Jag fick aldrig ha några djur när jag var barn. Det upplevde jag som något fruktansvärt orättvist och saknade möjligheten att få gosa med en eget djur. Som vuxen kom jag sedan att ha både kanin och katter. Jag har i och för sig fått en förklaring till varför vi aldrig hade djur, nämligen att min far kunde inte förlika sig med tanken att behöva eventuellt avliva det.

Mitt första djur var en svart dvärgvädur (kanin) som fick namnet Kalle. Kalle hade jag i några år tills jag började bo i kappsäck, då flyttade Kalle med bur och allt hem till mina föräldrar som behandlade honom som en kung. Han blev tyvärr sedermera sjuk (veterinären sa cancer i magen) och dog en morgon när min mamma åt frukost. Hon trodde aldrig att hon skulle komma över sorgen och min far sa att det kommer inte ett djur till innanför deras dörr.

Nästa gång blev det en herrelös katt som jag förbarmade mig över. Storyn börjar så här; Min dåvarende bostadslösa inneboende väninna fick höra av vår gemensamma danslärare att det fanns en herrelös kattunge på hennes gata och den tjata hon sig till att "vi" skulle ta hand om. När vi sedan åkte och hämtade kattskrället så visade det sig vara en vuxen, ganska undernärd kattkvinna. Det var en pärs att få henne ner i pappkartongen som hon skulle forslas i senare visade det sig att hela katten skulle bli en pärs att ta hand om. Pärsen fick namnet Nefertiti som kom att kallas Tite. Jag blev strax efteråt "ensamstående" matte till Tite både till skötsel och ekonomiskt.

Det började med avmaskning, det var inte enkelt.... sedan kom öronkvalsterbehandlingen, det var ännu mindre enkelt. Jag lånade ett par kraftiga arbetshandskar av min far rörmontören att hålla i katten med, sedan blev hon inlindad i en tjock filt och grenslad och inte ens då var det enkelt att droppa medlet i öronen på kissen. Nästa anhalt var sterilisering, för p-piller hade jag verkligen ingen lust att kämpa i henne. Det visade sig att hon hade en livmoder-inflammation så stackarn blev av med allt. Nåja, det var slut på det nattliga råmandet i alla fall.

Nu kommer vi till det riktigt häftiga, en morron på frukostbordet (hon låg alltid på bordet när jag åt) så började hon tugga fradga, morra och krampa, vilket resulterade i att hon trillade av bordet. Jag låste in mig i baadrummet och ringde veterinären och nästan skrek att min katt hade rabies. Han skrattade och sa att det hon hade var epilepsi. Epilepsi???? sa jag, kan en katt ha epilepsi. Men det hade hon och jag såg framför mig det dagliga slagsmålet med att få i henne medicinen. Jag gav upp efter ett halvår och hon fick aldrig mer några krampanfall.

Hennes päls fick jag aldrig ordning på, vare sig med råa ägg eller vitamindroppar, det var alltid skabbigt och kändes som håret efter en dag på stranden, smetigt och tovigt. Nåja, nu var det väl lugnt ett tag tills jag fick för mig att hon behöver en kompis (kan man vara dummare).

Jag skaffade en till katt. Av kompisens moster fick jag en charmig liten kattunge som fick namnet Bagheera, för han var svart som natten. För det första så kom de aldrig överens, Tite tålde knappt att vara i samma rum och det enda hon visade stackars Bagheera var klorna och att fräsa. Han däremot var en ljuvlig liten rackare som var allt det där som Tite aldrig blev. Han gosade och var mysig och blev glad när man kom hem från jobbet, men en vän till Tite, ack nej....

Nåja, åren gick och han blev stor och kastrerad och hade ingen lust att plåga sin raskamrat mera, utan låg och sov till stor del av dygnet. Nu var det dags för Tite att börja krångla igen, hon fick urinvägsinfektion och antibiotika och började magra av, det blev urinvägsinfektion på urinvägsinfektion och diarré och kräkningar. Jag tog kontakt med veterinären och fick veta vid besöket att hon förmodligen hade något som hette Leukos. Hon var i riktigt dåligt skick, så det enda att göra då sjukdomen var obotlig var att avliva henne. Hon slutade sina dagar i en bur för det gick inte att hålla i stackarn, hon hade aldrig tillåtit någon att bära eller hålla i henne. Jag tröstar mig med att hon i alla fall blev ompysslad och älskad de åren jag hade henne. Med facit i hand vad det gäller kattleukos så är man glad att de aldrig var goda vänner, Bagheera är fortfarande 8 år efteråt helt frisk, även om risken finns att han blev smittad.

Jag utvecklade ett år senare vid första graviditeten pälsdjursallergi med astma, så Bagheera har sedan 1995 ett kärleksfullt hem hos min bror.

LEUKOS (Felint LeukemiVirus) FeLV

Leukos är tydligen en vanlig orsak till sjukdom och död hos katt och den finns i hela världen. Den orsakas av ett virus som vanligen överförs via saliv, nos- och munkontakt. Immunförsvaret kan drabbas med följd av att svampar, bakterier och andra virus slår till. De flesta djur tillfrisknar men en olycklig andel 10-30 % kan fortsätta att bära viruset och senare drabbas av bl.a. cancer, blodbrist, led-, njurinflammationer och andra infektionssjukdomar.

Symtomen är matvägran, diarréer, kräkningar, förstorade lymfknutor och i en del fall kan det förekomma olika pupillstorlek och bakdelsförlamningar.

Sjukdomen är obotlig men kan förebyggas genom vaccination.

Källa till information om Leukos www.katter.nu