmaste arm eller lår eller till och med hjärna. Det är möjligt att zombieepidemier är ovanliga idag på grund av alla nattöppna 7-Eleven-butiker där man när som helst på dygnet kan äta en Big Bite, vilken i och för sig inte nödvändigtvis är godare än människonjure.

Jag postulerar alltså att zombien i själva verket endast är en missförstådd sjuk, fotstukad, men i allra högsta grad levande person. De bör inte bekämpas med vapen som avsågade hagelgevär, utan bandage och en burk ravioli räcker utmärkt. Jag hoppas att filmindustrin kommer visa en större respekt för den lidande zombien i framtiden i ljuset av min hypotes. En viss karaktärsutveckling och ett uppvisande av zombiens emotionella spektrum vore på sin plats.