Idag ska jag ta upp ett känsligt ämne här på bloggen. Elin, en av mina arbetskamrater, påstår att hon har kommit på idéerna till minst ett av mina briljanta inlägg på bloggen hittills och hävdar nu envist att jag borde ge henne credit för det.

Nu ska vi givetvis inte hänga upp oss på sådana småsaker som huruvida hon har rätt eller inte, utan vi bör fokusera på hur djupt tragiskt det är att Elin så blatant försöker åka snålskjuts på min blogs enorma framgångar på det här viset. Hur hamnade hon i den här svackan? Var gick det snett? När uppstod detta desperata behov av uppmärksamhet? Kanske är det bara ett klassiskt exempel på "äldsta syskonet"-syndromet.

Det här är ju inte bara Elins problem, utan alla vi som känner henne måste se det här som vårt kollektiva misslyckande. Vi har helt enkelt inte givit henne tillräckligt mycket uppmärksamhet och det måste vi ju åtgärda å det snaraste.

Eftersom jag är så förlåtande och ödmjukt prestigelös tänkte jag ta det första steget genom att göra lite reklam för Elins blog. Ni andra kan ju besöka den och sen känna er lättade av vetskapen att ni verkligen har gjort en insats. Elins blog kanske inte har så fasligt mycket text och så, men den är ju liksom fin ändå, på sitt eget sätt. Och det är ju tanken som räknas, eller hur?

Dessutom har hon lagt upp en massa fina bilder som hon har fotograferat helt själv. Bilderna har spännande, och kanske framförallt unika, motiv, eller vad sägs om en elefantrumpa och knävecket på en zebra? Alla fotokurserna har verkligen givit resultat! Toppen, säger jag! Fortsätt så.

Nu tycker jag att vi kan lämna hela det här fåniga "vem har kommit på vad"-bråket bakom oss. Det är väl inte så viktigt, va?